Wednesday, September 20, 2017

Om vänskap ...




Godmorgon onsdag!



I förra veckan nämnde jag min svennegrupp här på bloggen.
Den gruppen består av sex-sju tjejer som har hållit ihop ett längre tag. Vissa av oss väldigt länge (jag och Susanna). Andra lite kortare tid. Men de flesta har jag känt sen tidigt 2000-tal. Fantastiskt lång tid då man tänker efter …

Men, det är inte svennegruppen det här ska handla om.
Det ska handla om det här att skaffa sig nya vänner i vuxen ålder.
Tyvärr verkar det vara lättare sagt än gjort …

HUR träffar man egentligen nya vänner när man är 40-50-60 år?
HUR, när man har lämnat småbarnstiden bakom sig och är för ung för pensionering.
OCH, är det så att om man flyttar till ett nytt ställe--och lämnar sin gamla vänkrets på den gamla orten--är det kört vad gäller nya kompisar?
Nej, så kan det väl ändå inte vara? Eller?


Min granne, som separerat från sin make under sommaren, bor numera i North Carolina.
Hon arbetar på Duke University Hospital, ett stort universitetssjukhus.
Min gamla granne bor numera i ett vackert hus i Durham.
När hon kom tillbaka till Reston för lite sedan pratade vi en del om hur hon har det i sitt nya liv. Givetvis är inget lätt, hon lämnade sitt hem vägg i vägg med mig efter 33 år. Lämnade norra Virginia för The Triangle i NC (Raleigh, Durham, Chapel Hill). Lyckligtvis bor hennes äldsta dotter med två barn och genomgullig svärson i Raleigh.
Men annars?
Min gamla granne sa att det är kompisar--eller brist på sådana--som är det tuffaste.
Ensamheten under helger och kvällar. Tacka för det, det förstår jag MER än väl.
Hon slår sig lätt i slang med grannar och folk överalg, men upplever att det är svårare “att komma folk in på livet” då man bor i ett villaområde. Hon menar att det var lättare här, i vårt radhusområde, att skapa kontakter och väva in vänskap.
Det har jag hört andra säga förr också,  det är lättare att lära känna grannar i radhusområden. Lättare än i ett villaområde och lättare än i lägenhet.

Vi talade om jobbet, hon är sjuksköterska på heltid. Jag frågade om det inte finns några trevliga sköterskor, läkare eller annan personal som hon kan träffa efter jobbet, typ på en Happy Hour eller dylikt.
Njea, sa hon, de flesta håller sina privatliv och sina jobb totalt åtskilda. Det upplevde hon under alla år hon jobbade på sjukhuset här i Reston också. Man har kul på jobbet, skrattar, trivs ihop, men där dras gränsen.
Min gamla granne är heller inte troende, så kyrkan är inget alternativ vad gäller att odla nya kontakter.
Kvällskurser är svåra på grund av oregelbundna arbetstider.

Tufft.

I mina bloggkommentarer i förra veckan finns en lite intressant tråd bland de som kommenterat.
En av mina bloggläsare, Brysselkakan, flyttade tillbaka till Sverige för några år sedan efter flera år som expat i Bryssel.
Brysselkakan säger exakt detsamma som min granne, att det är stört omöjligt att skaffa vänner där hon bor nu, en lite mindre stad vid Mälaren.

Är de så att många i vår ålder anser att våra vänkretsar är “fulltaliga”, man “behöver” inga fler kompisar?
“Jag är inte intresserad av att odla kontakten med dig även fast du är trevlig …”.  Typ.

bild från updatepedia.com


En gång, för länge sen--kanske runt 1999-- var jag på ett luciatåg här i Reston.
Det var bibblan som ordnade det. Jag tog med mig Karolina som väl då var runt 3 år. Precis som jag trodde kom många svenskar dit för att se lucia och höra svenska julsånger.
Jag började prata med en kvinna som bodde i Reston. En svenska. I min ålder. Hon och hennes man var expats och de skulle vara här i 2-3 år.
Kvinnan hade barn i samma ålder som Karolina, så jag frågade (efter en längre stund snackande) om vi inte skulle kunna ses någon dag.
Kvinnan säger då.
-NEJ, jag är inte intresserad av fler kontakter med svenskar nu. Jag känner redan SÅ många genom makens jobb. Så nej, vi ska inte ses. Nu ska jag lära känna amerikaner istället.
PAFF blev jag, och ledsen också.
Hon sa det inte på ett snällt sätt heller, snarare på ett fnysande sätt.
När jag senare ibland såg henne i Reston undvek jag henne som pesten. Numera bor den familjen troligen sen länge, länge i Sverige igen.
Det var den gången jag kom i kontakt med “Kompispoolen är fylld. Gör dig icke besvär.”

Sjukt märkligt TÄNK!
Jag menar, träffar man någon man klickar med så är det väl rätt självklart att man vill ses igen?
Det kan ju vara på en enkel fika först.
Odla lite i taget, så att säga.
Men att stänga “vänskapsporten” fattar jag noll av.

Är ringen stängd?  Eller finns det plats för någon till?  Bild från tes.com

Hur skulle du göra om du skulle börja om i en helt ny stad utan vänner?
Hur bygger man en vänskap?
Finns det en begränsning i antalet kompisar vi har?
Är din “vänskapsport” stängd eller öppen?
Är det ofta lättare för oss i utlandet att odla vänskap med våra egna landsmän än vad det är i det egna landet?
OCH, hur lätt är det egentligen att lära känna ortsbefolkningen?

Tuesday, September 19, 2017

City hiking in DC




Good morning!


It is Tuesday again!
I hope your weekend was a good one!


Peter and I swapped nature hiking for city hiking.
Sometimes it is nice with a change, right?
We took the metro in to DC early Saturday morning.
The weather was kind of warm, a bit muggy even. But it was sunny and clear blue, so a day in the city seemed like the perfect outing.



On our way to the metro here in Reston.  Crossing Dulles Toll Road.


On The National Mall in DC.  Peaceful.



It turned out that the metro stop where we wanted to exit the train, Smithsonian, was closed for the entire day.  Due to security reasons.  There were  three rallies taking place in DC at the very same time, one pro-Trump rally, one anti-Trump demonstration  and one protest was for the so called Juggalos that do not want to be labeled as a gang, as they are right now. They are only supporting a band called Insane Clown Posse.  All these three groups held marches at the same time.



Trump supporters.

Trump people.

The police presence in DC was HUGE!
I know they were all afraid of riots. After all, we all know what happened in Charlottesville, Virginia recently.
There were cops EVERYWHERE!
However, it all turned out to be a very friendly day in DC, NO riots. Just peaceful between the three groups.
Nice.


Police men and women ready to take off on their bicycles.


The pro-Trumpers where fairly few, and very white.
SVT was there, Swedish Television (among other tv-networks reporting). I could not resist  saying  “hi” to them, so I did!
HAHA.
No, SVT did not talk to me :-)
And, I am very happy not to be labeled a pro-Trumper, for sure!!!



Jefferson Memorial and The Tidal Basin.  This is where the cherry blossoms bloom in the spring.


Pennsylvania Avenue was closed off due to the rallies.


IT is NOT very often you can walk in the middle of Pennsylvania Avenue.

Peter and I walked, walked and walked some more.
All the way from Hains Point to Georgetown via Adams Morgan.
It was hot and sweaty.  But, it was also nice.
Rewarding, you know.
However, our legs and feet got SO tired.



The Washington Monument.






We did stop along the way for lunch and drinks.
YAY!
That is the beauty when city hiking, drinks and foods are plentiful!


Lunch at Shake Shack.  Mmmm ... tasty!

A beer in Georgetown.  GOOD tasting as anything on a hot day after a LONG walk!


DC streets in Adams Morgan.



We left  our home before nine, and we were back home again around 5 in the afternoon.
Sure, we were tired then.
However, it was so rewarding to see ALL the steps we had been taking. Love it.





In Georgetown the houses are SO cute!!



But of course, I agree to each and every statement.

All right, let’s tackle this new week now, shall we!!!







Have a good Tuesday!!



Georgetown waterfront.


Lots of nice boats in the harbor.
This is the Swedish embassy and the House of Sweden.  They are in the schmack middle of Georgetown, right by the waterfront.  In my opinion Sweden has the nicest location of ALL the embassies in DC.  Good for us *high five*.

Friday, September 15, 2017

Favorit-appar och veckan som gått ...




Godmorgon kära ni! Välkommen helgen!!


Fredag igen …
Veckan gick, som alltid, blixtsnabbt.

Jag hoppas att er vecka varit bra.
Själv har jag, som vanligt, varit ute och gått mycket.
Jag brukar alltid ge mig ut på mina promenader vid 7:30 tiden.
Min power walk brukar ta en timme, och jag går fort. Jag lyssnar alltid på Sveriges Radio då jag är ute och travar.
Väldigt ofta lyssnar jag på Karlavagnen, Söndagsmorgan (på måndagarna brukar jag lyssna på det programmet medan jag ångar på), USA-podden eller Språket.
Jag har sagt det förr, PRISA Sveriges Radio!
PRISA SRPlay appen!
GULD!
Det är en av av mina stora, stora, stora favoritappar. Det känns som att jag inte “kan” gå ut på mina power walks utan Sveriges Radio.
TACK SR!!!



Måndagens PW. Lake Thoreau och vindstilla!!!


Sensommarmorgnar/höstmorgnar är oftast så otroligt stilla.  Spegel på sjöarna.  Lake Thoreau.



Tisdagsmorgon vid samma sjö och lika lugnt.

Sen fotograferar jag alltid med en annan favoritapp, Camera+. Den är toppen, jag kan greja med  olika inställningar i den medan jag fotar.  Jag gör även mer avancerade redigeringar med den appen.
Jag fotograferar aldrig via iPhones egen kamera, även fast jag vet att den är bra den också (har en iPhone7).
Samtliga bilder i dagens inlägg är tagna med min iPhone, via Camera+.



I onsdags var det grått, grått och duggregn.  Jag gick ut iallafall.  Fotade lite av de blomster man kan se i naturen nu.




Sååå … vad gjorde vi egentligen innan dessa smartphones kom in i våra liv? Snacka om att SÅ mycket får plats i dessa små platta ting. Ja, hela ens liv, om man ska vara krass.
Sen kan man givetvis diskutera att vi alla-- mer eller mindre--blir besatta av dessa “tablettaskar”. Ibland är det SÅ störigt att jag vill skrika, MEN jag kan säkert vara störig själv också i användandet av min mobil.
Fast sanningen är, smartphones har kommit för att stanna.
Läser om den nya iPhone X. Låter grym, men orka pröjsa 1000 dollar för en MOBBE!!! Nej, det har jag vare sig lust eller råd med. Fast lite avis blir jag nog på dem som skaffar en sån, hehe …


Jag vet inte, men jag finner gråa, regniga dagar lugnande.  Parkväg vid mitt hem.


OCH hösten, ja den är i ankommande.  Tycker jag ser höstfärger mycket tidigare iår än vad jag gjorde i fjol.

På parkvägarna ser man de första lönnbladen som börjat falla ...

I onsdags firade vi min kompis Susannas 50-årsdag!
VI svennetjejer bjöd ut Susanna (som för övrigt firade sin stora dag i Sverige i juli med sin familj, men det var först nu vi kompisar i NoVA firade henne) på en nyöppnad restaurang här i Reston, Cooper’s Hawk.
Susanna är min äldsta USA-kompis. Jag har känt henne längst av alla svennar. Vi två lärde känna varandra via våra makar. Peter, och Susannas man Marc, tog en kurs i svenska tillsammans 1993.  Därmed korsades Susannas och min väg. DET är jag glad för. Männen lärde sig inte någon svenska att skryta med på den kursen, hehe, men jag träffade min äldsta USA-vän då! SÅ roligt!!
Numera är vi en hel grupp svennetjejer med män som ses. SÅ glad och tacksam att jag har dem alla!!


Mina svenska vänner är guld!  Dessa två bilder tillhör Susanna!



SÅ vackert med morgonljuset och tidiga höstlöv.





Vädret är varmt nu, runt 27 grader.
Jag och maken ska ta en heldag i DC imorgon, det blir nog trevligt. Vi tar tricken in till stan.



Lake Audubon igår, torsdag.


Spegel, spegel på sjön där ...


Önskar er alla en fin och bra helg!
Vi hörs igen på tisdag!



OCH ja, på hösten, liksom på våren, blommar faktiskt kaprifolen hos oss.  Höstblomningen tycker jag är lite speciell.




Den osminkade sanningen efter gårdagens PW, utanför mitt hus med en kopp kaffe och SRPlay i lurarna.