Godmorgon onsdag!
I förra veckan nämnde jag min svennegrupp här på bloggen.
Den gruppen består av sex-sju tjejer som har hållit ihop ett längre tag. Vissa av oss väldigt länge (jag och Susanna). Andra lite kortare tid. Men de flesta har jag känt sen tidigt 2000-tal. Fantastiskt lång tid då man tänker efter …
Men, det är inte svennegruppen det här ska handla om.
Det ska handla om det här att skaffa sig nya vänner i vuxen ålder.
Tyvärr verkar det vara lättare sagt än gjort …
HUR träffar man egentligen nya vänner när man är 40-50-60 år?
HUR, när man har lämnat småbarnstiden bakom sig och är för ung för pensionering.
OCH, är det så att om man flyttar till ett nytt ställe--och lämnar sin gamla vänkrets på den gamla orten--är det kört vad gäller nya kompisar?
Nej, så kan det väl ändå inte vara? Eller?
Min granne, som separerat från sin make under sommaren, bor numera i North Carolina.
Hon arbetar på Duke University Hospital, ett stort universitetssjukhus.
Min gamla granne bor numera i ett vackert hus i Durham.
När hon kom tillbaka till Reston för lite sedan pratade vi en del om hur hon har det i sitt nya liv. Givetvis är inget lätt, hon lämnade sitt hem vägg i vägg med mig efter 33 år. Lämnade norra Virginia för The Triangle i NC (Raleigh, Durham, Chapel Hill). Lyckligtvis bor hennes äldsta dotter med två barn och genomgullig svärson i Raleigh.
Men annars?
Min gamla granne sa att det är kompisar--eller brist på sådana--som är det tuffaste.
Ensamheten under helger och kvällar. Tacka för det, det förstår jag MER än väl.
Hon slår sig lätt i slang med grannar och folk överalg, men upplever att det är svårare “att komma folk in på livet” då man bor i ett villaområde. Hon menar att det var lättare här, i vårt radhusområde, att skapa kontakter och väva in vänskap.
Det har jag hört andra säga förr också, det är lättare att lära känna grannar i radhusområden. Lättare än i ett villaområde och lättare än i lägenhet.
Vi talade om jobbet, hon är sjuksköterska på heltid. Jag frågade om det inte finns några trevliga sköterskor, läkare eller annan personal som hon kan träffa efter jobbet, typ på en Happy Hour eller dylikt.
Njea, sa hon, de flesta håller sina privatliv och sina jobb totalt åtskilda. Det upplevde hon under alla år hon jobbade på sjukhuset här i Reston också. Man har kul på jobbet, skrattar, trivs ihop, men där dras gränsen.
Min gamla granne är heller inte troende, så kyrkan är inget alternativ vad gäller att odla nya kontakter.
Kvällskurser är svåra på grund av oregelbundna arbetstider.
Tufft.
I mina bloggkommentarer i förra veckan finns en lite intressant tråd bland de som kommenterat.
En av mina bloggläsare, Brysselkakan, flyttade tillbaka till Sverige för några år sedan efter flera år som expat i Bryssel.
Brysselkakan säger exakt detsamma som min granne, att det är stört omöjligt att skaffa vänner där hon bor nu, en lite mindre stad vid Mälaren.
Är de så att många i vår ålder anser att våra vänkretsar är “fulltaliga”, man “behöver” inga fler kompisar?
“Jag är inte intresserad av att odla kontakten med dig även fast du är trevlig …”. Typ.
bild från updatepedia.com
En gång, för länge sen--kanske runt 1999-- var jag på ett luciatåg här i Reston.
Det var bibblan som ordnade det. Jag tog med mig Karolina som väl då var runt 3 år. Precis som jag trodde kom många svenskar dit för att se lucia och höra svenska julsånger.
Jag började prata med en kvinna som bodde i Reston. En svenska. I min ålder. Hon och hennes man var expats och de skulle vara här i 2-3 år.
Kvinnan hade barn i samma ålder som Karolina, så jag frågade (efter en längre stund snackande) om vi inte skulle kunna ses någon dag.
Kvinnan säger då.
-NEJ, jag är inte intresserad av fler kontakter med svenskar nu. Jag känner redan SÅ många genom makens jobb. Så nej, vi ska inte ses. Nu ska jag lära känna amerikaner istället.
PAFF blev jag, och ledsen också.
Hon sa det inte på ett snällt sätt heller, snarare på ett fnysande sätt.
När jag senare ibland såg henne i Reston undvek jag henne som pesten. Numera bor den familjen troligen sen länge, länge i Sverige igen.
Det var den gången jag kom i kontakt med “Kompispoolen är fylld. Gör dig icke besvär.”
Sjukt märkligt TÄNK!
Jag menar, träffar man någon man klickar med så är det väl rätt självklart att man vill ses igen?
Det kan ju vara på en enkel fika först.
Odla lite i taget, så att säga.
Men att stänga “vänskapsporten” fattar jag noll av.
Är ringen stängd? Eller finns det plats för någon till? Bild från tes.com
Hur skulle du göra om du skulle börja om i en helt ny stad utan vänner?
Hur bygger man en vänskap?
Finns det en begränsning i antalet kompisar vi har?
Är din “vänskapsport” stängd eller öppen?
Är det ofta lättare för oss i utlandet att odla vänskap med våra egna landsmän än vad det är i det egna landet?
OCH, hur lätt är det egentligen att lära känna ortsbefolkningen?
