Thursday, October 18, 2007

Tala inför grupp?

Många säger att dom hellre skulle dö än att hålla ett föredrag, eller tala, inför en stor grupp. Att tala inför en större grupp stressar mer än eventuell död.
Håller ni med?
Jag gör det. Jag kan inte tänka mig mycket som är värre än att tala inför en massa folk, ha folks ögon på mig, veta att alla ska lyssna och sen ananlysera och kritisera mina ord. Nej, jag vet att jag inte är ensam om att känna det så här, inte alls.

Bara när jag skriver det här kan jag känna nervositeten stiga i kroppen. Jag kan känna av alla de gånger man under skoltiden skulle "redovisa", hur hemskt det kändes, jag var så nervös att jag knappt kunde känna något alls. Det hjälpte inte heller att fröken eller magistern satte sig längst bak i klassrummet, klassen satt ju rakt framför en...Och det fnissades säkert, någon kunde påpeka "så snällt" att pappret i handen darrade, säkert var det någon som bad en prata högre, långsammare, ja...ni vet. Vad sa läraren då? INTE mycket, inte mycket alls. Läraren tystade inte ner övriga elever eller bad dom LYSSNA på gruppen som skulle redovisa.
Konstigt att vi fick lära oss så fruktansvärt lite om att tala inför grupp i svenska skolan på 70 och 80-talet.


Sen fick jag själv barn här i US. När min dotter var tre år började hon på lekis, det var att sitta still under samlingen, följa regler och sen EN GÅNG I VECKAN ta med något hemifrån att berätta om för gruppen---show and tell---Barnen fick ta med sig en leksak eller något annat dom ville berätta om. Fröken tog sen fram en och en till sig, om barnet var rädd eller blygt fick barnet sitta i frökens knä och hon hjälpte till på det bästa vis att få barnet att känna sig tryggt. Jag minns att jag var så tagen av detta när jag någon gång var med under "show and tell", det var så HÄR det skulle gå till när man lärde sig tala inför grupp. Snällt, tyst och pedagogiskt och även självklart.

Karolina började i Kundergarten som fem-åring och det var samma sak där, mycket prat inför grupp. Mycket tid "in the spotlight"...
Och så har det varit under hela skoltiden, och mer blir det i och med att ämnen som "Speech" och "debate" hamnar på schemat i Middle och High School.
Karolina har inte det minsta problem att tala inför grupp, det har hon aldrig haft. Inte som tre-åring och inte som den 11 åring hon är idag. Ibland brukar jag titta på henne och säga; Vems barn är du egentligen? Hur kunde du bli som du blev?
Visst, Peter måste hålla många herrans möten och anföranden på jobbet, närapå dagligen. Han har vant sig, och han är amerikan...han har det med sig från barnsben på samma sätt som Karolina har nu.

När jag varit med på Karolinas skola under redovisningar har jag alltid slagits av hur uppmärksamma ALLA är, alla lyssnar, fröken står långt fram i klassrummet, absolut INGEN fnittrar eller säger något som INTE SKA SÄGAS, och om det skulle hända så skulle det INTE gå obemärkt förbi. DU får inte behandla en klasskamrat dåligt. Efteråt ställs frågor, och sen avslutas allt med applåd.
Jag måste säga att amerikanska skolan verkligen har lyckats när det kommer till "public speaking", att det redan från treårs-åldern avdramatiserats, och att det försigår flera gånger i veckan under skolåret. Mindre redovisningar, högsläsning inför klassen, rollspel och större redovisningar--allt rullar på.
Vilken skillnad från när JAG gick i skolan! Eftersom jag inte längre vet så mycket om svenska skolsystemet så kan ju detta ha ändrats, nu kanske barnen får mer uppmuntran, mer stöd när det kommer till att tala inför grupp. Åtminstone hoppas jag det.

Hur är det med dig? Är att tala inför grupp det vidrigaste vidriga? Eller är det helt okay?

38 comments:

Millan said...

Jag tycker att det later helt fantastiskt att barnen far lara sig att prata infor grupp pa ett sa sjalvklart satt! Jag undrar hur det ar har?!

Jag hade aldrig nagra problem med att prata infor klassen om det innebar att man satt kvar vid sin bank, men att sta framfor klassen och prata var hemskt! Eftersom det hande sapass sallan kandes det alltid, precis som du skriver, som om klasskamraterna fnissade och holl pa. Och sakert gjorde jag precis likadant!

Nar jag sa laste Engelska pa universitetet sa andrades allt lite. Plostligen var vi tvungna att sta infor klassen flera ganger i veckan och da dessutom prata pa Engelska. Men klassen kandes trygg och alla var intresserade av det som sades pa ett hela annat satt.
I London jobbade jag aven med att trana forsaljare i att anvada de mobiltelefoner vi salde och aven da var presentationer en naturlig del av vardagen och inget jag oroade mig over.
Nu har jag dock inte behova gora nagot liknande pa evigheter sa jag gissar att jag skulle vara otroligt nervos om jag var tvungen att halla foredrag infor en samling manniskor!

Det later verkigen som om ni har haft tur med Karolinas skola!!

Matildas fikarum said...

Jag kan inte ens prata runt ett sammanträdesbord på jobbet! Jag vägrar att tala inför vilken grupp som helst. Och jag håller med om att skolan gjorde ett jättefel som inte lät oss träna på detta. Jag var lite tuffare under en period i tidig 20-årsålder då jag vickade som lärare, men det höll inte länge. Sen kom skräcken tillbaka! Det är så hemskt och är faktiskt ett socialt handikapp.

Fia said...

Jag håller ju föredrag om immigration för på många colleges och universitet och jag älskar att göra detta! Det är kul att berätta om något och slänga in lite skojiga kommentarer här och var, att se att jag har med mig HELA gruppen, så jag tycker det är superkul!!

Men dessa redovisningar i skolan var ju hemska!

Jag är ju sällan i rätten här i USA och det kan jag sakna. Rättegångar där man är tvungen att tänka "på fötterna" är helt enkelt URKUL. Jag brukar skoja lite och säga att de som inte kom in på ngn scenskola gick juristlinjen...hm..det kanske inte är så långt från sanningen.

Det innebär inte att jag inte har fjärilar i magen strax innan jag ska upp och tala inför en grupp, det finns där på samma sätt som jag alltid kollade om tungan fungerade medans jag väntade på att just mitt mål skulle kallas, men jag vet ju vid detta laget att det är så himla kul då jag väl får sätta igång att dessa fjärilar blir färre och färre med åren.

Lia said...

Jag som lärare måste tala inför grupper så fort jag ska undervisa. Det är så otroligt läskigt, men samtidigt helt övernaturligt häftigt när man märker att de man talar till och för, hänger med! Bryr sig, lär sig,förstår...allt.
Jag tycker att skolan verkar ha förändrats. Eleverna är riktigt duktiga på att presentera och leverera. De är nyfikna och fantastiska. I mitt klassrum gäller att alla som vill ska kunna och alla som kan ska vilja. Man måste bara avdramatisera lite och lägga in en stor portion humor. Alla misslyckas med att tala inför grupp, men det är mer sorgligt om man misslyckas med sitt tal, och inte en endaste levande själ fick ens en chans att höra vad det var man hade på hjärtat! Så prata på Annika, för du har mycket bra att komma med!

Anonymous said...

Tänk vad jag känner igen min skoltid när du berättar Annika! Jag kommer ihåg när man stod längst fram.Röd i ansiktet o svettig var man o allt som hemma hade tagit 15 min att läsa upp tog nu typ 3 min.Usch!
Under alla mina år som "fröken" på 2-3-årsavd var man ju redan där noga med att alla skulle försöka prata på samlingen.Nu i förskoleklassen gör vi precis som du pratade om Annika.De som tycker det är läskigt att prata hjälper man lugnt o varsamt fram.Ja, skolan idag är så annorlunda, tack o lov. Bägge mina tjejer har inte alls ngt problem med att prata inför klassen.De har ju fått träna så mkt under så många år!!
Kram från Anette

Annika said...

Millan:
Ja, det måste jag helt prisa skolan för här! Att det uppmuntras så väldeliga! Att alla får öva, och att ingen får vara otrevlig.
Kan tro att det är annorlunda på "äldre" dagar.
Tur det, men jag känner mig rätt handikappad vid möten och dylikt...Tycker det är vidrigt.
Usch...


Matilda:
Det är ett socialt handikapp, helt klart.
Jag får nästan panik bara man ska presentera sig på fldramöten och dylikt. Fattar inte att det är så jobbigt.
Vi verkar väldigt lika här, du och jag.

Fia:
Lyckost dig som känner så!!
Min dotter är ju likadan! Hon vill bli skådis, hon har noll scenskräck, älskar upmärksamhet, älskar att ha en publik.
Som jg sa, jag fattar inte vems dotter hon är!

Det är mkt vunnet dig, Fia, som känner som du gör inför att stå inför folk, så vi vet absolut att du valt rätt yrke.

Jag jobbade asst.director på en Montessori skola i Arlingtn 95-96. Vilken pain det var att vara med på p-möten och ibland tom leda...Fy faaan!! Bättre då att jobba som dekaratör bakom kulisserna :-) Som jag ju också har gjort en hel del.

Precis, Fia, om du inte blivit jurist hade du kanske varit skådis idag.
Alla dina klienter får vara glada att du valde den väg som du valde!

Lia.
Du har rätt, det måste ske lugnt och odramatiskt och TIDIGT för att det inte ska bli ett "stigma" som det ju blivit för så många av oss.
Du verkar ha bra inställning till det där. Bra för dina elever.
Själv är jag glad att jag slipper gå i skolan längre :-) Då slipper jag ju snacka inför en stor grupp.
Hi, hi!!

Annika said...

Anette:
Ja, du...vi är många, många som sitter i den här båten. Alla vi som gick i skola på 70 och 80-talen vill jag påstå!
Blir så glad över vad du berättar om förskoleklassen också, och hur ni går tillväga! DET är ju så det ska gå till.
Tror inte våra lärare fattade det, DUMT nog!
Och så skönt att E och M inte har minsta problem med att stå upp och snacka inför grupp. Härligt!
KRAM!!!!

Bloggblad said...

När jag ska prata fritt - inlägg i debatt - eller presentera mig i en större grupp, då kan jag känna att pulsen ökar, och ibland tänker jag efteråt: vad sa jag egentligen?

Men om jag har manus eller stödord, och är förberedd, då älskar jag att göra det. Känna att jag har ögonkontakt med publiken och kan få dem att lyssna. Då är jag inte nervös - känner bara en anspänning före, och den är rätt behaglig.... ska jag sjunga solo kan jag fortfarande bli lite nervös - mest för att det ska tuppa sig i halsen...

Desiree said...

Jag tycker att det är nervöst att tala inför en grupp men det är inte det värsta jag vet. Mycket beror också vad det är för ämne och hur pass bra koll man har på det man ska prata om. Om man känner sig osäker på ämnet så är det ju mycket värre och då vill jag helst inte prata alls. Men kan man sitt ämne och har man övat på sitt framförande så är det ok. Jag tycker det är toppen att barnen här får så mycket övning i det hela och att det börjas försiktigt ganska tidigt. Det är toppen att de får en så pass bra grund och lär sig att det inte är superläskigt. Karolina kommer ha nytta av detta under resten av sitt liv.

malou said...

Jag har inga som helst problem att tala inför en grupp. Jag har hållit tal till konfirmander i en fullsatt teater - då var jag förberedd. Men jag har också hållit helt spontana och oförberedda tal på födelsedagar, bröllop och nu senast på min svärmors begravning, och det går bra. Det är helt andra saker som jag är rädd för...;-)

Annika said...

Bloggblad:
Jag förstår inte att det där med att presentera sig är så vidrigt. Jag tycker det är hemskt, men måste ju göra det med jämna mellanrum, och ja, det går ju bra!

När min kompis därhemma gifte sig sjöng jag och min pappa en egenhändigt skriven visa åt henne. Det var bra mkt lättare att göra så än att hålla tal.

Härligt, Bloggblad, att du har den där känslan innan du ska upp. I wish!!

Desiree:
Absolut, visst är det så att om man kan sitt ämne så är det säkert mycket, mycket lättare att stiga fram. Absolut!
Visst är det bra här att barnen redan från späd ålder får lära sig att tala inför grupp. Ett klart och stort PLUS!!

Malou:
OH vad härligt att kunna hålla spontana tal! DET skulle jag också vilja våga. Det är ju ofta manm har velat, men inte vågat!
Måste vara härligt!
Men du håller ju på med teater och så, eller hur? Då vågar man nog mer. Jag ser bara till min dotter. Själv är jag en stage-mom som tampas bakom scenen med andra stage-moms, inte så kul, även om det inte är i rampljuset... :-)

Elisabeth said...

Vad bra det låter att de får börja öva så tidigt, så att det blir som något helt naturligt!

Jag för min del är lite olika med det där med att prata inför grupp. Seminarier och liknande på universitetet är hemskt, och ännu värre är det om man förväntas "spela olika roller", som det var på sommarkursen jag gick. (Vi skulle öva sammanträdesteknik genom att hålla en fiktiv debatt. Huh!) Å andra sidan har jag inga problem med att prata inför stora grupper, bara jag får vara ordentligt förberedd på det. Har jobbat som guide och guidat runt grupper på runt 40 personer på en fästning som dessutom var militärt skyddsområdet, utan att tycka att det var otäckt. Lite nervöst var det ju, men det tror jag bara är bra, för då blir man mer "laddad".

Petra said...

Det sjuka är att jag ofta känner pulsen öka, men på ett bra sätt. Jag kan uppleva att prata inför grupp som något lite småjobbigt, men jag VILL ändå göra det. Och sen blir man ju vanare allt eftersom. Är ju ändå fem före färdig lärare nu...

Men du har rätt. Mycket elevprat, naturligt på ett vettigt sätt, i skolan är nog en god grund. Får jag någonsin en etta blir det garanterat "veckans grej" varje fredag!

Marie said...

Jag har inget emot att prata infor grupp, sa lange jag ar forberedd och vet vad jag ska prata om, det varsta jag vet ar att inte vara forberedd infor sadana situationer!

Man har ju hort mycket om att de i amerikanska skolor har mycket public speaking och debate, och jag tror att det borjar komma till Sverige ocksa, for det ar ju sa himla viktigt!

Annika said...

elisabeth:
Ja, usch, rollspel är inget kul ,och speciellt inte om det ska vara en fikitiv debatt. USch jag hade velat springa därifrån...
Igen, det är helt sant det där om att vara förberedd. DET underlättar ju verkligen, och då törs man på ett annat sätt. det värsta är helt klart när det gäller presentationer och annat sånt tjafs. Då vill jag bara gå.
OCH, det måste ju ha varit jättebra träning att jobba som guide! Jättebra!

Petra:
Ja, som lärare är man ju framför en grupp hela tiden. Antar att man snabbt kommer över det där första hemska. det vet jag ju att man gör eftersom jag själv varit tvungen att hålla i en del möten förr...
Ja, får du en etta, eller vilken klass som helst förresten, så kr hårt med "att berätta inför klassen"---vilken plusgrej för ungarna!!


Marie:
Just det, förberedd till max...Då är det nog inte lika vidrigt. Kan kanske tom vara lite, lite roligt...
Visst är det klokt att amerikanska skolan går ut så hårt med det här. Jättebra. jag hoppas nu att det blir så mer i Sve också!!!
Marie, nu tänker jag länka dig!! :-)

Helena said...

Vilka bra ämnen du alltid tar upp. Jag har också detta handikapp, ja för det är det helt klart för mig. Jag bara vägrar prata inför grupp. Sonen som har gått i skola både i Sverige och utomlands har inga problem alls. I somras jobbade han på ett bemanningsföretag för akademiker och vid deras årskonferans för hundratalet anställda ville de att han skulle hålla föredrag om hur deras databas hanterar CV:n och sökanderegister. Inga som helst problem att hålla en timmes föredrag med bara stödord och bilder, tyckte han. Jag säger som du vems barn är det!

Panki said...

Men gud va smart! Det borde vi i sverige ta efter! Jag har väl inget problem med att tala inför grupp, men visst, det är väl inget kul sådär...
/Annica

Petra H said...

Jag tycker att det är så bra att barn lär sig att tala inför grupp tidigt. Amerikanerna är ju kända för att vara bra på det.
Jag har inte jättestora problem med att just snacka inför grupp, även om jag inte gillar det jättemycket. Däremot har jag ett problem: jag rodnar så lätt, så lätt. Och fortfarande som vuxen får jag höra från folk "du är helt röd i ansiktet" - för nga månader sedan sa jag till en kollega på skarpen: "jag HATAR när folk påpekar det, tror du att jag blir mindre röd för att du säger det??". Jag FÖRSTÅR INTE varför vuxna människor känner ett sådant behov av att kommentera vilken röda nyans man har i ansiktet. Jag blir inte bara röd av att jag är generad, det kan vara av kyla, värme, alkohol... och det är det jag oroar mig för när jag ska tala inför grupp!
Nu senaste var det mitt "avskedstal" på jobbet, jag var varm och hade mensmigrän... och jag skulle snacka på franska - kände mig ganska ur form så det blev ngt kort om trevliga kollegor och jag kände hur rööööd jag var... plus att samma kollega påpekade det lite mer försynt, men ändå!

Monica said...

Annika, hur kommer du på alla bra ämnen du tar upp? Just detta var ju kanon och "right on"!

Jag är nog lite av en självplågare och kan bli nervös inför en grupp men jag verkar dras till det ändå :). Det ingick dessutom i mitt jobb så jag har haft mycket träning. På det företaget jag jobbade på innan jag blev "mammaledig", så fick vi åka till UK på utbildningar och ofta var det utbildare som tittade på hur vi presenterade (på engelska) och sedan fick vi feedback efteråt. Nervöst, men jag tycker, som sagt, också att det var kul och något jag ville göra. Och man lär sig ju just det här som bla Fia beskriver, att försöka få med sig alla i publiken med olika knep.

Men visst, tycker precis som du, att det är sååå bra med all denna träning från barnsben för kottarna här i USA. Förstår att det måste vara underbart att se sitt barn stå och prata obehindrat på det där viset.

Saltistjejen said...

Jag tycker faktiskt om att prata inför folk! Jag är alltid nervös och dagarna innan jag ska hålla ngt föredrag så vill jag absolut inte inte inte inte göra det. Men när man väl står där och pratar så brukar jag faktiskt gilla det. En liten kick! Och efteråt är det alltid alldeles underbart! Särskilt om man känner att det gick bra!

Det är alltid extra nervöst att prata på engelska dock. Tycker jag. Även om jag förstår språket och pratar hyfsat bra, så är det ändå stor skillnad jämför med sitt eget modersmål. Jag kan uttrycka mig så mycket mer nyanserat på svenska än på engelska. Vilket är mer kännbart när man håller föredrag på jobbet (eftersom man måste vara mer "precis" då) än privat.
Så när jag håller jobbföreläsningar är det allid mer nervöst än att t ex hålla tal.

Men jag tror att det som gäller är att ALLTID vara VÄL förberedd!!!!! Ju mer förberedd man är desto bättre går det!
Det gäller både jobb som privat.

Jag har hållit ganska många tal genom åren, bröllop, disputationer och begravninga. Jag älskar verkligen att hålla tal! Men olika tillfällen kräver väldigt olika typer av tal och därmed olika sorters förberedelser. Det allra jobbigaste har varit att hålla tal på begravningar, eftersom man då är så otroligt känslosam. En av de absolut jobbigaste gångerna var när jag höll tal då min mans pappa gått bort. Många av de som var på begravningen var släktingar och vänner till familjen som jag aldrig tidigare träffat. Men jag kände ändå att jag ville säga några ord. Och det blev verkligen väldigt uppskattat. Så efteråt kändes det otroligt bra.

Men annars var nog den nervösaste gången innan min disputation. Fy DET var jobbigt. Jag var mest nervös över att jag itne skulle förstå min opponenet (som var amerikanska).

Det du beskriver ang undervisningen, både i Sverige "förr" och här i USA stämmer nog väldigt bra. Jag har förstått att amerikaner rent generellt är mycket mer vana att prata inför folk, och det beror säkert på tidig träning.

Vi hade mycket redovisningar etc i skolan, särskilt på gymnasiet. Men jag tyckte faktiskt det var superbra! För min del så fick jag nog väldigt mycket "träning" där tror jag. För det handlar mycket om att göra detta om och om igen. Vissa kanske aldrig kommer "gilla" att prata inför folk, men med mycket träning samt med bra förberedelser så KAN man åtminstone komma såpass långt att man iallafall inte tycker det känns som döden att prata inför många personer.

Annika said...

Helena:
Du och jag kan ta varandra i hand. Det hör jag det!!!
Vi tycker precis lika, och våra barn är våra totala motsatser på detta plan :-)))


Panki:
Välkommen till min blogg!!!
Visst borde det vara med av den varan i Sverige!!! OCH det verkar ju som om det redan är på uppgång, och har kanske varit länge. Jag vet ingenting om svenska skolan anno 2007!


Petra H:
Jamen, tror dom att dom hjälper TILL när dom pekar ut sådana saker: OJ du rodnar!!
Jaha, och ? vad ska du svara på det då? TACK för hjälpen, det visste jag inte...STOR SUCK!!!
Ibland är vuxna värre än barn, tror jag. Så otroligt korttänkta.
Bra ändå, Petra, att du inte är skraj för det där att tala inför grupp!
Ni är många som inte är rädda för det här bland kommentarerna!!

Annika said...

Monica:
KUL att du gillar dagens ämne. Det här är ngt jag gått och fundertat på ett tag: olikhterna mellan amrisar och svenskar när det kommer till det här att tala inför grupp. tänkte att det säkert berodde mkt på skolan här, hur det lyfts fram...hur det lockas fram...
Nu visar det sig, tursamt nog, att många av dom som kommenterar inte är jätterädda. OCH det är ju jättebra!!!
Monica, jag förstår att du har vana att snacka inför folk. Det du berättar om dina resor till UK och sättet ni fick feed-back på får mig att vilja sticka upp och gömma mig under sängen :-) Vilken mardröm för mig.
MEN jag förstår ju att du lärde dig massor på kuppen. Underbart!! Som Fia sa så finns det en massa knep att få publiken med sig, men man måste vara rätt säker själv också för att kunna använda dom där knepen.
Visst är det jättebra att barnen får lära sig detta i skolan...SÅ otroligt bra!!!!

Saltis.
Härligt att du är rätt så orädd att tala inför grupp.
Jag känner till den där känslan du beskriver som du känner efter ett lyckat framträdande. Jag känner till den från de ggr ja ghar hållit föredrag eller hållit i möten o dyl. Härlig känsla, men känslan innan är ju vidrig.
Men det är det där med att vara förberedd åerigen!! Viktigt.

Att hålla tal på begravningar skulle jag nog inte klara av alls. Skulle nog gråta mig igenom alltihopa och få sätta mig ner. Jag beundrar dig som hr gjort det eftersom det verkligen är fantastiskt att höra folks tal vid just begravningar. jag förstår så väl hur mkt de dina måste ha uppskattat ditt tal!

Och visst har du rätt: det är träning som behövs att tala inför grupp. Du verkar ha fått mkt bra sådan i skolan, och jag vet ju att du är lite yngre än jag så skolan var säkert en anings bättre när du gick än när jag gick!!!

jill said...

Jag älskar det. Att få stå där och ha alla ögon på sig, berätta något viktigt. Lägga rösten rätt, betona, dra hem skratt, dra hem tårar.
Men jag kan förstå de som inte gillar det. Min sambo svettas bara vid tanken på bröllopstal...

Pernilla said...

Usch vilket jobbigt ämne! :) Jag hatar att prata inför folk.
Jag har under som senaste åren blivit lite bättre p g a att jag är dans instruktör och då måste jag ju stå där på scenen och tala om för dom hur dom ska göra. Men på nåt vis så går jag in i en roll när jag kliver upp på den scenen och när jag kliver av den så blir jag mitt vanliga "blyga, tysta" jag :) Låter lite konstigt men jag hatar verkligen att tala inför grupp. Det är väldigt jobbigt många gånger för man drar sej för att ge sej in i vissa situationer.

Vilken kanonskola Karolina ha hamnat i. Toppen att få lära sej tala inför grupp tidigt.
Det gör dom även här i Sverige oxå nu, men den erfarenheten jag har så är det helt beroende på vad dom har för lärare.

Kram

Annika said...

Jill:
Det måste vara så otroligt skönt och lätt att känna så!! I wish..to say the least...
Jag förstår din sambo :-)

Pernilla:
Förstår att du fått upp en viss vana i ditt jobb som instruktör. Det är bra!
Jag är arg för att jag av ngn anledning inte kan läsa den där artikeln där du är med. Fattar inte var problemet ligger hos datorn.
Kan också förstå det där med att "gå in i en roll", det hjälper säkerligen-
Och ja, du har helt rätt, visst är de handikappande för man drar sig verkligen för att ens gå in i vissa situationer...
KRAM!!

leopardia said...

här i sverige ligger ju fokuset på grupparbeten istället. jag kan tala rätt obehindrat inför grupp så länge jag slipper stå längst fram, eller ja, stå öht. men jag har inga problem att säga min åsikt på möten el kurser, men jag vill gärna slippa ansvaret att 'hålla' i det så att säga...

fast jag har en bild från när jag var två och är och hälsar på brorsan på förskolan när det är sagostund och jag sitter mitt i ringen med barn, rakt framför fröken som läser saga. på den tiden hade jag inga problem att vara i centrum, tydligen ;)

Tina said...

Du är bra på att hitta ämnen att ta upp. Jag är övertygad om att du och andra skulle ha stor glädja av om du ville dela med dig av det du tänker även muntligt. Du har mycket förnuftiga saker att säga.

Men jag är den förste att förstå din skräck, jag har varit livrädd för att tala inför en grupp! Jag rodnar relativt lätt och har haft ren panik inför dessa muntliga framträdanden och den skola jag gick igenom..... HERREGUD vad sjutton höll dom på med!!? Snacka om att bryta ner och förstöra. Jag blir bara arg på dom! Idag tycker jag om att tala inför människor jag tycker om att människor lyssnar och uppmärksammar mig, och jag har i många situationer en hel del att ge.

Jag har genom mitt jobb hållt en del utbildningar och presentationer. Till och med på Engelska.

Trots att jag som person idag gillar det här så händer det att min kropp kommer ihåg hur det var innan och inte riktigt vet om att jag gillar det här och jag känner mig svimfördig, spyfärdig och illröd i huvudet. Men det går över....jag vet idag att det går över och än har inget oöverkommligt hänt mig!

Men visst finns det människor som gärna vill kommentera om man blir röd och så. Låt dom göra det..... jag är fortfarande bra på att prata inför en grupp och jag blir bara bättre hela tiden. Den som kommenterar på ett elakt sätt är inte speciellt intelligent och kommer att stå kvar på sin utvecklingsnivå ett tag till!

Tänk om vår skola hade varit så som Karolinas skola är!

Egentligen är du nog inte rädd för att tala inför människor Annika. Du är rädd för det minnet av det som hänt tidigare. Jag lovar gör ett försök och du kommer att tycka om det :-) och du kommer att vara bra på det. Ett steg i taget så springer du snart.

Nu blev det ett långt svar igen....

Annika said...

Leopardia:
Sådär är det nog lite med mig också. Gillar inte att hålla i grupprbetne, men jag skulle nog kunna uttrycka mig "vettigt".
Det var ju så otroligt länge sen jag ställdes inför situationen nu...Har inte fått pröva, och glad för det är jag :-)

Tina:
Det är inte det att jag är rädd att tala inför en grupp där jag känner folk, hur stor den än är...Dessutom har jag rätt starka åsikter, så det brukar märkas.
Det är just det där att tala inför en stor grupp där man inte alls känner folket som gör mig helt darrig. Jag har svårt för det där att ställa mig upp på ett bröllop och hålla ta,. Jag klarar inte av det...Så därför pushar jag inte mig själv att göra det heller, fastän det nog skulle vara bra.

Ja, visst..lärarna på 70-80-talen var ju under ALL kritik. jag fattar inte vad dom höll på med...När jag läser kommentarerna ovan från folk som är yngre än vi förstår jag att skolan försändrats mkt, och till det bättre. Det gör mig verkligen glad!

Tina, gud så härligt att du nu känner dig så mkt säkrare med att tala inför grupp. Det är väl det där "övning ger färdighet" som hjälpt dig.

Jag tror du har helt rätt i det su säger om minnen från skolan, helt rätt. Gav jag mig fan på att tex hålla ett tal så skulle jag ju göra det...

Tack för din kommentar!!

Cecilia Kleimert said...

Ja, jag har ocksa tankt pa detta. Barn nu for tiden (inklusive jag sjalv) har fatt lart sig att tala infor grupp genom skolan. Men har i USA ar de extra bra pa detta! Det ar en mycket bra egenskap de kommer bara med sig genom hela livet sen!

Annika said...

Cecilia:
Helt klart, du har rätt. Ni yngre har fått lära er det här på ett HELT annat sätt än vad vi äldre har. Var glada för det!!!
Visst är det enbart en positiv egenskap att inte vara rädd att tala inför grupp...Och jag är så glad för att det numera är en självklarhet i skolorna, även i Sve, att lära ut detta på ett BRA sätt...

veronika said...

Ja usch , minns med fasa hur det kandes att sta infor klassen nar man skulle redovisa nagot.

Haller helt med dig , har ar dom sa duktiga att tidigt lara sig att sta infor klassen och speciellt att dela med sig. Som det dar med show and tell redan i tidig alder.
Amerikanen ar som sagt helt suveran att halla tal eller prata infor en grupp. Det ar sa naturligt for dem just for att de lar sig sa tidigt.
Sedan att alla i klassen ar uppmarksamma pa den son star daruppe, det ar skillnad mot skolan jag minns nar alla fnittrade, pratade mm.

Annika said...

Veronika:
Vi gick nog i skolan i den värsta tid som tänkas kan...där på det flummiga 70-talet och 80-talet. Ingen uppmuntran, ingenting...Ingen brydde sig.
Verkar till min glädje vara anorlunda idag.

Visst är dom duktiga här på att tala inför grupp. Det är så bra att dom börjar så tidigt med det hela.

Hanneles Christmas said...

Barnen idag lär ju sej tidigt, bra. Vi fick ju ingen träning när jag var barn, avskydd såna situationer, men till min brors 50-års dag tvingade min dotter mej läsa talet för henne, jag skrev ner några punter och jag försökte vara lugn och inte prata för fort - och fick jättemycket berömd :)

SweFlo said...

Kommer ihåg på universitet här i USA, det var tvunget att ta en speech klass under första året, mandatory! Man hade tre sorters tal per person, men jag var helt klart INTE ensam om att vara nervös! Inte kul alls, dessutom filmade läraren och man fick ta hem bandet och kolla på sig själv och ge sig själv kritik, och alla i klassen gav skriftlig kritik till var och en. Mycket intressant klass! Ett tal var ett "praktiskt tal" där man skulle beskriva hur man gjorde något. Jag körde på hur man lagade autentiska svenska köttbullar! Fniss!!!

Linda said...

Jag hatar att tala inför grupp och har alltid gjort. Redovisning framför klassen var det värsta som fanns! röd i ansiktet, svettig, kunde inte prata osv osv...skitjobbigt.
Sverige borde lära sig av USA!

Annika said...

Hannele:
Vi har fått för lite träning. Nu verkar det som om det blivit mkt bättre, att döma av alla kommentarer, och det är ju jättekul!!!
BRA att du höll tal på 50-årsdagen!!!

Sweflo:
Gud, jag käner paniken stiga i kroppen när jag läser vad du skriver...DET hade varit vidrigt för mig. Och sen få hem bandet, oh jemine...Och sen skriftlig kritik från resten av klassen...HJÄLP!!
Förstår att du kände dig BRA nöjd när det var över...MODIGT!!

Linda:
Du och jag kan verkligen ta varandra i handen!!! Vi känner precis likadant!
:-)))

Anne said...

Sen kommentar....Har haft lite problem med internet. I alla fall, jag uppskattar dina inlägg på det här temat. Skolan, dagis, nu prata högt. Det är väldigt intressant för mig, jag känner jag lär mig och ju mer jag lär och förstår, desto mer trygg blir jag här i landet. Låter flummigt....men du hjälper mig helt klart komma in i allting här...
JAg är ju också en sån som du, dvs hatar prata högt. Jag har alltid sett det som att jag ÄR så, är en sån person. Men ju mer jag tänker på det, så behöver det ju inte alls vara så. Jag och du är nog helt enkelt bara en produkt av det system, kultur, skola vi är uppväxta i. Hade vi bott här sen barnsben hade vi nog varit helt annorlunda.

Annika said...

Anne:
Dina ord gör mig rörd!
Jag skickar en kram genom cyber-rymden till dig och förbannar det faktum att du bor alltför långt bort för oss att träffas.
Jag är så glad om jag kan hjälpa till och att du lär dig av det jag skriver...TACK!
Vi är likadana, det är hemskt och det är handikappande på så många sätt. Jag har heller inte pressat mig till att tala inför grupp på många år. Undviker det på bröllop och större fester, sjunger hellre en egenskriven visa än att hålla tal. Vidrigt.
NOG hade det varit annorlunda, Anne, om vi vuxit upp här och inte var produkter av när svenska skolan var som sämst. DU är ju yngre än jag och gick i skolan på Åland, men ändå...

Ps. Jobbigt med internetproblem, man blir ju rabiat av sånt :-)