Monday, October 01, 2007

Att vänta, och föda barn, i USA.

Idag tänkte jag att jag skulle skriva lite om hur det är att vänta, och föda, barn i USA. Visserligen är det länge sen för mig nu, 11 år, men jag tror ändå inte att det har ändrats speciellt mycket, och har det ändrats tror jag att det mesta inte har blivit sämre iallafall. Jag skulle nästan tro att det är tvärtom.
Precis som Jacal skrev på sin blogg fick jag också oroliga frågor när jag blev med barn; Men ska du verkligen föda i USA? Ska du inte komma hem och föda här?.
Alas, nej, det gjorde jag inte. Jag födde här, och jag fick all min vård i USA. Hur det var? Jo, det var riktigt, riktigt bra. Snacka om att bli VÄL omhändertagen, snacka om att ingenting lämnades åt slumpen.

Så fort jag blivit gravid började jag träffa en grupp om fyra förlossningsläkare, sk OB-GYN. Vid första besöket, när jag kanske var i vecka 6-7 togs blodprover, min medicinska historia plus att jag undersöktes noggrant. Vården som följde var ett besök i månaden (fram till 8 månaden då det blev tätare besök) då jag träffade en av de fyra läkarna i läkargruppen varje gång jag var där. Jag lärde känna dom ,och dom lärde känna mig. En av dessa fyra läkare skulle komma att förlösa mig den dagen det var dags att föda. I vecka 18 var det ultraljud och det var då jag fick reda på att jag väntade en flicka. Jo, jag ville ABSOLUT veta könet, för mig kändes det väldigt viktigt.
Något senare var det dags för AFP provet , som jag inte tog, och sedan diabetesprov. Det kan nog hända att jag kan ha glömt andra prover som jag tog, men det är dessa som jag minns idag. Jag hade en lätt graviditet fram till vecka 33, då började jag känna sammandragningar som tilltog mer och mer. Jag ringde min läkargrupp och fick åka in till sjukhuset omgående. På sjukhuset möttes jag av en av mina läkare och han/hon undersökte ordentligt, jag fick dropp och jag fick ligga kvar i flera timmar med diagnos uttorkning. Jag blev hemskickad sent samma kväll, och dagen därpå hade jag min Baby-shower. Baby-showers är ett firande av den blivande mamman och hennes baby. På min shower var även den blivande pappan med, och många av hans vänner. Det är ganska ovanligt, tror jag, att ha en shower för både män och kvinnor. På denna shower blev jag överröst med presenter, och det var så roligt och tevligt. Samma natt började värkarbetet igen, och det var bara för oss att åter åka in till sjukhuset. Precis som förra gången blev jag mottagen av en av läkarna men denna gång fick jag inte åka hem utan blev kvar. Jag fick ligga kvar i tre dygn med diagnosen ”tidigt värkarbete”. På dag fyra blev jag hemskickad med stränga förhållningsorder att hålla sängen. Det var bara att sluta arbeta för mig. Sjukpenning? Nej, nej...glöm det, jag fick mina två innestående löner och sen var det bra med det.

Så, det var sängen som gällde för mig tre veckor, och sen blev jag tillsagd att ”leva som vanligt” igen. Under denna tid hölls stadig kontakt med läkargruppen genom telefonsamtal och besök hos dem.
Allt var OK fram till vecka 37 då jag svullnade upp, gick upp 8 kilo på en vecka! Kunde knappt ha skor på mig, fick blixtrande huvudvärk...Hos läkaren blev det fullt pådrag då hanvandeskapsförgiftning misstänktes. Jag blev hemskickad för att sedan återkomma nästa dag. Men, nej, jag hann aldrig dit. Karolina hann före...Tio dagar före utsatt datum gick vattnet, direkt in till BB, direkt träff med en av läkarna, inga värkar trots vattenavgång, beslut om igångsättning...AJ, AJ!!! Så smärtsam och så snabb den processen var. Epudiral, thank GOD!!! sattes in utan knot, och det var en fantastisk lättnad, men den lilla babyn ville iallafall inte komma ut. Hela dagen gick, det blev ny läkare framåt kvällen. Jag började må lite sämre och den lilla Karolina var under stress. Omdelbart beslut om kejsarsnitt togs, och så blev jag ivägrullad till operationssalen. Hur det kändes? INTE kul, inte alls. Men operationen gick bra och en liten stund senare fick jag se min lilla dotter för första gången!! Vilken lycka!! 52 cm, och 3.742 gram! Stor, duktig och söt!!! Då började jag skaka av frossa och fick ligga under värmefiltar under lång tid, feber hade jag och dålig var jag. Peter fick ta hand om sin lilla dotter alldeles ensam i fyra timmar medan jag låg på uppvaket under ständig uppsyn av läkare och sköterskor. Klockan 2 rullades jag ner på BB-avdelningen med Peter och Karolina vid min sida. Låg sedan kvar i tre dygn innan vi fick åka hem.


Fairfax Hospital For Women i Virginia där jag togs om hand, och födde Karolina.


Min erfarenhet är att minsta problem tas omhand omedelbart, inget vågas lämnas till slumpen (jodå, jag känner till stämningsrisken hos förlossningsläkare). När jag bad om min epidralbedövning var narkosläkaren där inom 20 minuter, när beslut om snitt togs var det med omedelbar verkan. När jag hade för tidigt värkarbete blev jag skickad direkt till sjukhuset.
För egen del kan jag bara prisa att vänta, och föda, barn i USA, men jag vet givetvis att alla har unika graviditeter och förlossningar, och att långt ifrån alla som föder här tycker som jag.

27 comments:

Panter said...

Jag har nog ungefär samma erfarenheter som du, men i Sverige. Även om jag inte träffade min förlossningsläkare innan det var dags. Två akuta snitt har jag varit med om och tyckte nog att det räckte sedan. Vi blev väl omhändertagna, även andra gången då det var överfullt på BB.
Intressant att läsa!

Panter said...

Har förresten precis mailat dig.

Thy said...

Det verkar som om du hade en härlig graviditet och förslossning. Att få en personlig relation med OBn innan förlossningen måste ha varit tryggt. Jag valde att gå till en barnmorska istället för en OB, något som är ganska nytt i Ontario. Jag fick en väldigt bra kontakt med henne och kände mig väldigt väl omhändertagen även om det blev lite kruxigt på slutet och A kom ut med kejsarsnitt med läkarhjälp (förstås). Vad jag tyckte var så skönt med barnmorskan var att hon sedan hade kvar vårdnaden för mig och bebisen i ytterligare sex veckor. Superskönt.

SweFlo said...

Jag var sk hörisk eftersom jag har lupus, men hade en strålande underbar graviditet med bara småproblem. Dock gick jag hos specialläkare och de gjorde ultraljus VARJE gång! Sista månaden var jag tvungen att gå på sk stresstes tre ggr i veckan! Så jag har ett helt fotoalbum med kort på dottern innan hon nes föddes! Fick förlosa via planerat kejsarsnitt och fick välja vilken dag jag ville he adet, vilket var en kosntig känsla. Hade aldrig minsta lilla värk! Hon föddes utan problem i 38 veckan! Men läkarna var så nervösa hela tiden eftersom jag har en gedigen lista med medicinska problem... Men ödet ville väl att det här skulel gå bra, så jag och bebisen mådde prima! Men de hade verkligen ett hököga över mig hela tiden! Samma efter förlossningen, barnläkaren var toppen!

Desiree said...

Kul att du berättade och delade med dig av denna erfarnehet. Jag är inte ett dugg orolig för att i framtiden föda i USA. Jag tror faktiskt man får bättre vård här än vad man skulle fått i Sverige. Det verkar som de allra flesta blir väldigt väl omhändertagna här och är mycket nöjda med sin vård.

Lia said...

Nästan lite läskigt! Jag skrev ett inlägg på min blogg om detta med barn, och sedan gick jag över till din för att kolla läget...och då hade du precis skrivit hela din graviditetshistoria!
Annika, läs min blogg och svara mig gärna, du har ju Karolina, men får du någonsin klumpiga frågor om varför hon är ert enda barn?
Kram, jag gillar ditt språk!

Annika said...

Panter:
Intressant att vi har liknande upplevelser vad gäller det här. Det är läskigt när snitten blir akuta, man hinner inte riktigt med...
Men jag är helt nöjd med utgången iallafall :-)
Jag har läst och svarat på ditt mail...TACK för att du skrev!!


Thy:
Jodå, allt var bra till veckan 33 sen blev det jobbigt, men som sagt, det gick ju bra det också :-)
En kompis till mig här använde sig av barnmorskor när hon födde. Hon var SÅ nöjd!!
Ja, det är en liten chock när det blir k-snitt sådär akut, jag vet...Vad härligt det låter att ha samma barnmorska även efteråt!! Måste ha varit härligt!

Sweflo:
Jo, jag kan tro att du var en högrisk från början med din medicinska historia. Jätteglad att du hade en så bra graviditet. Visst håller dom en under uppsikt, inget får gå fel, inget!
Jag kan se klara fördelar med att få ett schemalagt K-snitt som du fick.
Tack för att du berättade din historia.

Desiree:
Nej, att få barn i USA är nog ngt jag verkligen kan rekommendera! Jag har inte en enda kompis som har varit missnöjd med vården här...
Go for it ;-)))))

Lia:
Absolut!!! Ska genast kolla din blogg! Blir ju jättenyfiken!
OM jag har fått frågor om varför vi bara har ett barn!!! DET kan du skriva upp. det är nog mkt udda att bara ha ett, och dessutom självvalt som i mitt fall. Jag har fått frågor om jag inte KAN få barn, om vi har försökt, om jag inte tycker att jag gör Karolina en otjänst mm mm. Nu har det dock lugnat sig...Men när K var sådär 2-5 var det allra värst.
Och jo, jag är jättenöjd med att bara ha ett enda barn...Ska väl kanske blogga om detta endera dagen...
Tack för att du gillar mitt språk :-)
Kram!!

Lia said...

Annika, nu känner jag mig inte lika eländig. Jag vill helst också "bara" ha ett barn, och har därmed inte tänkt mig att skämma bort detta enda. Har många vänner som har vuxut upp med flera syskon, och ändå är rätt självupptagna, så det där tror jag är en vanlig (miss)uppfattning.
Hur kommer det sig att du hamnade i USA? Love, Lia

Saltistjejen said...

Å vad spännande att få tal del av!
Jag tror också att vården här i USA är jättebra! MEN det jag tycker är så himla dåligt jmfrt med svensk (kasnke europeisk) sjukvård är itne själva vården i sig, utan att det är så komplicerat och orättvist VEM som ska få ta del av den. Allt handlar om att ha en bra försäkring. Så länge man har det så är det frid och fröjd, men har man det inte så är det verkligen en mardröm!!

Jättelustigt att du skrivit detta inlägg nu också! Haha! Vi hade just en Baby shower för en kompis som jag skrivit lite om i min blogg!!!! Så det är ju aktuellt med lite "barnprat" just nu. Hon ska föda i början av november. Och vi ahde också en shower för både kvinnor och män. Vilket känns helt självklart för mig som svensk, men jag har fått uppfattningen (precis som du också skrev här) att det är lite ovanligt.
Det hela blev dock väldigt lyckat!

Annika said...

Lia:
Stå fast vid ett barn, om det är så ni vill ha det. Det är ju ens egen ensak om man vill ha ett eller 7 barn...
Hur jag hamnade in the US? jag var au-pair genom EF och skulle stanna i ett år...Då dök en viss Peter B upp och fångade mitt hjärta och på det sättet blev jag kvar :-))
Kram!!

Saltis:
Ska genast ta mig en tur över till din blogg och läsa om showern.
visst är sjukförsäkringarna i detta land GALNA!!! Helt åt skogen, men för den som är försäkrad är nog sjukvården rätt så ypperlig.
Men ändras BÖR den, det ska inte bara vara vissas rätt att få bra vård. Nå, det där är ett annat inlägg som BÖR skrivas!!!

Babyshowers är jättebra, tycker jag!! har varit på många vid det här laget, men väldigt få har varit co-ed!!

Johanna said...

Ja du.... den akuten har man ju varit på några gånger med allt från skärsår till hjärnskakning. Ja inte jag då. Fullt så klumpig är jag inte. Men jag började ju som Au- pair till tre pojkar. Och DOM var väl... ja inte klumpiga då, men olycksdrabbade. ;)

Tänk, en vacker dag kanske vi springer på varandra i Reston?! (skrattar)

/Johanna

Johanna said...

Ska väl tillägga att det iallafall är likt det sjukhus som låg närmast oss. Men när du skriver "for women" så blir jag lite osäker...

/Johanna

Rosvikstjejen said...

Vad roligt att få läsa om din upplevelse. Att vänta barn och sedan få fram dem är ju en helt fantastisk händelse i ens liv. Även om det känns!
Jag hade en positiv förlossning även om jag kommer ihåg vissa negativa stunder. Ont! Ja!
Kram till dig

Tina said...

Intressant och spännande läsning. tack för att du delar med dig.

Pernilla said...

Oj va spännande att läsa om din upplevelse med att föda barn. Även om det verkar ha varit en ganska jobbig... i alla fall i slutet.
Mina 2 barn bara "ploppa" ut så fort jag kom in till BB, hann aldrig med bedövning. Men däremot hade jag en så jäkla jobbig graviditet med mitt andra barn.. vill aldrig vara med om det igen, så det blir inga fler barn här inte! :)
Kram

veronika said...

Tack för att du delade med dig ! Själv tröttnar jag aldrig på att höra om andras gravidteter och förlossningar trots att det var ett antal år sedan jag själv födde barn. Tur ändå att K bestämde sig för att komma ut i förtid så slapp du oroa dig för ev kompiklationer med graviditetsförgiftningen, hua.Glad att allting gick bra!
Min förlossning liknar din lite grann, födde också två veckor för tidigt, dåligt värkarbete, hjärtljud på min lilla tjej som dippade, akut snitt efter mer än ett dygns kämpande, magpumpning(som var det värsta) nedsövning, komplikationer i såret LÅNG tid efter. Det blev kuvös och vätskersättning till min lilla tjej ett tag efter. Hon var så liten.
Båda mina barn är födda i Sverige och jag tycker jag fick väldigt bra vård. Men då födde jag mina barn på 90-talet då man fick ligga kvar på förlossning bettydligt längre än idag.
Kan tycka att det är lite väl mycket restruktioner på vad man bör och inte bör göra (äta, träna mm) här än hemma i Sverige.Lite väl mycket koll på gott och ont.Sedan är maten här efter du fött förskräcklig! I allafall av dom jag hört berätta. Som tex chokladpudding efter du fött, nä då vill man ha en god macka istället.:)

Desiree said...

Det är ju både lustigt och knäppt att folk ska bli så provocerade av folk som inte vill ha barn eller om man väljer att bara ha ett barn. Viker man utanför normen så får man försvara sig med näbbar och klor. Jag kan också mycket väl tänka mig att bara ha ett barn. Först är det ett jäkla tjat om barn och jag antar att när man sedan har sitt barn får man vara beredd på ett jäkla tjat om när det ska bli syskon. Jag tror inte att barn blir förstörda, bortskämda eller konstiga om de inte har syskon.

Annika said...

Johanna:
Jag blir nyfiken på ditt liv i Reston. Kan du inte skriva lite om det på din blogg?
Sjukhuset på blden är Fairfax Hosp. Tänker du månne på Reston `Hosp?
Har du ngn resa till Reston inbokad?

Rosvik:
Visst är det så, man glömmer det aldrig. Det är för alltid insvetsat i hjärnan.
Kramen!!!

Tina:
Kul att du gillade att läsa :-)


Pernilla:
Vad skönt det måste vara när barnen bara "ploppar" ut :-)
I wish...
Nej, jobbiga graviditer är inte så kul...
Kram!

Veronika:
Usch, det låter inget vidare, Vernika, det där med nedsövning och magpumpning. Akut så det förslog. Dramatiskt.
det är sant, det är nog mer "förbud" här än hemma, mer medicinskt o kliniskt på det hela taget.
Tack själv för att du berättade lite om din förlossning här.
Precis, ngn god macka efter förlossningen får man inte här...Mer Jell-o...Bläää...

Desiree:
Det där är faktiskt jobbigt...Att hela tiden få försvara sitt val. Det har blivit bättre, men åren mellan K's 2-5 årsdag var det evigt tjat från många. INTE kul! Nu tycker väl alla att jag är för gammal för att få barn, eller så har dom insett faktum ;-)))

JaCal said...

Ja, jag har ju som sagt redan konstaterat att jag tycker det verkar läskigt att vara gravid någon annanstans än här - haha!

Jag träffade bara läkare, var inskriven på mitt sjukhus flera veckor i förväg. Andra graviditeten var jag mer bevakad av olika skäl och det var en vbac - och jag kände mig så supertrygg hela vägen. Har alltid fått vul vid första läkarbesöket, gått på regelbunda kontroller från v.10, fått UL-bilder utan tjafs, fått ta reda på könet utan bråk eller speciellt, privat finansierat köns-UL.

Visst finns det enormt mycket att säga om sjukförsärkingssystemen här eller landstingsfinansierad sjukvård i Sverige - men om man jämför äpplen och äpplen är jag nöjd och glad med mina erfarenheter här. Har ju både gjort c-section och vbac, haft "normal" och delvis "high-risk" så tycker mig i alla fall ha rätt bra efarenhet av hur det är här.

För övrigt är det konstigt att folk tycker sig ha rätt till att kommentera/ha åsikter om hur många eller få barn man har. Snacka om ett högst privat beslut. En fundering appropå det som jag är lite nyfiken på dock - är det vanligare att svenska frågar/undrar eller amerikaner eller är det lika? (du behöver inte svara om du inte vill!).

Anne said...

Roligt börja måndagen och ny vecka med ett så här JÄTTEINTRESSANT inlägg. Jag uppskattar verkligen få höra och ta del av graviditetshistorier och allt som rör barn och att vara föräldrar här eftersom man själv mer och mer börjar fundera på den fasen i livet (sen kanske man inte kan få barn, men det är en annan sak).
Tryggt och skönt höra du (och andra här) bara har gott att säga om vården. Att känna sig trygg och att man är i goda händer är nog viktigt under en graviditet.

Som vi pratat om flera gånger, det där med hur många barn (eller inga barn) man ska ha och hur det "ska" vara och alla som lägger sig i. Det är så tröttsamt... Jag som inte har syskon utan är det enda barnet får ju också frågor . Jag tycker inte det är nån skillnad på hur mycket det frågas och vem som frågar, alltså folk här i USA och folk i USa beter sig lika. Folk både här och i Sverige har samma förutfattade meningar, så där är svenskar och amerikaner lika (enligt mina erfarenheter)...

Annika said...

jacal:
Tack för att du berättade lite om din erfarenhet.
Mycket intressant att ta del av eftersom det ju verkar ha varit lite komplicerat.
Som sagt, jag är ju också bara nöjd även om jag inser att systemet haltar.

Nej, jag kan inte se ngn skillnad på svenskar o amrisar i detta fall, angående antal barn och privata frågor. Tycker att alla travar på i ullstrumporna lika bra.
jag kommer att fortsätta att skriva om det här imorrn...

Anne:
Japp, nu har du läst mkt positivt om att få barn i USA. Både hos mig och hos andra.
Du har helt rätt, Anne. Alla nationaliter är lika "klumpga" vad gäller frågan ett eller inga barn...DET bara liksom SKA frågas...Suck...Svårt att vänja sig vid.

jill said...

Intressant läsning. På många privata kliniker i Sverige är det ju lite mer den typen av uppbackning. Jag tror att man i godan ro kan föda i både Sverige och Usa. Två av världens mest framstående länder inom sjukvård.

Mie, Absolut Guldkant said...

Vi svenskar har nog ibland lite övertro på att vi är bäst på så mycket;)
Jag har fött båda mina barn på KSS i Skövde och blev oxå mycket väl omhändertagen av underbar personal. Det känns skönt när man tittar tillbaka:)
Ha det fint o kramar!

Fundersam Cecilia said...

Det är verkligen intressant att höra din berättelse.Min uppfattning om vårt sjukhus i USA är enbart positivt.Det är en liten avdelning,inte många rum.Alla har egen sal,vacker utsikt(hihi).Barnen blir chipmärkta så att om någon skulle försöka ta barnen så låses alla dörrar osv.
Jag skulle inte alls undvika att föda i USA.Visst finns det hemska berättelser både från Sverige och USA.Min erfarenhet från Sverige är positiv...så gott som.Jag fick epidural bedövningen när jag bad om den men tyvärr så tog den inte fullt ut ändå.Personalen som var med vid snittet var hur goa som helst.De såg till dagen efter att kolla så allt var okej känslomässigt med tanke på att det blev akut snitt.Jag fick stanna i tre dygn fast jag valde att åka hem efter två för jag höll på att bli tokig där inne.Därefter så hade vi BB vård i hemmet,en barnmorska kom hem och vägde lille E och vi pratade om hur det var.

Millan said...

Mina kommenterar verkar inte fastna! Jag forsoker igen :-).
Vad roligt och intressant att lasa om dina upplevelser runt att vanta och foda barn i USA. Det later som om du fick basta tankbara vard! Jag har inget att klaga pa nar det galler min har heller. Och precis som du fick jag ofta fragan om jag verkligen inte skulle komma hem till Sverige och foda. Men det var det aldrig tal om!

Annika said...

Jill:
Visst är det så, bra vård i bägge länderna. Tur det :-)

Mie:
Visst är det skönt när man kan se tillbaka på en upplevelse som denna och vara bara nöjd, som vi. Tänk ändå så många, överallt som har haft mardrömsliknande förlossningar.
Vi får vara glada.
KRAM!!

Cecilia:
Jomen visst!!! Du fick bra och fin vård. Men vad läskigt att inte epiduralen tog...Hua! Jag antar att den tog som den skulle vid snittet.
Skönt med en hemmbesökande barnmorska efteråt.
Och nu är det snart dags igen ;-)

Millan:
Nämen, är det kommentarsstrul igen? TRIIIST. Nå, nu fastnade du iallafall och det är BRA!!
Nej, nej, det var aldrig tal om att jag skulle till Sverige och föda. Skulle vara kul att höra lite om Englands vård också...(hint, hint) :-)

Malde said...

Det är alltid lika spännande och intressant att läsa/höra om andras graviditeter och förlossningar. Undrar när jag får fart på mina berättelser...