Wednesday, March 31, 2021

Kapat konto!




Hej onsdag!



Här frodas våren så till den milda grad att jag blir stressad.
På riktigt blir jag stressad. Jag hinner inte MED!! Tycker inte om när det går så här fort.
Vi hade ju flera dagar i förra veckan då tempen steg till 25-30 grader. OCH när den gör det, ja då är det som att sätta krut i häcken på våren. DEN exploderar. 
Jag vill ju att det ska gå långsamt och vara lagom varmt. Som det är nu går blomningen bävansvärt fort.


Jag ska visa er våren snart.
Imorgon, i en av punkterna.
Vackert som bara den är det just nu.  Smärtsamt fint!


MEN idag tänkte jag berätta om något som hände med mitt instagramkonto och som störde min måndag ganska mycket.
Det började med att jag i godan ro på måndagförmiddagen satt och skrev ihop det inlägg ni kunde läsa här på bloggen igår, det om vandringen i Shenandoah
Jag kollade samtidigt in Instagram, som jag brukar göra då och då under dagen. Plötsligt hade jag fått MASSOR med privata meddelanden där. Det var säkert 20 stycken som låg i min inbox!
DET händer ju aldrig, får väl högst ett par privata meddelanden i veckan på Insta i vanliga fall. Men denna gång hela tjugo stycken på en och samma gång. Allt detta på bara någon halvtimme. 
Jag öppnade dem, och ALLA rapporterade om exakt samma sak, mitt instagramnamn och foto hade stulits. 
Alltså mitt användarnamn och mitt profilfoto. Personen hade INTE hackat sin in på mitt konto, tack och lov för DET iallafall.
Men personen hade tagit mitt namn och min “handle”. Istället för Skandigirl var det varianten Skandigirlll. Men tre L. Sen kom det annan “tjuv” som kallade sig Kathleen som även “hon” stal mitt foto och min “handle”. Detta berättade fina, trogna följare för mig. Nästan alla skickade med en skärmdump också på dessa falska konton.
Innan dagen var slut hade jag kontaktats av närmare 50 stycken följare på Instagram.  Givetvis lade jag ut en skärmdump i mitt flöde direkt då jag blivit varse om detta.  Det för att göra dem som följer mig uppmärksammade på dessa fejkade konton.  En del hade tyvärr redan börjat följa fuskkontot.



OCH för alla dessa som HOJTADE och VARNADE är jag såååå glad och tacksam!
TACKSAM över uppmärksamma och snälla följare som GENAST kontaktade mig. Ärligt talat, jag hade inte upptäckt det om det inte vore för dessa alerta följare som i sin tur hade fått “följarförfågan” från “mig”, fastän jag ju redan följer dem. Så där anade man fara och färde direkt. TACK och lov!!



Kontot Skandigirlll, med TRE L, togs bort omgående eftersom alla vänliga själar anmälde och rapporterade.
TACK för det alla ni som agerade!! GULD!!
Jag själv rapporterar GIVETVIS till Instagram likaså. Det störiga är att “Kathleen-kvinnan” inte är borttagen i skrivande stund. NU har det gått ett helt dygn sedan stölden. FATTAR det inte.  “KK” är anmäld och blockad av så många av er. OCH själv tror jag att jag gjort  minst TIO anmälningar till Instagram om detta. Men ännu har de inte plockat bort “KK” som använder mitt “handle” och mitt foto. “KK” har noll följare och hon har inte lagt ut några bilder.
JAG kollar henne stenhårt. Vill inte blocka henne, för då ser jag henne inte alls. Kommer att fortsätta anmäla till Instagram fram tills att hon är borttagen.
STÖRIGT!!! SÅ jädra störigt att tänka att någon använder sig av mitt foto, och mitt Insta-namn därute.




 



Skandigirlll, detta konto plockades ner omgående.  MEN några hade redan börjat följa det.



Jag själv börjar följas av säkert 10-30 “män” i snitt på daglig basis. De har konton med få följare och ofta har de en massa selfies i sin feed utan att skriva någon bildtext alls. Ofta är de “läkare” —gärna “orthopedic surgeons” har jag märkt. Eller så är de “änklingar”. Ibland är de “högt uppsatta amerikanska militärer”.
I call BULL on all this!!
Så fort jag får en sådan följare så blockar jag direkt. Alla dessa “män” tror jag är stulna från riktiga konton.
Nu tror jag även att min bild  surrar därute på Kathleens fejkade konto för att “ragga män”.
Alltså i ett liknande “sol och vår” syfte som alla dessa fejkade manliga följare. Fruktansvärt irriterande.





 



Kathleen-Kvinnans fejkade konto.  MÅTTE detta försvinna snart!



Syftet, förutom det jag nämner ovan, fattar jag inte.
Varför skapa ett konto som är snarlikt originalet?? Helt sjukt. 
Funderar också på om det är någon av dessa “män” som nu “kidnappat” mitt konto?
Flera gånger i veckan börjar jag följas av en som kallar sig Keanu Reeves, ni vet skådisen …
En tröttsam följetång och ett URFEJKAT konto som jag alltid anmäler och blockar. Eftersom denna person är så påstridig med att just använda sig av K.R så inbillar jag mig att det kanske är “han” som ligger bakom stölden?
Jag lär aldrig få veta.


Privat konto?
HAR noll och ingen lust med att göra Skandigirl privat.
Det är ett konto som till allra största del består av naturbilder. Inget personligt finns där som jag känner att jag måste vara försiktig med. Inga selfies i parti och minut. Inga privata funderingar, inget sånt. Bara arbetade naturbilder.
Ibland blir mina bilder upplockade av större “hubbar” där de läggs in och ger mig foto-cred. TREVLIGT! OM jag hade ett privatkonto skulle mina hashtags aldrig synas. Jag skulle aldrig kunna bli återpublicerad. Så nej, det vill jag INTE.
Mitt konto ska vara öppet för alla.



 



MITT eget konto, originalet.  Det enda publika instagramkonto jag har.  JAG har ett privat resekonto också, men det är just PRIVAT och används endast vid semesterresor.



Givetvis är jag väldigt tacksam över att MITT konto INTE blev hackat. FÖR sånt händer också.
En tjej jag följer—och som följer mig—fick sitt konto hackat när hon kommit upp i 24.000 följare. Hon var en av de följare som hojtade stort i måndags då mitt namn stals, tack Helena!!
Helena började om med nytt konto, och fick aldrig tillbaka vare sig originalkonto eller följare. Hon fick börja om från scratch igen då hon valde att helt avsluta sitt sönderhackade konto. SURT.



KAN folk bara lägga av och sluta hacka sig in hos andra?
Sluta kopiera andras namn och insta-handles. OCH kan alla dessa BOTAR och skitföljare bara upphöra att existera?
SO THAT being SAID, får ni plötsligt någon ny följare som ni redan vet att ni har bland instavännerna så VET ni att det är stulet och fejkat. 
BLOCKA och FRAMFÖRALLT RAPPORTERA!! OCH såklart, tala om det för den person vars konto blivit kapat. DET är a och o!!


SÅ tack, tack och åter tack till alla er som hojtade och skrev och gjorde mig uppmärksam i måndags. 
DET var så fint ändå att se hur många av er som hörde av sig till mig, både på Insta och via FB!! Fantastiskt.



NU hoppas jag bara att “KK-kontot” tas ner likaså.

Berätta gärna för mig om något liknande hänt dig på sociala medier!
Vill så gärna veta!


En bra DYMMELONSDAG önskar jag DIG!!!

Tuesday, March 30, 2021

On the trail!




Good morning Tuesday!



I hope your weekend was a good one. And, I hope that this week is treating you well!



Peter and I headed out for a longer hike on Saturday morning. 
We left Reston before 7 AM and got to Shenandoah National Park about an hour later. Yes, we were going to hike along our beloved Appalachian Trail again. WE had our backpacks, hiking poles and bear whistles ready. No, we are not sure if the bears are active yet, or if they are still in hibernation. 
BUT, it is a well known fact that Shenandoah NP is a prime spot for black bears.


 

Peter, I'm so glad that I can spot you in the woods.  That jacket is a life saver! ;-)



No, we did not see any bears at all.
Nor did we see any snakes (yes, they are around, too).
One always has to be on the lookout for rattle snakes and cotton mouths when hiking. It is still early spring, though. The snakes are probably not active yet.
We did see numerous deer and lots of little pesky gnats where bothering us, that is for sure!


 

Let's do this!


It was a lovely day to conquer the mountains, sunny, calm and rather warm. 
Not too hot, though …. Just perfect.
We started out with a tiresome, long climb that pretty much winded us. But, as per always you do get rewarded handsomely ... 


 
My gear!



After we had enjoyed our first view of the day, it was time for yet another climb. Not too tough, though.
Since there are no leaves on the trees and bushes yet you have pretty good views of valleys and ridges as you hike along.


And, the food always tastes soooo very, very good. It is the best.

I did not really see any signs of spring there.
BUT, here in the DC-area spring is coming along fast now. My GOD, it almost stresses me out!!
HOW will I get time to capture the beauty that is surrounding us now?
The cherry trees are in bloom, as are the magnolias and the pear trees and … NOOOO, nooooo … I do NOT  approve of this!
PLEASE slow down, dearest spring!!!



 


THIS never, ever gets old!


All right, y’all, I have to take my walk and enjoy all the beauty that is here NOW, it may be gone tomorrow.
Have a good Tuesday!

Friday, March 26, 2021

Nostalgi-Annika: För 31 år sedan imorgon ...





Godmorgon!



Imorgon, den 27 mars, är det 31 år sedan jag för första gången satte min fot på amerikansk mark. Det var den dagen jag nervöst stod på Arlanda och lyssnade på representanten från EF-Au Pair som informerade om flygresan och det STORA ÄVENTYR vi skulle ut på. “VI" det var kanske 12 avresande svenska tjejer som alla skulle spendera ett år i USA som au-pairer. En stund senare skulle vi hoppa på TWA-planet som skulle ta oss till JFK i New York via Kastrup.



I den gruppen på 12 tjejer träffade jag Monika. Monika som är en av mina allra bästa vänner i världen  än idag. Monika från Bredäng och Annika från Blackeberg fann varandra ganska omgående där. KLICK och perfekt kemi mellan oss direkt!!  Det är helt fantastiskt då man tänker på det. 
På planet över Atlanten satt jag bredvid en tjej från Kallhäll som skulle vidare till Chicago på sitt au-pair år, vi håller faktiskt också kontakten än idag lite då och då. Precis som jag blev hon kvar i USA, hon gifte sig med en amerikan och har två barn idag. Monika bor på Lilla Essingen numera, så hon blev inte kvar här då året som au-pair var över.



 

HYFSAT nervig på Arlanda.  Kroppsspråket säger ALLT!




Jag minns nästan hela den resan, och dagarna efteråt. Alla vi blivande au-pairer skulle vidare till Boston och gå på au-pair skola under tre dagar (tror jag det var).
Där fick vi ta certifikat på att vi kunde utföra Första Hjälpen vid behov. Vi fick lära oss lite allmänt om USA i största allmänhet. Men mest var det nog så att vi såg Boston, shoppade, åt och drack.
Vi hade absolut NOLL koll på hur drickssystemet funkade. NOLL. 
Det hade de gott kunnat lära oss på den där kursen.
Jag kommer än idag ihåg när vi satt och drack drinkar på en bar och la 25 cent i dricks. Ack ja …
Vi kollade också in stilen i Boston, klädstil, skor och mode. SÅKLART gjorde vi det.
Affärsmän iklädda skjortor med  tunna, vita t-shirts under.  Undertröjor.  DET var vi inte vana vid att se hemifrån, alltså att ha vit t-shirt under skjortan.
Kvinnor i strikta dräkter med stora guldknappar och vita tunna strumpbyxor. Helt nytt för oss svenskor, så klädde sig ingen därifrån vi kom.
Vi hade alla sett i filmen "Working Girl" och gissa om vi noterade att tjejerna i de strikta dräkterna verkligen HADE gympaskor på sig på väg till jobbet, precis som i filmen.
Pumpsen stod förmodligen under deras skrivbord på kontoret. Sånt minns jag. Komiskt.
Jag köpte en väska från ett ställe som hette “Bag Lady”. Det utan att ha en aning om vad Bag Lady stod för, fniss. 
Minns att vi åt amerikansk glass från Häagen-Dazs.
OCH så kommer jag ihåg jag att kranvattnet var så KLORERAT, det var som att dricka bassängvatten.




Jag och Monica 1990.



Vi au-pairer fick dela hotellrum fyra och fyra. I mitt rum två andra svenskar och en norska. I efterhand blir jag nästan lite arg på att vi inte fick eget rum, eller vi skulle åtminstone bara behövt dela med högst en person. Snåla EF. Alltså fick vi även dela dubbelsäng med en för oss okänd person ...
HMMM, hoppas verkligen att de tjejer och killar som åker som au-pairer idag slipper dela hotellrum och säng ...
Men, det var nog högst i tre nätter vi var i Boston innan vi skulle flyga till de städer i USA där vi skulle tillbringa vårt år.
Våra familjer hade vi fått tilldelade säkert två månader innan avresa. Minns att min värdfamilj skickade en liten välkomstgåva som stod på hotellrummet då jag anlände, så fint gjort av dem.
Innan jag bestämde mig för att det skulle bli familjen i Arlington, Virginia hade jag tackat nej till två andra familjer. 
Jag tackade nej till en familj i Boston.   Nej tack även till en ensamstående mamma på Manhattan. Den första familjen minns jag att fick ett väldigt dåligt intryck av både genom deras ansökningshandlingar och via det telefonsamtal vi hade.
Vad gällde den ensamstående mamman på Manhattan tror jag faktiskt att någon avrådde mig från det. Jag pratade inte ens med den mamman.
Men när jag fick Nancy och Allans ansökningshandlingar så föll alla bitar bitar på plats. Det kändes även bra att prata med dem. Minns att vi brevväxlade innan jag for. De skickade en massa foton till mig. Washington DC skulle det alltså komma att bli för mig.
DC var nog inte ens en stad som fanns på kartan för mig innan jag hade bestämt mig för Nancy och Allan. Jag ville helst till Chicago eller Philadelphia (hade snöat in lite på serien Thirtysomething). Någon längtan till LA eller San Francisco hade jag inte.



 





Men, det blev alltså Arlington, Virginia.
Rättare sagt, Rosslyn i Arlington, pretty much så nära DC man kan komma och fortfarande vara Virginia. Praktiskt taget i Washington DC.
Där blev det boende i ett stort bostadsrättskomplex med utsikt över hela Washington DC.
MAFF GALORE!
Dörrvakt, receptionist, lobby och en säkerhet som jag aldrig förr någonsin upplevt i ett lägenhetshus. Postboxar i lobbyn, den trevliga receptionisten, vaktmästarna som alltid hejade så glatt, nyckelkort för att ens kunna ta sig in genom servicedörrar, bakdörrar, tvättstuga, servicehissar och dylikt.
När man fick besök ringde de från lobbyn och talade om att personen/personerna man väntade på anlänt och sen skickades de upp.
Alltså, det var ju inget jag var van vid precis från mina lägenheter jag dittills bott i i västra Stockholm, haha.
OCH aldrig förr hade jag väl känt mig så säker i en lägenhet som i just det huset.

 

Jag och Anders.



Jag hade lite EXTRA lylligt också, om jämför med andra au-pairer, jag hade en egen lägenhet!
Min värdfamilj bodde tvärs över hallen, tre steg från min egen ytterdörr.
Min lägenhet var en stor etta med kök och klädkammare.
Man fick gå igenom klädkammaren när man skulle till badrummet. Märkligt va! Så var det även i en lägenhet Peter och jag bodde i några år senare.
Det där med att ha egen lägenhet var verkligen SKÖNT!
OCH som sagt, gissa om jag kände mig säker i det där huset. 
The Prospect House heter huset än idag.



Jag kunde till Georgetown, det var bara att trava över Key Bridge så var jag inne i DC. Georgetown med alla barer, krogar och mysiga affärer. Vilken tur jag ändå hade.
OCH tur med familj hade jag OCKSÅ.
Jag tog hand om en bebis, Anders, som var 9 månader gammal då jag kom.
Anders föräldrar, Nancy och Allan, var något äldre. De var 41 och 42 år.
DET gillade jag, att de var äldre. Det kändes tryggt för mig som var 24 år.
Allan var för övrigt svenskättling på sin pappas sida. Men, han kunde ingen svenska. Tack var det svenska arvet hade de valt det svenskklingande namnet Anders åt sin baby.


 

Anders, jag och Nancy våren 1990.


Mitt schema var mellan 10-18 måndag till fredag.
Jag jobbade aldrig på helgerna. Kanske var jag barnvakt någon helgkväll då och då, men det var nog inte så ofta efter vad jag minns.
På tisdagar hade jag och Nancy “culture day”, då tog hon med mig på olika museum runt om i DC. Anders var med, såklart.
Vi avslutade alltid med att äta lunch på stan någonstans. Vi hälsade ofta på Nancys mamma under de där tisdagarna. Hon målade av tavlor på National Gallery of ArtSmithsonian inne i DC. En av få utvalda konstnärer som fick stå på museet och kopiera tavlor av de stora mästarna. Nancy själv var också konstnär, men hon jobbade deltid som designer för ett företag som sålde träningskläder.



 

Nancys gulliga och fina mamma Glen.



Jag fick ett superbra år med familjen. DET fick jag.
De tog så otroligt väl hand om mig. Det kommer jag alltid vara dem tacksam för. Eftersom de var så fina mot mig var det verkligen inga problem för mig att vara en toppenau-pair till deras gulliga son heller.


 



Idag är Anders 31 år och han är vegansk kock och Montessorilärare i Denver.
Gift är han också.
Nancy bor i Maine, precis vid havet. Allan är tyvärr död sedan fyra år tillbaka.


För mig är det otroligt underligt att tänka tillbaka på den dagen för 31 år sen då jag kom till USA för första gången.
Lite visste jag DÅ att jag skulle bo här även 31 år senare. Flyttade hit för gott gjorde jag 1993.



Med detta önskar jag DIG en riktigt trevlig och fin helg!!

Thursday, March 25, 2021

Skamfläck för USA, Livet efter C-19, Veckans Chorizo och Här och Nu!




Torsdag!


Så var det torsdag igen, och dags att skriva i punktform. 
På ett sätt känns det som om jag “alltid” gör det, trots att jag bara skriver i punkt en enda dag i veckan. Men, punktformen är bra, praktisk och så är det ROLIGT att använda sig av den bloggformen.


* Tragedi … igen …


Det har väl inte undgått någon av er att det skett två masskjutningar här i USA på mindre än en vecka. Den ena klassas som hatmord, den i Atlanta där åtta kvinnor blev massakrerade på tre olika skönhetssalonger. Bara så där, en vanlig dag på jobbet. Vilken enorm bottenlös sorg och hopplöshet.


Den andra skjutningen ägde rum på en vanlig matvaruaffär i den coola, läckra och välmående förorten (till Denver) Boulder i Colorado. Där fick nio kunder och en polis sätta livet till. En helt vanlig dag på en livsmedelsaffär. Bara sådär. 


SÅ mycket bottenlös sorg. SÅ mycket förtvivlan. Ringar på vattnet, eller tsunamis rättare sagt. Familjer som aldrig mer blir vad de var, någon har förlorat sin mamma, syster, dotter, vän, pappa, morfar, son, kusin, arbetskamrat … De döda är döda. Men familjerna som lever kvar ska brottas med detta oändliga i resten av sina liv. En vettvillings dåd. Bara på några sekunder förändras livet. Ena sekunden står du och väljer ut vilka vindruvor du ska köpa, i nästa sekund har du träffats av en kula.


De asiatiska kvinnorna gick också en helt vanlig dag till mötes. Klienter som kom och gick. Rutiner. Dörren öppnas plötsligt och en ung man öppnar omedelbar eld och skjuter ner dem. Mina tankar går genast till min fina nageltekniker. Hon, och alla andra på salongen, kommer på från Vietnam. Min nageltjej är så gullig. Jag har följt henne under några års tid nu. När hon bytt salong har jag hängt med. NU har hon och hennes man köpt en egen salong, och jag är så glad för henne skull. Undrar så hur hon känner just nu? Världens gulligaste är hon, hon brukar alltid ge mig en liten present som nya munskydd eller någon liten nagelkräm etc. Jag ska snart dit igen. När jag tänker på Atlanta tänker jag samtidigt på alla andra asiater som har servicejobb i det här landet, och de är MÅNGA.


Hatbrotten mot asiater har ökat. Mycket av det kan vi skylla den förre presidenten för. HAN skrädade inte precis orden då han utryckte sin avsky för det han kallade “kinaviruset” och de som "skulle stå till svars". Hans anhängare lyssnade … Oskyldiga fick ta slagen Jag blir så förbannad alltså, hur mycket skada har denne man inte gjort för USA? OCH det även sedan han lämnat sin post.


Idag är USAs största terrorhot inte det som kommer utifrån. UTAN idag är den största faran är “den vite missförstådde mannen”. Det största hotet idag kommer inifrån det egna landet. Visserligen begicks morden i Colorado av en person som kom till US från Syrien i barndomen, men som gått i skolan här hela sitt liv. Missförstådd och ensam, efter vad det verkar, som så ofta förr. Mördaren i Atlanta var vit evangelisk kristen med skruvade sexuella frustrationer och med djupt rashat i bagaget … 



Vapenlagarna tror jag aldrig kommer att ändras. Jag vet inte vad som ska till för att det skulle bli någon som helst förändring där?
Vapenlobbyn är SÅ stark. Jag hade ett visst hopp efter den enorma, och kanske vidrigaste skolskjutningen någonsin. Jag tänker på Sandy Hook i Connecticut där offren var förskole och lågstadiebarn. DÅ tänkte jag att NU, NU händer något. Men, inte då …

Jag har själv demonstrerat inne i DC mot detta, gått med i leden. Känns fint att ställa upp, men inget händer … En stor skamfläck för det här landet.



* Livet efter pandemin …


Det Svarta Paraplyet ligger över oss alla. I EU blir jag mest förbannad över hur saktmodigt och segt allting är vad gäller vaccinet. Här ser det bättre ut.


Ibland funderar jag på hur livet kommer att te sig när pandemin har lagt sig.
Hur mycket kommer för alltid att vara förändrat in i grunden?
Hur mycket kommer vi att ta med oss även när allt är över?
Kommer munskydd att förbli ett måste i butiker och i allmänna rum? Ja, även när alla fått sina doser?  Kommer man att kunna flyga utan munskydd?
Måste man visa upp vaccinationspass för att ens komma ombord på ett plan?
Vad händer med alla dem som av någon anledning inte VILL eller KAN vaccinera sig?
I det här fallet känner jag enbart för dem som inte KAN ta vaccinet av olika anledningar.
Jag suckar mest åt folk som av olika andra anledningar vägrar vaccinera sig. Anti-vaxxers. Say no more. Har noll förståelse för dem.


Hur lång tid kommer det att ta innan samhället är någorlunda återställt igen? Kommer man någonsin att tränga ihop sig igen på det sättet vi gjorde pre-covid, alltså på konserter, arenor, teaterföreställningar, biografer, köer, krogar, barer …



* Veckans Chorizo



Nu ska vi skaka av oss lite oro och elände. Vi tar oss en titt på allas vår Chorizo istället. TUR vi har hen. Tur vi har hens matte också som alltid ser till att Chorizo har nya utstryslar.


 

Chorizo flyger drake. Givetvis!!  Det hör våren till och Chorizo vill också ge sig ut och springa i vårvindarna med sina drakar.  KOLLA in gummistövlarna, sååååå gulligt.



* Här och nu. Så här ser det ut här och NU!!

Wednesday, March 24, 2021

Svettas in våren?




Godmorgon denna onsdag!!


Det våras. Det våras.
Än här och än där!
Vissa år går våren snabbt. Andra går den mer långsamt. DET här är ett år då våren bestämt sig för att köra i ett mer makligt tempo. En snabb titt tillbaka i bildbanken—via appar som TimeHop och Amazon Photos—visar att i fjol blommande magnolian vid denna tidpunkt.
I mars 2017 låg körsbärsträden i startgroparna. År 2013 fick vi en massa snö den här dagen. DEN snön låg inte kvar länge då den kommit. 
Så visst kan det snöa ordentligt i slutet av mars även här.   Den snön ligger dock aldrig kvar länge.
YOU BET, mars kan bjuda på blandad konfekt.


Personligen föredrar jag ju LÄTT sena och utdragna vårar istället för de vårar då det exploderat i naturen.
ÄLSKAR att se våren smyga fram.
I slutet av den här veckan ska det bli vansinnigt varmt för årstiden, 24 grader på torsdag, hela 28 grader på fredag och 22 grader på lördag. 
På lördag ska vi ge oss ut på en vandring längs Appalachian Trail, längtar redan. Så, ja … värme blir det. Onödigt varmt.
MEN, det är bara att digga läget och GO with the FLOW!! Som alltid bara att göra det bästa av det.



 
Nytagen bild från igår.  Tidiga prunusblommor på grå asfalt.  SÅ vackert.



Det här med kläder och vår är ju ett intressant fenomen. 
ÄVEN det att preppa sina deck och uteplatser inför sommarsäsongen.
Somliga fullkomligt rusar mot våren i 180! Decken ska fixas som vore det sommar. På med shorts och t-shirt. NU är det VÅR!!
Sen kommer bakslagen i form av blötsnö, kyla och kalla aprilregn.


Alltså, jag börjar frysa när jag ser någon lättklädd som går barbent redan under tidig vår. Tycker bara det ser helt flängt ut.
Här kan man i och för sig se folk (SPECIELLT män) som klär sig i shorts och flip flops även under vintern. Ja, även när det är åtskilliga minusgrader. FATTAR det INTE!!!



Det finns ju ett gammalt talesätt att man ska svettas in våren och frysa in hösten. Ärligt talat, det talesättet skriver jag under på. Direkt. Så lever jag. 
Jag byter inte ut min garderob förrän i mitten till slutet av april. Jag fixar inte deck och uteplats på framsidan förrän i mitten av april. Frostnätter uppstår gärna i april likaså, även här. Iallafall under månadens första halva.
April är en månad här som vacklar mellan värme och kyla. Det kan lika gärna vara 8 grader varmt som det kan vara 22 grader varmt. YOU never know what you’re gonna get.


Just det här att stressa in i nästa årstid har jag aldrig fattat.
Men, det är ju det där att alltid ligga före, alltid in i nästa … Kanske att inte helt leva nuet?
Knappt har våren ens börjat innan sommaren kommer på tal. “KAN det inte bli sommar SNART”.
Ibland känns det som om hela året bara går ut på en enda sak, sommaren.
Halvtragiskt om du frågar mig.


Men iallafall, nu är tiden då man ser somliga i shorts och sandaler samtidigt som andra kommer iklädda tjockare jackor, vantar och boots …
Gissa vilken kategori jag tillhör? Just det, den sista.


THAT being said, jag älskar den här tiden på året. Att kunna sitta ute i min än så länge ofixade täppa med en kopp kaffe i morgonsolen. DET är fasiken GULD!!
Eller att på eftermiddagen sitta på mitt (också än så länge) ofixade deck med en kopp te i eftermiddagssolen. DOCK ej iklädd shorts, hehe.



Hur är det med dig?
Svettas du in våren?
Fryser du in hösten?
Eller,
klär du dig i vår och sommarkläder så fort det är lite varmt ute redan i mars månad?
Grejar du med dina uteplatser redan när normaltid blir sommartid?
Eller väntar du tills du vet att frostnätterna verkligen är över?


IDAG ska jag iallafall fixa vår inomhus.
Nu ska vinterfiltarna bort, jag ska byta kuddöverdrag på soffkuddarna. Jag ska plocka ner mina stora vintercanvastavlor och ta fram de tavlor jag vill ha i vardagsrummet under vår och sommar. Lite sånt fix. En ganska trevlig sysselsättning en onsdag i slutet av mars.
Mitt eget vårfix vad gäller garderobsbyte ligger 3-4 veckor fram i tiden än så länge.  Trädgård och deck  brukar vara fixade i mitten av april.


En bra och fin dag önskar jag dig!!

Tuesday, March 23, 2021

Side effects?





Good morning!!



I hope you all have had a great spring weekend.
It went fast, right? As fast as it always does.



As you might know Peter and I received our first shots of the Covid-19 vaccine on Thursday. We happened to get Pfizer (and I am happy about that fact. Just what I wanted, haha).
Moderna or Johnson&Johnson (Jenssen in Europe) would have been fine, too, obviously. 
BUT, Pfizer was what I had secretly hoped for. 
AstraZenecas vaccine is not approved in the US yet, so that one was never even a contender.


Some of you have asked me if we experienced any side effects?
We got some, but I would say they were mild. Both Peter and I got very soar arms afterwards. That lasted about 36 hours.
On Friday morning, I woke up with a slightly scratchy throat and sniffles. A side effect, for sure. BUT, it was soooo minor after all. Nothing to complain about.
However, I was tired, sluggish. ALL day LONG. Sluggish AF!!
I slept for over two hours in the afternoon, deep sleep. As a matter of fact, when I woke up the sniffles and the scratchy throat were all gone. But, sluggish I was.
Peter felt sluggish and tired, too. And his arm was more soar than mine was. 
The night between Friday and Saturday we both suffered from insomnia.
We just could not fall ASLEEP. I have no idea if that was due to the vaccine or due to the wine and food we ate and drank on Friday night … Impossible to say.
Saturday morning everything was back to normal again. So, yes, we had some very minor side effects.



The Fairfax County health department checks in with us every day. 
Every afternoon, we get a text message prompting us to fill out a little survey of questions on how we are feeling.
I have heard that the second shot might be worse. That you tend to get more side effects from that one. Who knows though, right?
Sometimes I wish that I did not know about possible side effects at all. Even the knowledge of them can make you feel symptoms that may or may not even be real.
Karolina will get her second shot this week. She’s young, so we’ll see if she experiences any side effects this time around? She got sluggish after her first shot.


So, that is the report on THAT.
Nothing much to disclose, in other words.


Here are some pictures that I shot over the weekend.
Peter and I took loooong walks both days.
There really is spring in the air now. Spring is still in its early stages this year. BUT, as I have said before, THAT is perfectly fine with me.