Wednesday, September 30, 2015

Att ha två hemländer.

Godmorgon onsdag!


Jag brukar säga att jag har två hemma.
Två platser i världen som verkligen känns som mitt hem. Två platser där jag verkligen trivs och känner att hjärtat finns.
Hjärtat kan nämligen älska två platser lika mycket.
Egentligen skulle jag kunna säga TRE platser, men eftersom jag faktiskt aldrig bott där jag har mitt sommarhus, i Närpes, så kan jag inte kalla den platsen “hemma”, även om den ju är det också, på sätt och vis.

Hemma för mig är Stockholm.
OCH, hemma för mig är Reston.
Sverige är ett land jag älskar högt och rent, och som jag (trots vad media än skriver och rapporterar) är ett mycket, mycket bra och fungerande land. Jag är ju hemma i Sverige ofta, så jag vet vad jag talar om.
Visst, saker och ting förändras. Men, det vore ju märkligt om allt därhemma skulle ha fastnat i någon slags 90-talsstandard ( som det var då när jag flyttade till USA).  USA har minsann också förändrats sedan jag kom hit för 22 år sen.  Allt förändras, det är en del av tidens gång.
Sverige är vackert, det är kvalitet, det är säkerhet och där finns ändå ett visst skyddsnät.
OM jag skulle flytta hem till Stockholm idag tror faktiskt inte att jag skulle ha några svårigheter att återanpassa mig.
Det ÄR mycket möjligt att Peter och jag flyttar hem till Stockholm då han pensionerar sig. Det är något vi bägge två är sugna på.
Så fort jag landar i Sverige, på Arlanda, känner jag att jag är hemma. Älskar att höra och SE svenska överallt, älskar att tala svenska med alla.
Jag faller in rytmen på en gång.
Nej, jag är heller inte en person som någonsin slarvat eller “glömt bort” svenskan. DET får jag höra av många då jag kommer hem på mina semestrar,
-Det hörs inte att du bott i USA i 22 år! Du låter som du alltid har gjort.
TACK för det, säger jag.
Vet inte om folk tror att vi kanske ska börja låta som de svenska Hollywoodfruarna då vi varit borta från Sverige i x-antal år?
Låt mig säga så här, ingen av mina svenska kompisar här låter som Maria M och gänget, ingen. Och jo, vi har varit borta länge allihopa.
För mig är det aktivt val att INTE slarva med svenskan. Inte simma i det där murkna språkträsket, inte slarva.
Det är absolut inte jobbigt. Det bara kommer naturligt.



Hemma för mig är även USA.
OCH främst då Reston här i Norra Virginia.
Hit flyttade jag med Peter och Karolina (då fem månader gammal) från McLean (förort i Norra Virginia likaså) i december 1996, och jag kände mig rotad och hemma direkt. Vi flyttade från den lägenhet vi hyrde i en gated community. Att bo i en gated community är lite som att bo i en inhägnad låtsasvärld. Visst, det var säkert där. Vakter som kollade varenda bil som kom in på området. Allt inhägnat och låst. Porttelefon i varenda lägenhetshus på området i en redan skyddad verkstad.
Lustigt egentligen, vi bodde där i tre år. Sedan när vi flyttade till Reston var det som att komma hem just därför att det KÄNDES mer som det jag var van vid hemifrån Stockholm. Det fanns parkvägar överallt, trevliga små centrum dit man kunde GÅ! PROMENERA!  Massor med natur. Det var byggt för människor, helt enkelt. Inte en enda gated community så långt ögat nådde.
Jag blev rotad. I sanningens namn var det även Karolina som gav mig rötter. När hon föddes började jag trivas med livet i USA.


Det går verkligen att ha två hemländer. Det blir ett rikt liv för oss som i själ och hjärta känner att vi har “hemmahjärtat” på två ställen.
Många som lämnat sitt land verkar för evigt tycka att ALLT är bättre i det nya landet. Eller, så ser man på det ursprungliga hemlandet med rosa glasögon.
Jag tycker att jag ser ganska nyanserat på bägge mina länder. Visst, jag ser det som är dåligt både i Sverige och här i USA. Naturligtvis gör jag det.


Absolut, jag och de mina från Sverige och norden har inte lämnat krig, vi är inte flyktingar, vi har inte övergett våra hemländer, vi har inte flytt fattigdom.  Vi har ofta bara förts bort av en längtan efter att plugga/vara au pair/jobba utanför Sveriges gränser ett tag.  ALL for fun, really...
VI kan åka tillbaka till länderna där vi är födda när vi vill, hur ofta vi vill (eller KAN, ska jag säga). Vi har den friheten. Nordbor är väl ansedda i USA. Vi har HÖG status, liksom samtliga nordeuropéer har här. Eller,  faktiskt européer överlag.
Min invandrarbakgrund är helt annorlunda än den latinamerikanska tjejens, hon som sitter i kassan på Safeway till exempel.
Orättvist? men visst är det orättvist hur ödets lotter faller.

I själ och hjärta kommer jag alltid att vara svensk.
MEN en jättestor bit av mitt hjärta kommer alltid att känna sig mer än hemma i USA.


Hur är det med dig som bor utomlands?
Känner du att du har två hemma?
Känner du större kärlek för något av “dina” länder?
Skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaka till Sverige, eller annat hemland?

Eller, ni andra som lämnat en plats i Sverige/Finland/annat land för en annan ort i det egna  landet, hur känner ni?

Hemlängtan?
Hjärtat på två ställen?


Tuesday, September 29, 2015

Fog in Finland

Good morning!


As you all know, I love fall!
I love the change of the seasons. Always.
I think I particularly love when summer gives way for autumn.
Don't misunderstand me, I love summer. But, I also think that the summer season is a bit too long, hot and humid here in the DC-area. When fall comes around the corner, the days turn clearer, cooler, crispier and "bluer".


You also all know that I spent a good chunk of the late summer/early fall in Sweden and Finland.
One morning when I woke up in the summer house the air was thick with fog. Especially over the water. I could not even see the island of Ledören on the other side of the sound.
I decided to take a little bike tour in the early, quiet, Monday morning hour on our "island" Börsskär  in the archipelago. The summer houses that I passed with my bike this morning were mainly empty and quiet. Summer was over, people were back at work. Monday morning, still ways to go before the weekend.

You know, moments like these...
I love them, I cherish them.
These are "Annika-times", at their best. Me and nature, a perfect combo!



The sun is trying to "burn thru" the fog...it succeeded an hour later.



Early fall in nature.




My bike is waiting for me while I am photographing.


Well, how can you not love roads like these??


The sound in the fog, Ledörssundet.












I am back at our dock again.  The fog is really giving way for another sunny fall day.  Just lovely.


Can you see the elves and fairies dance on the water?


Lovely early fall.
This week in Washington we are expecting loads of rain and grayness. It is OK in a way. I don't mind it so much.
I am preparing my deck, and my little garden, for fall now.

Have a good one, people!!


Monday, September 28, 2015

Regn, regn och så ÄNNU mera regn. Sa jag REGN!


Klockan 6 i fredagsmorse lämnade Peter och jag Reston.
Vi for alltså ner till North Carolina, och Elon. Låt mig säga så här, det började regna nästan direkt. Alltså blev det att köra i hällande regn hela vägen ner till Elon.  Distans: 48 mil.
Tro't eller ej, men vi körde ner på rekordtid. Vet inte varför det gick så fort, vi hade väl tur med trafiken.


Med vädret har dock vi haft OTUR hela helgen.
Det har regnat, det har blåst, det har vräkt ner regnmassor.
Många event fick ställas in på grund av vädret denna Family Weekend. Sådant är trist för arrangörerna. Verkligen trist.



Peter och jag slog oss ner på The Oak House, en av Elons mysiga kaffeställen.  Jag drack en jättegod pumpkin spice latte medan vi väntade på Karolina.


Trots regnet prunkade alla rabatter nere på Elon.  Lika fint som alltid.




Peters bild.  Det finns en väldigt trevlig vinbar på Elon också.  Den ligger i anslutning till kaffestället ovan,  The Oak House.  Gillar verkligen att hänga här då vi är på Elon.  Jomen, tv är obligatoriskt i nästan alla barer i detta land.  Störigt, tycker jag.


Regn och regn.  Den här bilden lade jag upp på instagram, sedan fick Elon University syn på den så den  blev "re-posted" på Elons egen instagramsida.  Roligt för mig.  Jag kunde ju inte låta bli att fota de fina paraplyerna.  Sedan har jag såklart redigerat bilden i Camera+ och i Big Lens.  



Karolina och jag.  SÅ glad att Karolina hann bli klar med sitt jätteprojekt innan vi kom.  Karolina läser en väldigt svår kurs denna termin, Playscript Analysis.  Mycket krävande.  Hon hade precis lämnat in 300 sidor-- ja 300 skrivna sidor--till sin ena dramaprofessor.  GISSA om hon var lättad.  Ett par av hennes klasskamrater var inte klara med uppgiften än, och de satt och skrev hela helgen.  Hålögda och uttröttade.  Kursen lär vara den svåraste av alla kurser en blivande BFA-Acting elev tar under sina fyra år på teaterhögskola.





Regn? Javisst!! Tidig morgon på Elon.


SAMTLIGA bilder i detta inlägg är tagna med min iPhone.  Jag packade inte ens upp min Canon denna helg.  Ingen ide, det regnade för mycket för att fota med den, tyvärr.



Det var som vanligt roligt att träffa Karolina och hennes vänner. Vi träffade föräldrar också. Som sagt, himla tråkigt att så många utomhusaktiviteter blev inställda, men det fanns inget val.
Jag uppskattar dessa helger, roligt att universiteten ordnar dem för familjerna.
Nästa gång vi träffar Karolina blir om två veckor då hon kommer hem på höstlov.

Och här, ja här lär det ska regna en hel del också denna vecka.
Nu önskar jag er alla en fin måndag.

Thursday, September 24, 2015

Vad säger ni om punkter igen?

Hej alla läsare!!!

Nu är det torsdag, och det är dags för bloggårets första punktinlägg.
Hoppas att ni gillar dessa punktinlägg. Om ni vill får ni ge mig lite feedback angående dem i kommentarsfältet.
Jag känner mig själv lite osäker över dess vara och icke vara.

Men, here goes:


*   Rest in Peace…

Restons grundare, Robert E Simon, dog i sin lägenhet i Reston i måndags. Han blev 101 år gammal.  Vad jag vet var han “sharp as a tack” och aktiv ända fram till sin död.
Reston var hans vision OCH livsverk. Visste ni att hans familj ägde Carnegie Hall i New York City? Nej, jag tänkte väl det, det är ju nästan lite kuriosa.
Mr. Simon sålde Carnegie Hall och för de pengarna köpte han marken i Norra Virginia där Reston ligger idag. Då var det landsbygd och vildmark. Idag är det en närförort till DC. Ni kan läsa den här artikeln ur New York Times som publicerades häromdagen om ni vill veta mer om Reston och Robert E Simon.
Reston är en av USAs allra första så kallade Planned Communities. Alltså en plats där man bor, jobbar, handlar och kan ha en rik fritid. Här finns alla möjliga former av boende från hyresrätter, bostadsrätter, radhus, småhus, stora jättevillor och tjusiga “pent houses”. Det finns även så kallade “section 8”-lägenheter,  alltså för dem som får hjälp från kommun och stat för att klara sig. I Reston finns även en av Fairfax Counties härbärgen för hemlösa.
Reston är Robert E Simons stad (om än, konstigt nog, utan stadsrättigheter även fastän delar av den är mer stadslik än många andra städer häromkring), och därav namnet på platsen där jag bor, R-E-S-ton.

Jag är djupt tacksam över att kalla Reston mitt hem. Jag älskar att bo här. Jag älskar Mr Simons vision, älskar att jag är en del av den.
HAN fick ju vara med om stora saker under Restons hittills 51 åriga historia. Ända till sin död var Bob Simon aktiv medlem av Reston Association. Hans ord vägde tungt. OCH ofta såg man denne gamle man vara ute och gå på parkvägarna häromkring stödjandes på sin käpp. Han hälsade på alla, och många var de som ville byta ett ord med honom. En älskad figur i Reston som alla kallade Bob, rätt och slätt.

Jag älskar att bo här, som jag sa. 
ÄLSKAR att naturen finns om knuten var man än befinner sig.
ÄLSKAR sjöarna.
ÄLSKAR alla grönområden.
ÄLSKAR Reston Town Center (vårt utomhuscentrum med shopping och restauranger), som nästan är som ett litet “mini-Manhattan”.
ÄLSKAR alla otaliga promenadvägar och stigar som finns här. Överallt. TACK vare dem saknar jag aldrig allemansrätten. Det känns som om vi har den här iallafall.
ÄLSKAR mångfalden som råder i Reston.
ÄLSKAR att det finns folk från jordens alla hörn som bor och verkar här. Vilken rikedom det ÄR!!
Jag är innerligt ödmjuk och tacksam över att bo och leva i Reston, som i mitt tycke är i det närmaste idealiskt.

Vila i frid, bäste Robert E Simon!



Igår for jag upp till Lake Anne Plaza, ett av våra Village Centers här i Reston.   Bob Simon bodde i höghuset--Heron House-- vid Lake Anne, och han sitter som staty nere vid sjön sedan länge.  Rörande och vackert att se alla blomster!













*  Gilmore Girls.

Yo, y’all!!
De flesta av er vet ju hur BRA Netflix är. Gotta love it, visst!
Jag har  precis börjat kolla in den gamla serien Gilmore Girls där. Jag vet, det verkar som om jag är sådär en 18 år gammal, hihi. Men faktum är att jag tycker att det är ett SÅ mysigt program. PLUS att jag verkligen, verkligen GILLAR Lauren Graham, som spelar mamman i serien.
Vill ni ha en mysstund så se Gilmore Girls. Antar att det är MÅÅÅÅÅNGA av er som sett den redan. Herregud, det var ju VÄLDIGT länge sen den slutade att gå som serie, OM MAN SÄGER!!


Serien handlar om en mamma och hennes tonårsdotter i en liten stad i New England. HÖG mysfaktor på hela serien!


*  Svenska böcker av svenska författare.

När jag är hemma i Stockholm  köper jag alltid med mig massor, massor, massor med svenska böcker. Svenska böcker, skrivna av svenska författare, är nästan det enda jag tar med mig hemifrån då jag åker hit hem igen (ja, jag har två “hemman”).
ÄLSKAR att gå på svenska bokhandlar och plocka på mig böcker. Nu när jag var hemma slag i slag blev det så att jag tog med mig massor med böcker  tillbaka hit på bägge resorna.
Jag köpte också på mig en del smått och gott i Närpes. Jag är ju jädrigt svag för Arabia, ska ni veta. OCH  svag för Muminmuggar--och Muminprylar-- är jag också  Alltså blev det blev en del sådant som fick hänga med, väl inpackat, i resväskan. Jodå, allt klarade sig.


*  TACK!

Jag vill tacka er för gulliga kommentarer, och ert varma välkomnande,  då jag återuppväckte min blogg igen.
DET känns bra, ska ni veta. Värmer mer än ni anar. Utan er, och era tillrop, ingen blogg.

OCH jag ska säga VÄLKOMMEN tillbaka till er också!!! Eftersom jag tar så långa uppehåll ibland så är jag innerligt tacksam över att NI stannar KVAR!!!


TACK!!!


*   Svennefrulle…

Jajamen, idag ska jag återse mina svennar igen efter ett långt uppehåll. Det ska bli så mysigt.
Det är Lotta som är värdinna, så då vet jag att det kommer att bli EXTREMT gott. Ser redan nu fram emot att åka upp till Lotta i Norra Reston och träffa “mina” svennar!

*  Elon
Japp, drar till Elon TIDIGT imorrnbitti!! Det är Parents Weekend därnere. Det ska bli kul. Vädret lär SUGA, men det får man stå ut med. Det sägs ska bli 16-18 grader och strilande regn hela helgen. Som sagt—oh WELL— det blir kul ändå.
På grund av denna resa blir det långhelg för mig. SÅ jag säger redan här;
HA en fin helg kära, fina ni!!!

Wednesday, September 23, 2015

Det här med hösten...

Hej och godmorgon onsdag!!

Nu har jag snart varit tillbaka i Washington i en vecka. Tiden går snabbt.
Verkligen.
Dock, dras med jetlag som inte vill ge med sig. Jodå, jag kan hålla mig hyfsat vaken då kvällen faller. Men på morgonen vaknar jag i svinottan. Vaknar inte med tuppen, jag vaknar FÖRE tuppen.
Jo, det är verkligen rejält jobbigt att vakna klockan 4 och inte kunna somna om. I do HATE it. Jag är ju aldrig morgontrött i vanliga fall heller, men klockan 7 tycker jag är en bra tid att vakna.
Oh well, that too shall pass!


Jag hade iallafall en SÅ fin resa hem till både Sverige och Finland.  Jag tycker SÅ mycket OM att vara där “off season”.
Gillar att vara hemma då vardagen pågår. Gillar att vara hemma då hösten nalkas. Gillar lunken och naturen. Gillar att ALLT är lugnare än på sommaren, för det ÄR det. Ja, det är faktiskt riktigt skönt att vara i norden då sommaren viker för hösten.
Dessutom var det en sådan underbart fin höst i både Stockholm och i Närpes under de veckor jag var där.
Perfekta dagar med temperaturer som låg runt 15-18 grader och även om solen värmde gott så fanns det ändå ett stråk av kyla i luften.
På morgnarna låg dimman ofta tät över nejden.



DET var SÅ mycket fjärilar i omlopp då vi var i Närpes.  Överallt, och speciellt runt en björk i vår strand.  Otroligt många fjärilar runt den björken.  Som ni ser fanns det fina lingon också..  Något det också fanns gott om var trollsländor.  Massor, massor.  Fascinerande!


Här ska min svåger och mina bröder ut på fisketur.  Som ni ser är de väldigt påklädda!


MEN, det hindrade inte Staffan från att ta ett bad med sina söta barn, Ella och David, då han kom hem!  Det var säkert runt 19-21 grader denna eftermiddag.  JAG badade inte. Jag satt på bryggan och fotade istället :-)

Redan då jag landade på Arlanda den 25 augusti syntes det att sommaren i Stockholm var över. Det märks så väl i naturen. När vi två dagar senare lade till med Silja Line i Åbo syntes hösten ännu mer då vi med bil färdades upp mot Österbotten.
Björkarna hade börjat gulna, vassen såg ut att ha gått mot vinter.
Ja, man kan VERKLIGEN se hösten i ljuset och på vattnet. Vattnet är blått, javisst, men inte sommarblått. Havet får verkligen en kallare blå färg så fort hösten kommer.
Och ja, vid kusten hör man inte längre måsar skria, det är ganska tyst i naturen på det hela taget. Tyst förutom tranors vemodiga skrin då och då.  Tranorna hade ännu inte hunnit flytta, ja inte alla iallafall.  Tänk vilken skillnad det BLIR på bara några veckor. Jag lämnade sommar-skären den 3 augusti, och kom tillbaka till “en annan värld” bara tre veckor senare…
Jag njöt!
Ja, verkligen! Jag njöt. Naturen ÄR fantastisk.
OCH jag är nog väldigt, väldigt nordisk.



Sensommar-förhöstmorgon i sundet.  




Då jag landade på Washington Dulles Airport med SAS för en knapp vecka sen steg jag ut i HETTAN igen.
Hur det kändes? Nej, inte kul. Jag är så färdig med sommaren 2015 nu, den får gärna vika hädan. Jag vill ha höst! Riktig höst. Den sortens höst som jag upplevde i Stockholm.
Jag sa till mina föräldrar, till min syster och till vänner att jag hade NOLL lust att “börja om” i Washington igen med tishor och shorts. Men, så blev det…
Bara att skala av sig jeans och kofta och dra på sig sommarkläder. IGEN.
Men, som sagt, det blir ju höst här också väldigt snart. Jag vet ju så väl att vi alltid i mitten av oktober brukar slå på husets värme.
Nu är det behagligt här också, runt 23 grader. AC:n i huset behöver man inte köra för full styrka längre. Inte just NU iallafall. Vi kan nog snart stänga av den. Tiden mellan AC och värme är SKÖN!! Då man kan ha fönster öppna på nätter och dagar. Tempen inne är skönt behaglig innan det blir för kallt.



Fiskandet var SÅ kul tyckte Håkan och Gunnar (och Staffan som tog bilden).

Junkarsgrund där min moster har sin stuga.

Annars tycker jag att hösten är den finaste årstiden i Washington. Lång, fin och med vackra soliga dagar. Och en när löven börjar skifta är det som en dröm!! Ja, det lär bli massor med bilder sedan då trädkronorna brinner gyllene!



Dimman lättar över septembersundet!!

Tigerliljan var så vacker!

Igår “höstade” jag huset. Nya gardiner i kök och vardagsrum, jag bytte kuddar, filtar och dukar i vardagsrummet. Det känns SÅ härligt.
OCH vet ni, jag har börjat tända doftljus som doftar av kanel och äpple igen.
DET är inte dumt!!
Välkommen sköna höst!!


Vi hörs imorgon igen!!

Tuesday, September 22, 2015

A place I really like!

Hello and good morning Tuesday!


Back in Northern Virginia again. BACK to summer like temps (NO, I do not like it. I want FALL now. For reals!!!!). I’ll rant more about this in tomorrow’s post, haha!! Yes, you have been warned!

Peter and I went to a place I really like visting on Saturday afternoon. We want to Meadowlark Botanical Gardens in Vienna here in Northern Virginia, about a 15 minute drive from my house.
Meadowlark is beautiful at all seasons, and it is a haven for a person, like me, who’s interested in trees, plants and flowers.

Saturday afternoon was downright HOT (30 degrees C, 85 F).
Peter and I strolled along slowly. You will find som pics below.

I am back in regular business again with daily power walks and boring diets…

Have a good one, y’all!!!






























Yes, you can tell that it is fall in nature.  The leaves are starting to turn on some trees.  But, mostly it is green everywhere.  Of all the fall months here in the DC-area I like October the best, and early November.  September is a bit too summery for my liking.