Friday, November 19, 2010

Show and Tell: Möten

Fredag igen. Temadags.
Fredagstema. Show and Tell. No Friday is ever complete without Show and Tell, eller något ditåt.
Musikanta är det som håller i trådarna, och idag ska vi berätta om möten vi aldrig glömmer.

Jag, och de flesta, för att inte säga alla, har flera möten vi aldrig glömmer.
Vissa möten sitter som inristade i hjärnbarken. Möten vi aldrig glömmer.

För egen del kan jag säga att möten jag aldrig glömmer är alla de barndomsomrar då vi återigen svängde in på Stenö i Norrnäs. Min mormor och morfars gård. Vi hade väntat så länge på att träffa dem igen! OCH vi var så glada. Tänk när dörren slogs upp och man såg mormor och morfar ståendes på sin farstubro igen och man visste att man hade en lååång sommar på bondlandet framför sig. DET var lycka, och det var möten vi aldrig glömmer.

Jag kommer också ihåg mötet med min första fröken i ettan. Stor dag. Uppklädda barn, svarta tavlan, sensommar, nervositet, skolstart.
Alla satt i sina bänkar och blev uppropade av fröken Brander. Hon var kortklippt, snäll och lite kutryggig och vi älskade henne. Tror nog att alla i min klass gjorde det.
Hon lärde mig läsa, skriva och räkna. OCH hon gav mig beröm inför hela klassen för att jag läste så bra, och för att jag var så allmänbildad. Fröken Brander, så snäll. HON i sin tur gjorde att jag lekte skola hemma med lillasyster Sara som var 4 år då. Jag lekte skola nästan dagligen. Jag i min tur lärde Sara läsa, skriva och räkna. Allt genom lek.

Sen finns det flera andra möten jag aldrig glömmer. Flera sådana på nya arbetsplatser, nya situationer, nya skolor, nya lärare, nya arbetskamrater.

När jag kom till USA som au-pair för 20 år sedan var mötet med värdfamiljen stort. Jag minns så väl hur de tre stod och väntade på mig på National Airport här i DC dit jag flög från Boston och au-pairskolan där. Jag minns hur nervös jag var då jag skulle träffa dem för allra första gången, se dem och deras hem som även skulle bli mitt hem under ett helt år. Där stod de med ballonger och skyltar och var så snälla och fina att jag genast förstod att jag hade ett bra år framför mig. OCH det fick jag ju! Ett mycket, mycket bra år.

Under det året träffade jag Peter för första gången. Det var på en middag i samma hus som min värdfamilj bodde i. Kvinnan som bjöd in hette Ruth och jobbade på CIA, mer kunde hon inte säga om sitt jobb, men hon var specialist på Ryssland, och talade flytande ryska. Hon var härligt vimsig, och hon hade två barn som var i min ålder. En kväll bjöd hon mig på middag + sin son Derek och hans tjej Anne. OCH så var Peter där. Peter som hon träffat i Georgetown några dagar tidigare. Ruth hade då frågat om Peter hade någon flickvän, och sen berättade hon; I know this lovely Swedish girl, do you want to come meet her on Friday at my place?
Peter tackade ja. Jag kom dit, träffade Peter som jag tyckte såg så engelsk ut. Vi började snacka, och innan kvällen var slut hade han bjudit ut mig på en date följande vecka.
OCH, ja resten ÄR verkligen historia. Ruth förde mig och Peter tillsammans. Numera seglar Ruth och hennes nya man jorden runt. Hennes bägge barn (och numera även barnbarn) bor i norra Virginia, liksom vi. Tuffa Ruth, 70, är däremot till sjöss, och emellan sina havsäventyr bor hon numera mestadels i Seattle.

Sedan kommer vi till mötet man aldrig glömmer. Ni som har lyckan att ha blivit mammor vet vad jag talar om. Mötet med den lilla babyn för allra första gången. Att vänta och vänta i nio månader, att undra och grubbla om hur babyn ska se ut, hur blir hennes personlighet. MIN BABY! Jag visste tidigt att jag väntade en flicka, och jag var så lycklig, lycklig över det! Det var ju en flicka jag så hett önskade, och det var en flicka jag skulle få. När hon väl kom blev det genom ett akut kejsarsnitt, och jag glömmer ALDRIG då de visade upp henne för mig, och jag fick se den underbara lilla dockan! Jag glömmer aldrig hur det kändes, och med vilken självklarhet jag förstod att hon var just MITT barn. Vårt barn. Stort.





Det finns så många möte i livet vi aldrig glömmer. På gott och ont.
Men, nu lämnar jag dagens tema därhän, och ger mig ut på en kylig power walk denna (som vanligt) vackra fredag...


Nilla,
Desiree,
Annika,
Anki,
Strandmamman
Erica
Saltis
Anna
Taina
Musikanta
I am Annika
Maisoui
Inga-Britt
Helena
Olgakatt
Bejla
Anne-Marie
Jenny
Pettas
Annica
Mrs Clapper
Lotta
Simone
Lindha

35 comments:

Annika said...

Vilka härliga möten du beskrivit. Jag kan absolut relatera till när man var liten. Vi åkte till min morfar på landet. Kul att läsa om hur du träffade din man. Jag har en vän som gifte sig med sin "bror" där hon var au pair. De har idag fyra barn. Kul! =) Jag önskar dig en skön power walk och en härlig helg i det vackra vädret. Här är det grått... Kram!

Annika said...

Annika:
Så roligt att du gillade det hela. Visst var det så när man var liten ,och lite av den känslan finns kvar än idag. Härligt.
HAHA, det är ngt det, gifta sig med au-pair brodern. SÅNT händer!!! KALLT nu på morgonen, brrr....
Kram!!

bettankax said...

Så roligt att läsa om dina möten! Jag ser mötet mellan dig och Peter som introt till en romantisk feel-good film...:)
Finfin helg önskar jag dig.
KRAMAR!!

Taina said...

Vad fint Annika! PRECIS så var det, mötet med ens barn var verkligen speciell. Vilken underbart söt bild!!!

Vad kul det här med hur du träffade Peter. Och att det var Ruth som egentligen förde er samman. Romantiskt tycker jag.

Själv deltar jag inte i fredagstemat idag. Det blev ett inlägg om julen istället...

KRAM och Happy Friday!

Londongirl said...

Men ååååååh vilken bild på Karolina! Vilken söt bebis! Hon ser så himla go ut att man bara sitter här och LER över hela ansiktet när man ser henne. :-D

Så mysigt att få läsa om hur det gick till när du och Peter träffades. Håller med Bettankax att det är filmiskt... :-)

Vad roligt att du skriver det där med att du tyckte att han såg engelsk ut för det tänkte jag också när jag såg dina bilder som du visade en gång här på bloggen.

Det var de där bilderna när ni var på någon utflykt tillsammans och jag har för mig att det var alldeles nytt mellan er.

Jag tycker det här var ett mysigt tema....ska hoppa runt och läsa på flera ställen.

Mötet med barnet som man burit på alla de långa månaderna är ju i särklass något alldeles speciellt....och jag minns ju för alltid den kvällen när lilla R var nyfödd och vi såg henne första gången.... och hennes farbror som kom från en annan avdelningen den kvällen på samma sjukhus och satt där och höll henne i famnen. Vilket möte! Oj så mycket känslor som bubblade i mitt hjärta den gången.

KRAAAAM!!

Marie said...

Åh, vad härligt att läsa! :) Mötet med Peter, häftigt! Tänk hur livet artar sig... Första mötet med mitt barn längtar jag efter, ska bli så häftigt! :)

Annika said...

Bettankax:
OCH då hade jag varit i USA i 6 mån redan, och hade varit ute på två dater med två andra amrisar som inet föll mig i smaken, och sen kom då Peter...
Vad lite man vet. Inte trodde jag att jag skulle bli kvar HÄR!!
Kram!!

Taina:
OCH där var hon inte gammal. Nyfödd. Bilden de tar på BB här.
Visst är det speciellt det där när man får se sin bebis...
Japp, vissa veckor är det rätt skönt att skrinlägga temat. Ska bli mer än kul att läsa ditt julinlägg.
Ruth ja!! Det var hon som förde Peter och mig samman!! Utan Ruth ingen Peter.
:-)
KRAM!!!

Lisbeth:
TACK!!
Dår var hon inte många timmar gammal. Här i US tar de en bild på babyn som man sen får köpa, och det är den bilden. Hon var säkert sådär fin bara för att hon kom genom k-snitt.
Ruth ja, det var hon som förde mig och Peter tillsammans. Vimsiga Ruth, högt uppsatt inom CIA, Ryssland specialist. SÅ gullig!!! Men jag kunde aldrig få till det i min skalle att hon var agent.
Sötnosen.
OOH ja...Jag tyckte, och mina kompisar också, att Peter såg ut som en engelsk prins direkt tagen från engelska kungahuset...
det tyckerjag lite än idag. Ser vissa likheter md de yngra prinsarna och Pter. Fast jag brukar reta honom för charles ;-))))
Ja, jösses, jag förstår att mötet med barnbarn måste vara mer än speciellt. SÅ stort!!!
KRAM!!

Annika said...

Marie:
Det var nog lite ditt inlägg som inspirerade mig, vännen!! Du skrev så fint om dit möte med din engelsman att jag tänkte att jag skulle skriva om mig och Peter också just på detta tema!!!

Anonymous said...

Oh Annika, vilka fina möten du skrivit om! Blev alldeles tarögd!!! Och visst ser man att det är din fina Karolina! Kul att läsa om hur du och Peter träffades!
Ha en härlig fredag!
Kram, Lisa

Annika said...

Lisa:
VAD roligt att du gillade inlägget. TACK!!!!
Ja, jag tycker att K är sig lik ;-)
KRAMAR!!

anna of sweden said...

Fint Annika-inlägg. Och vilket bedårande foto! Hon är sig faktistkt lite lik.

Fredagshuggies!

Annika said...

Anna Swe:
Tack!!
Ja, jag tycker att hon är sig lik :)
HUGGIES!!

Musikanta said...

Vilket härligt fint inlägg du fick till. Kul också att få reda på hur du och din Peter träffades - lite nyfiken är man ju alltid!

Jag fick tårar i ögonen när jag läste om första mötet med din lilla flicka...
Många kramar från Ingrid

Elisabeth said...

Så roligt att läsa om dessa möten! Ruth verkar var en häftig människa, som seglar jorden runt och har sig.

bettankax said...

Nu har jag tittat inom igen. Var tvungen att klicka upp Karolinagosebebisbilden igen. Å dessa nya små bebisar...mmm

Saltistjejen said...

Å vilka underbara möten du beskriver. Och ja visst är det så att det där speciella mötet när man får möta sitt barn för första gången är oerhört speciellt. Egentligen det största någonsin. Iallafall känner jag det så. Men för min del tror jag att storheten i det hela inte gick upp för mig förrän långt senare. Bär de skedde var allt så tumultartat och jag logiskt insåg jag ju att det var strto, men rent känslomässigt har det liksom växt med min kärlek till E. NU när jag VET vem hon verkligen är. Nu när jag älskar henne mer än mitt eget liv. DÅ kan jag verkligen se tillbaka på det mötet och liksom KÄNNA hur STORT det verkligen var! På ett annat sätt än jag gjorde just då när det verkligen skedde. Konstigt kanske? Men så känns det verkligen.
Måste även säga att er Ruth verkar vara en riktig Krutgumma! Otroligt! Segla joden runt vid 70-års ålder!!!! Fantastiskt!
Stor varm kram!

Erica Pettersson said...

Hej!
Vad roligt att läsa om dina minnen av olika möten. Jag tycker att du skriver så bra! Man kan verkligen leva sig in i texten och se det framför sig :D

Vad härligt att få en sådan bra fröken under första tiden i skolan. Hade själv samma tur. Den lärare vi hade i lågstadiet var verkligen den bästa under skoltiden. För att inte tala om våan lekisfröken! Snacka om att vara som klippt och skuren för att arbeta med barn! :D

Förstår att första mötet med sitt barn är någonting man aldrig glömmer! Har själv inga barn än, men kan tänka mig att det är något alldeles speciellt :)

Hoppas att du får en trevlig helg!
MVH /Erica

brysselkakan said...

Härliga möten! Minnen för livet och som oxå förändrat ditt liv!

Marianne said...

Vilken TUR att Ruth bjöd på middag och var lite äktenskapsmäklare! Annars hade det ju inte varit just KAROLINA som blev till!

Ja det finns många möten man aldrig glömmer, men du har tagit upp de viktigaste här.

KRAM!

Humlan said...

Härliga möten och en underbar bild på Karolina!

Kram!

Petra H said...

Jättefina minnen av olika möten! Jag träffade ju en gammal klasskamrat i tisdags - vi började på förskolan tillsammans 1981 och har bara träffats en gång sedan 1990!! Det blev många "kommer du ihåg"-återblickar på klasskamrater och lärare!
Vad kul att läsa mer om hur du och Peter träffades - du har säkert skrivit om det förut men jag kom inte ihåg det.
Åh, vad jag hoppas att jag också får uppleva det där sista mötet som du beskriver.
Stora helgkramar!

LindaLotta said...

Vilket härligt inlägg! Du beskriver allt så målande, ja, som på film ungefär :)

Malin said...

Underbart inlägg! Jag satt och log hela tiden jag läste det! Flera möten du har haft känner jag igen mig i och jag satt här och tänkte tillbaka en stund.
Kram och ha en härlig helg!!

Mrs Clapper said...

Vilket härligt inlägg! Blir alldeles varm i själen! Kramar

Pettas said...

Så fint du har beskrivit dina möten med alla människor från unga år till nu, litet äldre.:D
Att få barn är speciellt; det är ett möte som alla som har lyckan att få barn och som vill ha barn, inte kan glömma på något sätt. En ny människa som kommer till världen via oss. Härligt!
Själv har jag bara beskrivit mitt möte med "Michael Jackson" den här gången:), har inte känt för att skriva om privata möten. Ibland finns det trösklar som man inte vill ta sig över. Kanske en annan gång.
Härlig helg!
Kramar!

Malde said...

Underbara möten, Annika! Tack för att du bjuder in oss till dem.

Igår var dagen full av möten för mig, för hela familjen. Många för Maken och mig nya bekantskaper i form av Stora Sonens kompisar som kom för att ta avsked av en god vän. En glädje var det mitt i sorgen.

Kramar!

Anna, Fair and True said...

Vilka härliga möten du berättar om! Jag minns också första mötena med mina aupairfamiljer (hade ju en först i några månader och bytte sedan till den jag har kontakt med fortfarande). Jag minns dock inte min första skoldag eller första mötet med min lärare :( Minns henne såklart, Marianne hette hon, men inte det första mötet.

Vilken tur att Ruth sammanförde dig och Peter! Kan tänka mig att det tog ett tag för din familj hemma att vänja sig att du flyttade till USA permanent dock :)

Snart kommer ett av livets största möten för mig och min Peter också! :)

Norrsken och stjärnfall said...

Vilka härliga möten du beskrivit. Vad kul att du kom till en bra värdfamilj under ditt aupair år, det betyder ju väldigt mycket för att året ska bli bra.
Jag hoppas att jag också snart ska få uppleva det största mötet av dem alla, när man blir mamma för första gången. Så underbart beskrivet och jag kan verkligen känna en del av den lycka man måste känna den dagen. Trevlig helg!

HeLena said...

Härligt!
Och så gullig hon är, Karolina!
kramen

Annika said...

Musikanta:
TACK!!
Det var ett sadant trevligt amne att skriva om!
Ja, sa gick det till nar vi traffades.
Kram!!

Elisabeth:
Ja, hon var speciell, Ruth. SA hogt uppsatt inom CIA, men sa vimsig och rolig privat, och SNALL!!!
Japp, nu seglar hon jorden runt med sin charlie.

Bettankax>
DU ar sa gullig!!
TACK!!
Ja, nog ar bebbar for goa!!

Annika said...

Saltis>
Tack!
Du har ratt. I borjan ar det mest tumultartat, men just k'nslan da man sag sina lilla ffg ar oslagbar.
Men sen vaxer karleken mer och mer och mer!
Otroligt ar det!
Visst skulle man vilja ateruppleva det hela igen, just kanslorna...
Ja, Ruth ja...she's the broad!!

Erica>
TACK!!
Vad glad jag blir!
Jattekul att hora.
Ja, froken i ettan var sa snall och alla tycte om henne.
Och motet med ens lilla baby ar oslagbart. Markligt och sa stort.
Kram!

Brysselkakan>
Visst ar det sa!
TACK!!

Annika said...

Marianne:
JAPP, det var Ruth det!! Hon kande ju Peter sen forr genom Derek och sin dotter.
Urgullig.
Ja, det fanns sakert en hel del viktiga moten som jag inte skrev om, men dessa var viktiga.
Kram!

Humlan>
TACK vad glad jag blir!
Kram!


Petra H:
Vad kul med den gamla kompisen!!
Sant ar alltid sa roligt.
Ja, sa gick det till da Peter och jg traffades for 20 ar sen!!
OCH jag hoppas av hela mitt hjrta att du Petra ska fa uppleva storheten att bli mamma!!
KRAMAR i massor!!

Annika said...

Lindalotta>
TACK, sa glad jag blir!!!

Malin:
TACKAR!!
Jag blir sa glad over dina snalla ord. OCH jatteglad om jag fick dig att minnas.
Kram!!

Mrs C:
TACK!!
AAAH, jag blir sa glad!!

Annika said...

Karin>
TACK!
Ska komma och lasa hos dig!
Har tagit lite bloggledigt over helgen.
Ja, det har med att fa barn ar valdigt speciellt.
Kram!!

Malde>
Karaste du...JAG VET!!
Jag tankte pa dig.
Tunga moten. Men en vacker stund, och fint, om man nu kan saga sa om en begravining.
Stora kramar!!!

Anna FT:
Ja, motet med aupairfamiljen var stort!!
Jag glommer det nog aldrig. Hur de stod dar och hur det kandes.
Ja, det var Ruth det...
Ja, nog var det m'rkligt for alla inblandade, inlk mig sjalv, da jag flyttade hit. Massor med kanslor...
Svart manga ggr.
SNART kommer livets storsta mote till dig...SA STORT!!!

Annika said...

Lindha>
TACK!
Ja, det dar att fa en bra familj da man aker som aupair ar a och o!
OCH det fick jag!
Jag hoppas ocksa att du ska fa vara med om livets storsta mote. Av hela mitt hjarta!!
Trevlig mandag!

Helena:
Tack!
Ja, dar var hn bara ngn timme gammal.
Kram!!