Wednesday, April 18, 2007

Att inte kunna vara med...

...Okay, om Midsommaren är underbar att slippa (dom allra flesta år) så finns det annat i Sverige som det känns väldigt jobbigt att inte kunna deltaga i. Idag är det en sådan dag.
Idag fyller min lilla brorsdotter Ella 1 år! Och naturligtvis blir det kalas för henne och hela familjen ska dit. Dom får träffa den lilla, se henne gå och höra hennes första ord. Nu har Ella gått i någon månad, jag har inte sett det. Nu har Ella börjat säga sina första ord, jag har inte hört dom. Sådant kan man verkligen sakna, och sådant känns hårt. Alla stora familjedagar kan kännas som ett hål i själen.
Karolina frågade igår; Mamma, tror du att Ella kommer ihåg mig i sommar? Tänk om hon blir blyg och rädd för mig när vi kommer till Sverige ...
Tjaa...Vad ska man säga? Det kanske är så att Ella har glömt oss. Senast vi sågs var ju i julas. Den där kontinuerliga kontakten försvinner ju när man, som vi, bor i utlandet. Just det där vardagsnära kan man SAKNA som sjutton ibland. Jag skulle vilja ringa min syster och föreslå en fika. Jag skulle vilja gå hem till mina föräldrar och bara sitta där en kväll. JAG SKULLE VILJA BJUDA HEM ALLA TILL MIG PÅ MIDDAG NÄR VI FYLLER ÅR!! Och annars också, förstås.
Jag skulle vilja gå på Operan med min Moster och se balett, det som vi gjorde sååå mycket innan jag flyttade till USA.
Just vardagen med familj och vänner är det jag saknar mest med att bo i USA. Visst vänjer man sig och livet går in i nya banor, men en tagg i hjärtat sitter nog alltid där; varför kan inte jag, och vi, vara med nu? Lite vemodig och sentimental kan jag allt känna mig ibland, men som tur är brukar inte känslan hålla i sig så länge.
Nu önskar jag Ella Sofia en riktigt fin 1 årsdag!!


Bella-Bus!!!

----------------------------------------------------------------------------------

Det känns konstigt för mig att inte skriva något om det fruktansvärda som hänt på VA Tech...
Nya detaljer dyker upp hela tiden. Mördaren är från en förort nära mig, en förort som jag besökte senast igår...Stämningen här i norra Virginia där jag bor är påtaglig.
Flera av dom dödsskjutna är från min kommun. Det känns överallt att en katastrof har inträffat, när man pratar med främlingar, på skolan, i mataffären etc. Igår skickade skolledningen ut ett e-mail där det stod att psykologhjälp och samtalsterapi finns tillgängliga på alla skolor i kommunen för dem som behöver.
Flaggor på halvstång...Sorg...

31 comments:

Matildas fikarum said...

Jag har inte samma nära förhållande till min familj, så kanske det är "lättare" för mig att inte känna så stor hemlängtan. Men jag längtar ju efter andra saker förstås. Granbarr och liljekonvaljer!

Millan said...

Ah jag kanner igen det du skriver sa val. Precis det dar att inte kunna vara med nar alla andra traffas, o speciellt att missa alla nya familjemedlemmars uppvaxt ar det man saknar mest! Jag vet inte hur manga ganger jag ringt hem till nagon pa deras fodelsedag o hort resten av slakten skratta o festa i bakgrunden o da kanns det verkligen ledsamt att inte vara dar!

Men du, nu aker ni ju snart hem/dit o da far ni ju se din brorsdotter ga o prata en massa! :-)

Humlan said...

Och jag som suckar över att brorsan och hans barn bor 70 mil härifrån... Men jag förstår precis vad du menar, att den vardagliga kontakten, när man bara tittar in, saknas.

Det är svårt att ta in det som har hänt hos er. Det är så stort, så många och bara tanken på alla som är påverkade...

Desiree said...

Jag fattar också precis vad du menar. Calles syrra har en liten Iris som fyller 1 år här i dagarna och det är verkligen jättemycket man missar. Jag tror inte hon kommer att komma ihåg oss då vi inte träffats sedan förra sommaren. Jag saknar också de där vardagsträffarna. Att kunna ta en fika, en middag, lunch. Att man inte har den där vardagliga kontakten är väl baksidan med att bo på en annan kontinent.

Annika said...

Matilda:
Jo, det kan säkert vara "lättare" för dig i mångt och mkt. Men som du säger finns ju annan saknad...
Åker dy hem i sommar(vinter för dig då) förresten???

Annika said...

Humlan:
Ja det som har hänt KÄNNS verkligen...

Jo, man saknar ständigt sina nära och kära. men snart, snart är det dags för hemresa igen. Tiden går ju så fort!




Millan:
Fasiken, jag VET vad du menar!!! Det där med skratten och ljuden är ibland det värsta...Ibland är det bäst att ringa dagen efter ;-)
Ja, Millan, vi är alla i samma båt...


Desiree:
Det är just det där med vardagen man saknar mest! Det där spontana. Nå, nå...Snart är vi hemma, både du och jag. Ska bli skönt!!!

Jojjo said...

ja usch så jobbigt det var... min första jul i usa var hemsk! Precis som du skrev, att ringa och höra alla i bakgrunden, det är jobbigt... Shit, jag tycker fortfarande att det är jobbigt ibland, och då har jag knappt 20 mil hem numer! Familjen betyder mycket. Men som tur är finns familjen alltid där iallafall!!

Och angående det som hände på VA Tech vet jag inte ens vad jag ska säga... Hemskt. Fördjävligt. Fruktansvärt. Skrämmande. Onödigt. Usch!!

Annika said...

Jojjo:
Det är verkligen en jobbig aspekt, det där med familj och vänner...
ATT dom är så långt borta, och att det nästan är jobbigt att ringa på fdlsedagar och dylikt...Skratt o liv i bakgrunden, suck :-)
Härligt för dig att numera endast ha 20 mil hem, även om det också är ett avstånd som är långt...

Ja, VA TECH...vidrigt...Det finns inga ord...

Anne said...

Oj, vilket fint inlägg. Jag fick nästan en klump i halsen då jag läste det. Du skriver det så bra, just de där vardagliga händelserna, de där små små sakerna i vardagen som man missar, det är nog det svåraste. Håller helt med dig!

Vilken söt brorsdotter du har, hon såg ut som en söt jordgubbe som man bara skulle vilja krama i timmar. Vilken jättesöt unge!

Ja du, jag kan tänka mig att du som bor i Virgina upplever allt det hemska som hänt på VA Tech på ett mycket mer "nära" sätt än vi här på västkusten (men även här känns och märks det förstås). Jag kan inte ta in mer, jag har stängt av nyheterna och måste stoppa huvudet i sanden och agera struts nu.
Det värsta av allt också, tycker jag, är att detta är inte första gången det hänt och det kommer hända igen.
Försök ha en bra dag!
Kram, Anne

londongirl said...

Jag kan tänka mig hur det måste kännas att sakna sina släktingar just såna där helger och födelsedagar. Men ni har väl släkt på Peter's sida där eller? Har Karolina kusiner där?

Bella Bus var en riktig gullunge! :)


Hur reagerar Karolina på allt det hemska som har hänt? Kan ni tala om det och förklara det ofattbara? Jag tänker på henne och er.

Kram Kram Kram .....en till er var.

LindaLotta said...

Så fint du skriver om din längtan och saknad.
Man är bortskämd utan att veta om det egentligen. Jag har mina släktingar på så nära håll ju, fast ändå gnäller vi över 10 mil...

Jag undrar precis som Londongirl hur Karolina reagerar på detta? Hur tankegångarna i skolan är? Hur ni som föräldrar känner?
Det måsta vara extremt påfrestande. Så stora katastrofer är svårt att ta in när man är på avstånd...
Läste precis Pigge Werkelins bok om tsunamin och plötsligt var man "där" igen, tiden då det pumpades ut fruktansvärda bilder. Hoppas ni och framför allt alla inblandade får allt stöd ni behöver.
Kram

Annika said...

Anne:
tack, vad gullig du är!!! Blir glad!
Visst är det vardagen man saknar mest, och sen alla familjehögtider. Man vänjer sig visst aldrig vid det, hur många år man än har bott här...

Bella-Bus är så gullig och snäll!!! Ska bli så roligt att snart få träffa henne igen!

Skolskjutningarna ja...Vidrigt...Jag är också säker på att det kommer att hända igen. Det har ju hänt förr, så visst kommer det att ske igen.

KRAM!!!


Londongirl:
Jodå. Peters fldrar är här och hans två systrar och deras familjer. karolina har 6 kusiner på den här sidan. Jag är glad att Peter har sin familj här!!! Verkligen!!!

Vi har pratat om dödsskjutningarna med Karolina, och dom har även talat om det på skolan. Tycker nog att K tar det hela ganska lugnt.

KRAMAR till dig!!!

Annika said...

Lindalotta:
jag skulle vilja läsa Werkelins bok. Ska väl skaffa den när jag är hemma i sommar.

Det är trist när man bor långt bort från släkt och vänner. Man vänjer sig, men ändå inte...Speciellt svårt, som sagt, med fdlsedagar och annat.

Ja, massakern ja...Karolina har nog tagit det hela ganska lugnt. Hon är själv inte orolig över att gå till skolan. Jag, däremot, kan få tankar om att ngn dåre ska gå in på en låg o mellanstadie skola och börja skjuta (vråååål, vilken ångest). Försöker mota bort dom tankarna så fort dom vill tränga på...
Sedan känner jag sådan enorm avsky över att vapenlagarna i VA, och i övriga USA, är så vaga!!! Hur många till ska behöva dö tills dem ändras???

Tack för att du tänker på oss!!!
KRAM!!!

mintid said...

Det förstår jag att det måste kännas hemskt när ni inte kan göra dom där spontanträffarna!
Min väninna i Oregon har ju samma sak när hon är hemma ca vart 3:e år. Oftare har dom inte råd med. Hennes föräldrar åker dit emellan.
Varje gång Christel o jag skiljs o dom ska åka så är det sorgligt. vi upplevede dom där glada 80 tals dagarna ihop...danserna..de första festerna osv... En mkt god vän som jag liksom inte riktigt fattat än efter 20 år i USA att hon är där för gott...att det är hennes liv och en dag ska hon vila där...

VAr dina syskon i USA i julas? Ni var inte hemma eller?

Kramis

Annika said...

Mintid:
Usch, när du skriver sådär "en dag ska hon vila där" känner jag att, neeej....Det vill jag inte. Sprid min aska i havet!!!

Jag har turen att kunna åka hem varenda år, ibland två ggr om året. Det är jag ytterligt tacksam över. Otroligt tacksam över mina resor hem varje år, och att jag kan stanna SÅ länge när jag väl reser. Det betyder mkt för mig...
Jodå, vi är i Sverige varannan jul. Vi var där i julas.
Jag får besök av familj och vänner mellan varven också. Min bror och hans familj var här i två veckor i höstas...Alltid kul...

Kram!

Helena said...

Sitter med tårar i ögonen, du har så rätt. Den där nära kontakten som man får under ungdomsåren även med vänner är svår att hitta då man blir äldre.
Visst känns det sorgligt då flaggorna vajar på halvstång, förstår att tankarna finns där hela tiden.
En liten tröstekram!

SweFlo said...

De första åren var värst, jag hade ett väldigt intensivt umgäng emed familj och vänner i Sverige till ingenting känns det som här. Hårt. Numera har jag i alal fal linga gråtattack av längtan, man har väl hårdnat. Det känns dock oerhört svårt att inte träffa alla regelbundet. Och jag har ju inte varit till Sverige på hela 9 år! Gissa om vi ska våldsgästa alla i sommar :-)

Annika said...

Helena:
Visst är det så!!
Kramar tillbaks!!!

Sweflo:
9 år!!! DÅ är det på tiden att du åker hem!!! Vilken grej det kommer att bli för dig! Hur länge kommer du att stanna??? Nej, gråtattacker, eller gråtit, tror jag aldrig (tack och lov) att jag har haft av hemlängtan. Mer ett vemod.
Klart du ska våldgästa i sommar!!! Det ser alla säkert fram emot!!

JaCal said...

Usch ja... vissa dagar är det så TUFFT att vara långt från familjen... det hjälper inte att tänka på alla den kvalitetstid, dygnet runt man får när man väl träffas... när man missar söndagsmidagar, födelsedagar, påskaftnar och glöggkvällar... Har en brorson som jag har sett alldeles för lite och vissa dagar gör det så ONT! Längtar tills han är stor nog att få komma hit och vara med oss.

Anne-Marie said...

Visst är det svårt att vara så långt bort från nära och kära. Ibland önskar jag att jag bodde i Europa någonstans så att jag hade litet närmare. Att missa ett barns uppväxt är kanske ännu jobbigare eftersom allt går så fort. Ni får försöka träffas så mycket ni kan när du är i Sverige.
Här är en del flaggor på halv stång med anledning av skolskjutningarna. Tyvärr var det nog inte sista gången som något sådant händer. Kram!

Annika said...

Jacal:
Ja visst är det!!!
Precis, det spelar ingen roll att man har kanske 4 veckors intensivt umgänge. Sedan är det ju NOLL resten av året. TUNGT!!! jag med!!! jag längtar till att min systers barn ska kunna komma hit som utbytesstudenter! Vilken grej!!! Men precis nu längtar jag bara till sommaren, och att få komma hem...You too, I am sure!!!!


A-M:
Ja, tänk om man bott i England, så hade man iallafall haft närmare och allt hade känts lättare...Men, men...
Inte så att det känns jättehårt nu, men en tagg sitter där...OCH kommer alltid att sitta där.
Nej, jag tror int heller det var sista ggn vi var med om en massaker som den på VA tech...
Kram till dig!!!!

ida said...

Åh det är precis det där som jag saknar också... själva Sverige saknar jag inte alls - men mina nära och kära! Ibland känns det jätteledsamt att missa just födelsedagar och vardagsumgänge. Jag längtar efter min bästa tjejkompis supermycket - särskilt när jag ensam går till vårt närmaste "mall". Då kan det slå mig att "just det! När jag bodde i Sverige så brukade jag göra de här sakerna tillsammans med någon annan och inte helt själv!" och så blir jag ledsen. *suck* Såklart är det extra jobbigt när man inte fått någon kompis här utan bara lite ytliga "hej hur mår du?"-tjejer i skolan. Jag längtar efter riktiga vardagskompisar!! *böl* och kram

leopardia said...

aah, bella-bus var ju verkligen en riktig bella-bus :) en liten gullunge.

det där på va tech, mm... här är allt så smaklöst, i kvällstidningarna, enl mig. de har rotat fram svenskar för att intervjua och allt känns så snaskigt att jag har undvikit att läsa det mesta om det... men usch ja, för mycket vapen i världen.

Matildas fikarum said...

Jo, jag har nog tänkt åka, men kan inte bestämma när. September är min favoritmånad, men å andra sidan vore juli trevligt förutom att det säker är asjobbigt varmt då. Jag får nog singla slant till slut.

Annika said...

Ida:
Då ska vi önska dig en riktigt fin tjejkompis snarast!!! Ngn som du klickar med!! Och verkigen gillar. det kanske blir lättare när babyn kommer? Så var det nog för mig. Träffade en riktigt gullig tjej eom hade en son i min dotters ålder och vi blev verkligen tajta. Fram tills dess att hon flyttade hem till Australien igen, suck..
Kram!!!


Leopardia:
Bella-Bus är lika go som hon ser ut!!! Hi, hi...

Nej, det där snaskiga kvällstidningstjafset kan man nog avstå ifrån. Har ju sett det mesta på nätet vad dom svenska tidningarna skriver...
Men det är absolut dags att ändra vapenlagarna. NU!!!

Matilda:
Juli kan ju vara "hit or miss" och absolut inte varmt som en sommar där du bor...
Om du kommer hem i juli kan vi kanske ses vid kvarken???

Petra said...

Jag kan förstå att saknaden blir stor ibland. Men då förstår man ju att uppskatta de värdefulla tillfällen man får tillsammans på ett annat sätt...

Du har förresten en jättefin blogg, jag är som fastlimmad här...=)

Annika said...

Petra:
Välkommen till bloggen!!!
TACK vad glad jag blir!!!

Jo, jag uppskattar verkligen den tid jag tillbringar därhemma!!!

Mie said...

Åhhh så hemskt att vara så nära en katastrof.. Det måste kännas otroligt overkligt..
Det pratas om det på nyheterna hela tiden men för mig känns det ju så avlägset (som tur är)...

Annika said...

Mie:
Jo, det känns faktiskt. Overkligt är rätt ord.
Jag försöker att INTE läsa för mkt, eller att se på TV hela tiden. Orkar inte...

Matildas fikarum said...

Ja, nu vet jag ju inte än hur det blir, men är vi i skärin samtidigt måste vi ABSOLUT ta en fika. Inget snack om saken!

:)

Annika said...

Matilda!!! DET gör vi!!! Ska maila dig och ge mobilnummer och allt sånt!!!