Thursday, September 11, 2014

9/11

Godmorgon!


Idag skulle det egentligen ha blivit ett punktinlägg här, som det brukar om torsdagarna.
Men, eftersom det ÄR en speciell dag idag så frångår jag det. Punkterna tar jag imorgon istället.


Idag har det gått 13 år sedan den där septembertisdagen då hela världen kantrade. Det var Karolinas andra skolvecka i Kindergarten. Så liten hon var, bara fem år.
Denna tisdag var vädret av det mest perfekta slag man kan tänka sig. Solen strålade från en kristallblå himmel, det var varmt i luften men med klara aningar av den höst som låg i faggorna.
En perfekt sommardag, det var vad det var…




Jag lämnade Karolina på skolan, for till gymmet och lyssnade på bilradion som vanligt. Där började de morgonhurtiga programledarna låta lite stressade.
De talade om att det kört in ett plan i World Trade Center i NYC.
Jag tänkte att det måste varit en liten Cessna som navigerat fel, och det var så radiopratarna siade  också.
Jag fortsatte till gymmet, men innan jag kom dit ringde Peter och sa;
DID you hear??? About the plane in NYC?
Ja, sa jag och klev in på gymmet.
Vi trodde ju bägge att det rörde sig om ett litet plan. Men, vem kunde navigera så FEL en perfekt sommardag som denna?  Det förstod vi inte.


Jag gick in på gymmet. Där var det stilla, och folk stod som klistrade framför tv-apparerna. Nej, att det var mer än en felnavigerad Cessna förstod vi nu att det rörde sig om.   Där stod omgiven av andra gymbesökare medan det andra planet med full kraft flög in i det andra tvillingtornet. Vid det här laget skrek folk av chocken av det vi just sett på rutan, och så gott som alla lämnade gymmet.
Jag med. SÅKLART!
Peter ringde och sa att han skulle komma hem.
Bilresan från gymmet och hem glömmer jag aldrig. Radion på, vetskapen om att två plan befann sig i luften på väg mot Washington. Men vart? OCH var befann de sig?
Ett av planen hade lyft från Dulles Airport, tio minuter från mitt hem.
Vad var det som hände????
I bilarna runt mig såg jag folk som grät, eller som frenetiskt ringde på sina mobiler.
OCH Karolina då?
Peter hade ringt skolan, och fått budskapet om att barnen var säkra där. Men, att vi föräldrar kunde hämta dem när vi ville. Vi föräldrar skulle vara tvungna att identifiera oss innan vi kunde hämta våra barn.




När jag kom hem satte jag på TV:n där helt osannolika scener utspelade sig.
Jag såg när tornen föll! OCH det var som om jag såg en katastroffilm. Så totalt overkligt.
Jag minns att jag grät, och kände mig totalt skräckslagen. STEL.  Ungefär som om jag drömde.

NU fick vi också reda på att ett plan med full kraft körts in i Pentagon i Arlington, Virginia. DÄR jobbade min svärfar, i Pentagon!
Strax därefter började folk ringa från Sverige. OCH jag vet att alla som försökte ringa inte kom fram. Telefonlinjerna till och från USA orkade inte. Vi fick höra att man stängt av luftrummet över USA. Inga plan kunde längre komma in i landet. OCH de plan som var på väg mot USA fick vända tillbaka igen.
Peter kom hem. Vi hämtade Karolina som såklart inte fattade ett dugg.


Vi bestämde att åka till Peters föräldrar. Ingen hade fått tag på Peters pappa. Ingen visste om han levde, och var han hade befunnit sig i Pentagon då planet körde in i byggnaden.
Peters pappa då? HAN satt i möte i motsatt del av Pentagon medan det hemska hände . Pete (Peters pappa) hade känt en skakning, och de hade trott att det var en liten jordbävning. De fick ju reda på orsaken, och Pentagon utrymdes. Det tog Pete flera timmar att ta sig hem, och inte kunde han heller ringa eftersom alla linjer var sgs överbelastade. Till slut ringde han, från sin mobil, då han äntligen lyckats få en linje som kunde ge kontakt. DÅ var det en enorm lättnad som sköljde över oss alla. Men det tog honom åtskilliga timmar att komma hem från Arlington till huset i Fairfax.

Hela tiden cirkulerade  det rykten om att fler plan fanns i luften, och att de hade som mål Vita Huset och The Capitol Building i DC.
OCH vi fick ju också snart höra om det plan som var ämnat för Washington, men som passagerna tagit makten över.  Det planet som till sist störtades i en åker i Pennsylvania.


Tiden som följde var overklig.
Totalt overklig.
Samma kväll blev det strömavbrott i vårt område, och jag minns att jag tänkte “NU är det verkligen kört”. Det visade sig vara ett vanligt strömavbrott, men jag minns hur vi grannar rusade ut på framsidan i ren och skär oro.

Skolorna höll stängt hela veckan. Luftrummet över USA var tomt. Ja, förutom alla de militärplan och helikoptrar som färdades över oss natt och dag till och från Dulles Airport.  Ett djupt, dovt muller som låg strax över oss. Det var kusligt. KUSLIGT!

Sen kom Anthrax-hotet, och jag minns att jag under flera veckor hösten 2001 hämtade in posten med latexhandskar på händerna. Jag öppnade ALL post utomhus.
OCH jag kommer ihåg att jag på morgonen, det första jag gjorde, var att kolla in närområdet. VAR allt som det skulle?  Kunde vi gå ut?  Nyheterna var också det första vi kollade in på tv då vi vaknade på morgonen.   OCH/eller lyssnade vi på radio det första vi gjorde den där hösten.


Karolina var så liten, och jag vet att hon och hennes vänner knappt minns detta. Karolina brukade säga att hon tyckte de skulle sluta visa filmen om flygplanen på TV. Att de skulle visa något annat program.
Karolina har bara gått i skolan efter 9/11-01, och efter 9/11 ändrade man radikalt inom skolorna. Säkerheten där trissades upp, och den har fortsatt att trissas upp överallt.


Det blev en högst underlig, skör höst.
Halloween blev mycket nedtonad, minns jag.  Och till julen kommer jag ihåg att folk ville pynta upp mer än de brukade.


OCH ja, detta svetsade folk samman, som sådant här vidrigt hemskt ofta gör.

Jag tror inte att USA, och framförallt inte Washington och New York, har återhämtat sig än idag. Vi lever med en ständig vetskap över oss att det kommer att hända igen. Ingen vet var och när, men vi förstår nog alla att det kan slå till igen. När vi minst anar, precis som den dagen för 13 år sen.
Vi har vant oss vid att leva under färgkoder. Är det lugnt? Ligger det förhöjda terrorhot i luften?
Är det Code Orange, är det Code Yellow?
Vi fick oss en törn som vi aldrig kommer att återhämta oss ifrån. Det gäller hela världen.

Å andra sidan lever jag inte mitt liv genom att tänka på eventuella attacker. Det går inte.

Men det USA som fanns innan 9/11 kommer aldrig mer tillbaka. OCH i Washington, och i andra  stora “utsatta” amerikanska städer, kommer det alltid, alltid att vara 12 september och den skräck och upprustning som följde i 9/11 fotspår.


35 comments:

FREEDOMtravel said...

Får rysningar när jag läser... Minns det också väldigt tydligt, även om jag ju befann mig i en helt annan kontinent. Satt på pendeln när jag hörde folk prata om det i telefon. Trodde att de pratade om nån film... men så var det ju inte! Idag har jag bestämt mig för att ge datumet en annan innebörd, för idag disputerar jag!

Anonymous said...

9/11 ändrade ALLT. Vi människor blev annorlunda. Atmosfären i Washington och hela landet blev annorlunda. Vi blev osäkra och misstänksamma, och vi lät, kanske MÅSTE, ge upp många friheter, som vi tog för givet tidigare.
En del av oss blev förblindade av hat till dem som såg ut på ett visst sätt.

Washinton, som brukade vara så roligt och fritt att visa besökare, låstes med polisbilar i gatukorsningar. Inspektioner av handväskor och shopping bags om man skulle in på ett muséum, Beväpnade vakter lite varstans.

Nej, det blir aldrig som det var. Och jag är glad, att mina vänner fr Sverige och Indonesien kom hit innan 9/11.
Faktiskt, i april året innan kom en väninna fr Sverige, som absolut ville till New York, så vi tog tåget dit och, givetvis besökte vi the Tower.
Imponerande - och nu båda borta.

Ruth i Virginia

Sahra said...

Precis som våra föräldrar minns exakt vad de gjorde när nyheten om Kennedy släpptes tror jag vår generation har exakt koll på 11/9.
Jag stod i köket hemma i lgh på Kungstensg och fixade något gott itll min höggravida syster som satt och pös i soffan och zappade bland tv-kanalerna. Det var verkligen en chock. Rädslan, ovissheten efteråt var hemsk. Kan knappt föreställa mig hur det var för er som var mitt i.

Sara (Skutevik) said...

Får tårar i ögonen när jag läser detta Annika...
Jag tror att dom allra flesta människor minne precis vad dom gjorde just när dom fick höra den förskräckliga nyheten.
Själv höll jag på att tillsammans med min man ta upp båten för sommaren och stänga igen huset för att återvända till Nigeria där vi då bodde.
Glömmer det aldrig!
Kram från Sara i Dubai

Cari said...

Ja vilka minnesbilder som kommer upp. Var på Kulturhuset i Stockholm och några såg det på TV, eller hade hört på radio. Så overkligt.
Och du beskriver så levande hur det var för er som var mitt i det. Svårt att begripa.

Annika said...

Helena:
Först och främst: Grattis!! Gud vad roligt. JA då får datumet en helt annan innebörd, och det är BRA!!
Härligt.
Jag tror att vi alla minns glasklart vad vi gjorde den dagen för tretton år sedan. SÅ totalt overkligt, och så ofattbart!!!
Grattis igen!! OCH KRAM!!!!


Ruth:
Absolut. Visst var set skillnad mellan nu och då. Minns hur man kunde gå IN i Capitolium innan 9/11, bara gå in där. OCH upp på högsta trappan. OCH Vita Huset kunde man komma närmare. Precis allt ändrades ja, och det har INTE ändrats tillbaka, och det kommer det INTE att göra heller.
Just det, alla museer...och alla avspärrningar.
Folk blev verkligen mer misstänksamma. Och jag med. Det kommer jag alltid att vara.
Minns också hur Peter förr kunde följa med oss ända till gaten då vi skulle flyga hem. HAHA, those where the days!! Forever gone!
Jag har också varit uppe i WTC ett otal gånger...Overkligt.

Annika said...

Sahra:
Exakt som Kennedy!
Just detta att man minns allt glasklart. Minut för minut närapå.
Just det, det som följde var nästan värre. ALL denna osäkerhet. Det är terror, det.
Och det har inte släppt även om det kanske är viloläge just nu. Men jag tror att precis alla är beredda på att det slår till igen...
Vidrigt.


Sara:
Ja, jag vet. Jag får tårar i ögonen då jag tänker tillbaka på den dagen också, och tiden som följde.
När liksom all oskuld försvann.
För jävligt!!!
Jag vet, det är som skuret i kristall. Vi minns alla vad vi gjorde.
OJ vad ni har bott på många intressanta ställen, Sara!!!
Kul.
Kramar!!

Annika said...

Cari:
Eller hur?
OCH jag blir fortfarande lika tagen och berörd och förbannad när jag ser filmerna som tagits. De som filmade det andra planet, där man ser hur det kommer med full kraft. Fy fan för att ha varit ombord, och fy fasiken för att ha varit i WTC, och omkring.
Det är knappt jag vet om jag orkar kolla minnesprogrammen ikväll.
Förstår att du minns exakt vad du gjorde. En mkt konstig, konstig dag...

Carin said...

Jag har haft tårar i ögonen hela dagen idag när jag läser folks personliga historier. Och jag kommer så väl ihåg var jag var och vad jag gjorde när det hände, trots att jag var i ett annat land. Det var mitt i lunchruschen här. Jag har aldrig sett stan så tyst. Alla stod och trängdes utanför elektronikaffärerna och tittade på de stora skärmarna. En vecka senare skulle jag åka till Sverige. Det var kaos på flygplatsen och tog tre timmar att ta sig genom security, osv. Jag mötte flera Amerikaner som fortfarande inte kommit hem, inklusive folk som förlorat släktingar i attentatet. Hemskt.

Vi här i England hade redan levt med osäkerhet, misstänksamhet och hemska våldsdåd i många år pga IRA, och fick ju senare 7/7, men inget jämfört med detta.

Annika said...

Carin:
Ja, det är verkligen lätt att få det en dag som denna. Alla har så tydliga, tydliga minnen av den. Folk kan nog ofta säga vad de gjorde timme för timme.
Hemskt.
Vidrigt.
Sant, visst har ni i England levt, och lever, i osäkerhet också. För j-gt hur det är.

Anonymous said...

Sa fint och tankvart skrivet Annika! Vad jag minns sa val ar tiden efterat. Jag bor som du vet i Vermont. Jobbade da pa Southern Vermont Art Center och vi hade en mycket vacker Chihuli Glass Exhibit den hosten. Rummen dar glaset var har inga fonster och aven dampad belysning. Det var ocksa en mycket vacker host, alldeles stilla, sol och oandlig bla himmel varje dag. Tusentals manniskor kom fran "downcountry", deras ansikten var alldeles stela och bleka. Manga tillbringade timmar med glasen, manga grat och alla lamnade museumet och gick ut i solen lite rakare i ryggen. Manga ville tala om sina upplevelser och jag minns den tiden som overklig. Allt ar sa lugnt och "tryggt" har och var ju del av overklighets kanslan. Senare visade sej att en av vara volunterer omkom och flera jag kanner skulle ha varit dar. En god van lamnade sitt barn pa dagis. Hon var den enda som overleved i sin firman.....Ja, vi lever verkligen i en annan varld nu.Kram Ann

Anonymous said...

Jag satt på jobbet när dom började prata om det och jag trodde det var nåt otroligt dåligt skämt och det var vi flera som trodde ända tills en av oss lyckade få in CNN på datorn. Jag var uppe i WTC -91 när Vi var där för att Martin skulle spela hockey det känns overkligt att dom inte står kvar. Det här är nog en dag som ingen kommer att glömma. Ha det så bra! Kramar/Anita

bettan said...

Blir försatt i den hemska stämningen igen när jag läser dina rader. Det fasansfulla. Overklighetskänslan. Ovissheten. Kan såklart inte jämföras med vad alla ni gick igenom.
Som så många andra minns jag också exakt var jag befann mig.
Världen blir aldrig densamma.
KRAMAR!!

Nettan said...

Den 11 sept 2001 nedbäddad på soffan med den höstens förkylning, trodde inte att det var sant när vi såg på TV vad som hände. Antar att mycket förändras och aldrig blir som förr. Har ju för länge sedan jobbat på Arlanda och jag minns att en fd kollega och god vän berättade att säkerheten på flygplatserna skärptes nått otroligt!
Jag önskar så att världen vore en tryggare plats för alla men vi får lära oss att leva i den verkligheten vi har här och nu!

Många kramar
Nettan

Katrin said...

Intressant att se hur det var ur ert perspektiv, ni som var så nära. Här i FL var det inte riktigt lika läskigt, även om folk oroade sig så var det en oro för de norrut. Jag var precis som du på väg till gymmet. Eller jag hade precis hört på TV att ett plan kraschat i ena tornet, ringde maken och vi antog ju då att det var ett litet miniplan. När jag kom till gymmet så var det lite underlig stämning, många tittade på TV och då framför ögonen på oss kraschade det andra planet! Ingen antog längre att det här var en olycka, detta var ett terroristdåd! Jag visste inte vad jag skulle göra, kände mig superstressad. Eftersom jag var där för en yoga-klass tyckte jag att det kanske skulle vara bra med lite avslappning. Vi ”yogade” inte så mycket. En av tjejerna i klassen var en flygvärdinna som tydligen skulle ha jobbat på ett av de där planen, men bytt i sista stunden. Hennes mobil ringde hela tiden och ingen sa något om det eftersom det ju var en extraordinär händelse. Vi avslutade lite tafatt och jag körde hem. När jag var halvvägs hem såg jag Air Force One lyfta med presidenten från Sarasota flygplats, precis ett stenkast ifrån där jag var. Han hade tydligen varit med en lågstadieklass när allt hände, och nu flög de iväg med honom så han kunde hållas säker. Kommer ihåg att det kändes bra att han flög iväg, så vår stad inte skulle bli en måltavla också… Hem kom jag, alldeles skakig. Sedan var det bara att sitta som klistrad vid TVn och se allt det hemska. Verkligen en dag som man aldrig kommer glömma…

Bloggblad said...

Det var intressant att läsa om dina upplevelser av denna hemska dag. Själv satt jag vid köksbordet med en av mina tonsättare och jobbade för fullt när hans son ringde och pratade om ett flygplan ... etc Precis som du trodde vi att det var ett sportflygplan som kört fel.

olgakatt said...

.... och två år senare dog Anna Lindh samma datum.
Precis som du skriver minns man precis var man var och vad man gjorde när dessa katastrofhändelser sker. Jag vet vilken stol jag satt i när Kennedy mördades, jag minns hur jag vaknande till klockradions nyheter när Palme mördades, hur jag kom hem och fick veta av maken om tornen i NY och var i korridoren på jobbet jag stod när en kollega berättade att Anna Lindh dött. Då var vi alla sedan timmar på jobbet medvetna om kollegornas kamp på operation i Stockholm och kände även med dem.

Channal said...

Ett fruktansvärt datum! Minns när jag satt på TV och de visade olyckan. Jag var ensam hemma! Trodde det var film! Inte på riktigt! Minns på samma datum när Anna Lindh mördades... minns även militärkuppen i Chile den 11:e sep 1973!! Alla på samma datum! Hemskt! Samma känsla när Palme mördades. Minns exakt var jag var då!

När vi var i New York o besökte grind Zero! Det var stark! Kunde inte hålla tillbaks tårarna. Först då förstod jag hur stort det var! Fy!

KRAMAR Anna

Saltistjejen said...

Ja du Annika, visst är det så att vi lever med detta som hände då. Och självklart finns en oro över vad nytt som kan hända. Samtidigt får man inte sluta leva på grund av oro för hot. Man måste ju ta vara på sin vardag. Sitt liv. Men ja, det är otäckt. Här i NYC finns nine eleven ständigt med alla eftersom man går förbi memorials lite överallt i staden. Och även om vi inte bodde här då det begav sig känns det konstigt att se bilder och filmer från dagen då det skedde eftersom de ställena är sådana vi besöker lite då och då. Detta är ju vår hemstad nu och det känns i hjärtat.
Sådan TUR ändå att det inte var fler som drabbades. Det är sorgligt och hemskt nog med alla som fick sätta livet till. Oskyldiga.
Stor KRAM!

Humlan said...

Visst var det en dag som ändrade allt och din berättelse har gått rakt in i hjärtat på mig. På något sätt så blev det verkligt på ett annat sätt första gången jag läste om din upplevelse den dagen och tiden efteråt.

Kramar

Inger Swanberg said...

Jag bodde också där, och visst minns alla var de var den dagen. Men för oss som hade vårt liv där fanns inte längre någon vanlig vardag att återgå till.

Minns också alldeles särskilt dånet från stridsflygen.

Har ett mejl från maken den morgonen, kl 9:32: "I can see the helicopeters and smoke from the pentagon from my window. It was also hit by an aircraft."

Gripande i sin kortfattade form. Vi var just på väg till Lena för en träff med svenskgänget i Rockville, MD, och där satt vi sen hela dagen utan telefonförbindelser, medan alla försökte ta sig hem.

Och ja, sen följde en galen höst, och inget blev som innan den dagen, inte minst i skolorna.

Och även för mig fick 11 september också en annan betydelse för mig 2006, då min bästa vän gick bort helt plötsligt.

Kanske lite sent, men här kommer min kommentar-premiär hos dig, Annika, efter alla dessa år! Jag har av nöden övat lite hos Kostdoktorn :)

Annika said...

Ann:
Tack.
Skriver precis som det var här, mitt i en stad som verkligen drabbades.
Fy, jag glömmer det verkligen aldrig!
Visst förändrades allt efter 9/11, som du skriver. Precis allt.
SÅ ofantligt sorgligt med alla som satte livet till, och alla anhöriga.
MÅ det verkligen inte hända igen.
Kramar!!



Anita:
Ja, jag trodde nog också det var ett skämt. Det var ju så otroligt, och som en blixt från klar himmel.
jag har också varit uppe i WTC, flera gånger.
Obegripligt.
Kramar!!!

Annika said...

Bettan:
Exakt, jag tror att vi alla vet precis vad vi gjorde den dagen, och det ögonblicket, då det hände.
Så overkligt allt var.
Kramar!!


Nettan:
Ja, visst var det overkligt, och så otroligt HEMSKT!!!
JA, så mkt har förändrats sedan den dagen. Innan dess var samhället mkt mer öppet.
Exakt, säkerheten på flygplatserna ja. Ja vilken skillnad det blev direkt.
Kramar!!

Annika said...

Katrin:
Ja, vi var verkligen mitt i det, och det blev ju så extra påtagligt eftersom min svärfar arbetade på Pentagon.
OCH hela DC, och den upprustning som följde.
Ja, vi var verkligen så mitt i det hela.
Förstår ju att det inte blev samma känsla på andra platser, även om det såklart var en CHOCK för alla!
OCH du var också på gymmet, och fick samma känsla.
Katrin, ryser när jag läser din historia. DU var ju verkligen i den centrala händelsen också. flygvärdinnan, och sen Air Force One. Herregud alltså...
Ja, visst var det mer än skakigt den dagen.
Nej, man glömmer aldrig dagen!!!!!
Kram!


Olgakatt:
Precis, de där händelserna sitter som ristna i hjärnan. ja, inte Kennedy, var inte född då. Men Palme...
Jag kunde inte sova den natten, och satte på klockradion vid sängen för att lyssna på musik. OCH det var bara klassiskt, fram tills att ngn berättade på radion, jag for upp. Min pappa kom hem fr ett pokerspel med vännerna, och jag minns att vi satte oss och såg på TV. Oh jösses så overkligt det var.
Dagen efter flyttade jag hemifrån...Konstig flytt blev det.
Anna Lindh ja, tänk om hon hade fått leva. Vila i frid, fina Anna! DÅ hade det varit lite mer styrka i S, tror jag.

Annika said...

Bloggblad:
Tack, ja det är sådant som jag minns klart som kristall. hela dagen.
Ja, jag trodde också det var ett sportplan fram tills vi verkligen förstod....



Channal:
Verkligen ett vidrigt DATUM!!!
Varje år ryser jag över de siffrorna. Ryser även om jag ser de digitala siffrorna 9:11 på min telefon, tv etc.
Kristallklara minnen har jag också av Palme, ja.
Minns det så exakt.
Anna Lindh också, men då var jag här, och det blev såklart aldrig ngn större nyhet, så jag kände mig ganska ensam. Även om det nämndes på nyheterna etc.
Tänk om hon ändå hade fått leva...
Ground Zero ja, det är verkligen kraftfullt. Och du borde besöka 9/11 vingen på The Newseum i DC om du kommer hit. SÅ starkt att jag knappt stod ut med att besöka det.
Kramar!!

Annika said...

Saltis:
OH ja, det gör vi verkligen.
hela tiden.
Så kännbart över hur annorlunda allt blev efter 11 sept.
OCH det blir aldrig detsamma igen.
Jag vet, memorials ja, jo så är det ju även i DC.
OCH även i Reston, tre personer härifrån var med på den flight som kördes in i Pentagon.
Fastnade framför ett minnesprogram igår, fastän jag inte planerat det.
Nästan alla känslor kom tillbaka. SÅ vidrigt.
Kramar!!


Humlan:
TACK. Tack, det var fint skrivet.
Ja, vi levde verkligen SÅ mitt i det hela...
OCh lever.
Kramar!!!!

Annika said...

Inger!
Hej min vän!! Så roligt att ha ha dig här!!
KUL! VÄLKOMMEN!!!
Även om ämnet är vidrigt i det här inlägget.


Ja, så hemskt det var den där dagen. OCH att N såg röken från Pentagon. HAN såg det verkligen. Åkte han hem omgående?

Just det, nu minns jag att du var hos Lena på svenneträff den dagen. BRA det på ett sätt, kan jag tro.
Hur var det att köra hem efteråt?

Precis, allt ändrades efter 9/11, precis allt. INTE minst skolorna, som du säger. OCH jag inser att jag inte ens vet hur det var i skolorna innan dess. K hade ju bara gått i en vecka.

Inger, varmt välkommen hit! Se där, ännu ngt gott som kom ur Kostdoktorn :-))))

Inger Swanberg said...

Tack för välkomnandet, Annika!
Premiären var inte planerad, det bara blev så.
Glömde en detalj –piloten på American Airlines flight 77 från Boston, Charles Burlingame, bodde på vår gata. Jag kände honom inte, men han bodde där.
Ja, maken åkte hem genast, men det var inte lätt med metro och buss. Folk hjälpte varandra med skjuts hit och dit från hållplatserna.
Vi kom hem utan missöden på eftermiddagen. Sen minns jag inte hur resten av dagen var.
Vi får se när jag dyker upp i kommentarerna igen... ;)

Annika said...

Inger:
SÅ kul att ha dig här!
DEN piloten ja, jag minns ju att de skrev om honom. OCH jag minns även att han bodde nära er.
Exakt, jag vet hur svårt det var att ta sig hem den dagen. Min svärfar fick kämpa i flera timmar innan han var hemma.
Jag har ju allt nerskrivet i min dagbok också, så jag minns säkert extra bra.
Peter hade tex glömt att vi fick strömavbrott den kvällen.

Pettas said...

Den dagen glömmer man aldrig bort så länge man lever. Ni var förstås mitt i allt detta, men även vi på avstånd följde med, avtrubbade, gråtande. Två år senare Anna Lind.

Det är omöjligt att förstå, fullständigt omöjligt

Varm kram
Karin

Annika said...

Karin;
Nej aldrig, aldrig, aldrig...
Tror att vi alla verkligen minns exakt vad vi gjorde.
USCH.
Anna Lindh ja, så hemskt...
Kramar!

Anonymous said...

Vi hade en resa bokad till släkt och vänner i USA den första veckan i oktober just det året. Det tog oss en vecka att bestämma oss för att faktiskt åka. Flyget var nog det säkraste jag någonsin flugit med, det var säkerhetskontroller överallt. Och det var ett konstigt USA vi besökte, det var exakt samma information på alla nyhetssändningar, det kändes lite som att vara i en diktatur med en skicklig propagandaminister. Överallt satt det dessutom vimplar och klistermärken med God bless America. Och inte blev det bättre av att USA invaderade Afghanistan medans vi var där. Jag har varit i USA både förr och senare och det är jag glad för, för annars hade jag tyckt att det var ett väldigt konstigt land.
Tysta C

Annika said...

TystaC:
Det var nog väldigt mkt så efteråt. Av chocken.
Av det vidriga.
OCH ja, jag minns också det där med GBA-stickers etc. Det svetsade alla tillsammans den där hösten.
Men sen blev det ju lite mer nyanser, över det mesta. Som det oftast är här, trots allt.
Glad att ni for tillbaka.

alegningela said...

Nä, den dagen glömmer man aldrig. Jag minns också exakt hur jag först fick höra om det och hur vi sedan satt fastklistrade framför tv:n och förfasade oss över det hemska resten av kvällen. Och jo, fast vi är långt ifrån, tycker vi att världen blev kallare i den stunden.
Jag tror att jag kan föreställa mig hur det kändes för er att vara så mitt i allt, men förmodligen har jag ingen aning. KRAM

Annika said...

Ingela:
Exakt, en dag som är som kristall i skallen.
Ja, jösses...
Vi var verkligen mitt i det hela. Och ja, jag hoppas att jag aldrig ska behöva var det igen.
OCH visst blev hela världen kallare.
Kramar!!