Wednesday, February 21, 2018

Rädsla ...




Godmorgon på er alla!


Jag är gräsänka just nu.
Min kära Peter är mitt i riket USA på en jobbresa. I Nebraska, närmare bestämt. Han for i söndags och kommer hem efter midnatt inatt.
Japp. Så är det.

För många år sedan reste Peter mycket i jobbet, främst till Europa, men även till Asien. Jag och Karolina fick vara ensamma en hel del då. Det gick ganska bra för oss.  Jag hann börja vänja mig lite vid att stundtals vara ensam med Karolina.
Sedan köptes firman där Peter jobbar upp av ett amerikanskt företag, och det är de som har sitt huvudkontor i Omaha, Nebraska.
Alltså har Peters jobbresor de senaste åren gått dit. Inte till världens medelpunkt precis. Straight in the heartland, the mid-west (men inte det roliga mid-west). THE flat land.  Fly-over country.
Det är inte ofta den käre maken måste styra kosan dit, men nu har de gjort lite omändringar i företaget. Peter måste således åka dit titt som tätt ett tag framöver.

Alltså blir jag gräsänka under dessa resor.
OCH därmed är det inte det minsta ROLIGT för mig. Inte alls. Tvärtom. Jag gruvar mig inför dessa resor så att jag får ont i magen.
Några av mina vänner säger: ÅH så skönt att få vara helt ensam hemma och ha huset för dig själv.
Nej, jag håller INTE med!!
Jag har en livlig fantasi och fullkomligt hatar att vara ensam nattetid.
Ja, det är sant, jag avskyr det!

Nej, jag har inga problem att vara ensam dagtid, har heller inget problem att vara ensam på kvällarna.
Problemet kommer då jag går upp och lägger mig.
DÅ jag ska sova. I och med att jag ska knoppa in så blir jag min egen värsta fiende. Eller, det är min fantasi som målar upp än det ena och än det andra.
Jag tycker jag hör ljud jag aldrig hör annars då Peter är hemma. Jag tycker att mörkret drar ihop sig på ett annat sätt. Jag kan inbilla mig att någon står på golfbanan och tittar in. INTE för att någon kan se mig på tredje våningen, men iallafall …
Som sagt, alla dessa rädslor är ologiska hjärnspöken. MEN, de blir inte mindre för det.


bild från Pinterest

I huset finns ett splitternytt larmsysten. Jag kan aktivera det från min mobil. Smidigt. Jag har en annan liten manick också, med paniklarm som går direkt till polisen.
Den lilla manicken har jag vid sängen.
Alltså, jösses vilka grejer larmbolagen hittar på.
Grejen är den, att jag kan också börja oroa mig för VAD som skulle hända OM larmet gick. Jag skulle förmodligen svimma av skräck.
Börjar jag tänka i de där banorna är det omöjligt att somna. I värsta fall förvandlas hela natten till ett Moment 22.
Jag är min egen värsta fiende. OCH ja, det är fruktansvärt tröttsamt. BLIR så trött och less på mig själv.

Jag tänker på alla tjejer på denna jord som bor ensamma. Mina singelgrannar till exempel, inte sjutton OROAR de sig nätterna igenom.
Inte ens chans. De lägger sig och sover gott om nätterna. OCH ingen av dem har larm. Jag tänker på min mormor som bodde ensam på sin gård tills hon var 86 år gammal. Vid åttiosex flyttade hon till stan. MEN, innan dess bodde hon på sin gård alldeles ensam. ALDRIG att hon var rädd, inte en sekund. Min mormor brukade säga att då hon kom in på vägen mot stugan (en nästan 400 meter liten väg som gick/går genom skog och ängar in mot gården Stenö från landsvägen) kände hon sig TRYGG.  Det var som att "vara i moderlivet", sa mormor då hon svängde in på Stenövägen.  Hon kände sig verkligen HELT trygg på sin gård och i sitt stora hus.
Min mormor brukade fnysa åt väninnor som frågade henne om hon inte tyckte det var otäckt att bo ensam på Stenö. Mormor bara skrattade åt dem och sa att det inte fanns något annat ställe på jorden  där hon kände sig så säker som där.
Varför kan inte jag ha lite mormorsgener?  JAG som bor med grannar omkring mig. Mormor hade inga grannar på Stenö. Hon kunde se byns ljus från fönsterna i väster, men om hon tittade österut, söderut eller norrut var det bara skog.
Rädd? *fnys*, inte en sekund. Min coola, glada, underbara, supersnälla, modiga mormor. Mormor som ler emot mig från fotona vid min säng varje natt. Hon skulle verkligen skratta åt sitt äldsta barnbarn om hon levde. Hon visste hur jag var/är, men hon var aldrig nedlåtande, eller förminskade det jag var rädd för. Men, förstod hon min mörkrädsla? Nej, det gjorde hon säkert inte.
PÅ natten försöker jag framkalla mormorsmodet.
Så, ja, det finns ju lite knep att ta till. Att lyssna på radio, att ha tvn på (NU är det OS hela nätterna, precis hela nätterna sänder de, och det är SKITBRA för det är BRA sömnmedel), att tända lampor på mellanplanet. Sådant.
OCH så tycker jag det är skönt att några grannar VET att jag är ensam hemma.






OM jag skulle vilja gå hem till någon annan och sova på natten?
NEJ, det vill jag INTE. Jag vill vara hemma, hur jobbigt det än är. Skulle kännas sjukt obekvämt att sova hos någon annan.
VILL INTE. OCH riktigt SÅ panikslagen och skraj är jag tack och lov INTE.
Så, det är bara att bita i det sura äpplet. SÅ är det.
Orolig nattsömn får man ta, liksom. Trösten är att jag vet att jag kommer att sova som en STEN inatt.



Singelkvinnor över hela världen ler (somliga i mjugg, somliga vänligt) åt mig nu och tycker jag är fånig. OCH jag VET. Jag håller med er till HUNDRA!!
Jag är fånig, och jag skulle göra mycket för att få inre ro!


OCH du!
Hur känner du inför att vara ensam på nätterna?
Känner du olust inför det?
Eller, är du en av dem som gillar att ha huset för dig själv då maken/makan är bortrest?
Känner du av mörkrädsla?
Kan din fantasi spela dig spratt i nattens långa, mörka timmar?
Har du tips på hur man ska tänka för att bota ologiska rädslor?
Hur gör du när du “motar Olle i grind”?


Berätta, vill veta!!


Ha en fin och bra onsdag!!

39 comments:

Anne-Marie said...

Absolut inget att skämmas för eller att förlöjliga att vara mörkrädd.
Jag var mörkrädd när jag bodde i Sverige och när jag kom till USA var jag inte mörkrädd längre. Hur konstigt som helst och har ingen riktigt bra förklaring men som tur är känner jag mig inte rädd numera.
Att bo i lägenhet eller i duplexet där jag nu bor innebär ju att jag har grannar precis inpå. Men när jag bodde hos min vän i Lake Shastina var hon ofta borta och hennes hus är mycket stort. 10 rum!!! Och jag var aldrig mörkrädd där trots att det inte låg något hus precis bredvid.
Och när jag hyrde huset i downtown Weed var jag aldrig rädd.
Jag tycker om att vara själv och har inga som helst problem nuförtiden. Inte ens på nätterna.
Den enda gången jag känt obehag var i huset där Michael bodde och jag var kvar själv efter det att han gått bort. Det fanns något mörkt och nästan “ondskefullt" i det området. Var mycket tacksam när jag gav mig av och lämnade det området. Flera personer hade dött i hjärtinfarkter just där så jag tror på att det var mörka och negativa energier just där.
Jag har nog inga bra tips eftersom min rädsla försvann av sig själv. Blev du skrämd som barn och det sitter i fortfarande?
Bra i alla fall att du gör vad du kan för att klara av nätterna då Peter är borta.
Stora kramar!!!

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Usch, vad jobbigt med sådan mörkerrädsla! Hemmet är ju den plats där en ska få känna sig som mest trygg, och när rädslan tar över måste det vara en mardröm!
Jag tycker inte alls att du är fånig. Inte överhuvudtaget! Jag har själv, och har haft, rädslor. Och hur "ologiska" de än är så är de på riktigt.
Det låter kanske konstigt, men jag tror det är överlevnadsinstinkten som tar över, och därför "tar rädslan över förnuftet" i huvudet.

Jag har förmånen att inte vara mörkrädd när jag är hemma, utan känner mig helt trygg här trots att jag bor ensam.
Jag är dock mörkrädd utomhus när det är mörkt, t.ex. om jag är ute på promenad där det inte är så bebyggt (till exempel i skogen). Tror det är därför jag aldrig gillat djupaste vintern, då det är mörkt så gott som dygnet runt.
Hemma gillar jag dock inte när det blir helt tyst, så jag har alltid igång TV:n, även om det är i bakgrunden. Jag somnar alltid till ljudet av TV:n, då jag alltid sätter igång något lättsamt, t.ex. en komedi, som jag redan kan alla repliker till. Alltså något jag inte behöver koncentrera mig på.

Jag bor visserligen i en etta, så jag ser hela tiden hela lägenheten. Kan i och för sig hjälpa med tryggheten ;-) Kan tänka mig att det är betydligt jobbigare när en bor i hur med flera våningar.
Fick dock precis upp en minnesbild från när jag bodde hemma. Tror mina syskon tyckte jag var lite galen ;-P För jag vet att när de hörde något ljud på natten drog de typ täcket längre upp mot ansiktet, och på så sätt kände sig tryggare. Jag var tvärtom; kunde inte somna om förrän jag gått upp och ut ur mitt rum för att kolla så att allt var lugnt ;-)

Jag har dock haft en annan stor rädsla under hela min uppväxt. Jag har varit panikslaget rädd för hundar.
Jag har alltid älskat hundar, men under min uppväxt var jag livrädd för dem.
Ingen hund har någonsin gjort mig något, så jag vet inte var den rädslan kom från. Det var alltså en sådan där "ologisk" rädsla, men den fanns ändå där. Och den var äkta. Logiskt sett visste min hjärna att de allra flesta hundar jag mötte var snälla, men när rädslan tar över finns ingen plats för förnuftet.
Därför skulle jag ALDRIG vifta bort, eller förminska, någon annans rädsla.
Så jag förstår till fullo dina känslor kring mörkerrädslan.

Angående hundrädslan vet jag ärligt inte riktigt hur jag blev av med den. Det var inte något jag "bestämde" mig för, utan det smög som bara på när jag träffade Världens snällaste Labrador (Luna) i slutet av/strax efter gymnasiet. Hon blev nog min hundterapi, tror jag. Efter henne har jag lyckats med att både göra praktik på hunddagis och vara hundägare själv :-)
Ville bara skriva det för att säga att det finns ljuspunkter för rädslor. Tror att "rätt tid rätt plats" spelar en STOR roll, men om en har turen på sin sida så går det att bli fri.
Men självklart inte alltid, eller alla rädslor, vill ge vika. Därför vill jag som sagt vara noga med att påpeka att jag inte förminskar någon annans rädslor.


Skickar en kram och hoppas att det kommer gå bra de nätter du är ensam :-)
/Erica

Annika said...

Håller med Anne-Marie! De allra flesta rädslor är ju rätt ologiska och hjärnspöken. Själv har jag inga problem med mörker eller ensamhet - eller med att tala och sjunga inför hundratals människor eller med vilda högljudda och stora hundar, råttor eller ormar - men är jätterädd för ballonger! Det beror på att jag är så ljudkänslig och associerar dem med höga smällar. Många som skrattat gott åt min paniska reaktion när jag råkar hamna i närheten av ballonger men inte det minsta kul från mitt perspektiv.
Så jag känner alltid att man ska vara snäll mot de som är rädda, oavsett hur obegripliga deras rädslor kan te sig för en själv.
Sen tror jag att man vänjer sig vid saker när man måste. Jag brukade vara livrädd för sprutor och tandläkaren men efter ett par omgångar då jag var tvungen att utsätta mig för mycket av bägge så övergick det mer i obehag.
Hoppas Peter är tillbaka nu.
Kram!

Anonymous said...

Hej från ett kyligt Åkersberga, hade -10 igår kväll, brr. Nej, mörkrädd är jag nog inte när jag är inomhus. Här hemma bor vi ju i radhus så vi har 9 hus nära oss och i Spanien har vi ju galler för fönster och dörrar så då är man inte heller mörkrädd när man är ensam. För något år sedan när jag var själv i Spanien så fick jag den strålande idén att larma som jag trodde halva huset, Sen när jag var klar att krypa ner i säng tyckte jag att jag ska ta en sista koll ut mot gatan och då drog ju larmet igång för fullt, innan jag fick stopp på det tjöt det så man trodde öronen skulle lossna. Larmbolaget ringde direkt och jag förklarade att det var jag själv som orsakat larmet. Jag kan säga att det är inte lätt att vara tjyv när larmet drar igång. Det visade sig att man larmade halva nere och halva uppe och inte per våningsplan som jag trodde :-) .

Jag tycker det är mer läskigt att gå ute ensam när det är mörkt, hemma känns tryggare, mycket tryggare när man kan låsa om sig.

Ha några lampor tända här och där så känns det kanske lite bättre.

Kram Yvonne

brysselkakan said...

Du vet ju att jag är rätt ofta själv pga makens jobbresor (han kom innan jag hann somna igår) men jag är inte rädd. Inte när jag är inne i vårt hus och alla dörrar är låsta (detta kollar jag alltid extra noga när jag är själv) utan det jag tycker är jobbigt är mer att inte ses, att inte vara nära varandra och sånt. Men jag går inte ut ens med soporna om det är mörkt och jag är ensam hemma men det har nog mer med att jag är mörkrädd att göra! Sover gör jag ungefär lika risigt vare sig jag är själv eller T är hemma!
Kämpa Annika, snart kommer P hem igen!

enannanannika said...

Jag är aldrig ensam hemma på nätterna så jag vet inte hur det skulle kännas, men jag tror inte att jag skulle vara rädd eller ha problem att sova. Jag känner mej trygg och vi har grannar runt omkring, de närmaste bor vägg i vägg. Däremot skulle jag helt säkert vara rädd ensam i ett hus som låg avsides eller ute i skogen! Din mormor lät som en riktig krutgumma!

Fourmum said...

Hög igenkänningsgrad på detta.. Maken är borta på jobbresor ibland och aldrig hör jag så många okända ljud som då. Sen har jag också livlig fantasi som fladdrar iväg mer då maken är bortrest. Jag har bott själv med barnen tidigare utan grannar inom synhåll utan att vara speciellt rädd. Tror det blev värre när en granne hade ett inbrottsförsök där de kom in i huset mitt i natten innan de vaknade och kunde sätta igång larmet. Vi har larm och numera larmar jag nedervåningen på nätterna när maken är bortrest samt har larmdosa och laddad mobiltelefon vid sängen. Vet inte om man vänjer sig, men det känns ok. Men jag sover sämre när han inte är hemma. Kram

Humlan said...

Jag har inte varit mörkrädd, men eftersom jag har blivit räddare ute de senaste åren (åka t-bana själv, gå på mörka gator ...) så funderade jag på hur det skulle bli när jag flyttade till huset. Det har gått bra, men jag vill gärna ha bättre belysning utomhus i trädgården framöver, just nu har jag fortfarande julslingorna kvar, men de ska väl tas bort någon gång och då blir det en mörk gård på framsidan och bara svart på baksidan. Men jag trivs bra i huset och med att bo själv.

Om jag hör något konstigt ljud på natten så måste jag upp och ta reda på vad det är, annars kan jag definitivt inte somna. Då gäller det att våga stiga upp och möta det mystiska ljudet och lösa mysteriet.

Kramar!

Annika said...

AM:
Nej, sant. För det är verkligen en högst verklig rädsla även om den inte är logisk. Verkligen.
Fasiken vad skönt att din mörkrädsla försvann då du kom HIT!! Undrar vad som hände m ditt psyke då?
Intressant.
Jag är nog lika stissig var jag än är, ingen skillnad liksom.
OM jag hade bott i huset med tio rum och varit ensam hade jag nog inte sovit. Helt sant. Och rent logiskt borde man ju kunna koppla av då man har grannar vägg i vägg.
Intressant också det du skriver om hur du kände efter Michaels död och platsen du var på. Mkt intressant. OCH ja, jag tror du har helt rätt.
Nej, kan inte minnas ngt som skulle ha skrämt mig som barn? Inget alls.
Jag dealar med det nu, sov ok natten som gick. OS är perfekt alltså.
:-)
Kramar!!

Annika said...

Erica:
Ja, den är verkligen inte rolig.
Tror mkt bottnar i att jag har så många ut och ingångar. Stora glasdörrar på tre plan. Alla tre vetter mot en ödslig golfbana där det är nermörkt om nätterna. Lite av det är det allt.
Fast det är fånigt, jag vet. Men, som du säger, rädslan är högst verklig. OCH fantasin kan verkligen få den att gå igång.
Erica, glad att du inte känner dig rädd hemma. Det är ngt man inte kan vara som singel, och om jag vore singel skulle jag få jobba hårt på det och överkomma den. Det skulle nog gå, men det skulle ta lång tid.
Jag har inget emot tystnad, men på kvällen då jag börjar se på TV får TVn gärna stå på tills jag lägger mig, och de här nätterna har jag somnat till OS. Perfekt har det varit (har tv i sovrummet också).
Så jag förstår dig till 100 där.
Ja, en lgh är mkt mer tryggt, det tycker jag. Jag har tre plan här, och som sagt hela baksidan vetter mot en ödslig golfbana. Framsidan mot en allmänning där jag bor ganska långt in sas. Svårt att förklara.
Så visst skulle det finnas möjligheter för en som vill ta sig in ...
MEN jag har ett kick ass larm. Tyvärr kan det där larmet bara i sig skapa moment 22-tankar ...
SUCK!
En hund skulle hjälpa, det vet jag. Och P vill gärna ha en, men jag är såååå tveksam. Är ingen stor hundälskare. Men jag tror alla gånger att jag skulle kunna bli det.
Du hade ju en hund, Erica. Den hjälpte dig säkert också.
TACK för din kommentar!! Mkt klok!!

Annika said...

Annika:
Jomen de är ju det, det är därför de blir ens värsta fiender i natten.
Man vet att de är ologiska och larviga, men inte hjälper det att man vet. Tvärtom, det kan bara föda fler tankar.
Hjärnspöken är precis vad det handlar om, inget annat.
Ballonger, kan verkligen förstå den rädslan. Just det där ljudet. Som sagt, ingen ska förminska ngn annans rädsla, för just den personen HAR en högst påtaglig fobi.
Peter kommer hem efter midnatt inatt. OCH sen åker han igen om ett tag. It is what it is nu.
OCH jag tror att jag skulle vänja mig vid detta om jag var tvungen. Hell, jag skulle inte ha ngt val. MEN det skulle ta tid. OCH gud nåde om den tiden då skulle ruckas av ngt skrämmande. Börjar man då från ruta ett igen?
Tandläkare och sprutor är jag konstigt nog inte rädd för :-D
Men, som sagt, vi bär alla på olika rädslor och fobier.
Kramar!

Annika said...

Yvonne:
SÅ skönt att inte vara rädd inomhus. För det är verkligen inte kul!!
Radhus, samma här. Det finns således grannar och folk hela tiden vägg i vägg. OCH som du säger, i Spanien har ni både larm och galler.
Just larmet i sig kan ju bomma. Vi vet det, det har hänt här också. OCH just nu när det går via wifi kan det säkert bli ngt strul.
Det är hemskt, hemskt hemskt när det går. Ljudet är helt galet högt.
SOM det ju ska vara. Det har skrämt Karolina från vettet flera gånger då det gått av ngn okänd anledning mitt i natten, d ngn rörelsedetektor fått spel.
Det skumma är att jag är helt trygg tills jag ska sova, dååååå kommer de där hjärnspökena.
Jodå, jag har lampor tända. BRA det!
Kramar!

Annika said...

Brysselkakan:
JA!! Jag vet!!
Verkligen! OCH ofta också. Du är en av dem jag tänker på när jag själv börjar tänka för mkt ...
Jag med, dörrarna kollas extremt noga då P inte är hemma. Sen drar jag för också, det gör jag aldrig annars.
Ja suck,
Min sömn är också så effed up, alltid. Som din.
Inatt kommer P hem!! Men sen åker han om ett tag igen.
Well, you know that drill!!!
:-)

Annika said...

Annika:
Skönt att inte vara rädd!!
Ni har hund också, tror att det skulle hjälpa mig mkt om vi hade en sådan. Då skulle jag nog vara helt lugn. Övertygad om det.
Mim mormor var en krutgumma på många plan. OCH mörkrädd, inte en chans. När hon kom hem mörka nätter sjöng hon högt på sin väg genom skogen. Hon var verkligen one of a kind!!

Annika said...

Fourmom:
TACK! SÅ skönt att höra att jag inte är ensam om denna fobi!!
Det är väl sååå märkligt det där med ljuden? VAD beror det på. Är man så hyperkänslig då att ljuden förstärks. Underligt det där ...
Kan tro att din rädsla började då grannarna hade inbrott. Vilken mardröm att vakna så!! Fy fan, rent utsagt.
Jag är som du, har dosa vid sängen, mobilen givetvis och sen bilnycklarna så att jag dessutom kan aktivera larmet på bilen om det skulle behövas. I feel you!!
TACK för din kommentar!
KRAMAR!!!!

Annika said...

Humlan:
SÅ skönt att höra alltså!!
BRA!
Ja, du flyttade ju fr lgh till hus. DET är ju en stor omställning.
Just att ha bra utebelysning är viktigt, jag tycker det. Så jag förstår dig där.
Behåll du den belysningen året runt, tycker jag!!! OM den är vit är den OK precis alltid. SÅ behåll den!
Har själv vita ljusslingor inomhus, och skulle inte ha ngt emot att ha vita sådana utomhus heller. SÅ kör på dem, året runt. Det fina hemma är ju att ni har så ljusa sommarnätter. DE nätterna är guld för mörkrädda!!
SANT!!! Om man här ngt måste man upp. Helt rätt. Fast jädrar vad läskigt det är.
Kramar!!

Monica said...

Det tråkiga numera är ju ändå att kanske känslorna inte är ologiska eftersom världen har förändrats så mycket. Tycker att det är bra att du har larm. Och sen vet jag inte vad man ska göra åt rädsla.

Jag har aldrig varit mörkrädd, i hela barndomen var mitt barndomshem som tryggaste platsen på jorden, sen har jag bott själv en hel del och när jag köpte min första bostadsrätt med loftgång, jag var 25 år och bodde där själv och njöt av det och att ha många vänner på besök, inreda och fixa, så kändes det bara roligt och tryggt där också. Tills det ringde plötsligt på dörren om nätterna, jag kunde inte se vad det var, men anade en storvuxen man. La mig och sov igen. På den tiden ringde man inte till polisen, är ju ofattbart egentligen idag. Sen upprepades det och en kväll när jag kom hem i mörker, hade arbetat sent på sjukhuset, så var hela min lägenhet mörklagd. Inte spis och kyl/frys fungerade, inget. Då blev jag först mest irriterad för jag var så trött och behövde äta något.

Ringde då vicevärden som stod på papper att man först skulle kontakta, han sa att vi skulle mötas under huset för att se vad som hänt. Ja tack gode Gud, alla varningsklockor larmade så jag ringde fastighetsskötaren fast jag drog mig lite, ville inte störa sent, ja du hör, han lät lite förundrad. Var ju före mobiltiderna så man fick inte så snabba besked och han ringde upp sedan, tror det var först nästa dag och då hade han sett att anslutning med el och ljus var utdraget till just min lägenhet. Den var helt avstängd av någon ... De övrigas fungerade. Jag var stressad men hade tänkt på att det lyste hos grannarna men tänkte att det kan ju bli något enskilt fel. Fastighetsskötaren sa också att det bara var han och vicevärden som hade nycklar till både rum och elskåpen. Han sa sedan, du ska aldrig mer behöva vara rädd. Detta händer aldrig igen. Sen var det bra så. Tror inte mina föräldrar fattade riktigt hur allvarligt det var, de tänkte väl att ingen skadar väl en ung tjej. Berättade detaljerat allt för min professor på jobbet och en kollega var gift med en polis så de åkte lite extra varv hos mig sen. Och jag vet inte om den hemske karlen blev avskedad. Kanske men borde anmälts. Bodde ändå kvar, ett par år till, kan bli rädd idag när jag tänker på det. Sen sålde jag och det var skönt på sätt och vis och tänk att då vågade jag ändå åka med flyttlasset till nya hemmet, ja de killarna var hur trevliga som helst. Då flyttade jag hit där vi bor ännu.

Men är mycket som händer och här hörde vi ett skarpt skott lät det som, ja folk är så vana men det var mycket riktigt en ung man som blev dödad vid en bil och det hördes vida omkring. Långt hörs det för de har så tunga vapen idag. Sedan hovrar helikoptrar, ja förr var det trafiken det gällde men nu kände jag med att det var nåt konstigt och rätt så, en man blev dödad mitt på dagen ute i ett riktigt fint område vid en skola. Så jag hoppar till faktiskt idag vid smällar och tycker helikoptrar är lite obehagliga. Fast ofta ska de med skadade till sjukhuset.

Och vi begränsar oss mycket mer idag, att komma hem sent t ex, känns inte så bra att gå där det är lite mörkt. Och mer okända möter vi idag än förr. Ja man har ju anledning att oroa sig faktiskt.

Sen har jag varit i UK och bott ensam i deras hus och bara känt mig helt lugn. Lite då tänkte jag att här är jag i främmande land och alla jag känner är på resa till ett annat. Vad gör jag om något händer? Fast sov gott ändå, hade ju lilla katten intill mig, jag var Nanny till henne:-)

Monica said...

Jag skrev lite mer men det blev för lång kommentar så den gick inte in:-), ja vet inte om det blev något lugnande alls Annika detta men förstår dig och hoppas maken och du får sova riktigt gott i natt. Han är nog trött för det är rätt jobbigt att behöva resa mer i jobbet igen även om det kan vara lite kul och intressant men säkert tröttsamt också, ha det så fint Annika!

Annika said...

Monica:
SANT!! SANT!! Kan dock få de konstigaste tankar.
Larmet är bra, men det är samtidigt ett orosmoment i sig. SÅ SUCK LIKSOM!!
Ja, lite jobbigt. MEN, jag är superglad ATT jag har det.
MEN GUD så otäckt för dig med den mannen som ringde på dörren!! Alltså, jag hade blivit så skraj att jag nog inte kunnat bo kvar, tror jag.
GOD DAMN vad COOL du var/är Monica!! WOW! Full av beundran.
Det är ju så extremt jävla skitläskigt att det nästan är som taget ur en skräckfilm. JUST i din lgh. Alltså, nej, jag kan knappt fatta det. FÅR RYSNINGAR!!
OCH så var det vicevärden!! MEN gud, han hade ju lika gärna kunnat komma in med huvudnyckeln. Alltså jag dör. DET är så läskigt att ...
Jag fattar inte hur du vågade bo kvar. HAN hade ju kunnat komma tillbaka. Byttes dina lås?? Nej, dina fldrar hade väl tvingat hem dig om de visste. FY!!!
JA, jösses vad den mannen borde ha anmälts. Vem vet vart han tog vägen sen?
Monica, tro mig, helikoptrar hovrar över Reston också. Ibland känns det som om det är nästan varje kväll. DET är så läskigt, tycker jag. Och eftersom det är så mkt skog och natur här så känns det som om dem de letar efter kan gömma sig lite varsomhelst. Oftast är det genast ngn granne som uppdaterar på en app vi har son heter Nextdoor. Det är en app för det område, och områden omkring, där man bor . Lite som en lokal social media app. En bra app, för folk är väldigt kvicka på att informera. Skott har vi hört också ngn ggn, alltid lika otäckt. Så nej, ngn skyddad verkstad lever vi knappast i, varken du eller jag. Det är bara att inse.
Fasiken, nya tider, som du säger ...
P kommer hem ikväll, eller inatt. Säkert närmare 1, för planet landar 00:15. HAN kommer att vara så trött, och jag med!!
HAHA!!
Det du var med om var verkligen extremt jävla skitläskigt ... en riktigt äkta mardröm. OCH det hade kunnat gå så ILLA.
USCH!!
Nu får vi ha en bra onsdag, du och jag :-)))

Karin Eklund said...

Jag tycker det är så fint att du lyfter fram den här sidan hos dig vad gäller rädslan.
Så ärligt! Sånt behövs, för på något sätt känner vi alla igen oss på något sätt. Själv är jag inte alls rädd för att vara ensam i vårt stora hus; känner bara saknad om Uffe är borta. Jag är nog i det fallet lite grann som din mormor var. Jag känner mig väldigt trygg och stackars den som skulle ens försöka göra intrång eller så. Men vi lever i så olika världar; förmodligen skulle jag fungera annorlunda i din värld av världen. Däremot kan jag få nojor när jag tänker på mina barn o barnbarn ute i vida världen långt borta från mig. Att inte veta hur de har det när det händer något grymt ute utanför min egen trygghet kan få mig att gå i vågor. Då kan min fantasi få till både det ena och det andra. Även om jag inte är religiös måste jag stundtals ta till en tillitens bön för mig själv för att ge mig styrka. Man kan ju de facto inte ha kontroll över annat än sig själv när det kommer till kritan. Lycka till Annika, du klarar det! Styrkekram!

Monica said...

Annika, ja faktiskt som en skräckfilm. Vad man trodde hade han börjat kolla mina tider och tänkte att jag snart skulle vara hemma i den mörklagda lägenheten och kanske försöka gå ned i källaren själv och kolla. Fanns ju förråd, cykelrum, tvättstuga där och det kan jag säga att den tvättstugan gick jag aldrig till mer och cykeln fick stå ute i cykelstället tills jag flyttade.
Ja och att han satt och väntade där nere i mörkret men sen blev jag så sen så han gick till sig. Och svarade i telefonen där. Jag har alltid tänkt efter noga även under stress så glad för det. För det var ju en väldig underlig situation och ingen hade någonsin hört talas om sådan galenskap av en vicevärd och kollegans polismake sa just det, vad som helst hade kunnat hända och inte säkert man kunnat klarlägga det.

Jag tyckte också det var otäckt att gå in i min lägenhet kolmörk men måste ju kolla om det var mörkt överallt och något galet innan jag ringde. Så tänkte jag och har aldrig varit särskilt rädd av mig, vet inte varför. Som ung är man rätt optimistisk, lite mindre nu. Och som du säger, han hade kunnat gå in med huvudnyckeln, vågade väl inte det för att bli avslöjad kanske och förlora jobbet. Tror han gjorde det ändå. Jobbet alltså. Men vet inte hur snabbt. Fastighetsskötaren bodde i ett annat område men denne vicevärd hade en stor lägenhet som ingick i hans avtal med föreningen.

Faktiskt otäckt att minnas och minns gör jag. Och bodde kvar, ja jag hade köpt min första lägenhet, börjat en tjänst, trivdes så bra och tänkte nog att den äcklige karlen var den som skulle ge sig av. Men fattar inte riktigt heller att jag vågade bo kvar men kände mig trygg trots detta, kan inte förklara det men jag blir också väldigt arg att någon gör så här så ilskan bar kanske.

Vform said...

Jo jag förstår dig Annika ... de där 'tankarna' styr hela vårt liv!
Jag har inget emot att va ensam, inte på natten heller, inomhus!
MEN mörkrädd är jag, utomhus! Inte är jag rädd för "tjuvar och banditer" utan att någon/nånting ska skrämma mig! Blev det av en hund när jag var barn ... tror det har följt mig hela livet!
OCH nu då vargar börjat röra sig nära bebyggelsen och bostadshus ... HUUJEDA mig! Inte vill man gå ensam då inte! Men enligt myndigheterna ska de få vara ifred! :(
Kram och ha en godnatt ...

Anonymous said...

Kanske sova på dagen istället,om det känns mindre läskigt.

Annika said...

Karin:
Ja, jag har inget problem med det. Det är så det är. Det har varit så länge, och det var nog ett tag sen jag skrev om det. Det brukar liksom guppa upp till ytan då jag är ensam, som nu.
Sant, vi har alla olika rädslor. Den som säger att den inte är rädd för ngt, hen ljuger. Helt klart.
Du är som min mormor. Det var ju hennes barndomshem också, kanske det hade med det hela att göra? Men rädd? inte alls. Inte för att vara ensam (min morfar dog 86) och inte för mörkret. Däremot blev hon nog rätt rädd för att ramla och slå sig på vintern. Hon hämtade ved varje dag i vedboden på andra sidan gården. Sånt blev hon ängslig för med åren. Men inget annat.
Sant, vi lever i olika världar, verkligen. Tyvärr skulle jag nog vara lika skraj hos dig. Jag vet hur jag funkar. Så är det.
HÅLLER med om familj och barn. O ja, precis så där är det. Men, jag har märkt att min rädsla för att ngt ska h
nda K
r mindre när hon är på Elon än när hon är hemma. Mkt märkligt.
Samma här, Karin, fastän jag inte är religiös kan jag be en bön också. SÅ är det.
TACK för din kommentar, fina Karin!!
JO, jag måste greja det ett tag framöver nu. KRAM och TACK!!!

Annika said...

Monica:
Det där skulle man kunna göra ett filmmanus på alltså. Ibland överträffar verkligheten dikten. Ruskigt och sjukt otäckt.
OCH att han kunde sitta i källaren och vänta...Jag orkar inte, det är för hemskt. Tycker du var tuff som bodde kvar.
Idioten kunde ju ha gjort sig en huvudnyckel. Nej, det är en riktigt riktigt ruggig och vidrig händelse du varit med om. Sen när Anna flyttade? Var di orolig då?
Jag menar, det är ju inte konstigt om du varit det med tanke på vad du varit med om.
Ja, lite mer naiv då man är ung, förstås. Men helsike, detta var ju extremt.
Samtidigt så sunt och bra att du tänkte att HAN fick dra, du hade ju inte gjort ngt fel.
Ja, det gick ju bra. MEN himmel och pannkaka är verkligen allt jag kan säga. SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ sjukt läskigt.

Annika said...

Vivan:
SANT, de gör ju det.
OCH man tycker att det går så bra på dagen, sen kommer natten och tankarna poppar fram som popcorn. SÅ otrevligt och så dumt. OCH man kan inte göra ett DUGG mot det hela.
Ah, OK, rädd utomhus. MEN alltså det kan jag förstå. Det är ju kolmörkt hos er på vintern. Skulle ngt djur hoppa fram eller ngt annat hända så är det ju bara så hemskt. Förstår det där med hunden, verkligen.
JAMEN JA!! JAG HAR ju sett att vargen börjat smyga omkring. DET är så grymt läskigt alltså. Finns tydligen lite överallt i Närpes. GRYMT läskigt.
JG SKULLE nog ha lite svårt för att koppla av med tanke på att man ju gärna vill gå ut och gå och så ...
Nåväl, vi ska hoppas att de inte är så många- VERKLIGEN!
Lätt för myndigheterna att säga att den ska vara i fred. SÅÅÅ typiskt.
Kramar och styrka!!

Annika said...

AnO,
Njeaeee....är inte trött då. En tuppis kanske på 30 min. Men att ligga och sova från-- säg--10-14 skulle aldrig funka för mig. OCH jag är naturligt kvällstrött, så den rytmen skulle jag inte greja. Alls.
OS är bra, dock. Perfekt medicin i mångt och mkt.

Anonymous said...

Ok samma här kan inte sova på dagen heller, men vissa kan ju. Ah, ha ha det ar sant med OS. Sjövädret kan vara ett annat tips :)

Monica said...

Ja det där var ju så stört så jag la det bakom mig men minns ju och sina barn är man alltid orolig för, det är ju naturligt, det finns där alltid i tankarna och vilken lättnad man känner när allt "landat", när det varit något ovisst och jag väntar på att få veta hur det gått. Och jag riktigt känner glädjen och tacksamheten inom mig till nästa som händer. En kille jag gick på massage hos för alla värkande muskler jag fick av jobbet, han förstod och praktiserade själv oros-stunder, han målade upp allt som skrämde när det gällde hans närmaste, för det är ju dem man oroar sig för, sen bestämde han att nu ska jag tänka på annat till nästa dag för jag har haft den där oros-stunden. Testade det lite men är ju så mycket att oroa sig för så det fungerade inte tyckte jag:-), en oros-stund räckte inte till:-)

Steel City Anna said...

Jag saknar att sova med nån. Närhet och gos. Trygghet. Men i allmänhet sover jag gott själv och lyssnar på podcasts. Hoppas du får sova nu!

Anonymous said...

Har aldrig varit rädd att vara ensam; bara trött, när min
make fick lov att göra "fieldwork" (geolog) ett par veckor av
varje månad, när mina flickor var pre-school (2 år mellan dom).

När barnen var äldre brukade jag faktiskt ta semester hemifrån ibland
och köra upp längs kusten norr om San Francisco och bo på motell
ett par nätter. Har behov av att vara ensam då och då. Tur nog
förstod maken OCH barnen. :)

Efter Don dog, sov jag aldrig i vår king-size säng; kändes som
ett hav. Men har inga problem med att vara ensam. Mina första 5 år
tillbringades på ett skogvaktarboställe i Grangärde-trakten. Kilo-
metervis till grannas. :) Vet inte, hur min mor klarade det
(utan TV, grannar och larm - telefon satt på väggen-)

Fy för värmen i dag säjer Ruth i Virginia ! 25C!!!

Linnea said...

Jag brukar aldrig vara det men mellan mina roomies flyttade ut och den nya skulle in blev jag allt stirrig. För att vara smart gjorde jag en egen "inbrottsfälla", hängde ett litermått i metall på insidan av dörren så om någon tog tag i handtaget skulle den gamla en meter rakt ner på det hårda golvet och både jag och påhälsaren vakna till. Såklart trodde jag inte att någon skulle ta tag i dörrhandtaget.. Men precis när jag somnat in hör jag världens smäll från hallen, jag hör hur dörren öppnas och jag bokstavligen flög upp ur sängen. Det visade sig att en av mina roomies hade kvar nyckeln o visst glömt något som absolut var tvunget att hämtas på natten..
Efter det har jag aldrig mer min fälla. Då sover jag hellre olyckligt vetande om en ev inbrottstjuv!!

Annika said...

Ano:
Precis, skulle aldrig greja dagsovning. Sjörapporten är lite för kort, men det är en bra ide!! HAHA!
Nej, men The weather channel kanske? De sänder väder dygnet runt :-)

Annika said...

Monica:
Håller med, tanken om oros-stund är bra, men det funkar inte.
Den oron är tärande på ngt sätt, just den för K och familjen. K är jag inte sååå orolig för just nu när hon är på Elon. Jag är mer orolig för henne då hon är hemma. MEN jag kommer att oroa ihjäl mig i höst när hon ska ut i arbetslivet. OCH hamnar hon på västkusten kommer jag verkligen att att grubbla.
Det är ju det där med att få ett JOBB!!
GAAAHHH!!!

Annika said...

Anna:
Kan verkligen förstå det!
Verkligen.
Poddar är toppen. Glad att du sover gott, Anna. Du blev så illa tvungen :-/
Jadå, inatt får jag sova. Det vet jag, haha.
Sen i nästa vecka får jag börja ladda igen :-D

Annika said...

Ruth:
BRA det. Det underlättar.
ÅÅÅÅ vad ovanligt att mamman tar semester, och på den tiden!!
COOLT! Låter fö underbart med en tur upp längs kusten och bo på motell.
Ruth, kan inte ens föreställa mig hur det känns när maken/makan dör och man ska sova ensam. SÅ sorgligt och svårt.
Förstår att du ratade king sizen!! FÖRSTÅR det!!!
HÅLLER med om vädret, ÄCKLIGT!!!
Ser fram emot kylan!!
Ha det så gott nu!!

Annika said...

Linnea:
Välkommen hit, tror du är ny!
HAHA!!
KUL ju!!
Inte så kul då det hände, men roligt! SÅ kan det gå! När jag var yngre, och innan jag hade larm, så kunde jag också jiddra fällor vid ytterdörren. FNISS!
SÅ jag känner igen det du skriver.
Varmt välkommen tillbaka!!

Anonymous said...

Hej Annika,
ett förslag är att skaffa rörelsestyrd utomhusbelysning som tänds som strålkastare om någon kommer för nära ert hus på natten. Belysningen kan ju kopplas ifrån när maken är hemma.
Jag kan rekommendera övervakningskameror. De kanske i och för sig inte skulle hindra en inbrottstjuv men de klarlägger hänelseförlopp. Kameror kan också kopplas till mobiltelefoner så man kan i realtid se vad som händer. I vårt fall är det stridande katter(!) som förorsakat en del ljud samt katter som undkommer coyotes. Lycka till !
Maria Gustafsson Grant i Pasadena, CA

Annika said...

Maria:
Hej och jättevälkommen till min blogg! Jag är inte helt säker på att jag vill ha rörelsestrålkastare (vi har talat om det). Tror jag skulle bli stressad av det. Saken är den att vi har så gott om nattdjur som stryker omkring, tvättbjörnar, coyotes, rådjur, rävar etc. skulle bli mer stressad än lugnad, tror jag ...kamera har jag. Och den kameran ser jag på min mobil då jag vill. Tack för din kommentar. Uppskattar massor!!! Varmt välkommen tillbaka!!