Friday, October 28, 2011

Show and Tell: Året är nittonhundra?: 1996

Happy Friday!

Och så blev det återigen fredag och därmed dags för fredagstemat.
Det är Helenas sista fredag som värdinna.
TACK, Helena för jättetrevliga ämnen!
Jag vet att det är Pettas Karin på Åland som tar över i november, och i december är det jag som tar över värdskapet.

Idag vill Helena att vi ska berätta om ett år under 1900-talet.
Ja, vilket år ska jag berätta om?
1990 då jag kom till USA?
1986 då jag flyttade hemifrån?
1993 då jag gifte mig?
1973 då vi flyttade från slott till lägenhet?
ELLER...
Kanske 1996 då jag fick mitt enda barn?

JAPP, 1996 får det blir.

Det året fyllde jag 30 år. Jag jobbade som Assistant Director på en Monterssoriskola i Arlington och trivdes med det. MEST för att jag hade en sådan toppenchef, Laura, och så trevliga arbetskamrater.
Jag arbetade heltid.


Peter och jag i april 1996

Peter och jag hyrde en lägenhet i McLean, Virginia nära Tysons Corner. Lägenheten var på tre rum och kök. Den låg i en “gated community” och jag tror inte jag var rädd en enda gång då vi bodde där. Jag var inte ens rädd för att vara ensam på nätterna. Peter pluggade för att ta sin CPA-examen. Vet inte riktigt hur jag ska översätta det till svenska--Certified Public Accountant. Det är ingen lätt examen att ta så Peter satt ofta med näsan i böckerna 1995-96. I mars det året for han till Richmond, VA för att skriva sin examen, och då klarade han tre delprov av fyra. I maj var det dags igen för det fjärde och sista provet, som han klarade.
I maj, då han var borta ett par nätter, började den lilla Karolina anmäla sin ankomst lite för tidigt. Karolina var beräknad till den 27 juni.
Jag ignonerade mest den konstiga känslan i magen, och på fredagen kom Peter hem. Då fick han åka direkt till sjukhuset för att träffa mig. Där låg jag i v.33 och fick dropp mot för tidigt värkarbete. Det blev nog lite av en chock för oss båda.
Jag fick iallafall åka hem samma kväll igen. Den helgen hade vi min babyshower, och det var ju JÄTTEKUL!!
OCH vi fick så mycket saker och kläder till den nya babyn som vi visste skulle bli en tös, och som vi visste skulle få namnet Karolina Elizabeth.
Jaja, det blev sjukhuset ett par gånger till för mig innan det var dags på riktigt den 17 juni.
Karolina föddes tio dagar för tidigt, men vägde sina modiga 3,750 gram och mätte sina modiga 52 cm. Att det skulle bli kejsarsnitt var inget vi räknat med, men det blev det.



I februari 1996

Några pappadagar för Peter att ta ut fanns det knappast. Han var hemma ungefär en vecka efteråt. Jag hade sagt upp mig från Montessoriskolan för gott för att vara hemma med Karolina.


Totalt ny och nyfödd...17 juni.



Nej, jag tyckte inte det var speciellt lätt att bli mamma. Det blev något av en smärre chock, tror jag. Karolina hade kvällskolik och hon kunde skrika i timmar, från det ögonblicket Peter kom hem från jobbet fram till 23.
Inte så kul, nej.
Det höll i sig i tre månader och sedan försvann det med en suck. Tack och LOV!!
Vi visste ändå att vi hade fått en glad bebis, för hon var som ett enda solsken på morgontimmarna.
Den glada lättsamma bebisen kom fram i sin fulla form vid 4 månader och sen tyckte jag inte längre att det var svårt. DÅ var det bara roligt och så glatt, för det allra mesta. Glädjen hos Karolina har nog funnits där sedan den dag hon kom till oss.


Den allra första kvällen hemma. Läskigt. Ja, skitläskigt...


I augusti for jag hem till Sverige för första gången med Karolina. Min svägerska, Suzy, hängde med som sällskap över till Sverige, och hon stannade sedan i en vecka. Visst skulle jag ha klarat den resan på egen hand också, men det trodde vi kanske inte då.
I oktober döptes hon i Bromma Kyrka.
Peter kom såklart över från USA under 2 och en halv vecka. Men, han var utan oss i mer än en månad den hösten. Det kan inte ha varit så roligt för honom.

I november 1996 flyttade vi från McLean till Reston. Vi gillade Reston mycket redan innan vi flyttade hit. De första åren hyrde vi ett litet radhus, och jag tyckte det var rena, rama lyxen att ha alla parkvägar att promenera på. I McLean fanns inget sådant.


En av de allra första dagarna hemma i McLean.

Det var 1996 som jag "landade" i USA på riktigt. Det var då jag verkligen började acceptera att jag bodde här. Innan dess var det SI OCH SÅ med den saken, som ni vet. Det är därför jag brukar säga att det tar TRE år att anpassa sig a la fas 1. Jag är också ganska säker på att Karolina gav mig rötter.

Lustigt nog jobbade jag ganska mycket extra den hösten, på Lord and Taylor (där jag arbetade innan jag började på Montessori). Jag var med under hela julskyltningen, och även efter den. Jag arbetade nog ca 2-3 dagar i veckan. Min svärmor hade hand om Karolina under dagarna. Jag fick åka från Tysons till Fairfax till McLean/Reston de dagar jag jobbade. Peter arbetade på AOL ute i Loudon County då, men han brukade lämna av Karolina de morgnarna jag jobbade. Faktum är att jag fortsatte att jobba extra en hel del in på 1997 också. Men, den vintern var Karolina och jag hemma i Sverige i 6 veckor också. Peter har fått vara ensam mycket då jag varit hemma i lååånga perioder, men aldrig att han klagat över den saken. TACK för det, Peter! Du snälle, älskade man!

Nu ska det bli kul att se vilka år NI valt.


Nilla,
Desiree,
Annika,
Erica
Saltis
Musikanta
Inga-Britt
Helena
Olgakatt
Bejla
Pettas
Lotta
Ewa
Victoria
Malin
Magdalena

27 comments:

Marie said...

Vilket fint inlägg! Och vad ni har inte förändrats särskilt mycket under de här åren, fortfarande unga och stiliga! :) Gillar att läsa dina tankar om att bli mamma, för mig har det heller inte blivit någon lätt resa, och jag undrar lite om det har något att göra med att vi är långt ifrån våra familjer? Nu funderar jag bara, kanske inte är så!

Kanon av Peter att "låta" er åka iväg så länge till Sverige. Alfred och jag var en månad i Sverige i somras utan Engelsmannen, och samtidigt som det inte är kul för honom så är det ändå stimulerande och bra för både Alfred och mig. man får ge och ta, helt enkelt!

Ha en kanonbra helg!

Taina said...

Moooorning Annika! Ah vad najs att du valde året då K föddes. Underbar läsning! Gillar att höra och läsa om andras upplevelser kring "att få barn". Jag kommer också ihåg då jag fick Albert att det var läskigt när vi fick komma hem från BB. Jag var bara 23. Bara och bara, men jag kände mig inte riktigt redo.

Så roligt att se bilder på dig under graviditeten. Så fin. Bilden på K då hon är helt nyfödd är oslagbar!!! My goodness vilket charmtroll! Förresten, STORT grattis till henne för den fina utmärkelsen jag såg på FB!!! Vilken tjej ni har fått. Och så stor hon har blivit. Time flies Annika. Time flies.

KRAMAR!!!

Annika said...

Marie:
TACK!!!
Nej, visst var det ingen lätt resa med en nyfödd bebi. Det var en smärre chock.
Ja, och jag var 30 och trodde att jag skulle landa. Men det tog sin tid...
Som tur ÄR så blir det ju bättre. Men jag försöker ofta tala om för mammor som fått bebisar att det kanske inte alltid är så lätt...
SEDAN blir det ju det och då är det bara roligt. Men i början är det allt körigt.
Jo, lite hade absolut att göra med att jag inte hade min familj här. Vi hade Peters, men jag tror att man som mamma vill ha sin egen familj närvarande.

Jag minns då du for men med Alfie. POWER till engelsmannen, så ska man tänka. Det är en sådan rikedom att kunna vara hemma länge med sitt barn!!

Taina:
TACK!
Vad KUL att du gillade att läsa om det år K föddes.
Nej, det var inte lätt att landa i mammarollen och jag var 30 ocj trodde jag var helt redo...
TACK för bildberöm. blir så glad.
Ja, K har haft ett lättsamt sätt sedan den dagen hon kom.
Ja, jättekul med NHS!!
Krmaar!!

Tankevågor said...

Underbart inlägg Annika och så roligt att se bilderna från den tiden! Den bilden på Karolina som nyfödd minns jag sen tidigare och hon är ju helt ljuvlig!
Bilden på henne och Peter är för härlig...de ser liksom lika fundersamma ut båda två! :-) De har ju likadan pose med handen där båda två. :-))

KRAM!

Desiree said...

Vad kul att få se bilder på både dig och Peter från detta året samt lilla söta K som var så liten. Ett väldigt händelserikt år och ett viktigt år på så många sätt för dig. Ett år av utmaningar men också ett år då pusselbitar föll på plats. Jättefint inlägg. :-)
Ha en fin start på helgen.
Kram!

Annika said...

Lisbeth:
TACK!!
Vad roligt att du tycker det!
OCH TACK!!
Ja, jag vet, den där bilden med Peter och K gillar jag skarpt!
Kram!!

Desiree:
ROLIGT att tycker det!
ja, nog hände det saker det året minsann.
Många bitar föll på plats, det kan man lugnt säga.
Vad glad jag blir över att du gillade inlägget.
Kramar!!

anna of sweden said...

Så roligt att läsa! Jag gillar verkligen dina tillbakablickar. Jag blir lite nostalgisk. 1996 är året då jag blev trebarnsmamma. :)

Ha en härlig helg!

Huggies!

Annika said...

Anna:
TACK vad KUL att du gillade inlägget!!
Ett stort år för oss bägge alltså!!
ha en toppenhelg.
HUGGIES!!!

Pettas said...

Jag funderade länge på om jag också skulle berätta om mitt 1996 men ändrade mig i sista stund. Fint att följa med er det år det begav sig på ett alldeles särskilt sätt.
Tänk ändå, det är inte längesedan men ändå så är det så...jag tänker på K i sin fina klänning för en vecka sedan och med höga klackar på:)

Kramar!

Anonymous said...

LOVED YOUR POST! Tänk vilken stilig ung dam Karolina har blivit!
Huggies, Lisa

Saltistjejen said...

Å jag blir helt tårögd när jag lääer ditt inlägg. Det är så varmt och kärleksfullt berättat. Tänk att K också var på väg ut i vecka 33. E kom ju just i vecka 33, en chock som sagt hahaha! Men jag tror att det är annorlunda nu när man ger sterioder som gör att lungorna kan utvecklas snabbt. Vet inte om man kände till det då under 90-talet?? E hade ju iallafall inga problem med andning eller så.
Tyclker det är så roligt att K är sig så lik på din första bild här i inlägget! :-) Jag tycker helt klart att man kan se hennes drag och att det är hon redan där!!!! Det tycker jag inte alls jag kan se på samma vis med tidiga bilder på E.
Ha nu en underbar Halloween-helg! Vi väntar m spänning på att den nya dinosauriedräkten ska komma, och MÅTTE den vara rätt storlek denna gången...
KRAAM!

Nilla said...

Vilket fint och känslosamt inlägg det blev! Ha en fin dag.

Petra H said...

vilket fint inlägg om Karolinas ankomst och er första tid tillsammans. Jag läser det så klart m extrastort intresse just nu! V skriker inte hela tiden, tack och lov men han vill inte ligga ner utan är bara nöjd i våra famnar... Nu ska jag få en bärsjal imorgon, vi har en babybjörn sedan innan och det är en stor hjälp! det känns skönt att läsa att det blir lättare...
stor kram och trevlig helg!

Fröken fräken said...

Åh Annika jag blir alldeles tårögd, vilket fint inlägg du har skrivit, Va fin du va som gravid, ja du är ju fin nu med men du riktigt strålade då. Ni har en jättefin dotter så det var väl klart att du skulle skriva om det år hon föddes.

Kram

Christina said...

Jättefint inlägg Annika! Du har en sån fin familj! Stor kram och trevlig helg!

✿Ewa said...

Så härligt att läsa ditt fina inlägg. Underbar bild på K som liten baby. :)
Jaa, så svårt det var första kvällen som man var hemma med den lilla nya babyn. Det tar ju några dagar/veckor innan man har lärt sig vem det är som har kommit och vad gråten betyder. Den betyder ju inte alltid det man tror. :)

Härligt att du kunde resa hemåt så länge. Jag tyckte att det var jätteskönt att vara nära mamma när framförallt min äldsta var baby, så jag reste också men norrut. :)

Kram och njut av helgen!

Musikanta said...

Håller med alla övriga kommentatorer om att det var ett härligt inlägg att läsa. Ni har verkligen ett kärleksfullt och stabilt äktenskap, som har tålt de påfrestningar som uppstår genom att man är ifrån varandra långa perioder. Ett underbart hem för Karolina att växa upp i. Så har hon ju också blivit den trevliga och duktiga flicka som hon är också.
Många kramar från Ingrid som önskar er alla en skön helg. Genom alla foton som man ser på er, tycker man ja att man känner hela familjen!

Elisabeth said...

Roligt att läsa om ditt 1996! I sanning ett omvälvande år får dig och Peter! Jag kan tänka mig att det inte är lätt att "helt plötsligt" (nåja, plötsligt och plötsligt, men du förstår vad jag menar) få hem en bebis.

PS. Karolina har ett mycket fint andranamn, måste jag säga. ;) DS.

Lotta said...

Du berättar och skriver så bra!! Er sötnos och älskling Karolina. Tänk att hon nu gått på homecoming dance på high school!

1996 var året då mycket hände i mitt liv...

Härligt och kärleksfullt inlägg!!!

Kramar!!

Lotta said...

Du berättar och skriver så bra!! Er sötnos och älskling Karolina. Tänk att hon nu gått på homecoming dance på high school!

1996 var året då mycket hände i mitt liv...

Härligt och kärleksfullt inlägg!!!

Kramar!!

Jess said...

Jättefint skrivet om ditt eller ert stora år 1996. Tänk att det låter så änge sedan men samtidigt ändå inte.
K är ju helt underbart söt på bilden när hon är nyfödd. Gullunge!
Och så roligt att se bilder på dig som gravid.
Ibland tänker jag hur mysigt det är att känna sparkarna men sen inser jag att nej, inget mer sånt igen! Ha,ha! :-)

Maken min har också fått vara ifrån sina små i omgångar och längst var det väl någon månad eller mer. Det måste vara tråkigt med ett tomt hus att komma hem till men vi kom ju tillbaka i a f.. :-)

Ha en trevlig helg!
KRAM!

bettankax said...

UNDERBART inlägg:)
KRAM!

Annika said...

Karin:
ja, visst fick man fundera ett tag på vilket år man skulle välja.
H¨ller med, det känns både så nära pch så långt borta.
Tiden flyger.
Kram!

Lisa:
TACK!!!
Vad roligt.
Stora hugs!

Saltis:
AWWWWW...vad du är gullig.
Ja, så var det...v.33.
Jadu, säg det? Om hon kommit där i v.33 vet jag att de sa att det var andningen som skulle ta stryk. Så jag fick ngn medicin att äta emot det. plus att jag fick tabletter mot för tidigt värkarbete + dropp.
Alla ggr att de kommit längre med det där idag. Jag tror att K skulle ha fixat att födas i maj om det hade behövts.
HIHI, ja jag tycker OCKSÅ att hon är sig lik från den där första bebisbilden...
fniss.
SÅ glad att er kostym kom. OCh idag är det dagen H!!!
Kramar!!

Annika said...

Nilla:
tackar!
Hoppas helgen var fin!

Petra H:
TACK!!
OCH du, det blir lättare!!!
LOVAR!!
Den fösta tiden är inget rolig. Bara jobbig och läskig.
Lovar dig dyrt och heligt att det blir lättare inom ngn månad.
DET kommer att bli som ett annat liv.
Stora kramar!!

Fröken Fräken:
TACK!!
Vad gullig du är.
Ja, det var kul att vara gravid fram tills att det blev komplikationer.
På slutet var jag inte fin, det lovar. Då var jag så svullen av havandeskapsförgiftning att det var groteskt.
OCh tack, ja hon är en mkt fin dam idag.
Kram!

Annika said...

Christina:
TACK vad gullig du är!
Kram!

Ewa:
Tack!
Ja, det var omvälvande.
Jag brukar säga till nyblivna mammor att det tar tre månader att finna sig tillrätta. Att den första tiden är tuff.
Ja, det var fint att kunna åka hem sådär ofta. Det är ju norrut för mig med :-)
Hoppas helgen var fin!
Kram!

Ingrid:
O vilken fin kommentar!
TACK ad glad jag blir!
Peter är en extremt snäll man, det kan jag intyga. Jag vet att det inte är alla pappor som skulle ha släppt iväg fru och barn under så långa perioder som han gör. Han vet hur viktigt det är.
Tack för urgullig kommentar.
Kram!

Annika said...

Elisabeth:;
TACK!
Sant, det är inte lätt att få hem en ny bebis. Jag brukar säga det till andra mammor som förväntar sig att tillvaron ska bli som en dockdröm. Det blir den INTE.
Det tar tid att landa.
OCH ja, visst har Karolina ett fint andranamn :-)
DET tycker vi med!

Lotta:
TACK!!
Vad gullig du är.
Ja, det var ett stort år på många sätt, kan man säga.
OCH nu är det teater för hela slanten, och homecoming och annat.
Tiden flyger.
Kram!

Jess:
TACK!!
Ja, s¨där såg jag ut innan havandeskapsförgiftningen slog till.
ICK!!
Det var kul att vara gravid fram till v33, sen var det inte så roligt längre.
Ja, Peter tycker det värsta är att komma hem till ett tomt hus då vi är borta.
kram!

Annika said...

Bettankax:
TACK!!
Kram!