Wednesday, May 16, 2018

Inlägget om hur det känns att stå på tröskeln till en universitetsexamen ...




Godmorgon på onsdagen!



Det här blir veckans sista inlägg för mig.
Jag vet, superkort bloggvecka. MEN, ni vet varför.
Imorgon åker jag, Peter och vår vän Keith till Elon för att närvara vid Karolinas universitetsexamen. Dagen då hon får sin “Bachelor of Fine Arts in Acting” och sin “Minor in Communications” närmar sig, den 19 maj smäller det. Vi har hyrt en “van”, för vi ska ju flytta hem Karolina också under denna resa.
Hennes prylar får inte plats i vår egen Nissan Murano. Alltså hyr vi bil denna gång.


Alltså, så underligt det känns att sitta här “dag före afton” och skriva detta inlägg. Jag både ser fram emot denna resa samtidigt som jag bävar inför den.
Tycker det ska bli roligt på så många plan. MEN samtidigt också ofantligt SORGLIGT.
Elon, och Karolinas fina tid där, har varit en sådan stor del av mitt och Peters liv. Elon har blivit som en fjärde familjemedlem. Ett ställe dit vi tyckt så mycket om att åka och hälsa på. Ett ställe där vi trivts så ofantligt ypperligt. Ett ställe där vi blivit bästisar och bundis med ägaren av vinbaren på campus, haha.
Nej, men ärligt talat, mina känslor är verkligen spridda över hela spektrat.



Så här såg det ut en gång för LÄNGE sen då Karolina började Kindergarten i september 2001.  Fem år gammal ...


På söndag blir Elon en del av vår familjs historia.
När vi kör därifrån på söndag eftermiddag kommer vi inte att återvända i höst. Frågan är, när återvänder vi överhuvudtaget?
När jag åker till North Carolina i framtiden blir det till The Outer Banks, inte inåt staten.
Alltså, det är ju sorg i detta, det är det.
Visserligen har jag numera en vän i Durham.  Om jag och hälsar på henne kommer jag ALLA gånger att åka förbi Elon. MEN, frågan är, hur kommer det att kännas?
Tror det kommer att kännas som om vi inte längre hör dit. Att Elon för alltid blir det som tillhör en svunnen tid.
För Karolina blir det nog annorlunda. För henne kommer nog Elon alltid att vara närvarande på ett annat plan än för oss. Jag tror att hon kommer att åka ner på Homecoming i höst. Det kan bli en fin återträff för dem alla.

Karolina har sagt, i mer än en månad nu, att denna sista tid på Elon känns som “sista kvällen på en kryssning”.
Jag förstår så väl vad hon menar.
Det är en sak att gå ut high school och skiljas från vännerna där. DE finns kvar ändå. De finns där under skollov, Thanksgiving och jul. Och många är hemma under somrarna. De flesta av hennes vänner kommer att stanna kvar i Washington DC med omnejd efter sin examen, om de inte pluggar till en magisterexamen direkt (vilket många gör, men då ofta på andra skolor än den de tagit sin undergraduate--bachelor-- på).




OCH de här bilderna är från Karolinas high school-examen i juni 2014.  NU på Elon är färgerna vinrött och gyllengult.




När Karolina började på Elon var hon den enda från sin high school där i augusti 2014, in the class of 2018.
Precis som min dotter ville ha det, hon ville inte till en state school där det skulle bli som South Lakes (hennes high school) 2.0, som hon brukade säga.
Det blev som hon ville, en helt ny värld av nya vänner vänner kom in i hennes liv. De kommer från Massachusetts, Connecticut, New Jersey, New York, Minnesota, Maryland och Kalifornien. På Elon kommer de flesta från helt andra delar av USA än North Carolina. Det blir ofta så på privatskolorna.
Karolina säger att hon tycker det är så konstigt och sorgligt att de inte kommer att ses på regelbunden basis efter söndag.  De som delat ljuvt och lett i fyra långa år.
Jag förstår hur svårt det måste vara.



Karolina sa att hon kommer att ha samma klänning, denna alltså, under kåpan på lördag.


Visst, nu väntar nya spännande utmaningar. Nu börjar väl livet, kan vi säga.
Jag tyckte det var kämpigt, och brottades lite med samma känslor jag har nu, då Karolina gick ut high school.
HA, vill jag bara säga till mig själv, vad trodde jag då? Jag borde ju ha vilat i det faktum att de fyra åren på universitet är en förlängd arm av en kontrollerad skoltid. JAG visste vad hon läste för kurser, vad hon gjorde på det stora hela, när hon hade repetitioner, när hon hade prov. Jag visste vilka hon umgicks med, för det mesta.
Jag hade grepp om hur hon tillbringade helgerna.
I sjutton långa skolår har jag vetat vad hon gör om dagarna. Vetat att det varit struktur, och vilat i det.
NU upphör det.
Många av hennes Elon-vänner går direkt till grad-school i höst (tar sina masters-examen), det vill säga att de läser vidare. Inte på Elon, men på andra universitet. De sprids för vinden nu.
Jag hade tyckt att det hade varit skönt om Karolina gått direkt till grad-school också. MEN nu blir det inte så.
OCH det förstår jag så väl, i Karolinas fall måste hon ut och pröva sina vingar nu. Hon ska in i en bransch som kräver det. En dag kanske hon också tar sin magisterexamen, men inte nu. Inte direkt.



Karolinas cap and gown från high school.  


Planer finns. Givetvis. Givetvis.
Återkommer till dem då vi närmar oss, vill inte snacka så mycket om dem redan nu.



OKAY, people. I am out!

Nästa gång vi hörs har Karolinas, Peters och mitt liv gått in i nästa kapitel.
NU ska jag närvara då min dotter ta sin universitetsexamen. OCH tro mig, det KÄNNS!!!

39 comments:

Anne-Marie said...

Tänk att det är dags för examen. Fattar inte att tiden gått så fort.
Förstår att detta är STORT för er alla.
Jag minns när jag gick ut skolan att jag upplevde precis det du skriver att det inrutade och schemalagda var en trygghet och att det som kom senare inte var alls på samma sätt.
Skall bli mycket spännande att framöver få ta del av vad Karolina har för planer. Blir säkert något spännande. :)
Ser fram emot bildbomber (antar att det blir sådana ;)) från examen i Elon.
Stor kram!!

Nilla Matthews said...

Ett stort grattis till Karolina, och lycka till i fortsättningen!

PS Råkade trycka på fel tangent på mitt tangentbord sist, det blev en 5-a i stället för en 6-a! Mina tangenter är så slitna nu, att jag knappt ser bokstäver och siffror på dem. Nytt måste anskaffas till min gamla, men annars väl fungerande pc.

Steel City Anna said...

Stort grattis! Jag tror att Karolinas generation är supertuffa, supersmarta människor. Så imponerad av ungdomar idag. Så fint det kommer bli att åka dit. Sorgligt men mest härligt tror jag :)

bettan said...

Nu sitter jag här och är väldigt rörd. Du skriver så det känns i hjärtat(hjärnan;)). Alla dessa milstolpar i livet. Men denna är ju verkligen speciell. Inte svårt att förstå de dubbla känslorna.

Önskar stort lycka till och naturligtvis varma gratulationer till Karolina.

KRAMAR!!

eastcoastmom said...

Bittersweet, verkligen. Dottern har en kompis vars storebror går på Elon som freshman, killen stortrivs. (han var faktiskt klasskompis med sonen i elementary school)
Vår son har ju också valt en skola där han inte känner någon. Han ville börja om.

Nystart för både er och Karolina. Det blir spännande och bra. Det är ju det här ni jobbat för!

Humlan said...

Vilket bra inlägg! Jag förstår precis din känsla för Elon och för Karolinas resa. Och nu ska hon ta sina första steg ut i det okända, utan att veta vart det leder eller vägen dit, en spännande tid för henne och för er alla. Önskar henne all lycka till och jag ser fram emot att få följa henne genom dig.

Hoppas ni får en fin resa, en riktigt fin helg och så hörs vi nästa vecka igen.

Kramar!

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Stort! Helt sjukt hur snabbt det gått, även om jag bara följer er via din blogg :-D
Ett STORT megaGRATTIS till Karolina!! Starkt jobbat!
Jag önkar henne all lycka i framtiden!

Men jag förstår att känslorna är överallt och lite till just nu. Både för er och henne.
Det är ju som en sorts skräckblandad förtjusning och spänning när en slutar skolan (när en inte ska tillbaka till skolbänken några månader senare).
Men min magkänsla, utifrån vad jag läst på din blogg, säger mig att det kommer gå fint för Karolina. Hon verkar vara en så driven, målmedveten och orädd person.

Hoppas att ni allihopa nu får en riktigt fin sista helg på Elon.
Jag FÖRSTÅR att du/ni kommer att sakna att besöka det stället! Så VACKERT verkar det vara utifrån dina bilder!

MVH /Erica

Annika said...

AM:
JA!!
Det är det! Det känns så konstigt. Både jättekul och så sorgligt.
Ja, det är underligt när ngt upphör, som man är van vid sedan sååå många år.
Bildbomber blir det säkert. Men vädret lär ska bli USELT. Så jag tror de måste hålla ceremonin inomhus, istället för utomhus som de brukar.
Så jag hoppas att jag kan ta fina bilder även om ceremonin sker inomhus.
Så trist med vädret, men inget man kan göra ngt åt. Bara att deala med det.
Absolut, berättar mer om planerna sen. Men de är strukturerade de också :-)
Kramar!!!

Annika said...

Nilla:
Stort tack!!
HAHA, ja det är lätt att tangenter blir utslitna.
Ha det så gott.
Kramar!!

Annika said...

Anna:
JA!!
De är det! SÅ medvetna. SÅ kloka! SÅ drivna också.
Har länge impats av Karolina och hennes vänner och ur de resonerar. Samma med min systerdotter och systerson i Sverige. Gillar hur den generationen ser på världen. tror på dem massor!!!
Precis, Anna, det blir som du säger. Det kommer att bli både underbart härligt och ilande sorgligt. Lite av varje.

Annika said...

Bettan:
ÅÅÅÅ tack fina du. Dina ord värmer MIG.
OCH har man bara ett barn, som du och jag, så tar alla kapitel slut väldigt fort.
Denna känns mkt speciell, och mkt stor. I efterhand mkt, mkt större än HS-grad.
Jag är nog lite extra känslig också, förstås, i dagsläget.
Tusen tack fina du!! Kommer givetvis att uppdatera på Facebook. Skriver nästan aldrig ngt där, men denna gång ska det ske.
Kramar!!

Annika said...

AM:
KUL AM!!
Älskar Elon. Vet att du tänkte på det till er dotter också, jag kan inte annat än stryka under hur BRA den är. OCH lagom stor.
OCH vacker!
Jag kommer bli en av Elons största supportrar post Elon.
Precis, din som tänkte precis som min K. OCH jag tror inte hon nånsin önskat att hon hade ngn x-hs-kompis där. Kanske i början, men inte sen.
Sen var det ju där med bra teaterprogram som vägde tungt också.
TACK, AM!!!
Det känns verkligen UNDERLIGT nu.
SÅÅÅÅ sant, det är det här vi jobbat för.

Annika said...

Humlan:
TACK!!!
Ja, det var ett inlägg ur hjärtat, kan jag säga. Blir så glad över att du gillar det.
Nytt kapitel, nya äventyr. Ut i livet. I det riktiga livet.
Kram och tack!!

Annika said...

Erica:
TACK vännen!!
FATTAR inte hur snabbt 17 år har gått. Det är helt galet.
Faktiskt.
Ja, känslorna är "all over the place" som en prins sa en gång :-)
Verkligen. SÅ är det.
Känslor över hela spektrat. Ser fram emot denna helg massor, ska bli så roligt. MEN samtidigt är jag ledsen också.
Men, ja ... nu börjar ju det vi jobbat för, som AM ovan så klokt skriver.
K är verkligen driven, det är hon. Så vad hon än kommer att jobba med sen (om det går åt pipsvängen i teatervärlden) så blir det bra.
Tack snälla Erica för dina fina ord.
Elon, och alla resor dit, kommer jag i sanning att sakna. Det har blivit många, fina resor dit dessa 4 år.

Eva i Dalarna said...

Ja det är både spännande, roligt och lite vemodigt när livet ändras.
Lyckönskningar till Karolina!

Annika said...

Eva:
Det är ju det. Alla möjliga känslor som flyger igenom en.
TACK Eva!!

Anonymous said...

Stort grattis till Karolina och jag förstår det är mycket som snurrar i era huvuden också. 4 år är lång tid även om åren rusat iväg och man funderar hur det kunde gå så fort. En ny tid börjar för både henne och er nu, hoppas den blir lyckosam för er alla. Klart hon måste pröva sina vingar nu, fortsätta plugga hinner hon ju göra om något år. Hoppas ni får fina dagar i Elon.

Kram Yvonne i Åkersberga

Anne said...

Aaaaawwww, vad bra du skriver och förmedlar alla känslor. Riktigt känner det i din text. Förstår precis vad du menar, och K, det där med sista kvällen på en kryssning och som du säger med HS så finns de vännerna alltid kvar, man kommer från samma stad/skola/kvarter och har alltid det gemensamt. Man kommer hem till loven, man kommer alltid ha varann kvar på det sättet. Men nu... det här är så annorlunda, de splittras verkligen för vinden och jag förstår verkligen det känns på alla möjliga sätt. Det är verkligen ett avslut med oviss framtid. Både för relationerna, vänskaperna och allt socialt som byggts upp. Det tar slut nu, på ett helt annat sätt än vid HS. Ovisst också vad gäller framtiden, vilket det ju inte var efter HS. Visst, ovisshet på visst sätt vad gäller kommer jag trivas osv men de visste vart de skulle, vad de skulle göra och där fanns som du säger en trygghet och en säkerhet. Men nu... Nu flyger de ut på riktigt. Och du, vingarna bär och det kommer bli bra men frossa i allt det sorgliga och bitterljuva också nu. Men vad konstigt det måste kännas, för er alla. Förstår verkligen det.
Ni har ju åkt ner relativt ofta och som du säger, Elon har varit en viktig plats för er. Blir skumt nu, förstår det. Som du skrev, för alla oss med bara ett barn blir det ofrånkomligt annorlunda, det är bara en enda gång man gör alla de här sakerna och det tror jag känns. Jag har märkt det bara i de unga åren vi är i, jag var ju a basket case vid examen från preschool.... medan alla andra tyckte det var väl inget särskilt, de hade redan gjort det både en eller två gånger och såg det mer som vad skönt vi är färdiga med det här kapitelet nu. Ja, du vet. Vi med bara en unge tenderar vara mer känslosamma och så medvetna om att allting är händelser som sker bara en gång i livet...

Förresten, rent allmänt sådär, visst är det rätt vanligt familjer och föräldrar åker och hälsar på sina barn på college? Nu har ju ni haft föreställningar att kunna åka till, men oavsett vad barnen läser, visst är det rätt vanligt att föräldrar under collegeåren nu och då åker och hälsar på, eller? Jag har känslan det är det, men vad vet jag. Att det är som för er, vanligt föräldrar gör det. I Sverige är det ju inte så alls, där har väl ingen/väldigt få ens satt sin fot på det uni som barnet läser på utan den världen är "stängd" för familjer och föräldrar. Trist. Har känslan det här är mer en familjeangelägenhet och hur unis här är duktiga på att involvera föräldrarna också, bjuda in och så.
Nu önskar jag er en riktigt riktigt fin examenshelg. Några omtumlande dagar väntar för dig/er men också dagar av sprickfärdig stolthet. Fasen Annika, vilken tjej du har. Förstår ni är grymt stolta och vilken prestation hon gjort!!!! 4 år i college avklarade, på en sådan skola och sådant svårt spår.
Kramar!!!

Pettas said...

Ett nytt kliv ut i det okända efter ett intressant och spännande liv under fyra år på Elon. Ett stort grattis till Karolina och också till er båda. Jag förstår alla dina känslor, ni vänder blad men vet inte vad som står på det.
Ha nu de bästa dagarna, var glad och tänk på nuet men gråt lite också, det hör till!

Annika said...

Yvonne:
TACK snälla.
Ja, massor som surrar i huvudet på oss alla tre, tror jag. Verkligen.
HOPPAS att det ska bli lite som K vill iaf med karriär inom det hon verkligen har en utbildning i.
Framtiden får utvisa.
Imorgon drar vi. Blandade känslor galore!!
Kramar!!

brysselkakan said...

De växer upp och man står bredvid och ser på! Nytt kapitel i hennes, och ert, liv. Ska hon bo hemma nu ett tag?
Här är det också förändringar ju bland barnen; vår mellanson, som visserligen inte bott hemma sedan 2009, flyttar från Södertälje till Linköping (men just nu bor han ju här pga sin OP) och jag vet att det kommer innebära att vi ses mer sällan. Men så är det ju, de är vuxna och måste ju leva sina liv.
Njut av ert sista besök på Elon!

Annika said...

Anne:
TACK gulliga rara Anne!!
Så glad du gör mig. Det skrev jag rakt ur hjärtat.
Absolut, HS-vännerna finns kvar. De finns häromkring. Men det ÄR annat med dem hon lärt känna på uni. Helt annat.
SÅ visst förstår jag precis hur K känner. OCH nog förstår jag om hon kommer att gå in i en lite deppig period då hon kommer hem. Räknar med det ;-)
Alltså, jag fattade inte vad jag skrev för fyra år sen. Har läst om de inläggen jag skrev här. Jösses, med facit i hand skulle jag nu vilja säga till alla att det inte är "slut" vid HS, utan där tar fyra år till vid. OM man läser vidare, vill säga ...
Bitterljuvt är det. SÅ bitterljuvt.
Jag ser både fram emot att åka imorgon samtidigt som jag fasar för det.
Absolut, Anne, sa till P idag att det hade varit rätt skönt om ett yngre barn funnits också, haha. Vi hade väl blivit experter med det barnet (med tanke på det man lär sig på sitt första/enda barn), haha. OCH det hade gjort att kapitlen blivit längre. Men, som du vet, det är SÅÅÅÅ bra som det är. MEN fort går det, Anne. SÅ otroligt fort.
Hjälp!!
JAG var ett basketcase när K slutade ES. Då grät jag på avslutningsfesten där. Herregud, haha. Sen på HS var jag lugn. Hade väl processat allt klart då. FÖR jo, gud vad jag tänkte och grubblande de sista veckorna i HS. Lite som jag gör nu, tror jag. SÅ vem vet hur jag kommer att regga på lördag under ceremonin?
Time will tell.
Kommer att vara mer aktiv på fejjan i helgen också.

ja, det är så vanligt att man hälsar på sina barn i college här. Jättevanligt. College och unis vet ju det, och har ofta hotell på, eller nära campus.
OCH de gör så mkt för familjerna. Family weekend tex! Varje år + jättestort vid inflyttning med luncher, convocation etc. Skillnad på public unis och privata är det ju givetvis. MEN ja, fldrar och släkt spelar stor roll. Sen är det väl det där att vi pröjsar för våra telningar också. DET spelar nog också in hur unisen bemöter fldrar o släkt.
Alla jag känner har hälsat på sina ungar massor under åren på uni. Det är roligt, det blir en livsstil på ngt sätt. OCH man får själv skolstolthet också.

TACK fina, ja en stor helg väntar.
OCH vi är verkligen stolta över vår duktiga fina K.

Kramar och TACK!!!!

Annika said...

Karin:
Tack så mkt.
Ja nog blir det lite tårar, det blir det.
Så stolta över henne.
Det blir med blandade känslor vi åker ner.
Tack Karin!

Annika said...

Brysselkakan:
Ett kapitel tar slut.
Ja, hon ska bo hemma ett litet tag nu. Det ska hon. Jobba massor. Berättar mer om det sen.
Ändring hos er också.
Men, som du säger, livet är ju sådant. De blir vuxna, de SKA iväg.
Tack, ja nu drar vi ner till Elon för sista gången som college-fldrar.

marianne.dahl3 said...

Klart att det känns! Minns själv hur det var när våra två tog sina examen och livet låg framför dem ........ Alla möjliga känslor kommer fram ......

Såklart så roligt för henne få sin examen och en fin examensdag!

Då får vi inte se alla vackra bilder från Elon i fortsättningen, hihi, den vackraste skola jag sett! Även den kommer ni sakna som du säger ......

Allt det bästa till er alla på examensdagen och dagarna innan på Elon.

Kram
Marianne D.

marianne.dahl3 said...

Ps. En liten kommentar till förra inlägget av mej:
Prinsbröllopet i England, kan du se på SVT Play senare när du har lugn och ro!
Jag ska se på lördag, en höjdpunkt för mej, mest för alla fina kläder och såklart för kärleken!

Kram igen, Marianne D. Ds.

Monica said...

Stort grattis till Karolina! Och ett stort grattis till er föräldrar med en så fin dotter! Önskar en en jättevacker examensdag och att det blir så fint ni önskar och stor glädje men blandade känslor är det med förstår jag. Och jag tror på ungdomen, de är så kloka! Och duktiga! Tycker de resonerar och tänker så fint och moget. Vårt hopp i framtiden.

PS sett era fina golv, blev så snyggt och vilken skön känsla när sånt stök och bök är klart, vet precis hur mycket jobb det är med allt även om ni hade duktiga hantverkare men är så mycket runt omkring. Och vi behöver även här alla duktiga som kommit hit och jobbar, har utbildning inom olika områden, vi är inte så många här och alla vill inte göra allt, vill eller kan eller ens utbilda sig.

Ha det så underbart nu Annika och ni alla där som är med för Karolinas skull!

Annika said...

Marianne:
JA!
Det känns. OCH än har jag inte ens åkt ...
Det blir ju bra allting, bara en process som ska gås igenom. Men ett nytt kapitel blir det ju.
Nej, nu blir det inga fler bilder från Elon. Jo, i nästa vecka, men inte mer sen----sorgligt JU!!!!
Det också.
TACK fina, rara, gulliga Marianne!!!!
Såg att de börjar sända prinsbröllopet på SEX tv-kanaler här i USA redan klockan 4 på morgonen. Jag kommer att sätta på det så fort jag vaknar, haha. Men kommer att ha massor av chanser att se om det sen. Älskar det + kläderna + pompan och ståtet. Men, jag kommer att behöva fixa mig själv innan examen under tiden jag tittar, hihi. NJUT för fulla muggar, det är sånt här som är KUL med kungahusen!!!
KRAMAR!!!

Annika said...

Monica:
Tack fina Monica!!!
Det blir en stor dag. Tyvärr tror jag det blir uselt väder, men det kan man inte göra ngt åt. Bara att deala med det.
Tyvärr.
Examen tas ändå.

Precis, de som är unga idag är kloka, sunda och jag tycker de har BRA värderingar. Ser ju det på K och hennes vänner, och på min systers barn.
Helt oroligt. Inte var jag så klok i deras ålder.
Har gott om hopp inför framtiden, jag också.

TACK gulliga, rara Monica, så roligt att du gillar våra golv. Jag kan säga att jag älskar dem. Det blev som ett helt nytt hem.
Helt otroligt vad golv kan göra för ett hus.

TACK, åker tidigt imorgonbitti. Känns som en stor resa!!!
Ha det så gott tills vi hörs igen!

Nettan said...

Åh stort grattis till Karolina! Jag vet vilken erfarenhet det är att få sin BFA det är stort och precis som du skriver behöver de få göra annat, erfara annat efter sina studier! Här är åren på universitet i princip över och jag ska flytta hem den store sonen till Skåne igen. Men jobb, nä det finns inte utan det blir hobbyn som DJ och studier på halvfart inom musikproduktion.
Stort lycka till på Lördag och kör försiktigt till ELON! Är med er i tanken och ta hand om er!

Kramar
Nettan

Anonymous said...

Åh, vad duktig hon är som har klarat universitet! Kommer ihåg första gången jag slank in på din blogg, undrar hur gammal Karolina var då, 10 år kanske? Åren susar snabbt, och jag minns själv hur det kändes när jag slutade gymnasiet, då hade jag verkligen separationsångest. Högskolan kändes inte alls lika mycket, det var mindre sammanhållning där i klassen, och i korridoren flyttade ju folk ut och in varje år, det blev inte riktigt samma sak.
Ha en riktigt fin helg!
/Tysta C

Madeleine i USA said...

Tänk vad tiden går fort! Hälsa henne Ett Stort Grattis till Examen och All Lycka i Framtiden!

Channal said...

Hur många år har jag följt dig egentligen. Åren går ruggigt fort! Minns alla bal-bilder du tog när Karolina slutade gymnasiet. Hur ni letade outfiten till den. Sen hur ni åkte runt och tittade på olika universitet. Hon var sugen på New York men hamnade i vackra Elon. Att din saknad var stor när hennes rum blev tomt, OCH NU ÄR HON KLAR!! Har tagit sin examen. Wow, så fantastiskt kul!! Stort grattis till Karolina och jag önskar henne allt gott och lycka till i framtiden.

KRAMAR Anna

L said...

Ett så fint och bitterljuvt inlägg. Stort grattis till Karolina och lycka till med de spännande planer som hon säkerligen har. Och grattis även till de stolta föräldrarna!!

/Lisa

Annika said...

Nettan:
TACK!
Ja, det kändes helt enormt stort.
Nu väntar ett nytt liv, först lite jobb hemma. Sen bär det av på nya äventyr.
All lycka till till din son. Det är sådana yrken våra barn valt, de får nog hanka sig fram på än det en och än det andra under ngra år.
Kramar!!

Annika said...

Tysta C:
TACK!!
Så stolt över henne. Galet allting.
Jag började skriva då K skulle fylla 10. Började i maj 06, och hon fyllde 10 i juni 06. Så du har varit med mig länge. trevligt!!!
Det är nog rätt stor skillnad på uni här och i Sve, tror jag.
De blir såå sammansvetsade här.
Tack snälla du för din kommentar!

Annika said...

Madeleine:
TACK fina du!!!
Kram!

Annika said...

Channal:
Vet inte, jag har bloggat i 12 år. Tror du kom in efter ngra av de åren :-)
Ja, HS känns avlägset nu.
The Prom, och allt det där. OCH det är inte så länge sen, 4 år.
Men tiden går så vanvettigt snabbt.
OCH Elon blev det, bästa valet. SÅÅÅÅ stolt över henne. Nu är rummet intaget igen. Hon bor hemma ett tag nu innan nästa äventyr börjar.
TACK fina, gulliga, rara och söta ANNA!!
Kramar!!

Annika said...

L:
TACK fina du!!
Nu är hon klar, stora planer finnes, Men nu bor hon hemma ett tag och jobbar och sparar pengar.
TACK snälla du!
KRAMAR!!!