Första resebrevet från Los Angeles.

Hej vänner och välkommen maj!

Nu har jag återvänt från en mycket lyckad resa till Los Angeles.

En långhelg så fylld av aktiviteter och mat (ja vi har varit på de bästa av ställen vad gäller mat och dryck) att vi haft fullt upp alla dygnets vakna timmar.

Los Angeles växer lite mer för varje gång jag är i stan. Fast ja, jag vidhåller, det bästa med LA är när man sticker därifrån och ut från stan. AHHHH!! Frihet.

Men staden i sig har ju massor, massor att erbjuda såklart.

Los Angeles är en märklig stad. Den är mer som en massa städer i en stad. Utspritt till max och med den ena stadsdelen olik den andra.

De trevligaste hus kan ligga jämte väldigt ruffiga kvarter. Fast det är i och för sig inte helt ovanligt i någon stad i USA. Men i LA blir det ack så påtagligt.

För den som gillar sol är det nog den ultimata platsen. Solen skiner nästan jämt. Klimatet behagligt för det mesta. Växtligheten maffig.

Stan är inget för mig som vill ha mina fyra årstider komplett med regn, snö och rusk.

Karolina och Mike är dock helt nöjda med just den biten, även om de också kan sakna årstiderna. Bägge två är ju från östkusten så det är förståeligt. Och jo, de vill flytta tillbaka till denna kust om några år.

Men vi tar det i resebrevsformat.

Peter och jag lämnade Washington Dulles inte helt utan strul.

Då vi passagerare satt oss tillrätta ombord på planet mot LAX, spänt fast oss och var redo att lyfta fick vi veta att planet INTE skulle avgå som planerat. Samtliga ombord skulle gå av igen,  vi skulle sätta oss i gaten och invänta mer information. Det var någon del i maskineriet som var tvunget att bytas ut innan planet skulle kunna flygas någonstans överhuvudtaget. Ingen mer info än denna kunde ges, och vi skulle bara vänta på ny information ...

Vi fick dock veta att denna reservdel inte fanns i Washington DC alls utan den skulle FLYGAS in. Men SUCK!!

Det tar ju ett tag att utrymma ett plan, så STÖNIGT … Ut i gaten igen. MEN innan Peter och jag hunnit kliva av planet (vi satt långt bak i monkey class) fick vi veta att vi bara skulle gå till gaten bredvid, där väntade ett nytt plan på oss.

Fråga mig inte hur man lyckades skaka fram ett nytt plan så fort, men det gjorde de. Det kan förstås bero på att Dulles är en stor United-hub. Men alla blev själaglada och applåderade denna sköna nyhet, jag med. Jag trodde vid det laget att resan inte alls skulle bli av och var fullt beredd på att ta en taxi hem till Reston igen.

Men se där, vi kom iväg mot västkusten bara 45 minuter senare. YAY!

Planet knökfullt. Såklart. Det verkar som om alla flyg till LA, och från LA, alltid är fullbokade till sista plats. Jag menar, de planen går ju hela tiden flera gånger dagligen. Men ja, vi kan lugnt konstatera att folk reser.

 

Ombord på ett fungerande plan.  Tacksamma.

Efter en lugn flygresa landade vi på LAX.

LAX är en stor flygplats, men den är smart på så sätt att olika flygbolag har olika terminaler. Vi kom till terminal 7, vilken är Uniteds terminal. De har sin egen säkerhetskontroll och sin egen ankomsthall. Väskorna kom på nolltid och så fort vi klev ut i LA-kvällen kom Karolina körandes med sin bil och hämtade oss. Perfekt timing!

Det var så härligt att ses igen. SÅ mysigt! Vi for hem till lägenheten för att dumpa våra pinaler.

 

Nu lämnar vi Washington bakom oss och flyger västerut.  Det tar ungefär fem timmar att flyga kust till kust.

Nej, ingen mat serveras på inrikesflyg.  Man fick välja mellan en påse pretzlar, en kaka eller en fruit bar.  Dryck får man.  Vi hade med extra snacks så det gick då ingen nöd på oss. Men ändå ... dåligt att inte servera mer än så på en lång flight.  Fast ja, så funkar det i USA på inrikesresor.  Jag läste min FANTASTISKA bok och vi hade det bra ombord. 

Att flyga över Klippiga Bergen är alltid något alldeles extra.  Tröttnar aldrig på de vyerna.

ÅÅÅ så roligt det var att se deras fina lägenhet.

De har så fint, och mysigt. Lägenhetskomplexet är stort och fint. Mike hade tänt en massa ljus i lägenheten. Han vet hur man ska göra när svärmor kommer på besök, haha.

 

Här har vi lämnat Klippiga Bergen och jag tror detta är Sierra Nevada-bergen.  Lika snötäckta toppar där.  LA är också omgivet av berg, och flera av de topparna var snötäckta.  Så läckert.

Nu ska vi strax landa på LAX.  Ganska coolt med dessa bergstoppar som stack upp ur molntäcket.

Välkommen till lägenheten.  Lovar att visa fler bilder från den imorgon.

Vi for sedan till en av deras favoritrestauranger i Koreatown. 

De bor i Koreatown, så det var inte långt dit.

Koreatown är inte den säkraste delen av stan.  Kvällstid kör de alltid bil, eller tar en Uber (vilket vi gjorde denna gång). Vi kom till en liten oansenlig “strip mall” som såg ganska så nedgången ut. Men den lilla parkeringen var proppad och det var fullt med folk som väntade utanför den krog vi skulle besöka. Klockan var vid det här laget 21:30 så det skulle bli en sen middag. För Peter och mig var klockan 00:30 (östkusttid).

Vi fick vänta på bord i en halvtimme. Tur att det var milt och skönt ute. Men sen fick vi komma in på den trånga restaurangen som samtidigt var så mysig.

OCH det var såklart koreansk mat som gällde denna kväll.

De unga tu beställde in massor, massor med rätter som vi delade på. Allt suveränt GOTT!!!

Om det inte vore för Karolina och Mike skulle jag nog aldrig någonsin trott att det låg en sådan bra, och poppis, restaurang just där. Det är det som är det fina med LA, de krogar som ser sunkiga ut kan vara guldgruvor av rang. Det gäller att veta vart man ska gå.

 

Detta ställe åt vi på första kvällen.  SÅ otroligt BRA!  OCH fullt med folk som väntade utanför.

Vägg i vägg ligger en butik som säljer alkohol.  Karolina sa att det är vanligt att folk som väntar på bord går in där och köper något att dricka under tiden, haha.

Middagen var så god, så god, så god. Jag älskar koreansk mat så detta var guld. Varken Peter eller jag kände oss speciellt trötta heller.

 

OH my!! Menyn.  Jag är glad att Karolina och Mike visste vad vi kulle beställa!!

Vi började med en beef bulgogi och det är nog den goaste bulgogi jag ätit.

Dessa potato pancakes var också galet goda.

Goda wings likaså.

Vi kom hem igen vid 23:30 och då ramlade vi isäng.

De unga paret lät det äldre paret sova i sovrummet och själva intog de bäddsoffan i det lilla rum som Mike använder som kontor. Det äldre paret somnande ovaggade, och trots allt de ätit i den sena timmen fick de inga problem med halsbränna eller dylikt, haha.

Det var den dagen, det. Jag återkommer med nästa resebrev imorgon.

Jag önskar er alla en fin andra maj!