My dear hubby and I went hiking over the weekend.
A real hike with ascents, descents and everything in between. It has been a while since we were out on a TRUE hike.
So, out to the mountains we went.
Out to Shenandoah Valley and the mountains surrounding Front Royal and Strasburg. Out to George Washington National Forest.
It is extremely pretty and beautiful in the country side, especially now when we are on the brink of true fall.
Pleased hubby before our hike!!
We were to repeat a beautiful hike we took five years ago. Our plan this time was to extend that hike.
We were heading for Buzzard Rock. We knew that the views would be more than rewarding.
So, we arrived at the parking lot, parked, started our hike up the trail.
I did not recognize myself one bit. I said to Peter that we must have parked at a different parking lot five years ago. Peter agreed. We thought that maybe we would reach Buzzard Rock from a different direction.
SO we continued.
The trail went up, up, up …
Of course it did.
And not only was it a steep climb, it was also a very, very rocky and narrow climb.
To me this was a VERY intimidating trail.
I could not look out over my shoulder whatsoever. I had to look down on my feet the entire time.
I had to concentrate like hell on my hike and NOT look to my side.
Sometimes there were trees and shrubs next to the trail, and that made me feel safer, but otherwise it was so exposed. NOT. MY. CUP. OF. TEA!
For a regular person, like my dear hubster, the steepness did not matter.
But, Peter got bothered by all the rocks. AND, me too!! Be sure of it.
DAMN rocks!
Yes, the trees in the mountains have really start to turn into the most lovely of fall colors.
Yes, the trees in the mountains have really start to turn into the most lovely of fall colors.
But, there is only one way to go! GO ON!
Mile after mile of rocks, rocks and more rocks.
Let me tell you that right away.
Nine miles of rocks, people.
NINE miles!!
Nine miles equals 16 kilometers.
JUST shoot me ...
THAT never happened, because-simply-this was NOT the Buzzard Rock trail (BUMMER, people, BUMMER. BIG ASS MISTAKE on our behalf).
The trail got more and more rocky the higher up we got.
When we had reached the second overlook we decided that we did NOT want to go back the same way we had come up due to the rocks and the intimidating narrow trail.
We decided to take the loop.
We thought that the rocks would give way to a more tolerable terrain. Eehhhh, no …
It never really eased up.
We took a break by a fire ring up on the ridge. The sandwiches were good and the coffee tasted great.
But it was so cold and windy at the top of the mountain that we had to cut our break short. We also knew that we had HOURS of hiking left to hike before we had reached the parking lot again …
This is where we had our very short lunch break.
My thighs were aching, my feet were bad (even though I have good hiking shoes).
BUT luckily, we had our hiking poles. Without them we would never, ever have been able to even start this hike. Hiking poles for the WIN!!
After seven hours we were done.
Nine miles (16 km) in seven hours.
Holy mack, then you people can only imagine how hard it was.
The inclines and the elevation were not a problem for me, not at all.
BUT the rocks, and how narrow and intimidating the trail was (to me) made it so very hard.
I am so glad we have all this public land. Beyond thankful for nature (even tho I cursed this trail).
Here we go again, more rocks ... MORE.
So instead we took one of the hardest hikes in the area, a hike that is marked hard/strenuous in all our hiking guide books.
But, we did it!
Would I repeat this hike?
HELL to the NO!!!
It was not even that rewarding view-wise.
And were we tired in the evening? Believe you me, we were done and spoken for!
We hung out in our new cozy corner with wine and take-out Korean food.
We could hardly move.
With this I wish you a very good, and less trying, Tuesday!
24 comments:
Käre tid vilken jobbig vandring, blev trött av att bara se på bilderna, hi,hi. Att klättra så där på steniga berg skulle inte vare sig mina knän eller ben klara. Bra jobbat av er att ta er både upp och ner.
Vackra bilder du fångat där uppe, men jag förstår helt fullt att ni måste ha varit helt slut när ni kom tillbaka till bilen. Skulle nog varit halvdöd i en vecka efteråt :-)
Tänker om man skulle trilla däruppe och inte kan ta sig tillbaka av egen maskin, har man möjlighet att få hjälp eller måste den andra parten bära en tillbaka? Kan man gå vilse eller är det ordentligt utmärkta leder?
Ni kan iaf glädja er åt att ni fixade klättringen med bravur och utan att trilla, värt en guldmedalj.
Stor kram från mig i Spanien där solen ser ut att försöka tränga sig igenom molnen. Igår hade vi ett åskväder de luxe, fy så det blixtrade och dundrade i ett kör i säkert en halvtimme och regnet vräkte ner.
Oj, vilken vandring! All eloge till er som klarade av det!Jag är inte bra på höjder och branta stup, jag är inte den som går fram till kanten och tittar ner, så bara tanken på er vandring känns i knäna. :-)
Ni fick med er några vackra bilder hem, men jag förstår att det mesta av dagen gick åt till att titta efter var ni satte fötterna. Det måste ha varit underbart att sitta still på kvällen och bara njuta av att vara hemma.
Ha en bra tisdag, själv ska jag ut och gå i backar, men på en helt annan nivå.
Kramar!
Jag är också höjdrädd och jag tycker du är superduktig som utsätter din rädsla och höjdskräck för detta.
Vilken j..la vandringsled ni gick.
Förstår att det blev hämtmat när ni kom hem efter denna strapats.
Men det var verkligen vackra vyer utmed leden.
Ha en bra tisdag.
Kram Carin
Woow Annika...Så modigt att ge sig ut på slika vandringsleder..är ärligt imponerad. Hoppas ni har hämtat er från äventyret nu och kan skratta åt det hela istället. Har inte lyckats bra med att kommentera här tidigare, så det bli kort. Får se om detta går bra.
Ha det gott
Gunilla
Milde tid vilket äventyr ni kom ut på. Jag hade fått panik i denna eländiga terräng. Hemskt när man inser att det är ingen enkel väg tillbaka. Tur ni inte är ovana vandrare.
Fantastiska vyer och så vackra foton.
Förstår lördagskvällen blev en lugn tillställning😉
Alltid lika trevligt att få hänga med er.
KRAMAR!!
Yvonne:
Jamen den tog på kraterna, kan jag säga. Känner av den ännu efter tre dagar.
PUST!!
Nej, det är väl lite av ett under att mina dåliga leder klarade detta. MEN samtidigt är jag glad att jag klarade skiten.
Jag skulle aldrig kunna rekommendera denna hike till ngn. Stenar så in i ...
Ja höstfärgerna i bergen är så vackra nu. OCH även hos oss börjar det verkligen se ut som höst.
Tur att jag kunde titta ut över landskapet ngn ngn ibland iaf.
Det värsta var när vi kom hem igen och skulle UR bilen. OJ vad stela vi var då, jag nästan damp i backen.
Låren tog så mkt stryk, lårmusklerna. Det var nästan det värsta. Otippad.
Lederna är jättefint utmärkta. Sen har jag en app också där man ständigt ser var man är, den heter All Trails. En av mina bästa investeringar vad gäller köpeappar.
OM ngt skulle hända, vilket vi talade om när vi gick, så skulle vi försöka ringa 911 först och främst. Se vad de hade att säga. Eller hoppas på att ngn stark människa gick förbi och kunde hjälpa oss ner. För man vet ju verkligen inte, och en bruten fot etc hade inte alls varit omöjligt.
Vidrigt.
Tack och lov att inget hände.
TACK Yvonne, kommer ge oss ut på lördag igen, men på annan plats, haha.
Såklart.
ÅH åska galore, det kan vara mysigt om man är i säkerhet.
Hoppas ni kände er säkra.
KRAMAR!!
Kan inte annat än beundra er som orkade! Och undra varför man gör en sådan vandringsled? Gå på den typen av sten är ju som gjort för att stuka fötter eller ramla...
Och jag fattar att ni inte komma göra om det!
Hoppas kroppen snart är utvilad igen!
Humlan:
en oväntat svår hike. Hade jag läst om denna i guideböckerna innan, eller online, hade jag sagt NEJ så det skrek om det.
Men nu blev det en sådan, mot bättre vetande.
Jag vet, det hör blev en utmaning för mig på flera sätt. Stupande berget, inte lodrätt ner, men en brant, brant lutning ...
Alla stenar.
Allt.
Jag vet, jag kan inte heller gå fram till stup och titta ner, hela jag fryser till is oh mina ben gör sååå ont. Lite som du.
Det bästa ögonblicket på hela dagen var när vi satt i vårt nya hörn och hällde upp vin och satt under filtar.
HAHA.
Stor kram till dig och ha en finfin dag!!
Carin:
Det var en sann utmaning. En verklig out of your comfort-zone upplevelse. Just att inte ha ngt val, att tvingas gå fast det stupade på sidorna. USCH, hela jag kände att NU får du inte titta ut, du får inte bli yr.
Usch vilken energi det tog.
Ja jag skulle aldrig göra om denna vandring, aldrig.
Precis, det bästa på hela dagen var att komma hem, dricka vin och äta take out. Delivery.
Vi var så slut.
Ja, vacket rvar det, det jag kunde se. HAHA.
Ja jag är glad att vi gjorde det, så här i efterhand. OCH ännu gladare att vi inte bröt ngt ben, eller ramlade och slog i huvudet ... sånt.
Stor kram och TACK!!
Gunilla:
VÄLKOMMEN hit!!
Måste fråga då, är det du som bor i Frankrike och vi har kontakt via Insta?
SÅ kul att du kommenterr här. JÄTTEKUL!!
DET kan ju vara knepigt med att kommentera, jag vet det.
TACK, det var en jädra vandring alltså. Men ja, vi kan garva åt vårt misstag nu. OCH vara glada av att vi fixade hela loopen!!
VI träffade inte många andra vandrare alls. MEN de vi träffade var alla sååå mkt yngre än vi.
Gunilla, varmt välkommen tillbaka och ha en riktigt fin dag!
Bettan:
FICK nästan panik också, speciellt i början (med stupen) och på slutet när det ALDRIG tog slut. Vid ett tillfälle skrek jag av frustration när jag såg på min app hur långt vi hade kvar. DET tog aldrig slut.
Ja,det är vackert där. MEN som betalning hade jag velat ha många fler utsiktställen än de jag såg. HAHA.
BÄSTA stunden på dagen, efter duschen (kom knappt över badkarskanten med mina stela ben) då vi satt i myskläder och hällde upp vinet. UNDERBART!!
SÅ kul att du hängde med.
KRAMAR från mig!!!!
Brysselkakan:
Ja, vi klarade det. Det är jag så glad över.
Den leden ja, den räknas till en av de avancerade. FATTAR varför. Vi brukar ju välja moderate när vi är ute, eller moderate/hard.
Ja, egentligen vet jag inte heller varför man anlägger leder på så steniga berg. men det är inte ovanligt. har gått på steniga leder förr, men inte i kilometervis. Utan de partierna brukar komma då och då, men inte vara konstanta. SOM här.
En pärs.
Kommer aldrig att göra om den, lovar.
HAHA.
Delar av leden är till för mountainbikes också. Inte hela, men delar. FATTAR inte det heller. BARA sten. Såg ingen cyklist, bra det. Leden är fasiken för smal att dela med cyklister också.
Jaa ,det är jag som bor i Frankrike. Vi har haft kontakt på Instagram..du gissade helt rätt. Kul att det funkade.
Gunilla:
JA! VAD roligt, Gunilla!!!
TACK för att du läser här med, och kommentarer!!
SÅ roligt!!!
Who purposely put all those rocks in your way? Haha! What a challenging hike. Worth it when you get the views. Having all this public land and trails nearby is fantastic!
Även om jag älskar dina fina bilder så förstår jag att den hiken inte var en barnlek. Väldigt jobbiga 9 miles. Men nu har ni gjort hiken och kan vara väldigt stolta över er bedrift. Dessutom var det kul att se er fina nya familjemedlem - Subarun alltså:-)
Keith:
We live in such a pretty state. Every time I'm out by the mountains I am just in awe.
But the rocks, someone wanted to eff with us, without a doubt ...HAHA
BP:
Det var så långt från barnlek man kan komma. Det är nog den vidrigaste hajk jag gjort.
Jag är stolt att vi klarade det, vi hade iofs inget val. Vi var tvungna. Men att vi kom ner obrutna och oskadade och levande, haha.
TACK, där har du vår Blue Blaze!! Döpt efter de blå sidolederna längs The Appalachain Trail :-D
Det ser faktiskt värre ut än sommarens två tuffa vandringar vi gjorde på Omberg och i Tiveden. Stenbumlingarna vi klättrade på var lite rundare och så stora att risken att halka var mindre - när en väl hade kravlat sig upp …
Idag hade vi tänkt gå en långvandring i skogen, det var utlovat sol. Men … älgjakten har nyss börjat och då är det riskabelt. Vi gick en runda på småvägar. Efter halva dök tunga moln upp. Världens jäkla regn i tio minuter. Då hade vi 3-4 km kvar. Sen sken solen så gulligt direkt efter. Men vi hann inte torka.
Milda limpa, det var verkligen en hike som hette duga. Så knaggligt det ser ut . Ni var verkligen tuffa och jag kan tänka mig att det gällde att se ner ordentligt många många gånger. Ett felsteg och så kan vad som helst hända vilket helst inte ska hända när man är mitt i naturen och utan att få hjälp i brådrasket.
Grattis till att ni genomförde hiken. Det måste kännas ordentligt nu efteråt också.
Kramar!
Fy vad det ser jobbigt ut! Ojämnheter och smala stigar är nog det jag gillar minst med promenader/vandringar, dels blir det så jobbigt, dels kan man ju av naturliga skäl inte hålla något tempo. Imponerande att ni klarade detta, även om ni, som du skriver, egentligen inte hade något val
Vackra vyer bjöds ni på i alla fall. Det är intressant att notera att höstfärgerna uppe i bergen nästan är mer framträdande än här.
Bloggblad:
Kan nog ärligt säga att det var den värsta vadring vi gjort.
OCH det pga av stenarna, i 16 km.
Helt sjukt.
Ja, det där att häva sig över bumlingar är inte helelr kul, har gjort det ngn ggn också på olika vandringar. det brukar ju var övergående för det mesta med sådana där man få klättra nästan.
Ja, haha, ibland har man inget val. Det är bara att fortsätta trots regn och hinder, man måste ju hem på ngt sätt.
Älgjakten skulle skrämma mig mkt!! BÄST ni har orangea och gula kläder på er då ni går ut.
Karin:
Haha, ja milda limpa är ett BRA utryck!
FNISS!!
Vidrigt var det, riktigt vidrigt.
SÅ oländigt och hemskt allting
Det är ju det, vad gör man om det verkligen händer ngt på ett sånt ställe?
Hemskt.
Vågade knappt prata om det medan vi gick, men vi snackade desto mer i bilen hem, phew ...
TACK, nu känns det bra och lite komiskt också.
KRAMAR!
Elisabeth;
DET var verkligen HEMSKT!!!
Nej, det är helt omöjligt att få upp tempo. Det blir istället att titta ner hela tiden, att hela tiden se till att varenda steg blir rätt.
TACK och lov för stavarna. TACK och lov. Utan dem hade jag ramlat flera gånger.
Nej, vi hade verkligen inget val. DET var bara att gå på. Fortsätta.
Ja, i bergen är det sååå fina färger nu. Mkt mer än här "nere" hos mig. OCH hos dig med då, fastän du är sååå mkt längre norrut.
Post a Comment