Wednesday, June 10, 2020

Med en gnutta nostalgi ...




Hej onsdag!


Det är svårt att förstå att vi närmar oss mitten av juni.
Ofattbart nästan.
Halva det här året har snart passerat. And, what a year it is …

Försommar som snart ska bli högsommar.
Midsommar nästa fredag.
Om jag ska fira den? Vi har blivit bjudna hem till en svensk kompis till mig. MED social distans som huvudtema. Detta äger rum på midsommardagen. Alla ska ta med egen mat, dryck och egna stolar så att vi kan sitta utspridda i hennes trädgård.
Det blir nog bra, om alla är friska och så …
DOCK, jag vet ju hur svårt det är att verkligen hålla social distans när det gäller.
Midsommar är ingen helg jag direkt överlälskar heller. Att fira den i utlandet känns ofta lite märkligt, även om det är roligt också.
Men för mig är midsommarhelgen ingen helg jag går och saknar. För min pappa är det årets bästa helg. För honom, och för många andra likaså.  Att älska midsommaren mer än julen är nog ganska vanligt.
SAY what!!?? Det är vad jag har att säga om det, haha. OFATTBART att man kan älska midsommar mer än julen according to the book of Yours Truly.

Men nu har ni i Norden en härlig tid annars. DET är skolavslutningstider med allt vad det innebär.
Alla som gått i skolan i Sverige tror jag har känslor runt just skolavslutningen. Jag kommer aldrig att glömma den enorma frihetskänsla som slog emot en då man lämnande skolan på avslutningsdagen. När vi sjungit i skolkören i kyrkan, gått tillbaka till skolan i samlad tropp ledd av den som höll den svenska fanan högt,
samligen i klassrummet, frökens slutord till oss barn, finklädda elever, gåvor till fröken från hela klassen plus en stor, stor bukett blommor som min pappa alltid band.
SÅ fina minnen!
DÅ—när vi fått våra betyg eller intyg om “uppflyttning till nästa årskurs” (det var inte varje år vi fick betyg), kramat fröken och kommit ut på skolgården—KOM den där ENORMA frihetskänslan som ett brev på posten.




Sommarlovet i femman skulle ta sin början.  På bilden är det jag till vänster, min kompis Mari-Louise och min kompis Helena (vi höll ihop MASSOR).  Framför oss står min syster Sara som gått ut tvåan.




DET var ljuvligt och underbart och sommarlovet kändes som en hel evighet. Vi gick hem till oss för att dricka saft, äta bullar och tårta.
Sen fick vi hoppa ur finkläderna och ta på oss något mer oömt.
Under flera år brukade vi gå till badet på avslutningsdagen. Vi gick antingen till Kanaanbadet eller till Ängbybadet. Båda dessa bad ligger vid Mälaren, och vi hade ungefär lika långt till dem bägge.
Så det var bara att ta cyklarna, eller gå, till ett av dem.

Sommarlovet innebar otaliga besök till dessa bad så fort vädret tillät.
Ofta hängde mammorna med också och då packades det stora picknickar så att vi skulle kunna ligga vid stranden hela dagarna. SÅ mysigt.

Höjdpunkten för mig på sommaren var ju annars såklart när familjen packade bilen full och for på sommarresa till mormor och morfar i Närpes. DET var det bästa för oss alla.
Det finns inte en en enda sommar under min uppväxt som vi inte for dit.
Detta är bland de finaste minnen jag och mina syskon har från vår uppväxts somrar. DET var så underbart att vara på landet på mormor och morfars gård. Att få vara med DEM såklart, och att kunna leka överallt i både stuga, lador, ladugård och den lekstuga morfar byggt till oss.
SEN hade vi ju huset vid Sundet som vi åkte till. Just det, den plats som funnits i familjen sedan 1931, eller kanske ännu tidigare än så, men 1931 byggdes det hus som vi idag rustar upp igen. I det huset tillbringade jag många sommardagar och sommarnätter som barn. OCH numera— en normal sommar—är jag ju där i sex veckor eller så. Fast numera då i ett nyare hus på tomten.
Det bästa av det bästa av det bästa i mitt liv.
På den tiden då jag var barn stannade vi i Österbotten mellan 5-7 veckor.


Japp, det blev ett sidospår där från avslutningarna …
Skolavslutningarna i USA så …
Jag minns hur PLATTA och tråkiga de var då Karolina gick i skolan.
De är ett ingenting. En helt vanlig skoldag, om än halvdag. Ja, om man inte flyttade mellan stadierna så att säga. När Karolina slutade lekis hade de en ceremoni.
Sedan hade man en ceremoni då hon gick ut sexan. Likaså när hon gick ut åttan och således lämnade  middle school bakom sig.
OCH sen förstås den största och pampigaste, High school graduation.
Men övriga år, ja de var ett ingenting …
Verkligen helt värdelösa utan minsta skolavslutnings och sommarkänsla. Så, när Karolina hade sina avslutningar fick vi ta saken i egna händer och ordna det mysigt. Vi brukade alltid träffa Peter och äta lunch med honom. Sedan, då vi kom hem, var det alltid poolen som gällde. Vi gick ALLTID till poolen på avslutningsdagen. Något Karolina också fick göra var att välja den restaurang dit vi skulle gå för att fira hennes fina betyg (ja, hon hade bra betyg i skolan hela tiden).
När Karolina blev större gick hon till poolen med kompisarna istället. Eller, så simmade de i någon av våra sjöar. Just det, fastän det är förbjudet.


Ni därhemma ska vara glada över de fina, fina avslutningar ni har. DE är ett verkligt kulturarv att vårda och föra vidare till nästa generation.
Avslutningarna ger en sommarkänsla som kanske är den starkaste som finns.


För Karolinas del betydde sommarloven, vartendaste ett, att åka till Sverige och Finland. När vi väl kommit dit stannade vi 5-7 veckor vi med.
DE har gett Karolina så mycket att vårda. Dessa långa vistelser har gett henne en hel kultur. De gav henne språkbad i svenska galore. I Närpes fick hon ta del av Närpesdialekten och hela den finlandssvenska kulturen.
När jag ser tillbaka på Karolinas somrar som liten fylls jag av enorm tacksamhet och glädje. TÄNK att vi hade den möjligheten. Jag är så bortom glad och lycklig för det än idag!!



På skären sommaren 2002.  Min pappa, min mormor med Karolina i knäet och så jag.  Karolina var sex år.



Hur minns du dina avslutningar?
Gjorde ni något speciellt efteråt?
Tycker du att skolavslutningarna har ändrats sedan du var barn?

Med detta önskar jag dig en riktigt fin onsdag.

20 comments:

Elisabeth said...

Å, skolavslutningar! I år blir det inga sådana för ettorna och tvåorna på gymnasiet i min kommun, p.g.a. Corona. Eller det blir avslutningar, men de ska vara i Google Meet (!!) och varje mentorsgrupp för sig. Inte mycket till stämning där inte. Samtidigt fattar jag SÅKLART att det inte hade varit en bra idé att samla elever i aulan (å andra sidan, i höst ska vi ha alla elever på plats igen, och så mycket lär inte vara annorlunda då) och för eleverna spelar det nog inte så stor roll. Betygen hade de ändå inte fått med sig, för det hade inte hunnits med rent administrativt. (Kurserna är inte slut förrän imorgon, d.v.s. på avslutningsdagen.)

Återkommer ikväll om minnen från skolavslutningar!

Eva i Dalarna said...

Ja tänk hur man minns sina skolavslutningar, mer och mer ju äldre man blir. Somrarna var ju också långa som år på den tiden. "Nu har du 100 sommardar och detta är den första"...
Och sen när barnen hade sina avslutningar, så fint det var att följa med, sjunga Den blomstertid nu kommer och så fikade vi efteråt. Nu är det barnbarnen...I år har vi små finingar som slutar förskoleklass, tvåan och fyran. Men i år får inga föräldrar eller mor/farföräldrar vara med, avslutningarna hålls klassvis, pga covid19 förstås.
Men den dotter vi har som bor närmast, har bjudit in till skolavslutningslunch efteråt, så det blir nog fint. Naturligtvis utomhus. Men det är ju ändå där man vill vara på sommaren!

Anonymous said...

Yvonne said….
Åh så fint du skriver om skolavslutningar, man blir ju tårögd och då minns man ju precis hur fint det var när man själv och även våra 2 barn hade avslutning. Dessa finkläder, blombuketter till fröken och presenter så klart, gemensamt inköpta från alla barn i klassen. Sånger på skolgården som Idas sommarvisa och några till. Elever som lärt sig spela något instrument spelade för alla föräldrar.

Vi brukade åka ner till centrum och äta pizza, sen ha fika här hemma och sen började SOMMARLOVET för dem. Jag har ju alltid jobbat hemifrån och varit ledig alla lov så det var såååå härligt. Efter midsommar åkte vi till Spanien och min pappas hus (tills vi köpte eget) så det blev som ett andra hem för dem i 4 veckor.

Har varit med på barnbarnens avslutning också, först i kyrkan men sen i klassrummen var det bara barnen, så det är nog olika för olika kommuner. Ibland tjafsas det ju om kyrkan eller inte kyrkan då det nu för tiden finns barn med olika religioner. Väldigt fint var det att vara i kyrkan minns jag.

Tänk, jag minns inte att det någon gång varit dåligt väder på avslutningen, men det borde det väl ha varit :-) Jag har ju även jobbat mycket på fritids efter att våra barn blev stora så jag har fått frossa i skolavslutningar tills för en 6-7 år sedan.

Nu tror jag de går ut på fredag, ja de "små" iaf, upp till åk 9.

Stor kram och tack för påminnelsen om hur fint våra skolavslutningar är, man blir nostalgisk.

Äventyret framtiden said...

Bäst minns jag förstås den Blomstertid nu kommer, nästan hjärtknipande varje gång.
samma sak med mina egna barn...dessvärre har jag inte varit med om mina barnbarns avslutningar. De får bara ha sina föräldrar där och ibland någon annan men men...ja, det är som det är.
Karolina liknar oerhört mycket på dig när hon var i samma ålder som du var på bilderna. Otroligt mycket fastän än det finns en gnutta Peter i henne men kanske mera nu när hon är äldre.
Det hörde till att vi barn på vår gård skulle ta det första sommardoppet den sista maj då skolavslutningen alltid var. Det var en tävling bland oss barn att vara först i vattnet och jag slängde mig i med stärkt klänning och allt förutom skorna som jag hade hoppat ur i språnget . Gissa om mamma var glad när jag såg ut som en trasa efteråt. Men jag blev först och det var viktigt på den tiden, haha.
Tack för din nostalgi Annika, den smittar av sig :)
pst. det finns något på min blogg till dig!
Kramar!

Biggeros.blogg.se said...

Efter Karins rekommendationer så kikar jag in till dig.
En bra fråga hur skolavslutningarna var förr. Oftast satte man på sig den bästa klänningen man hade och avtackade fröken med fina blommor. Min lågstadielärare hette Signe och var gudasnäll. Efter avslutningen drog vi alla med bussen till Sigtunabadet och köpte godis i kiosken och badade med klasskompisarna. Vilken befrielse att ha skollov hela sommaren. Tack för ett nostalgiskt inlägg. Annars är jag bosatt i Spanien och saknar den svenska våren och mina flickor.
Ha en bra dag <3

Annika said...

Elisabeth;
Nej, det är ju ett konstigt år i år på alla sätt. Ett udda år.
Det blir svårt att få till den där stämningen som man vill ha!
Det går knappt att göra det bästa av det. SÅ tråkigt.

Ska maila dig om hur det blir med skolan här i höst, på gymnasienivå. NU är det nämligen bestämt.

Ser fram emot dina minnen!!!

Annika said...

Eva:
Sant, de träder verkligen FRAM med åldern. OCH speciellt den här tiden på året.
Jag vet :-)
Sommarloven var som EVIGHETER!!! Nu vet vi hur snabbt 100 dagar går. Inte klokt. Men då, då var det annorlunda.
Ibland kan jag verkligen sakna att K aldrig fick ta del av de svenska avslutningarna och allt det vackra. HON vet inte vad det är.
Det som vi har med oss i hjärtat. Å andra sidan får hon med sig en massa i hjärtat som inte jag har en aning om eftersom sådant som förekommer här inte ens fanns på kartan då jag gick i skolan.
Så fint med barnbarnen och deras avslutningar. Förstås lite annorlunda i år pga rådande situation. Men fint ändå ska vi tro!

Annika said...

Yvonne:
AWWW, tack fina du! Du gör mig glad!!
DET var verkligen speciellt. OCH för dig som har barnbarn måste det vara helt underbart att få se dem stå där på skolgården.
För stämning och stor förväntan var det vid avslutningen. STOR!!
Sedan som du firade med dina barn, sååå fint och speciellt. OCH minnen de bär med sig hela livet.
Vilka fina sommarminnen de måste ha, först sommar hemma och sen ner till Spanien.
Barndom!!
Jag vet, mkt tjafs som kyrkans vara eller icke vara numera ...
Lite fånigt tycker jag. Sverige är ju ett kristet land, om än sekulärt. Fortsätt på det, men tvätta inte bort gamla fina traditioner som dessa. Läste att ngn sagt att de vill vara i kyrkan, men de hade bett prällen att inte prata om gud. Alltså ja, så töntigt , som om ngn skulle fara illa av att höra en präst säga ett par väl valda ord.
Oh well, det är en annan historia. Men jag som agnostiker har inga som helst problem med kyrkan och firande där. Tror faktiskt inte att så många invandrare av annan religon har så mkt emot det heller, tycker mest det är svennar som tjafsar om det där.

Nej, int heller jag har minnen av dåligt väder på avslutningen. Men det MÅSTE det ha varit ...

TACK för dina fina ord. De gör mig glad!!

KRAMAR!!

Annika said...

Karin.
JAG MED!!!
Igår sjöng jag den härhemma för mig själv. OCH bara det gjorde att jag blev lite tjock i halsen, haha.
DEN är ju den finaste och mest talande av alla skolavslutningspsalmer.
Av sommarpsalmer älskar jag En vänlig grönskas mest av ALLA.
Min mormor och morfar var heller aldrig med på våra avslutningar, inte på en enda en.
Lite som du och dina barnbarn. Precis som för dig så KOM vi ju sedan på sommarlov till dem, och det var det bästa. SÅ som du säkert får det i sommar under en tid, kan jag tro.

Nämen tycker du det, med Karolina. Roligt att du ser det.
Jag kan ibland se det, ibland inte alls.

Ja, ni går ju ALLTID ut sista maj. DET blir speciellt och fint.
VAD kallt det måste ha varit i vattnet. MEN härligt och somrigt.

JA; jag ska absolut komma och SEEEE tro mig. Jag hade så fullt igår att jag inte hann på bloggrunda. MEN KOMMER!!

KRAMAR!!!

Annika said...

Biggero:
TACK och välkommen HIT!!!
Så roligt att ha dig här!
Awww, det låter som min barndoms sommarlov. VI har verkligen en skatt att vårda i våra hjärtan, vi som har det med oss.
Sommarlov med stort S!!
Ska komma och besöka din blogg.
Varmt, varmt välkommen tillbaka!!

Erica said...

Åh! Jag älskar känslan du fått till i detta inlägg! Jag älskar att minnas tillbaka till skolavslutningarna!
Jag älskar också våra svenska skolavslutningar, och det faktum att de faktiskt sett likadana ut (mer eller mindre) genom generationer. Man delar så gott som likadana minnen oavsett om man pratar med en pensionär, medelålders, ung vuxen eller ungdom.
Kan absolut förstå att du kan känna "sorg" (hittade inget annat ord för tillfället) över att Karolina inte har sådana minnen från sista skoldagen på läsåret.
Men å andra sidan har hon ju, som du skriver, fått världens finaste skatt i form av era långa sommarlov i Finland.
Och vad roligt att ni ändå fixade era egna traditioner runt hennes skolavslutningar :-D Det låter jättemysigt!


Våra examensdagar såg också så gott som exakt ut som era, och jag minns dem verkligen med värme och glädje. Och precis som du skriver: Den där känslan av FRIHET, då sommarlovet verkligen kändes oändligt.
På riktigt: Under barndomen hade sommarlovet inget slut den dagen man stod och sjöng i kyrkan.
Och jag är sannerligen så oändligt tacksam över att jag var ett sådant barn som hade dessa känslor inför sommarlovet, och inte en av dem med en stor knut i magen pga usla hemförhållanden...
Är så oändligt tacksam över att MINA minnen från barndomens sommarlov är typ en enda lång solig dag! För ja, det regnade ju verkligen aldrig under sommarloven. Tyckte man. Det har slagit mig ibland: Jag minns verkligen endast soliga somrar (fast det uppenbarligen måste ha regnat då och då) :-)

Egentligen den enda skillnaden i våra examensdagar jämfört med det du berättar om era, så var det att vi inte samlades i skolan efter avslutningen i kyrkan.
I min skola 1:an-6:an så samlades alla elever och lärare på skolgården på morgonen. Därifrån tågade vi på led (klassvis med 6:orna längst fram) till kyrkan.
Efter själva avslutningen samlades vi klassvis utanför på kyrkbacken, där vi fotade, bytte kompisrosor, kramade läraren och där fick hon även presenten från klassen.
Sedan for alla familjer hem till sig. I min familj betydde det examensfika och den traditionella syskonbilden på bron framför huset.
I högstadiet hade vi också examen i Hortlax kyrka, men vi samlades inte på skolan innan, utan vi samlades vid kyrkan. Här gick vi dock tillbaka till skolan efteråt och samlades klassvis i våra hemklassrum, för att få våra betyg (8:an & 9:an) och säga Glad sommar.
I 1:an och 2:an på gymnasiet hade vi ingen skolavslutning alls.
Torsdagen innan studentdagen var en vanlig dag, men typ minus skolarbete och mer lek då´rå hehe. Vi tömde våra skåp och så var terminen slut.

Bada gjorde vi aldrig på examensdagen. Vattnet var fortfarande för kallt att bada i vid den tidpunkten.
Tror att första doppet någon gång skedde vid midsommar, men ibland var det för kallt då också. Hela juni är generellt ingen badmånad här.
Och självklart förstår jag att man kan bada trots att det är lite kallt (är ju många som gör det), men vill minnas ens föräldrars ord "Nej, det är för kallt i vattnet än" ;-)


En sak som jag är SÅ tacksam över gentemot mina föräldrar; är att jag aldrig behövde gå på sommarjouren för fritids och dagis (hette ju dagis på den tiden).
Mamma och pappa lade alltid sina semestrar så att de inte hade samma period. Det kunde överlappa med kanske en vecka, så vi kunde göra något. Men annars var alltid någon hemma. Och så var vi mycket hos mormor och morfar (som bodde 4 km bort).
Har ett minne att vi en (1) gång behövde vara lite grann på sommarjouren (jag gick på fritids då), och det enda jag minns från den tiden var att jag HATADE det.
Så där är jag så tacksam mot mina föräldrar. De offrade att ha synkade semestrar när vi var små, så att vi skulle få vara helt lediga på sommarloven.

Nej, nu är det dags att avsluta den här romanen ;-)
Blir lätt långt när nostalgi är det bästa man vet hehe ;-D
(Hade själv tänkt skriva om just skolavslutningarna på fredag, då det är examensdag här i Piteå).

Hoppas du har en toppendag!
Kramar /Erica

Annika said...

Erica:
TACK vännen!! Jag vet att du gillar nostalgi. DET har vi verkligen gemensamt.
Ser fram emot ditt inlägg på fredag.

Ja, det är så fint att vi alla har liknande minnen.
DET är en skatt att bära med sig.
OCH att dagens avslutningar fortfarande är så speciella och fina. Ja inte i år då, men ...
Jättefint är det.

Ni hade lite annorlunda upplägg än vi, men ändå väldigt lika.
Vad trevligt med syskonbild varje år. Gillar det tänket. DET gjorde vi inte i min familj. Det var mer som den bilden jag visar här.
Borde gå igenom alla foton nästa ggn jag är hemma i Sverige.

Du säger ngt sååå sant, det där om barnen som hatade sommarlovet och hade det taskigt hemma. DE kände nog inget pirr i magen när avslutningen kom.
Ja, stackars de barn som i alla tider farit illa.

I högstadiet skedde vår examen i skolans aula. Det var inte alls samma sak, inte alls.
Kommer knappt ihåg dem.
Så de gjorde inget intryck.

HAHA, nej jag kan tro att ni inte badade på examen. Jösses, det var ju ibland isande kallt hos oss också den tiden på året.
IIIHH!!


ÅÅÅ ja, jag förstår att du när tacksam över att dina fldrar tog sina semestrar så. SÅ bra!!
Jag hade inte heller velat gå på sommarfritids. Nej tack!
NEJ!!
Så där förstår jag dig verkligen till fullo.

Ja, Karolina fick det bästa av både Sthlm och Närpes när hon växte upp. Hon fick verkligen två kulturer tom på det sättet.
För det kommer jag alltid att vara tacksam.

Ser fram emot att läsa ditt på fredag!!
KRAMAR!!!

Elisabeth said...

Vad roligt att få se fotot från din avslutning i femman! Ni är verkligen fina.

Ja, nog fanns det en stor känsla av frihet på skolavslutningarna. Jag trivdes jättebra i skolan under hela skoltiden, men det gjorde inte att jag såg fram emot sommarlovet. När det började kändes det oändligt, sedan gick det ändå alltid så fort! Eftersom min mamma var lärare (ähm, yrket går i arv ;-)) var jag aldrig på fritids eller dagläger på sommaren, för dåförtiden slutade och började lärarna och eleverna samtidigt. (Nu jobbar vi en halv vecka efter skolavslutningen och en vecka innan eleverna kommer på hösten.) Vi gjorde dessutom en massa roliga saker, resor, utflykter och så vidare. Så jag har bara glada minnen från mina sommarlov. Jag var nog ganska gammal innan jag insåg att inte alla tyckte att sommarlov var lika fantastisk, för i min direkta omgivning hade alla trygga och stabila hem.

Skolavslutningarna var ALLTID speciella, alltså även när jag blev äldre. På låg- och mellanstadiet var vi i kyrkan, högstadiets avslutningar hade vi i en idrottshall (suck...), på gymnasiet var vi i skolans aula. På låg- och mellanstadiet sjöng varje årskurs några sånger, därefter var det "kören", d.v.s. en tillfällig sammansättning av folk som tyckte om att sjunga. Jag har inget minne av att vi hade någon träff med klassen efteråt. Kanske i högstadiet, för vi borde ju ha fått betygen någon gång. Eller så kanske de skickades hem? Det var inte heller som det verkar ha blivit nu, att skolavslutningen i nian firades med rosor runt halsen och avslutningsbal. Det var ingen större skillnad mellan den avslutningen och de andra, förutom att det kändes lite märkligt att grundskolan var över.

När vi fortfarande var barn brukade vi gå hem till någon, där vi fikade och lekte. Vi gick aldrig ut och åt eller liknande, men det berodde nog dels på att jag växte upp på en liten ort, dels på att mamma som sagt var lärare, och var tvungen att gå från min avslutning till gymnasiets. (Detta på låg- och mellanstadiet, från högstadiet var inga föräldrar med på avslutningen.)

Humlan said...

I dag är det verkligen nostalgi och härliga ljusa minnen här! Jag blir fortfarande lycklig och blir rörd när jag hör Den Blomstertid och jag försöker alltid sjunga med trots att jag vet att sångrösten har försvunnit och att rösten bara spricker och kraxar.
Jag har inget minne av att vi gjorde något speciellt efter skolavslutningen, men visst hade jag den där känslan av att ha ett evighetslångt sommarlov framför mig. Och dagarna var så långa, vilket de ju inte heller är längre, och det fanns alltid massor att göra.
Vilka härliga minnen du lockade fram i dag Annika!

Kramar!

Elisabeth said...

För övrigt tycker jag fortfarande att det är speciellt med skolavslutningar, och är som jag skrivit tidigare besviken på att inte få vara med på studenten, och på att det inte blir några "äkta" avslutningar i år. Jag förstår grejen, men besvikelsen finns där ändå... Nåväl, det är som det är, och inget att göra åt. Hur som helst så är skolavslutningarna fortfarande speciella, att se resultatet av ett helt läsårs jobb och att märka att ens elever faktiskt utvecklats. Det är ganska vemodigt också, för med mina ämnen är det ganska vanligt att bara ha eleverna i ett år.

Annika said...

Elisabeth:
Tack säger mitt femteklassjag till dig!
:)
Jag kommer än idag ihåg hur FIN jag tyckte jag var med den skjortan och den kjolen. HIHI!!


Ja, visst var det speciellt med avslutningen.
Så himla speciellt.
AHA, så din mamma är lärare likaså!! Då hade ni en massa veckor ihop. MYSIGT!!!
Jag med, ja min mamma var hemma med oss när vi var små. Jag är innerligt glad att jag slapp kollo och läger etc. DET hade inte varit min grej.

Precis, som Erica och jag sa ovan så var det säkert många som tyckte att sommaren var en lång plåga. De kanske var i stan hela tiden, åkte ingenstans, alla kompisar åkte iväg ...
Ja, sådant man inte tänkte på när man var liten, men som man tänker desto mer på nu.


Ja, jag vet .. jag tyckte också att högstadiets avslutningar var SÅ trista. Minns dem knappt.
Vi var i aulan. På gymnasiet var vi väl också i aulan. Gympasal-- som du var i-- låter ännu tråkigare.
Du är ju yngre än jag, så det hade säkert hunnit ändrats en del då du gick i skolan.
MEN en sak har vi gemensamt, skolbaler i nian fanns inte. INTE!! Vi gjorde absolut inget speciellt. MINNS att alla köpte halmhattar med sidenband (även killarna) där man skrev en hälsning.
HAHA.
Sen var det slut.

Det där med att fika efter avslutningen måste ha varit klassiskt. Ett fint minne.
Aldrig att vi gick ut och åt under min uppväxt, det fanns inte på kartan.
Men K däremot, hon har minsann ätit ute ... hehe

TACK för att du berättar om dina minnen!!

Annika said...

Humlan:
Tack, och ja det är sant. Nostalgi är det verkligen :-)
jag med, jag sjunger också alltid med i Den Blomstertid. OCH blir rörd. Jag hör liksom stämmorna i huvudet också.
OJ vad vackert det var! OCH ÄR!!!

JA, sommarlovet var OÄNDLIGT. En enda rad av dagar!
Underbart!!
OCH det fanns alltid ngt att göra, eller ngn att vara med.


TACK fina Humlan!! SÅ glad att du gillade detta!
Kramar!!

Annika said...

Elisabeth:
MEN JA!! JAAAA!!!
DET måste liksom vara belöningen för en lärare att få vara med om avslutningar varje år. Den speciella känslan, eleverna, stämningen. ALLT.
Förstår då väl att du sörjer det får :-(
Vemod ja. Vemod. Förstår det så väl.

Har förresten hört att skolbarnen idag sjunger Lalehs Goliath på avslutningarna. HUR passande är inte det!! Fastän jag inte varit med på en avslutning i Sverige på ja ... 30 år ... blir jag rörd när jag hör Goliath och jag tänker då hur himla BRA och passande den är på en avslutning. ÄLSKAR den!!
Så även sånger som tillkommit sedan min tid betyder mkt för mig.

BP said...

Snacka om nostalgi! Tycker att skolavslutningarna var charmigare förr, liksom mindre "proffsigt" och definitivt inte lika påkostad, speciellt Studenten. Betydligt mindre fylla också, då alltså.
Mig vetande är det väl bara de nordiska länderna som firar Midsommar. Och i år lär det bli ett mint sagt annorlunda firande. Roligt att du säger det där med social distans. Med tanke på demonstrationerna i USA har man tydligen glömt att ett virus härjar. Även om vi inte haft en lockdown här respekterade man socia distansering i början, men nu verkar i stort sett alla totalt strunta i det.

PS. Skickade länk till din blogg till Ruth i Herndon. Hon känner dig irl, men tyckte att det var länge sedan nu. Hon berättade också att ju alltid joggade förbi hennes hus klockan 7 på morgonen. Världen är liten, pytteliten. DS.

Annika said...

BP:
Hej och TACK! OCH välkommen HIT!!!
Ja, nostalgi idag här!! Alla minnen!!
SANT, nog var det mer charm förr. Just det där med niornas bal tex ... FANNS ju inte ens.
Och ja, jag söp inte i nian kan jag säga.

Nog är det så, det är bara de nordiska länderna som firar midsommar!
I år annat tänk för er alla. Tänk så det blivit.

Jag vet, demosarna ... jag känner mig själv sårbar nu efter söndagens demo. Var det dumt att gå? Skulle vi avstått? GAAAHH!!!

Märker att vi, trots restriktioner, också blir mer avslappnade.

Aha, känner du Ruth i VA. Hon bor i Herndon!! Grannförorten!! en krutgumma. Nej, jag PW:ar inte där, men jag är ute varje dag vid 7!! men här i Reston.
Ruth läser min blogg, det var så jag lärde känna henne, men nu KAN hon inte kommentera här längre. DET är väl ngt blogger-strul. SUCK. Snart ska ju blogger göras om också, så vem vet ...
Världen är liten!!!

OCH varmt välkommen tillbaka!!!!