Wednesday, December 16, 2020

Att lära sig landa i en ny tillvaro ...





Godmorgon onsdag!!


Hur kan man lära sig att älska julen då man flyttat till ett nytt land?
Ja, det är frågan det, speciellt för en julälskare som jag själv. 
Det är lätt att tro att USA och Sverige liknar varandra i mångt mycket, även i juletid. Iallafall trodde jag det innan jag flyttade hit för många herrans år sedan.
Det tog tid att landa i den amerikanska myllan rent allmänt. Ja, så mycket man nu någonsin KAN landa som invandrare.
Dock, det tog mig tre år innan jag kände att jag nog skulle kunna tänka mig att bo kvar här.
Peter fick höra mycket klagande och ris ifrån mig under mina första år här.
MEN, sen kommer lunken in, man vänjer sig, somligt är bättre än i Sverige och somligt är sämre …
DEN person som verkligen gav MIG rötter här var en liten bebis som döptes till Karolina. När hon kom till världen fick jag även jag rottrådar. 

Julen … det är ju ändå om JULEN dagens inlägg ska handla.
DEN är ju OCKSÅ ganska annorlunda även om jularna i de bägge länderna kanske blir mer och mer lika ju längre tiden lider?
Jag minns ju så väl hur förvånad och paff jag blev en Thanskgiving för LÄNGE sedan, kanske 1993 (när jag var helt nygift) och min svärmor sa direkt efter att Thanskgivingmiddagen var uppäten, Let’s decorate for Christmas!
Yours Truly fattade NOLL! VA!? Julgran i november!?? Hela mitt inre skrek, nej, nej och åter NEJ!!! (TÄNK vad man ändå anpassar sig med åren. NU är det ju det högst normalt för mig).
Vad jag själv minns från det året är att Peter och jag köpte vår allra första gemensamma julgran lagom till lucia. TIDIGT, tyckte jag då. Vi införskaffade våra första julprydnader, och somliga av dem hänger med än idag. Granen var så sned att vi var tvungna att binda upp den vid en dörrpost så att den inte skulle tippa över, haha!


 
Peter ska såklart också fotas framför granen!!  NI ser snöret som håller granen uppe.  Granen är fastbunden i gångjärnet.



Min allra första riktiga jul i USA var inte rolig.
DET var 1992 och Peter och jag hade gift oss borgerligt i december det året så att jag skulle kunna påbörja min process med mitt Green Card.
Vi flyttade in i vår första lägenhet precis före julen. Vi ägde inget pynt alls. OCH det var flyttlådor överallt. Det lilla vi ägde och hade alltså.
Jag skulle fira min första jul utan min familj i Sverige. Ja, jag firade julen- 90 i USA också, men då var jag au-pair och allt låg på ett annat plan. Jag trodde väl då att det bara skulle bli min enda jul någonsin i US. SÅ inte hade jag någon hemlängtan att tala om just därför. 
MEN, det blev ju inte så …



Julafton 1992 är min allra värsta julafton. 
Den var som den 23 december därhemma då det är som stressigast och allra mest otrevligt. Jag hängde med Peter och hans systrar till ett köpcentrum och det var hets och stress och julgalna människor överallt. Ingen julstämning alls för mig.
Givetvis förekom inget julbord den kvällen. Jag minns inte vad vi åt. Vi var iallafall hemma hos Peters föräldrar över julhelgen, sov över där i flera nätter. Den kvällen skulle alla gå på midnattsmässan i familjens kyrka.
Min egen jul, och den jul jag var van vid, var så långt borta att det stack som knivar i bröstet. OCH sen kom gråten, och jag minns att jag var helt förbi av ren sorg och hemlängtan.
Stackars, stackars Peter. Jag har aldrig, varken förr eller senare, varit med om den sortens RENA längtan bort och hem.
Där och då gav jag mig själv ett löfte, aldrig mer en sådan julafton. ALDRIG MER!!
OCH det löftet har jag hållit. Året därpå, 1993, kom min kära moster över från Sverige och firade jul med oss. Vi körde så svensk-finlandssvenskt det bara gick att få det på julafton. Julbord, sånger och klappar. På juldagen for vi till Peters föräldrar alla tre och hade en finfin juldag där.
Jag kommer alltid att vara tacksam över att min moster kom över den julen. Det grundade mig och sen dess har jag kört så! Svenskt på julafton. Alltid.



 
Hemma hos Peters föräldrar den där jobbiga julen 1992.  



Numera firar vi julafton med min svenska vänner, Susanna och Monica, och deras familjer.
I år?
Nej, det blir inte av. DET förstås på grund av viruset som förpestar vår värld.


Jag har skapat mig en mycket fungerande och underbar jul här I USA.
Ja, den började jag alltså forma direkt julen 1993 och sedan dess har det bara blivit bättre och bättre. Jag älskar den.
Fast jag antar också att alla vi som bytt land, eller för all del stad eller del av det egna landet, måste gå igenom en inre förändring för att kunna acceptera och gå vidare. Det är med glädje jag kan säga att jag är DÄR nu till 100%.


Visserligen är det dags för en jul i Sverige.
Det är ELVA år sen jag var i Stockholm sist en jul. DET är VERKLIGEN dags igen. 
SÅ mycket DAGS igen att det inte är KLOKT. Det här året är ju givetvis A NO GO!
Men till nästa jul, ja då borde vi sannerligen styra kosan österut igen.


 Känner någon av er igen er i det jag skrivit?
 Isåfall, låt mig få veta. 


Ha en jättefin onsdag!!!

16 comments:

Äventyret framtiden said...

På sätt och vis kan jag känna igen mig i det du skriver även om jag aldrig har bott utomlands. Men jag har firat julen i Tyskland och på Madeira och givetvis så är det inget som går upp mot att fira den som vi gör här hemma. I Tyskland var det allt annat än julstämning för vår del men säkert beroende på att vi bodde hos vänner som var hårt arbetande och inte brydde sig om att få den stämning som man får jobba lite på, trots att vi var ditbjudna för att fira julen med dem. Ingen av oss längtar dit till en jul igen även om vi har varit inbjudna flera gånger efter det. Men nej. Den julen försvann så där bara. Det blev ingen jul för oss alls.

I fjol var vi på Madeira och också där kändes det märkligt att fira jul men ändå mycket bättre när vi själva kunde fixa och dona efter behag, bara njuta av levande ljus och vacker musik. Julmat åt vi inte alls. Alla traditioner man själv är van vid är så annorlunda på andra ställen och jag gissar att det är det som är orsaken att man inte får till det på rätt sätt, på det sätt man är van vid.

Skulle vi flytta utomlands så är jag säker på att jag skulle se till att få rätt stämning, att fira jul som vi är vana med men jag skulle ändå anpassa mig efter det landets traditioner och förmodligen inte ens tänka julmat a´la barndomen och livet här. Men mycket annat skulle få komma med i bagaget. Närheten till sina nära och kära skulle stå i prioritet men också den biten är annorlunda redan nu när barnen är vuxna och har sina egna familjer. Tack och lov för det digitala livet! Också!

Ha en fin onsdag Annika!

Julkramar!

Erica said...

Så underbart ändå att få möjligheten till dubbelt av alla jultraditioner :-) Det bästa av två världar.
Men jag förstår, och kan tänka mig, att själva omställningen kan vara rent utav sagt vedervärdig. Att när man landat, som du skriver, är det fantastiskt. Men övergången dit...
Min enda erfarenhet är när jag flyttade hemifrån, och vad fruktansvärt första året var mentalt. Och då flyttade jag bara 10 km in till stan.
Kan knappt börja sätta mig in i hur det är att flytta till och fira sina första JULAR utomlands.

Men kul att få läsa om er första jul i första lägenheten. Då VET du verkligen också den där känslan av att bo i flyttkaos när julen närmar sig ;-)
Haha! Kul med snöret i granen :-D Det är ju trots allt sådant som skapar roliga minnen för framtiden.

Jag har alltid, så länge jag följt din blogg, tyckt att er lösning på julfirandet låter underbart! Svenskt på julafton och amerikanskt på juldagen.
Det bästa av två världar som sagt.

Kan också tänka mig att knyta svenska vänskapsband utomlands också är en stor del i att trivas i sitt nya land. Att få dela tankar och sammankomster med människor från samma kultur som en själv. Så härligt att ni har ert svenska kompisgäng.


Nu ska jag krypa ner i soffan en stund igen.
Fick feber och tjock i halsen inatt, så blev hemma från jobbet. Suck :-(

Hoppas du får en fin onsdag i alla fall, och att ni är friska och pigga hela familjen!
Kramar /Erica

Ama de casa said...

Vi flyttade till Spanien på heltid 2006 och jag har aldrig längtat till att bo i Sverige igen. Ända sen vi fick tillgång till vår lägenhet 2003 så har vi firat dom allra flesta jular här. Fast vi fuskar och gör svenskjular. Finns ju många skandinaviska affärer här, bland annat en som ligger tvärs över gatan utanför vår port :-)

Vilka fina bilder du visar, och vilken fin berättelse om hur du acklimatiserade dit där på andra sidan den stora pölen :-)

Monica said...

Fint att se er, det är nästan ofattbart när man ser tillbaka och att så många år gått. Och nu, tiden är märklig. Men du har hittat myset och det gör man ju där de nära finns men förstår att så roligt det vore med om du kunde ta familjen och fira med föräldrar och syskon här någon gång igen. Det ska gå säger vi.

Jag tyckte om jularna i UK men är som hos er, julafton slog vi på stort och det blev bästa mixen av de olika länderna. Och juldagen var verkligen en familjedag där, då var det folktomt när vi gick på promenad, minns en restaurang där personalen vinkade till oss, de hade inte sett en människa på hela dagen men hade öppet:-).

Och nu går det fort fram till julen, dagarna börjar gå lite i varandra, tyckte idag att det var fjärde advent, haha, men mitt i veckan bara. Ska städa tänkte jag och sen får det bli lite mer planering med mat och bak.

Och du får njuta av ditt fina julehus, ja ni alla. Ha det fortsatt bra Annika.

Anonymous said...

Yvonne said...
Så spännande att läsa om din första jul och hur du blivit "amerikaniserad" till viss del men behåller mycket av det svenska i julfirandet. 11 år sedan sist i Sverige, kanske dags nästa år igen så du får ta igen lite av det som du/ni missat detta skitår 2020.

Blir en annorlunda jul för oss också, men bara att gilla läget och hoppas på att nästa år blir bättre.

Kul för Karolina också att få både svensk och amerikansk touch på julen och julfirandet kan jag tänka mig.

Här hoppas SMHI på snö den 21 dec, få se om det stämmer. Ff har vi mörker, duggregn men tack och lov hyfsat varmt för årstiden, +7 i december hör ju inte till vanligheterna precis.

Ha en riktigt fin onsdag säger jag och skickar en stor kram

Annika said...

Karin:
Men visst är det så ...
Så som man en gång firat VILL man alltid fira. Uppväxten sätter sådana SPÅR inom en, och juletiden är inget undantag.
Du känner ju till det från era lite annorlunda jular på Madeira.
Den i Tyskland låter bara jobbig och lite sorglig. Så trist att de inte kunde lägga två strån i kors när det ändå var jul och ni kom ner för att fira med dem.
Jag kan känna hur det kändes inom mig. Verkligen.
Förstår att ni har tackat nej när de bjudit in er efter detta. Absolut. Julen är julen och lite fint vill man ju ha det. Speciellt i Tyskland där ALLA förutsättningar finns.

Madeira lite annorlunda också såklart, men på ett annat sätt.
Tror jag skulle gjort som ni, frångått det åländska och gjort som lokalbefolkningen. Det gällde ju en jul, så då kan det vara jättekul att prova ngt nytt också.
Ja, så är det, alla traditioner man är van vid blir SÅ annorlunda när man ska flytta till dem till ett annat land. Ibland funkar det, ibland inte. Midsommar är ju en sådan för mig. Jag firar den inte.
Julen har jag böjt till så den blivit "vår", ja du vet ...
MEn som i mitt barndomshem är det inte.

Precis, när man flyttar på riktigt så gör man om, behåller somligt, men blandar resten, lägger till nytt. Maten tycker jag blir viktigare med åren. Att få den "rätt".
Kan sakna alla de där nordiska smakerna väldigt mkt.

TACK omg lov för tekniken. TACK och lov!!
Kramar från mig!!!

Annika said...

Jag minns att julen som utbytesstudent var väldigt tung. Inget kändes bekant, inget var mysigt och stämningsfullt - det blev liksom aldrig riktig jul kändes det som (det var f.ö. julen 92 också ;)).

Annars är det inte så mycket att vara i USA utan snarare försvann barndomsjularnas känsla för mig när mormor gått bort och när vi inte längre hade mina pensionerade grannar där jag alltid tillbringade julaftonsförmiddagen.

Så ja, jag känner igen känslan när man väntar på julen och den liksom inte kommer alls men associerar den mindre till Sverige/USA och mer till personerna och rutinerna som var en del av den där barndomstraditionen.

Numer tycker jag julstämningen kommer i korta glimtar för mig snarare än ett sjok av flera dar. Det kan vara ett fint luciaframträdande, en vacker julsång, ett ljus som brinner eller en amaryllis som slår ut. Stillheten runt julhelgen efter att man städat hela huset och allt är rent och man tänder det där ljuset.

Tråkigt att du missar ditt vanliga julaftonsfirande men FINT att Karolina är hemma och förgyller era helger!
kramar,
Annika

Elisabeth said...

Jag har aldrig firat jul utanför Sveriges gränser (när jag har bott i andra länder har det antingen varit andra tider på året, eller så har jag varit i Sverige över jul), och inte heller kommit in i en ny familj, så jag kan inte säga att jag känner igen mig. (Däremot upplevde jag en ganska stor omställning när jag flyttade till Göteborg och började på universitetet, det VAR en annan kultur där än på min hemort. Och då är ändå båda mina föräldrar akademiker, vi hade rest mycket etc.) Men det måste verkligen ha varit jättejobbigt, med alla skillnader och bristen på julstämning för dig. Lite komiskt ändå att ni var tvungen att binda fast julgranen.

I år oroar jag mig alldeles för mycket för att jag ska få förkylningssymptom innan jul, så att jag inte kan resa till mina föräldrar. Dels vill jag inte fira jul ensam, dels vill jag verkligen träffa dem, för vi har inte träffats sedan i somras. Oroar mig även för själva resan, men det främsta orosmolnet är just detta med att få förkylningssymtom. I natt vaknade jag klockan tre och låg sedan och stressade upp mig över detta alldeles för länge. Så väldigt meningsfullt och konstruktivt. *ironisk emoji*

Hoppas att det kan bli en Stockholmsjul för dig nästa år!

Annika said...

Erica;
Numera är det verkligen det bästa av TVÅ världar. Men vägen dit var inte spikrak.
NOO!!!
Ja, julen 1992 ska jag sent glömma. Minns fortfarande hur det kändes inom mig. Inte ens siffra rätt, liksom.
Sen blev det bättre och bättre. Men mycket nog eftesom jag DÅ bestämde mig att vi skulle fira julafton på svenskt sätt framöver. SÅ blev det.
Innerligt tacksam för att det blivit så.
DET är nog ngt så märkligt den första julen då man flyttat hemifrån.
Minns ju det jag också fr min första lgh i sthlm. ja jag var hemma på julafton och sov över etc. MEN det var underligt att inte vara där under hela december.

HAHA, jaaaaa .... du vet JU!
Tycker du har det väldigt mysigt dock. VÄLDIGT icke flyttlådoraktigt. Ser så fint ut.

HAHA, snöret om granen ja. DET är verkligen så roligt.

Vårt julfirande funkar så bra. Jag gillar det massor. DET är verkligen det bästa av två världar.

MEN må du krya på dig SNABBT nu.

Stora kramar till dig!!

Annika said...

Ama:
Bra det!!
Ja, givet, bor man ute i världen "för gott" tycker jag det känns SÅÅÅÅ viktigt att hålla i sina gamla traditioner.
Med tiden blir de allt viktigare, känns det som.
Maten tex. SÅÅ viktigt.
Ja, jag är glad att vi också kan få tag på svenska varor. FAST du har säkert 1000 gånger lättare vad gäller den saken :-)
TACK, ja det tog sin lilla tid att hitta sin plats här. Att landa.

Annika said...

Monica:
Visst är det märkligt vilken framfart tiden har. helt galet.
Man tror inte det är sant.
Myset har jag hittat, och skapat mina egna traditioner.
Ja, jag skulle verkligen vilja fira en jul i Sverige igen. Verkligen!!!
VI bestämmer att det SKA gå nästa år :-D

Ja, jularna här och i England är nog snarlika. Juldagen är dagen nummer 1 och familjedagen. Då är s
gs allt stängt även här. men vissa krogar har öppet och biograferna också.

Tiden går galet fort nu. DET är skrämmande. Snart är det jul!!


OCH här snöar det som bäst!
Härligt!!

Annika said...

Yvonne:
NU har jag tagit de bästa ur två världar.
OCH det är härligt.
Den fösta julen här var sååå inte roligt. Inte alls. USCH.
Men det blev bättre och bättre och nu har jag landat i det iaf.
JA; alltför länge sedan jag var hemma en jul.
Men det ska jag förhoppningsvis ta igen nästa jul.
Och i sommar hoppas jag det blir två månader på hemmaplan som alltid.
Jättekul och BRA för K med två jular.
OCH jag älskar det själv också.
VI har i prncip likadant väder. Men idag har vi ymnigt snöfall. Så mysigt.
Kramar!!

Annika said...

Annika:
Julen 92, en jul som var taskig emot många av oss, haha.
Nej, men DET är svårt. DET är verkligen det. Det är absolut inte lätt att byta land och sen fira på annat sätt. JA innan man hittat sin balans.

Ja, visst är det så ... när ngn älskad försvinner är och förblir allt annorlunda för alltid.

Ja, den där känslan när allt är klart och stämningen kommer. DEN älskar jag.
OCH jag tror att det blir fint även om det blir annorlunda i år. Somligt skulle jag nog kunna ta med mig post-covid också.

Stora kramar till DIG!!

Annika said...

Elisabeth;
Men då vet du lite iaf.
Just det där att allt är så annorlunda. OCH att man måste finna sin plats i det.
Allt sånt tar tid, vare sig det är inom Sverige eller utanför.
Stora förändringar KÄNNS.
Granen ja, haha. MEN allt funkar :D

Elisabeth,
GUD jag fattar att du oroar sönder dig för att ev symptom ska uppstå.
JAG hade givetvis känt exakt som DU!!!
Vilken dag åker du????
Du har munskydd och handsprit och du ska åka på en tid då inte så många andra reser.
DET kommer att gå BRA!!!
Men jag fattar hur du tänker.
Verkligen,
Men det går FINT!! Både du och dina fldrar gläder er nu!

BP said...

Vilket fint inlägg förutom ditt sammanbrott då. Gillar bilderna och den fastsurrade granen - hahaha!
Nej, jag känner inte igen mig. Har firat många jular på bortaplan, men aldrig längtat hem som du. Men jag är ju inte så mycket för "bemärkelsedagar". Min man dom ju är från England hade inga problem alls att fira jul på julafton och sedan äta typiskt engelsk julmat på juldagen.

Å din Peter verkar inte klaga över att fira jul med dina svenska vänner. A win-win situation:-)

Annika said...

BP:
TACK!!!
Kul att du gillar både inlägg och bilder. Vår gran ja, så komiskt.
Bodde du i England då? På heltid?
Jag hade inga problem det året jag var au.pair, men det var sen då jag flyttat hit för gott då den där hemlängtan kom.
Fast givetvis är vi alla olika. TUR det.

Peter gillar!! Och de andra amerikanska männen också. Det vi gör idag är verkligen en win-win. GILLAR!!