Wednesday, October 09, 2019

Den vemodiga hösten ...




Godmorgon denna oktoberonsdag!


Nu är det PRIMETIME för ljus och ljusslingor.
Kvällarna blir allt mörkare. Uteliv på deck och i täppor trappas ner.
Nej, jag kan inte påstå att det är kallt. MEN det är verkligen mycket svalare nu.
Som jag skrev igår har vi nu stängt av husets AC. Jag hoppas verkligen att jag inte ska behöva slå på den mer i år.
Just nu råder den fina period på året då man inget behöver använda sig av varken AC eller värme.
Det, vet ni vänner, det gillar jag!

Fastän dagarna ännu är varma börjar det kännas som om sommargarderoben på riktigt har gjort sitt.
Faktiskt, även om det ska bli mellan 16-22 grader de närmaste tio dagarna. Den har gjort sitt för 2019.
Lång och trogen tjänst för paltorna.
Förmodligen kommer jag att byta garderober den här veckan.

Hösthygget älskar jag.
Höstmyset, de mörkare kvällarna, alla ljus.
Hösten är en enda lång inkörsport till årets bästa tid, julen.
Årets bästa tid för mig, här i Washington DC med omnejd är just hösten. Den har hög mysfaktor. Gigantiskt.

I Norden medför hösten ett vemod med stråk av melankoli.
Det gör den inte här. Klimatet är förstås annorlunda.  Det är fina, soliga och torra dagar i The Mid-Atlantic.
Varma och behagliga.
Hösten är nog den tid på året då solen lyser som allra mest. Höstaktiveteterna är av de glada sorterna.
Om man har barn åker man till så kallade pumpkin patches och plockar pumpor, det finns massor av aktiviteter för barn runt dessa pumpafält. De kan åka hölass, åka hörutchkana, äta äpplen, popcorn, dricka varm äppelcider, måla pumpor och så mycket annat.
När Karolina var liten åkte vi alltid, alltid till olika pumpafält. Det är länge sen vi besökte ett sådant nu.
Höstfestivaler står som spön i backen.
Sen kommer Halloween och lyser upp.
Därpå är det bara tre veckor kvar till Thanksgiving. Halloween inleder The Holiday Season.
Hösten tenderar att gå alltför, alltför snabbt.


Just det, inget vemod och ingen melankoli under hösten på den amerikanska östkusten. Tvärtom, det är en leende tid (med brist på bättre ord). Men, tro mig, ibland saknar jag det, vemodet.
Jag kan sakna att känna de känslorna, de stråken av vemod som ofta kommer på hösten hemma i norden.
När jag var vid sommarstugan i augusti blev det förhöst, och det kändes i luften. Just stråket. Det hördes i naturen.   Tranor och andra fåglar förberedde sig för den långa flytten söderut. Naturen blev allt tystare ju längre sommaren led mot sitt slut.
Til och med måsarna tystnar, och tärnorna slutar helt med sina skrän när sommaren går mot höst.
Havet är inte längre lika illande blått och somrigt.
För ja, havet byter färg när en ny årstid närmar sig.
Det kändes så tydligt, in i märgen, att hösten anlänt redan innan den hade det.
Och tro mig, det var en sådan vilsam, skön och samtidigt melankolisk känsla som drog igenom mig.
Jag sjöng Tove Janssons Höstvisa inom mig flera gånger. Den version jag älskar allra mest är förstås den med Cumulus.
Ingen sång kan som den beskriva den nordiska hösten. Jag älskar den!
Det finns andra sånger också som på pricken får in vemodet, samtliga nordiska.







Eller ja, det finns vackra höstsånger här också. I stand corrected.
När jag tänker efter finns det ganska många sånger med vemod och höst i fokus.
Autumn leaves till exempel. DEN är fin och melankolisk och alldeles underbar.
En annan som går rätt in i mitt hjärta är Still not Ready, ingen höstsång per se, men för mig är den det.
Eva Cassidys version som jag älskar.
Eva Cassidy som jag inte visste existerade innan hon var död.
Eva Cassidy som jag hade haft ALLA chanser att se live om jag bara hade vetat att hon fanns.
Eva Cassidy som ständigt uppträdde på Blues Alley och Georgetown Piano Bar i DC.
Eva Cassidy, DC tjejen med den klockrena guldrösten som dog alldeles för ung. TÄNK om jag hade fått se och höra henne.
Ni finns hon nedladdad där jag har min musik, och jag lyssnar på henne ofta.








Jaja, jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget mer än att jag BEHÖVER hösten.   Jag behöver mulna och gråa dagar.   Jag behöver regn, dimma, tystnad och ensamhet.    Hela mitt väsen behöver känna vemod och melankoli ibland  …
Det kanske ni också behöver, kära läsare?
Det är min nordiska själ som kräver det.  Mest mitt finlandssvenska arv kanske?  Det upptar hela 47% av min DNA.  Kanske är det just det som knackar allra mest på själens fönster och pockar på sin existens.

Ha en fin och bra höstonsdag.

23 comments:

Elisabeth said...

Jag skulle gärna slippa det där vemodet, och gör mitt bästa för att mota undan det innan det "tar över" hela vardagen, som det gjorde för ett antal år sedan. Önskar mig ibland en höst som din, och tänker - fast egentligen bara på skämt - att det beror på att en del av mitt DNA kommer från sydligare nejder och vill ha en annan typ av höst. ;-) Håller dock med om Höstvisa - den är så vacker och beskriver den nordiska hösten på pricken.

Ljusslingor är fint! Jag väntar en stund med att ta fram mina, till mitten av november ungefär, för det känns på något sätt väldigt mycket jul för mig. Redan i mitten på januari vill jag dessutom plocka bort dem igen, trots att det egentligen är precis lika mörkt då.

Kerstin said...

Jag håller helt med dig Annika, jag måste få känna vemod och lite melankoli.
Min själ behöver det. Kanske är det som du säger den finländska sidan av mig också?
Min mamma är finska till 100%. En del förstår inte hur man kan gilla vemod och stråk av melankoli.
Men jag behöver det, för att må bra. Min man har inte alls det där i sig, även fast han är norrlänning.
Jo , lite har han nog om jag tänker efter.

Jag älskar hösten och har också åkt hem till Sverige i Oktober och även fast det regnat och varit gråväder så
har jag inte haft något emot gråvädret, snarare tvärtom. Däremot tycker jag inte om julen lika mycket som dig.
Tycker ofta det är otroligt skönt när julen är över. Jag gillar julafton och all mat , men inte all ledighet runt julen.
Speciellt inte alla helgdagar man hade runt julen i Sverige. Hade hellre varit ledig mer på våren istället.
Gillar också höstkläder bättre än sommarkläder.
Saknar ibland att inte åka till pumpafarmar. Det var så roligt att besöka olika pumpafarmar då barnen var små.
Så fint ordnat på de flesta pumpafarmar och spökhusen man kunde besöka till Halloween.

Anonymous said...

Yvonne said…
Hösten är fin, ren och klar luft, man kan tända ljus både ute och inne och det blir ju hur mysigt som helst då. Däremot är jag inte lika förtjust i att börja med tjockare kläder, trivs väldigt bra i en T-shirt och shorts om dagarna och även kvällarna. Ska man ut på nåt så fram med en klänning i linne eller 3/4 byxor och en topp.

Här i Spanien märker man inte så mycket av hösten än, det är varmt och skönt men man ser att det mörknar tidigare och tidigare om kvällen och blir ljust senare om morgonen.

Nu åker vi hem imorgon och det känns helt ok, är ju hemma i drygt 3 veckor innan vi kommer ner igen, så det gäller att suga ur det goda på båda ställena :-) .

Eva Cassidy, en röst som man bara älskar. Länge sedan jag lyssnade på henne, tack för påminnelsen. En begåvning av många som gick bort i förtid tyvärr.

Ha en trevlig onsdag, nu ska jag börja lägga ut mattor och annat som vi tog bort innan städfirman kom. Min käre man vill själv damma mattorna för han tror annars att de kommer att damma dem på den av honom rengjorda uteplatsen, ha, ha, ha. Känns sååå skönt att slippa städa ut sig och det är värt varenda euro (33 euro) som det kostar.

Stor kram från Yvonne

Annika said...

Elisabeth.
Nej, det får inte blir för mkt. Bara lite till husbehov ;.)
Det är lustigt det där, hur olika det kan vara.
Och jag vill absolut inte skriva ner höstdepp och sånt. Aldrig. Jag förstår att det är helt för j-gt.
Definitivt, jag kan tro att det faktiskt är så att ditt lite sydligare DNA spelar in. Jag tror sånt stämmer rätt bra.

Jag vet, jag är bortskämd med hösten här, jag är det. Jag vet :-*
Det kan också vara så att jag faktiskt glömt hur det var. Det var så länge sen jag var hemma i november tex. Ja, jag vet inte ens när det var. OM jag ngnsin ens varit det sen jag flyttade hit? Tveksamt.
Så nej, gud, jag menar absolut inte att skriva ner depp med detta inlägg.
Kanske är det lite romantiserat allting. Det tenderar ju att bli det ibland.

Ljusslingor är fint. Jag har orangea och lila ute nu. Halloween.
Men ja, efter jul vill jag också ha bort rubbet. Som du säger, knäppt för det är ju lika mörkt då.

Annika said...

Kerstin:
Å du känner också så alltså ...
Jag vet, det är ganska svårförklarligt. Se där, du har väl också sådär en 50% finländska gener då. På ett sätt tror jag det spelar in,
OCH jag tror också att finländarna är de mest melankoliska i norden. Visserligen har de vunnit "lycklighetsligan" ett par år nu. Slagit Danmark, hehe.
Men jag tror ändå att det där vemodet sitter i folksjälen. OCH du och jag har ju det med oss.

Det är precis som mulna och regniga dagar ... en del fattar inte hur man kan njuta av dem. Men jag kräver dem. Efter veckor av solsken dag ut och dag in börjar jag verkligen längta efter dimma och gråtunga dagar.
Det kan ju vara att det är en lyx för oss bägge att sakna det.
Jag vet inte.

HAHA, så du är inte lika jultokig som jag, nej det är inte så många som är fullt så galna som jag där.
Förstår givetvis dig där likaså.

Jag saknar också de där pumpafälten och alla höstfestivaler vi gick på när K var liten. Samtidigt är det så skönt att slippa. Åkte förbi en i lördags på väg till vingården. MASSOR med folk. Då kände jag att det var rätt skönt att styra kosan direkt till en vingård också.

Kramar fr mig!

Annika said...

Yvonne:
Precis, även om inte hösten märks, per se, så märks det i ljuset. Dagarna blir kortare.
Här har hösten börjat märkas nu. Men innan det blev höst sas märktes det mest på ljuset.
Tror det är många som känner som du, Yvonne. De älskar sommarkläder.
Du har det perfekta livet, tycker ni har det SÅ bra. Du kan suga det goda av två ställen.
Underbart.
Eva C ja, vilken röst. Ja, tänk om hon hade fått leva. Hon hade blivit så stor.
33 euro, pangpris!!
SÅ bra.
Kramar!!

Annika said...

Lustigt, jag har också tänkt på det där hur det är när vintern och mörkret kommer på sistone. Och på skillnaden mellan Skandinavien och våra breddgrader.

Hösten är ju som du säger supermysig i stora delar av USA - pumpor, massa sol men svalare, höstlöv och flera helger och firanden. Hösten i Skandinavien däremot - speciellt senhösten - är inte att leka med. Förra hösten hade jag varit hemma på mammas begravning och på kvällen innan planet skulle gå tillbaka tog vi bussen upp till Stockholm. Klockan var bara halv sex men redan mörkt, regnigt och ruggigt. Då mindes jag det stora djupa mörkret där i norra Europa och kände en slags lättnad att jag inte skulle stanna. För det mörkret associerar jag med depressioner, tystnad, ensamhet, isolering...och i det där ögonblicket döden.

Nu är jag ju på en breddgrad där vi inte har höst överhuvudtaget och det känns inte heller optimalt - jag tycker ju om de där årstidscyklerna fast det stora mörkret är läskigt (får trösta mig med att det finns många andra cykler att leva efter - ljuset kommer och går ju, månen, havet, blomningen, osv.). Och det konstiga är att det den riktiga hösten verkar sitta i mitt DNA som du säger för när höstdagjämningen kom kände jag det där motståndet mot mörkret som skulle komma...trots att jag bor i ett tropiskt klimat och det verkligen inte kommer bli riktigt mörkt. Men min yogalärare har pratat mycket - och hon har rätt - om mörkrets nödvändighet. Samma med döden, när löven faller och tiderna när man drar sig tillbaka in i sig själv - det är ju där det nya livet växer. Utan mörkret och döden, ingen vår och ny blomning.

Ha, det här blev filosofiskt (och yogiskt). Men som sagt något jag har tänkt på mycket sen runt höstdagjämningen så roligt att du skrev om det :).
Och ifråga om hösttexter och dikter så tycker jag mycket om Stig Dagermans
Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.
-
Hur smal blir den gyllene strimman,
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften är tung att andas.
-
Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten.
-
Hur snart står popplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
som löv i den muntra bäcken.

Kram

Äventyret framtiden said...

Vemodet har kanske med klimatet, vädret att göra? Jag har aldrig tänkt på det tidigare men förmodligen är det så.
Det hugger alltid till när augusti börjar gå mot sitt slut, när fåglarna "plogar " sig fram på himmeln och man hör tranorna ropa åt varandra att snart, snart ska vi dra vidare.
Antagligen är det för att vi har en så kort men intensiv sommar, man är aldrig riktigt förberedd på avskedet, för ett avsked är det.
Samma sak är det när våra stammisar kommer och tackar för sommaren som har varit. Vi är alla lite extra lågmälda, lite gråtmilda.
Kanske det ligger i generna? Jag har ju både ryskt och finskt, så svensk ålänning jag är i mina ådror jag också.

Fortsätt nu att ha en skön höst, njut för fulla muggar av alla färger, värmen som är lagom och allt, allt!

Erica said...

Ja, du vet ju vad jag tycker om hösten ;-) Behöver nog inte säga något, hehe ;-)
Har försökt, men kommer nog aldrig att gilla hösten.
Känner också den där melankoliska känslan, men hos mig är den långt ifrån lugnande. Får snarare nästan panik av den.
Jag tror dessutom att gränsen är hårfin mellan melankoli och höstdepression...
Menar inte att det är samma sak, men tror det är väldigt enkelt att kliva över den gränsen om man inte ser upp.

Tror dock att jag skulle uppskatta hösten liiiite mer om den var mer lik eran höst.
Det låter så mysigt när du beskriver den, och dina bilder talar sitt tydliga språk.
Plus att det låter så mysigt med alla "hållplatser" ni har under höstmånaderna.
Tror det är en bidragande orsak till min motvilja mot årstiden.
Vi har ju som sagt i princip inga hållplatser (inte som under vårterminen) på vägen mot december och julen.
För skoleleverna är det visserligen höstlovet vecka 44 (slutet av oktober), men annars ingenting.
Däremot är hösten den nya födelsedagsårstiden i min familj... Helt plötsligt på några år har vi sååå många som fyller år mellan september och december.
Blev dessutom faster för andra gången IDAG; mitt 4:e syskonbarn.
Så i och för sig; något kul händer på hösten!
:-D

Men åter till hösten.
Som sagt; den här nordbon klarar sig gott och väl utan regn, rusk och kyla.
Som jag brukar säga: Jag vill gärna ha snö till jul, men skulle lätt kunna offra det för sommar året om.
TROR till och med att jag skulle kunna stå ut med att det blev mörkt vid 14-15-tiden mitt i vintern (som det är i december-januari) om det var sommar i naturen och temperaturen.

Men igen; just eftersom JAG avskyr hösten så tycker jag verkligen det är så roligt att läsa bloggar som är skrivna av personer som gillar årstiden, som din.
För jag skulle vilja vara en sådan person. Med handen på hjärtat önskar jag verkligen det, och jag har försökt så många gånger. Går inte.


Hoppas du får en fin fortsatt onsdag!
Kramar /Erica

Eva i Dalarna said...

Hösten är mysig på sitt vis men jag tror jag skulle njuta mera av den om man slapp frysa så förbannat när man står där och väntar på bussen 07.25 på morgonen...

Annika said...

Annika:
Ja, det går inte att låta bli att inte tänka på det.
OCH hur annorlunda det ÄR!

Absolut, som jag skriver, här är hösten "leende", varm och liksom en enda hoppsig tid på året.
Hemma, så annorlunda.
Men jag kan sakna det, underligt nog.
NU skiver ju du SÅ sant om din vistelse i sthlm i fjol.
Du hade visserligen begravt din mamma (så ledsamt), men nog förstår jag den melankoli du kände på de regntunga gatorna ...
Saken är den, jag har inte varit i Sverige en november på , jaaa, inte sen jag flyttade hit. OTROLIGT!!!
Så jag har nog glömt MKT!!

Annika, jag har ALL förståelse i världen för att du saknar hösten i SD.
JAG skulle själv inte vilja bo i ett klimat där evig sommar råder. Tror inte jag skulle må bra av det.
Jag vet ju att du har Colorado också som balans. Tack och lov för det, tänker jag.

Det är ändå lustigt hir mkt som sitter i vårt DNA, hur vi reagerar. Hur vi tänker. Hur vi är programmerade. Intressant.
Stig Dagermans dikt är SÅ fin. Jag ser den i dödsannonser då och då, eller delar av den.
Jättefin och talande ÄR den.
Tack för att du skrev ner den!

Kramar!

Annika said...

Karin.
Tror det sitter så djupt i den nordiska folksjälen.
Långt inne i den.
Klimatet? JA!
Här är det så annorlunda. Liksom allting. Hösten är en varm, solig (soligaste tiden på året) tid.
Så fundamentalt annorlunda från det nordiska.
Och ändå saknar jag den nordiska hösten då och då.
Tranornas avsked ja, jag tycker också det signalerar höst på ett sorgset sätt. Delvis kanske för att de låter så sorgsna med sin skrin.
Klok som du är sätter du huvudet på spiken, den korta sommaren. DEN spelar ju in massor, massor.
SÅ är det.

TACK Karin, har precis varit ute och köpt pumpor och krysanter och ett och annat doftljus!!
:-)

Annika said...

Erica:
Absolut, och jag förstår DET!
Som Karin säger ovan, sommaren hemma är så kort. Och ju längre norrut man kommer desto kortare är den.
SÅ nog förstår jag ditt resonemang, Erica. Alla dagar i veckan fattar jag.
OCH sen kommer din långa vinter.
Klokt sagt, jag tror du har rätt, gränsen mellan melankoli och depression är säkerligen hårfin.

Ja, vi skulle behöva dela på min höst lite mer. OCH jag kan ta delar av din.
Hösten här är en enda Anne på Grönkulla-lek. Du fattar vad jag menar.
Ofta saknar jag dimma och rusk. Här är hösten den torraste oh soligaste av alla årstider.
När det väl ruskar och är kallt njuter jag till 100.
Som du skriver, vi har många fyrar längs höstens kust. Många fler än vad ni har. Det är så sant.

GRATTIS till fasterskapet!! Så roligt!
Kul med alla småbarn i din familj nu!!

Erica, tack för din fina kommentar.
Jag skickar stora, varma kramar med mkt sol till dig!!!

Annika said...

Eva:
I hear ya!

Anne said...

Amen till det du säger, håller helt och håller med. Jag känner också så, behöver hösten och vemodet skrämmer mig inte, det behövs och är nåt jag uppskattar (men all respekt till de som går in i ett inre mörker och verkligen lider när vi går in i den här årstiden).
Jag tänker på det du skriver om hur havet ändrar färg, hur man så tydligt ser och känner det i naturen, i luften, på gatorna, hur stämningen skiftar där hemma. Det är så sant. Jag har nog också glömt lite (inte upplevt det på 13 år sedan jag flyttade hit) hur hösten verkligen är hemma för den här sortens höst har liksom blivit så självklar. Samtidigt tror jag vi aldrig glömmer för det är en så stor del av oss. Det slår mig nu hur mycket du och jag kan se det i naturen, jag menar, det du skrev om att man ser hur havet ändrar färg är så bra sagt. Det är så sant, jag vet precis vad du menar och som uppväxt på Åland är/var ju havet ständigt närvarande och man lärde sig se hur det skiftade färg årstid till årstid. Ganska imponerande när jag tänker efter...Min man som är uppväxt i inlandet i Uppland, han har ingen sån här känsla eller kunskap om hur havet kan skifta i färg, rörelse.

Jag har inte heller samma vemodiga känsla under hösten här, det kan nog bero på vädret också. Även om vi just i år haft en mer annorlunda sommar (kortare och inte så varm) så generellt så är man liksom alltid mätt på sommaren när den är över här, man längtar efter hösten och svala temperaturer och byte i årstid. Det är så jag alltid brukar känna här, en lättnad när sommaren är över för man har liksom fått en lång, stor dos sommar och det är oftast med lättnad man konstaterar att yes, äntligen höst. Hemma kan jag inte minnas jag längtade till hösten, det kändes alltid vemodigt när sommaren var slut, en melankoli inträdde.
Även om det ju ändrar i naturen här också, mörkret som kommer tidigare, kyligare väder och alla andra tecken som tydligt visar hösten är kommen så är det helt klart mindre vemod.

Som du säger, hela höstsäsongen är så mysig här. Den här tiden brukar gå så fort också. Det är så många roliga hållpunkter också, Halloween först, sedan Thanksgiving och sedan kör december igång med allt vad det innebär. Hemma känns det som när sommaren är över händer ingenting, ingenting, ingenting och sedan är det jul. Som det är en lång vemodig sträcka fram till jul. Kan förstå folk känner vemodet därför också, när skolorna börjar i augusti och de långa nordiska semestrarna är över att nu händer ingenting förrän till jul. Här har vi så mycket som bryter av hösten. Å andra sidan är vår vinter/vår lång medan de har en massa breaks i form av påsk, valborg, alla röda dagar i maj. Ja, du vet. Men då kanske man inte behöver dem lika mycket som man gör på hösten...?

Anne said...

Det där med pumpkin patches....hehe, ja lite dubbla känslor över det. Det ÄR ju roligt, visst är det men det är också (som du var inne på), mycket folk, packat och stressigt.... Så det är väl med dubbla känslor man en dag tar farväl av den här eran, ledsen den är över men samtidigt rätt nöjd slippa den där cirkusen. Det är möjligt vi hinner med ett "riktigt" pumpafarmbesök i år än, har ju gjort det alla andra år och det är traditionen, men hittills så valde vi faktiskt att bara åka till en "pumpkins only" farm, dvs en farm som bara har pumpor, men ingen underhållning utan bara erbjuder stora åkrar med pumpor, dra iväg med kärran, ut och välja och vraka. Sedan väga och betala, det fanns äppelcider att köpa i samband med vägningen men annars inget. Det var sååå mycket skönare. Komma ut på landet, ut i åkern och välja, det gillade ju Stella så klart och det gjorde det äkta och genuint. Men jag kände inte vi saknade jippot som ju normalt alltid ingår på de här farmerna. Lugnt och lite folk. Jag frågade henne om hon var nöjd eller ville göra "det vanliga" men hon sade att det varit roligare och lugnare med den här varianten så....kanske vi redan nu säger bye bye till de intensiva pumpkin patches och allt vad de erbjuder av hayrides, ponnyridning och allt det här för att istället göra det här stillsamma till en ny tradition. Återstår att se. Men gud så skönt det var.

Kram!

Annika said...

Anne:
Tänkte att du alla ggr skulle känna som jag :-)
Satt och väntade på din kommentar. Tänkte att, Anne hon vet vad jag snackar om :-D
OCH det gjorde du!!
Precis, vi måste hålla skillnad på vemod och höstdepp. Inte samma sak, inte alls.
Vemodet är av den sorten som uppstår under somliga dagar. Inte otäckt, bara vackert ...
Det har absolut med vädret att göra. Vi har ju talat om det där med evig sommar och strålande sol jämt, att vi skulle ogilla enormt.

På sensommaren uppstår en annan färg på havet. En kallare blå, man ser att det inte längre är sommar. Den är över, även om det på många sätt fort är sommar.
Jag såg det i augusti vid vår stuga, och jag har tänkt på det så länge. Havet skiftar färg. OCH ja, tänk att du också reflekterat över det.
Du har det i ryggraden.
Precis som vi har hösten oh vemodet med oss rätt in i våra gener. Känslan.

Just det, det har absolut med klimatet och vädret att göra här. Somrarna är så långa. Hemma är de så korta, och det är alls inte underligt att nordbon har melankoli i sig. Vi som flyttat har den ju med oss vart i än kommer i världen.
det går inte över.
OCH tack och lov för det.
Nej, precis, här längtar man till hösten. Sommaren tröttar till slut ut en. Den är så lång och varm.

SÅ sant, det är verkligen så att vi har så många fyrar längs höstkusten, Halloween med allt dt innebär och sen Thanksgiving.
Plus allt annat som pumpkin patches, höstfestiavaler ...
Och allt under en ständigt leende höstsol ...
Ja du vet ...

Byter också ruta nu :-)

Annika said...

Anne igen:
En dag Anne, en dag är du tjejen som kör förbi pumpkin patch på väg till en vingård.
Du drabbas av en släng av vemod och säger till din man, minns du.
Ni pratar om det hela en stund. Istället för att köra till vänster till the patch fortsätter ni rakt fram mot en vingård.
Inte så dumt det heller.
jag minns ju trängseln på de stora fälten. Alla barn.
Men det ar roligt, det var det.
Njut av det medan tid varar, Anne. Tiden går så himla fort, ffa när man bara har ett barn. Alla kapitel blir så vansinnigt korta. Tänk på dem som har 2-4 barn, deras kapitel blir långa medan våra är över på ett kick.
På gott och ont.
Stella är en klok tjej, det låter som en bra ny tradition ni har. GILLAR!!! Det låter lagom och bra. Det låter perfekt.
Minns ju de där farmarna, hur de tom hade parkeringsvakter som visade var man skulle parkera etc etc etc.

Monica said...

Hösten är ju fin med alla färger, kylan kom lite tvärt här som du vet, det blev lite väl mycket av den, från sommarkläder till ullkappa och vinterkängor och jag frös ändå, haha. Men sen har det blivit lite bättre med plus 10 och mer med någon dag men Brittsommar blev det inte, kanske kommer senare. Men värst är mörkret, att solen går ned så tidigt och det bli kolmörkt på en gång. Och värre blir det. Annars är det skönt med frisk luften och att få byta ut sommarkläderna, så kul med de snygga höstkläderna. Tycker också att redan i augusti så känner man något, det är förändring och höstaningar efter en sommar men när de varit så fina som nu har jag de minnena ändå och jag tycker det är skönt med omväxling. Och haha, jag är liiiite spänd på vad de tar fram när det gäller julen, är på gång, fast ska förstås inget köpa;-). Kanske en jättestor adventsstjärna, lite sugen på det, haft så länge nu på fot som lampor i december men nu skulle jag vilja ha något sånt istället och hänga upp igen.

Ibland när jag vaknat tidigt och tittat ut så ser jag en rad morgontidiga skrapa bilrutorna och köra iväg redan klockan 5! Åh vad jag har det bra tänker jag och drar täcket över huvudet. Ser en hel del gå mot centrum också vid den tiden för att åka kommunalt. När det gäller bilarna är det tror jag för att slippa trängselskatten, det blir rätt mycket på en månad. De pengarna som Trafikverket ska låna av stockholmarna som pant, för de finns inte än förstås, för att bygga förbifart m m. De tänker ta 26 miljarder av oss, tänk om stockholmarna börjar cykla:-)

Ha det fortsatt så fint i veckan Annika!

Taina said...

ÄLSKAR hösten! Blir alldeles sprallig och vill bara slänga mig i lövhögarna. Färgerna, lukten och kyliga kvällar är bara FÖR mysigt. Var till IKEA idag och fyllde på ljusförrådet så nu eldas det, hahahahaha! Har nog ingen känsla av vemod eller melankoli. Det är mera fyrverkeri och så mycket jag vill göra. Pumporna är på plats redan och snart börjar det dyka upp ett och annat föremål här och där, hehehehe.

KRAMAR!

Annika said...

Monica:
DEN är ju det!
Älskar den. Här börjar den krya fram mer och mer, och det gläder mig. enormt.
Hos er gick det onekligen snabbt. Medan jag var kvar i Sthlm var det ännu sommarkläder som gällde.
Sommarkläder gäller ännu här, men det är egentligen bara att bara garderob nu. Det är dags.
Igår när jag var inne i en affär tog de fram julsakerna. Jag tittade inte så mkt på dem alls. Men det kändes ändå lite kul.
hehe.
Kommer ju inte heller att köpa mkt eftersom jag HAR sådana mängder härhemma.

Frost hos er. Ja, då är det gott att krypa under täcket igen.
Säkert tar vissa bilen in till stan å för att slippa trängselskatten. Fast jag tycker det vore lättare att ta sig in kommunalt med tanke på parkeringen därinne.
Ja jag tycker redan halva Sthlm är fullt av aggressiva cyklister, hehe.

Ha det så fint Monica!

Annika said...

Taina:
Det är så himla härligt.
Det finns inga lövhögar att slänga sig i här ännu. Men de kommer.
Älskar att gå i löven när de prasslar runt fötterna. MYSIGT.
Ja, det är en mkt mysig tid i östra USA, hösten!!
Måste till IKEA jag med. Säger bara, KRONLJUS!!!
Kramar!

Anonymous said...

Gubben höst tänk nu målar han,
björken i gult.
och med regnmoln intvålar han,
hela skyn så fult :)