Wednesday, November 07, 2018

Hemlängtan ...




Godmorgon!


Nu har väljarna sagt sitt.
I skrivande stund (tisdag eftermiddag) vet ingen ännu hur det gått. När du läser detta vet vi förmodligen hur det gått. Jag får helt enkelt vika en punkt åt mellanårsvalet imorgon, så får det bli.

Jag är med i flera grupper för svenskar i USA på Facebook. I de grupperna skriver folk om allt möjligt, från visum, green cards och medborgarskap till hur man kan hitta svenska disktrasor i USA. Hela spektrat finns i dessa grupper.
Jag är inte speciellt aktiv i någon av dem, men ibland kan jag skriva en kommentar, eller två.

Nu närmar sig julen med stormsteg och många skriver om den, hur man bäst bakar de godaste lussebullarna i USA utan kesella (haha) och om svenska julsaker och svenskfynd i USA.
Julen är ett stort ämne. Givetvis.
MEN, man kan även ibland läsa ledsna och uppgivna inlägg som handlar om hemlängtan och hur helgerna ska klaras av utan familjer och vänner i Sverige.

Hemlängtan …
DET är en hemsk och hopplös känsla. En stor känsla som nästan inte kan stoppas. Mer än kraft än en känsla.
Jag känner så för—och med—dem som lider av svår hemlängtan. Det är svårt att råda, eller tipsa om hur man kommer runt den.
Jag antar att man måste igenom den? Kämpa sig igenom de vågorna, och hoppas att man har någon förstående vid sidan om.
Givetvis är julen, och kanske midsommar, de högtiderna då svenskar i förskingringen längtar hem som mest.
Det är inte alls konstigt eftersom julen spelar på så starka strängar.

Bild från smartcollegevisits.com

Det var länge sen jag hade hemlängtan nu, tack och lov. Jag är glad att jag kan åka hem så pass ofta som jag gör. Utan de resorna hade nog min hemlängtan vaknat.
Som sagt, djupt tacksam ÄR jag för att jag kan var hemma ofta och länge när jag väl åker.

Under mitt au-pair år hade jag ingen direkt hemlängtan alls. Kanske för att jag visste att jag bara skulle vara borta i ett år … Nu blev det ju liiite längre än så …
Jo, jag minns att jag var smått nedtagen på julafton, lite blå och tom. Men inget mer med det.
Under det det året var jag förvånansvärt befriad från hemlängtan överhuvudtaget. Jag hade en bra värdfamilj, och det är jag så otroligt glad över än idag.

Bild från dotcomwomen.com


Min värsta jul, och egentligen den enda jobbiga jul jag haft i USA, var den första julen med Peters familj.
Alltså 1992. Peter och jag hade precis gift oss borgerligt, för mitt green cards skull. Den kyrkliga vigseln skedde i Sverige i juli 1993. Jag minns att den julaftonen var Peter, jag och hans systrar och handlade på en shopping-mall med galna folkmassor här i Northern Virginia. Ja, tänk er själva hur det är i en sådan dagarna före jul. Helt sjukt.
DÅ och DÄR fick jag den hemlängtan som varit värst under alla år i USA. Jag tänkte, här är jag, i en mall den 24 december! VARFÖR är jag inte hemma? VARFÖR är jag inte med min familj? Varför är ALLT så otroligt omysigt? Då vi kom hem från mallen var jag verkligen ledsen. OCH där och då lovade jag mig själv att att aldrig ge avkall på det svenska och på mina traditioner och vad JAG vill med julen.
Så blev det också, året efter kom min moster och firade jul med oss. Vi körde en äkta svensk julafton hemma hos oss i den lägenhet där vi bodde då. Den 25 for vi över till Peters föräldrar och var där på julfrukost och sedan var vi där hela dagen och sov över iallafall en natt. Allihopa.
DET var helt OK. Jag minns att min moster frågade hur det kändes, jag minns till och med exakt var vi stod då hon frågade. Jag kunde då ärligt säga att det kändes bra! Vilken skillnad på hur det hade känts bara ett år tidigare.

Jag tror så här, för att få en känsla av jul och hemtrevnad måste man man börja skapa sina egna traditioner.  Det blev, iallafall för mig, lättare att skapa skapa traditioner när jag fick barn. Men även innan dess hade Peter och jag väldigt traditionsenliga jular med svenskt på julafton.


Det ligger en hel del sanning i det här citatet.

Julen är min favorithögtid på hela året. Att skapa egna traditioner runt den blir så viktigt då man inte längre kan åka hem och fira med sin mamma, pappa, familj och syskon. MEN vet ni vad, det blir bra det med! Riktigt bra till och med.
Numera är den 23 en mysig dag då vi kör våra traditioner i familjen, vi äter alltid en extragod middag den dagen, vi spelar kort och tittar på en julfilm.
Julaftonen är svensk med julfrukost (som inte är så svensk kanske, hehe), julpromenad och Karl-Bertil Jonsson. Vi firar alltid med min kompis Susanna och hennes familj. En tradition jag uppskattar mycket.
På julaftonskvällen öppnas ett par paket innan läggdags.
Juldagen är amerikansk. Vi öppnar julstrumpor i sängen, äter en god och lång frukost och SEN öppnar vi paketen under granen.
PÅ eftermiddagen är vi hos Peters pappa.
Annandagen är en lugn dag, eftersom Peter aldrig numera jobbar den dagen, den kvällen äter vi svenskt julbord igen. Mycket gott och trevligt.

Alltså ja, det är så här jag tror man får göra när man “börjar om” i ett nytt land där inte julaftonen ens är en dag som “räknas”. Julaftonen här är mer som den 23 är i Norden. En uppladdning inför julhelgen, helt enkelt.
Men, som sagt, det går att styra in allt så att det blir precis så innerligt och fint som man vill ha det.
Jag vet det, och jag är en hemmakatt av rang. Kan jag göra det, så kan ALLA göra det.
Mest skulle jag önska att jag kunde gjuta lite av allt detta över mina svenska medsystrar och medbröder som bor i USA och som har svår hemlängtan under julen.  Så, så allt ska bli bra ...


Bild från newspring.cc

Hang in there, y’all. Hopefully it will pass!

24 comments:

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Tummen upp till detta inlägg! Vad bra att du skriver om det :-D
Nu har jag ju aldrig bott utomlands, men jag kan verkligen tänka mig att hemlängtan greppar tag med järnhand när den slår till.
Speciellt under högtider.

Precis som du skriver så tror jag också det är lättare att inte ha hemlängtan när en vet att vistelsen är tillfällig; typ 1-2 år, och sen ska en hem igen.
Men att det blir jobbigare när en flyttat iväg permanent.

Jag gillar det du berättar om dina/era jultraditioner.
Jag tycker det låter som det perfekta sättet att fira jul när en bor utomlands; du får "det bästa av två världar" liksom :-)

Det jag gillar med, speciellt, julen är den känslan att vara "del av något större", alltså en del av en högtid alla firar samtidigt (okej, relativt samtidigt) över hela jorden. Ett kollektivt firande typ. Gillar den känslan.


Ha en toppenfin onsdag!
Kramar /Erica

Äventyret framtiden said...

Jag tror som du Annika, man måste skapa sina egna traditioner för att må riktigt bra. Ni har ju löst det hela suveränt. Den svenska julen först och den amerikanska sen. Dubbelt upp och det är ju fint om något.
Hemlängtan är en svår känsla. Jag har "lidit" av det en sommar för 47 år sedan ( huu, har jag ens blivit 47? ;)) då min dåvarande fästman och jag cyklade i Lappland en het, jag menar verkligen hot, sommar. Så jag längtade hem till en början. För att få tankarna på annat så tänkte jag på julen hemma och vad alla skulle få i julklapp. Helknäppt men så var det. Nå, jag cyklade bort min hemlängtan efter några dagar och sen ville jag inte ens cykla hemåt igen, söderut mot Åland. Men medan den där längtan pågick var det för hemskt. Ingen trevlig känsla alls.
Nu för tiden ser jularna helt annorlunda ut än när jag hade småbarn och mina föräldrar och syskon i livet. Nu firar vi tillsammans Uffe och jag, eventuellt kommer dottern med familj hit, kanske sonen. Allt står skrivet i stjärnorna tillsvidare och om vi alla träffas är det förstås det bästa av allt, men om det inte fungerar går det riktigt bra ändå. Nu kan man ju hålla kontakten så bra via skype och andra sätt om man får alltför stor längtan till varandra. Jag tror att allt ändrar en hel del när man blir åldersrik, man tar livet lite grann piano och alla måsten försvinner. Min tanke finns oftast på dem som sitter ensamma en kväll då det förmodas att alla ska vara glada och lyckliga. Det fina i det hela är att här har vissa restauranger öppet hela julafton och julnatten där många ensamma träffas, och inte bara ensamma, utan även andra som känner för en annan gemenskap än den familjära. Först tyckte jag att det var märkligt att man "förstörde" julen på det sättet men så är det inte alls. Det är ett bra sätt att umgås, att slå sönder en ensam kväll som kanske annars gör bara ont. De har skapat en egen jultradition helt enkelt.
En fin dag önskas och få se vad valresultatet för med sig?

Anonymous said...

Hej Annika!
Vad fint skrivet. En liten push och tummen upp till de som har det lite jobbigt.
Jag kan så väl förstå hur jobbigt det kan vara. Minns min första jul med M:s släkt. Det var jättekonstigt och jag kände hela tiden att något fattades mej.Och då var det ändå här hemma i Sverige! Men även då fick jag tänka om och anpassa och det gick ju bra det oxå :-)
Kramar från Anette!

Anonymous said...

Bra skrivet av dig så fint ni ordnat det med både svenska och amerikanska traditioner.

Vi har i 25 år minst firat med min syster med familj och min bror med familj, turats om att vara hos varandra och den som hade julen fixade allt med mat och dryck (förutom jag som varje år åkte på att rulla småköttbullar).

Vi hade det så mysigt och allas barn var överlyckliga för det var enda gången alla kusiner var tillsammans, sen kom pojk- och flickvänner med i bilden och de "nya" verkligen njöt av att vara med varje år i "vår storfamilj". Sen började det komma barnbarn och då blev det lite svårare att få plats, även om alla lånade tomma hus/lägenheter av vänner som inte var hemma. Min käre bror skiljde sig och då splittrades den delen av släkten och sen började vi alla att inse att nu var det lite för svårhanterligt med uppåt 25-30 personer att fixa boende till, laga mat till osv, så nu firar vi alla med våra egna barn och barnbarn, men gissa att barnen fortfarande saknar kusinträffarna, oj, oj, oj. Barnbarnen minns ju inte så mycket av storfamiljen så för dem har det blivit en helt naturlig jul med bara sin egen familj.


Vi har ju frågat våra 2 barn med fam om vi inte kan fira i Spanien, men nej det går inte :-) . När som helst annars men inte på julen säger de och det får vi väl ta. Vi själva tycker det är ganska skönt att bara vara 8-9 personer över julen, alldeles lagom att få plats i huset med, lagom att laga mat till osv.


Kramar från Yvonne i Åkersberga

Ann Rumbleinthearctic said...

Ja de där svenska grupperna kan jag bli lite trött på ibland haha. Men kommentera det gör jag, om jag känner för det :)

Jag har ingen hemlängtan längre. Tror jag. Jag saknar en del kompisar förstås, men vet inte om hemlängtan liksom har vuxit bort. Jag är ju inte i Sverige så ofta, så kanske därför.

Första Julen jag var här firade jag hos en bekant i Victoria, Kanada, just eftersom jag precis kommit till USA. Har firat en jul i Sverige efter det, tror jag om jag minns rätt. Annars har vi ju firat i Bozeman, hos Ws föräldrar. Jag har ju alltid gillat att baka och hitta vägar till svensk mat osv, så jag har alltid fixat svensk jul alla år. Inlagd sill, köttbullar, korv som likna prinskorv, även hemmagjord leverpastej, lussekatter, ja allt som jag gillar med julen och annars också. Har inte försökt mig på julskinka eller någon Janssons. Men gravad lax är ju lätt att hitta, och i Alaska gjorde vi det ett år, inte till jul men ändå. Har aldrig varit så förtjust i jJanssons, så gråter mig ju inte till sömns för det haha. Det är väldigt få saker jag saknar med Sverige, i matväg alltså, det mesta kan man ju göra själv. Och vi har nu firat jul bara W och jag i två omgångar. Vi gör precis som du, en svensk jul och en amerikansk, och ett paket den 24e och resten den 25e. Lucia har jag sett en gång tror jag, i Madison, men annars inte. Kanske i år, på svenska kyrkan, jag får se om vi går. I år Kommer pappa hit och firar, och det ska bli kul. Det blir ju helt annorlunda här i New York där jul är så genomgående i staden, mer än någon annan stad vi bott i tidigare tillsammans.

K i Michigan said...

Annika när hon är som allra bäst.
You rock girl. Det finns ingen som så bra sätter känslor på pränt som du.
Jo men så är det. Man får skapa sitt eget, jobba med det. Det har jag gjort. Lyckats precis som du, Annika. Ja, jag är också en hemmakatt (älskar uttrycket).
Tack Annika för en jätte fin blogg!

Annika said...

Erica:
Tack vännen!
Ja, så är det. Det är vid storhelger den slår till med storsläggan för många. Just för att det är så traditionstungt och så sentimentalt för många.
För de flesta faktiskt, sen får man kämpa sig igenom det så gott man kan.
Precis, under mitt år som au-pair hade jag aldrig hemlängtan. Visste att det var ett år, punkt slut. Jag var lite "äldre" också, 24. De som var runt 18-20 hade mkt tuffare med hemlängtan, flera for hem igen efter ett litet tag i USA.
Ett år går fort, det visste jag redan då jag bara var 24.
Precis, det var tungt den där första julen i USA, usch och fy. Kommer forfarande ihåg hur hopplöst det kändes där på mallen. Men, det var också då jag gav mig själv löftet. Så ngt gott kom ur det också.
Håller med om det du skriver. Julen är så fin eftersom så många firar den, och samtidigt.
Det är stort, och jag gillar det!
Tack fina Erica!!
Kram!

Annika said...

Karin:
Men visst är det så. Man får aktivt jobba på att skapa nya traditioner. Inte bli för blå, även om det är lätt för mig att sitta här och säga det.
Hemlängtan ÄR inte rolig.
Den är som en kraft, och så stark. DU fick till det toppen där på cykeln då du satt och tänkte på julen, julklappar och sådant. Det fick dig att orka, att ta dig igenom
Just det, precis som du säger så ändras ju jularna med åren. Från barndom, tonår, ung vuxentid, tiden med barn hemma osv. Det ändras och skapas nya former hela tiden. Men det funkar det med.
Gud ja, jag håller med. Mina tankar går också till alla som sitter ensamma på julaftonskväll fastän det kanske finns familj i närheten. Eller så finns det inte det. SÅ himla sorgligt. Storhelgerna är svåra för många. Inte konstigt att de vill krypa under täcket och gömma sig. Det går faktiskt att lätt tänka sig in i hur det skulle kännas. Snacka om utanförskänsla deluxe ...
Håller också helt med dig om restauranger och annat på julen, de fyller en funktion. Verkligen.
Tack snälla Karin för din kloka kommentar. .
Valet? Hyfsat nöjd.
:-)

Annika said...

Anette:
TACK vännen!!!
ja, en liten push till dem som har det tufft i jul.
OH ja, såklart kan man ha stor hemlängtan även i egen stad, eller land. Absolut. Känslan kan komma även i samma by.
Det är inte kul. Precis, just det där "vad gör jag här?, varför är jag inte hemma med de mina?". Helt förlamande känns det, och såååå hopplöst. Men, det går att jobba sig ifrån det hela. Som tur är!
Som vi bägge har gjort.
Stora kramar!!

Annika said...

Yvonne:
Tack snälla Yvonne!!
Ja, jag tycker vi har ordnat det så bra. Perfekt, man firar två gånger. DET är jag mkt glad för.
Och att vi skapat så många traditioner. Gillar det.
Vilka jular ni firade. WOW! KAN tänka mig att kusinerna älskade det där. SÅ mycket! Och ni också, låter så fint.
OCH bra upplägg också det där att den som är värdar det året fixat rubbet. Det blir ju rättvist följande år.
Ja, förutom att du fick trilla köttbullar då, haha.
Men vilken tradition.
Just det, det blir ju svårare när familjer växer och barnbarn kommer in, och nya svärfamiljer etc. Då ändras det. Det måste nästan det.
HAHA, ja julen är så traditonsbunden att jag kan förstå att dina barn vill fira på hemmaplan. Så ni får ta en liten paus från Spanien då, haha. OCH ja, 9 personer runt julbordet låter mer hanterligt än 30.
Sker ngn lättare kusinträff under julen? Typ som glöggparty eller så?
TACK för att du berättar, låter härligt!!
Kramar!

Annika said...

Ann:
PÅ alla möjliga sätt blir man trött på dem. Just saying ...
Men jag tycker synd om dem som lider svårt av hemlängtan och ber andra om råd i grupperna hur de ska ta sig igenom helgerna.
TUFFT!!
nej, även jag är förskonad från hemlängtan, men inbillar mig att det beror på att jag är hemma så ofta. Självklart kan det ju också vara så att ju längre det går mellan besöken hemma desto mindre blir hemlängtan ...
Åh just det, du ÄR ju så duktig på mat och fix. Jag tycker också det mesta går att ordna härifrån. Jansson vill jag gärna ha, men inte på julbordet, äter det som en egen rätt. MUMS!!
Men annars, håller med dig.
DU att fira jul i Alaska ... gotta have to be a white dream!! Det skulle jag älska.
jag vet ju att du älskade dina år där.
Jag har heller inget behov av att se Lucia här. Det blir ändå inte detsamma. Däremot vill jag se den på SVT varje år.
Ja, NYC är en julstad, jag älskar stan i juletid. Ja annars också, men vid jul och på hösten är det magiskt i NYC.
Härligt att du bor där, tycker jag.
OCH så roligt att din pappa kommer!!
Kramar!

Annika said...

K:
TACK och välkommen hit!!!
Så bra att du också kommit över det där, det är inte lätt alla gånger.
Hemmakatt, det är ett bra uttryck. Beskriver exakt hur det är.
TACK snälla du för fina ord och välkommen tillbaka!!

Humlan said...

Jag tycker att du har löst det på ett klokt och bra sätt, både för dig själv och att K har fått med sig det svenska också.
Min mormor hade förresten alltid kalkon på juldagen, det kom från hennes mamma som hade bott i USA som ung och tog med sig den traditionen när hon flyttade hem igen. Min mamma gjorde det väl någon gång, men när hon slutade laga mat så försvann kalkonen hos oss.

Kramar!

Nettan said...

Det där med hemlängtan kan jag känna igen just genom att ha flyttat från Värmland till Skåne, visst det går att åka dit lätt men det tar 6-8 timmar med bil och i och med att banden försvinner (föräldrar och syskon som avlider mm) så blir det färre naturlig resor och jag kan längta dit ibland men inte som innan. Och det går inte att jämföra med att bo utomlands.

Vi har alltid skapat egna traditioner kring advent och jul, så mysigt viktigt också.
Hoppas nu du har en bra onsdag!

Kram

Brysselkakan said...

Hemlängtan kan vara extremt jobbigt... Kände inte av det så mycket alls under åren i Bryssel men vi åkte ju ofta till Sverige och det var ju inte så långt bort och ingen tidsskillnad.
Sonen i Pullman, WA har noll hemlängtan men det ligger i hans natur att inte känna sånt! Det är nog hans mor som mer saknar sonen ;-)

Annika said...

Humlan:
DET funkar bra det där för oss. OCH jag är så glad att jag inte drabbas av hemlängtan, för den är förlamande då den kommer.
Tycker så synd om alla som blir slavar under den. OK, den drabbar oss alla, men det finns vägar ur den.
När jag var liten gjorde min pappa alltid kalkon på nyårsafton. Så kul att ni också åt sådan, fast på juldagen. Passar bra, tycker jag.
Kramar!

Annika said...

Nettan:
DET förstår jag. Fullt ut.
Eller, jo, jag tror nog man kan jämföra det med att bo utomlands.. En stor flytt till en helt annan del. Men nog kommer den.
Hemlängtan, kraften.
Älskar då vi skapar oss egna traditioner. En rikedom.
Kram till dig,Nettan!!

Annika said...

Brysselkakan:
DET kan den, förlamande och hård som sten.
Tror det hjälper att åka hem ofta. Tur att din son inte känner av ngn sådan.
När åker ni över härnäst?

Anne said...

Vilket fint och väldigt klokt inlägg Annika. Det har märkts på dig under alla de här åren jag följt din blogg att ni har så fina, egna jultraditioner. Det bästa av två världar. Du brukar ju bjuda på ert julfirande och visa bilder, jag har alltid tyckt att ni firar så fina jular, inspirerande och mysigt. Men som du säger, man kommer nog inte dit bara sådär utan man får jobba lite för det också, lite arbete för att skapa sina egna jultraditioner som känns bra och rätt. För på julen ska det kännas bra, mys-pysigt och man vill bara njuta och uppskatta det man har. Inte känna saknad eller längtan, men som du säger, nog många som saknar och längtar hem då. Vilken hemsk känsla det måste ha varit den där gången för många många år sedan i mallen, när hemlängtan slog till, nästan lite panikkänsla också kanske?

Jag minns när jag firade de första 1-2 jularna med M´s familj, då var det ju på "hemmaplan" och inte att jag var långt borta utomlands som för dig. Men likväl, jag minns hur det faktiskt gjorde mig ledsen, hemlängtan drabbade mig helt enkelt och jag hade ingen julstämning. För hans familj som vi då firade med firade enligt mig "fel", jag kände ingen julstämning alls fastän vi ju var bara timmar från min familj men jag var liksom ändå "borta" för jag firade för första gången med en annan familj, bodde hos dem under juldagarna och tog del av deras firande. Jag insåg då också hur djupt personliga jultraditioner kan vara, även inom samma land och kultur. Hur varje familj har sitt upplägg och hur jag då i alla fall var vääääldigt svart-vit hur man skulle fira julen, det rätta sättet var så klart på mitt sätt, så som min familj gjort. Så när svärisfamiljen åt julgröten på "fel" sätt och "fel" tid, granen var fult klädd, de hade inte god choklad heller. Haha, ja du hör ju. Snacka om dömande men det kan vara tufft när man når den åldern att man är gift/sambo och börjar fira jul med sin respektive och med dennes familj. Jag hade flera år där när julen inte var lika viktig för mig, det var ledsamt på sätt och vis men SEN ja sen när vi kom in i nästa fas,hade blivit en egen familj (även före vi fick barn) och liksom uppnått den fasen och åldern att vi började skapa egna traditioner och fira på vårt sätt, då kom pirret tillbaka och sen dess har jag älskat julen mer än nånsin till och med. Det var nog inte förrän vi flyttade till USA som 30-åringar som vi faktiskt började bygga upp våra egna traditioner, då blev läget liksom mer akut, för här hade vi inga familjer att fira med utan var tvungna att skapa vårt sätt och våra tradioner. Hitta fram till dem, dessutom i ett annat land, precis som för dig. Som du också säger, det här med att skapa sina egna traditioer förstärks än mer sen när man får barn. Ännu mer skutt i tiden och till nutid och jag tycker vi sedan ett bra tag nu har väl invanda traditioner hur julen ska vara. Vi har liksom hittat vårt sätt som gör vi mår bra, viktigt viktigt som du vet.

Anne said...

Den sak jag nog haft svårast att vänja mig vid är hur vanlig 24 känns. Eller du säger det bra, det är som 23 hemma, en sån dag där när man laddar upp, fortfarande handlar mat, grejar, full rulle. Det är liksom ändå en vanlig vardag på det sättet och jag kan sakna den där lugna, fridfulla stämningen av hur allting är stängt, hur alla är inne och firar julen - så som det ju är i Norden 24, den stämningen saknas ju helt 24 här, den sortens fridfulla stämning känner man i så fall den 25 som ju är riktiga julfirardagen här. Vi brukar också gå julpromenad 24, ofta med målet att ta en kaffepaus på Starbucks. Först tyckte jag det var rätt sjukt, att sitta på Starbucks på julafton och dricka kaffe efter julpromenaden... Du vet, återigen det här med att allt ska ju vara stängt och rofyllt på julafton, sån stämning, inte att man är ute och fikar på lokal... Men numera har det här blivit en jättemysig, rätt självklar tradition. Julpromenad, stoppa vid Starbucks och sitta där och fika. Brukar vara så mysigt faktiskt.
Fint inlägg Annika, det här påminner mig om att snart är det december och då hoppas jag du i sann Annika anda bjuder på massor med julinlägg igen. Favorit i repris, att du återigen riktigt grottar ner dig i julinlägg. Jag brukar alltid få sån julstämning via din blogg. Seriöst, det är sant. Låter nästan lite knäppt men sant är det.
Kram

Annika said...

Anne:
TACK!!
Så roligt att du tycker det. Blir glad.
Ja, vi har fina traditioner som vi själva har skapat, som tagit form. Gillar det, och det gör ju också att hemlängtan inte knackar på.
Sant, på julen vill man bara in i en kokong av mys. OCH stanna där. OCH må bra.
Men det kommer inte utan jobb, det är riktigt.
Den julen var hemsk, 92. SÅ hemsk. Iaf julafton. Riktigt vidrig. Allt var ju så annorlunda och fel. MEN jag ändrade på det. BOOM.
OCH sen dess har jag aldrig känt just sådan vidrig hemlängtan. Varken förr eller senare. Men den gången kändes det!!

Right on, Anne. Det är ju det. Man kan ha hemlängtan i samma stad om det så är på det viset. Precis som du kände under din första jul med din mans familj. ALLA familjer skapar ju sitt eget, och då är det konstigt för de flesta som kommer utifrån. Så annorlunda och så "fel". Julen är en så sentimental högtid också, och vi alla vill ha det som "vi" har det.
Svårt.
Det var säkert det som spelade in hos Peters fldrar den gången också.
Så svårt så många ggr i början med en ny partner då det kommer till julen. Peter har firat jul i Sverige också flera gånger, och då ör ju allt totalt annorlunda för honom också. Julaftonen som är så speciell, mörkret ute och sen juldagen som egentligen är den stora vilodagen hemma. De jular vi varit hemma har P och jag lagat kalkon den dagen. Uppskattat.

Nej, de finaste traditionerna fick jag då vi fick barn. Då blev det pirrigt igen. Precis som för dig! Älskar pirret, och hoppas att det aldrig försvinner.
KAN verkligen också förstå att era julrötter kom med Stella. Det blir så, och det är härligt.
SÅ glad att du hittat dit. OK, nu byter jag kommentar så detta inte blir för långt, som du gjorde, hihi!!!!

Annika said...

Anne igen:
YUP!!
I KNOW, den 24 är ju som den 23 hemma. VET, det känns jättekonstigt att det inte är mer festligt och pirrigt. ATT det egentligen bara är juldagen som räknas.
OCH då har ju vårt pirr lagt sig lite, vi som är vana att fira den 24.
Det var länge sen Peter jobbade en julafton, inte på 15 år tror jag har han jobbat varken julafton eller annandagen. Det gör ju att allt blir festligare och roligare. Samma med min vän Susanna, ingen av dem jobbar julafton heller.
HAHA, Anne, Starbucks är en del av vår julprommis också. Vi går in där och köper en kopp och går ut igen. SÅ jag VET! Jag vet!! HAHA. Vet, det låter sjukt, men det funkar toppen :-)
Kära söta Anne, tack!!! Ja, jag ska vika denna blogg till en julblogg från den 1 till julafton. Den brukar jag ju ta lite julledigt till efter nyår. Det gör jag nog iår med.
TACK igen för din kommentar som verkligen gör mig glad och taggad!!
KRAMAR I MASSOR!!!

Brysselkakan said...

Ingen aning! Vi hoppas på att lyckas få hit honom i sommar men det beror på hur han jobbar under sommarterminen vilket han inte vet förrän i vår, det är ju tre omgångar då och i somras jobbade han den i mitten. Får han första eller sista i år skulle ju en resa hit kunna funka fint!

Annika said...

Brysselkakan:
Hoppas det!!
Förstår att du saknar!