Ut i skog och mark!




Godmorgon denna fredag!


I lördags blev det vandring för Peter och mig igen.
Härligt.
Kan inte nog prisa denna hobby som bara är ett par år gammal för oss bägge. Hiking, it does a body and soul so incredibly good!
Vandring--eller hiking-- tack för att DU kom in våra liv!!
Peter och jag blir mer och mer bitna av vandringsflugan. Jag hoppas mina knän ska palla med det länge till. De känns rätt bra i skrivande stund.



På väg mot leden.  En vacker morgon i Shenandoah Valley.


Vi har underbara leder nära Washington DC. Det är egentligen bara att välja och vraka. TACK för det!
En knapp timmes bilfärd bort ligger Blue Ridge Mountains, som är en del av den långa bergskedjan Appalachian Mountains. Appalackerna.
Det är längs de bergen vandringsleden The Applachian Trail finns. Den led som Peter och jag gärna vandrar på.  Den led som vi har en stor fet CRUSH på. Eller äsch, låt oss vara ärliga, vi ÄLSKAR den!



Dags att börja vandra.  Hösten har kommit längre i bergen än vad den har på hemmaplan.


DOCK, i lördags vandrade vi inte längs AT. Istället for vi bortom den för att vandra upp till Buzzard Rock som ligger nära Strasburg i allra mest nordvästliga Virginia.



Peter's hiking on ...


När vi ger oss iväg på dessa vandringar drar vi i arla morgonstund.
Vi åker runt 7-7:30.
Det är härligt att vara ute på stigarna tidigt.
Vi hade med matsäck, och det har vi nästan alltid. Vi har med mackor, lite nötter, vatten (givetvis), någon frukt och kanske något sött. Jag har också med en liten termos med kaffe eller te.
Det är så otroligt mysigt att fika när man kommit till sitt mål. Älskar det!
Då smakar matsäcken extra gott.






Vid första utsiktsplatsen har man denna utsikt!!  SÅ fin.  Men vi fortsatte att vandra uppåt.


Denna led skulle jag nog klassa som medium till svår.
Stigen börjar ganska lätt, men hela tiden går den uppåt. Givetvis, för att bli belönad med underbara utsikter måste man upp, upp och upp.
Ingen direkt jobbig stigning, men den blev väldigt stenig och väldigt ojämn.






Dags att vandra vidare uppåt.

När vi sen skulle upp på den verkliga toppen skulle jag klassa denna vandring som svår. På somliga ställen fick man KLÄTTRA över stenblock, och det var otäckt brant på sidorna.
På såna ställen kan jag ibland känna lite skräck, men jag kämpar mig igenom den skräcken.



SÅ totalt mäktig UTSIKT!!!

Den här bilden har Peter tagit från bergskammen.  Berget stupar rätt ner i dalen.  Ser ni bilvägen därnere?  DET isar i mig bara av att se den här bilden.

Betalningen var LJUVLIG!!!
Fullkomligt UNDERBAR utsikt.
OCH vi var ensamma. DET är det minsann inte alltid säkert att man är. Populära stigar och leder kan vara rätt proppade emellanåt. Speciellt på toppen.
Efter ett tag dök det upp ett par killar som skulle REPELLERA ner för berget. Det är inte första gången vi sett sådant på våra vandringar. Jag blir lika knäsvag varje gång jag ser killar och tjejer som vågar sig på det. Nerverna i mina ben och knän värker bara av att se dem.



Vassa stenkanter längs stigen på väg upp.




Jag vågar inte ens gå fram till bergskammar och titta ner.
Det bara svajar framför mig om jag gör det.
Peter har NOLL problem med sådant. Han kan sitta med benen dinglande över en bergskam. DET kan INTE jag. Jag törs inte.
Får svindel galore.

Vädret var bra för vandring, kanske lite för varmt, men på toppen var det fläktande och svalt. SKÖNT!!


Här passar det bra att äta den medhavda matsäcken.


Ännu en härlig vandring i denna fina stat.
TACK naturen!
Jag älskar dig!
DU är min religion!








Helg igen!
Karolina kommer hem från Elon ikväll.  Med flyget. Höstlov. Just det, sista höstlovet.
På tisdag flyger hon tillbaka till Raleigh igen.
Inga direkta planer för oss i helgen förutom önskemiddagar som unga fröken Karolina beställer av mig.


Ha nu ett fin veckoslut så hörs vi på tisdag igen!

Comments

Härligt Annika!
Det är vandringar som gäller för oss också och som har varit rena medicinen för Uffe. Han har haft mycket hjälp att komma tillbaka efter sin stroke tack vare våra ihärdiga vandringar. Vi är ute och vandrar ofta, ofta och också på höjder, i kuperad terräng. På Kreta blev det däremot mera sänkor att vandra i. Det var helt enkelt för hett.
Ljuvliga utsikter visar du, belöningen för klättrandet!
Dina knän kommer säkert att hålla länge än, du förstärker dem ju tack vare era vandringar.
Ha en fin helg med Karolina! Njut fullt ut!
HeLena said…
Fantastiskt!! Härligt! Älskar också att vara ute och vandra... Dina knän kommer säkert att hålla länge än då du på ett lugnt och metodiskt sätt tränar dem med vandring!
Hur är det med din arm? Jag hoppas den är mycket bättre!
Ha en härlig helg med familjen!
Många kramar!
Vform said…
Jag säger också FANTASTISKT ... borde få se detta 'live' ...
Ha en riktigt skön helg med de dina!! NJUT!
Stor KRAM ♥
Jimmy said…
Instämmer med de andra. Fantastiskt! Det är som i en sagobok. Verkligen en lisa för själen!
Annika said…
Karin:
TACK!!
Du älskar ju att vandra också!
OCH så otroligt härligt för Uffe att det hjälpt honom så mkt längs vägen. Vad glad jag blir över att höra det, Karin!!!
Jag tror att vandring, den stärker både kropp och själ. Precis som du skriver.
Nej, är det för hett är det inte kul.
Och utsikterna ja, de är belöningen.
Ha nu en riktigt fin och BRA helg!!!
Annika said…
Helena:
Tack, det är så härligt.
OCH en så rolig hobby!!!
Du har varit på en cool träningsresa. Gud vad ballt!!!
Mina knän, jag hoppas mest att de inte tar stryk av detta, om jag ska vara ärlig. De mår säkert bättre av mina PWs på asfalt här i Reston. Men so be it.
Armen, ja den är ärrig och ful. Ska visa den vid tillfälle :-)
Ha en finfin helg, fina Helena!!
Kramar!!
Annika said…
Vivan;
TACK fina du!!!
Ja, det borde du!! :-)
Kramar och ha en toppenhelg!!
Annika said…
Jimmy:
Tusen tack, sååååååååå tacksam över att ha så mkt runt hörnet. OCH att det finns så mkt vackert runt Washington DC.
Ha en bra helg!!
bettan said…
Fantastiska vyer du visar. Så vackert. Men jag har dessvärre också plågsam svindel.
Önskar jag kunde promenera/vandra som jag kunde tidigare. Är numera begränsad men gläder mig över allt jag faktiskt kan :)

Önskar er en fin helg med dottern.
KRAM!!
Antje said…
WOW! Vilka utsikter! Skönt att höra att ditt knä håller även för de mer krävande vandringarna igen. Håller verkligen tummarna att det håller i sig!
Vi älskar också att vara ute och vandra, det är verkligen rena medicinen för kropp och själ! Eller ok, för oss är det mest långpromenader just nu men innan barnen kom, gjorde vi några svårare vandringar i Jotunheimen och alperna! Älskar! Vandring och fotografering är mina och min mans gemensamma hobbies :-)

Ha nu en underbar helg med hela familjen!
Musikanta said…
Jag behöver bara titta på dina bilder för att det ska ila i benen. Men visst är det vackert! Skönt att du kan vandra igen.
Kram från Ingrid som önskar dig en trevlig helg med dottern.
Monica said…
Så vackert! Och det är något speciellt med luften och allt i naturen, man känner ju lukter, hur vinden doftar, underbara foton! Och så goda smörgåsarna med kaffe är ute, nästan det bästa och lite anat smått och gott. Mäktiga klippor och stenarna ser inte helt lätta ut att klättra över, men som ni vandrar tränar ni upp er mycket också.
Ha en riktigt fin helg Annika och så kul att Karolina kommer hem på höstlov.
Annika said…
Bettan;
DET är underbart!!
OCH tack!!
jag kan känna av svindel också ibland när vi är högt uppe. Verkligen.
Så jag fattar.
Precis, Bettan, det är rätt attityd!!
KRAMAR!!!
Annika said…
Antje:
Tack, ja underbara utsikter. SÅ tjusiga.
Ja mitt knä håller, men jag vet inte hur "nyttigt" det är då det är mer avancerat. Men detta älskar jag ju så jag vill inte sluta.
SKULLE ÄLSKA att vandra i alperna. Alltså en önskedröm!!
Ni kommer att kunna ge er ut igen!!
Tycker att det är ett fantastiskt intresse att dela med sin man/fru!!!
Antje, ha en toppenfin helg.
Kramar!!
Annika said…
Ingrid:
HIHI!
jag förstår :-)
Har svindel jag också, så ibland får jag stålsätta mig.
Och riktigt läskiga vandringar skulle jag inte greja, alltså på smala leder med bara stup. DÅ skulle jag svimma, tror jag.
Detta är rätt snällt, trots allt ;-)
Men jag fattar verkligen.
Stor kram och trevlig helg!!
Annika said…
Monica:
TACK!!
OCH ja, det är verkligen det. Just dofterna, och vindarna som kommer då man är lite högre upp. SÅ underbart.
Precis, lunchen är nästan det bästa, Då vi slår oss ner och äter och tittar på utsikten efter att ha gått långt. SÅ härligt.
Nej, det var avancerat ett par ggr på denna vandring. Fick verkligen klättra över stenar denna gång.
Kul med K.
Monica, ha en jättefin helg, fina, fina du!!!
Steel City Anna said…
Så fint. Underbara höstfärger. Och sol! Jag får också svindel. Usch så brant det är!
Anonymous said…
Kanske det var "empty nest" syndromet, som fick er att börja
vandra på allvar? :) Hur som helst är det vi, dina läsare,
som får njuta av er hobby. Dina foton blir bättre och bättre (om det är möjligt).
Underbart att få se såna vyer utan att behöva klättra själv.
Den där stigen måste ha var klassad som "difficult"; ser Peter
där mellan de lutande klipporna - ingen stig precis.

Som du säjer - att ha såna tillgångar i närheten av där man bor,
är ju en välsignelse. Och att komma bort från allt elände i Washington -
extra bonus!!!

Karolinas sista höstlov! Bitter sweet, antagligen! Men ni får
några fina höstdagar tillsammans. Enjoy!

Ruth i Virginia


Annika said…
Anna:
TACK!!
Ja, det var så härligt.
Jättefint väder var det. Svindel, jag vet, jag med.
Ha det bäst i helgen!!
Annika said…
Ruth;
Mkt möjligt faktiskt.
Tror absolut det var då vi började iaf, det stämmer.
Se där, ngt bra som kom av det också ;-)
Så himla GLAD för denna hobby som är som en lisa för kropp och själ.
Måtte knäna palla bara ...
TACK, vad rar du är, det är toppen att ha m Canon på dessa vandringar, det är verkligen det.
Så jag tackar för fina ord, och jag är glad att du hänger med på färden.
Denna var klassad medium-difficult på de flesta siter vi kollade. Jag skulle absolut hålla med, den sista biten är svår, och absolut lite otäck.
Vi bor så vackert, du och jag, Ruth!
En ynnest att bo i den här vackra staten.
OCH att ha allt detta en timme från DC. Ja, jag vet, alltså det som sker i Washington får en faktiskt att vilja gråta.
När, när och åter NÄR ska man avsätta stollen???
Ruth, ha så fint i helgen. HHS har sin homecoming imorrn, så kanske går du och ser paraden?
:-)
Taina said…
Men himmelens vad fint det ser ut att vara på era vandringar! Love, love, love it! Jag brukar ju inte "hike-a", men har noterat att det blivit en riktig fluga. Albert älskar att vandra i fjällen. Och snart när han flyttar till Schweiz kommer att det finnas gott om "fjäll", hahahahahaha!

Vad skönt att ditt knä håller då!

Ha en fin helg!

Kram kram
Molly said…
Ser fantastiskt ut! Lite nyfiken på hur långt ni går på en dagstur.
Anonymous said…
Det ser otroligt härligt ut! Tufft men härligt.
Ha en underbart härlig helg med dottern!
Kram från Anette
Channal said…
Fantastiska vyer! Ser varmt och skönt ut också. Mysigt att få hem Karolina. Om två veckor har vi höstlov. Ska bli så skönt! Ute i skog och mark det är jag också. Med mitt lilla barnbarn =) Vi hittade lite lingon!

KRAMAR Anna
Annika said…
Taina;
LOVE IT!!!
Det har blivit en verklig hobby för oss.
Gud, för Albert i Schwieiz kommer det bli grymt!! Helt magiskt maffigt att vandra i alperna.
Ja, det är nog lite av en fluga att vandra. TUR att jag blev biten av den :-)
Det är så lätt här också att ta sig ut på lederna.
so far so good med knäet, kan inte tänka längre än så. Typ.

Kramar!!
Annika said…
Molly;
Det är så härligt.
Det varierar för oss, från 8 km till 27 km.
Lite så, beroende på led och tid. Det är ju i bergen, för det mesta.
Annika said…
Anette:
DET är så härligt.
Denna hike var rätt avancerad. Det tycker jag.
TACK; mysigt med K hemma :-)
Kramar!!
Annika said…
Channal:
TACK, det var helt underbart.
Varmt var det, väldigt varmt för årstiden tom.
JA! Så mysigt med K hemma nu.
Härligt md höstlov för dig också snart.
Såg de gulliga bilderna på insta med Frank i skogen.
Kramar!!
Anne-Marie said…
Att vandra är verkligen en fin form av motion och samtidigt ser man dessa fantastiska vyer.
Är fortfarande fascinerad av att ni har denna underbara natur så nära er. Det är intressant att så stora områden av orörd (ser ut att vara orörd) natur finns i närheten av DC.
Vilken utsikt Annika!
Och det där du skriver att inte kunna sitta på en klippa och dingla med benen är samma med mig. Jag skulle aldrig klara av det. Svindeln kommer som ett brev på posten.
Och att se andra göra sådana saker är nästan lika otäckt.
Vad skönt att ditt knä håller.
Visst är naturen som en religion eller en andlig upplevelse. Det känner jag också.
Kramar!!
Annika said…
AM:
Det är verkligen det, så fint för både kropp och själ. Tycker det är så härligt.
Ja, jag håller med, helt otrolig natur utanför DC. Man behöver inte åka långt för att komma till den, och jag älskar det.
Nej, jag klarar inte av höjderna, alltså att gå för nära stupen. Grejar det inte, då svajar hela världen och jag blir så yr.
Men P, han klarar det.
Tack, AM, mitt knä håller, men visst tänker jag på det. Jag vet ju att det "lånad tid" sas. Så visst funderar jag på över hur bra detta egentligen är för det. Det är ju inte promenadväger på asfalt..
Naturen är min religion, och jag vet att det är din också. Så fint att ha den, och att älska den.
OCH att tanka energi i den.
Stora kramar!!
Cari said…
Så vackert ni har nära er.
Och du tar så fina bilder - tack.
Är lederna bra utmärkta? Är det lätt att hitta?
Annika said…
Cari:
Tack, ja vi har verkligen vackert vackert SÅ nära. OCH bergen!! Så glad för det.
TACK för dina fina ord om mina foton.
Ja, lederna är utmärkt utmärkta. samtliga jag varit på, inklusive AT. Man behöver aldrig vara rädd för att gå vilse.