Wednesday, September 13, 2017

Dagen vi aldrig glömmer ...




Godmorgon på er alla!


I måndags var det den 11 september ...
Det är ett datum med tyngd. Ett mardrömsdatum, om det nu finns något sådant. Jag får dock fastställa att 11 september 2001-- eller 9/11 som ju dagen allmänt går under--är en dag som etsat sig fast i min hjärnbark för alltid.

Jag minns i detalj ALLT från den dagen.
Vädret var ovanligt vackert den morgonen. Himlen alldeles blå, det var friskt, skönt och lugnt. Den heta Washington-sommaren höll på att ge vika för hösten, precis som nu.
Själv hade jag en liten femårig Karolina härhemma som hade börjat Kindergarten några dagar tidigare.
Som alltid var hon självständig, skolsugen och glad. Att gå heldagar i skolan var ingen match för henne.
Jag lämnade av henne vid klassrummet och sen for jag till gymmet.

I bilen på väg mot sagda gym började man på radioprogrammet jag lyssnade på att tala om ett plan som troligtvis navigerat fel och kört in i ett av tornen i World Trade Center i New York
Man resonerade att det var en liten Cessna som kört så galet fel det bara kunde.
Men, hur konstigt? Dagen var ju kristallklar.
En stund senare ringde Peter på min mobil, och han frågade om jag hade hört vad som hade hänt.
Vi talade lite mer om det underliga att ett plan kunde navigera så fel.

Jag kom till gymmet, gick in och ställde mig på trappmaskinen. På TV-apparaterna kunde man se nyheterna.
OCH där kunde vi alla se när det andra planet med FULL kraft körde in i det andra tvillingtornet. Vid det här laget förstod nog ALLA att detta skulle bli en dag vi aldrig skulle glömma.
Jag bestämde mig för att genast åka hem.
Det gjorde de flesta andra också.
PÅ vägen hem minns jag att jag såg folk i bilar bredvid mig som grät medan de talade i sina mobiler.

På radion talades det om TVÅ plan till som i den stunden inte kunde hittas ...
Det var fastställt att att det ena lämnat Dulles Airport, nära mig alltså, och att det var på väg mot Kalifornien, men att det nu ändrat kurs och var på väg mot Washington istället.
Det andra planet hade lämnat Newark och var troligen på väg mot Washington, sa man.
Vid det här laget visste vi alla vad som hänt i New York.
Det jag kommer ihåg är hur skräcken steg i kroppen.
Peter ringde återigen och sa att han var på väg hem. Alla hade lämnat jobbet.  Kontoret stängde.
Vi möttes hemma, och sen gick vi till skolan för att hämta Karolina tillsammans.
Innan dess visste vi att det plan som lämnat Dulles nu hade kraschats-- och ställt till en våldsam eldsvåda--  i Pentagon i Arlington här i Virginia.
Peters pappa jobbade i Pentagon, och det var ingen i familjen som lyckades få tag på honom.

Mina föräldrar ringde, min syster ringde, min moster ringde och någon vän ringde hit. Alla var djupt förvirrade och rädda, precis som jag.
Till slut blev telefonlinjerna till och från USA överbelastade och ingen kom längre fram per telefon.

Karolina kom hem, och eftersom hon var fem år förstod hon inte mycket av det som hände.
Tur det kanske.
Jag minns att hon frågade, “när ska de sluta visa den där filmen med planen”?
Lilla hjärtat.

Efter ett tag fick vi då veta att ett plan störtat i Pennsylvania.  Det plan som var menat för The Capitol Building i Washington DC. Jag tror att vi ganska snabbt fick veta att det var passagerarna som tagit kommandot i det planet. DE passagerna  hade fått veta vad som höll på att ske tack vare textmeddelanden och telefonsamtal på deras mobiler.
Jag kan inte ens föreställa mig den skräck de måste ha känt …
Vi vet ju nu efteråt hur våldsamt passagerarna på det planet kämpade mot kaparna innan det till slut störtade  mitt ute på en stor åker i Shanksville, PA.

Att luftrummet över USA hade stängts fick vi höra strax därpå. Inga plan på väg hit fick landa i USA. De fick vända om igen. Inga plan fick heller lyfta.
Jag minns inte längre hur länge luftrummet var stängt? Kanske ett par dagar? Kanske något längre?

DET som vi däremot märke av var hur stora militärplan flög in och ut från Dulles Airport natt och dag, ofta på låg höjd över oss.
Otäckt. Militärplan och helikoptrar är det enda jag minns.

Peters pappa då?
JO, han hade varit i motsatt sida av The Pentagon när planet flögs in där.
Han sa att de trodde att det var en jordbävning tills de flick veta VAD som hänt.
Pete hade ett helvete att ta sig från Pentagon i Arlington till huset i Fairfax. SÅ många vägar var avstängda. OCH lokaltrafiken överbelastad.
Därtill var mobilnätet överlastat så han kunde inte ringa hem och säga att han var OK.
De timmarna var vidriga, innan vi visste om han var drabbad, eller inte.
Ingen fick tag på honom.
Till sist bestämde han sig för att börja gå hem, och på vägen hittade han en telefonkiosk som han ringde ifrån.  Han fick lift hem av en person.
Lättnaden var stor.

Samma kväll då vi satt härhemma och såg på live-sändningar på TV blev det strömavbrott. OCH jag minns att jag på fullt allvar då tänkte att, "NU ÄR det slut, jordens undergång och att terroristerna nu helt tagit över".
Det var “bara” ett helt vanligt avbrott.  DET kom dock så olämpligt det BARA kunde.
Minns att vi grannar rusade ut på allmänningen framför våra hus, och att vi alla tänkte samma sak.


Hela den hösten var som en bubbla. En högst overklig sådan.
Ingen kopplade av, alla var på helspänn. OCH hela Washington DC med omnejd var SÅ ansträngt.
Sen kom Anthrax som grädde på moset. Under flera veckor gick jag och hämtade posten med latexhandskar på mig, och öppnade ALL post utomhus. Livrädd för det vita pulvret som skulle kunna ge mjältbrand och som påträffats i brev till adressater i DC med omnejd.

Varje morgon var det första vi gjorde att kolla nyheterna. Hade något nytt vidrigt hänt?


9/11 är en dag, och den hösten en höst, jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever.

9/11 skakade om USA till grunden. Dagen förändrade hela landet och dess folk. Ja, den förändrade hela världen.
INGET blev sig likt igen.
Jag tror aldrig vi någonsin kommer att återhämta oss.
OCH terrrorn, den är här för att stanna.

Jag antar att ni alla vet i detalj var ni var, och vad ni gjorde, den dagen.

18 comments:

Anonymous said...

Oh ja, minns väl var jag var och vad jag gjorde. Satt på jobbet och planerade någon utbildning när en av säljarna skriker något och rusar upp för spiraltrappen till övervåningen där det fanns en stor tv. Vi andra följer efter för att se vad han skrek för och sedan rullar helvetet upp framför oss.
Har också ett tydligt minne av när vi besökte NYC några år senare och var på någon militärbåt med museum och de hade arrangerat en stor monter med hur det så ut på gatorna runt omkring tornen; allt damm, sot, papper, glasögon, skor och massor av andra saker. Säkert tjugo centimeter tjockt med allt detta.

Förstår att det måste varit en hemsk höst att leva där du gör, så nära ett tänkt mål vid ev nytt attentat.

Det som är lite skrämmande är att vi sakta vänjer oss vid detta hot och anpassar oss...

Steel City Anna said...

Väl skrivet och intressant att läsa om din upplevelse från ditt perspektiv på så nära håll. Det gör det lättare att förstå. Så länge sen nu ändå men det känns som igår.

Annika said...

Brysselkakan:
En dag som etsat dig fast så hårt den bara kan.
Lustigt att man så i detalj kan minnas en dag.
Ja, denna overklighetskänsla som överväldigade oss alla, och allt direktsänt sgs.
Just det, all bråte i NYC sen. All aska, all sot, all bråte. Jag känner en tjej som då bodde på södra Manhattan, högt upp. Hon hade aska i sin lgh, och på hennes fönsterbläck låg en SKO. Ja, så vidrigt vidrigt.
OCH det är precis lika vidrigt nu, som du säger, att vi fasiken håller på att anpassa oss till detta nya.
HUR GALET!
Ja, det var verkligen konstigt att vara så MITT i det som jag var. Så underligt.

Annika said...

Anna:
TACK!
Det är en sådan där dag jag aldrig glömmer. OCH aldrig kommer att glömma. Underligt att man kan minnas ngt så tydligt så långt senare.
Hela hösten var så otroligt konstig. OCH kanske hela första året.
Men som det var förr blir det aldrig mer igen.

Stockholmsbo said...

Välskrivet som alltid, Annika.
Du kan det här med att formulera dig.
Jag minns också exakt var jag var den dagen, på jobbet.
Min arbetskompis kom in och hämtade mig och så sprang vi till ett rum där någon satt på CNN. Vi satt bara och gapade, kändes som en filmrulle.
Förstår att det var så hemskt för er som verkligen var där.
Tack för bra post. som alltid.

Nettan said...

Japp, jag minns att jag låg hemma däckad i förkylning och tittade på någon film då jag fick sms från en kompis att något hade hänt. Slog över till nyheterna och insåg att det var mer än bara någon vanlig händelse och det ändrade ju världen utan dess like.
Skrämmande.

Angående gårdagens inlägg, vilken underbar vandring, våra vandringar har regnat bort och jag längtar efter härliga höstvandringar i stället.

Kramar

Monica said...

Det var så ofattbart ruskigt, som att världen kunde vändas upp och ned i ett slag, ja ta slut. Som vansinnet totalt brutit ut. Du var så nära det.

Jag minns exakt, en specialistläkare och jag satt mittemot varandra som man gör i mitt jobb, analyserade organ från akut operation, sen analyseras de vidare förstås men första bedömning och direktkontakt med kirurgerna, ska vi ta mer? Ur cancerhänseende. Och mitt i det så kom detta, nån kom springande med en radio och vi måste ju samtidigt sköta arbetet som om ingenting hänt, men jag och han började prata om detta också, men kunde inte släppa något, de kunde ingen på op heller. Så blev det ett springande omkring oss, på KS arbetar förstås folk från hela världen och även icke så USA-vänliga, ja du förstår. Det blev en konstig stämning. Vi blev upprörda över folk här med.

Senare hade vi en tyst minut för er, det sa klinikchefen till om och ordnade en stund, när informationen om det som skett gått in lite mer. Och den läkaren känner jag en speciell samhörighet med fortfarande, vi var i ganska många svåra situationer och vi har något samförstånd när vi ses. Känner jag inte med någon av de andra.

Samtidigt hade jag en vän i NY, han blev den förste som fick lyfta sitt plan därifrån. Jag beundrar deras psyke, dels att hantera detta och så alla passagerare, vad hans familj var lättad när han landat med sitt stora plan på Arlanda sedan. Och jag fick sms att allt gått bra.

Världen blev förändrad efter detta och tyvärr fortsätter det så. Sverige känns ganska underligt numera även om alla säger att här är det bäst, är tryggast, vi vet bäst och har bästa dricksvattnet:-), det tror jag är en sanning med modifikation, ja alltihop.

Bra skrivet Annika och tack för att du berättar!

Annika said...

Stockholmsbo:
Tack ska du ha, snällt sagt.
Ja, en overklig dag. Det var precis som en katastroffilm, men på riktigt. OCH världen fick sig en knäpp så som den ännu lider av, och alltid kommer att lida av.
Ha det så gott!!

Annika said...

Nettan:
Exakt, vi vet exakt vad som hände den dagen. Den liksom är inristad i hjärnan på oss.
Ja, den dagen ändrade världen, vi kan verkligen säga det.
SÅ hemskt.
TACK, ja det var en grymt härlig vandrig i lördags. Älskade den.
Lite svår, men ändå inte. Svårt att förklara. Tuffast var absolut terrängen. SÅ stenig.
Vi får hoppas att ni kommer ut på många vandringar i höst, Nettan.
Kramar!!

Annika said...

Monica:
SÅ var det.
Vansinnet bröt ut, och det har ändrat allt, egentligen.
Den dagen fick sig världen en känga som den har sår ifrån än idag.
Hemskt.
Ja, jag var mitt i det. Och det var konstigt, och samtidigt rätt bra. Såg ju direkt vad som hände, fick höra saker tidigt etc.
ÅH, du satt i en svår sits där, du och läkaren. Förstår så väl att ni fick kämpa på för att kunna koncentrera er på det ni skulle.
TUFFT.
Ja, jag kan också föreställa mig allas reaktioner omkring dig.
Låter som en BRA läkare! Som ordnade tyst minut. Förstår att du gillar honom.
JA; jag kan tänka mig hur hemskt och vitsigt det måste ha känts för all flygpersonal som var här då också. De måste ha varit fast ett bra tag. MINNS inte hur länge luftrummet var stängt, men kan googla upp det.
SÅ jag förstår att den piloten drog en lättnadens suck då han landat på ARN igen.
OCH alla hans passagerare.
Absolut, visst har Sverige förändrats också. Det där med "världens bästa land" , ja det får man ta med en nypa salt. FOR SURE!!
TACK för att du läser, jag bloggade inte i måndags, men kände att jag ville skriva om det iaf.
TACK Monica!!

Anne said...

Fastän jag känner till och hört dina minnen från 9/11 förut så blir jag verkligen lika berörd, ryser till liksom. Ja, det är en dag som etsat sig fast för alltid. Hos alla men ännu mer så förstås för er som bodde här då. Ni var ju verkligen mitt inne i allting. Men även om jag fortfarande bodde i Sverige då så är det en sån där dag jag minns, kommer också ihåg vad jag gjorde. Märkligt alltså, hur den där dagen för 16 år sedan känns både så avlägsen men samtidigt så nära. Det var en annan värld, det var verkligen det. Som jag såg du skrev i en kommentar, det läskiga är att vi håller på att vänja oss vid sånt vi aldrig trott vi skulle vänja oss vid. DET tycker jag är så läskigt, med normaliserandet som sker och hur folk vänjer sig. Det kan vara vad som helst, som att äh, man får vänja sig vid vakter när man går till badhuset eller bli tafsad på eller äh man får vänja sig vid att det x-antal dagar om året är pissig luft pga klimatförändringarna (skrämmande så märkte jag ju hur jag denna sommar var snudd på att börja förlika mig med att det är så här det kan vara och bli det nya normala). Oavsett vad, terrordåd eller mindre saker, att vänja sig. Äh, det var "bara" 4 stycken som strök med den här gången när terroristen mejade ner sin lastbil, så klickar man vidare till nästa nyhet och blir inte ens lika berörd mer. Vad fan är det...Egentligen. Men till slut blir vi väl, vi människor.
Jag hade förvisso spenderat 6 månader i Florida år 2000 så jag hade provat liiite på att bo i USA men inte på samma sätt som du, som ju varit länge i USA redan 9/11, men även av det lilla jag sett/upplevt av USA före 9/11 så tycker jag nog även jag kan se att landet förändrades mycket. De som bott här före 9/11 och vistats här många år före säger ju att det var massor som blev annourlunda. Men så blev det väl i hela världen kanske...
Vad gäller Sverige så tycker jag massor hänt där sedan 2006 då jag flyttade, jag bodde ju i Sverige före terrordåden hade börjat komma till Europa, före de stora flyktingströmmarna. Tycker det är ett annat Sverige idag än för bara 11 år sedan...
Vad fint du skrev om 9/11, jag tycker det förtjänas påminnas om varje år, av en massa olika anledningar.
KRAMIS!

Unknown said...

Fy så fruktansvärt. Tack för att du delar med dig av dina minnen från dagen. Kan inte föreställa mig hur otroligt otäckt det måste ha varit.

Jag har bara bitvisa minnen från dagen. Jag gick i gymnasiet och det hela överskuggades senare av att av en av mina bästa kompisar gick bort. Hösten 2011 var mörk.

Tack igen för din berättelse. <3

Annika said...

Anne:
Jo, så är det, jag har ju skrivit om det förr här på bloggen. Tycker nog att det bör tas upp varje år, för det var en sådan förfärlig dag, och en dag som ändrade allt.
Precis, jag var verkligen här, mitt i det.
Det var närapå overkligt, och samtidigt så VERKLIGT.
Det tog lång tid innan saker och ting någorlunda började falla på plats igen. Så gott det nu föll på plats.
EXAKT, det är detta att vi håller på att vänja oss vid det som är så högst obehagligt.
Så där så man ibland tänker, ooo ett nytt dåd, så hemskt ... och se släpper man det. Senaste ggn jag verkligen blev verkligt berörd av en attack var den i Paris. Stockholm var vidrigt hemskt också och så oväntat.
Plus förstås Breivik på Utöja, fast jag vet inte om det har klassats som terror? Men du fattar vad jag menar.
det har blivit en del av den värld vi lever i, och det är ju så sjukt hemskt.
ja, och jag hatar att man liksom tar dåden med en axelryckning nu, mer eller mindre. SÅ sjukt.
OCH jag hatar det.
Ja, massor blev annorlunda här i US efter 9/11. Skolan tex, veckan innan detta hände hade jag kunnat gå in och ut i skolan som jag ville. Efter 9/11 ändrades det direkt. Man var tvungen att skriva in sig, få namnbricka etc innan man kom in. Det blev ju etter värre, fär numera tror jag skolorna är låsta under dagen. TROR det, märk väl.
Alla blev så mkt mer misstänksamma efter dåden. OCH hatet ökade.
Så mkt som blev så ändrat.
Jo, Sverige har ju absolut ändrats också, det är märkbart.
Tack, ja jag kommer nog att uppmärksamma dagen framöver, om jag fortsätter med bloggen.
KRAMAR!!!

Annika said...

Katarina:
Å, det är bara skönt att dela med mig.
TACK!
Det var en hemsk dag, och en hemsk höst som följde.
ÅÅÅÅ. jag förstår så väl att det var en mörk höst för dig.
KRAM!!!

Malde said...

Hej Annika!
Jag skulle på utvecklingssamtal i skolan med Yngste Sonen. Kände att det var en konstig stämning på pendeltåget hem men jag hade ingen radio att lyssna på. Ringde Maken på väg från tåget till skolan, och han berättade om det. Då kändes det väldigt konstigt och sorgligt.

Kram Malde

Annika said...

Malde:
Hej, det var LÄNGE sen!
Ja, en dag vi alla minns. Den är inristad.
Kram

Evas blogg said...

Usch så hemskt att ha det så nära. Jag minns tydligt den overkliga dagen. Vår yngsta och en av hennes kompisar hade satt på TV:n när de kom hem från skolan. Där och då såg de det första flygplanet flyga in i World Tradebyggnaden, de ropade på mig och undrade vad som pågick. sen satt vi klistrade där några timmar framåt. Så obehagligt alltihop, så obeskrivligt och så svårt att förklara för två elvaåriga tjejer.

Annika said...

Eva:
ja jag var verkligen MITT i det. Dagen jag aldrig nånsin glömmer.
Ja, usch ja...så svårt att förklara för barn!!
Förstår dig där, jag hade en femåring, och hon förstod inte mkt trots förklaringar.
Svårt.