Wednesday, February 01, 2017

Först lite av varje och sen lite funderingar över Svennefrullen och dess existens ...

Godmorgon onsdag!


OCH så går vi in i februari. Årets andra vintermånad, och här hos mig även den sista vintermånaden.
I mitten av mars brukar det bli vår hos mig. Ungefär. Give or take.

Ingen snö i sikte enligt väderprognoser här i Washington DC med omnejd.
Skönt tycker många.
Trist som f-n tycker jag.
Men det vet ni som läser troget här att jag tycker.

Nere på Elon har Karolina avslutat sin “winter semester”. Under "vinterterminens" fyra veckor läser eleverna bara en enda kurs. De har en lång föreläsning varje dag. Intensivt.
Under fyra veckor läses fyra credits in. Karolinas kurs gick under namnet “Women in Poltics” och vi kan väl fastslå att den kursen är högst aktuell.  Karolina gillade den, hon tycker den varit givande.
Nu har Karolinas vårtermin börjat, och därmed de vanliga kurserna som hon nu behöver för sin BFA och sin minor, alltså sin underexamen.
Karolina kommer att ta en underexamen i kommunikation. Det passar henne bra. Hon har alltid varit intresserad av att skriva, och alltid varit intresserad av människor, precis som sin mor.

Peter och jag börjar planera vårens första vandring så smått. Den kommer nog att äga rum här i Virginia. Ja, längs The Appalachian Trail. Tror det blir från Snickers Gap här i Northern Virginia  till Bear’s Den.
Vi satsar på mars.
Det ska bli härligt.
Alltså, mitt knä. I dagsläget skulle jag säga att det är 90% bra. Det är verkligen det. Nu haltar jag inte längre, det gör inte dödligt ont när jag sträcker ut knät. Visst, ibland känner jag ju att det är ben mot ben därinne, men som det är NU känns det faktiskt som att det kommer att bli 100% inom en viss framtid.
Jag hoppas jag har rätt, och att jag inte behöver ångra att jag så frejdigt skrev ner de här orden.
The universe might give me the finger again.
One can never be too sure. Men det är ju så i livet.
Hela tiden.

Idag har vi svenskor vår återkommande svennefrulle. Ja precis, det brukar vara på torsdagar, helt rätt. Men just denna vecka äger frullen rum på en onsdag.
Den här svennefrullen har varit igång, mer eller mindre, sen år 2000.
Tjejer har kommit och tjejer har gått. Ett litet järngäng består. Expats har kantat vår väg ett par år, och sen har de åkt tillbaka till Sverige igen. Andra expats har tillkommit, och sen har de åkt vidare.
Många äro de svenskor som någon gång varit med i vår svennegrupp.
För tillfället består svennegruppen bara av locals. Alltså av en grupp svenskor som (mer eller mindre) är i detta område "för gott". Vi bor här på "riktigt", ingen av oss är här på kontrakt. Det är en solid grupp.
Svennegruppen är guld. Vi har alla bott i Northern Virginia i många herrans år. Träffats på olika sätt.
Anna, som vi ska hem till idag, träffade jag på Target. Vi började prata, bytte telefonnummer och på den vägen är det.
Genom Anna mötte jag Lotta. Just det, den Lotta som är så duktig på att baka och laga mat.
Susanna träffade jag via Peter. Ja, faktiskt, Peter och Susannas man Marc träffades på en kurs i svenska. Ingen av killarna lärde sig någon vidare svenska (sorry dudes, but that is true), men vi blev vänner för livet.
Sara träffade vi genom Lotta som i sin tur träffade Sara då hon såg det påklistrade "S-märket" på Saras bil. De bytte nummer, på den vägen är det. Monica träffade Susanna vid poolen.   Susanna hörde hur någon pratade svenska och även de bytte telefonnummer. Och numera är vi en verkligt tight grupp.


Bild från Wallpapers.


Det är så trevligt att träffas och äta frukost tillsammans en gång i veckan. Stadigt och gjutet. Alla uppskattar vi det lika mycket.  Susanna och Monica kan inte vara med varje gång, men resten av oss kör troget.
När vi hade småbarn var barnen alltid med också. Karolina var fyra år då gruppen startade. Under tiden har fyra av tjejerna varit gravida, så vi har följt det också. Så roligt. Ingen av oss har småbarn längre. Numera har vi barn på universitet och i high school. Två barn går fortfarande i Elementary school, men i de högre klasserna där. När vi ses på frullarna numera  är det bara vi tjejer, inga barn.
Förstås.
Så har det varit under många, många år givetvis.
Fyra av oss tjejer är gifta med amerikanska män. Två av tjejerna är gifta med svenska män.
Numera känner våra män varandra utmärkt bra också, och festerna har blivit många genom åren.

Jag är så glad att den här gruppen finns i mitt liv. Det är skönt att tala svenska och kunna säga det man tycker och tänker om allt möjligt. Både om USA, Sverige och hundratals andra ämnen.
Livet skulle vara rätt mycket tommare om jag inte hade dessa svennar i min närhet.

Nu undrar jag ,
Om du bor utomlands, träffar du många från Sverige?
Hur ofta talar du svenska i vardagen?
Hur viktigt känns det för dig att umgås med landsmän?
Har du fler svenska vänner än vänner från landet där du bor?
Eller känner du att du absolut inte behöver hänga med svenskar?
OCH, om du har svenska vänner, hur ofta träffar du dem?

OCH nu, nu tar jag strax bilen och beger mig för att möta Lotta och sen kör vi tillsammans till Anna.


Ha en bra onsdag!

26 comments:

P i X E L I E - Erica Pettersson said...

Ja, helt sjukt att det redan är februari!
Som sagt; jag håller tummarna att du i alla fall en gång i vinter får vara med om en snödrabbning, innan det blir vår :-)

Roligt med planerande av vandring.
Det håller jag också tummarna för; att du får komma ut på vandringar som planerat :-) Håller tummarna för att knäet blir helt bra.

Och vad roligt att få läsa om hur ni i svenskagruppen träffades :-)
Kan verkligen förstå att man blir en tajt grupp när man bor utomlands och håller ihop med personer från sitt hemland.
Jag bor ju som sagt inte utomlands, och har aldrig gjort det, så jag kan inte svara på frågorna. Men jag kan tänka mig att jag skulle värdera mycket högt att umgås med andra människor från Sverige.
För som du skriver; att underhålla språket och att obehindrat kunna prata om allt möjligt. Och att kanske ventilera olikheter mellan länderna, och känna att det finns fler som mest troligt upplever samma saker :-)

Hoppas du får en fin onsdag!
MVH /Erica

Steel City Anna said...

Impad av modet att bara gå fram och byta nummer med nån man hör prata svenska :) det har hänt några gånger här i Sheffield att jag hört svenska, men det är oftast unga studenter. Att komma som tant och vilja byta nummer känns inte rimligt :)

När jag pluggade här umgicks jag en hel del med andra svenskar, men inte nu. Jag tittar mycket på SVT play, lyssnar på svenska poddar, har min blogg på svenska och läser andras, pratar ofta med min mamma, så svenskan fyller sin kvot för mej helt klart. Dessutom undervisar jag i svenska som andraspråk.

Mina vänner här är annars mest sådana som har engelska som modersmål även om det är stor bredd på nationalitet. visst skulle det vara kul att träffa svenskar men jag är liksom inte social på det sättet att det är värt att ta en ledig kväll för att bara babbla bort med folk man inte känner bara för att de råkar vara födda i samma land :) då kan jag lika gärna gå in på en pub och prata med vem som helst om jag är på det humöret. Det är nog kopplat till tid också, vi har försökt i två veckor nu jag och en av mina bästa vänner att träffas och ha en helkväll och det är ett komplicerat pussel med våra scheman, och då jobbar vi ändå ihop. Så tiden är dyrbar för mej. Jag umgås hellre med nån på samma våglängd liksom än på svenska :) språken är också lika automatiska för mej nu, jag minns att jag när jag var ny här kunde känna att gud vad skönt, jag kan prata svenska en stund nu och slappna av.

Christina said...

Vad skönt att ditt knä är så bra nu! Och snart är det säkert 100%! Appalachian Trail, here she comes!! Vad roligt att höra om hur ni träffades i Svenne gruppen! Vi har också en svenne grupp här. Den har minskat radikalt de senaste åren eftersom de flesta är expats och de svenska företag, framför allt Volvo och SKF, inte längre skickar ut lika många anställda. En kostnadsfråga skulle jag tro. Men de som är här nu är viktiga för mig!! Jag och två tjejer till är locals så det finns en solid grund! Vi träffas 1-2 ggr per månad och det är härligt att få prata svenska och ventilera liknande upplevelser! Har man tur blir det svensk mat också! Annars är nog de flesta av våra vänner amerikaner. Och svenska pratar jag ju så klart hemma! Ha en fin dag, ingen snö... jippi!! Kram min vän!

Annika said...

Erica:
Ja, jösses vad tiden går alltså. Snart är det sommar...typ. Det går ju så fort.
Tack Erica, håll tummarna för vinter för mig. En jättesnöstorm vore inte helt fel, haha!!
Vandringar blir kul och knät verkar lovande. HOPPAS!!
Som jag sa, man vet aldrig ...
Ja, svennegruppen är jätterolig.
JA, sant, man blir tight, dvs om man först klickar. DET är ju inte säkert heller bara för att man kommer från samma land.
Det är jättekul att ha dem, att prata, stöta och blöta och att tala svenska. Mkt trevligt.
Det blir inte mkt svenska annars för mig när K är på college.
Ja,den hör bloggen finns ju. OCH annat jag skriver. MEN just att prata svenska. Det är härligt.
Precis, vi kan prata om USA och grejer vi inte fattar, eller saker vi gillar. OCH samma om Sverige. Högt och lågt.
Gillar det.
Tack Erica, tror du fattar precis!!!
Ha en riktigt fin dag!!

Vform said...

Hej!
Trevlig läsning!
Behöver ju inte svara på dina frågor precis, därför att jag har ingen erfarenhet av detta, som du förstår!
Är dock imponerad av att ni fått kontakt med varandra på olika vis! Och att hållit ihop på detta trevliga sätt!
Tänker på "mina" syjuntavänner, visserligen är vi alla från samma by ... men vi har börjat på det 29.e året med att träffas varannan vecka! Det kallar vi sammanhållning! Äldre och äldre blir vi för vart år som går ;)
I kväll är det marthamöte i Byagården (f.d skolan) och där finns flera av oss med men då som marthor ... Inte riktigt samma sak att besöka ett marthamöte och en juntaträff, konstigt nog. Kan dock inte säga vilket som känns "bättre" :)

Härligt att planera vandring igen!! Men ta det försiktigt, men det vet du ju förstås :)
Vädret berör jag inte för det är som det är ....
Ha en bra dag!
KRAAAM!

Annika said...

Anna:
Jadå, det är lite modigt. Men ser man att personen är i ens egen ålder så är det bara att köra på. Numera är väl ingen av oss "på jakt" längre som vi faktiskt var i början när vi kände oss ensamma. Hör jag svenska talas idag går jag nästan aldrig fram. En ggn hörde jag ett par i min ålder snacka svenska på min allra närmaste mataffär. Gick fram till dem, de höll på att tappa äggen de höll. De var bara här på business en snabbis och skulle göra en midsommartårta, haha.
Men det är nog sista gången jag gick fram till ngn.
Coolt att du undervisar i svenska som andraspråk, Anna. Verkligen.
Precis, min svenska lider ingen brist heller i det du nämner ovan. MEN faktum är att jag talar nästan aldrig i telefon med ngn längre. Håller mest kontakt via mail eller text.
Så just att snacka svenska är skönt. Det skrivna ordet går bra, och läsning och poddar och radio etc.
GUD vad lylliga vi är som har allt det där!!
Nej, men just att träffa landsmän och snacka skit om nuvarande landet, eller hylla det. Eller gnälla över sverige eller prisa det. DET gillar jag.
Nej, säkert en tidsfråga för dig, som du säger. Vi är ju ett gäng hemmafruar, haha. Vi har tid.
Känner dock att det är bra att jag har det amerikanska också, en bra blandning mellan olika grupper. I like it :-)

Annika said...

Christina:
JA, och tack, det känns verkligen SÅ bra!
OCH ja, AT here we come.
Kan knappt bärga mig. Hoppas att det ska gå bra.
Precis, så träffades svennegruppen!
Ja, jag kan tänka mig att expats har kommit och gått under dina år. OH yes. Det är både kul och jobbigt med dem som är här under ett par år. KUL eftersom man kanske klickar enormt med ngn. Trist eftersom de åker hem sen.
Verkar som om du har en bra grupp nu.
Precis som du träffar jag också många amrisar. Är ju gift med en, haha. Men nej, vi har ju en drös vänner härifrån. Gillar mixen.
MEn jag älskar att stöta och blöta sånt med svenskar som jag inte kan tala om med ngn annan. Tror att vissa ämnen måste man bo här för att fatta.
Just att man verkligen är på samma våglängd. Det är bra.
En dag hoppas jag att få träffa dig, Christina. DU bor ju inte såååå långt bort.
OCH ja, det där med svensk mat och bakverk...YAY!!
Ingen snö här heller :-)
Tror inte det blir ngn heller. Det gillar du ;-)
Kramar!!!!

Annika said...

Vivan:
TACK!!
Sant, jag vet. OCH jag förstår.
I Närpes har ni ju så himla skön sammanhållning tycker jag. Eller, det verkar så iaf.
Love it, som ni har det, Vivan. Det skulle aldrig funka i en större stad. Det är det jag gillar med landet. Sammanhållningen. Impades alltid av ALLT min mormor hade för sig under alla år. Hon var ju marthaordförande också under låååång tid. Nej, ni har det bra, Vivan!! Helt klart.
OM jag flyttar till Närpes ett år hoppas jag kunna vara med på ngt sådant, haha. FAST jag handarbetar ju inte...
Nä, livet på landet har många fördelar.
Tack gulliga Vivan!!!
Nä, bäst att skita i vädret.
Stora kramar!!

Miss Marie said...

Jag är så avis på din svennegrupp! Jag skulle gärna ha något liknande här! Nu finns det ju grupper på Facebook som man kan ventilera sig i, men det är ju inte alls samma sak som att träffas IRL! :)

Monica said...

Så skönt att det är så bra med ditt knä Annika! Blev ett bra resultat verkligen. Och roligt att ni kan planera framåt med vandringar.

Ja din svennegrupp betyder nog mycket för er, ni har följt varandra länge. Tänkte i början när jag besökte Anna att jag skulle sakna svenska språket för där är det inga som talar det, vet en gång att en tjej kom fram till oss när hon hörde att vi pratade svenska, en student och hon var helt vilsen, tyckte nog att hon kommit för långt bort från sitt invanda liv, men det är en utveckling det också.

Men efter många besök tänkte jag annorlunda och förstod att det går bra ändå. Vi hade ju planer på att köpa hus i UK men lagt det åt sidan för alltid förmodligen, tur vi inte hann kanske. Anna har ju bara engelska vänner, britter och andra nationaliteter med och det är helt naturligt och väldigt roligt. Jag själv har ju haft mängder av kollegor från alla jordens hörn och det har också varit lärorikt, blivit vänner privat även om vi pratar svenska för jag kan inte deras språk:-).

Men skönt när vi kunnat prata svenska Anna och jag men det har nu ändrat sig där på plats, tänker ska man bry sig om det eller inte vid nästa besök men faktiskt känns det som att det är bäst att göra det och bara tala engelska. Vilken otrolig märklig förändring där och svenska vänner till mig som har sina anhöriga i UK vet precis, andra förstår inte alls något av detta.

Ha det fortsatt fint i veckan Annika!

Annika said...

Monica:
Jag är så himla glad!
Faktiskt bättre än jag kunde vänta mig. Börjar man gå in på grupper online ser man att det finns många som är missnöjda med sina knäingrepp, så jag hade kanske tur?
Givetvis gäller det att även fortsättningsvis ta det lugn. Så vi har planerat in en ngt lättare vandring. lika bra det.
Sant, när man är ny och ung är det ju så osäkert i ett främmande land, allt är nytt. Då blir svenskar så viktiga.
Ja, visst går det bra ändå. Det är helt klart. Trevliga människor man klickar med finns överallt.
Men det är just det där att verkligen vara på samma våglängd. jag skulle aldrig kunna sitta och säga vissa saker till en amerikansk vän vad jag tex säger till en svensk. Vill inte, och amerikanen skulle inte riktigt förstå. Det är vissa saker man verkligen bara kan dryfta med sådana som inte kommer härifrån. Men det gäller ju alla överallt.
Visst är det berikande att ha vänner från andra länder. Det blir ju mkt så när man bor där det finns stor mångfald. Samma här.
Låter helt puckat att ni inte skulle kunna prata svenska i England, ni två. Har det blivit så illa alltså? Så är det inte här. Inte ÄN, ska jag tillägga. Har ännu inte känt av ngn rasism. OCH har aldrig gjort, men det kan mkt väl ändra sig. Men fortsätta prata svenska med vänner och K kommer jag att göra överallt.
Faktum är att jag läste en artikel i DN där de intervjuade två svenska killar i London. DE bägge hade blivit utsatta för hårda ord på tuben. Helt otroligt.
Jadu, i dagens läge känns det som om precis vad som helst kan hända. Snart kanske jag också skriver att jag inte vill tala svenska ute bland folk längre ...
Skulle faktiskt inte förvåna mig.
Nääeee, Monica...USCH.
Ha det bäst, fina Monica!!

Annika said...

Marie:
JA, jag förstår det. Du skulle älska det.
Nej, Fejjan är inte riktigt samma sak. Du får ut och "ragga". Förresten, har du sökt efter andra svenskar i grupperna på fejjan. Många gör ju det i tex SMUL etc.

eastcoastmom said...

Håller alla tummar för ditt knä!

Vi är ju båda svenska, min man och jag, så vi talar mest svenska hemma. Nu när barnen är så stora, 15 och 17, och vi märker att deras svenska är riktigt bra, då kan vi tillåta oss att fuska lite och blanda in en del engelska ord. Jag är med i en svensk bokklubb, vi läser en bok i månaden och träffas för att prata om den. Men mest pratar vi om allt annat än böcker! Vi är ett gäng som är här permanent.

Karin said...

Skönt att höra att knäet är bättre, hoppas verkligen att ni har en fin vandringssäsong framför er.

Jag känner mig lite kluven med svenskar. I Israel umgicks jag i stort sett inte alls med några svenskar men när jag kom hit kände jag att jag ville ha lite mer svenska kontakter. Hade tur och träffade ett par jättetrevliga personer i området som tyvärr bara var här på kort tid. Naturligtvis finns SWEA som ett sätt att träffa svenskor också. Men, efter 10 år i Israel så har jag tappat lite av "svenskheten" och känner mig som en outsider i diskussioner - har inte koll på hur saker fungerar i Sverige längre, tycker att helt andra saker är dyra än vad svenskar tycker och har fått livserfarenheter som de flesta svenskar saknar. Samtidigt är det väldigt skönt att kunna uttrycka sig fritt (även om jag ibland har problem med prepositioner...), ha liknande
kulturella referensramar osv. Jag har också lite israeliska kompisar som jag träffar och där har jag ju mer lika tankar om skola och "samtid" men saknar kulturella referenser bakåt i tiden. Det jag borde se till att jobba lite mer på är att hitta amerikanska vänner, men det tar ju lite tid.

Annika said...

Bra att det går åt rätt håll med knät! Och för min del behöver det inte vara någon mer snö nu ;) (här är det för övrigt knappast någon risk men jag ska ju till Colorado ett antal helger och jag tycker varken det är kul att flyga när det snöar eller att köra bil till flygplatsen eller egentligen att ta ut mina kortbenta hundar).

Vad gäller andra svenskar så har det gått i perioder för mig. För längesen, tio år nu var jag med i SWEA men det funkade aldrig riktigt med deras möten och tider och jag kände mig inte speciellt hemma med dem. Sen tror jag inte jag hade svenska USA-kompisar på flera år och sen hittade jag av en slump en svenska (vi bara sprang på varandra) som jag blev väldigt nära vän med. Vi bor inte längre på samma plats men vi ringer varandra varje vecka och har följt och stöttat varandra genom bra och dåliga tider och flera flyttar nu. De första åren i SD hade jag inga svenska kontakter och letade inte heller efter dem. Nu har jag ju lite långsamt och gradvis träffat några genom bloggandet - Anna är ju en av dem - och på sistone, pga. politiken, har vi pratat mer med varandra än vanligt. Vi har alla hysteriskt mycket om oss (de med barn, jag med pendling, alla med heltidsarbete) så det blir inte att vi ses så ofta men jag tror att ust i den senaste tidens utveckling har jag nog känt mig mer dragen till att "stämma av" med de andra svenskarna än normalt. Det är fint att bo där man iallafall kan ha lite av ett svensk nätverk :)
Kram

L said...

Vad roligt att höra att ditt knä har blivit så mycket bättre. Och så mycket bättre att du vågar planera vandringar. Härligt. Hoppas på 100%.

De låter härligt med ert svennegäng. Jag förstår om man vill ha extra kontakt med personer från hemlandet. Även om man har många vänner i det landet där man bor, så är det något speciellt med personer som har samma bakgrund som en själv. Det kan man inte förringa.

När vi bodde i Cleveland umgicks vi litegrann med en svensk tjej som jobbade på samma lab. Men främst blev det faktiskt amerikanare. Cleveland var ju ingen Sverigemagnet precis så det kryllade inte precis av svenskar. Dock var det skönt att umgås med europeer - tyskar och finnar - då det kändes lättare många gånger faktiskt.
I Boston hade vi inget svenskt umgänge alls. Då valde vi aktivt bort att söka upp svenskföreningen som är ganska stor. Detta då vi endast bodde där i två år och kände att det var roligare att lära känna amerikanare. Dock fann vi en finsk familj även här som man kände sig extra komfortabel med.

Så, kontentan är att vi inte umgåtts så mycket med svenskar men däremot ofta sökt oss till europeer.

Annika said...

AM:
ja, det verkar som om ditt gäng liknar mitt. Mest locals.
Precis, ni har ju verkligen svenska som språk hemma.
Nu blir det inte så mkt daglig svenska för mig längre när K är i college. Jo i skrift, men inte i tal.
Visst är det härligt när man märker hur bra ens barns svenska är. LOVE it!!!

Annika said...

Karin:
TACK!
Det är faktiskt sgs bra. Mer eller mindre. jag är så glad för det.
Känns så fint.
Swea är så inte min grej heller. Provade dem då jag var ny i DC. Mest en samling fina damer tyckte jag då. Så jag lade det på hyllan.
Nu har jag min egen svennegrupp och är så nöjd med det.
Precis, det är ju bra att umgås med ngn som är lite på samma våglängd. Underlättar.
Du har ju också det stora pluset, kan jag tycka, som också har Israel i bagaget och kan jämföra lite där. jag skulle ibland önska att jag hade bott i ett tredje land och inte bara i US och Sve.
Tror alla ggr det berikar enormt.
ja, det tar ju en liten stund att bygga upp det där med vänner i ett främmande land. Men, genom barnens skolor antar jag att ni träffat en del trevligt folk.

Annika said...

Annika:
Knät tror jag på nu, till 100.
MAY I not regret this :-)
HAHA,
Ja du har ju fått din snö. Men jag har nästan inte fått ngn.
Så jag vill nog allt ha ett gäng till.
MEN, precis som du vill jag varken flyga eller åka bil i snöstormar. Nej tack.
SWEA är inte min grej heller.
Inget alls. Tyvärr.
Åtminstone var det inte det då jag provade för länge sen. Idag skulle det kanske vara annorlunda? Men jag har min grupp nu o är nöjd med dem.
Trevligt att du stötte ihop med din svenska kompis på det sättet. Underbart.
för det ÄR ju väldigt trevligt att ha ngn fr hemlandet att diskutera och gnälla med, haha.
Saltis ja, kul att ni träffas lite.
Det gjorde Saltis och jag då hon bodde i NYC också. De kom hit en helg och sov över etc. SÅ roligt.
Så även om ni bägge inte ses så ofta så har ni varandra i samma stad. OCH ja, den nuvarande situation i politiken svetsar samman. Minsann!!
Precis, jag skulle inte vilja vara utan mitt svenska nätverk.
Kram!

Annika said...

Lisa:
TACK!
ja, jag tycker mig ana att det kanske kan bli 100 trots allt. Som sagt, hoppas jag inte varit för kaxig nu.
Vet ju hur universum kan slå tillbaka med storsläggan. BAM!
Men so far so good.
SPOT on, Lisa.
SÅ är det ju. Just det där att kunna vädra sånt man faktiskt inte kan ta upp med de nya landsmännen. För allt kan man inte prata om med dem. Saker man själv tycker är underliga etc. Ja, du vet...
sant, på en mindre ort blir det annorlunda än i det stora städerna där det ofta finns många expats.
Så jag för står ju att det är skillnad på tex Ohio och Mass i det fallet.
Nej, jag är inte heller intresserad av den stora svenskmaffian i DC m omnejd. DEN består för det mesta av expats dessutom. Inte så intresserad av det längre. Men däremot en stadig grupp. Nej, men ni gjorde rätt som var här i två år, ni visste att det var begränsat, och ni behövde inte söka er till de stora maffiorna.
Sen om det händer så händer det, som med din finska vän. Fint!!

Åsa said...

Vår granne är tydligen i Reston nu. Han är spanjor men har bott i princip hela livet i Portugal, men frun är från the US.
Jag tror han ska starta gym där. De brukar heta Personal20 eller VivaFit.
Men Reston är väl stort?

Channal said...

Februari går fort! Den är kort och vi har sportlov i februari. Snart har vi vår och mars. Längtar!

Så kul med eran svennefrulle! Det måste vara mycket värt att ha landsmaninnor i ett annat land.

KRAM Anna

Annika said...

Åsa:
Jasså? Ca 60,000 bor i Reston. Gym har vi redan många. MEN lycka till till honom.
Hoppas han ska trivas i denna trevliga förort :)

Annika said...

Channal:
Ja, det är jättevärdefullt att ha frullen med svenskorna. Verkligen.
Längtar inte till våren. Det gör jag aldrig. Sommaren är så lång här ändå :-)
Kramen!

Anonymous said...

Här i Minneapolis finns det många många svenskar och när jag flyttade hit för 20 år sedan så tillhörde jag en tjej grupp som kallade sig för Freja. Vi träffades genom American Swedish Institute, alla unga mammor och idag finns inte gruppen men jag har fina svenska vänner kvar från den tiden. Ett gäng träffas varje år till första advent och då har vi en fin julfika tillsammans hemma hos Cecilia. Hon har då dekorerat så fint med svenska tomtar och vi har det så trevligt.

Annika said...

Marie:
KUL!!!
Det är ju härligt det där att ha landskvinnor och män omkring sig!
KUL att ngra av er fortfarande har kontakt!
Det berikar.