Wednesday, November 16, 2016

Fru vs. Fru. Eller, sånt man blir MER än less på att höra.

Godmorgon onsdag!


I ungefär en veckas tid var jag så kallad “Washingtonfru”, och det var roligt.
Det var helt klart det roligaste som hänt under denna, annars väldigt deppiga, månad.
Roligt var det att läsa alla snälla--och fina kommentarer--från lyssnare.
En liten boost sådär i största allmänhet för mig, och för oss.
En högst ovanlig sådan ...

Många tyckte det var kul att höra “vanliga tjejer snacka politik” (och det förstår jag).   Några skrev att det var bra att man kan fortsätta vara “normal” fastän man bor i USA.


Ummm….JA!
OCH varför skulle vi inte kunna vara det? Normala alltså?
Är det så illa att många tror att vi svenskor/svenskar som bor i USA är en bunt lallande Hollywoodfruar som inte fattar någonting?
OCH som endast bryr sig om att se snygg ut, vara blond, ha ankläppar och fixade tuttar?
Please, please säg att det det INTE är så!
Att ni inte tror det.
För, ja, det säger mer om DEN som tror det än om OSS som bor här och lever vardagsliv med stort V.
Det är inte guld och gröna skogar. Hur kan någon ens tro det?
Det blir lika mycket vardag här som det blir i Säffle.
Problem och bekymmer har vi alla.
Nej, vi kan inte ösa pengar ur en aldrig sinande brunn.
SÅ är det INTE.
Visst, vi kan leva bra OM vi har TUR (i mitt fall) på en lön.
Och jag kan hoppas på att dra in mindre summor med att sälja någon bild ibland, eller få ett fotouppdrag eller möjligtvis sälja en text. Kanske?
MEN, vi (Peter och jag) kan inte göra om vårt kök på det sättet vi skulle vilja eftersom vi betalar dyrt för ett privat liberal-arts universitet, och skall så göra ett tag till.
Fram tills dess får jag göra det bästa av köket, och iallafall glädjas över att det är mysfaktor i mitt hem (för det ÄR det).

Näee, jag kan inte gå ut och köpa en Gucciväska när andan faller på.
Eller sticka ner till Karibien då reslusten knackar dörr.
OCH jo, jag flyger alltid “monkey class” då jag flyger. En Hollywoodfru skrev en gång att hon inte förstod sig på att folk kunde flyga “monkey class” (ekonomiklass alltså) när man kan flyga “First Class”. Japp, japp…"Kloka ord"  det där. Har hört att Marie Antoinette kläckte något liknande om bröd vs tårta då det begav sig. Ja, ni vet …
Nej, jag är inte lyft och jag har inte en droppe botox i mitt ansikte.
ALLA har inte det. De flesta har INTE det.
Inte här där jag bor.
I Hollywood? Ja, det är en annan värld. Inte den värld jag lever i.
Inte den värld som 99,99% av alla utvandrade svenskor i USA lever i.
Hollywoodfruarna har förstört för resten av oss. Helt obegripligt det också eftersom jag tycker att man måste kunna skilja på sanning och dokusåpa.

Jag är glad över att vi har en bra sjukförsäkring som täcker rutinundersökningar, läkarbesök, oväntade undersökningar (som MR) och eventuella medicinska ingrepp.
Jag är glad över att jag har en tandförsäkring som gör att jag kan gå till tandläkaren och fixa mina tänder. OCH då menar jag inte BLEKA dem eller göra fasader. Nä,då menar jag att laga tänder, häva tandinfektioner, göra rotfyllningar etc. Glad att man får vård SÅ snabbt, och att det går från ord till handling på nolltid.
ALLA har det inte så. Alla har inte försäkring. Kom detta ihåg.

Jag är nog bortskämd på en del punkter, men inte på det sättet som en del tycks tro.

Så här ÄR det, de flesta av oss invandrande svenskor lever ett totalt normalt vardagsliv med bekymmer, jobb inom hemmets fyra väggar, eller jobb utanför hemmet, vardagsproblem och små glädjeämnen än här och där.
Pengar växer inte på träd. Vi betalar dyrt för våra barns utbildningar. Vi måste lägga undan pengar för att hela tiden ha en buffert om något går åt skogen. Man vet aldrig vad som händer, det vet ingen. Här kan man förlora sitt jobb från ena dagen till den andra.
Det dagliga livet, i den del av USA där jag bor, är dyrare än hemma.  Levnadskostnaderna där jag bor är skyhöga.  Kom ihåg att USA är en kontinent. Det skiljer sig vida.  Det går inte att säga att, "i USA är det så".  Eller, "i USA kostar det nästan IIIIINGENTIIIING"
MEN det som inte skiljer sig är att vi svenskor (förutom någon promille) lever vanliga enkla vardagsliv med bekymmer som alla andra som lever nu, större eller mindre problem.  Och även med glädjeämnen. Precis, just som det liv som DU lever.

Jo, jag är glad att jag kan leva som jag lever.  Men ett liv i lyx?  Inte en chans.

Ha en bra onsdag ni alla, och tack för att ni nu läst veckans "urladdning".


34 comments:

Annika said...

Alltid tråkigt med förutfattade meningar. Alltid bättre att fråga och ta reda på innan man förutsätter saker om andra - åt nåt håll! Och lustig tanke att alla svenskar i utlandet skulle leva lyxliv :) . Själv har jag legat väldigt långt ifrån någon lyxkonsumtion nästan hela tiden jag levt här - handlat möbler på loppmarknad :S - och länge (egentligen fortfarande) aldrig haft riktiga semestrar alls när det inte handlat om forskningsresor eller konferenser som var betalda av jobbet.

Om någon vill försöka förstå varför så många (tjejer) i sluttampen väljer att vara hemma med barn så skriver ju Linnéa väldigt bra om det valet - nämligen att dagiskostnaden för ett eller kanske speciellt två eller fler barn ofta är mer än vad man skulle förtjäna på ett "vanligt" kontorsjobb samtidigt som timmarna är så långa och kraven så höga att man tappar en otrolig massa livskvalité och får dåliga möjligheter att vara med sina barn. Ingen rejäl föräldraledighet och ingen lång semester. Alltså inte precis ett lyxval utan en hård och nödvändig realitet för många.

Sen att de - och nu pratar jag inte om dig Annika eller om de som tycker det är ett lättare val - väljer att göra det bästa av den situationen och försöka skapa ett så rikt och bra liv som möjligt och göra det bästa av det gör kanske att det ser "bekvämare" ut på bloggar och utifrån än vad det egentligen är? Det gör ju alla liv i ens sociala medier.

Hoppas det inte var något alltför surt eller ogint du blev utsatt för. Mycket spännande med radioveckan.
Kram

Nettan said...

Det är skillnad på den verklighet vi vanliga människor lever i och det liv i lyx som andra måste visa upp i dokusåpa, i betaltv-kanaler och verkligen göra show av hur de behandlar människor. Jag är inte ett stort fan av de programmen, de vinner inte några pluspoäng hos mig. Att däremot ärligt ta chansen att vara hemma med barnen under deras uppväxt det är sånt som vinner pluspoäng hos mig, men den valfriheten finns för alla men den är inte rimlig eftersom det kostar att leva. Oftast är man ju beroende av två löner för att klara huslån mm. Det kostar att ha barn i bra skolor om inte de kommunala är tillräckligt bra, här hemma finns ju skolpengen som varje barn har och man som förälder kan alltid välja och söka andra skolor, men vill du ha in dem på tex Lundsberg är det bara att betala vad det kostar.
Jag har alltid sett dig som vanlig Annika, en tjej med huvudet på skaft som gillar att fotografera och skriva men att se dig som en sådan fru, nej, däremot kul att ni fick vara med och ha synpunkter i radio på det galna val som nu ligger bakom er.

Fin bild på dig, hoppas att ditt knä är snällt mot dig idag!

Kramar

Eva i Dalarna said...

Nämen inte tror väl folk att alla svenskar i USA lever som Hollywoodfruarna?! Att ni är som Gunilla Persson eller Maria Montazami...De är ju underliga människor som säkert skulle vara lika märkliga om de bodde i Sverige..

Sara (Skutevik) said...

Tack Annika för ett bra inlägg!
Är också innerligt trött på folk som tror sig ha rätten att uttala sig om vilket lyxliv vi lever (?). Visst är det på många sätt lyxigt att kunna leva som vi gör. Fast lyx för mig är inte flärd, glamour och dyra prylar utan snarare tid. Tid att kunna finnas för familjen när så behövs och möjligheten att styra min tid, göra sånt som betyder något för mig och min familj.

kramar från Sara i Dubai

Malin said...

nu vet jag egentligen ganska lite om världen. Men det jag vet är att det är skillnad på Seattle O Säffle men också väldigt lika,. Genom min man har jag förstått (han jobbar en del i Chicago området) att det är stor skillnad på hur man jobbar också, dels osäkerheten som gör att du måste ge allt för att inte bli utputtad av någon annan, men dels också att om du kan det du sysslar med så får du betalt också. Sådär i princip kunde jag och min man leva på någonderas lön om den andra ville vara hemma. Obs ville-nu har vi ju ett val-det valet skulle vi inte haft i USA. Och att lägga fram sådanahär påstående här där vi bor skulle verkligen inte vara okej...Jantelagen yepp.
Men en fråga, saknar du inte att var i arbetslivet, då menar jag inte själv jobbet o tillhörande lön, utan att ha ett sammanhang med kollegor och sånt? Eller fyller bloggen o övrigt umgänge ut detta? (obs här vill jag inte vara elak, utan jag undrar- för utan mitt jobb känner jag att jag skulle sakna sammanhang)

Steel City Anna said...

Kanske ett litet besök av den berömda svenska avundsjukan :) Det finns nog en släng av den på alla kontinenter för övrigt. Genom att insinuera lite småelakt om någon annans liv så känner mej sej lite bättre med sitt eget. Kanske i Säffle, med renoverat kök, gratis dagis och omringade av Bandidos, nynazister, feminister och asylboenden och man vet inte vad man ska tycka eller tänka för allt verkar ganska krångligt och vad får och vad ska man tycka egentligen, sådant är ju viktigt i Sverige. Konsensus. Enklare då att bara enas om att amerikaner och britter är dumma i huvudet och så kan man prata om det. Jaja, nu svävade jag ut lite.

Vet du, jag fick ett bra råd en gång av en kollega när jag jobbade som chef och ibland fick kommentarer av typen lätt för dej, som tjänar mycket bättre eller du kan ju bestämma över din egen tid etc. Jag slet som ett djur 90+ veckor och hade inte särskilt mycket lön för den mödan. Men att förklara det? Nej säg såhär sa min kollega, jodu, jag har det superlyxigt, helt fantastiskt. Och så går du bara. Det får tyst på folk. Det var ett ganska bra råd faktiskt. Jag är så extremt snäll i min personlighet, det tycker jag att jag ödmjukast kan säga om mej själv, för jag är verkligen det, det naturliga för mej är att vara snäll. Min man är ännu snällare. Jag har ändå förvärvat förmågan att vara lite tuff ibland och skarp tillbaka, just genom sådana råd som ovan, men faktiskt, det har hjälpt mej mycket. Men jag måste liksom komma ihåg det, att just det, jag har faktiskt inget ansvar att försvara mej och förklara mej, jag har rätt att vara och leva som jag är och gör. Jag respekterar hur andra människor lever och ifrågasätter inte det.

Gå nu ut och köp nåt lyxigt och blogga riktigt länge om det ;)

eastcoastmom said...

Halleluja, Annika! Där satt den.
Det är många många som tror att det är enkelt att leva och tjäna stora pengar i USA. Hollywoodfruar och en viss svensk fastighetsmäklare tror jag spökar där.
Precis som du lever inte heller jag lyxliv. Jag reser monkey class när vi flyger - vilket slöseri med pengar att spendera på business! - har inget intresse av dyrt smink eller botox. Listan kan göras lång.
Kramar från en housewife till en annan.

Annika said...

Annika:
Det där med dagiskostnaderna sa jag i intervjun också. Den lilla lön jag skulle ha haft, och jag hade inte jobbat heltid med en liten, hade inte ens täckt dagiskostnaderna.
Det går inte.
Och iom det valet, att vara hemma, så kunde jag också ge min dotter svenskan och den svenska kulturen. Ja, vi är mkt lyckligt lottade att vi kunnat resa hem så mkt. MEN det är på bekostnad av ett topprustat hem, bland annat.
Så visst, det är därför det är så många hemmamammor här, och en del hemmapappor. Tursamt nog gick det bra att i vårt fall leva på en lön.
USA är ett tufft land, om man ska ha det bra här gäller det att tjäna rätt OK med pengar.
Exakt, och du som är professor på college har det inte direkt fett. Fattar precis vad du menar. Jag vet ju hur min granne som har en PHD sliter på sitt uni. För nästan ingenting.
Njaee, tänker nog mer på program som Hollywoodfruar här, där det är ett liv i lyx och där producenterna verkligen vill få fram det.
Och ja, visst gör vi alla det bästa vi kan med våra liv.
Jag lever bra, men ett liv i lyx och en massa pengar är det DÅ inte.
O nej, jag fick inga hemska kommentarer alls. Tvärtom. Detta är bara ngt som poppar upp bland oss som är hemma med jämna mellanrum. Time and again. OCH det är tröttsamt.
Kramar!

Christina said...

Oh, tack!!! Så sanna ord!!! Det är synd att man ska behöva förklara att det är fler måndagar än lördagar även här. Vi jobbar långa dagar, jag har förmånen att bara jobba halva veckan, och det anser jag vara en otrolig lyx! Jag får det bästa av båda världar, så visst, vill man tycka att vi lever lyxliv så var så god. Det är ju då jag ligger på soffan, äter praliner och dricker champagne... Not! Men som du säger, de allra flesta av oss lever ett vanligt "svensson" liv, och det är bra så! Något som också gör mig ledsen (och lite arg...) är när folk i Sverige vet precis hur det är i USA, spec de som aldrig varit här.... Men en sak har du gemensamt med den andra sortens fruar, supersnygg! Vilken fin bild på dig! Äh, förresten, du är ju snyggare! Utan Botox och andra konstigheter. Go, vi vanliga utlandssvenskar!!!!!
Hoppas knäet mår bättre i dag, stor kram!!!!!

Annika said...

Nettan:
Det ligger absolut lyx i det där att ha kunnat haft valmöjligheten att vara hemma. SÅ mkt gott kom i dess kölvatten som inte hade kunnat verkställas annars.
Jag är glad att jag har haft/har en man med ett välbetalt jobb.
Utan det hade det inte gått.
Inte alls.
Jag vet att det inte är möjligt att leva så hemma. MEN å andra sidan har ni mer semester, mer fördelar på många andra sätt, dagis, vab etc.
Vet du, jag kan inte ens se de där fru-programmen, mår illa av dem.
På riktigt.
En sådan fru som jag är skulle tv3 ALDRIG "casta", mitt liv är alltför vanligt och trist i deras ögon.
De flesta tjejer i US skulle inte "castas", vi lever för vanliga liv.
Tack för snälla ord.
Kramar!

Annika said...

Eva:
Precis, det får jag ju verkligen hoppas.
Just det.

Humlan said...

Jag är förvånad, lite chockad, att någon/några verkar ha missuppfattat vilket liv du och de flesta som utvandrat från Sverige till USA, lever. Jag är helt enkelt förvånad över att du kände att du behövde skriva detta inlägg. Men det kanske bara är jag som har läst här länge och därför har fått en bild av ditt liv som helt stämmer överens med det du har beskrivit här i dag.

(Och jag har väl mest undrat över om ens Hollywoodfruarna lever det liv som Hollywoodfruarna visar upp i tv ...)

Kram!

Annika said...

Sara;
OCH tack för din kommentar, den värmer.
Visst är det tröttsamt!!
SÅÅÅÅ tröttsamt.
Precis, ngt vältrande lyxliv är det då rakt inte. MEN, precis, att kunna vara hemma, och att ha gjort sitt barn multikulturellt, är värt SÅ mkt.
Sen att man inte har råd med det där köket etc, det är smällar man får ta. OCH jag tar dem, utan problem!
Tack för din kommentar.
KRAMAR!!!

Annika said...

Malin:
Precis, lika mkt vardag här som i Seattle eller Säffle.
Så blir det överallt.
Arbetsmarknaden här är ett gungfly, för alla.
Leverar du inte spm du vill så kan du åka ut, Utan förvarning.
Stor skillnad mot hemma. OCH jo, jag vet att det inte är OK att säga sånt hemma, oh yes...I do know.
Om jag saknar arbetskamrater?
Vet inte...faktiskt.
Jag skulle helst ta ett jobb där jag kunde jobba hemifrån och helst jobba år mig själv sas. Lite som jag har det idag.
Så är det nog.

Äventyret framtiden said...

Förutfattade meningar finns det hur mycket som helst, men Hollywood är Hollywood och inte övriga Amerika. Det vet nog alla om de tänker efter. Det är bra med urladdningar Annika, man måste sätta ner foten när man upplever att det blir fel.
Och de flesta gör det mesta och bästa av sin tillvaro på sitt sätt.
Själv får jag ofta höra att jag har det så bra som är företagare, precis som om det betyder ett glamoröst liv. Haha...de skulle inte vilja byta om de visste hur mycket arbete det ligger bakom från tidig morgon till sen kväll. Tack och lov så har vi taggat ner nu, men att tampas med avundsjuka från andra (vilket det sist och slutligen handlar om på något sätt) känns överflödigt och energislukande.
Botox har däremot kommit in i vårt hem ;) Uffe har injicerats sådan i sin arm, för att den inte ska vara så spastisk av sig.
Lycka till med ditt knä och allt annat med för den delen! <3

Annika said...

Anna:
Kanske det.
Du vet, det blir liksom en sådan där omvänd komplimang. Den låter bra först, men sen låter den bara konstig. Ja du vet...
Du, du har en bra poäng där i det du skriver om att enas om att amerikaner, britter är dumma i huvudet. DET skulle jag också kunna skriva om. DET om ngt stör mig så in i...
Nåväl, det får bli ett annat utbrott, en annan dag.
HAHA.
Ditt råd där ja, jo det är så jag försöker säga det också. Jag är också en sådan där snäll tjej, men som har behövt tuffa till mig.
Just detta jag skriver om är som naglar på en svart tavla för mig.
Dina råd är mkt bra.
Köpa ngt lyxigt? HAHA, ska till Target idag. Kanske köper jag lite nya strumpbyxor och lite julpynt och tvättmedel. LYLLIGT va!! ;-)
Tack för din kommentar!

Annika said...

AM:
TACK!!
TACK!
Vad roligt att du tyckte att jag satte den här.
Det här retar mig, och mina vänner, som pesten. Så det måste ut! Fniss!
DU och jag lever liknande liv, i väldigt dyra områden där man verkligen känner AV att kostar att bo. PÅ gott, och på ont.
Monkey class, alltid.
Skulle gärna åka business, men vem tusan har råd?? Det går fetbort.
Sådana stålar har inte vi.
Stor kram till dig, housewifen :-)))

Annika said...

Christina:
TACK för din kommentar.
Ja, herreminje! Eviga weekends? SKULLE inte tro det.
Din kommentar gör mig så glad, och faktiskt rörd. TACK!
Precis så där är det, så många som har sådana åsikter om USA som land som aldrig ens varit här. OCH sånt förväntas man bara TA!!??
Alltså, neeeheejjj, så tröttsamt.
Jag skulle nog gärna ha ett jobb på halvtid, som du. Men med den frihet att jag kan dra till norden då jag vill. Tycker det låter som om du har det bästa av två världar. OCH det är underbart.
OCH tack för dina fina ord. JAG säger bara en sak, DETSAMMA!!
Knät? same old, men imorrn får jag ju höra, rädd!!!
Skickar stora kramar från staten lite söder om din!!

Annika said...

Karin:
Absolut, de frodas.
OCH ibland är det verkligen så att NUFF är NUFF!!
Just sådana där komplimanger som först låter bra, men sen inser man hur konstigt det låter ...
Normala?
Alltså, ja.
Jo, jar förstår att även ni drabbats. Jag har ju förstått det då jag läst din blogg.
Jobbigt sånt där. Så störigt.
Botox får min granne också, för sin röst. Hon har en kronisk sjukdom där endast botox får hennes stämband att slappna av. Precis som Uffe får för sin arm.
Botox är bra ibland. OH, utan den skulle många ha ett sämre liv. MEN att spruta in den endast för skönhetens skull? NOPE!!!
Stor kram och TACK för din kommentar!!!

Annika said...

Humlan:
Det här är ngt man alltid "får stå till svars för", speciellt hemma.
OCH det är lite jobbigt.
I åratal har jag, och mina vänner, fått höra det från bekanta o okända hemma då vi är där på besök.
Sen började jag tänka lite mer på det då det kom kommentarer som att "fint att se normala tjejer i USA". Ngt som vid första påseendet ser ut som en komplimang ser efter en stund bara underlig ut.
Därav dagens inlägg.
Nej, ni som följt mig här vet ju att jag inte precis lever som MM och resten i Hollywood. TRUE dat!!!
Jadu, man kan fråga sig hur sanna de där fruprogrammen är också? Men inte 17 gör de situationen bättre för "the rest 99,99%"
Kramar!

Stockholmsbo said...

Klassisk Annika när hon är som bäst.
Någon borde snappa upp dig tycker jag. Det har jag tyckt länge.
För mig är det ofattbart att man drar alla svenskor i USA över en kant.
Vi som varit mycket i USA vet ju hur det funkar där, och vilka gap som finns mellan klasserna.
Tack för ännu ett bra inlägg, Annika.

Annika said...

Stockholmsbo:
Jag tackar ödmjukast för dina ord.
JA, ngn får gärna snappa upp mig. Skulle jag gilla!
:-)
Om du menar i form av att skriva etc, haha.
Ja, för mig är det lika obegripligt. OCH lite sorgligt.
Tusen tack för dina ord.

Anonymous said...

Jag tror att det inte skulle bli några skyhöga tittarsiffror för "Real real housewifes" direkt. :)
Jag har sänkt min ekonomiska levnadsstandard varje gång jag flyttat och nu är det inga utsvävningar som gäller för oss. Men jag gillar faktiskt det också, att känna att jag tack vare att jag har tiden kan göra saker med mina barn som inte kostar en massa pengar, laga bra mat och njuta av livet. Vi bor i ett bra område, har bra försäkringar och buffert om något oväntat händer. Och jag älskar att bo här i Bostonområdet, hur dyrt det än är! Men jag letar jobb lite smått så att vi kan sätta lite guldkant på tillvaron - skaffa ett boende där barnen får varsitt rum, resa och kunna gå ut och äta lite oftare.

Anonymous said...

Har aldrig haft ett full-time jobb, sen jag gifte mej 1953.
Maken, Don, var anställd av US Geological Survey. Som geolog
blev han utsänd till olika ställen för "fieldwork", så när barnen
var små, var han ofta borta ett par veckor och hemma ett par veckor.
På somrarna reste familjen med honom till norra Nevada, där han
"klättrade i bergen och samlade stenar". Vi bodde i vilken som
helst kåk vi kunde få tag på för 2-3 månaders hyra.

När barnen blev större, blev det voluntärjobb. Scoutledare i 6 år,
föräldraföreningen, en dag på biblioteket, en dag på en skola för
"efterblivna" barn. Har alltid gjort voluntärjobb, varän jag bott;
ett utmärkt sätt att träffa trevliga människor.

Som statligt anställd hade Don utmärkt försäkring och stadig
inkomst. Vi hade inga stora begär och kunde spara lite, men det
tog oss 7 år att få ihop pengar till en Sverigeresa.

Så denna lyxfru (som min kära bror retades med att kalla mej)
har levt ett gott liv med begränsade inkomster och motsvarand
begränsade begär. :)

Ruth i Virginia

Anonymous said...

Jag kan tycka att tvärtom - lyx att bo i Sverige rent generellt. Fem veckors betald semester, många helgdagar, subventionerade daghem (nästintill gratis om man jämför med Usa), billig sjukvård (om än långa väntetider verkar det som), lätt att sjukskriva sig (har aldrig hört talas om någon i Usa som har gått in i väggen, eller blivit utbränd..), gratis skolor (plus skolmaterial och luncher), billiga studielån, VAB dagar, osv, osv. Visst kan man jobba sig upp har i USA och det finns flera möjligheter...men det krävs hårt arbete och inget kommer gratis. Konkurrensen är stenhård. Som anställd har man verkligen inte många rättigheter. Hade en kollega som blev avskedad efter 15 år...han fick gå direkt. Jag jobbar deltid - 30 timmar i veckan. Har jobbat sen barnen var 3 månader gamla. Det har varit tufft och jobbigt ofta men helt klart lättare nu när barnen går på highschool och college. Jag är en Washingtonfru men jobbar, ingen lyx men ingen fattigdom heller. Val man gör som är bäst för sig själv och familjen. Nu ska jag dricka lite champagne till lunch...Just kidding!!

SB

Annika said...

Karin:
EEh, nej, inte direkt. De flesta av oss skulle inte gå att "casta" helt omöjligt.
Skulle bli trist-TV.
Ja, man gör det man kan, och det man liksom har medel för. De flesta är ju inte precis snuskigt rika.
Att bo i dyra områden har sin plus och minus. Men levnadskostnaderna är skyhöga.
Lycka till med jobbsökandet.

Annika said...

Ruth:
Som jag , typ.
Lever ett gott och bra liv, men utan att direkt kunna köpa en massa lyxprylar, coola bilar etc etc.
Men ett BRA liv.
Exakt, lyxhustru är det sista man är-
Det fina är att kunna råda över sin tid, och att ha kunnat göra det medan K var liten. Tacksam för det.
När K gick i ES och MS volonterade jag också på skolan, två gånger i veckan. Glad att jag kunde göra det, precis som du.
Jag har verkligen haft lyxen, för det är det ju, att kunna vara hemma ofta, ofta. Men det har kommit på bekostnad av annat.
Vi har bra liv, Ruth. Jag är så tacksam och glad över det.
OCH ngtlunda normala är vi ju också, haha!!
Ha det så gott!

Annika said...

Susanna:
Sant, det var en bra vändning på steken där.
Absolut, mkt mer trygghet hemma. Mycket mer. Här kan man verkligen bli sparkad från ena dagen till den andra.
OCH semestern? Ett skämt.
VAB? Glöm det.
Det går inte att bränna ut sig här. Gör du det får du sluta ditt jobb.
Mkt hårda bud.
Precis, samma här, ingen lyx, ingen fattigdom. Men jag har det bra.
Och normala? Jomen det får vi nog anse oss vara, eller vad säger du?
HAHA, drick champagne du ;-))))

L said...

Word!!

Superbra inlägg.

marianne.dahl3 said...

Klart även ni som bor i USA har en vardag! Som du säger själv och många fler här i kommentarerna så har vi ett väldigt stabilt trygghetssystem i Sverige. VAB, 5 veckors semester, sjukvård och skola. Även om det såklart finns brister i vår välfärd, otroligt långa köer till sjukvård t ex. Skolor som inte lever upp till sitt uppdrag mm. Kanske har jag haft tur, våra barn gick i bra kommunala skolor och även våra barnbarn nu. Jag behövde för 2 veckor sedan söka vård och fick komma till en specialist inom 2 veckor och har nu fått tid nästa fredag till en mindre operation. Tur? Kanske? Ibland fungerar tydligen vården iallafall.
Jag var också hemma med mina barn i 10 år, dessa år är guld värda för mej nu. Inkomsten sjönk naturligtvis, men vi klarade oss. När jag sålde vårt hus för 2 år sedan så hade vi samma kök som 1973, bara lite uppfräschning av ytskikt mm. Huset såldes på 2 dagar ändå! Budgivning!
Sedan arbetade jag halvtid i alla år, pensionen kommer varje månad - men kanske inte så hög som om jag jobbat heltid, men det går ihop sej.
Hollywoodfruarna kan jag inte se på, har ont av det faktiskt! Finns såna verkligen hihi??!
Som du själv skriver är det en lyx få vara hemma med sina barn. Önskar att alla som vill det skulle få det!
Hoppas ditt knä är bättre?? Att du åtminstone får besked snart vad det är mm.
Kram
Marianne D.

Annika said...

Lisa;
TACK!!
Blir glad!!

Annika said...

Marianne:
Precis det, det känns lyxigare i Sverige vad gäller det. Tryggare. Utan tvekan.
Lång semester. Ingen kan få sparken på en sekund.
Mmm..absolut, Sverige har stora briser i just det du listar. Skolorna inte minst. LÄSKIGT!!
Det måste till en förändring där.
ja, min mamma var hemma med oss också. Det uppskattar jag än idag. Att komma hem till ett hus där det fanns ngn som var hemma, nybakat bröd, hemlagade middagar etc.
Hon gick tillbaka till sitt jobb då mina bröder gick i mellanstadiet, tror jag.
Karolina uppskattar säkert att jag var hemma + att hon fick en hel kultur till på kuppen, och ett språk till. För evigt tacksam.
Samma här, grejar inte Hollywoodfruarna så jag ser inte de programmen. Inte The Real Housewives ... heller.
Mitt knä, imorrn ska jag till ortopeden. Nervig är jag!!
KRAMAR!!

Bloggblad said...

Bra rutet. Det är så lätt att få förutfattade meningar som när Hollywoodfruar och alla andra fruprogram drar över världen. Jag har förstått att du inte har nåt gemensamt med Maria M och Gunilla P m.fl. Jag ser det progra,met mest som en frivillig freakshow. Med skämskudde tillhands... kan ju inte låta bli att frossa i deras märkliga liv.

Annika said...

Bloggblad:
IBLAND måste man ryta till, HAHA!!!
Orkar inte med fruprogram övh.
Ja nog ha de märkliga liv. DET har inte jag :-)