Wednesday, October 26, 2016

Utvandra. Då och nu.

Hej och godmorgon!


Hoppas att allt är bra med er den här onsdagen!

Jag är med i flera grupper på Facebook som koncentrerar sig på svenskar boende i utlandet.
De där grupperna kan vara rätt stöniga, påstående och jobbiga. OCH inte så sällan väldigt fientliga mot Sverige, men även mot det de land i vilka personerna själva råkar bo.
Det är sällan jag ids kommentera något alls i de där grupperna. Men ibland vaskas ett och annat guldkorn fram bland undran om var man hitta svenskt godis och var man kan finna “en bra frisör för blont hår”.

PÅ en grupp för Svenskar i USA var det nyligen någon som lagt upp ett inlägg om Vilhelm Moberg, och hans epos om Utvandrarna.
Det handlade till stor del om hur lyckligt lottade vi är IDAG vs. om vi hade utvandrat under 1800-talet.
Själv tycker jag att Mobergs böcker är helt otroliga bra, och det ÄR filmerna också. Filmerna är lika bra som böckerna i det här fallet.

Jag minns vilket stort intryck de filmerna gjorde på mig (och fortfarande GÖR om jag ser om filmerna, jag har dem på dvd) då jag såg dem som barn.
Många scener har för alltid etsat sig fast i min hjärna:
* När lill-Anna dör efter att ha stoppat i sig för mycket okokt gryngröt.
* När Robert arbetar som dräng och får slita som ett djur.
* När Karl-Oskar, Kristina, Robert och Arvid lämnar Korpamoen i Ljuders Socken i Småland för alla sista gången. De vet att de aldrig mer kommer att återvända till Sverige. De vet att det är allra sista gången de ser sina gamla föräldrar i livet. SÅ sorglig scen, och talande.
* När de befinner sig på segelskutan som ska ta dem till USA. Ovädren de drabbas av, misären ombord, sjösjukan och Kristinas väninna som dör under resan, och hur det insvepta liket kastas över bord medan kvinnans barn, man och vänner gråter bittert.
* När de anlänt till New York och förskräckta kanske inser att allt kanske inte är guld och gröna skogar.
* När de åker hjulångare längs floden Mississippi upp mot Minnesota. En gammal svensk man dör ombord, och bärs iland för att begravas medan hans gamla hustru är förbi av sorg.
* När familjen kommit till Minnesota och Karl-Oskar får hugga upp sitt stora skifte. DÅ är han nöjd. Att det var indianernas marker var det ingen som tog någon sorts notis om. Så var det på den tiden.
* När familjen inser vilka stränga vintrar som råder i Minnesota och Karl-Oskar och sonen fastnar i stark snöstorm i skogen och Karl-Oskar tvingas slakta sin oxe för att rädda sonens liv. Han lägger helt sonika in sin son i oxen efter att ha tagit livet av, och skurit upp, oxen. På så sätt räddar han sin son, men offrar sin dyrbara oxe.
* När den unga, gravida mamman pysslar vid sin nybyggarstuga en glad sommarmorgon. Ingen husbonde är hemma. Indianerna har koll på henne, och ni vet ju vad som händer… Den unga, svenska mamman blir uppskuren och skalperad.
* När man masshänger indianer inför massorna.  Alla som ville fick titta på.
*  När Robert och Arvid reser till Kalifornien, där de tror de ska bli rika och finna det guld som det ju lär ska finnas i massor av i den gyllene staten på västkusten. MEN där Arvid istället dör av kolera efter att ha druckit förgiftat vatten i öknen.
* När Robert åker tillbaka hem till Minnesota med pengar som sedan visar sig vara falska
*  När Kristina gång på gång drabbas av hemlängtan till Sverige, och när hon till slut får sitt älskade astrakanäpple. Men då är hon redan döende. Kristina dog ung.
*  När Karl-Oskar så glad och nöjd med sin tillvaro säger att han aldrig mer skulle vilja åka hem. OCH han fick ju ett bra liv i Amerika. Kristina däremot? Nej, hon anpassade sig aldrig.
* När Karl-Oskar sitter i sin gungstol som mycket gammal man, ser ut på de lekande barnbarnen som samtliga pratar och leker på bred amerikanska (eller är det tom barnbarnsbarnen?) och klockan plötsligt slutar ticka. Han har gått ur tiden.




SÅ här är det inte att vara utvandra i USA idag.
Nej, inte.
Idag har vi det så otroligt förspänt på så många sätt. När vi lämnade Sverige var det aldrig för gott. Vi vet alla att vi lätt kan åka hem igen, vare sig det är på besök, eller om det så gäller hemflytt.  Man kan till och med flytta fram och tillbaka mellan länderna flera gånger.


Själv vet jag inte hur många gånger jag varit hemma under dessa 23 år jag bott här? Jag kan inte räkna ut det, men en gång om året. Alltid. Ofta mer än en gång per år. Jag borde faktiskt räkna ut exakt hur många gånger jag varit hemma på besök, återkommer om det.



Det tar inte längre fem veckor att resa till USA. Nej, man kommer till den amerikanska östkusten efter åtta och en halvtimmes flygresa.
Vi kan numera läsa tidningar i realtid. Se TV, och lyssna på radio, direkt. Vi kan ladda ner det vi inte kan/hinner lyssna/se på.
Brev, det behöver vi inte skicka brev längre (på gott och ont), nej istället kan vi maila eller skicka textmeddelanden.
Telefonsamtal, en gång kostade de skjortan. Man fick begränsa tiden, och hålla järnkoll på minuterna. Numera kan vi köra FaceTime eller Skype och inte betala ett dyft. Nej, inte heller att ringa på vanliga telefonen är dyrt längre.
Vi kan hänga med i allt som sker tack vare nätet, och sociala medier.



Jag tackar ödmjukast, och är SÅ tacksam för teknikens UNDER!
Visst, jag är innerligt tacksam över att vara svensk i USA NU, och inte under 1800-talet. TACK och lov för det.
Jo, jag kan ärligt säga att jag är glad att jag utvandrade på 90-talet.


MEN, JAG vet HUR det är att vänta på snail-mail. JAG vet hur det är att ransonera telefonsamtal. Jag vet hur det är att bli glad som en lärka över att få en bunt foton och dagstidningar med posten. OCH jo, jag minns hur sanslöst kul det var att få inspelade band skickade till mig. Då var det radio-Stockholm som gällde.
Nu kan jag lyssna på Radio-Stockholm direkt om jag vill.
Ja, jag kan bara tacka och ta emot å det ödmjukaste. Sveriges Radio kan jag lyssna på via min iPhone, dator eller Apple TV.  SVT och Fyran kan jag kan titta på när jag hinner (och såklart trean och femman etc, men det är nästan inget alls jag ser på de kanalerna).
Alla tidningar kan jag läsa på nätet.
OCH sen detta med sociala medier, min blogg, andras bloggar, Facebook och inte minst Instagram. Twitter-konto har jag inget, ej heller har jag konto på Pinterest.
Det är inte klokt vilken utveckling som skett bara under de 23 åren jag har bott här.
Tacksam.

Samtliga bilder idag är från nätet.


SOM tiderna har ändrats.
SÅ. Innerligt. Tacksam.

21 comments:

Eva i Dalarna said...

Ja tiderna förändras. Och vi med dem.
Utvandrarfilmerna är underbara. Och böckerna också!

Annika said...

Eva:
Japp, så är det.
Mkt bra böcker. Och filmer.

Christina said...

Jag håller med! De där FB sidorna har många märkliga inlägg... En grupp gick jag faktiskt ur för det var en så tråkig ton och elaka påhopp. Men... det finns definitivt guldkorn och ibland lär man sig viktiga saker. Som var man köper smågodis tex!
Utvandrarna har jag inte sett på många år. Blir lite sugen att se om nu! Visst har vi det förspänt i dag. Enkelt att resa mellan länderna och framför allt Skype och FaceTime!! Min mans faster utvandrade till Canada när hon var 14 år. Ensam! Hon reste iofs till en morbror men kan du tänka dig att skicka iväg din dotter och inte veta om ni någonsin ses igen. Omöjligt att ta in den känslan.... Nu kom hon hem igen, flera gånger men det tog 15 år innan hon kom på besök första gången. Jag tänker ofta på henne och jämför med vår "lyxutvandring". Tiderna förändras!
Hoppas du får en fin dag, en kylig dag verkar det som!
Stor varm kram!

Annika said...

Christina:
Jag har också gått ur en grupp, och nästan varje dag funderar jag på att gå ur den där största gruppen, som du också är med i. Men ibland dyker det upp ngt bra där, så jag är kvar.
Eller hur, smågodis är en bra point :-)
Ja, tänk vilka ÖDEN det fanns förr bland de som for. Tänk att vara 14 år och sticka, ensam!! Tanken svindlar.
Absolut, jag tycker man kan kalla vår utvandring för lyxutvandring. Vi kan dra hem när vi vill/kan, inget stoppar oss, Sverige är ett bra land, vi är inte i landsflykt.
Frost här imorse, säsongens första. Jag ska till tandis om en stund. Oh well.
Kramar till dig!!!

Annika said...

Jag älskade också Utvandrarserien och kanske speciellt musikalen som använt så mycket av poesin i böckerna. Kristina känns som en av litteraturens stora romantiska gestalter, just den ständiga hemlängtan, den inre striden med Gud och med sig själv, hur hon växer och förändras och ifrågasätter det gamla. Jag får gåshud av Helen Sjöholm som sjunger "Min Astrakan"....

Det är förstås mycket enklare numer . . . förutsatt att man inte utvandrar från krigszoner. För då är man omedelbart tillbaka till det gamla där man inte vet och inte har kontakt och inte kan komma dit :( . Ifråga om att åka hem har S. anmält sig till Stockholm Marathon så nu har vi sommarplaner till Sverige nästa sommar iallafall!

Jag är inte med i nästan några såna svenskgrupper alls - jo, Svenskar i San Diego, men där är det inga diskussioner utan mest en del announcements som är kul att få - svenska filmer och evenemang, etc. Expatkultur kan bli lite jobbig tycker jag....
Kram och ha en fin onsdag.

Monica said...

Jättebra och intressant inlägg Annika! Ska läsa det igen, för jag blev lite upptagen nu men så mycket det finns att fundera på runt detta. Kul med för i gymnasiet när vi gick ut skulle ett specialarbete i valfritt ämna skrivas och lämnas in, lite som ett forskningsarbete, gick i Uppsala bland i stort sett överklassbarn och med pappor och mammor som var professorer eller något liknande.
Jag valde Vilhelm Moberg, dels hans liv men också hela utvandrarserien. Fick tillgång till en mängd dokument på biblioteken och läste brev och annat och alla böcker, även de andra han skrivit. Och skrev ihop det här i min ensamhet på min kammare på en skrivmaskin jag hyrt:-). Jag fick något otroligt bra betyg på detta, ja så min lektor i svenska ringde hem till mina föräldrar och sa att det fanns inte betyg som räckte egentligen, hon var helt förstummad och ingen av alla dessa klasskamrater var i närheten med sina arbeten som hon också förstod att deras föräldrar delvis skrev och hon ursäktade sig något att de ändå hade bra betyg allesammans men att hon kände sig lite styrd. Min mamma visste precis vad hon skulle svara på sådant och sa sin åsikt:-). Ja så kunde det vara då på medeltiden också i skolans värld:-), lång kommentar men ditt inlägg väckte minnen:-). Ha det fortsatt fint och jag ska läsa igen.

Miss Marie said...

Har bara sett vissa delar av Utvandrarna, kanske dags att faktiskt se på riktigt! Och ja, prisa teknologin! Tänk vad bra vi har det!

Annika said...

Annika:
Verkligen!
OCH vet du, jag har inte sett musikalen! Skulle verkligen vilja.
Ja, vilka porträtt VM skapade, både Kristina och Karl-Oskar, och Robert och så många fler.
Just hemlängtan tror jag han satte mitt i prick med Kristina. Och K-O som fann sig väl tillrätta så i Amerika.
För oss är det så mkt lättare. Vi har det verkligen förspänt vi som bor här idag.
Och det är oss jag talar om, inte flyktingar (för då blir det ju genast annorlunda). Vi kan resa tillbaka när vi vill, vi har allt öppet.
Ja, det är inte svårt att vara utvandrad svensk i US idag, inte alls. Jag är verkligen så glad att bo här nu och inte 1890.
Coolt med maran!! SÅ coolt. Den är ju så vacker också, så vacker rutt!!
Expatkulturen kan bli SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ jobbig, och det är så många ggr jag har tänkt dra mig ut, men inte gjort det. ÄN. JO, en grupp har jag lämnat.
Orkar inte med gnället på endera sverige el det nya landet. Blä.
Kramar!!

Annika said...

Monica:
TACK!!
ja, det är ju ett ämne som egentligen alltid är ständigt aktuellt för oss som flyttat.
OJ vilket arbete du gjorde på ämnet!! Tacksamt ämne, men såååå stort.
Har du kvar det?
Du måste ha verkligen har varit engagerad i det!
Har också skrivit om det, men ingalunda som DU gjorde.
Ha det så bra!!

Annika said...

Marie:
SE den, Marie!! Se dem alla!! De är så sjukt BRA!!
Ja, vi har det så lätt idag, vi som bor utomlands. TÄNK vilken teknik vi har.
SÅ tacksam!!

Steel City Anna said...

Ja, herrejisses vilket elande. Jag ar val en ganska ovanlig svensk som inte gillar bockerna sa mycket :) de ar bra, men jag blir sa deprimerad av att lasa dem. Nar jag var tonaring laste jag massor av arbetarlitteratur. Jan Fridegard var allra mest deprimerande.

Nagot mindre elandigt har vi det idag, det ar sant :) sveriges radio ar jag sa oerhort tacksam for jag ocksa. Och poddar! Just upptankt Snedtankt med Kalle Lind, ett tips om du inte redan hort den.

Cari said...

Vilka minnen ditt inlägg ger mig. Böckerna är verkligen bra. Men jag tror inte att jag fått mina döttrar att läsa dem. Det borde de - för att förstå lite mer hur livet kan vara. Hur det var i Sverige för inte så länge sen (100-120 år är ju inte så länge).
Och så mycket detaljer du minns.

Annika said...

Anna:
NOG var det elände, och sorg. OCH kämp och SLIT.
SÅ mkt de fick ge upp.
Ja, det är depp, och hemska scener och fruktansvärda öden i de dör böckerna. Helt klart.
Men ändå, ändå så bra. Fast, det är bara uppfriskande att du inte tycker likadant!!
Alla poddar och SR är helt otroligt BRA!!!
Så tacksam.
Tack för poddtips, Anna!!

Annika said...

Cari:
Mycket bra böcker.
Ja, alla borde läsa dem. ELLER föralldel se filmerna.
Jodå, jag minns detaljer från dem. Det har gjort stort intryck på mig varje gång jag sett dem.
Jag blir alltid lika tagen.

Monica said...

Kommenterar som Monica inte länkat, det går inte för tillfället att komma in på Blogger varken min egen blogg eller någon annans så där plötsligt, fick i mobilen att jag inte var hemma heller i mitt "nät":-), ja det är väl nån som håller på, verkar var mycket mystiskt numera.

Jo jag har kvar arbetet, länge sen nu jag läst, tror det t o m kan ha hamnat i förrådet:-).

Så bra sammanfattning du gjorde på filmerna, så mycket sorg och svårt det var, både att läsa och se. Musikalen blev ju också bra men allra bäst sjöng Helen tyckte jag när jag råkade hitta det, hon var i svenskbygderna och många äldre, ja riktigt gamla lyssnade till henne, hon sjöng fantastiskt och tårarna forsade på de gamla, var svårt att se men då såg jag hennes storhet som artist även om det var sorgligt, så många öden och de påmindes kunde man se. Har släktingar i både USA och Kanada som det gått bra för, kunnat hälsa på i sitt hemland då för länge sedan men återvände och nu finns generationer efter dem. Pappa pratade om dem ofta men som barn levde man i nuet.

Anonymous said...

Jag känner mej nästan som en av utvandrarna. :)
När jag kom hit för 65 år sedan (1951) med båt, som tog 10 dagar,
hade jag 80 dollars med mej; inget jobb som väntade, men jag hade en
släkt med släkten familj där jag skulle bo. Att ringa till Sverige
var det inte en tanke på. Mamma skickade Ludvika Tidning till mej
då och då.
Ville ringa hem på min bröllopsdag. Samtalet fick beställas dagen innan,
och sen ville det sej så illa, att det var åskväder i Sverige, så jag kunde
knappast höra vad Mamma sa. Gifte mej -53 och bodde i Palo Alto, Calif.
Att resa till Sverige var omöjligt. 1960 skulle Don deltaga i en internationell geologkonferens i Köpenham, och då blev det hemresa med mina två flickor. Det blev en lång resa. Fr. San Francisco till Los Angeles, mellanlandning i Kanada för "refueling", stopp på Island och så till Sverige.
Tog ca 22 timmar. Det fanns inga jets på den tiden.

Jag träffade min Mamma -55, -60, -62, -66 och -68. -55 och -62 var när hon kom till USA. Sista ggn, -79, var när hon dog. Hade turen att få vara hos henne på slutet. Önskar förstås att vi kunde ha besökt Sverige oftare, men vi hade inte råd att resa. Det var bara så, och jag ångrar INTE, att jag kom hit och stannade, för min älskade Don gjorde det hela OK, och min underbara Mamma försökte aldrig få mej att känna mej skyldig.

What goes around, comes around. Dvs. min son gifte sej med en vietna-
mesiska och bor i Saigon med mina tre barnbarn.

Ruth i Virginia

Annika said...

Monica:
Jasså, bloggerstrul? NOT fun.
De har ju strulat till och från, synd om de ska börja igen.
Nåväl, bra att du har kvar arbetet. Du borde läsa om det.
Jo, jag minns ju dessa nyckelscener SÅ bra. Har sett filmerna flera ggr, men det var många år sen sist nu.
Ja. jag hade gärna sett Helen som Kristina. Hon måste ha varit sååååå otroligt bra i den rollen. ÖVH de som spelade i den första uppsättningen.
Jag kan tro att de som utvandrade för länge sen faktiskt blev rörda då Helen sjöng.
ja, det gick nog bra för många som utvandrade från Norden, tror jag. Att vara nordbo i US har nog alltid varit lite av en jackpot tror jag, tur där också.
;-)
Hoppas blogger skärpt sig imorrn!!!

Annika said...

Ruth:
Ja, nog var det skillnad på när du for, och när jag for 1993. Stor skillnad.
Tänk att du tom fick beställa samtal hem DAGEN INNAN. Ja, vilken teknikutveckling som skett!!!
OCH många år innan du kom hem igen, oj oj oj...
Jamen så var det ju, jag förstår det. Jag har ju alltid varit hemma en gång om året, eller oftare.
Just det, jag har hört om när man fick gå ner på Grönland/Island/Kanada för att tanka.
Men vad bra att ni ändå sågs när ni kunde. Förstår ju att det var dyrt, och dyrt är det ju än idag.
Men just att vara långt från familjen är nackdelen då man flyttat ut, verkligen.
Ja, att ha en snäll och bra man är nog verkligen A och O då man flyttar ut, som du med din fine Don. Jag har ju detsamma med Peter.
Trivs topp här, men jag skulle nog också kunna tänka mig att flytta hem en dag. Vi får se vad som sker.
Just det, din son bor i Vietnam. Tur att ni kan ses ibland.

Ha ni en fin kväll, Ruth!

olgakatt said...

Nog har världen "krympt" för oss priviligierade. Men för de som tvingas fly sina hemländer är fortfarande svårt trots tekniken. Jag har vänner som i många år inte visste om de någonsin skulle kunna återse sin familj i hemlandet. Lyckan var obeskrivlig när de faktiskt kunde återvända på besök utan riskera livet, En gång bjöd de mig med på ett sånt besök, det var otroligt känslosamt.

Annika said...

Olgakatt
Precis, men det är ju inte det jag skriver om.
Jag skriver att vi är lyckligt lottade, vi som utvandrat från Sverige i nutid.
Vi kan åka hem när vi vill, vi får besök etc. Tekniken är grym.
Att vara politiskt flykting är såklart galet annorlunda.

FREEDOMtravel said...

Väldigt bra inlägg! Jag levde mig verkligen in i deras situation på den tiden. Tänker också att såna berättelser skulle kunna göra oss mer ödmjuka inför dem som invandrar till oss idag.