Wednesday, June 08, 2016

Konstiga vibbar och känslor ...

Godmorgon och hej onsdag!



Brukar du “känna av” hus och platser?
Brukar du tycka att vissa platser är otäcka och ogästvänliga utan att du egentligen kan förklara varför?
Kan du känna av “vibbar” i hus, rum och platser?
Kan du komma till ett nytt ställe och spontant känna, nej här vill jag inte vara.

Häromdagen var jag inne i ett hus på min gata. Jag har aldrig varit där förr, men nu är huset renoverat och “flipped”, alltså totalrenoverat från källare till vind.
OCH det är snyggt.
Jäkligt snyggt, till och med. Det var husvisning, och vi gick dit. Av ren nyfikenhet.
Det är samma modell som Peter och jag bor i.
Bara det gör ju det hela spännande.

Jag vet inte vem som bodde där tidigare. Faktiskt VET jag INTE vem/vilka det var trots att huset ligger hyfsat nära mig.
SÅ fort jag klev över tröskeln kände jag bara ett STARKT motstånd till huset.
Det var som om husets “själ” inte var god.
Jag hör att att det låter flummigt och totalt spejsat, men jag kände verkligen nästan is längs ryggraden.
Samtidigt var det toppsnyggt, och huset fick en “under contract”-skylt redan samma kväll.

Den här känslan hängde med mig genom hela husvisningen, från tvättstugan och källaren (som är såååå mycket snyggare än min egen). Köket är renoverat så snyggt med utslagna väggar och rubbet. Badrummen på övervåningen så skitsnygga. Allt tipptopp.  Toksnyggt.  Och ändå denna isande känsla.
Peter? Nä, han kände inget.


Jag brukar känna av hus och platser då jag kommer till dem för första gången. För det allra mesta när jag kommer till ett nytt hus, eller plats, brukar allt vara varmt och välkomnande. Det är sällan jag känner som jag gjorde häromdagen, det händer inte ofta som tur är.
Jag måste ta reda på vem som bodde i det här huset tidigare. Det kan jag nog lätt få reda på av grannar.

En gång var jag och min kompis Monika på visning i  Arlington HouseArlington Kyrkogård, den stora (och mycket berömda) krigskyrkogården i Arlington, VA.  Vi  kände BÄGGE så STARKT att detta var ett hus som inte var “mottagande och vänligt”. Alltså, det huset är general Lees gamla boningshus, ni vet sydstatsgeneralen från det amerikanska inbördeskriget som upphörde 1865.
Hela huset liksom bara andades dåliga vibbar. Vi kunde knappt bärga oss tills vi stod på backen utanför igen.
Huset är vackert, ligger strax ovanför John F och Jackie Kennedys gravar.
Huset har en enorm utsikt över Washington DC.    Jag har inte varit inne i huset sedan den gången.



Ibland kan jag ana samma sak i hotellrum, även om det inte händer ofta att jag får dåliga vibbar av hotellrum. Hotellrum är opersonliga och oftast sig lika. MEN det har hänt att jag inte gillat de rum vi bott i alls.
Det är något med stämningen.

Förra våren var vi i OBX i mars. I Nags Head.
Vi borde på ett Inn, och både Karolina och jag kände direkt att det inte var något bra vibbställe. Hotellet var kanske 20 år gammalt. Vi hade fin utsikt över havet och rummet var som vilket annat hotellrum som helst.
Ändå, så CREEPY!! Ja, verkligen kusligt på något sätt.
På natten blev jag väckt av att Peter ropade,
"Who’s there!!??”
Det fick ju mig att bli klarvaken direkt, Karolina också.
Peter sa att det lät som om någon försökte ta sig in i rummet. Vi tände lampor, gick på toa, tittade ut genom titthålet på dörren. Ingen där. Förstås.
Vi gick och la oss igen, somnade.
På morgonen när jag gick till badrummet såg jag att taklampan ramlat ner i hallen. Helt perfekt låg glaskupolen under lampan, som om den skulle blivit placerad där. OCH hel var den.
Alltså, vad jag RÖS. Vi hade inte hört detta under natten. OCH det borde rimligtvis ha hörts när en glaskupol ramlar ner.
Jag, Peter och Karolina hade dessutom alla besökt toan under natten och ingen hade märkt av det hela. OCH vi borde ha snubblat över kupolen.
  SÅ jädra skumt.
Karolina och jag är helt säkra på att rummet var “hemsökt”.
Peter är såklart mer skeptisk. Han brukar inte vara den som känner av vibbar och sånt som jag och Karolina gör.
Men det var verkligen SKUMT!
Vi bodde kvar på detta Inn en natt till, och det var lugnt då. Jag kommer aldrig att få en förklaring på detta. OCH både jag och Karolina googlade på stället och spökerier, men vi hittade noll på nätet.



Jag har också kommit till gamla ödegårdar och trädgårdar och känt samma konstiga vibbar.
De flesta ställen man besöker, nya som gamla, ger bra vibbar. Alltså, det är vänliga ställen.
Men på ett fåtal ställen känner man verkligen dess raka motsats.


Överkänslig?
För livlig fantasi?
Ja, jag vet inte.

Vad tror du?
OCH hur känner DU vibbar när du kommer till hus och platser där du förr inte varit?
Tror du att det finns en dimension mitt ibland oss som vi inte kan förklara?

31 comments:

Från Glam till Damm said...

Hej Annika!

Jag tror absolut att det är precis som du skriver och att alla platser har energier, bra eller dåliga.

Jag känner samma sak som du och vid vissa tillfällen mycket starkt. En gång när vi var i den Franska byn Verdome där många blodiga slag i andra världskriget ägde rum och där det fortfarande finns fort och trencher kvar. I ett av forten där en massa gräsligt ägt rum var energin så tjock och ond att jag fick lov att vända och gå ut. Samma sak när vi skulle gå in i skogarna runt omkring och titta på trencher, jag fick lov att vända.

Kan tänka på liknande situationer då vi skulle besöka ett ställe där hundratals judar massakerats i Polen, det bara gick inte. Jag kunde stanna typ en minut.

Var glad över din gåva att kunna känna in och känna av. Jag gör samma sak vad gäller människor. Ibland säger kroppen ifrån på cellnivå.

Spännande inlägg och kul att du delade med dig av detta.

HA en toppenfin dag!

Kram, Anneli

Bloggblad said...

Jag är också jättekänslig för sånt! Både i hus som är ute till försäljning och hemma hos någon där det inte känns bra.
När vi letade hus kände vi samma sak, Per och jag, fast tänkte inte på att nåt hus kunde vara hemsökt, mer som att taskig stämning satt i väggarna. När vi sen kom in i huset vi bebor nu, kände vi oss direkt hemma. Ändå vet vi att det hade varit stor sorg och mycket gråt här av de förra ägarna vars ende son omkom i en olycka.

Hotellrum med dåliga vibbar har jag stött på, men då har det oftast varit när vi snålat på ett påvert ställe.

Vi som har tentaklerna ute känner ju av stämningar när vi kommer in i ett rum med folk också. Jag känner det t.o.m. När jag ska uppträda i liknande grupper där jag inte känner någon. I vissa grupper finns en härligt välkomnande och öppen känsla, i andra finns en snipig och snål...

Desiree said...

Hi hi du kanske har lite av en connection to the other side (the dark side ;-) rentav)

Jag har faktiskt inte upplevet nagot sadant men har jag vetat att nagot otrevligt eller hemskt pa ett stalle sa tycker jag det ar obehagligt for jag har valdigt livilig fantasi. Jag skulle aldrig flytta in I ett hus dar det hant nagot tragiskt eller hemskt.
Kramar

Anonymous said...

Jodå, jag upplever också sådant. Det blir liksom "segt" att gå vidare i huset. Som att gå i sirap. Jag kan också får rejäla känningar i ryggraden, som helt enkelt "reser ragg". Ofta händer sådant väldigt starkt när jag är på väg att bli sjuk, har varit gravid eller är i nån särskilt känslomässigt läge.
Det kan också hända att jag får besök under natten av något som har bott där tidigare. Då blir jag alldeles stel och kan inte somna om alls.
Det är dock inget jag gärna pratar om, även om mina barn tycker det är häftigt. jag tycker INTE det är lika häftigt...

//
Cissi

Steel City Anna said...

Detta tanker jag ofta pa nar det galler tid - jag undrar om det finns forklaringar inom fysikens lagar pa nagot satt. Det ar sa manga som kanner av sadant har. Lagras information i det som vi tanker ar doda ting eller loper olika tider parallellt? Mycket att fundera over. Jag jobbade i manga ar pa ett viktorianskt kontor och aven de mest rationella bistra personer vagade inte stanna kvar sist och lasa :)

Anonymous said...

God Morgon Annika: Ett perfekt inlagg for mej. Jag kanner ocksa om hus har bra eller daliga vibbar. Nar man genast vet att har vill jag inte vara. Har ar min vibb histoia. For 25 ar sedan bestamde vi att kope ett fritidshus i Vermont. Praktiskt, nytt och latt att ta hand om. Right? Letade over hela sodra Vermont, ingenting. En gra och trist dag i februari ville min broker visa mej ett "lite aldre" hus. Blev faktiskt lite sur pa henne. Huset var mycket gammalt, krokigt och snett med fargen i stora flagor runt hela huset. Heller inte i den by vi hade tankt oss. Men vet du vad, Annika, jag klev in genom dorrwen och visste genast att jag var hemma, det var som huset tog mej i famnen. Det tog ar att fa ordning pa allt. Som praktist svenska gjorde jag mycket sjalv och fann en underbar kontraktor som kan mycket om gamla hus pa landet. (234 ar gammalt i ar). Kommer du ihag filmen "The money pit", det var vi det, men vart vartenda cent. De forsta aren satt vi ofta med vanner runt brasan och gjorde upp historier om allt som hant har under aren. Min brorson tror fullt och fast att det finns skatter begravda har. Huset var originalt ett stagecoach stop mellan Boston och Albany.Jag ska beratta hela historien for dej och Peter nar ni ar pa vag till Maine!! Kramar, Ann

Annika said...

Anneli:
Absolut, jag tror det jag också.
Alltså, jag hör dig totalt om det du upplevde i Frankrike. Vid sådana tillfällen tror jag det är lika bra att vända och gå ut.
Att vi kände som vi kände i Lees gamla hus är nog inte så konstigt heller, med tanke på den historian.
Människor ja, jo jag kan absolut känna det där också, även om jag tvekar mer vad gäller människor.
Ja, jag är lite glad att jag har den här känslan och spröten. K har den också. Undrar om det är vanligare hos kvinnor?
Antagligen.
Roligt att du gillade inlägget.
Kramar!!

Annika said...

Bloggblad:
Du också.
Ja, jag tror att vissa av oss har särskilda tentakler.
Samma med oss när vi letade hus, gud vad jag var öppen och känslig när vi letade.
Vissa ställen, bara NEJ!!
Andra kändes rätt.
OH ja, jag förstår att du lätt kan läsa av en publik redan innan du börjat uppträda. Säker på att den känslan finns i luften direkt.

Annika said...

Desiree:
Lite kanske?
Fastän jag hela tiden egentligen tror att det är min fantasi som spelar mig ett spratt. K känner ju lika, så...
Nej, jag skulle inte heller kunna flytta in i ett hus där ngt tragiskt hänt. På min gata finns ett hus där ägarinnan hängde sig i källaren. Huset såldes ganska omgående till en familj med tvillingbebisar. Vet inte alls om de nånsin fick reda på vad som hänt. Men jag har aldrig talat om för dem vad jag vet, och kommer inte att göra det heller.
De har bott kvar länge, länge nu så det är säkert lugnt.
Kramar!

Annika said...

Cissi:
Välkommen hit! Tror inte jag sett ditt namn förr. OCH har du varit här förr, välkommen tillbaka.
Aha, du har gåvan verkligen. Besök under natten har jag aldrig fått, och vill aldrig få heller. Men andra underliga saker har jag varit med om på ett speciellt ställe.
Men just det där att det isar längs ryggraden har jag verkligen varit om. OCH det är oförklarligt.
Hualigen.
Välkommen tillbaka, Cissi!!

Annika said...

Anna:
Alltså ja, jag tror det. Tiden är ju ändå en mänsklig uppfinning, så visst kan den "gå ur led" som allt annat mänskligt kan. Eller, för all del löpa parallellt, som du säger.
Och Viktorianska hus, hur vackra de än är och hur mkt känsla de än har ... de flesta skrämmer skiten ur mig ;-)
Så jag förstår er som jobbade där.

Annika said...

Ann:
Exakt, man vet på en gång att man inte vill vara i huset, eller på platsen.
Åh vilken härlig historia med huset. SÅNT gillar jag att jag höra. För visst är det så, är det rätt så är det rätt!
Ert hus har blivit så väl omskött nu, så jag är säker på att husets själ verkligen ler.
Fin historia. Tack!!
Kram!

Monica said...

Tror ju absolut att det finns mycket vi inte vet och förstår och är väldigt olika också, och med det renoverade huset tror jag absolut det var något, hoppas ingen var inmurad i väggen:-), något konstigt och obehagligt fanns säkert när du kände så och jag tänker ofta på det om vi ska byta boende nån gång, vill veta vad som hänt där i så fall. Huset på landet känns fantastiskt, ett par som byggt och ägt det och bara dom som bott där och det kändes totalt harmoniskt i väggar, golv och tak från första början. I ett annat hus som var till salu blev en innebränd i bastun, det skulle jag inte köpt.
Lika så med mitt barndomshem som mamma gjorde ritningarna till och pappa byggde mycket på egen hand, bara kärlek, ångrar ibland att vi inte köpte det. Tänkte lite nu när vi köpt en begagnad bil vem som haft den, ja det fick vi veta förstås, de tidigare ägarna, var tjejer så det kändes okey:-)
Andra kanske inte känner något, har kanske stängt av den biten eller tolkar det annorlunda, huvudsaken att en i familjen har koll:-)

Äventyret framtiden said...

Inget ovanligt alls för min del heller. Skulle nog kunna skriva en bok om allt jag har varit med om och vad jag har känt.
Vi är olika bra på att känna av energier på det här sättet eller så kanske vi inte tillåter oss att göra det.
Självklart finns det dimensioner som vi inte kan se men uppleva, säger jag lika självsäkert som jag sitter här och skriver.
Synd nog så finns det rätt många som inte tar oss som känner och "ser" på riktigt allvar, därför tror jag att många inte vågar berätta vad de upplever och har varit med om.
Det finns inget övernaturligt, allt är naturligt som finns även om vi inte kan ta på det utgående från den horisont vi befinner oss i.
Låter lite kryptiskt men det är inte det. Jag vet att du fattar! :)

Kramar!

Annika said...

Monica:
Visst, det tror jag också. Vi kan inte förklara allt.
Lite nyfiken faktiskt på huset på gatan, så jag ska snacka med en av mina grannar "som vet allt" :-)
Inmurad, haha, då får personen vara tunn i dessa väggar, hehe. Nej, men ngt har nog hänt där eftersom jag fick en sådan ovilja.
Exakt visst känner man av husens själ, som hos er på landet.
NEJ, jag skulle inte heller köpa ett hus där jag visste att ngn blivit innebränd. Never ever!!
SANT, när ett älskat hus ska säljas måste det vara till rätt person. Det är också väldigt viktig, som i ert fall. Det måste kännas rätt med vibbarna där också.
Sant också att det är viktigt att veta vem som ägt en bil innan man köper, all too true!!

Annika said...

Karin:
Förstår det, Karin.
Vet ju att du har gåvan.
Jomen, jag tror som du, det finns andra dimensioner. OCH kanske precis bredvid oss, som löper bredvid oss. Vissa av oss får glimtar av det hela, andra känner inget alls.
Jag fattar PRECIS vad du menar, Karin.
Delar helt och fullt din uppfattning.
Kramar!

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Oh, det var ett lite läskigt inlägg att läsa.
Tror inte att jag varit med om något sådant. Försökte fundera, men kommer inte på något direkt. Annat än en plats strax utanför Hortlax, där jag är uppvuxen.
Där finns ett stor och två mindre byggnader. De är övergivna och förfallna, men jag vet inte riktigt vad de använts som.
De ligger mitt i skogen och är jätteroliga att fota.
MEN jag klarar inte riktigt av att åka ut dit ensam. Det är som sagt övergivet och inget där, men jag får alltid lite rysningar av stället. Och det även om jag inte är ensam -därför åker jag absolut inte dit själv!
Jag brukar till och med få gåshud bara av känslan jag får när jag är där.
Detta är nog det närmaste av egna erfarenheter när det kommer till sådant här.

Vem vet; du kanske har ett välutvecklat Sjätte sinne? ;-)

Jag har jättesvårt att sortera vad jag tror på och inte tror på. T.ex. så tror jag att jag inte tror på andar och sådant, men ibland blir jag osäker.
Jag tror i alla fall att det finns otroligt mycket där ute som vi inte har en aning om. Universum är ju oändligt, så jag tror inte att vi människor någonsin kommer att veta allt om det.

Vårat vandrarhem i Belgien fick jag av någon anledning lite läskiga vibbar av. Jag vande med självklart under de två veckorna, men speciellt i början kändes det lite läskigt. Speciellt i trapphuset.
Det är egentligen lite konstigt, eftersom det borde varit en säker plats. Det hade nämligen varit ett gammalt katolskt nunnekloster.
Å andra sidan ger religion mig ofta rysningar (tyvärr) så det kanske handlar om det ;-)

Jag känner mig dock glad över att jag inte särskilt ofta känner vibbar på platser, för i så fall hade jag aldrig i livet vågat mig in på Furunäset här i Piteå.
För innan det blev hotell & företagsby hade Furunäset nämligen en lång historia bakom sig som mentalsjukhus.
Jag kan inte låta bli att ibland tänka att om "väggar kunde tala" så skulle jag skita på mig av rädsla. Och historierna "de väggarna skulle berätta" skulle räcka för att sätta skräck i hela Piteå med omnejd...

Tror jag avrundar här innan jag blivit alltför rädd för min egen kommentar (jag är OTROLIGT lättskrämd) ;-)

Hoppas du får en fin onsdag!
MVH /Erica

Nettan said...

Åh hu, sådana känslor kan jag också få ibland och då inte bara av hus utan det kan vara platser i skogen eller liknande. Ofta där det hänt något dramatiskt.

Minns speciellt en gång då vi vaccinerade på gamla Malmö Östra och där kröp det i skinnet på mig precis som det gjorde när jag var på besök på Beckomberga precis innan psykreformen. Om dessa väggar kunde berätta. Det som har tagit mig allra mest så är det besök vi gjorde på Auschwitz när Kim var i femtonårsåldern, sorgen var fastetsad i väggarna och allt det hemska gjorde att till och med de värsta busarna i klassen höll sig i schack.

Hoppas nu att ni har en fin onsdag. Här är det äntligen lite svalare.

Kramar
Nettan

Annika said...

Erica:
Vet du, det var lite läskigt att skriva också.
Satt här och fick gåshud med jämna mellanrum medan jag tåtade ihop det.
Du ser, det finns vissa platser där vibbarna är annorlunda. Ibland kan man inte förklara det, det bara finns en motvilja.
Och jag tror man ska lyssna på den inre rösten.
Njaee, jag kan nog inte säga att jag har ett sjätte sinne, men signaler av vissa slag kan jag känna av. Just i hus, och i rum. Platser.
Det räcker så, vill inte ha ett mer utvecklat sinne än så, hehe.
Visst är det så, man kan och SKA inte kunna förklara allt. Jag tror det finns en dimension, eller flera, direkt intill oss.
Men, om detta kan man prata hur länge som helst.
Jomen, kyrkor och kloster står ingalunda utanför. Kyrkans makt har varit ond, och det vilar säkert kvar på många ställen.
Just energier och vibbar.
Exakt, det är ju så, de flesta platser är goda. Flertalet.
Och det är sällan man känner dessa vibbar, och det är TUR det.
Ja, gamla mentalsjukhus, ja. Jo, där skulle nog väggar kunna berätta.
Vet, jag avslutar mitt svar nu också innan håren börjar resa sig igen.
HA en bra onsdag!!

Annika said...

Nettan;
Exakt, platser kan ha exakt samma inverkan på mig som hus och rum.
Absolut!
Just att man plötsligt känner att, nej här är det inte bra...

Beckomberga, jag växte upp nära det sjukhuset. OCH bara att gå förbi där ingjöt skäck i oss. Numera är det sjukhuset nedlagt och det är bostäder istället.
Men, oj vad det kändes då vi växte upp. Då kom man inte ens in på sjukhusområdet, det var stängt och bommat. Ibland var det frigångare som fick gå ut under dagarna som skrämde oss, eller så ville vi tro det.

Jag har aldrig besökt ett koncentrationsläger, och jag kan verkligen tänka mig att DÄR om nånstans KÄNNS vibbar och energier.
Jag skulle vilja besöka ett, men förstår också att det är vidrigt och att det sitter inetsat i väggar och i hela platsen.

Kramar och ha en bra onsdag!

Anonymous said...

Du borde verkligen besöka vårt hus! Eftersom vi bor i ett före detta mentalsjukhus så är första eller andra frågan man får från folk när de hör det: - Spökar det?
Men nä, inte vad vi märkt! Och varför skulle det göra det?
Alla husen runt om här där vi bor är ju från det fd sjukhuset och så även kyrkan. Den skulle jag dock dra mig lite för att bo i för i källaren låg salen för obduktioner...

Annika said...

Brysselkakan:
Just det, jag tänkte på det! Verkligen!
Hela Beckomberga, som jag bodde nästgårds till under skolåren, är numera poppis bostäder. Jag tror inte heller att det handlar om hela sjukhus etc, säkert bara vissa delar? Och sen tror jag det har med mottaglighet att göra. OCH absolut fantasi! Men för mig har det ofta varit helt neutrala platser då jag fått "vibbar"
Skulle gärna komma hem till er och känna in mig sas. Skulle vara superintressant.
Nej, jag skulle inte flytta in där man obducerat, inte. Inte heller skulle jag vilja bo i ett gammalt "funeral home", vad sjutton heter det på svenska? Inte begravningsbyrå. Kommer inte på ordet nu.

Channal said...

Nu blev jag jättenyfiken på vilka som har bott i grannhuset! Du måste ta reda på det. Spännande fortsättning följer.

Jag är väldigt känslig på dåliga/bra vibbar. Känner av atmosfären. Förstår precis vad du skriver om! Dåliga vibbar ger en olustkänsla. Behöver inte bara vara hus eller platser. Kan även vara personer. Vissa kan jag inte skratta med. En gång var jag i ett hus och kände som du beskriver. När jag gick ut ur huset mötte jag bara 100 m därifrån en svart huggorm på vägen. Sen strax kom det två svarta korpar flygande!! Hur ofta möter jag eller ser en svart huggorm och två korpar!! Har inte sett några sedan dess och det är tre år sedan. Brrrr!!

Du måste berätta vilka som bott i huset!

Kramar Anna

Annika said...

ChannalÖ
JAG MED!! Ska fråga den granne som har stenkoll. Hon vet.
Det lustiga är att jag har ingen aning, och jag ser hudset då jag tittar ut genom mitt köksfönster.
Jag tycker jag borde lagt de fd grannarna på minnet. Men nej.

Intressant att du också känner av detta. Vi är en del.
exakt, personer kan det också vara. Jag brukar tvivla på mig själv vad det gäller personer, men oftast säger vibbarna det man behöver veta.
Platser, hus och rum tvivlar jag aldrig på.

Anna, äkta CREEPINESS i det du berättar. Kusligt. Ja, fasiken, hur ofta ser man ormar? OCH korpar?
Verkligen olustigt.
DÄR fanns ngt, utan tvekan.

Lovar, ska snacka med grannen så fort jag ser henne. Hon som vet allt :-)
Sen ska jag berätta!!

Kramar!!

Anne said...

Inte alls spejsigt, inte alls. Förstår och vet PRECIS vad du menar. Jag är helt övertygad om att det du/man känner har en orsak, är sant så att säga. Det är inte livlig fantasi. Jag är övertygad om att många av oss kan känna energier och är mottagliga för såna här saker du skriver om. Sällan någon som vågar prata om det, man kan ju verka lite konstig och knäpp.
Du måste ta reda mer på om ödet och historien i det här huset! Som du sa, det borde gå att göra genom att snacka med andra grannar.
Har du hört om olika husceremonier för att driva bort dålig energi? Jag var faktiskt bjuden på en inflyttningsfest för nåt år sedan där de under en kort stund gick med en pingla och ett ljus runt rum och rum, sa nån ramsa och föredrev dålig energi och välkomnade in ny. Kan ju låta flummigt för vissa...
Men det där du säger att man känner där finns något...ja, jag vet vad du menar. Det är kusliggt och det är olustigt. Det går ju inte sätta fingret på det, bara nåt man känner.
Jag vet ett hus nära gatan jag växte upp, där ägaren gjort självmord i badrummet. Tänkte redan då att där skulle jag aldrig kunna bo, veta det. Nya ägaren som flyttade in måste ha vetat historien, men har nu bott där 20+ år och vad jag vet levt ett gott och lyckligt liv, men jag skulle själv ha svårt bo i ett hus där jag visste något sånt tragiskt hänt.
Sedan tror jag också, många gånger när man får de här vibbarna av en plats, ett rum, ett hus, att det inte alltid behöver betyda något jättetragiskt hänt som mord, självmord, tragisk död eller nåt sånt utan kan nog bara vara "onda" elaka människor som levt tragiska liv, eller ett hus som bebotts av någon som varit med om sorger och olycka, misär och elände. Nånting i alla fall, själar som inte varit i harmoni eller tragedier som hänt, som finns kvar i huset. Ja, jag tror verkligen det och jag tror många, likt du själv, känner av det.
Olustigt det du säger om Lee-huset också, ja det är ju ett hus man kan tänka sig varit med om mycket och där en del "blivit kvar" så att säga...
Kram!!

Annika said...

Anne:
TACK och BRA att du inte tycker det är flummigt eller knäppt. Det tycker nog många, men jag står för detta.
Absolut, jag ska ta reda på vem det var som bodde i huset som nu ska säljas vidare. OCH nu har en SOLD-skylt fö.
Vet du, en av mina punkter imorrn kommer att handla om att "rena hus från energier" då man flyttar in i dem, så det är lustigt att du nämner det här. Inlägget är färdigt, men läggs ut inatt min tid.
Precis, man får en olustig känsla som inre riktigt går att ta på. Man bara känner att det känns så FEL! Att man vill ut ur huset.
Konstigt.
Ja, jag har ett hus längre upp på gatan där ägarinnan hängde sig i källaren. Precis som i era grannars hus på Åland. Strax efteråt köptes huset av ett par med tvillingbebisar. Jag antar att de visste om ödet? Men nu går deras barn i Middle School och de har således bott kvar.
Jag har aldrig tagit upp huset med dem, och kommer aldrig att göra det heller. Men jag är mkt nyfiken på om de visste då de köpte. Är detta ngt en mäklare måste berätta vid försäljning?
Vet inte.
Nej, jag tror inte heller det måste ha skett ett dödsfall av det mer tragiska slaget i ett hus för att det ska kännas i väggarn. Precis som du säger räcker det nog med ett olyckligt liv för att energierna ska sätta sig i väggarna. I vissa hus känner man ju lycka och harmoni när man stiger in. I andra tvärtom.
Ja, intressant ämne detta. JAG kan i princip skriva om det hur länge som helst.
Kramar!!

Annika said...

Jag känner också av vibbar i olika hus och bostäder - jag tänker mer på det som bra och dåliga energier än avtryck av händelser. Dvs. dåliga energier - sorg, ilska, förtvivlan, elakhet, frustration, konflikter, osv. - sätter sig i väggarna. Och vice versa. Ibland kan man känna hur ett hem eller ställe har riktigt goda energier. Jobbar på att cleara upp energi både här i huset och i lägenheten men ibland går det ju inte att göra något åt det förstås och man får helt enkelt dra vidare.
Kram

Anne-Marie said...

Vad kul att du skriver om litet mer "övernaturliga" saker Annika! Och jag vet att många kanske tycker det är mysko och spejsat men för mig känns sådana här saker mer naturliga faktiskt än att det inte finns sådana här energier och vibbar.
Håller helt med Karin om att detta är det naturliga.
Eftersom allt är energi (vi människor, hus, naturen osv) inpräntas det saker i det man omger sig med. Har det bott en olycklig och deprimerad person någonstans påverkar det givetvis ett hus. Jag är otroligt känslig för sådana här energier och det gäller platser, hus och människor. Mina grannar (som jag helst inte vill ha som grannar) har mysko energier som jag kan känna av genom väggarna.
Att dessutom vara medial (nu går vi riktigt långt på det mysko och spejsade ;)) som jag är, blir det ännu mera påtagligt. Jag vet ofta saker och ting som jag inte borde veta.
Jag blev litet illa till mods bara av att läsa om "dina" hus med dåliga vibbar.
Självklart att det finns andra dimensioner och jag går så långt som att påstå att de finns mitt bland oss i parallella världar. Boken "One" av Richard Bach (han som skrev Jonathan Livingston Seagull) tar upp detta med parallella världar. https://en.wikipedia.org/wiki/One:_A_Novel
En mycket intressant bok.
Kul att Karolina också känner på sig.
Kramar!!

Annika said...

Annika:
Ja, vi är ganska många som känner så här. Roligt, tycker jag.
Precis, energier i väggarna efter den person-eller dem- som bott där förr.
Ja just detta med att clearing verkar rätt vanligt.
Sant, ibland kan det säkert inte rensas ut. OCH för det mesta kommer man ju till hus där energien är bra, tack och lov.
Huset i CO är jag nyfiken på :-)
Kramar!

Annika said...

Anne-Marie:
Tack, roligt att du tycker det. Ja, det hör ju inte till vanligheterna att jag skriver om detta, men jag är ju sas i kontakt med det hela iaf.
Vi ska inte kunna förklara allt, så är det bara.
Anne-Marie, hur spännande är det inte att var medial då? Otroligt. Nu blir jag väldigt nyfiken. Det är inte jag, medial alltså.
Men dåliga energier, och bra, kan jag lätt plocka upp.
Ja, huset på gatan har absolut taskiga vibbar. OCH general Lees hus, say no more...men där är det väl inte så konstigt kanske med den historian...
Inn:et på OBX var märkligt.
Ja, nog kan det vara så att tider löper parallellt m varandra, och ibland brister det nånstans och vi som "kan" får se, eller känna, en bit. Jag har aldrig sett ngt än så länge, och det är jag faktiskt väldigt glad för eftersom jag tror att jag skulle bli SÅ rädd.
TACK för boktsips, AM. Ska lägga den på listan.
Ja, Karolina har absolut känningar hon också.
Kramar!

Ingela said...

TACK OCH LOV har jag inga sådana känningar i hus. Skulle fundera mig tokig på vad det är som ligger bakom i så fall. Däremot kan jag få dåliga vibbar av människor, eller en känsla av att något obehagligt drabbar mina närmaste när det faktiskt gör det, men det är kanske vanligare än det du beskriver.
Kramar!