Wednesday, June 01, 2016

27.3 kilometer!

Hejsan och godmorgon onsdag!
Såklart också, godmorgon och välkommen sommarmånaden juni!


I söndags gick Peter och jag vår längsta vandring till dags dato.
OCH den  här hajken ägde rum längs The Appalachian Trail här i Northern Virginia. Vi hoppade på leden ungefär där nationalparken Shenandoah upphör i norr.

Något som var toppen i lördags var att vi kunde gå långt på leden. Anledningen till det var att vi parkerade vår bil på det ställe där vi hoppade på The AT.
Vår kompis Keith hämtade oss på avtalat ställe framåt kvällen. Vanligtvis, när vi hajkar, måste Peter och jag gå tillbaka till vår bil samma väg vi kom.  Alltså vända vid en punkt och trava tillbaka.
Keith körde oss tillbaka till utgångspunkten och vår bil. Jag är så tacksam för det.

PÅ väg på I-66 mot vår startpunkt.  Detta är här i NoVA.  Vi mötte förresten hela armadan av Rolling Thunder som var på väg in till DC.  SÅ coolt med alla motorcyklar!

Hörni, vilken vandring vi fick!
Vi började klockan 9:05 och klockan 17:15 var vi framme vid slutmålet.
DÅ hade vi tagit 45-minuters lunch samt njutit av utsikten på ett annat ställe i cirka 20 minuter. Resten av tiden gick bara åt till att placera ena foten framför den andra. Hela dagen.
OCH gissa, GISSA om det kändes i våra kroppar då vi var klara!



Here we are again!  Älskade AT!

Peter travar iväg denna sommarmorgon.  Doften i skogen var UNDERBAR!!


Jag kan lugnt säga att detta var vår tuffaste vandring hittills.
Det började med ett ordentligt motlut då vi knallade upp för ett berg. Det absolut tuffaste för mig är att gå upp för branta motlut.  Denna gången skulle vi upp ca 450 meter.
I dessa "ascents", motlut, bankar hjärtat som cymbaler, svetten bryter fram och jag andas som en strandad val. För mig är det jobbigt med så kallade “inclines/ascents", uppförsbackar för berg. Ofta är dessa backar i form av så kallade “switchbacks”, när stigen går i sicksack upp för berget.
Peter lider mest av nedluten, det tar hårt på hans fötter och knän. På mina också, förstås. Men jag föredrar ändå att gå nedåt än uppåt.
Det gäller dock att se upp var man placerar fötterna eftersom stigen ofta är stenig och full av rötter.
Faktum är att man knappt kan/bör ta ögonen av stigen.



Ibland får man gå över små bäckar, ibland är det betydligt större vattendrag man måste ta sig igenom.


Follow the white blazes on the AT.


Denna hajk blev en ordentlig AT hike. I slutändan hade vi gått 27,3 kilometer. Underlaget stundtals otroligt jobbigt, stigen smal, många motlut och många nedstigningar. Ibland var stigen ganska plan, och det är SÅ underbart.
Vandringen denna gång gick mest genom skogen. Inga maffiga utsikter förrän i slutet av hajken.
Alltså, en “green tunnel hike”, som det kallas när man går i skogen.
Det är vackert det också.
OCH gissa om det doftade gott i skogen! Jasmin och kaprifol tävlade i om att dofta godast. Ibland var de som den finaste parfym.
Underbart!




Många vackra, och väldoftande skogsblommor.  Jag borde fotat mer, men när man väl drar iväg så sätter man sig lite för sällan ner på huk för att fota blommor.
The Green Tunnel

Jag kan undslippa mig en hel del fula ord då jag stiger upp för ett bergslut. HAHA.
Vidare är det viktigt att ha mycket vatten med sig.
Temperaturen i lördags var nog runt 26 grader, hyfsat fuktigt och växlande molnighet. Svetten lackade stundtals.

Det roligaste på vandringen var att vi slog i slang med såkallade Thru-Hikers! Alltså sådana som vandrar HELA AT, från Georgia till Maine. Det blev så att vi råkade äta lunch vid ett “shelter” med två unga killar som just nu vandrar hela leden. Goldrush och Moonboots (alla thru-hikers har så kallade trail names).
Goldrush är från DC, och han har tagit en termin ledigt från sitt college för att vandra AT. Moonboots, från New Hampshire, gick ut college förra året och ville uppfylla sin livsdröm, att hajka AT innan han börjar Grad School.
Killarna började bägge sin vandring runt den 15 mars från Springer Mountain i Georgia.
Åh, det var så roligt att snacka med dessa gulliga killar. Vi gav dem beef jerky, godis, popcorn och bullar som vi hade med enkom för att ge bort till någon Thru-Hiker, de blev så glada!
OCH vi fick höra massor som killarna hade att berätta om sin vandring!  GISSA om vi frågade, hihi!



Jomen, genomsvettiga och varma!!

OCH detta, ibland kom man till tunnlar av jasmin.  OCH det var ju helt underbart!

Vi såg två stora ormar, Black snakes, grymma. Tydligen är de ofarliga, men så stora att jag blev lite chockad.
Vi såg harar också, men inga björnar. Killarna hade sett sex björnar nyligen under den del av AT som går genom Shenandoah. DET är INTE nödvändigt för mig att se en björn. Jag lovar er det, hehe.
Men, vet ni, det farligaste hotet på The AT är—fästingar—just det. Jag förstår att ingen av er är förvånad, men fallen av både TBE och Borrelia är många. Det är så viktigt att kolla sig själv, och sin partner, då man kommer hem igen.  OCH en Thru-Hiker måste kolla sig själv så ofta hen bara kan.


Efter denna vandring var jag så slut att jag nästan var illamående. Min kropp var totalt tömd på energi. När jag skulle trassla mig ur Keiths bil, och in i vår egen, kunde jag knappt gå ur bilen. USCH! Ledbruten är ett bra ord!



Det här är Sky Meadows, himmelsängarna, det var helt fantastiskt då man kom ut på dem efter att ha gått i skogen timme ut och timme in.  Vid Sky Meadows state park vandrade Peter och jag i höstas, men då på andra leder än AT.

Peter och jag for hem och duschade. Inget är så underbart som en varm dusch efter en jobbig hike. Vi svidade om och gick faktiskt ut och åt en god middag. SÅ himla gott med varm, lagad mat efter en lång vandring.

Kroppen dagen efter? Ganska ledbruten då också, och även på tisdagen då jag skriver detta.
Dock, jag tog en 8 km PW igårmorse och det kändes bra!



Utsikt över Paris, Virginia.  SÅ fint. Detta var i slutet av vår hike,  vi hade ungefär 4 kilometer kvar till slutmålet här.  Vi var lite för trötta för att verkligen kunna ta in utsikten, dessutom fick vi lämna The AT och knata någon kilometer till denna utsiktsplats.  Vid det här laget ville vi mest bara vara i mål.  


Så fint med allt grönt! OCH alla kullar.



Ummm … Peter och jag är mer taggade än någonsin att vandra hela Appalachian Trail nu. I helgen bär det av igen. Yup, yup. Antingen till nationalparken Shenandoah, som ligger nära oss, eller till någon plats söder om Shenandoah. Men, vandringen kommer att ske längs AT här i Virginia någonstans. Vi kanske stannar över natt på motell så vi kan hajka bägge dagarna.
Vårt nästa stora mål är att ta med tält och campa. MEN, jag är ju liiiiite skraj för det, jag. Dock,den rädslan ska överkommas! Peter är INTE rädd, han är bara taggad vad gäller att campa.


Tack för att ni orkar läsa om mitt stora intresse, och numera besatthet.





Ha en riktigt fin och BRA onsdag!

38 comments:

Eva i Dalarna said...

Jag har fästingfobi, så den där vandringen skulle vara helt fylld av skräck för mig, även om jag gillar att vandra. Sån tur att jag kan gå den genom dig och dina fina bilder!

Desiree said...

Vilken vacker natur! Sa underbart att ni blivit sadana inbitna vandrare. Sa duktigt att fixa en sadan lang vandring med branta stigningar och allt. Mycket imponerande. Guldstjarna till er bada tva. Det blir val nagot likanande jag kommer att kora I sommar. Vi har en stigning pa ca 1200 meter en av dagarna som jag inte direct ser fram emot. Ett steg I taget lar ju vara mantrat man kor I huvudet. Later som ni har fatt mersmak och vem vet om ni borjar kora hela leder sa smaningom. En vandringssemester nagra dagar som ni kor tror jag ni skulle gilla verkar det som. Det far ju inte vara for varmt for att orka med sadant har. Jag alskar sjalv da man kommit hem fatt duscha och kanna sig riktigt trott som nar man gjort nagot sadant har. Du har ju bra grundtraning med alla dina PWs. Underbart satt att njuta av nature pa. Sa harligt kort pa dig och Peter da ni ar svettiga men lyckliga.
Kram!

Pettas said...

Ni var verkligen urtuffa! Jag vet själv hur tufft det är att vandra så där. Det händer inte ofta att vi heller går så långt samma dag men när det händer känns det ordentligt. Man rullar i sängen och man rullar ur sängen efteråt. Ett varmt bad i badkar brukar vara toppen för musklerna efter en sådan vandring. Jag är imponerad Annika!
En dusch efteråt med skrubbvante brukar också ta bort eventuella
fästingar. På Madeira har de inte fästingar men här hemma kastar de sig över allt som rör sig. Varje gång vi har varit ute i skogen och trädgården gäller en snabbdusch med skrubb för att säkra sig för borrelia (och Tbe). Jag har haft tbe så jag vet vad det handlar om. Till all lycka får jag inte den sjukdomen igen. Man blir immun om man får den och överlever, men borrelia kan man få många gånger om.
Följdsjukdomarna är inte att leka med om man får borrelia, så det är viktigt att syna sig själv och varandra. Härom morgonen hade jag en liten en mellan knogarna på vänsterhand, en pytteliten som tydligen hade klarat sig genom duschen. Kanske jag höll i schampooflaskan med den handen?

Så vacker vandringen var!
Heja, heja, säger jag! Hatten av för er båda två!

Kramar!

Anonymous said...

Vandringsvansinne har satt in! :)
Otroligt att ni hade krafter att gå så långt, i synnerhet
i mycket kuperad terräng. Min beundran har inga gränser, really!
Keiths hjälp med shuttle tillbaka till utgångspunkten - terrific!

Fotot av dej och Peter är härligt! Gillar Peters gröna jacka; han
smälter nästan in i omgivningen. Well done!!!!

Ruth i Virginia

Anonymous said...

Annika, jag kan inte vanta att hamta er i backen ner mot Manchester nar ni kommer forbi pa vag mot Maine!! Wow, sa kul att ni borjat tala on en thru-hike. Jag har traffat och talat med manga som, well, som inte ar college students langre, manga gor det i etapper som tar flera ar, lika beundransvart det!

Vi har antligen fatt sommar har i Vermont!!! Lycka! Vi hade mycket lite sno i vintras sa manga gnaller att vi behover regn. Inte jag, I don't care, let the sun shine!! Kramar, Ann

Steel City Anna said...

Imponerad att ni pallade att vandra i den hettan! Bland ormar och björnar dessutom. Grönskan just nu är fantastisk, ny och frisk. Det är det som är bra med foton, man kan njuta av utsikten sen när man inte är lika trött och fylld av intryck. Vi har knappt fästingar här, så tacksam för det. De värsta farorna är en arg bagge eller mamma ko om man går i fel hage :) Vi brukar ibland ta bilen ut men det är just det där att gå tillbaka till den! Jag föredrar faktiskt buss. Ibland går jag tvärsöver hedarna och då kan jag ta tåget hem från en liten by. Men man måste ha koll på tiden, de tågen går inte ofta! Men att bli hämtad av en vän som ni blev är verkligen lyx.

Annika said...

Eva:
Vet, fästingar är verkligen hemska. OCH farliga.
De har blivit slutet för många thru-hikers som vandrat och blivit sjuka, de har tvingats avbryta.
PÅ vissa ställen längs stigen hade den lokala hiking-klubben, alltså de som sköter om AT, trimmat runt stigen. SÅ himla BRA!! Men så var det inte överallt. Dock väldigt uppskattat då man kom till de ställena.
Fästingar är ett helvete, både här i Reston och längs lederna. OCH hemma i norden.
Tack gulliga Eva för bildberöm!

Annika said...

Desiree:
TACK!
Jodå, nu har bacillen tagit och spritt sig i kroppen. Vi är FAST!!
Det var så oerhört jobbigt stundtals. OCH då undrar man ju varför man inte ligger vid poolen istället, liksom...
Men stundtals var det bara härligt!
Upp och ner, precis som terrängen. Desiree, 1200 meter är ingen barnlek. Oj oj oj, då får ni kämpa på. Men ack och o vilken belöning ni får sen.
Precis, ett steg i taget är mitt mantra + att jag räknar till 100 steg om och om igen då jag det är en häftig stigning. Brukar inte titta framåt heller om det är riktigt jobbigt, utan bara på stigen.
Ja, man skaffar sig sina knep.
Sant, det kommer att bli jobbigare nu när det är så varmt och fuktigt att vandra. Det tär.
Ja, en kortare led skulle vi nog fixa nu. Målet är att en dag faktiskt greja hela den led vi nu är ute på, men vi vet inte om det ens är rimligt.
Tack Desiree, när Peter tog den där bilden var det verkligen svettigt, hihi.
Kramar i massor!!

Annika said...

Karin:
Ja du vet verkligen. Ni har ju gjort det så många ggr, och dessutom på läskiga platser som jag inte tror jag skulle greja. Levadorna.
TACK Karin, jag var faktiskt impad av mig själv också. Vi hade satt målet i Ashbys Gap, där Keith hämtade oss, men vi visste inte om vi faktiskt skulle greja det. Men vi gjorde det, och jag är så glad över det!
Fästingar är verkligen otäcka. Brukar också skrubba mig i duschen efteråt. Läskigt det där med fästingarna, ett sådant hot överallt på samtliga leder i världen, och överallt annars också. USCH!!
Jag känner en kille som för alltid är totalt förändrad/förlamad/kan inte tala etc efter TBE. Det är det svåraste fall jag känner till, och så förfärligt för honom och hans familj.
Han fick det så svårt. OCH du har alltsp haft det, hualigen, Karin.
Två av mina nära bekanta hör i Nova har kronisk borrelia, vidrigt. De kommer alltid att få skov resten av sina liv. Jävla fästingar, alltså.
OCH du hade en fästing häromdagen, fy sjutton alltså. FY sjutton.
Tack, blir glad av dina uppmuntrande ord!!
Kramar!!

Annika said...

Ruth:
Tusen tack!!
Det börjar bli tuffare nu när vädret är varmt och fuktigt. Lite svalare i bergen, men bara marginellt.
Så jag vet att det kommer att bli tufft att vandra nu i sommar.
Det var underbart att kunna gå en så lång sträcka och att sen Keith hämtade i Ashby Gap, rt 50.
Så skönt att slippa gå tillbaka samma väg vi kom.
TACK Ruth, blir glad av dina ord.
Jag är glad att vi orkade gå den långa sträckan i den terrängen.
Peter is sin gröna tröja ja, han smälte in, hihi.
Tack snälla Ruth!!

Annika said...

Ann:
Du får vänta ett bra tag till, hihi!
Mkt ska klaffa innan dess. K måste ha gått ut college, vara installerad på jobb alt grad school etc. Så vi talar många år fram i tiden. Men en dag hoppas jag verkligen att du kan hämta oss då vi travar genom Vermont. Vore underbart!!
OH ja, the AT vandras av ALLA åldrar, verkligen. Det är det som gör den så rolig. Från barnfamiljer till pensionärer.
SOMMAR här med!! Med besked.
Njut av er sommar, Ann.
Ljuvligt ju!!

Annika said...

Anna:
TACK!
MEN det var jobbigt också. Tro mig!!
PUST!!
OCH varmare blir det bara nu, ju mer sommar det blir. Då blir det utmanande att vandra.
Ja, grönskan i bergen är mer ljusgrön än hos oss, känns fortfarande vårlig på ngt sätt.
Jag vet, ormarna var STORA!!! Björnar finns det GOTT om, och jag brukar tänka på dem medan vi går. Har faktiskt noll och ingen längtan efter att se en björn. Skulle nog bli så rädd.
ÅÅÅH, ni har INTE fästingar. Men så bra!! SÅ BRA!!!! De har förstört livet så många.
Ja, vi tar alltid bilen, och 9 gånger av 10 måste vi tillbaka till den. Det är det som är lit trist. Peter snackar om Uber, men jag vet inte om det direkt finns ngra Uber-förare där vi vandrar? Låter mysigt att gå över hedarna som du gör. I would LOVE it!!!
minus arga baggar då. Kohagar går man ibland igenom på The AT också, hihi!!

Monica said...

Så vackert det är på er vandring, just denna tid med all denna friska grönska och dofter, jättevackert och kul att du har foton, det känns också som ett jobb ibland, javisst ja jag måste fota det här också men det är så roligt att ha dem sen. Låter lite jobbigt i värmen, vatten är nog a och o och jag brukar ha lite salt med mig när jag anstränger mig mer, tar lite på fingertoppen bara, tror det är bra faktiskt, känner att det piggar upp, man gör ju förluster av det. Och sen att äta lite annat men man blir ju inte så hungrig just då, kommer sen och härligt med forsande vatten i duschen:-). Så kul att ni träffade dessa killar, roligt att mötas och prata med trevliga människor. Och toppen att bli hämtade, vi avstår ju ibland sörmlandsleden för vi tänker att vi måste tillbaka till bilen också, mycket roligare om man kan koppla bort den biten och bara vandra på. Gick mycket förut och cyklade också, var med på ett lopp på 13 mil och har plaketten kvar, men det var ett tag sen:-), huvudsaken att man fortsätter röra på sig på något vis:-)

Annika said...

Ni är supertuffa! Ett riktigt äventyr. Jag vet hur det känns när kroppen är så slut att man mår illa - inte så roligt men det betyder ju oftast att man gjort något riktigt stort. Kul att ni träffade killarna också och fick snacka lite med dem. Tror du ni kommer göra många såna riktigt långa hajker eller var det en engångsföreteelse? Testa varmt bad med epsomsalt mot ledbrutenheten - kan rekommenderas!
Kram

Nettan said...

Åh så häftigt! Vilken vandring många km och vilka vyer!
Härligt med alla gröna tunnlar och det ni fått se!
Förstår att det kändes efteråt. Kul att ni har fastnat för att vandra.
Smart att ta hjälp av Keith så att ni slapp att ta er tillbaka till er bil per fot.
Det är kul att följa era vandringar så här, och fästingplågan samma sak vart år, trist.

Ha en fortsatt onsdag.
Kram

Annika said...

Monica:
TACK!!
Det var verkligen fint. OCH grönt.
Just friskt, som du säger. I juli är grönskan en helt annan.
Absolut, att släpa på en systemkamera skulle jag inte kunna göra om vi verkligen hajkade på riktigt sas. Skulle inte orka släpa på den. Så om det en dag blir så att vi vandrar rubbet kommer jag att skaffa en annan, lättare kamera. Kommer inte bara att fota med iPhone, för jag tycker inte alls de bilderna blir lika bra, även om man idag har bra kameror på dem.
Det var varmt, visst. Och fuktigt. Fukten är nog det värsta.
Salt på det sättet du tar det låter bra. Ngt att tänka på! Liksom det är med ngt sött ibland.
OCH ja, jag är så glad att Keith hämtade oss. Det var så skönt att slippa tänka på att gå tillbaka till bilen. Verkligen.
Och då kunde vi också verkligen ha ett mål. Vi var tvungna att ta oss till Ashbys Gap för det var den enda bilvägen under hela hajken.
PUST!!
Superkul att snacka med killarna.
ja, visst, det är huvudsaken att man rör på sig. Jag mår så mkt bättre när jag är aktiv än när jag bara sitter.

Annika said...

Annika
Tack Annika!
Det var väldigt kul, och väldigt jobbigt.
Just det, man tar ut sig så att man blir illamående.
Jag tror at vi kommer att köra många hajker av detta slag, bara ngn snäll människa hämtar oss på andra sidan sas. det är bilen som är problemet. Jag skulle lätt kunna klämma en sådan här hajk igen. Men då med skjuts fixad från slutpunkten tillbaka till bilen.
I helgen ska vi ut igen. Problemet NU är hettan och fukten. Men i helgen tror jag det blir round trip, till Shenandoah och kanske med fler utsikter "i paketet". Denna gång var det mer än straight on AT hike, like it really is.
SKA absolut testa det du skev om, Annika. YOu bet!! Ska strax logga in hos dig och läsa svaret :-)
Kramar!!!

Annika said...

Nettan:
TACK!
Det var jättekul, och jättejobbigt.
Ja, den gröna tunneln ja, den är nog egentligen den mest vanliga på AT, med lite avstick av ängar, hagar och maffiga utsikter från olika berg.
Keith, thank GOD för goda vänner som är villiga!!
Hoppas vi kan använda oss av honom igen.
Fästingplågan är ett helvete!!
Kramar!!

karinistan said...

Wow, vilken vandring! 27 km är ett riktigt dagsverke. Vi har ju (som tur är kanske jag får säga...) lite kortare begränsningar pga barnen men jag ser fram emot när vi kan börja vandra uppemot 15 km. Jag är som Peter, jag har inte några problem med stigningar men nedförsbackar är tunga på mina knän. Fästingar är något som vi försöker komma ihåg att kolla, har inte haft det problemet i Israel så vi har inte riktigt vanan inne än. Ett par kompisars son fick Borrelia för något år sedan (när han var 5-6 år) och han var helt däckad i ett par månader pga all stark antibiotika som han hade fått. De kände inte alls till det innan (också från Israel) så de är noga med att berätta för alla som de känner att alltid kolla efter fästingar i slutet av dagen.

Annika said...

Karin:
TACK! Ja, det är ett dagsverke, det kan man kalla det för. OCH så trött som jag var efter denna har jag sällan varit.
Så kul att ni också vandrar. Förstår att det blir lite kortare för er nu med tanke på barnen.
Nedstigningar är tuffa, de känns hårt på leder och knän. Men jag har svårt för stigningar också. Ännu svårare.
Fan, ursäkta, fästningarna, vilket helvete det är alltså. OCH en så liten som er kompis son, stackars lille kille.
Exakt, så noga att man kollar det efter att man varit ute i skog och mark. ELLER bara varit ute. Hemskt.

Anonymous said...

Vilken härlig hike! Fast jobbig förståss...Men det var det säkert värt. Bra att du nämner fästingar för det är nog många som inte tänker på vad en fästing kan ställa till. Kolla sig är viktigt! Jättekul att ni gör detta nu varje helg eller när ni kan iallafall. Vill också hajka men det blir kanske mer när vi inte har trädgård som kräver sitt och inga barn hemma. Den tiden kommer. Använder du eller Peter vandringskäpp eller pole? Tyckte jag såg en i en av bilderna...men kanske jag har fel?

SB

Katarina Paschal said...

Det är så spännande att läsa om era vandringar! Trodde ärligt talat att jag inte skulle tycka det, men det ÄR verkligen intressant. Och inspirerande! Får lust att vandra själv, men kanske inte hela AT då. Du har lite inspirerande kvar att göra innan det suget väcks! ;)

Hur länge har ni gjort sådana här vandringar? Verkar som att ni bor på ultimata stället för bra tillgång till bra vandringsleder.

Har inte kommenterat på ett tag, men läser gör jag fortfarande varje dag! Sliter lite med jobb-liv-balansen just nu när jag precis börjat jobba heltid igen. :)

Anne said...

Wow Annika, jag är grymt imponerad. Vilken vandring, nöstan 30km på en dag. Puh! Seriöst alltså, ni är otroliga och jag är djupt imponerad. Som jag skrev tidigare nån gång, vandringsintresset du har delar jag inte och jag kan ärligt säga det lockar inte alls. Men det ÄR inspirerande ändå, på alla andra plan och sätt och så roligt läsa om. Som sagts tidigare, även om man inte delar intresset så är det intressant och så roligt läsa om andras äventyr och strapatser, då man märker hur djupt intresserade de är av det de gör. Jag har nyligen varit besatt av att via insta och snapchat följa två killars försök att bestiga mount Everest. Jag har NOLL intresse av bergsklättring, ingen sådan passion alls whatsoever men det har varit så inspirerande följa killarna och deras prestationer. apropå det här med att man kan bli inspireraad av andras intressen och bedrifter även om man inte delar just det konkreta intresset.
Hua, jag ryser vid tanken på att sett två stora ormar. Samtidigt, ni är ju ute i skogen så klart risken finns. Speciellt under en så lång vandring. Björnar säger du. Nä, nu svimmar jag av här. Jag skulle aldrig våga vandra, ni är modiga.
viljen bedrift lägga så många miles bakom er på en dag, ni tar verkligen er vandring till nya höjder och resultat hela tiden. Låter som ytterligare höjd ribba i helgen om det blir motellövernttning och snart camping.
Jättekul läsa om!!!!!
Din lite annorlunda sommar med ingen tidig Skandinavien vistelse kompenseras mer än väl med era fantastiska vandringhelger, du får uppleva det istället och utveckla din nya besatthet och intresse. Apropå sommar och vandringar, tror du det kommer gå vandra eller kommer det bli för hett? Eller är det vandringar på högre höjder där det inte är lika varmt?

Kram!

Vform said...

Wow, verkligen strongt gjort! Nånting man själv ville (vill) en gång i forntiden! Men man vet ju aldrig!
Knäna mina var 'slut' i 40-årsåldern ... men inte mera (?) ...
så varför inte ;)
HÄRLIGA bilder, utsikten helt underbar!
OCH 26 grader har vi här just nu ... perfekt sommarvärme!
Fästingarna däremot plockas bort nu som då!
Ha en skön ny vandring, förstår ni blivit bitna :)
KRAM ♥

Annika said...

Susanna:
DET var en hajk som heter duga. Oj oj.
Har en punkt imorrn torsdag som jag vikt enbart åt fästingar. Detta vidriga lilla djur. Ja, och som du förstår nämner jag M, inte med namn, men annars.
Det har blivit ett stort intresse för oss, en besatthet nästan.
Vi har trädgård, men ingen stor som du vet. Barnet i college, så ja...varför inte!?
Så kul!!
Vi har mina gåstavar när vi är ute. en var. Alltså nordic walking, stavgångsstavar. Stavar eller vandringsstav är ett MÅSTE skulle inte kunna knata utan sådana.
Så bra för stöd och balans.

Annika said...

Katarina.
TACK!
Roligt att du tycker det!
Det är så kul att hajka. Glad att det kom in som intresse i mitt liv!!
OCH ännu roligare om ngn som INTE har vandring som intresse tycker det är kul. TACK, det värmer.
AHA, ja...haha, ja om vi ngn ggn hajkar AT i sin helhet så blir det om många år. Inget som kommer att ske i brådrasket, det går inte.
Nu tar vi små bitar åt gången och njuter av dem. Eller så går vi på andra leder.
TROR faktiskt att vi började vandra då K började college. Innan dess kunde vi ta en ströhajk, men det verkliga satte in då K flyttade.
Vi bor på ett perfekt ställe vad gäller vandring. SÅÅÅÅÅ många leder omkring oss överallt. Tacksam.
Förstår att balansen är svår då du börjat jobba igen.
Hoppas att det snart planar ut och blir lugnare.

Annika said...

Anne:
TACK! Så glad över dina ord eftersom jag vet att du inte heller delar mitt intresse vad gäller detta. Desto roligare då om du gillar det jag skriver. TACK!! Blir innerligt glad.
Dina ord värmer mig och gör mig glad.
SPECIELLT då du inte är intresserad själv att dylika vandringar.
Men, visst, jag gillar ju också att läsa om andras intressen och hobbies även om jag själv inte är intresserad direkt.
EXAKT, som med bergsbestigare, jag fascineras också fastän jag har noll intresse för det personligen, eller ens ringaste mod, att prova på det. Men intressant är det att ta del av.
Björnar, jag är räddare för dem än för ormar. OCH betänkt då att det finns skallerorm längs hela leden + copperhead snakes. VÄLDIGT giftiga. Men björnar, nej jag VILL inte möta en björn. VILL INTE!!! Vill inte ens se en på håll. OCH jag vet att de finns, och att det tom är gott om dem. Yikes.
Ja, sommaren blir svår vad gäller större vandringar pga hetta och fukt. kan inte svara på hur vi gör. Men lite mindre omfattande hiker blir det nog.
Tack för din fina kommentar. Uppskattar så att du läser o skriver .
Kramar!!!

Annika said...

Vivan:
TACK, det var faktiskt så att jag impade på mig själv när allt var avklarat. Det var ju så tufft.
Tänkte sen att det var som att gå till Korsnäs ;-)
Mina knän är också dåliga, så jag hoppas jag ska orka. Mina höfter är lite knepiga också.
Härligt med ert väder. De mina är där nu, på plats. Så glad att ni har fint väder.
NJUT,
Vi har lite varmare än vad ni har det.
Jag hoppas att ni ska få en toppsommar iår. Jag kommer att sakna att inte vara där under högsommaren :-(
Kramar!!!

stockholmsbo said...

Lika bra skrivet som alltid, Annika.
Du har ett så medryckande sätt i ditt skrivande. det är nog det som gör att så många som egentligen inte har haikande som intresse fastnar för dina poster ändå. Pluss bilderna förstås.
Hälsar från ett solglatt Stockholm

Cari said...

Verkligt bra gjort av er! Vilken tuff vandring.
Och så orkar du fotografera också. Hur har du kameran under vandringen? I rem runt halsen? Eller sitter den spänd med ryggsäcken? Att jag frågar är för vi testar hur vi ska ha kameran då vi ska vandra i Österrike i sommar. Ni ligger långt före oss i övandet.
Finns det många ställen ni kan gå på eller av AT? Eller är det så att när ni börjar gå så är det 27 km som gäller?

Annika said...

Stockholmsbo:
TACKAR ödmjukast för snälla ord.
Hälsningar från ett solhett Reston!

Annika said...

Cari:
TACK!!!
Ja, det var tufft, det var det verkligen. Ja, jag orkar fota, tro't eller ej. Tycker inte om att ha den runt halsen så jag snor remmen runt handen. I det här fallet var det 27 km som gällde mellan bilväg till bilväg. Sådant får man kolla upp, och det finns otroligt bra guideböcker och kartor.
KUL att ni ska vandra i Österrike. OM jag nånsin gör en riktigt, riktigt lång vandring kommer jag inte att ha med systemkamera, jag kommer att ta med en mindre kamera. Kommer inte att nöja mig med iPhone-kamera, men jag kommer att införskaffa en mindre, men jättebra, kamera.

eastcoastmom said...

Underbart! Fantastiskt! Vill också!
Och det är klart ni ska tälta! Jag tältade mycket med min familj när jag växte upp och maken var scout och har vandrat i norra Sverige och Sydamerika, han har tältat massor. Så med honom skulle man kunna våga tror jag.

Anne-Marie said...

Så fantastiskt vackert det var där ni vandrade.
Ser litet ut som Sverige med tanke på grönskan.
Tunnlar med jasmin låter fantastiskt.
Kul att se er varma, svettiga och trötta. ;)
Okej, så vad tror du att ditt trail name blir? :)
Skandigirl?
Fästingar är verkligen inte att leka med och att kolla sig efter en sådan vandring förstår jag är A och O.
Att ni orkade gå ut och äta middag! Jag skulle troligen ha ramlat ihop i en liten hög. ;)
Jag önskar att jag kunde vandra mer men efter min stukning går det inte tyvärr.
Oj, ny vandring på gång. Låter mysigare tycker jag att tälta än att bo på motell. Ni kommer i alla fall i fin form med all denna vandring samtidigt som ni får se mycket vackert.
Kul med ett brinnande intresse som ni har. :)
Kramar!!

Annika said...

Eastcoast:
TACK!
Ja, ni får börja ge er ut nu när era barn börjar bli stora. Det var då vårt intresse väcktes, eller snarare när K började college.
Tältade en del på Gotland när jag var yngre, men jagh ar ngn inre skräck för att slå upp ett tält mitt i en skog, eller där ingen annan är. Men jag ska övervinna den rädslan.
Så himla bra att din man är van campare. Ni får ta en lång hajk snart. AT går genom CT + att det finns såååå många andra leder att välja på!
Härligt!!

Annika said...

AM:
TACK!!
Ja, det är vackert. Skillnaden mot Sverige är att det nästan bara är lövträd här. Barrträden kommer längre norrut, när man kommer in VT, NH och ME.
Men här är det mest lövskog, vilket jag gillar skarpt.
Haha, komiskt, vi talade om trail names, och Skandigirl ligger väl nära till hands. Egentligen ska ngn annan ge en ens trail name, men det finns dem som redan har ett trail name när de börjar vandra.
Vi får se. Men när jag ska underteckna mig som Trail Angel då kommer jag att kalla mig Skandigirl :-)
Fästingar är nog det största hotet därute. Så vidriga.
Fattar inte heller att jag orkade svida om, sminka mig, fixa håret...pust.
Enklast hade varit att bara beställa ngt och pusta ut i soffan. Men, vi gjorde inte det, hehe.
Vi får se hur helgen blir, set ut att bli en del åska. Som tur är kan man planera om. Exakt, att tälta är en liten rädsla jag har att komma över, men jag ska övervinna den rädslan.
Har sett för många läskiga filmer.
TACk, ja det här intresset är nytt och nästan förvånande för mig :-)
Kramar!!!

Jenny said...

Perfekt att bli hämtade så ni kan längre sträckor. :-) Om ni inte redan gör det så kan jag tipsa om att dricka Resorb/vätskeersättning både innan ni ger er ut och under tiden så ni även får i er salter och annat i hettan. Så himla roligt att få följa med er på dessa vandringar!

Jenny said...

Perfekt att bli hämtade så ni kan längre sträckor. :-) Om ni inte redan gör det så kan jag tipsa om att dricka Resorb/vätskeersättning både innan ni ger er ut och under tiden så ni även får i er salter och annat i hettan. Så himla roligt att få följa med er på dessa vandringar!