Wednesday, February 03, 2016

Att närma sig de 50...

Hej och godmorgon onsdag!


I förrgår fyllde en av mina bästa vänner i världen 50 år.
Japp, det är iår jag och min årskull (66) får börja vänja oss vid att fatta att vi faktiskt, och OTROLIGT NOG, fyller 50.
Hur det känns?
Väldigt, väldigt underligt.
Visst, jag tyckte det var skumt att fylla 40 också, men inte lika konstigt som att snart fylla 50.
Erkänner villigt att jag funderar en del på detta.

Om en dryg månad är det min tur att lämna “de fyrtio” för att kliva in i femtioårsåldern.
Som jag skrivit förr så tröstar jag mig med att det idag finns så många snyggingar i femtioårsåldern och uppåt.
Det ÄR trösterikt.
Vi är inte tanter. Vi är VI!!
Tanten finns väl egentligen inte längre, hon med kappa, handväska, hatt, handskar, städrock och hemmaklänning.
Numera är vi som är runt de 50 rätt så modemedvetna, snygga, håller oss i form (så gott vi kan), aktiva  och "ungdomliga" på det hela taget.
Femtio är en siffra, vi hänger bara med på färden. OCH faktiskt, vi får vara glada att VI hänger med. Alternativet vill VI inte ens tänka på.

Får väl börja dra den här valsen snart, haha!!

Den kompis som nu fyllde 50 är den första i min kompisgrupp av årgång 1966 som träder in i “de 50”. Jag tänkte jättemycket på henne i måndags. Tänkte på allt kul vi gjort genom åren, hur mycket vi skrattat  ihop, och hur mycket allvar vi talat genom åren.
Hur lika vi är. Hur mycket vi tycker om samma saker. Det är egentligen bara med henna jag delar min enorma kärlek till naturen. Hon förstår precis vad jag menar då jag talar om ljus, dofter, ensamhet, skogar, öppna landskap, hav, längtan och frid.
Alltså, hon förstår mig SÅ in i märgen. Vi har varit kompisar sedan första klass.
Det är väldigt trist att inte kunna vara med och fira. På lördag har hon stor fest, och jag kan--förstås-- inte var med på den.
Jag kunde hänga med via Facebook i måndags och se bilderna som hennes man och barn lade upp under dagen.
På lördag, och senare, kommer jag att få se bilder från middagen och festen.
Medaljens absoluta baksida när man bor utanför Sveriges gränser: ATT inte kunna vara med.
Sometimes it really effing SUCKS!!

Minns ju så väl när min egna föräldrar fyllde 50 också.
De hade bägge stora fester med middag och dans.
Mycket planering.
Minns min pappas mottagning hemma först under själva födelsedagen, kul och festligt. OCH sen middagen och festen som ägde rum till helgen på Hässelby Slott.
Kul och roligt ALLTING för mig som var 17 år då.
När min mamma fyllde 50 var jag au-pair i USA, och kunde inte åka hem på den stora dagen.
Men det var samma då, mottagning först och sen middag och dans till helgen, även hennes fest ägde rum på Hässelby Slott. Roligt. Trist att jag inte var med då.

Ja, detta är verkligen jag i ett nötskal just nu...

Visst är det så att man får vara ledig från sitt jobb på sin 50-årsdag hemma?
Rätta mig gärna här, jag kan mycket väl ha fel.


Här i USA är det ingen större grej att fylla 50. Visst, många har nog fest och så, men det är absolut inte av den kalibern som det är hemma.
Inte samma “skimmer/stigma” runt dagen.
Det är väl både lite trist och lite skönt.
En sak är säker, ingen “får ledigt” med anledning av att de fyller 50. Med lite tur får man kanske en tårta på jobbet, och möjligtvis bjuder arbetskamraterna ut en på lunch?
Peter tog ledigt från sitt jobb i fjol, och vi drog till The Florida Keys. Många åker nog bort, även här. Inte för att “slippa” blir firade, utan för att det passar bra att åka iväg just runt den dagen. Fira mer med de närmaste.

Jag “känner mig” inte mig som 50.
Jo, på ett sätt kanske, lederna är ju inte vad de brukade vara. Men det "förfallet" har gått långsamt. Jag  tror jag började känna av lederna när jag fyllt 30. Dock, det är INTE så farligt, även om det känns lite extra då och då. Håret är ganska grått, men det finns ju medel, och duktiga frisörer, mot det. Rynkor syns, men någon botox tänker jag inte börja injicera.
I sinne och kynne känner jag mig UNG!


Jomen, lite så ÄR det allt...Inbillar jag mig...Låtsas iallafall ;-)

Det sägs att 50 är det nya 30.
Det lustiga var att man sa samma sak när jag fyllde 40.
-Åh, men du vet väl att 40 är det nya 30…
Just det. Och nu är 50 det nya 30...?
Vad är 60 då? Det nya 40? Eller kommer 60 att vara det nya 30 då jag kommer dit om tio år.
Forever 31…typ...

SO damn TRUE DAT!


En av mina bästa vänner här i USA är född 1956, alltså exakt 10 år äldre än jag.
Hon är min måttstock i mångt och mycket. Det är henne jag ofta frågar om råd, hennes barn är lite äldre än Karolina, hon har gått igenom en hel del av det jag ännu har framför mig.
Snygg och aktiv är hon också. Jag gillar att ha någon som är äldre än jag som “facit”. Vi brukar skoja om det.
På nyårsafton sa hon:
And, you are turning 50 this year...YOU know what that means, I am turning 60...

Hur var det när du fyllde 30/40/50/60/70/80…?
Vilket decennium var det svårast att träda in i?
Hur känner du inför att åldras?
Känner du dig visare ju äldre du blir?
Tycker du att det är trist och jobbigt?
Skulle du kunna tänka dig ingrepp? Botox, fillers, lyft?
Eller, för all del, din faktiska ålder kanske inte bekommer dig för fem öre?
Berätta!

43 comments:

Sahra said...

Jag fyllde visst 50 för en dryg månad sedan. Som du förstår lever jag i förnekelse. Omöjligt tänker jag varje gång jag tittar i en spegel. Och tittar i spegeln gör jag aldrig före lunch typ. Då man har hunnit vakna och strama till sig lite.
Tycker det är lite halvjobbigt. Fysiskt är jag väl i mitt livs form men jag märker att jag får svårare att läka o återhämta mig. Vad det än är. En sen kväll med ett glas vin för mycket tex. En liten skråma tar väldigt lång tid att läka.
Jag ver inte riktigt vad jag tycker är jobbigt. Är inte ett dugg avundsjuk på 20-30 åringarna. Men jobbigt är det. Svårt att se att jag ska uppleva något häftigt roligt pirrigt ever again
Kram

HeLena said...

Jodå, nu smyger det på... Min dag är ju lite längre fram men likväl nu är det dags.
Jag hade nog min kris vid trettio, inte för att fylla utan mer att ryggsäcken kom i kapp och det var dags att reda ut saker och sluta springa ifrån. Nu krisar jag inte. Jag är nöjd med min ålder, vill på intet sätt bli yngre eller ens leva om om det gick. Jag känner mig inte som femtio utan kanske snarare som fyrtio men mer medveten.
Min dotter fyller tjugotvå idag, hualigen då tycker jag mer att det känns att åren gått.
Ha det fint!
Kramar!!

FREEDOMtravel said...

Hoppas att du kommer trivas som 50! Jag är 40, men Peter är 55 ;) Har aldrig hört talas om att någon får ledigt på sin 50-årsdag, men en del kanske väljer att ta en semesterdag?

Pernilla said...

Nja, tycker det känns jobbigt att fylla femtio. Det känns precis som att nu står jag längst upp på krönet och sedan går det bara utför. :-(
Inombords känner jag mig inte som 50, har svårt att se att mitt yttre är lika gammalt. Jag har stannat någonstans runt 28...=) Det enda jag verkligen märker är att det är så mycket svårare att bli av med extrakilona som smugit sig på nu när jag inte hinner träna på samma sätt jag gjorde innan N kom. I övrigt så bryr jag mig inte så mycket, inga gråa hårstrån direkt, vägrar botox. Behöver bara komma igång med träningen ordentligt för att trivas med min kropp bättre, både det att den blir fastare samt att ryggen mår bättre av det.

Fördelen med att bli äldre är tryggheten i sig själv, vet vad jag vill och är inte rädd för att säga det längre. Bryr mig inte så mycket om småsaker längre och världen är inte svartvit utan har flera nyanser.

Sedan har jag ju N som fyller 3 (!) på fredag, i och med det tvingas jag ju hålla mig ung och i form för att orka. Både för hans och för min skull. Men sorgen finns ju över att jag är en gammal mamma, vill ju så gärna hänga med i många år framöver för att se honom bli "riktigt vuxen" utan att jag är senil och borta när han är 30.

Att fylla 30 och 40 var inte lika tufft, när jag var 30 började jag plugga igen och när jag var 40 hade jag jobbat några år och levde ett gött liv helt enkelt.

Vet inte hur det är på andra företag men här får vi ledigt den dagen vi fyller 50. Funderar på hur jag ska fira, det blir ju något firande med familjen och de närmsta men fest vete sjutton. Just nu är jag inne på att få barnvakt och åka iväg någonstans och bara få vara "mitt vuxna jag", hoppas på att Springsteen fortsätter sin turné i USA till hösten för då blir det ett försök att få biljetter till någon konsert på östkusten och åka över.

Ha en riktigt härlig dag från ett vårlikt Göteborg!
Pernilla

Pettas said...

Bekommer mig inte alls. Ålder är bara en siffra! Det är ju naturligt att åldras. Jag låter naturen visa hur jag ser ut utan att ingripa med förskönande åtgärder. Det är vackert med rynkor. Hellre det än att få ett orörligt ansikte där allt blir fel så in i baljan. Visst är det konstigt ibland att se sig i spegeln och inse att man faktiskt är på äldre sidan, men det betyder inte att man är gammal. Gammal är en känsla som man kan jobba bort. När jag var barn satt alla som fyllde fyrtio mera eller mindre på gravens rand och dinglade med fötterna ;)
Nej, ta med glädje emot att du får vara med och fylla halvsekel, skratta och sjung! Det är inte alla förunnat

Varm kram!

Annika said...

Hm, jag fyllde ju just 40. Jag tyckte det var helt okej. Jag har ju som du vet en stor tantnostalgi och ser faktiskt fram emot den dagen jag kan "pull off" en riktig kulturtant ;). Jag föreställer mig cigarett med munstycke, färgglada, batikmönstrade klänningar, solglasögon och turbaner... 30 minns jag som att det var en viss lättnad. 20-årsåldern hade kännts så förvirrande och viktlös på något sätt och jag tänkte när jag fyllde 30 att nu vet jag iallafall mer om vem jag är och vad jag vill göra/är på väg i rätt riktning.

Håller med om att det är lite konstigt och annorlunda att inte ha den där stora pampiga festen i svensk stil. Jag hade en fin dag men inget firande (orkade inte riktigt) men jag hade det där ögonblicket då jag tänkte "var det allt?" för mina föräldrars 40-årskalas hade varit stora tillställningar med 40 gäster, smörgåstårtor, etc.. Min närmsta svenska kompis firade också så med att hyra lokal, plockmat, massvis med gäster, osv. Jag ville egentligen inte fira så men det kändes som jag borde.

Det vi - jag och min man pratar en del om det här - är att det är väldigt mycket onödigt vi hållit på och slösat tid på mellan 30 och 40 som vi borde lägga av med eftersom tiden går. Hans pappa dog väldigt ung - om det skulle vara så att man i sluttampen får begränsat med tid vill man ju inte ha lagt den man fick på en massa meningslöst. Så på det viset kan jag känna att tiden går i samband med de här jämna födelsedagarna.

Jag tror du blir en cool 50-åring med mycket på gång och mycket att uppleva! :)
Kramar.

Desiree said...

Det ar val det mentala med att nasta stora fodelsedag blir 50 for mig ocksa som jag kan tycka ar jobbig. Men jag ar overtygad om att dagens 50 aringar manga ganger ar I mycket batter form an vara foraldrars generation. Dagns 50 aringar ar yngre, piggare och mer aktiva. Du ar I topp form Annika och bade ser och lever ett ungt och aktivt liv. Jag minns min pappas 50-ars dag med firande. Men ledigt tror jag inte man far sa vitt man inte tar en egen semesterdag. Man ska var lycklig for varje fodelsedag man fyller det betyder ju anda att man lever och finns dar och for varje ar man far vara lycklig och frisk. 30 tyckte jag var lite jobbigt att fylla for att man pa nagot satt kande att jag klev in I vuxen epoken.
Du har massor att se fram emot aven efter din 50 ars dag. Du ar pigg och super frasch och snygg.
Kram!

Monica said...

Det är vid 50 man blir vuxen, haha. Jag minns dem alla 30, 40, 50, 60 fast nu frågade jag maken vilket slott vi var på när jag fyllde 50, jag har glömt, det har jag också säger han, du ser det är så det blir:-), tror det var Häringe slott men är inte säker, minns att frukosten var bäst där men jag kan blanda ihop det med något julbord:-).

Föräldrarnas födelsedagar minns jag inte så väl när de fyllde 50, istället när mamma fyllde 40, det var en stor grej på den tiden, tror hela bygden kom och hon fick så mycket vackert. Jag var liten då men minns det än för det var så festligt och vackert med en massa snälla tanter i 40-årsåldern:-). Synd att jag inte har någon sak kvar av det. När pappa fyllde 40 var jag nyfödd.
50 för dem minns jag inte men 60 för det kalaset ordnade jag. Och sen rullade det på.
Minns mitt eget 30, som var kul med många vänner, vid 40 var vi för många och på 50-årsdagen arbetade jag, man måste ta semester här, i sjukvården i alla fall, men jag blev otroligt firad på ett möte på den kliniken jag arbetade då, alldeles för mycket tycker jag och beställde tårtor och cider en dag senare som tack som maken levererade dit. Sedan hade jag tre fester och aldrig mer tänkte jag sen. En på Östermalmshallen, det var trevligt, de hade en rolig buffé på den tiden och personalen var väldigt trevlig och firade mig med blommor när de hörde att jag fyllde 50. En fest hemma sen och en ute på ett värdshus vid en sjö med skidbacke, jag fyller i mars. Just den tiden var väldigt hektisk på alla områden, enormt mycket stress så jag vill aldrig ha tillbaka den. Sedan började jag plugga medicin igen på KI i tre år och det var väldigt stimulerande.
Vid 60 tog vi det lugnt, fast var ute på trevligt ställe.
Och nu är det dags för pension:-).

Några läkare skulle jag aldrig tillåta komma i närheten av mig om jag inte är nära medvetslöshet och döende:-), känner alldeles för många, haha, och särskilt ansiktet skulle jag aldrig tillåta. Bryr mig väldigt lite om ålder men alltid varit noga med klädsel, fräschhet, kost, lite lätt makeup, tränat i hela mitt liv men inte överdrivet, lätt ibland mer andra tider, som det känts bra. Ont i leder har jag haft sen skolåldern tror jag och hemskt i 40-50-årsåldern, är faktiskt bättre nu. Då fick jag otroligt ont efter promenader, jag gick snabbt och i backar och det värkte i fötter, rygg m.m. Stel på mornar, gick upp extra tidigt för att stretcha och komma igång innan jobbet. Och efter jobbet smärtade det överallt, att resa mig och gå av bussen smärtade mycket. Så tränade jag på det, tror ändå att det var bra.

Nu äter jag nyponpreparat sen flera år och det sägs att det inte har någon funktion men på mig har det det:-). Och D-vitamin. Och lever med mindre stress, kanske viktigast. Maken har ju också passerat sina decennier förstås och han har varit ungefär likadan jämt tycker jag:-) förutom att han var väldigt snygg som ung och i 40-årsåldern, en riktig snygging så långt, det glömmer jag nästan också och själv verkar han inte bry sig så mycket. Hans elever tror ju idag att han är mycket yngre än han är och det uppmuntrar honom väldigt:-).

Tror du kommer att få ett toppenår! Förstår att du velat vara med på din fina väninnas födelsedag, just då är avstånd jobbiga. För det är väldigt kul och fint med så lång vänskap, roligt ändå att du kan "vara med" ändå på annat sätt som är möjligt idag. Ha det så fint Annika!

en annan annika said...

Enligt vissa kollektivavtal får man betald ledighet på sin 50-årsdag! Så är det både på mitt och min mans jobb! Otur om man råkar fylla 50 år på en lördag eller söndag ;-).

brysselkakan said...

Ska jag vara helt ärlig så låter jag bli att tänka på att jag om tre år drygt blir femtio... Känns så himla avlägset men det är det ju inte. Fyrtio var inget problem att fylla, vi var mitt uppe i flytten till Bryssel och jag hann nog inte bry mig, så vi får se hur det blir om tre år!
Men man är inte äldre än man känner sig!

Taina said...

BOTOX! Silikon! Bring it on babe! Hahahahahaha! Skämtar bara. Låter naturen ha sin gång trots mina 50+. Det får hänga och svänga fritt så att säga. Nema problema. Men det är som du säger, här "bryr" de sig inte om du fyller 40, 50 eller 60. No big deal. Själv blev jag överraskad på vår skidsemester när jag fyllde. HELT otippat faktiskt då hela skidgänget vrålade och sjöng när jag kom in i rummet. Det är absolut inget "farligt" med att fylla 50. En erfarenhet rikare, hahahahaha!

Blir det kalas?

Kram kram

Annika said...

Sahra:
Tror jag fattar känslan precis. man kan liksom inte ta på den, och ända fattar jag PRECIS vad du menar.
SANT, man ser mosigare ut när man vaknar. Sömnrynkor stannar kvar i flera timmar, istället för minuter.
Sån SKIT!
Lederna värker i skov, och jag tror bane mig att jag kan avläsa vädret i mitt högra knä...DU hör!!
Tack för din 50-åriga input!
Kramar!!

Annika said...

Helena:
Älskade vän!
VET hur det är, och jag är snart där. Du har lite längre väg att vandra, men ändå inom året. GULP!!
Just det, minns det där du berättat om när du fyllde 30.
Nej, ingen kris för mig heller. Mer bara liksom, vad hände???
Vad händer?
Lite så.
Mkt skumt.
OCH J fyller 22...du ser...hjälp!! Grattis till henne! OCH till DIG!!!
Kramar i massor. Mailar dig!!

Annika said...

Helena.
We shall hope, we shall hope...
Nej, jag undrar över det där med att vara ledig? Hoppas ngn vet?
Eller, så är det så att ALLA typ tar ledigt? SÅ kan det vara!!

Annika said...

Pernilla:
JUST det, ja...
DEN gamla ålderstrappan!!
Tack, där gav du mig en punkt inös morgondagen. HAR inte ens tänkt på den, men du har ju verkligen en poäng där. GULP!!!!
Ja, lite småjobbigt är det allt. Det kan man inte förneka. Det betyder ju att man, rent krasst, levt upp halva sitt liv. Tror inte jag kommer leva tills jag blir 100. Vill inte heller, såvida jag inte är piggelin och hälsan själv...
Ja, du är som jag, forever 26. Det brukar jag säga.
Visst är det konstigt, man känner sig så ung och sen säger årtalet, och spegeln, ngt annat.
Mysko. Verkligen.
OCH vikten...sux!!! Gick på VV i då jag var 32, gick ner massor i vikt efter min graviditet, trivdes så bra...sen började vikten smyga sig på igen.
OCH jag visste hur jag skulle gå tillväga för att bli av med kilona. Numera funkar det inte längre. Fasiken vad trist.
Det är som att kroppen vägrar att släppa ifrån sig de där 10 kilona jag skulle behöva bli av med.
JAG mår bäst när jag går väldigt snabbt, får upp flåset och svettas. Vill helst gå ut varje dag, och dessa dagar, när vädret begränsar mig, är det så trist.
Och jag tycker jag mår lite sämre...
Ja, du har din lille son som ju verkligen, verkligen håller dig UNG!!
Det är nog det bästa av allt för ngn i vår ålder. Så det kan du vila i.
OCH du, kommer du till DC så snälla hör AV DIG!!!
Många, stora kramar!!!

Annika said...

Karin:
LÄNGE sen jag såg dig här. Välkommen tillbaka och HEJ!!!
Antar att du varit ute på en resa?
Önskar att jag kunde se det hela lika klarsynt som du.
Känner mig UNG och glad!!
OCH som jag skriver, alternativet till att fylla 50 vill vi inte ha.
But, that being said...nog känns det allt lite underligt.
Fira? Jodå, det ska jag göra :-)
Kramar!!

Annika said...

Annika:
You're so young!
ÖNSKAR att jag hade fattat det då jag fyllde 40, men istället höll jag nog på att angsta mig lite då också.
SUCK!!
Som 40-åring är man fortfarande ung, även i samhällets ögon. Det kanske man är som 50 åring också? Men AARP talar sitt tydliga språk i form av junkmail och annat...


Älskar din kommentar!!
Kulturtant.
YAY, why the hell NOT!!
Jag kan se dig som sådan. De är coola.
Du är cool!
Sen har du liksom precis rätt yrke för det också :-)
Skulle inte ha ngt emot att gå den vägen heller. Men då får jag nog börja gå på teater, konserter, opera och balett oftare. I wish!
Men det blir av alltför sällan. Borde ta mig in till DC SÅ MKT oftare på just sådant. Det är ju egentligen MIN grej! FFA balett.

När jag och Peter fyllde 40 hade vi fest med dans härhemma. INTE som man skulle ha haft hemma, på lokal och med sittande middag. Mer liksom som en vanlig fest med appetizers, vin, öl och drinkar och sen tårta. Min mamma och moster ar här. Det var KUL!!
Men, ja, man firar mkt STÖRRE och pampigare hemma!!
Ibland saknar jag det, ibland är det bara skönt att det är nedtonat.
Känner mig splittrad.
Minns ju även när mina flädrar fyllde 40. Men deras 50-årsdagar var större.

Jag hör dig när du talar om meningslösa saker...Fattar exakt.
OCH det är så svårt, men ändå SÅ rätt!!

Tack Annika, din kommentar fick mig att le stort!!
KRAMAR!!!

Annika said...

Desiree:
Det är just det, det mentala.
Det är där det sitter. I skallen.
Årtalet, siffran. Vetskapen.
On our way down...
Eller, det är just så man inte ska se det!!
Faktum är, att dagens 50 åringar är snygga. Inga tanter. Ingenting sånt.
Stigmat runt det har nog tvättats bort, tror jag. Verkligen.
TACK för dina peppande gulliga ord!!!
Du är bäst!
Jag känner mig inte som 50, det kan jag lova dig. Hur nu en 50-åring "ska" känna sig??? Beats me!
Ja, visst är det lustigt hur klart och tydligt man minns sina flädrars 50-årsdagar!
TACK gulliga Desiree!
OCH DITTO!!!
Kramar!!

Annika said...

Monica:
HAHAHA!
Är det så?
The senior moments keep on popping up???
Lite kul.
Jag fnissar!

Ja, visst är det lustigt hur man minns sina flädrars stora dagar!
OCH hur MYCKET och stort det firades.
Vet ju även hur UPPVAKTAD min mormor blev då hon fyllde tex 60.
Alltså, gud vet hur många fester det blev?
Otroligt.
Folk är BRA på att uppmärksamma sånt hemma. OCH det är ÄR trevligt, tycker jag.
Som på ditt jobb, det är ju underbart att känna sig så uppskattad av sina arbetskamrater. Rörande!! OCH fint!!

JOmen, jag har sett bilder på dig. Vet att du är skitsnygg!
Ännu en av alla dessa fina måttstockar!
Och jag tycker också det är viktigt med kläder, stil och sånt. Det har jag alltid tyckt, och det kommer jag väl bära med mig tills jag slår igen ögonen för gott.
Bra det.

Nyopnpreparat, det tar en av mina svenska vänner här i US också. Hon menar också att det verkligen hjälper. SKA fasiken ge mig in på den banan jag också.
Min värk går liksom i skov.
Ack ja...

Ja, det är medaljens baksida att inte kunna vara hemma just sådana här ggr. Verkligen!!

TACK för din uppmuntrande och fina kommentar!!!

Annika said...

Annika:
ja, nu är ni två som skrivit om detta.
Kul att det existerar!!
kram!

Annika said...

Brysselkakan:
Ignorance IS bliss!
Så sant.
Nä, och jag önskar att jag angstat mig lite mindre runt 40.
Inte för att jag höll på så mkt då heller, men tankar som dessa tenderar väl att dyka upp vid stora bemärkelsedagar!
Sant, man är inte äldre än man känner sig!

bettan said...

På tal om ålderstrappan så fick jag världens bästa kommentar av min ena brorsdotter. Hon var i 10-års åldern när jag skulle fylla femtio. Hon och hennes storasyster begrundade detta faktum. Den äldsta tyckte det var lite jobbigt att det efter femtio började gå utför. 10-åringen kontrade glatt och positivt med "men hallå, kolla bästa utsikten när man är högst upp". Älskade unge vad den kommentaren är fylld av visdom. Skönt att ha "bra koll" både på det ena och andra. :)
KRAMAR!!

Annika said...

Taina:
Absolut, bäst att bara låta det åldras naturligt. Det ser ju inte naturligt ut iaf med en massa preparat i nyllet.
Nä, det är verkligen low key här med fölsisar. Verkligen.
Både trist, och lite skönt.
KUL med din överraskning!! Verkligen!!
GILLAR!!
Nej, jag oroar mig nog inte så jättemkt, trots allt :-)
Ingen fest. Däremot en resa :-)
Kramar!!

Annika said...

Bettan:
Ålderstrappan...ångest :-)
ÄLSKAR din brorsdotters kommentar!!
KLOCKERS!!
TACK!
:-)
Kramar!!

Lisa said...

Oja, nu närmar det sig. Så mycket jag känner igen mig själv i dina funderingar. Jag är ju också 66:a men fyller inte förrän i november. Har börjat fundera på hur det skall firas. Blir mest trött av att fundera på arrangemang av stor fest. Kanske åka iväg nånstans?
Som så många andra säger här ovan så är det fascinerande det där med att åldras. Jag känner mig verkligen inte gammal. Kan bli lite förskrämd ibland när jag kikar i spegeln, på foton etc och inse att huden inte är lika slät som förr och håret blir allt gråare.
Men samtidigt är jag faktiskt vältränad och har mer muskler på kroppen än vad jag hade när jag var 40. Det känns bra.

Botox och fillers, ja det är något att fundera på. Har en kompis som är distriktsläkare och gett sig in i den branschen. Och faktiskt gör hon mig avskräckt genom att jag följer hennes instagramkonto. Det blir bara fler och fler ingrepp på henne själv och jag tycker inte skönheten ökar, snarare tvärtom. Nej, naturligt är allt bäst. Och om man vill åldras vackert är det nog bäst att känna sig harmonisk, vara glad och utstråla detta. Hoppas jag lyckas med det.

Ser fram emot att läsa om ditt firande inom kort.

Annika said...

Lisa:
Alltså, jag tror att man inte kan låta bli att tänka på det jag skrivit om när man närmar sig "livets middagshöjd"
Ja, visst är det underligt...fastän man inte känner sig gammal så visar kroppen att man faktiskt är det.
Gud, avundas dig att du är bättre form nu än vid 40. NAJS!!!

Botox och fillers ja...
OCKSÅ en tanke som dyker upp i medelåldern. Inget spår jag vill ge mig in på.
Jag tror att det blir som för din kompis, har man börjar kan man inte sluta. Det blir ett gift, på fler än ett plan.
Folk blir inte vackrare, tvärtom, det börjar se onaturligt ut.
Precis som du hoppas jag att jag utstrålar glädje, harmoni + att jag tackar goda gener, trots allt.
Ska inte fira så mkt, Lisa. Det blir lugnt, men sen ska vi dra på en resa en vecka efter min dag.

marianne.dahl3 said...

Bekommer mej inte alls tänkte jag börja med, men hejdade mej..... är det så om jag är ärlig, nej nog inte!
Jag fyller 70 år nästa år, 70!, vilken siffra va??!! En ny siffra först, nu har jag varit 60 något i 8 år....., före det 50 något etc..........
Har hört att 70 är det nya 50 nu! Annika menar inte att mobba dej med det! Du är snart 50!! 50 är 50!
Men jag har börjat tänka på lite annat vis, hur länge kommer man få vara kvar här? Låter kanske negativt, men tankarna finns ibland..... kanske mer sen min kära make gick bort för 1,5 år sedan, nyss fyllda 70 år, efter en kort sjukdom. Vi var tillsammans/gifta i 50 år.
Känner mej dock inte som gammal, jag känner mej som när jag var 40 t ex, kan inte förstå att jag blir 70 nästa år, måste vara någon annan??!!
Var hos tandläkaren häromdagen, första gången hos en ny tandläkarmott, sköterskan som ropade in mej, sa efter en stund, jag trodde först jag tagit in fel patient, du ser inte ut som snart 70! Ja, vad ska man tycka om det??!!Hihi!
Är inte rädd för rynkor mm, mina armar t ex är skrynkliga när jag sträcker upp dem, det är tiden som finns där.........
Håret är grått, men som du säger går att fixa om man så vill.

Minns också mina föräldrars 50 års dagar särskilt, mottagning, middag mm, oj vad jag tyckte alla var gamla, jag var då 12 år. 1960 pratar vi om, då såg de äldre ut, modet var ett annat mm, väldigt elegant mode egentligen.

När jag är tillsammans med barnbarnen känner jag mej så levande i leken t ex.
För några år sedan skulle jaq hämta Ludvig vårt barnbarn, han var då 5 år, nu 12 år. När jag kom in på förskolan kom flera barn springande och ställde sej att titta på mej, en flicka sa är du Ludvigs farmor, ja det var jag.
Ludvig har berättat att du är jättegammal, över 90 år!!!!!!!!!! Apropå ålder.
Man får försöka leva i dagen och se varje dag som en gåva vi fått, inte lätt alla gånger, men roligt har man när det fungerar!

Kram
Marianne i Göteborg

Annika said...

Marianne:
Jamen vet du, jag tror på det. Absolut, 70 ÄR det nya femtio.
Dagens peniosar är extremt snygga, aktiva, ungdomliga, vältränade och höet annorlunda än en 70 åring var för 40 år sen.
Så ja, det köper jag, rakt av. Sjuttio idag är ingen ålder! Knappt 80 heller.
Du mobbar mig inte alls, tvärtom. Du bara stärker min teori. Det är härligt!!
Exakt, det som hände dig hos tandis kan jag se på många pensjos i Sverige. Ni är, för mig, helt enkelt snyggast i världen!!
Ja, jag kan tänka mig att den som fyllde 5o år 1960 var en helt annan femtioåring än den som fyller 2016. Modet på den tiden var enormt snyggt fö!
Riktigt elegant.
OCH ja, jag kan tänka mig att 12 åriga du tyckte att alla var gamla...
HIHI!
HAHA, och så sant det där med att man är gammal i ett barns ögon, som på Ludvigs dagis :-)
Sant, varje dag är verkligen en gåva!
Kram och TACK!!!

Anonymous said...

Har faktiskt aldrig tänkt mycket på, hur gammal jag förrän nu,
då jag har bara 12 år till 100. Gav det en liten tanke, då min
äldsta dotterdotter fyllde 30. Och sen fyllde dottern 60! Holy moly!
Inte möjligt att jag kan ha en 60-årig dotter!

50 år firades på svenkst vis. Det var också silverbröllopsår, så vi
beslutade att vi-jag skulle försöka samla ihop släkten i Sverige.
Min far var en av 10 barn, och alla DE hade barn, med åtföljd att jag
hade många kusiner, från Dorotea i norr till Malmö i söder. En del
hade aldrig träffats. Festen hölls på en f.d. disponentgård i närheten
av Hällefors. Fantastiskt smörgåsbord och gammaldans till dragspel plus
Glenn Miller på grammofon. Det var verkligen en härlig fest.

Sen ingenting särskilt förrän jag fyllde 80. Hyrde 4 stugor i en av
Virginias state parks. Sonen kom med fru och mina tre barnbarn från
Saigon. Det var lugnt och skönt och mycken tid att vara tillsammans.
Det var förresten sista ggn jag dök från en svikt!

85-års firandet var känslomässigt. Alla grannar hade gått ihop och
ordnat en fest för mej hemma hos en av dem. Det var en perfekt aprildag.
Alla var där, från en nästan nyfödd till den här gamla tanten. Firades
med en äkta svensk jordgubbstårta, gjord fr svenskt recept. Det är
underbart att få vara medlem av andra familjer som "grandmother in
residence". :)

Jag och mina väninnor har alla åldrats naturligt. "Youth culture"
var inte del av våra liv. "Oh, you look so young." Hah!!

De sista två åren känner jag mej som jag blivit 10 år äldre, fysiskt.
Kom ganska hastigt efter mitt sista Sverige-besök. Men än är det fart
i tanten, med voluntärjobb och bilkörning. Min lycka är, att jag varit
frisk hela mitt liv - ETT sjukhusbesök, på grund av lunginflammation.
Ingen operation, inga brutna ben. How lucky can you be!

Njut av livet (som du är) så länge du kan!

Ruth i Virginia

Annika said...

Ruth:
Ja, du vet ju verkligen vad du talar om.
Men, nog är det fart i dig! Du håller verkligen igång. DET är underbart!
Du får bli en av mina måttstockar!
Det är det där med gener som spelar in, helt klart. Att få vara frisk. Har en mamma som är stark som en häst. Min mormor var likadan fram tills hon var nästan 95.
Så jag hoppas att jag får i deras spår. Hoppas jag får vara frisk, det är ändå endast det som räknas.
nej, jag kommer inte att spruta in botox, eller lyfta mig, inte min grej.
Tycker det syns, att det mest ser fel ut.
Vilken underbar 85-årsdag du hade. SÅ ska det vara!
Din femtioårsdag låter fin!
Härligt att fira på svenskt sätt.
OCH ja, en sak är säker, jag njuter av livet!!
OCH har en sann inre glädje som jag hoppas kommer till hands om saker och ting skulle börja krisa.
Vi har bara här och nu. NU är NU.
Tack Ruth!!!!

Anonymous said...

Ruth in Virginia - you are my kind of woman!!! You go girl!

Ah, Annika, jag fyller 65 i maj, jag blir lika chockad varje gang jag ska fylla i mitt fodelsedatum. Jag har tva jobb, gor massor med volunteer arbete, tar hand om vart urgamla hus "nastan" sjalv, har en stor tradgard, bade blommor och gronsaker, ibland somnar jag framfor TV'n, med en katt i knat. Min alskade nevo sa nar han var 14, 'snalla faster Ann, vax aldrig upp' - so far so good. Mycket har nog att gora med att jag lever sa nara naturen och arstiderna har, jag forstar sa val hur du sjalv kanner. Vi har haft en urdalig vinter har, nastan ingen sno, varmt och regn. Men nar jag idag sag sma snodroppar som poppat upp ung 1", blev jag alldeles varm av lycka! Kramar fran Ann Varje dag ar en gava, aven om det ar a shitty day!!!

Steel City Anna said...

Jag firade min trettioårsdag med att äta allt jag hade lust med på Ikea. Såhär var det http://steelcityanna.blogspot.co.uk/2012/08/tankar-fran-en-30-aring.html

Det enda man som kvinna egentligen behöver tänka på är ju det där med barn och familj och så, när det gäller ålder. Annars tror jag att jag föddes som tant, och ju närmare jag kommer att se ut som en, ju nöjdare blir jag. Jag ser dock väldigt ung ut. Får ofta inte köpa en flaska vin utan leg, eller ens bestick som vi behövde fler av till jul. Man måste vara 18 för det :) mest ligger det mej till last alltså. Ser fram emot att bli äldre. Som sagt, om man får vara någorlunda frisk. Ruth verkar ju ha ett härligt liv! :)

Anne-Marie said...

Och jag fyller 55 i år! Det ÄR gammalt! ;)
Nej, vi är inte tanter. Jag klär mig som jag gjorde när jag var 25 och lyssnar på i stort sett samma musik. De flesta tror inte att jag är så "gammal" som jag är.
Jag hade en kort kris innan jag skulle fylla 50 men så insåg jag att det bara var en siffra och har egentligen ingenting med mig att göra som person.
Grått hår finns likaväl som rynkor men det har jag nog förlikat mig med numera.
Skulle aldrig komma på tanken att göra något ingrepp.
Mina föräldrar hade rätt stora tillställningar när de fyllde 50. Min mamma och jag ordnade en jättefest för min pappa i de lokaler (IVA - Ingenjörsvetenskapsakademin) där han arbetade. Väldigt fina och anrika lokaler. Det var en fest som hette duga med ett storband till och med. En mycket rolig fest. :)
Min 50-årsdag gick rätt spårlöst förbi.
Självklart att jag blir visare allteftersom. ;) Det märker du väl i mina kommentarer. :)
Välkommen snart till klubben!
Stor kram!!

Anonymous said...

Det var kul att fylla 50! Och sedan dess har åren gått och gått, och nu är jag - ganska mycket äldre...
Jag hade en liten söt elev när jag jobbade på mellanstadiet, han sa: "Du är inte gammal! Du är många unga år du!" Den kommentaren lever jag fortfarande på, fast jag blir pensionär i Norge hösten 2017 och redan har blivit pensionär i Sverige. Nu kan alla räkna ut hur gammal jag är, eller?

Malou - en "gammal" tant

Annika said...

Ann:
Ruth är en cooling, och en av mina måttstockar!
:-)
Jag jag förstår dig vad gäller åldern.
DET är är liksom SÅ konstigt allting. Att fatta hur gammal man är.
Vet du, jag tror det betyder massor att ha barnasinnet i behåll. Hela livet.
Att försöka se allt från den ljusa sidan, vara barnslig ibland, skratta mkt och skoja.
Det gör ju det, och din nevös ord säger allt!!
SO keep it up!
Ja, skitvinter är vad det har varit. Den konstigaste jag kan minnas.
Snödroppar, de är på g här med.
Kramar!!!

Annika said...

Anna:
AH, härligt!!
IKEA ;-) :-) :-P
KUL!!
Absolut, på en stor fölsis ska man få plocka i sig vad som helst.
Jag har också alltid sett ung ut för min ålder. Därför känns det lite underligt nu att kanske inte "se sådär jätteung ut" längre.
Men, det är bara att digga läget.
Precis, bara man får vara frisk och behålla hälsan.
Att vara i 20-årsåldern är inget jag skulle vilja idag heller.
Ruth ja, hon har spelat sina kort rätt. Vi får se till att göra detsamma!!

Annika said...

AM:
Nej, du är inte gammal!
No way!
Precis, vi är som vi alltid har varit. Kommer alltid att vara.
Kommer inte att ge upp min stil ngnsin, tror jag.
Ja, jag känner mig lite "angstig" nu innan jag ska fylla 50, märker jag. Tänker nog mer på det nu än vid 40. Vid 40 hade jag en 9 åring som hela tiden påminde mig, HUR känns att det bli 40?? Hur känns att vara gammal?
HAHA! Jag skrattade åt hennes skoj. Det känns "värre" nu.
Nu är hon 19, men hon kommer inte att vara här på min fölsis, tyvärr.
Ja, visst är det underligt att man minns sina fldrars stora dagar så väl.
OCH hur stort det firas hemma! Verkligen slås på stort.
Det är ju inte så här. DET är både trist och faktiskt skönt.
Nej, inga ingrepp hos mig heller.
OCH ja, din visdom finns alltid där, bästa Anne-Marie.
Absolut!
Stora kramar från mig!!

Annika said...

Malou:
Barn är så sköna. De säger SÅ kloka saker. Hela tiden!!
OCH det är väl som den gamla klyshan säger, man är inte äldre än man känner sig.
Kynnet spelar så stor roll i det hela också.
OCH som jag sagt, svenska pensionärer och övriga nordiska länder, är nog snyggast i världen!!
Kram!

Anne said...

Åh, vad jag kan relatera. Jag tänker också mycket på det här just nu. Kanske det är ofrånkomligt, jag vet inte...eller inte. Hur var det med P förra året, tänkte han mycket ocksa? Min M som också fyller jämnt i år bryr sig inte alls, har inte alls de funderingar som jag har utan för honom är detsamma vilken födelsedag som helst.
Det är så sant, folk här firar inte alls sina stora födelsedagar på samma sätt som hemma. Jag tycker det är skönt, finns ingen press här. Kanske det beror på man bryr sig mindre om ålder överlag här? Har en mer avslappnad inställning till ålder? Inte vet jag men ingen här har hetsat och tjatat om vad jag ska göra, hur jag ska fira. Men hemifrån har det varit myckt7, men vaknade ska du göra, va ska du inte ha ett stort kalas. Ett kalas a'la den varianten du, jag och många andra minns våra föräldrar hade, det har aldrig någonsin varit aktuellt för mig, inget jag är ett dugg intresserad av eller haha ens skulle vilja sätta pengarna på. Min pappa har haft svårt fatta det här.
Hur som helst, visst känns det konstigt fylla ett nytt årtionde, första gången jag känner så, kan mycket väl förstå man känner såvida 50 också. Hihi, om du har din granne som är tio år äldre och en bra förebild, så får du bli min:). Hur nu en typisk 50 åring är, finns väl ingen sån idag men du är en synnerligen ung sådan, både till sinnet och utsidan.
Så skönt tycker jag ätandet finns så många bra äldre förebilder, förstås de offentliga som tex Hillary (är inte hon strax under 70) och som verkar ha mer energi och skärpa än nånsin. Eller Betty white. Sen ser man ju anonyma vanliga damer och herrar dagligdags i vardagen som ser så fräscha och pigga ut, som lever livet sent i livet så att säga.
Nä, man får njuta av här och nu och inte göra nån grej av vad för siffra man har...men just nu tänker jag också mycket på det....å andra sidan, kanske bra att reflektera ibland. Alla som jag känt som fyllt 40, 50 eller 60 säger att när man väl fyllt sen så släpper det, tankarna man hade innan och när man väl fyllt det där jämna så är det liksom gjort och inget man funderar över.
Pratade med en 70 plussade just, hon tyckte det var jobbigt att känna hur intellektet inte är vad det brukar, hon är frisk så ingen sjukdom som påverkar men den naturliga aldringsprocesenn är väl förstås att man kanske tappar nån liten grad i skärpan ju äldre man blir. jag sa till henne att det märks verkligen inte, hon är likadan hon som förut men hon sa åt jo, utåt märks nog inget men hon känner av det och det åldrandet är mycket jobbigare hantera än det ytliga, än utseendeforandringar. Definitivt, att åldras i hjärnan, se och märka det och veta man inte ar som förr. ..det ar nog säkert det jobbigaste av allt. Men dit är det långt fÖrebro oss!
Det blir kryssning i mars eller hur?

Anne said...

Ursäkta den soliga svenskan, stavfel och liknande. Hatar skriva tangentbord, blir alltid helt skumt.

Anne said...

Men herregud, går ju inte skriva på mobil eller tablet...hAtar skriva UTAN tangentbord skulle det stå, därav knasigheterna i mina kommentarer. ..

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Först måste jag få säga; du ser verkligen inte ut att vara 50. 45 kanske. Max :-)
Och precis som du skriver, och som man brukar säga -Man är inte äldre än man känner sig.
Tycker verkligen att det stämmer!
Och femtio är ju egentligen inte gammalt idag.
För kanske 50-60 år sedan var en 50-åring betydligt "äldre" än vad en 50-åring är idag.

Förstår att det känns jobbigt att bo utomlands just i sådana lägen -högtidsdagar.

Själv har jag aldrig varit på någon 50-årsfest.
När mina föräldrar fyllde 50 (de är födda -59 respektive -62) hade ingen av dem någon större fest. Vanligt födelsedagsfirande "bara" med tårta/fika för familjen och närmaste släkten.
Varken mamma eller pappa är några ordna-stort-kalas-människor.

Har aldrig hört det där om att man får ledigt på sin 50-årsdag.
Men det kanske beror på vilket företag man jobbar på?
Pappa fyller år mitt i sommaren, dvs. mitt i semestertider. Så han var ju ändå ledig.
Mamma fyller visserligen i september, men hon jobbar på schema (äldreomsorgen) så det kan hända att hon ändå var ledig på sin dag.

Annars kanske man unnar sig att ta ut en semesterdag den dagen man fyller 50...?

Jag fyllde ju 30 år 2014, och hade ju tyvärr världens 30-årskris.
Känner fortfarande av den lite grann; även om det blivit betydligt bättre.
Dock tror jag en bidragande orsak kan bero på vad jag "inte har/hade" när jag lämnade "tjugoårsåldern"... Barn.
Under hela mitt vuxna liv (tänkte inte så mycket på det under barndomen) har jag velat ha barn mer än något annat, och vill det fortfarande. Helst ville jag ha i alla fall det första innan jag fyllde 30.
I och med att det inte blev så, så tror jag att det är en bidragande orsak till min kris. Känner på mig att den inte skulle varit lika stor om jag haft barn.
Det är anledningen till att jag trots allt känner panik inför att åldras...

Jag hoppas att du i alla fall kommer att få en MYCKET fin 50-årsdag om några veckor och att det blir en dag att minnas!

MVH /Erica

Anonymous said...

I Finland är det vanligt att man får betald ledig dag på sin 50årsdag.
Då jag fyllde år fira vi med middag på resturang med familjen .
Men mina jobbar kompisar fixa en heldag för mej, först kurs i swingdans,
Sen middag med dans på en sommarkrog.
Mvh Elisabeth (Närpes/Åland)