Wednesday, April 15, 2015

Skärmen sprack från kant till kant...

Godmorgon onsdag!

Idag tar vi paus från blombilder och ljuvlighet. Det regnar ändå, så jag kan inte gå ut och fotografera.
Regn, det hör våren till, utan regn inga vackra blommor.
På våren regnar det en hel del hos mig, men det är också varmt och mycket sol. Det är så världen förvandlas till “blommande sköna dalar”.

Nog blomsnack nu, for crying!!!


I förra veckan tappade jag min iPhone.
Den tappades rätt ner i marmorgolvet hos min tandläkare.
Skärmen sprack från kant till kant. Totalt förstörd.
Detta har hänt mig en gång förr, med min gamla 4s.
Otroligt trist då det händer.
OCH jag står inte ut med att ha en telefon med sprucken skärm. HATAR det.
Jag kontaktade Apple Store redan samma dag, och fick komma dit.
Jo, erkänner att jag var lite rädd att det skulle bli en ny mobil för mig.


Det här är SÅ inte kul.  Vidrigt.  Jag kan bara ha det så här under max en dag. Bild från etradesupply.com


Förra gången, med min 4s, hävdade Apple att de inte kunde byta glaset. SÅ det blev en ny mobil.
DET är ju en enda stor PAIN in the ASS att byta mobil (om man inte ska uppgradera förstås. DÅ är det KUL). Allt ska laddas ner igen, alla lösenord ska kommas ihåg. URK!
Denna gång var jag rädd att samma sak skulle hända.
Tursamt för mig så byter de numera ut spruckna skärmar, tack och lov.
Det kostar en del, förstås. Men, det är väl en smäll man får ta.

Så, de tog min mobil. De sa åt mig att komma tillbaka en timme senare.
OCH där stod jag mobillös.
OCH klocklös.
Kände mig helt LOST IN SPACE!
Jag kände mig så bortkopplad att det var rent sjukt. Hur skulle jag ens kunna avgöra då en timme gått?  Jag hade ju ingen klocka längre då mobilen inte fanns tillgänglig. Jag använder ingen armbandsklocka heller för tillfället.
Planlöst vandrade jag runt i Reston Town Center. Jag kunde inte koncentrera mig på alla snygga kläder på Anthropologie, South Moon Under och J. Crew. Pottery Barn gick jag bara igenom med tom blick. Jag undrade hur någon skulle kunna få tag på mig om något skulle hända?
Utan mobil finns inga möjligheter för någon att nås då denna någon är ute på vandrande fot.


Snyggt skal faktiskt, det skulle jag kunna tänka mig...


På Starbucks, där jag satt och sippade på en latte, kände jag mig helt tappad bakom en vagn. Jag var den enda som inte satt med huvudet böjt över en smartphone, eller padda. Jag var den enda som satt och tittade mig omkring. Jag hade ingen bok, ingen tidning och ingen att prata med.
Jodå, ensamt kändes det och lite vilset. En jolle på drift…

Jag tänkte ett tag att jag skulle ringa till Peter och be honom komma till RTC så vi skulle kunna äta middag. Men, alas, det finns inga mynttelefoner längre. OCH knappt någon korttelefon heller längre. Nåja inte för att jag letade direkt.
Varför åkte jag inte hem, undrar ni?
Jo, därför att det var mitt i rusningen en onsdagkväll. Tro mig, trafiken runt om i Northern Virginia under rusning är vidrig.
Om det i vanliga fall tar fem minuter att åka med bil från RTC till mitt hus tar det under rusning minst en kvart, kanske mer. Ingen ide, alltså. Och jag hade en bra p-plats för min bil som jag inte ville gå miste om. De få av er som känner till RTC vet att parkeringen där suger…


När jag gissat att det gått en timme så gick jag tillbaka till Apple, och jag fick min mobil igen. Som ny, med nytt fint glas.
Underbart återseende!! Patetiskt verkligen! Sorgligt faktiskt. Men så sant.
Nu kände jag mig återigen som “ett med resten av världen”. Det första jag gjorde var att ringa Peter:
Let’s go out for dinner, come up and meet me in The Town Center.
(rusning? haha,  ja ja visst ja…Peters problem, fniss)
Det andra jag gjorde var att kolla om det kommit något meddelande, det hade det förstås INTE.
Men telefonen var MIN igen, och allt det jag är beroende av fanns i den lilla kompakta rektangeln som är en  iPhone. Snuttefilt, tablettask, livlina…


Det är inte klokt hur beroende vi alla blivit av våra mobiler.
Ja, jag är ju själv en av alla dem som är beroende.
Jag skulle våga påstå att nästan samtliga av oss som har en smartphone (och det är typ, alla) är beroende av dem. Att vi känner oss vilse utan dem. Bortkopplade.
Att vi inte kan nås. Att vi inte kan nå.
Att vi inte har internet vid våra fingertoppar var vi än ÄR. Att vi inte har en kamera som ständigt finns redo.
Listan kan göras lång.


Hur beroende tycker DU att du är av din mobil?
Åker du hem och hämtar den ifall du glömt den? (det gör jag, om jag inte kommit för långt).
Kollar du din iPhone det första du gör då du vaknar?
Finns den bredvid dig hela dagen, varän du är?


Have a good one people. Jag ska till frissan, och det BEHÖVS!!
Klipp och sling. OCH jag kommer att vara mkt glad över att ha en mobil att stirra ner i under dödtiden där…

Ciao, bellas!!

33 comments:

Hemma på Sjuan said...

Haha, nej så beroende är jag nog inte men visst har v skapat oss ett behov. Retfullt när de går sönder.... Kram Suss

Malin said...

Känner mig också borta utan mobilen. Har en Samsung med android. Har den med mig jämt och ständigt. Kollar ofta Instagram och facebook. I sommarstugan har vi dålig täckning, går att ringa men knappt surfa, och det tar ett par dagar innan man vänjer sig vid det.

Ganska knäppt egentligen att man är så beroende. Man kan ju tycka vad man vill om det. Men det är ju kul med sociala medier, och det gör att jag har kontakt med kompisar (och andra också för den delen, jag känner ju inte dig mer än genom bloggen :) ) precis när jag vill på ett väldigt otvunget sätt.

Steel City Anna said...

Haha, jag glomde faktiskt min mobil hemma igar. Hann inte hamta den for da skulle jag bli an mer forsenad. Skulle pa ett mote med 2 timmars buss/sparvagn dit och lika langt hem och mest tankte jag att vad ska jag gora nu hela langa vagen? Det visade sej att det gick himla bra att titta ut genom fonstre, pa folk och prata lite med tanter :) sen gick jag till en park och lag i graset och tittade pa himlen och kande mej lite befriad faktiskt! Nar jag kom hem hade faktiskt en del forsokt na mej, men inget bradskande. Det ar en annan grej om man har barn tror jag, paniken att inte kunna bli nadd.

Ingela said...

Guilty as charged. Jag har svårt att tänka mig en timme utan min Samsung. Det är riktigt jobbigt att bli tvungen att stänga av den eller ljudet på den vissa gånger. Men samtidigt hälsosamt.
Kring noll här i dag, och snö på marken. Blä.
Kramar!

Miss Marie said...

Visst är jag beroende, men tror inte jag skulle vända om o hämta den om jag glömt den, men jag skulle känna mig lite halv! :)

Anonymous said...

Japp, jag är beroende av min. Det först jag tittat på när jag vaknar, fast det skyller jag på att larmet måste stängas av, och det sista jag tittar på innan jag somnar. Vänder lätt om jag glömt den när jag är på väg någonstans.
Ibland känns som hela mitt liv finns i mobilen!
Men så är det väl, vi har vant oss och numera är det vardag och vi gör så mycket saker som blivit smidigare i mobilen, bankärenden, e-leg, mail och mycket mer.
Min ramlade igår rakt ner i klinkers golvet i badrummet och HÖLL! Räddad av fodralet tror jag. Men det är väl en tidsfråga innan jag också får uppleva spräckt skärm...

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Ja, det är ganska sjukt egentligen vilket beroende vi byggt upp av smartphones (och alla tekniska prylar).
Så det kanske är en fördel att jag än så länge kör på kontantkort till min; jag använder inte min iPhone till mycket mer än att ringa, ta någon bild samt som väckarklocka på morgonen.
Det händer lite nu och då att jag åker hemifrån och lämnar mobilen hemma. Mest för att batteriet är uselt och den ligger på laddning...
Av någon anledning känner jag mig inte direkt stressad av att inte ha mobilen med mig. Det är mer resterande familjemedlemmar som brukar bli lite sura på mig ;-)

Jag kan förstå frustrationen över spräckt skärm!
Det är den typen av pengar man gärna lägger på något roligare :-)
Min systers iPhone 4S fick spräckt skärm för några månader sedan, men som tur är finns det någon typ av butik i Luleå (minns ej vad den heter) som fixar sådana saker för 500-600kr. Så hon behövde som tur var inte skicka den till Apple :-)

Hoppas du får en fin onsdag!
MVH /Erica

Annika said...

Suss:
Det är bra.
HAHA!!
Men, som sagt, jag tror vi alla är mer beroende än vi tror att vi är.
Ja, retfullt då de går sönder. Tur att det är lättfixat iaf.
Kram!


Malin:
Hej, välkommen hit, tror jag. Tror inte jag sett dig här förr.
Du ser, ja, sådär är vi nog ALLA. I min sommarstuga får mobben vila, och det är bra. Inget wifi och nätet har jag inte råd att gå ut på eftersom jag är utomlands då. Men det är bra, det är en mkt bra tid då det inte går att kolla mobben. Här i US kollar jag den ständigt och jämt.
Wifi eller 4g, det kvittar. Det kollas ;-)
Exakt, det är ju så smart och lätt att hålla koll via mobilerna.
Varmt välkommen tillbaka!!!

Annika said...

Anna:
Ja, vi är beroende.
Men respekt till dig som tog det så lugnt och bra utan att bli stressad.
Haha. Det lyckades inte jag ens med på en ynka timme. Bedrövligt.
Låter skönt.
Ibland leker jag med tanken på att koppla bort internet under en veckas tid. Undrar hur det skulle vara??
Koppla bort det här alltså, där det alltid är tillgängligt. Det räknas inte då jag är vid sommarstugan...
Ja, kanske ger jag mig på det experimentet.


Ingela:
I guess we all are, dear. Det finns nog inte så många som inte blivit beroende.
Jag har alltid min på ljudlöst. Alltid, alltid.
Det är rätt skönt. Kollar ju mobilen så ofta iaf ;.)
Du ska se att snön försvinner kvickt, kvickt.
Mulet här, men det kan nog bli en fin dag.
Kramar!!

Annika said...

Marie:
Jag vet, man känner sig halv. HAHA.
Ibland har jag inte orkat åka tillbaka för att hämta mobilen (kommit för långt redan), men då brukar jag tänka att "nu kommer säkert ngt att hända med bilen/mig" etc.



Brysselkakan:
Japp, japp, japp känner igen det där!!
Absolut.
SAMMA med mig, jag kollar mobben innan jag börjar läsa i sängen på kvällen. Det första jag gör är att kolla den då jag vaknar. Japp, japp...
På ett sätt finns verkligen hela livet i den där telefonen. Det gör ju det.
Jag memorerar inte ens telefonnummer längre. Kan knappt mitt eget ;-)
Allt finns ju där.
Ja, min klarade inte fallet, trots skal...Glad att din klarade sig. Det är så trist då skärmen spricker.

Annika said...

Erica:
Inte så dumt med kontantkort faktiskt. Då blir det inget okynnessurfande och koll stup i kvarten.
Sant!
Skönt att du inte känner stress om du glömt den
Ja, det är tur att det går att byta skärmarna på dessa smarta lurar.
För de spricker ju SÅ då de spricker. Och det är vidrigt att handskas med dem då.
Jo, det finns nog rätt många som byter ut skärmar numera, skönt slippa skicka till Apple till för din syster.
Ha en bra dag!!

Anonymous said...

Jag är löjligt beroende av telefonen. Den är med jämt! Dessutom är man ju så van vid att alltid kunna komma ut på nätet när man än vill, för att kolla adresser, öppettider m.m. Lite skyller jag på att det är den enda kamera jag använder, men det är nog inte hela sanningen...

Annika said...

Sara:
Ja, Sara, men jag tror att vi alla sitter där. ALLA!! Vi är lika goda kålsupare hela bunten. Hörde ett program på SR nyligen om detta, och ALLA var beroende, mer eller mindre.
Exakt, allt är så lättillgängligt där. Man kan googla direkt då man undrar över ngt, man kollar öppettider, bokar bord etc etc.
PUST :-)

Nettan said...

Åh vad jag blir full i skratt, kan se det framför mig hur du irrade runt i centrat, förlåt.

Det är skrämmande hur beroende vi är och hur borttappade vi kan känna oss utan dessa smarta telefoner. Jag försöker att använda telefonen allt mindre, dock fungerar den som väckarklocka och jag kan ju inte förneka att jag gillar kameran och instagram men jag försöker göra medvetna val att inte ha den så förbaskat tillgänglig hela tiden.

Dock kan jag förstå din frustration över den spräckta skärmen, även jag har lyckats att ådra mig en spricka och så fort den blir störande så kommer jag att laga den än så länge stör den inte.

Ha nu en härlig onsdag!

Kramar
Nettan

Annika said...

Jag är definitivt beroende av att kunna kolla facebook och email flera gånger om dagen. Men inte så mycket av just telefonen. Har en liten billig telefon som inte kan göra alla de där grejerna som en smartfån kan och har aldrig kommit in i vanan att texta oavbrutet.

Det jag förundras och förfäras över är att när vi är ute och gör saker tillsammans SPECIELLT äter middag så sitter folk över telefonen snarare än att tala med de andra vid bordet. Liknande när de fikar eller har någon annan gemensam aktivitet. Jag kan inte vänja mig vid idén att man inte ger varandra 100% uppmärksamhet när man gjort upp om att träffas, speciellt med significant others eller nära vänner. Det ser lite sorgligt ut när alla i ett sällskap sitter tysta, är på sina telefoner och har glömt bort varandra helt.

Men som sagt, oskyldig är jag inte! Här sitter jag ju innan jag ens ätit frukost och bläddrar runt i mail och bloggar ;) .

ullrika said...

Haha! Asså, jag kan ärligt säga att jag har varit där du var, flera gånger. Inte så att jag tappat min mobil så den gått sönder utan att jag glömt eller av annan anledning varit tvungen att vara utan telefonen. Och ja, det känns lite naket. Till en början. Numera jobbar jag alltid utan mobilen i fickan och i början kände jag mig helt stirrig. Men nu, det är faktiskt skönt!

När en känsla som den du beskriver uppstår... kanske är det dags att se över mobilberoendet en smula ;)

Krams från Varberg!

ps, om ett par veckor är jag i NYC! då är jag nära dig - typ!

Gretas Gotland said...

Jag glömmer min telefon titt som tätt, hemma eller på jobbet och de dagarna har jag en hemsk mobilabstinens! Häromveckan glömde jag den på en buss, eller så måste den ha glidit ur jackfickan. Det tog nästan en halvtimme innan jag fick tag på någon som kunde ringa busschauffören och d e n lättnaden när de sedan ringde upp och sa att telefonen var i tryggt förvar!

Annika said...

Annika:
Samma här. Samma här. Jag bryr mig inte heller så mkt om själva ringandet. Textar hellre än pratar etc.
Men det är allt det andra man blivit så beroende av. Just lättillgängligheten.
ÅÅÅ vad jag håller med dig om det där att folk stirrar ner i dem i sällskap. DET gör inte jag, det kan jag lova. Går vi ut och äter middag sitter vi inte och glor i mobbarna.
NO way. Men man ser många som gör det, ja. Fattar det inte...
Haha, nej, vi sitter i samma båt, hela bunten, verkar det som. Jag är INTE förvånad :-)


Ullrika:
Bra att du vant dig vid att jobba utan luren. Nyttigt.
Jadu, vi är många som sitter i denna beroendebåt!! Hörde ett program på SR om detta nyligen. Helt otroligt.
Tror egentligen inte jag är mer beroende än ngn annan.
NYC, så trevligt, (35mil fr DC ja) . I detta stora land är det nära.
Ha're så gott då'rå---
kramen.

Annika said...

Greta.
Jag vet, visst känner man sig vilse i pannkakan utan den!! Den måste liksom vara med :-)
HEMSKT att tappa den!! ÅÅÅ jag förstår din stora lättnad då du fick den tillbaka. SKÖNT!!! PUST!!!

Annika said...

Håll hårt i mobilen nu så du inte tappar den igen! Jag har aldrig tappat någon mobiltelefon så den gått sönder (peppar, peppar). Och ja, jag är också beroende av min smartphone. Fast på jobbet har jag en gammal knappmobil. Vill inte ha min smartphone där eftersom den skulle bli förstörd så fort (det är dammigt och skitigt på mitt jobb). Men en telefon vill jag ha så att tjejerna ska kunna nå mej om de har nåt ärende (eller skolan, om det hänt nåt). På jobbet har jag inte tid att hålla på med mobilen, jag har betalt för att jobba, inte surfa på mobilen. Men på fritiden är jag totalt beroende av mobilen, sorgligt men sant...

Annika said...

Annika:
jag vet!!
USCH!!
Nu har det hänt mig två gånger.
Förstår dig ang jobbet. Att du inte vill ha din smartphone där.
Annika, vi är så många i samma båt. Alla beroende. Så det bara.
Kramar!!

Anonymous said...

Jag har en mobil i bilen per order av
mina döttrar men bara för "emergencies".
Det är svårt att tro att man inte kan hitta på nåt att tänka eller titta på
utan en mobil, men jag ska inget säja, för jag skulle känna mej mycket avskuren från världen, om jag inte hade datorn.

Texting tycks ha tagit över. Folk vill inte prata med varann; textar hellre.
Jag är dålig på telefon; pratar hellre
"face to face".

Betr. föräldrar och barn. Vår generation höll inte så noga koll på var ungarna var, och "på den tiden" fanns det inga restriktioner på att det alltid skulle vara en vuxen med dem.
Jag kan knappast tro vad som hände paret i Maryland häromdagen. Stackars barn som blev upplockade av okända och sen hölls `kidnappade`i 3 timmar!
"Free range children"!

Gillade kommentaren fr hon som lade sej i gräset och studerade molnen. My kind of girl! :)

Ruth i Virginia

Anonymous said...

Hej
Å bra att de kunde byta glas på telefonen, så skönt.Jag har också insett hur mobil eller internetberoende man är, hemskt egentligen Vi var på Kanarieöarna i vintras en veck, och jag stängde helt ute internet Faktiskt riktigt skönt ...och jag saknade det inte alls
Tanken jag har är att på helgerna försöka stänga av internet. ..men har inte hänt riktigt ännu
Ha det gott
Helena i Småland

Anonymous said...

Skulle det vara "fr HENNE som..."?

Ruth

Annika said...

Ruth;
Det är BRA att du har en mobil, tycker jag.
Det inger ju faktiskt säkerhet. Det att man kontakta ngn om ngt händer då man är ute, eller annars. Alla borde ha en mobil.
Ja, sant, jag testar hellre än ringer. kan jag texta eller mail så gör jag det. Ringer nästan aldrig ngn längre.
jag vet, det är verkligen så sorgligt och knäppt det som hände paret i MD. Och hur polisen "tog hand" om de stackars barnen. Det har gått lite väl långt.
Jag skulle säga Hon som la sig i gräset, faktiskt :-)
Men bägge kan nog vara rätt!


Helena:
VISST är vi beroende allihopa. OCH de som säger annat tror jag ljuger :-) ;-)
Men jag vet, det är så sjukt skäntatt koppla av internet ibland. Det gör jag på sommaren eftersom vi inte har wifi i stugan. Att det är SKÖNT!!
På helgerna försöker jag ligga lågt med nätet. Bloggar inte, läser inga bloggar då etc. FB har jag sgs lagt av med. Men insta är ju kul...alltid.
kram!!

ullrika said...

Nä jag tror absolut inte du är mer beroende, det är ett "straff" vi alla bär runt på numera, mer eller mindre. Tror jag?

Gött att du fick den lagad så fort förrsten! Glömde skriva det :)

Å ja, 35 mil är ju en nysning i landet du bor i typ!

Krams!

Annika said...

Ullrika:
True dat!
Visst är det både en välsignelse och ett straff.
Ja, en timme tog det. Klart.
129 dollar fattigare.
Absolut, NYC nästan nästgårds ;-)
Nästa ggn du kommer till US får du ta en sväng även utanför det stora äpplet. Det finns ett helt land att se ;-)
Kramen

Channal said...

Jag tycker det är skönt att vara mobillös! Har en klocka på armen. Ibland glömmer jag den hemma! På jobbet ligger den i väskan. Sällan jag tar upp den när jag jobbar. På semestern vill jag vara bortkopplad från nätet! Kan använda den som kamera och lyssna på Spotify! Finns den till hands pillas det mkt på den! Tidsfördriv! Har min runda... blogg, Insta, fb och mailboxen! Det största som kan ha hänt är att en kollega har bytt profilbild på fb!! Jättespännande :-/
Borde städa istället och ut o springa :-)
Kramar Anna

Monet said...

För mig är det paddan som fungerar som beroendemedel. På den gör jag allt det ni pratar om plus spelar wf, kollar Dr Phil, SvtPlay, checkar mail, Facebook och Insta. Tar ibland bilder för att det är lätt att lägga ut direkt. Jag har en Iphone men den ligger mest i väskan och tappar batteri. Min man och jag är nästan alltid tillsammans så det är på hans Ipnone det ringer och det är från den vi textar vilket inte är särskilt ofta. Gillar inte den korta telegramformeb, tycker nästan det känns ovänligt ibland.
Jag mailar hellre och eftersom jag är snabb på tangentbordet och skriver med rätt fingersättning går det jättefort jämfört med pekfingervals på telefon och padda. Jag tror att det inte alls är bra att vi håller på så här, det håller på att bli väldigt konstiga samvaroformer men ack så svårt att låta bli. För mycket är ju både kul, intressant och kunskapskapande på ett nytt sätt!

Annika said...

Channal:
OH ja, visst är det bara så skönt att koppla bort nätet på semestern. DET tycker jag också!! DÅ är inte jag heller beroende.
No way!
OCH att ta långa sådana pauser är så skönt. Det kommer ju så pyssligt om man åker utomlands och inte har 4g nätet ständigt tillgängligt.
På semetern kan jag instagramma och fota, men det är liksom allt.
HAHA, jag hör dig om FB. loud and clear :-)
Nu ska jag ut på PW.
Kramar i massor!!



Monet:
Precis, paddan blir för dig det jag gör på min iphone, eller på min dator.
Visst är det både konstigt och härligt hur det har blivit. Lätt att hålla kontakt med folk, lätt att se svt och fyran, lätt att lyssna på SR. Så härligt för oss. Men sen detta okynnessurfande, det är ett problem.
Jag SMS:ar hellre än ringer. Mailar hellre än ringer etc.
Mina blogginlägg skriver jag aldrig nånsin från min mobil. Det är alltid datorn. Tycker också tangentbordet på en iphone är litet och tramsigt och att det lätt blir fel :-)
Jag vet, det är verkligen både " a blessing and a curse"

Mrs Clapper said...

Åh Gud ja! Tror jag kommer ha en högerhand formad som en skrumpen klo när jag är 80. Mobilen är alltid i näven känns det som!
Nu när man har en liten så lägger jag bort den för att ha fullt fokus på honom, men den är ju aldrig längre bort än att jag hör den...
När min man, sonen och jag gör utflykter så har jag börjat lämna den hemma; de två viktigaste i mitt liv är ju precis där jag är och behöver inte kunna nå mig.
Vi har beställt en babyvakt och även den är kopplad med ljud och video till mobilen, DÅ kan vi snacka om att jag kommer bli beroende!!

Annika said...

Mrs C:
Eller hur?
HAHA!!
Exakt, de är alltid NÄRA! Alltid!!
HAHA, det där med babyvakt kopplad till mobilen (smart!!). Jösses, tänk om det hade funnits förr. När K var liten hade vi babyvakt, och med lite otur kunde man ibland höra grannarnas bebis skrika genom den. LIIITE mer avancerat idag :-) än för 18 år sen!!

Saltistjejen said...

Haha! Annika! Ja visst är vi beroende av våra telefoner och av internet. Alldeles för mycket egentligen tycker jag. man kollar ju mer eller mindre ständigt sin telefon...! BRA att du kunde fixa din!. Men du att byta mobil nu är ju inte alls så jättejobbigt ändå. Med "Molnet" som har alla dina uppgifter. Visst en del lösenhord måste du ju knappa in igen men jag tycker det gick otroligt smidigt när jag var tvungen att byta min förra hösten) pga av att min hade ett fabriskfel). Fick vänta typ en halvtimme i Apple Store på Manhattan.
Kram!