Wednesday, March 25, 2015

Hur jag hamnade i USA

Hej och godmorgon onsdag!


Den 27 mars 1990 stod jag nervös på Arlanda för att bege mig till USA på ett år.
Jag höll krampaktigt i passet och spanade på mina medresenärer i EF-Au Pair. Alla skulle vi vara borta i ett år. Vi skulle spridas för vinden  över hela USA då vi var klara med Au-pair skolan i Boston.
Jag visste inte då att en av mina bästa kompisar i livet var med i gruppen!
Hej Monika!!!! Vi fann varandra direkt då vi började pratas vid på flygplatsen. OCH en livslång vänskap tog sin början.
Monika blev inte kvar i USA, som jag. Hon tillbringade sitt år i Wilton, Connecticut, och sen for hon hem till Stockholm igen. Men, jag— och minst en tjej till (som idag är gift i Chicago och som jag har lite kontakt med via FB)— blev kvar.
Inte trodde jag DÅ att jag skulle vara kvar i Northern Virginia 25 år senare.
Nej, det hade jag inte kunnat föreställa mig.
Jag skulle vara borta i ett år, och sen åka hem igen till Stockholm och fortsätta mitt liv där. Trodde jag...


Gud, jag kan än idag känna hur jag kände på den här bilden.

SÅ, efter au-pair skolan i Boston hoppade jag på en skakig, turbolent flight till Washington DC.
Jag visste inte mycket om Washington då; huvudstad, Arlington Kyrkogård. Pentagon och att staden var känd för sina heta och fuktiga somrar…det var vad jag visste. I stort sett.


Bild som jag tog av min värdfamiljs utsikt.  Ja, detta tittade jag ut över.  Varje dag i ett år.  Hur perfekt var inte denna utsikt!!!

Jag landade på National Airport och blev mottagen av min värdfamilj, Nancy och Allan och lille Anders, 9 månader. Det var Anders jag skulle ta hand om. OCH visst, pappa Allan är svenskättling, därav sonens svenskklingande namn. Allans farmor och farfar hade kommit till USA från Sverige i början av 1900-talet.   Dock, Allan kunde ingen svenska, och jag förväntades inte heller lära lille Anders svenska.
BRA, tyckte jag. Jag var inte i USA för att fortsätta tala svenska, utan jag ville ju bli så bra på engelska som möjligt.
Familjen körde mig hem till huset i Arlington, Virginia. Precis på gränsen till DC, i stadsdelen Rosslyn.
Sällan och aldrig har väl en au-pair fått en sådan bildskön utsikt!
Hela Washington DC låg framför mig då jag klev ut på Nancys och Allans balkong. De bodde i ett höghus, och jag hade min egen lilla etta mitt emot familjens etage-våning. Mycket ovanligt för en au-pair det också, tror jag.
Jag hade mitt eget lilla kök, stort rum, badrum och en dörr att verkligen låsa och regla om natten. Familjen bodde mitt emot mig, på andra sidan korridoren i detta stora hus.
Jag kände mig SÅ väl emottagen av denna familj. De var lite äldre, dessa förstagångsföräldrar, 40 och 41. Det tyckte jag också var bra.
OCH det där med fint mottagande och värme, det höll i sig HELA året.
Jag fick, helt enkelt, ett jättefint år!!!
Det kommer jag för alltid att vara dem tacksam för. De tog hand om mig som om jag vore deras dotter.
OCH jag skötte om deras son som om han nästan vore min egen.


Den här söta bebin tog jag hand om i ett år.

Och jag fick ju så väldigt trevliga värdföräldrar också.


Anders idag? Han bor i Denver och är kock, helt ekologiskt kör han på sin restaurang. Snart ska han gifta sig, och han är 26 år gammal.
Gick på college på ivy-leaugue universitet Cornell i upstate New York och tog sin examen i “hospitality”.
Ja, jag hoppas jag blir inbjuden till bröllopet, hihi!!


Jag hade alltså enorm tur med värdfamilj.
Det har inte alla.
Jag hade också enorm tur med att bo där jag bodde. Jag bodde i princip inne i DC. Jag kunde gå till Georgetown.  Jag hade tunnelbanan om hörnet. Jag hade promenadstråk, och parker,  utanför huset. OCH ja, jag bodde granne med Arlington Kyrkogård. Varje morgon hörde jag när reveljen gick på militärbasen som ligger i direkt anslutning till Arlington Kyrkogård. Jag kunde se kyrkogården från mitt fönster. SÅ nära ligger huset.
OCH jag brukade vandra med Anders där. En gång i veckan åtminstone tog jag en långpromenad med vagnen bland gravarna.
Så ska du se Arlington Kyrkogård kan jag bli din guide :-)
Kyrkogården är jättestor,  man vandrar inte över den i ett svep, precis.


Nancy och jag.

I oktober var jag hembjuden till en granne till Nancy och Allan.
Ruth. Ruth, specialist på Ryssland och anställd på CIA.  Ruth som aldrig kunde yppa ett ord om sitt yrke.
Ruth, den snälla Ruth. Ruth som i sin tur har två barn i min ålder varav sonen Derek var/är kompis med Peter.
Ruth som stötte ihop med Peter på en bar i Georgetown en lördagkväll medan Peter var där med andra vänner. Ruth som frågade;  “do you want to show this lovely Swedish girl I know around? She lives in my building?”.
Peter som glatt sa ja!
Ruth som bjöd in mig, Peter, Derek och Ann (Dereks tjej, numera fru) på middag den där kvällen i hennes lägenhet.
JAPP, så träffade jag Peter. Hos Ruth. I The Prospect House.
OCH ja, Peter “did show me around”. Vi började träffas mer och mer och mer.
När jag for hem från USA efter mitt au-pair år 1991 visste jag, VISSTE jag, att han var den jag ville vara med, och gifta mig med. You know, just like you know. You just KNOW!!!


En viss Peter B och jag...sååååå unga...

Iår har vi varit gifta i snart 22 år.
Som jag tidigare skrivit räknar jag egentligen min flytt till USA från juli 1993.
De första tre åren i USA, fram till Karolinas födelse 1996, var svajiga. Jag visste inte om jag ville bo kvar i USA överhuvudtaget.
Jag saknade Sverige otroligt mycket. Jämförde in absurdum de två länderna. Sverige “vann” alltid.
Under mitt år som au-pair var ju allt så lätt och roligt, men det är annorlunda då man flyttar på riktigt. TRO mig!
Det är ingen lätt flytt att göra trots att man kan språket, gifter sig med en amerikan, får arbete (som alla varit roliga och bra). Peter har alltid guidat mig genom det amerikanska samhället, och genom den amerikanska kulturen. Jag är glad att hans familj tog mig under sina vingar och lärde mig om USA steg för steg. Det tog sin tid, men jag “kom fram”.
När Karolina kom fick jag de rötter jag har.
OCH jag började se annorlunda på USA. Saker och ting är inte längre svarta eller vita. Somliga saker är mycket bättre här, somliga saker är mycket bättre i Sverige.
Jag lider inte av hemlängtan, inte alls. Har ingen längtan längre att flytta hem.
Livet här är bra, det är mycket, mycket bra till och med.



Jag har två hemma. Två hemma som jag ÄLSKAR! Jag älskar Sverige, men jag älskar även USA numera.
Det är i sanning, en gåva. att känna så strakt för två länder som jag gör.
OCH jag är så innerligt, otroligt tacksam också över all den tid jag tillbringat i Sverige och Svenskfinland under mina år i USA.
Utan de där resorna hem hade jag inte varit så glad och lycklig som jag är idag.
Jag fick/har det bästa av två världar.
OCH jag hoppas så innerligt, innerligt att det får fortsätta så.
Tacksam och “humbled”, det är jag…


Peter och jag 1991 på vintern.  OCH jag tyckte Peters  splitternya Ford Probe var SÅÅÅÅ snygg!!!

Så gick det till när Yours Truly hamnade i USA…

46 comments:

Hemma på Sjuan said...

Vilken spännande resa du har gjort. Jag var också på väg till USA efter gymnasiet som au pair men stannade hemma p g a pojkvän! Undrar hur livet hade varit om jag kommit iväg...
Så kul att höra om ditt liv där och se bilderna. Kram Suss

Desiree said...

Ja verkligen en spännande resa. Man vet aldrig vad livet har att erbjuda och ibland händer det mest oväntade.
Jag tycker det är fantastiskt att faktiskt kunna ha flera hem runt om i världen.Det berikar.
Kram!

Pettas said...

En fint återberättad nostalgitripp!
Härligt!
Kram!

Pettas said...

En fint återberättad nostalgitripp!
Härligt!
Kram!

Johanna said...

Jättekul att läsa! Jag åkte själv som au pair till USA och BARA skulle vara borta i 1år. Blir sällan som man planerar... 1år blev visst 8år! Haha! Tog dock med mig mannen och flyttade till Sverige för två år sedan. Man kommer alltid ha två hem numer...

Nettan said...

Oj vilket äventyr och vilken lycka att du känner så som du gör. Att ha två länder att kalla hemma och veta att man hör till ett sammanhang i båda. Härligt!

Så kul att få läsa hur det kom sig att du hamnade i USA.

Kramar
Nettan

Malin said...

Vad kul att läsa, och framförallt att se bilder! :)

Eva i Dalarna said...

Det här var jätteintressant att läsa Annika, jag blev nästan lite rörd. Fina bilder på dig och Peter. Jag blev nyfiken på vad du jobbat med och var? Och hur pratar du språket idag, låter du som en infödd amerikan eller bryter du på svenska?
Mitt liv är olika ditt, jag har aldrig bott nån annanstans än i Sverige, men också lika, jag träffade min man i ungdomen o vi gifte oss och fick barn och nu är det empty nest.
Tror du att du kommer att flytta till Sverige när du blir gammal?
Tack för att du berättade om hur du hamnade i USA!
Kram!

Bloggblad said...

Det var roligt att läsa om hur ni träffades och om din första tid! Du anar inte hur sugen jag var på att åka iväg som au pair när jag var ung! Men eftersom jag träffade en tjej från Bayern, som var hos sin syster i Linköping, blev bästa kompis med henne - så ordnade hon sommarjobb åt mig på vandrarhemmet i sin hemstad... det blev mina bästa somrar därnere och tyska lärde jag mig också.

Inger said...

Som så många andra redan skrivit, vilken fin och spännande resa. Kunde bli en fin feel good film.
Så rikt att få känna sig lika hemma i två länder.
Jag har vandrat runt på Arlingtonkyrkogården ett flertal gånger, historiens vingslag är så kännbara där.
Att vara med om vaktavlösningen är också en speciell upplevelse.
Utsikten från din värdfamiljs hem var verkligen mäktig.
Det finns så otroligt mycket sevärt, intressant och vackert i dina trakter, så tack för att du bjuder in
oss.
Alltid givande att titta in till dig!
Kram / Inger

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Det är alltid lika roligt att läsa om din ankomst till USA!
Det är så roligt hur livet kan bli... att 1 år blir till 25... :-)
Och vad roligt att du knöt vänskapsband för livet genom ditt au pair-år :-)

Jag kan dock förstå att det är något helt annat att flytta dit på obestämd tid än när man har en tidsgräns på 1-2 år.
Och precis som du skriver, så kan jag absolut förstå att det är en gåva att ha två länder man kan kalla Hem :-)

En dag sätter jag också mina fötter på amerikansk mark (även om det "bara" blir som semester). En dag...

Hoppas du får en fin onsdag!
MVH /Erica

Översätterskan said...

Åh vad rooooligt att läsa !!! Jag vill läsa meeeeer : - ) Du har inte skrivit mycket om dina första år, och jag instämmer med Eva i Dalarna, vill veta mer om ditt yrkesliv och hur det har gått med allt. Och framför allt: vilka kulturkrockar har du upplevt i ditt äktenskap? Hur tog dina svärföräldrar emot dig ? Vilka svårigheter fanns det? Finns det saker du har behövt ge upp? Vet att detta är oerhört personliga saker men... fråga kan man alltid. ; - )

Ingela said...

Oj, jag fick en klump i halsen av att läsa detta, även om jag visste det mesta sedan tidigare.
Lätt kan det inte ha varit, men du har kommit långt som känner som du gör i dag.
Kramar!

bettan said...

Underbar läsning:) Inte klokt att tiden går så fort, så fort.
Bilden av dig och Peter i bilen är bedårande. Ni är så himla fina. Precis som nu. Härligt med kärlek som är bestående.
KRAMAR!!

Annika said...

Suss:
Ja, så kan det gå.
Jag brukar undra vad som hade hänt om jag hade stannat hemma, och inte åkt.
Lite som Sliding Doors du vet.
Ja livet kan vara underligt ibland...
Kramar!!


Desiree:
VISST är det så.
Man vet inte vad livet har att ge, och vilka kort man ska få.
Visst är det en stor rikedom att ha fler än ett hem.
Jag är så glad över det.
Kramar!!!!

Annika said...

Karin:
Kul att du gillade.
jag brukar alltid tänka på det den här tiden varje år. Lite av en milstolpe i livet.
Kramar!!


Johanna:
Hej och välkommen!!!
Ah, du tog med dig din man hem. Roligt, och spännande, kan jag tro. Hur gick det?
P vill pensionera sig i Sverige, vi får väl se :-)
Varmt välkommen tillbaka!!!!

Annika said...

Nettan:
TACK!
Så glad över att du gillar detta inlägg.
Ja, så kan det gå.
OCH visst är det bara så fint att ha två hemma. Jag älskar det.
Kramar!!!


Malin:
TACK!!!
Blir jätteglad över att du gillar!!!!

Annika said...

Eva:
TACK!!!!
Jag har skrivit om det förr, men du är en av de där nyare läsarna, och jag tyckte det kunde vara dags att skriva om det igen.
SÅ roligt att du gillade!!
Blir så glad!
Åh här i USA har jag jobbat på Montessoriskola, både med barnen i klassrummen under ett år, och ett år som assistant director på samma skola. Sen arbetade jag som dekoratör, som jag har utbildning för hemifrån. DET var helt fantastiskt roligt. Jag gjorde det fram till att K föddes, men även efter att hon var född jobbade jag ibland, ffa då julskyltningen skulle upp.
Min engelska, det hörs väl att jag inte är härifrån. Tro mig.
Vissa dagar är bra engelskadagar, haha. Vissa är sämre.
Men språket kan jag ju flytande numera.
Jaaadu, Peter vill faktiskt flytta till Sverige då han gått i pension. Men, vi får se...
Vi får se.
Jag har ju sommarhuset i Finland, och där skulle jag gott kunna bo ett tag. OCH sen får vi kanske skaffa en liten lgh i Sthlm.
Men vem vet? Vem vet?
Kramar.



Bloggblad.
TACK!
Så kul att du gillade att läsa om detta.
Det känns både så långt borta, och nära.
Jag saknar INTE de där första åren. SÅ glad att saker och ting föll på plats.
Ja, att åka utomlands som ung tror jag är bra. Precis som du gjorde.
Det berikar verkligen, och språket lär man sig onekligen. Även om det kommer usla dagar då och då språkmässigt, hahaha!!!!

Annika said...

Inger:
Tusen tack för din jättefina kommentar.
Du gör mig verkligen glad, och det är sådan feedback som sporrar mig att skriva här.
Så roligt att du känner till Arlington Kyrkogård, ja det är verkligen en stor turistattraktion här. Ja, vaktavlösningen vid Okända Soldatens Grav ÄR verkligen mäktig.
Mkt fint i DC, ja. Verkligen.
Jag vet, min värdfamiljs utsikt var så top of the line det bara kunde vara.
Helt otroligt faktiskt...
TACK återigen, och stor kram!!!



Erica:
TACK!!!
Ja, jag vet att du läst om detta förr. OCH det är ju så att dessa första dagar i USA alltid poppar upp i mitt minne den här tiden på året. Alltid.
Ja, så kan livet bli...
Lite som Sliding Doors.
Ja, klart du ska komma hit. Du får bo i min källare :-)
Så glad att du gillade detta inlägg.
Ha en fin onsdag

mls73 said...

Roligt att läsa! Jag måste be om ursäkt, har varit super dålig på att kommentera. Bättring på det!

Kram

Annika said...

Översättskan:
SÅ roligt att du gillar att läsa om detta. TACK!!
Ja, visst kan jag skriva om de kulturkrockar som varit störst. DET finns ett par riktiga "godingar" där.
HAHA!
Vill inte vara för privat på den här bloggen. Men nog 17 ska jag kunna få ihop ett litet inlägg om det.
Stay tuned. Det finns att läsa också, lite om detta, om du går tillbaka i bloggen.
OCH TACK igen!!


Ingela:
Awwww....gulligt.
ja, du har alla ggr läst om detta förr här på bloggen.
Nej, lätt var det INTE!!!
Inte alls i början. OCH jag hade ändå säkert lättare än många andra. Mkt tack vare att Peter är den han är sas.
Kramar i massor!!!

Annika said...

Bettan:
Tusen tack!!!!
Så roligt att du gillar att läsa om detta.
Bilden i "Proben" ja. Yes, den bilen gillade jag. OCH vi hade den ända tills Karolina föddes och det blev för jobbigt att ha en sportbil.
HIHI!!
Tack och kramar!!!

Anonymous said...

Vilken härlig nostalgitripp att läsa om hur ni träffades och dina första år i USA. Jag var så sugen på att åka iväg som au pair men jag var för feg och så hade jag träffat Martins pappa så jag drog mig ur. Sen kan man ju alltid undra vad livet hade bjudit på om jag hade åkt ändå!!! Ha det så bra! Kramar/Anita

Annika said...

Anita:
TACK för att du gillar detta.
Exakt, jag hade nog inte heller åkt om jag haft pojkvän hemma vid det tillfälle då jag for. DET hade varit för svårt. Säker på det.
Eller hur, just det där Sliding Doors tankarna kan dyka upp. Jag brukar undra hur allt blivit om jag bott kvar hemma...
Kramar!

Anonymous said...

Du har ju som sagt skrivit om detta förr, men det är alltid lika kul att läsa hur du hamnade i USA och hur Peter & du träffades. Vilka härliga bilder ;-))))
Kramar, Lisa

Monica said...

Så roligt att läsa och också skönt att läsa om att du fick en sådan bra familj som gjorde dina första intryck så fina.
Själv höll jag på att hamna i Vancoucer, Canada, hade svensk pojkvän där som kom hem till Sverige ett år, arbetade här då och väntade. Men skulle återvända till sin tjänst där sedan. Jag skulle ta min examen och när jag gjort det så var jag så involverad i hela den där sjukhusvärlden som var otroligt intressant och spännande på den tiden i alla fall, och blev erbjuden en tjänst på en gång så jag valde det. Jag kan än idag ha lite dåligt samvete men skyller på att jag var ung och inte hade direkt någon att diskutera mina val med så jag lyssnade till mig själv. Mamma hade förlorat så mycket i sitt liv, båda sina föräldrar när hon var 4 år och lillasystern 1 år så att enda dottern skulle ge sig iväg så långt kunde vi inte ens prata om. Och pojkvännen var en fantastiskt fin kille men jag fick det bra ändå och så har jag världens finaste dotter:-) som så tur var valde England istället för Canada som var på tal även för hennes del. Ursäkta lång kommentar:-) och än en gång var det roligt att det blev så bra för er.

Annika said...

Lisa:
ja flera ggr tom :-)
Men lite nya läsare får jag hela tiden.
Så det har väl blivit lite av ett årsinlägg eftersom jag ofta tänker på det denna tid på året.
TACK, kul att du gillar bilderna.
Kram!


Monica:
TACK!
Ja, det berodde så mkt på den familj jag fick. Så väldigt glad att jag fick just dem!!
Jamen, det är just det där Sliding Doors ögonblicken man undrar över.
Verkligen.
Varför man väljer som man gör?
Som du den ggn.
Just det, du har din dotter i england nu :-)
Inte så långt borta, även om det är långt nog.
TACK för din kommentar!!

Miss Marie said...

Love it Annika! Har ju hört historien förut, men det är alltid så kul att läsa! Ni passar verkligen fint ihop, Peter o du! :)

Annika said...

Marie:
ÅÅÅ tack snälla du!
Vad gullig du är!!

Anne-Marie said...

Kul att du har kvar gamla kort. Vilken utsikt du hade! Och vilken tur du hade med din värdfamilj. Det var nog meningen att du skulle komma till USA och träffa Peter. Tror du inte det? :)
Ni är så söta tillsammans tycker jag.
Att hitta en riktig soul mate måste vara väldigt fint och härligt. Michael och jag var nog soul mates på ett sätt men samtidigt var han mycket knepig att leva ihop med. Skulle aldrig göra om det med den typen person.
Kramar!!!

Anonymous said...

25 år!
Vem hade kunnat ana det när jag var o hälsade på dej o gullplutten Anders för länge länge sedan...... :-)
Kramar från Anette

Monika said...

<3 <3 Annika, VAD jag är GLAD över att vi möttes där på flygplatsen för 25 år sedan!! Du betyder SÅ mycket för mig! STOR KRAM

brysselkakan said...

Vilket äventyr du gav dig av på 1990 och tänk vad det ledde till! Ibland är det kanske tur att man inte vet vad som väntar runt hörnet!

Steel City Anna said...

Oj vad roligt att se gamla kort! Åh, diadem var hett :) Jag hade en hel låda full med diadem.

Vilken helt otrolig tur du hade med värdfamilj och boende! Tänk att ha en egen lägenhet.

Jag förstår precis vad du menar med att det är en annan grej att flytta på riktigt. Jag kunde sitta och sakna absurda saker som de blåa pendeltågen till Stockholm, haha! Försökte vänja mej vid dialekten här i South Yorkshire, inget man lärt sej i skolan precis :) Det tar tid att känna sej ordentligt hemma.

Nu kan jag sakna den där pirriga känslan av att sticka iväg, sådär som man kan utan vidare bekymmer när man är ung. Enkel biljett. Underbart!

Annika said...

AM:
jag har så många foton från den tiden också, även om inga är digitala.
De är alla inklistrade i album, med bildtexter till. Lite kul.
Jo, jag kan nog tro att det var meningen.
Soul mates ja...
Det är verkligen fint.
Jag tro nog att vi har fler än en också. Du vet...
OCH tack för din gulliga kommentar.
Kramar!!


Anette:
Eller hur.
Vem kunde tro det???
Ja, du den där Anders. Snart 26 år och med egen restaurang, not so bad.
Vi borde åka dit :-))
Kramar!!!

Vform said...

Verka att fungera nu så jag kan kommentera ett inlägg hos dig :D

VILKEN fantastisk läsning .... vilket inlägg du gjort!
OCH vilket spännande liv du beskriver!
Önskar dig och Peter många, många härliga år ännu!
Snart är det sommar!
KRAMAR ♥

Ps. Det var Tattarback ;)

Annika said...

Monika:
JAG MED!!!
Jag minns ju vad du sa, eller tänkte för dig själv (som du sen berättade för mig). men det skriver jag inte här. It is between US!!
TACK snälla rara du!!
Kramar!!


Brysselkakan:
Ja, visst gjorde jag!!
ATT jag vågade!!
Tur att jag gjorde det ;-)
Jag vet, ibland är det bra att man inte vet. Faktiskt helt sant.

Annika said...

Marie:
Ingen fara på taket, snälla du!!!!
Tack och roligt att du gillade.
Kramar!!


Anna:
TACK!
Roligt att du gillade att läsa om detta!!
Diadem ja, och vad ONT jag fick av dem bakom öronen. Fick eksem av dem också, och yrsel på kuppen.
Men jag använde dem iaf, haha!!
Jag hade TUR med lgh, och familj. JÄTTETUR!!!!
Jadu, jag kunde känna precis som du...jag kunde sakna bussar, diesellukt fick mig att sakna. Allt möjligt skumt.
Det tar verkligen tid att hitta fram, och att landa.
Men det är tur att vi kan. haha.
NU räcker det med äventyr för mig. Nu vill jag vara kura ihop mig som den grå katten ;-)

Annika said...

Vivan:
Jasså, har blogger strulat igen.
TRÅKIGT när det håller på så. Ber om ursäkt, men det är inget jag tyvärr kan göra ngt åt.
Dumma blogger :-l
TACK, vad roligt att du gillade att läsa om detta, blir ju SÅ glad!!
KUL och sporrande. Så gick det till :-)
Tack, jag hoppas också på många fina år till. hoppas, hoppas!!!
Kramar!!!


Pernilla said...

Alltid lika roligt att läsa om och se bilder från förr. Känner så väl igen kläd- och frisyrstil =).

Jag var för feg att åka iväg som au-pair trots att jag ville till USA. Började plugga till laboratorieassistent ett år efter gymnasiet och när jag var klar hösten 1988 så fick jag fast jobb och då kom jag verkligen inte iväg (och förhållandet tog slut lagom tills skolan var klar och jag skulle flytta hem igen...)

Nåväl, livet tog andra vägar. Ytterligare en högskoleutbildning och fast jobb, förhållande, singelliv och när jag fullständigt gett upp kom en liten son som nyss fyllde två.

Men drömmen om att någon gång få bo i USA finns kvar, hela tonårstiden präglades ju av tv-serier och filmer från USA.

Får skicka iväg N som utbytesstudent när det blir dags och åka över och hälsa på ofta...=)

Ha en fin dag, kram

Annika said...

Pernilla:
Tack, roligt att du gillade inlägget.
Ja, jag undrar ju också vad jag gjort om jag inte åkt iväg?
Sliding Doors du vet...den filmen...
Jag vet, man var duktigt inspirerad av filmer och serier på 80-90-talen.
Ja, skicka iväg N när den tiden kommer, haha!!
Kramar!!

Molly said...

Roligt att läsa detta. Älskar såna berättelser. Kul också att se bílder från tidigt 90-tal, alla kläder var så stooora!

Lisa said...

Ååå så roligt att läsa om din au-pairtid och hur du träffade Peter. Även kul se 80-90talsbilderna.
Tack!

Läser detta på torsdag em och ser att ni åker bort. Önskar er en trevlig semester!

Min Mans Mat said...

Hej
Åh vilket fint inlägg, så kul att läsa hur du hamnade i Usa. Ha nu härlig semester vid kusten och sjön.
Hej Helena i Småland

Annika said...

Molly:
Varmt välkommen hit.
KUL att du gillade att läsa.
Ja, haha, kläderna ja...fniss.
Välkommen tillbaka!!


Lisa:
Tusen tack, vad roligt att du gillade :-)
Kläderna ja, men visst...
HIHI!!
Tack och trevlig helg!!

Annika said...

Helena:
Tack!
Ja, så gick det till en gång i tiden för mig :-)
Önskar dig en skön helg.
Kram!