Wednesday, February 11, 2015

You talking to me...?

Hej och godmorgon till alla!!


I förra veckan skrev jag om tv i barer, och hur vanliga de är.
En del av er frågade om det är vanligt att amerikaner, i barer och på andra ställen, börjar snacka med främlingar.
Svar JA!


Det kan vara lite av en kulturchock för en nordbo att komma hit i början.
Man är inte direkt van att bli tilltalad av främmande människor "på stan". När jag var ny här kunde jag förvånat vända mig om då en expedit i en affär kom fram och frågade; hi, how are you doing? Can I help you find anything?
WHAT! Talar du med mig!!???
Numera räknar jag med att få frågan. Jag lovar, man vänjer sig snabbt.
Eller, om man står i kö på mataffären och kunden bakom börjar snacka om något du kanske har i din matkorg?
Say what?
Eller, på Starbucks, helt plötsligt börjar din bordsgranne snacka om något. Med DIG!!!
En dag kan du får en komplimang på stan för att du har snygga boots/snygg mössa/snygg klänning etc.  Eller kanske någon till och med säger att du är vacker!  OCH sen går sin väg igen.
Någon hör att du kommer från Sverige, och de blir nyfikna. Direkt.



När jag var nere på Elon i höstas stod jag i en av matsalarna. Jag hade handen på en disk, och rätt som det var det någon som tog mig på handen från andra sidan disken. Ett huvud stacks fram, och en ung tjej sa: I just love your nailpolish!
Hon undrade sen lite om jag var ny förälder på skolan,  frågade om Karolinas inriktning på Elon.  Ja, lite sådana frågor.
Trevligt.
Ja, jag gillar det.
Jag är inte den som ofta själv börjar snacka  med främlingar. Men, det kan hända att även jag tar upp tråden.  Det händer faktiskt oftare och oftare.  Och när någon börjar prata så talar man kanske några minuter med personen i fråga innan man går vidare.

Att amerikanare är bra på att kallprata, och att mingla, är ett faktum. De kan hålla ett samtal flytande utan att säga egentligen något alls. Men det flyter.
OCH jag tycker det är en KONST!
Hur har det då blivit så här?
Vet inte, men till viss del måste det bero på att man redan från späd ålder tränas i att prata i, och för, grupper. Man "tränas" i tala med vuxna.   Det här att ständigt vara artig då man träffar nya människor.
Redan då Karolina var tre år och började på lekis fick de små lära sig att tala inför grupp. Det kallades “show and tell”, visa och berätta.
En dag i veckan skulle barnen ha med sig en liten sak hemifrån som de skulle berätta något om. Alla fick berätta, en efter en. Alla fick tid på sig,  de andra barnen skulle lyssna.
Så fortsätter det hela skoltiden. De får lära sig tala inför grupp på en gång. Med åren blir de så slipade.
Ja, jag inser naturligtvis, att det här OCKSÅ är något som är olika i olika delar av detta stora, stora land. Vad som är gällande här, är inte nödvändigtvis gällande i Arkansas till exempel.

Föräldrar tränar också sina barn i att vara trevliga och artiga. Hela tiden. Det börjar direkt.
Så gjorde jag också med mitt eget barn; Säg Tack, säg Please! Be om ursäkt. Säg till om någon sårat dina känslor. Visa respekt mot kompisar och vuxna, materiella ting.
Var trevligt, var snäll (men låt ingen utnyttja dig). Knuffas INTE!!!
Låter det hårt? Nej, det var det inte. Det kom sig oftast så naturligt.

När vi kom hem på somrarna, och vintrarna, då Karolina var riktigt liten brukade folk kommentera hennes artighet. Jadå, det gjorde mig stolt.

Det slår mig hur lätt de flesta av Karolinas kompisar har att snacka med vuxna. Så har det alltid varit.
Både hennes gamla kompisar här, och de nya vänner hon fått på Elon.
De snackar på, de får ett samtal att flyta på ett sådant naturligt sätt.
Såklart, såklart, SÅKLART finns det undantag.
Jag minns att jag brukade tänka, då jag nyss kommit hit; finns det inga blyga människor här???
Det gör det. OF course it DOES! Men du kanske inte märker det direkt.
Naturligtvis finns det massor, massor med tillbakadragna människor här.



Jag är också ganska bra numera på att hålla konversation med en person jag inte känner. Jag har lärt mig lite av kallpratets “ädla konst”. Nej, jag är absolut inte fullärd, haha. Man måste kanske vara infödd för att bli det.
Men.
Jag kan gå på en fest/sammankomst och träffa folk jag inte känner, vara artig, leende och nyfiken en hel kväll.
Men aj, vad trött jag är när jag kommer hem. Då måste jag vara ensam ett tag. Jag skulle inte orka gå på dylika fester varje helg, eller ens varje månad.
Det är min introverta sida. Jag känner att jag ligger och flyter i gränslandet mellan att vara en introvert och en extrovert.
Karolina får sin energi av folk i mängd, sociala situationer, fester, ju mer människor och drag desto bättre för henne.  Typ. Extrovert. JA!
Jag får energi av folk också, men mest från dem jag känner riktigt bra. Jag får också energi då jag är ensam, eller då jag är ute med min kamera. Jag får energi av givande samtal, naturen, glädje och nyfikenhet.
OCH jo, jag får energi av att att skriva den här bloggen, och utbytet den ger i kommentarsfältet. En ensidig konversation tömmer mig totalt på energi. Både i riktiga livet, och i cybern.
Ja, ni vet…

Det här blev ett spretigt inlägg. Flytande tankar om människor, talets gåva, artighet, introvert, extrovert och energier.
IT happens…

Vad ger dig energi?
Är du en extrovert?
Introvert?


34 comments:

Hemma på Sjuan said...

Verkligen skillnad från oss svenskar som helst vill stå själva och tysta... Men det låter trevligt. Kram Suss

Desiree said...

Godmorgon Annika, jag är sååå lik dig. Också lite av en introvert som helst får energi och umgås med folk jag känner ganska väl då trivs jag. En en stor sammling med folk jag inte känner en hel kväll fixar jag men oj vad jobbigt och tröttsamt när man kommer hem.
Jag gillar det där lättsamma pratet man möts av då man befinner sig i USA. Jag finner det trevligt snarare än ytligt. Jag håller helt med om att amerikanska barn är betydligt mer artiga än svenska barn. Jag tycker det är viktigt att ändå ge dem den där pushen och uppfostran från början. det lönar sig så.
Jo bloggen är underbar liksom alla fina bloggvänner jag fått så som dig som jag numer räknar som nära vänner.
Stor kram!

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Jättebra inlägg!
Just det där med att jag förstått att amerikanarna har lätt för att börja prata med folk är en av anledningarna till att jag drömmer mig till USA :-)
Jag tycker det låter så BRA att de börjar "tränas" tidigt i konsten att prata med och inför andra människor. Önskar att det kunde vara så i Sverige också.
Kanske skulle skolredovisningar vara mindre ångestladdade (som det är för många) då?

Jag var superblyg – extremblyg – under hela uppväxten, så jag brukar inte kunna låta bli att ibland filosofera över om jag skulle ha varit mer utåtriktad om jag vuxit upp i USA. Självklart vet jag ju att det inte är säkert, men jag kan inte låta bli att fundera ;-)
Jag har jobbat oerhört mycket med just blygheten under mina vuxna år, men skolåren var riktigt jobbiga. Jag vågade inte ens prata med mina klasskompisar i 9:an, trots att vi gått i samma klass i 10år (lekis + grundskolan).
Tyvärr fick jag (i skolan) inte några direkta redskap heller för att komma ur blygheten.
Därför hade det varit intressant att veta hur jag skulle ha blivit om jag vuxit upp inom det amerikanska skolsystemet (om det gick att mixtra med tiden och göra både och ;-))


Mest energi får jag nog av just fotograferandet :-)
Jag älskar att jag numera har modet att prata med folk, delta aktivt i konversationer och till och med våga debattera och stå upp för mina åsikter. Men för mig finns ingenting som fotografin :-D
Det är i princip det enda sättet jag verkligen, totalt, kan stänga ute vardagen och alla vardagsbekymmer för en stund. Bara glömma allt och uppslukas av motiven och bilderna.


Hoppas du får en fin onsdag!
MVH /Erica

Channal said...

Jag har varit i USA två gånger och då New York! Det som slog mig var hur supertrevliga alla var! Jag älskar det! Artiga och gästvänliga. Jag är en sådan person som kan gå fram till okända och säga: snyggt nagellack, fina kläder osv. De blir överraskade men glada. Tänker ofta, säg det du tänker inne i huvudet till personen. (Självklart bara positiva saker som snygg i håret, bra jobbat!). Har ett knep på jobbet. Har fem enkronor i fickan. Under en dag ska jag säga fem ärliga positiva saker till någon elev eller kollega. Varje gång jag säger det lägger jag över en krona i den andra fickan. Under dagen ska alla mynt vara i den andra fickan. Inte alltid så lätt faktiskt!

Här skiner solen! Du ska ha en underbara dag fina du!! KRAMAR!! Anna

Tack för ett bra inlägg!

brysselkakan said...

Ja, amerikaner är suveräna på att småprata! Sedan kan jag tycka att många är betydligt sämre på de djupa samtalen istället. Men jag gillar det där att småprata några minuter med en främling, få kommentarer ang kläder/skor/hår mm! Sånt är svenskar dåliga på vilket är synd.
Jag är helt klart ganska introvert! Och min T är helt klart extrovert. Jag skrev om det för några år sedan, intressant ämne!
https://brysselkakan.wordpress.com/2013/06/01/sa-vilket-ar-du/

Anonymous said...

Jag följde med Martin till USA när hans hockeylag åkte på en turnering dit och jag blev väldigt förvånad när folk tilltalade mig överallt först ryggade jag tillbaka men sen kom jag på att det var riktigt trevligt. Vi var där under alla hjärtans dag och när jag kom tillbaka till hotellet så hade jag massor med långa röda trosor med mig. Helt underbart var det. Jag kan småprata under en kväll med främmande människor men jag är som du alldeles slut när jag kommer hem och i stort behov av att vara själv. Nu ska jag ut i solen igen för vi har ännu en härlig dag. Ha det så gott. Många kramar /Anita

Jane said...

Efter mina två år i USA är jag queen of small talk. Jag kan fortfarande babbla med folk till höger och vänster om praktiskt ingenting. Om man inte kommer på vad man ska säga? Tja, man kan alltid säga att de har en fin tröja:) Att prata med folk jag inte känner, är inget problem längre. Hur länge som helst.

Men visst blir man trött av att vara trevlig och prata en hel kväll. Och jag är inte alls någon som tycker om stora fester och mycket folk.

Annika said...

Suss:
Ja, det är ju det. Skillnad.
USA tvingar en att "komma ut" :-)
Kram!


Desiree:
Det ante mig, att vi är lika där. Ja, jag är också ganska introvert lagd då det kommer till vissa situationer. Och efter en kväll i främmande människors sällskap är jag slut. Det liksom kostar på.
Jag gillar också att folk snackar på här, det är så otvunget.
Ungarna härär sååå artiga, och så trevliga. Jag har alltid tyckt det, men så går man in för det hprt som förälder också.
Ja, bloggar ger verkligen energi.
Jag känner precis som du, Desiree.
Kramar!!!

Annika said...

Erica:
Tack, roligt att du gillade det.
Jag var också blyg som liten, och är det väl än. MEN jag har jobbat bort det, det började jag med redan i tonåren. OCH när jag kom till USA var jag liksom tvungen att inte vara för blyg. Så det var en bra skola.
Jo, jag tror att barnen hemma skulle behöva öva mer på att tala inför grupp. Hela tiden. Inte bara då och då. OCH det skulle samtidigt, som här, krävas respekt från klasskamraterna. Ingen skulle kunna kommentera ngt elakt här, som de kunde göra då jag växte upp. De skulle få tillsägelse av läraren direkt då. Bra.
Du ser, du har också arbetat bort din blyghet. BRA där.
Ja, foto är verkligen ene energigivande hobby.
Ha en fin dag!!


Channal:
Ja, visst är det så här. Minns att när jag var ny i US och skulle till NYC första ggn sa min värdfamilj till mig: De är inte trevliga där, de är buffliga, hårda och tuffa.
Jaha, tänkte jag. Vu får väl se då...
FEEEEL!!!!!! Jag tyckte de var såååå trevliga där, också. OCH det tycker jag än idag, och jag har varit där ofta, ofta, ofta.
För en nordbo ska det gå långt innan vi tycker att folk är buffliga, haha.
Ja, jag ger också komplimanger till okända. Om jag verkligen ser ngt som är snyggt. Ingen tar illa vid sig, alla blir glada.
ÅÅÅ vad jag gillar din metod. SÅ bra!!! Gillar den verkligen!!!
Stora kramar till dig, fina Anna!!!

Annika said...

Brysselkakan:
Visst är de!!
OCH ja, det tar verkligen ett tag innan man kan bryta igenom isen på en amris, Men när man gjort det, ja då är det gjort sas. Men jag vet vad du menar.
Precis som du är jag mer intro än extro. Blir trött av för stora sällskap etc.
P är mer extro än jag. K är extremt extro. Textbokexemplar av en extrovert.
Ska läsa ditt inlägg. Tycker sånt här är intressant.


Anita:
Visst blir man liksom tagen av det i början. Det blev jag med!
Liksom hoppade till då främlingar började snacka.
En ggn var min syster här på mors dag. OCH än idag brukar hon tala om när främlingar önskade HENNE en trevlig och fin mors dag. Det var sådana som vi mötte på vår prommis, okända människor. Och så många önskade; happy mother¨s day! Vi gick ju där med våra vagnar då...
Sånt är kul.
Lite som du på V-dagen!!! Men jag vet, jag är också helt slut efter att ha umgåtts med främlingar. Kul är det, men oj vad det kostar på.
Kramar!!!!

Bloggblad said...

Jag är uppvuxen med att mamma och pappa blev stannade av folk och pratade (de hade nästan alltid FA-uniform) så för mig är det inget konstigt att prata med främlingar, jag tycker att det händer ofta här i stan att någon börjar prata lite, och jag gör det själv ibland.
Men... min svärmor var enorm! Inte en barnvagn eller hund passerade utan att hon stannade upp och pratade. Lite för mycket... lite för ofta... tyckte jag.
Jag blir jätteglad om någon tilltalar mig när jag är ute på stan - kanske händer det oftare i en liten stad?

Med åren har jag ändå blivit lite tystare... trivs jättebra med att gå för mig själv och slippa prata. Jag startar aldrig en konversation på tåg eller buss, men svarar om jag blir tilltalad, och ibland kan det bli riktigt trevligt med mycket prat länge.

Annika said...

Jane:
HAHA, ja...man liksom faller in det. Även om JAG absolut inte är som många här.
Men att kunna det där med Small Talk, det är en KONST!!!
Jag vet, jag har också lite svårt för jättestora sammankomster med många okända. Vill helst bara gå. Men det går det med, men trött är man sen...

Annika said...

Bloggblad:
Trevligt.
Då blev du tränad från unga år.
Nyttigt och BRA!!
Ja, jag tror det händer oftare i småstäder att folk snackar på än i storstäder. I Sthlm är det ju ytterst sällsynt tex.
Min moster, som är en snackerska, brukar säga att många av sina bästa konversationer har hon haft med främlingar på flyg, tåg, båtar etc.
Kul, tycker jag.
Jag gillar också att gå och flura för mig själv då jag är ute och går mina prommisar. Sen vill jag ju hålla takt också :-)))

eastcoastmom said...

Amerikansk artighet, love it! Det har varit jätteviktigt för oss att barnen ska vara artiga och hjälpsamma, och det är de! Den där sorten som ställer sig upp på bussen när vi besöker Sverige och erbjuder platsen till äldre, håller upp dörrar. Ja du vet.

Annika said...

AM:
Jag med! Så trevligt.
Och precis som du har jag verkligen understrukit detta med artighet med K också. Det gör ju så många flädrar, och de gör det så bra.
Exakt, jag vet precis vad du menar, och jag gillar det så mkt!!!

Miss Marie said...

Oj, vad jag känner igen mig i det här! Engelsmännen är också så otroligt mycket mer artiga, trevliga och öppna än svenskar, jag älskar det! Jag läste nånstans för ett tag sedan om ett brittiskt företag som gick samman med ett svenskt, arbetsgruppen var 50/50 brittsk/svensk, och till slut skickades svenskarna iväg på en kurs för att lära sig småprata lite! För engelsmännen är småpratet viktigt medan svenskarna mest tycker det är bortkastad tid. Fel, fel, fel tycker jag! När jag är hemma i Sverige brukar jag göra lite experiment o börja småprata med människor typ i kön på Willys och det är så roligt att se hur de reagerar! Äldre brukar haka på och gilla det, men 50 och under, oj, då är det ett riktigt faux pas! Det är ingen som vill fortsätta prata...

Och ja, engelska barn är också så artiga och kan prata med vuxna, inte alls som det är i Sverige! Vi gick ju runt i några skolor i höstas när vi letade efter skola åt Alfred och det var härligt att se hur öppna skolbarnen är, i alla åldrar. Visst finns det undantag som du säger, men överlag.

Annika said...

Marie:
Ja, jag vet!! Tror nog engelsmän och amerikaner är ganska så lika. Just det här med snacket, artigheten.
Kan tro att de är på klart samma nivå där.
Men du, intressant med den svenska arbetsgruppen som skickades på kurs. Det säger en HEL del.
Ja, jag kan verkligen tro att det kan bli kulturkrockar. Haha, kul att du kör lite experiment då du är hemma. OCH jag tror dig, att de över 50 snackar på mer. De har kommit över det där ängsliga.
Japp, kan tro att skolorna hos oss liknar skolorna hos er i mångt och mkt.
Hoppas ni ska bli nöjda, de var vi med lekis!!

Anonymous said...

Vilket jättebra inlägg Annika!!! Älskar artigheten och alla korta/langa pratstunder med helt främmande människor när jag är i USA. Det är sa trevligt! Man har verkligen känslan att folk ser en over there. Precis som MissMarie kör jag lite experiment da och da. De flesta blir ganska förvanade men manga blir ocksa väldigt glada. Annars tycker jag folk med gar omkring och ser sura och misstänksamma ut här. Det är sa trist!
Kramar, Lisa

Anonymous said...

Hej Annika, det var lange sen jag skrev, men jag laser din blog varje dag. Min mor sade alltid att hon forstod att jag inte stannade i Sverige, jag var/ar alldeles for snackesalig. Jag har lart mej sa mycket, speciellt nar jag forst kom hit, och har traffat underbara manniskor pga att jag alskar att tala med folk. Min personlighet passar perfect har, vi har ofta parties och jag kan bjuda hem folk jag knappast kanner for jag vet att de ar intressanta. Jag lar mej sa mycket om manniskors olika syn pa politik, kultur, livet i USA, manga ar ju sa beresta numera, deras syn pa varlden i ovrigt. Min brosson och brorsdotter var ofta har pa sommarloven och de sajer bada att de larde sej att umgas med mannisor i alla aldrar - och att vara artiga och hjapsamma. Det ar lite jobbigt nar jag aker till Sverige, det har hant att folk tror jag ar berusad om jag ler och sajer, Oh vilken fin klanning. Annika, du skulle vara har, vi har sa mycket sno vi vet inte var vi sak gora av den. Och kallt, det ar for det mesta 0F och under pa morgnarna. I gar var det 22F, vi fick alla var kanslor:o). Till helgen -12F och forstas mera sno. Det ar sa otroligt vacket, snon haller sej vit och ren har bland bergen. Stor kram Ann

Lisa said...

Jag känner nog att jag har lärt mig en hel del av amerikanare när det gäller spontan konversation från de olika perioder jag bott där. Och är väldigt glad över det. Uppskattar själv de där små kommentarerna, komplimangerna som vissa ger, och ger gärna sådana själv också. Det känns bra för de flesta svenskar blir väldigt glada samtidigt som de blir överraskade.
Annars känner jag igen mig med det där introverta. Tycker också det är jobbigt med mingelparties med en massa okända människor. Trivs bäst med de jag känner och tycker om. Och att hamna bredvid någon snacksalig person på en flight kan vara trevligt men också fullständigt outhärdligt!

Jag uppskattar artighet hos barn och vuxna men tyckte nog inte att barnen var särskilt annorlunda i Boston mot vad de är här. Kanske t.om lite störigare i Boston faktiskt. Vissa i varje fall.

Nilla Tankebubblor said...

Bra inlägg! Jag känner igen mig i det du skriver. Jag var litegrann blyg som liten, eller både ock egentligen. Är kanske inte jättebra på att småprata utan vill gärna gå djupare. Men jag fixar jag det bra men sedan söker jag ensamheten en stund :-)

Musikanta said...

När jag var på en internatskola i England i min ungdom hade de ett ämne som hette "Speech" på schemat. Där eleverna fick prata om något en liten stund som du berättar. Som lärare försökte jag införa det på mellanstadiet, men det var väldig svårt eftersom alla läste innantill.

Jag tror att man måste börja med muntliga berättelser så fort barnen börjar i första klass för att det ska bli naturligt. Svenskarna är jättedåliga på att t.ex. tala offentligt även om det bara är till kolleger eller vänner i grupp. Det är ju bara övning som saknas.

Kramar från Ingrid som tackar för ett intressant inlägg.

Molly said...

Intressant! Men hur svarar man egentligen när expediten i en affär säger How are you doing? Att man mår bra, eller ställer man samma fråga tillbaka?

Annika said...

Lisa:
Tusen tack, blir glad.
Ibland när jag skriver mina inlägg har jag verkligen ingen aning om hur de mottas. Det här trodde jag mest blev ett spretigt inlägg, men jag uppskattar så att så många, inklusive du Lisa, tar dig tid och tycker till. TACK!!!
Kul att köra lite experiment på hur folk reggar, Borde kanske göra det då jag är hemma.
Kramar!!



Ann;
Haha, jasså.
Ja, jag kan inte säga att det var så för mig. ÄR inte heller. Snackar inte så mkt med främlingar även om jag blivit mkt bättre med åren.
Håller med om att många amerikaner, iaf där jag bor, rest mkt, och sett mkt. PLUS att de har stort intresse för det som är utanför US. Ffa de som rest.
Ni har underbart vinterväder. NJUT av det.
Kramar!!!

Annika said...

Lisa:
Ja, man lär sig verkligen av att bo här. Just det där att snacka och att låta munnen gå :-)
Nyttigt för oss introverta. Vi knuffas ut lite mer :-)
Ja, svenskar måste ju bli glada om de får komplimanger av främlingar också. DET skulle jag verkligen bli om det hände hemma.
Så mer sånt.
Ja, jag är helt slut efter en sammankomst/fest med en massa okända. Att åka hem från sådana är oftast en lättnad hur kul man än har haft.
Artighet hos barn är verkligen härligt. Intressant det du säger om barnen i Boston vs Lund. Bra också för Sverige.



Nilla:
Tack!!
vi är nog rätt lika, tror jag. Jag är precis likadan. Får mkt energi av att vara ensam.

Annika said...

Ingrid:
Under alla år K gick på HS var hon med i skolans speech and debate team. Mkt nyttigt. Mkt nyttigt för alla.
Ja, in med det i svenska skolor. Det tror jag skulle vara toppen.
Japp, att tala inför grupp ska komma redan på lekis, och sen ska det fortsätta hela skoltiden. Flera ggr i veckan, som K har gjort. OCH lärarna ska verkligen ta det på allvar, och ingen ska säga ngt elakt eller nedsättande till den som talar. utan det ska LYSSNAS och det ska visas respekt. Sen kan det komma lite konstruktiv kritik under lärarens överseende. SÅ ärret här, och det verkar funka så bra.
Ja, in med sånt i skolorna hemma. Avdramatisera hela alltet.
Jag hatar själv att tala inför grupp. Får panik nästan.
Tusen tack, blir så glad över hur detta inlägg mottogs. DET trodde jag INTE då jag skrev det igår.
Kramar i massor!!!


Molly:
Jag brukar bara svara; fine, and you? Sen är det bra :-)
Och om de frågar om jag vill ha hjälp säger jag antingen att jag söker det och det. Eller, att I am just browsing...

Gretas Gotland said...

Hela min förra arbetsgrupp fick göra olika personlighetstester för att vi skulle se hur vi var sammansatta som grupp och varför den var si och den var så. Jag fick exakt lika poäng på extrovert och introvert och enligt facit skulle jag då räknas som introvert. Tycker att det stämmer, jag behöver mycket ensamtid, men behöver verkligen den sociala biten också - emellanåt.

Man kan inte annat än att bli glad när man sticker näsan utanför dörren hos er och man blir strösslad med komplimanger för sitt halsband eller vad det nu kan vara. ☺

Annika said...

Greta:
Precis som jag.
Jag kräver också ensamtid. Verkligen.
Samtidigt är jag ju rätt social också. Men att ofta vara med folk tröttar ut mig, speciellt om det är sådana jag inte känner så bra.
Exakt, det är trevligt med komplimanger, samtal, ordbyte etc.
Inte för att det händer varje dag, men rätt så ofta.

Anonymous said...

Jag har lätt för att prata med folk, kanske för att jag är van från barndomen att ha icke-familjefolk omkring mej. Mor hade matservering. Hon hade 50-60 stamkunder som åt tre mål om dagen (ASEA-arbetare). Dessutom hyrde hon ut fyra av fem rum till ungkarlar, unga ungkarlar för det mesta. Hon hade 4-5 flickor som jobbade hos oss. Det var full fart för jämnan. Man fick lära sej att vara kvick i mun och att kunna retas tillbaka, när det behövdes.

Vi hade alltid några äldre ungkarlar och en del flyktingar, som firade jul med min bror, Mor och mej. Dom hade ingen annanstans att gå, då allting var stängt på jul.

Min käre Don var en sån där som aldrig träffat nån han inte gillade. Han slog sej i slang med folk överallt. Att vara på resa med honom var ett äventyr.
Ibland låsades jag, att jag inte var med honom. :)

Svenskarna är väldigt dåliga på att acceptera komplimanger, har jag märkt.
"Vilken trevlig klänning" "Åh, den här gamla trasan." "Va´ fin du är i håret." "Menar du verkligen det?"
osv. osv. Kanske det har ändrats, men det tror jag inte.

Om man kan få andra att prata om sej själva, får man vanligtvis gehör.
Jag gillar att jobba på Bargain Loft, för nästan alla våra kunder är öppna för konversation. I supermarket kan jag ibland fråga personen framför (eller bakom) hur hon ska använda en viss vara, i synnerhet de underliga rotfrukter som kommit på senaste tiden.
Vinkar alltid åt barn som sitter i shoppingvagnen.

Betr. tal - Jag har talat många ggr vid våra Town Council möten. En gång kom jag äver på UTube. Är lugn som en filbunke för det mesta.

Som ni ser, så gillar jag att prata med och vara tillsammans med folk, men njuter av att vara ensam också.

Intressant ämne, Annika!

Ruth i Virginia

Annika said...

Ruth:
TACK.
Ja, jag bestämde mig för att spinna vidare på förra veckans inlägg.
Så då blev det detta.
Tror också att du fick mkt hjälp i din barndom tack vare din mammas jobb.
SÅ bra!!
Då tränades du direkt.
Ja, svenskar kan nog få en liten chock i största allmänhet då de kommer hit och märker hur mkt folk snackar till höger och vänster.
Trevligt, det tycker jag också.
Ruth, du är tuff. Jag har faktiskt sett det där klippet på YT. Vet inte om det fanns på din Facebook, men jag har sett det. POWER till dig!!! Låt inte Richmond bestämma över Herndon.
Det var bra gjort av dig, tycker jag.
Jag skulle också vilja vara lugn som en filbunke. Jag får jobba på det.
Tusen tack för kommentar.

Anne-Marie said...

Så bra skrivet Annika! :)
I början fick jag en mindre chock av att folk sade "hello" till mig när jag var ute och gick och man möttes på gatan. Va, någon tilltalar mig! ;)
Nu känns det väldigt naturligt och jag känner mig väldigt undrande när jag är i Sverige om jag skall säga något om jag möter någon ute på en promenad. Oftast gör jag det inte eftersom jag vet att man i Stockholmsområdet i alla fall inte brukar säga hej till folk man möter. Men det känns fel eftersom jag är så van att göra det nu här i USA.
Och visst kan man få komplimanger i de mest oväntade sammanhang.
Japp, amerikaner är världsmästare på "small talk" och de är duktiga. Jag har blivit rätt bra själv på att prata med vilt främmande människor. Oftast inleder någon annan en konversation men det blir oftare numera att jag också börjar prata med någon.
Ja tack - artighet! Jag blir helt förfärad när jag är i Sverige numera och ser hur buffliga och oartiga framför allt barn och ungdomar är. Men även äldre. Vad är det för "fel" på folk? Vad kostar litet artighet?
Och amerikanska barn tycks kunna prata relativt obehindrat. Ser man svenska barn i ett reportage på TV står de ju mest bara och hummar och verkar helt bortkomna. Stackars barn. ;)
Inte vill man kallprata i all oändlighet och jag får också energi när jag är själv eller ute i naturen men nog är det trevligt att folk inte är livrädda för varandra eller buttra och tysta. Den här delen av den amerikanska kulturen gillar jag. Den är positiv och upplyftande.
Kramar!!

Annika said...

AM:
Tusen TACK!!!
Ja, det här var ett oväntat väl mottaget inlägg. DET trodde jag inte då jag skrev det.
Så glad att så många känner igen sig.
Ja, visst var det så då man kom hit. Man hoppade verkligen till då ngn började prata.
När jag är hemma faller jag in i Stockholmsmentaliteten direkt. Blir likadan som dem, men tänker desto mer...
Ja, gud vad amrisar kan detta med small talk. Jag tycker det är en KONST!!!
Önskar att jag själv var mer slipad i den konsten, men jag försöker bli bättre. Hela tiden.
Ameriskanska ungar är rätt outstandning på att föra sig övh. Otroligt.
Det beror på uppfostran, och skolor!! Skolorna kär ju hårt med det där med respekt och hänsyn och att vara trevligt mot dina kompisar och dina lärare.
Gillar också den här delen av amerikanska kulturen. Mycket.
Kramar!!!

Ingela said...

Ibland skäms jag över att jag börjar tala med helt främmande människor. Häromsistens kommenterade jag en dam som var före mig i butikskassan för att hon var så snabb att packa ner sina matvaror i kassarna. Tror dock hon blev glad över komplimangen. :D

Annika said...

Ingela.
Nej, skäms inte. DET är bara KUL!!!
De allra flesta blir ju så glada över komplimanger.
Mer sånt åt folket :-)
Kramar!!