Wednesday, January 14, 2015

Varför pratar du svenska med ditt barn?

Hej och godmorgon onsdag!


Jag hoppas att allt är bra med er alla denna vinterdag.

Idag tänkte jag prata om det här med tvåspråkighet. Eller, rättare sagt, varför man lär sitt barn svenska då man bor i utlandet.
Den frågan—VARFÖR är det så viktigt att ditt barn kan svenska?— kom upp på Facebook igår i en grupp där jag är med.


Hmmm..., tänkte jag, varför har jag lärt Karolina svenska?
Varför har jag varit så noga med att hon ska tala det svenska språket?
Är det för att vi kommer att flytta hem?
Svaret på den frågan blir nej.
Är det för att hon ska kunna plugga på universitet hemma?
Svaret på den frågan är också NEJ. Det fanns inte ens i Karolinas tankevärld att hon skulle söka till ett svenskt universitet.

Varför?
Jamen, för mig är svaret solklart!
För att jag är svensk. För att Sverige och svenskan är JAG! För att det är mitt arv och mina gener.
FÖR att det är en del av Karolinas eget arv och DNA!
Det hade varit STÖRT omöjligt, och fullkomligt onaturligt, om jag hade börjat prata engelska med Karolina den dagen hon föddes. Redan innan hon ens kom till jorden visste jag; jag skulle bara prata svenska med henne.
OCH det gjorde jag! OCH det har jag gjort.
Ja, jag är STOLT över det. Stolt över att jag kunde ge henne ett helt språk, och tillika en hel kultur på kuppen!
Innerligt glad är jag för den flytande svenska min dotter talar.




Var det för att kunna tala med mormor och morfar? Andra släktingar?
Jamen det kan ni slå er i backen på att det var!!! Jag ville att Karolina skulle kunna konversera med dem lika lätt och ledigt som deras helsvenska barnbarn.
Min mormor, som fyller 97 iår, var också drivande. Jag menar, min mormor som betyder så mycket för mig, och har betytt så mycket för mig, talar inte ett ord engelska.
Det var självklart att mormor skulle kunna tala obehindrat med min dotter!!  Min mormor har alltid sagt; DU fortsätter väl att tala svenska med Karolina, Annika?
OCH mitt svar har alltid blivit; Ja, mormor, det kan du lita på!
OCH gissa om mormor och Karolina blev såta vänner!! Det är ett speciellt band mellan gammelmormor och barnbarnsbarn, det kan jag tala om.
Det hade aldrig blivit så om Karolina inte talat svenska. Till råga på allt fick Karolina lära sig ännu ett “språk”.  Hon har snappat upp Närpes-dialekten OCKSÅ! Ja, inte för att mormor, eller min mamma och moster, direkt talat den dialekten med henne, men däremot har de talat den med varandra.
Det är nog skådespelerskan i Karolina som snappar upp dialekter, och uttal.

Iallafall, för mig är svaret på varför man talar svenska med sitt barn så totalt solklar att frågan i Facebook-gruppen nästan blir löjlig.
Det jag istället häpnar över är att det är så många svenska föräldrar i utlandet som slarvar med svenskan. Struntar i den. Eller, så tror man att barnet en dag kommer att lära sig svenska språket på något sätt iallafall. Fast just nu har man kanske bara inte orken/lusten/tiden att börja prata svenska.
Jaha, säger jag, hur skulle det gå till? Hur ska barnet kunna lära sig svenska då?  OM man som förälder INTE aktivt talar sitt eget modersmål med barnet kommer barnet aldrig att bli tvåspråkigt.


Karolina har ett säkert språköra. Det tror jag. Det kan vara det däringa skådespeleriet igen, ni vet.
Hon får ofta komplimanger av mina svenska vänner här över att hennes svenska är SÅ bra. De tycker inte att det hörs att hon bor i USA då hon talar svenska. De skrattar lite åt att hon talar utpräglad stockholmska, men det gör ju jag också, så det är inte så konstigt, hihi.



I somras, i Stockholm, hängde Karolina som vanligt jättemycket med sin jämnåriga kusin, Ebba.
Ebba har massor med kompisar, och hon presenterade många av dem för Karolina. Karolina berättade sen att två killar frågat henne om hon verkligen bodde i USA? Hennes svenska var ju så felfri, och hon bröt ju inte överhuvudtaget.
När jag hörde det var det som om jag fick en guldmedalj. TACK till dem, dessa för mig okända killar,  som sa det!!!
Det värmde mitt hjärta på ett sätt som få kan ana. Det kanske bara är ni som aktivt talar svenska med era barn i utlandet som förstår hur jag kände då jag gick höra vad dessa 17-18-åriga Stockholmskillar hade att säga till min dotter.

Jag vet att Karolina är superstolt över sitt svenska ursprung, det har hon alltid varit.
Hon har alltid velat tala svenska med mig, även då amerikanska kompisar, eller släktingar, varit med. I de fallen är det oftast jag som fått styra över till engelska eftersom jag tycker att det är lite oartigt att tala ett språk om ingen annan förstår.
OM jag någon gång talade engelska med Karolina när hon var liten bad hon mig; mamma, prata svenska!

Ja, jag har också lyckan att ha en KLOK man (utan större språköra) som stött mig under hela Karolinas uppväxt. Aldrig att han någonsin tyckt illa om svenska språket härhemma, även om HAN inte förstått allt vi har sagt.
Tro mig, det finns partners som inte stöder minoritetsspråket. Har man inte stöd från sin partner tror jag att det är svårt (eller ja, omöjligt) att göra sitt barn tvåspråkigt.


För mig, personligen, föll det sig bara så naturligt med svenskan. OCH det är det jag vill säga till alla de unga mammor (för det är oftast mammor) som oroar sig över svenskan. OM du, som förälder, talar svenska med ditt barn kommer ALLA bitar att falla på plats. Det är inte svårare än så. Det är inte komplicerat, det är inte svårt. Det är bara att TALA!! Tala, läs böcker,  sjung sånger, hitta på sagor, se filmer på svenska, skriv lappar på svenska när barnet ska börja lära sig skriva. Karolina knäckte läskoden på engelska och svenska samtidigt, mest för att jag bara räknade med att det skulle gå av bara farten.  DET gjorde det också!!
Åk hem så ofta ni kan med era barn. Maxa vistelsen hemma så mycket ni kan medan barnen är små. DET betalar sig! Tro mig!
Men även om man inte kan åka hem så ofta, och så länge, går det utmärkt ändå att bli tvåspråkig.

Svaret på frågan  "VARFÖR TALAR DU  SVENSKA MED DITT BARN"?  ALLT annat hade varit SÅ TOTALT onaturligt.

46 comments:

Channal said...

Det är bra att du har gett Karolina två språk och att du har varit konsekvent. Svenskan är eller i alla fall var ditt känslospråk när Karolina växte upp och det är jätteviktigt. Att kunna uttrycka tankar och känslor rätt när man pratar med ett barn.

KRAMAR Anna

Sahra said...

Min pappa har barn med en kuban, en philipin och en thai. Alla barnen är flerspråkiga. De förstår även varandras språk. Det är bara jag som inte bott hos min pappa som inte är flerspråkig. Klart trist
Kram

Elisabet. said...

Klokt! Min syster och svåger emigrerade till Australien för evigheter sedan och deras lille son var då 2 år. För att han så snabbt som möjligt skulle komma in i engelskan, pratade dom då ..., ja, såklart engelska med honom .., så vansinnigt dumt!
Nu, vid snart fyrtio års ålder, pratar/talar han en underlig form av svenska, ungefär som småbarn pratar .., det blir helt galet :)

eva i dalarna said...

Jag tycker du gjort helt rätt som pratat svenska med Karolina. Så fantastiskt för henne och gamla mormor att kunna prata med varandra.

Pettas said...

Att kunna språk berikar och du har varit väldigt klok som har givit Karolina ett andra modersmål. En rikedom för henne. Jag har ett gudbarn som också har vuxit upp i en familj med flera språk och idag när hon är vuxen talar hon både svenska, engelska, finska och italienska flytande. Hon har allra mest fått till sig finska och italienska men gått i svensk skola och. Lite ryska finns det också med i sammanhanget. Det är ju när man är liten som det är lättast att lära sig flera språk samtidigt.
Och för Karolinas del har du inte bara givit henne ett andra modersmål, även relationerna med släkten här har blivit en annan än om hon inte hade kunnat svenska. Härligt!
Kram!

Josefin said...

Ganska ny på din blogg, så hade inte en aning om att Karolina kunde både svenska och engelska. Fantastiskt av dig att lära henne så bta svenska att hon inte bara förstår utan kan prata så bra själv! Lite nyfiken följdfråga, pratar du svenska med Karolina om ni pratar i telefon eller liknande då, eller håller ni er till engelskan? :)

Humlan said...

Det är en gåva som du har gett Karolina, att både få språket, kulturen och kontakten med din sida av släkten. Jag har flera exempel på barn som inte kan prata med sina mor- eller farföräldrar för att de inte kan bägge föräldrarnas språk. Det är sorgligt att de inte kan få den kontakten mellan generationerna.

Nu har jag läst ikapp här, det var roligt att få ett sammandrag av förra året, vilket år ni hade! Det roliga är ju att det blev så rätt och så bra för Karolina!

Kram!

Bloggblad said...

Det finns ytterligare en aspekt, på sitt modersmål har mamman mycket mer pondus, eftersom man kan uttrycka sina instinktiva känslor bättre. Det behövs när man fostrar och säger ifrån på skarpen (kanske inte har behövts så mycket hos dig). Ett barn som kan det nya språket säkrare än den förälder som ska "skälla" eller prata skarpt allvar med sitt barn, blir inte trovärdig om hen säger eller betonar fel. Sitt modersmål äger man med både kropp och själ.
Det gäller förstås mjukare känslor också.

Jag har haft problem med att få mina invandrade föräldrar att hålla barnens modersmål vid liv. Barnen lär sig svenska snabbt och vill hellre prata det hemma.

Det är inga problem för barnen (ganska nya rön) att hålla igång två eller tre språk samtidigt. Att ett land är enspråkigt är faktiskt undantag globalt sett.

Malin said...

Kul att hon pratar så bra svenska utan att ha bott i Sverige mer än när ni är där på somrarna. Håller hon igång svenskan på mer sätt än att prata med dig? Läser böcker, ser på filmer eller så? Här i Sverige hör vi ju engelska hela tiden på tv och lite överallt, men så blir det ju inte med svenskan för er i USA.
Och så ska jag passa på att fråga en sak jag funderat på. Hur uttalar hon/ni/hennes kompisar namnet Karolina? I mitt huvud blir det på svenska när jag läser bloggen, men så kanske det inte alls är :)

brysselkakan said...

Du har gjort helt rätt! Har några vi känner som bor utomlands, gifts med någon från det landet och inte lärt barnen svenska. För mig är det så himla tragiskt... I alla dessa fall är det fadern som är svensk och det kanske är där problemet ligger? En familj vi känner där han är svensk, hon korean, de har bott i US och Tyskland och nu i Bryssel så barnet har aldrig bott i varken Sverige eller Korea. Barnet talar flytande koreanska men ingen svenska...
För mig är det obegripligt att inte föra över sitt modersmål till sina barn.
Har en annan vän som gjorde en annan smart sak: hon fick sina tre barn tvåspråkiga i svenska och franska fast de bodde i Sverige och båda föräldrarna är svenskar! Fast nu är just språk och tvåspråkighet hennes yrke så kanske inte så konstigt men ett experiment som föll ut väl.

Anonymous said...

Du har gjort helt rätt när du pratade svenska med henne på en gång, barn har mycket lättare för att lära sig än om hon skulle ha lärt sig det senare. Det är ju underbart att ha kontakt med den äldre generationen. Jag älskade att vara tillsammans med min gammelfarmor, kunde sitta i timmar och lyssna när hon berättade om hur det var när hon växte upp och hon tyckte det var lika roligt att höra mig berätta om saker som jag höll på med det blev många skratt. Ha en fin onsdag. Kramar /Anita

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Ett toppenfint insiktsfullt inlägg!
Jag satt och nickade här bakom dataskärmen hela tiden jag läste det; håller med dig till 110%!
Hade jag haft barn och bott utomlands hade jag gjort precis samma sak!
Jag ser tvåspråkighet som en Gåva. Tvåspråkighet ÄR verkligen en gåva man ger till sitt barn :-)

Och som du skriver... arvet och generna.
Är en förälder från ett annat land så är ju det landets språk, kultur o.s.v. 50% av barnets arv.
Bara en sådan sak att barnet kan kommunicera med ALLA släktingar obehindrat på respektive modersmål!

I min släkt kan t.ex. farmor och morfar inte ett ord engelska (mormor kan lite av grunderna, då hon gått en engelskakurs för ett antal år sedan). Så för mig, om jag haft en familj utomlands, hade det varit oerhört viktigt med svenskan :-)
Jag vet exempel där familjen bodde i Sverige när äldsta dottern föddes. Hon var på väg mot tvåspråkighet, då mamman pratade engelska med henne.
När hon var drygt 2år flyttade de till USA (där andra dottern är född) och då tappades svenskan bort (det är pappan som är svensk).
De bor numera i Sverige igen, så jag gissar att de kan båda språken nu ;-)
Som någon här ovanför skrev; det kanske är en kvinnlig resp. manlig grej. Att kvinnor är bättre på att vara konsekventa med modersmålet.
Dock kan jag ju tycka att det inte ska spela någon roll. Den förälder, oavsett kön, som har minoritetsspråket som modersmål har "ansvaret" (fel ord på ett sätt, men hittade inget annat) för att prata det språket (i alla fall hemma) med barnet/barnen.


Vad roligt med komplimangen av Stockholmsungdomarna! :-D
Förstår att det värmer :-)
Och du ska verkligen ha en stor Eloge för din dotters flytande tvåspråkighet!
Som sagt; om jag någonsin skulle ha uppfostrat barn utomlands önskar jag så innerligt att jag hade lyckats lika bra som du med språket :-D

Kanske mina barn till och med hade pratat Bonscka ;-)
Hihi! Nej, skojade bara :-D Jag pratar tyvärr inte Pitemål, annat än något enstaka ord.

Och jag är så tacksam över att jag fick börja med engelska redan i 1:an.
När jag började skolan 1991 var det många (de flesta) skolor som fortfarande började i 3:an. Men vår klasslärare, och parallellklassens lärare, började redan i första klass. Har det till och med för att de åkte runt mycket här i Norrbotten och höll föreläsningar om det här med att börja med engelska redan i 1:an.
Och nu är det ju som sagt obligatoriskt. Tillsammans med Svenska och Matte hör ju Engelska till Basämnena. Jag gillar det
:-D

Som sagt; ett otroligt BRA skrivet blogginlägg!!
Hoppas du får en fin onsdag!
MVH /Erica

Nettan said...

Att ge sitt barn möjlighet till två språk är naturligt när man bor utomlands, hoppas jag, speciellt om det finns möjligheter till det, för att få med sig två språk är så bra för det öppnar upp för att lära sig fler språk med tiden. Här hemma pratar jag flera språk, har alltid varit tvåspråkig och haft lätt för att lära mig ett nytt språk, och jag har alltid uppmuntrat barnen att det är viktigt med språk, lika viktigt som matte eller andra ämnen.

Härligt att det blivit så positiv respons på det du och de dina har lärt Karolina genom åren, det viktiga är att hon håller liv i sina språk.

Kram & Ha en fin onsdag

Anonymous said...

Trevlig läsning! Låter precis som här hos oss. Vår dotter är nio år och har bara bott i Sverige på sommarlov. Hon är född i Norge men var bara nio veckor när vi flyttade till USA och bodde sedan där i 18 mån innan vi återvände till Norge. Hon gick då i barnehage/förskola (tre språk, norska, svenska engelska) där i ca 18 månader innan vi flyttade hit till Kanada. Har nu varit här i sex år. Kände liksom du att det var naturligt att prata svenska med henne från dag ett. Min man kommer från England och pratar enbart engelska med henne och eftersom Kanada officiellt är tvåspråkigt så har de ett skolprogram där barnen kan välja att gå på engelsk, fransk eller vad de kallar Frensh Imerssion. Dvs när barnen börjar kindergarten så introducerar de franskan stegvis. I början på året var det ca 30/70 medan i slutet på året var de uppe i 80/20. När läsandet började att ta mer form var det på franska, så läsandet på skolan på engelska började inte förrän nu i tredje klass. Har varit väldigt spännande att följa utvecklingen, var rädd för att svenskan skulle ta skada men icke! Ser detta som en gåva. Verkar dock som om M har samma öra för språk som er K, M tjatade sig till att få spela fiol när hon var sex år. Vi sa efter flera månader OK, men du måste prova det en hel termin..... Nu är hon inne på sitt fjärde år. Dessutom älskar hon att härma olika dialekter, både på engelska och svenska. Hon älskade filmen Brave, och då lät hon en period som om hon kom från Skottland.

Ha en fin dag!

Anna i Calgary

Anonymous said...

Tummen upp Annika! Tror det var otroligt viktigt att K fick vara i Sverige/Finland pa sommaren. Synd bara att P inte pratar svenska.
Kramar, Lisa

Annika said...

Channal:
Absolut!! Det fanns liksom inget annat på kartan. Allt annat hade varit fel.
Just det du säger om känslospråk är så SANT!!
Kram!!


Sahra:
OJ, wow. Ja, jag kan förstå att du tycker det är lite trist att inte ha fått vara med om det språkbadet!
Kram!

Annika said...

Elisabet:
Tack!
Ja, det var bara så självklart.
Tror dock man tänkta annorlunda förr. Tror tom att de avrådde från att man skulle tala minoritetsspråket. man skulle endast tala det språk med barnet som talades i landet. Hårda bud.
Din systerson tycker säkert det är jättetrist att han kan så dålig svenska.


Eva:
Ja, det fanns bara en enda självklar väg. Ja, både min mormor och mina flädrar. OCH kusinerna så de var små!! Svenskan berikar. Jag är så glad att jag körde som jag gjorde.
Kram!!

Annika said...

Karin:
Tack!
Exakt, det är det att det gett henne så känslomässiga och kulturella band också! OCH det är kanske det jag är allra gladast över. Just att hon verkligen känner sig svensk, och ser sig i sanning, som svensk också. Kanske en aning finlandssvensk också?
Så fint med ditt gudbarn. Det är verkligen en sann gåva att ge barn fler språk än ett. OM man kan!
Som du säger, småbarn lär sig så fort.
Kramar!!


Josefin:
Välkommen hit!!
Ja, hon är nog i sanning helt tvåspråkig. Hennes skrivna svenska är så otroligt bra också.
Vi talar svenska i telefon, och via SMS :-)
OM vi facetimar, alla tre, blir det engelska .
Engelska har varit det språk vi som familj talar, även om K och jag alltid pratar svenska när det bara är vi två. OCH ibland med Peter också.
Varmt välkommen tillbaka

Annika said...

Humlan:
Tack, ja det är en gåva. Men en självklar sådan, iallafall i mitt fall.
Det är det det där med kulturen ja. ATT känns sig hemma i ett land som inte är det hemlandet, och det GÖR hon!
OCH just det att kunna tala med alla obehindrat.I Sthlm är Karolina helt självgående, överallt.
Tack, kul att du gillade mina maffiga, bautainlägg om fjolåret. Ja, det blev rätt till slut. Så glad för det.
Kramar!!



Bloggblad:
TRUE DAT!!!!
SÅ väldigt, väldigt sant!! Ja, jo, visst har jag behövt säga ifrån! Tro inget annat. DET har skett på svenska, och du har så totalt rätt i det du skriver.
Som du säger, det gäller nog alla känslolägen.

Ja, det där att barnet börjar prata på, mitt fall engelska, tror jag är vanligt. Speciellt om det finns syskon. Engelskan kan lätt bli lekspråket eftersom alla kompisar leker på eng etc.

Sant, inga problem för barnen att tackla fler språk. Jag har så många i Karolinas vänkrets som talar mer än ett språk, ryska, japanska, spanska (förstås), tyska etc.
Rikedom!!

Annika said...

Malin;
Tack! Det är jättekul!!!
Hon har tillbringat mkt tid hemma, ja. Innan hon fyllde 7 var vi även hemma mkt på vintrarna, i ca 4-5 v. DET tror jag gjorde susen också.
Egentligen är det bara mig hon talar svenska med här i US, men hon läser tidningar på svenska. Jag har svenska vänner här med tvåspråkiga barn, och med speciellt en familjs barn talar hon bara svenska. Men, annars är det jag som är pelaren. OCH såklart, när besöket kom i julas, så talade hon ju enbart svenska med dem. Mkt bra injektion.
Karolina uttalas som hemma, och inte som delstaten, Carolaijna. Kompisarna uttalar det rätt, men gissa om Karolina fått rätta mkt under sina år. Nu på college tror jag att de flesta kallar henne Caro. Som Karro, fast med engelsk uttal.



Brysselkakan:
TACK!
OCH ja, enligt det jag sett omkring mig är det mödrar som bär upp modersmålet. Fäder slår sig ofta till ro och börjar tala engelska ( i de fallen jag känner till). Såg det tydligt under de år K gick på svenska skolan i Washington. OCH de svenska fäderna kunde ha orimliga krav, att skolan skulle lära hans telning svenska!!!
Det finns undantag, jag känner en sådan svensk pappa mkt väl. Men, han är gift med en svenska i sin tur. Men iaf, noga som bara den med svenskan. OCH det betalar sig. Deras döttrar är tvåspråkiga. I sanning.
Tycker också det är så himla tragiskt då man ger upp sitt modersmål. Jag blir nästan arg...
Coolt med kompisen som lyckades med franskan fastän de bodde hemma. Bra jobbat!!!

Annika said...

Anita:
TACK!
Det var liksom så totalt självklart. Inget annat fanns på kartan.
Ja, just det att få broar till den äldre generationen är så viktigt!!!
Kramar!!


Erica:
Tusen tack!
Blir jätteglad över dina ord.
I mitt fall fanns liksom bara ett enda spår, en väg. Den tog jag.
En gåva är det, men en självklar gåva om man själv talar ett annat språk.

Precis, det var det kulturella som styrde också. OM man verkligen ska lära känna sina släktingar, och den kulturen, måste språket finnas!!

Ja, min erfarenhet är att det är mödrarna som är språket. Kanske för att vi är hemma mer då de är små? Och det var ju jag. Det var jag och K, och jag vågar säga att svenskan var det första språk hon talade. Men engelskan fanns ju där också. Men P var ju på jobbet väldigt mkt då hon var liten. Numera jobbar han hemifrån, det gjorde han inte då.
Så allt vi gjorde gjorde vi på svenska, läste böcker, talade, spelade spel...ja du vet.
Ja, jag tror män slår sig till ro mkt lättare då de flyttar utomlands. DET finns undantag. Men bara på den sida på FB där jag med är det nästan endast mammor som skriver.


Ja, kul det där med Stockholmskillarna var kul!!
DET var som att få en present då jag hörde det. Du vet, det smäller ju högt att höra sånt från helt okända.

JA! Ni fick lära er engelska fr ettan. Skitbra!!
Jag fick lära mig från trean (pyttelite). Tror den verkliga undervisningen satte igång i fyran.
SÅ bra att man idag får lära sig redan fr första klass.

TACK Erica, blir glad och stärkt av dina fina ord!!!

Annika said...

Nettan:
Sant, ja!!
Har man ett språk med sig, modersmålet, till ett nytt land så tycker jag det är en självklarhet att lära sitt barn språket.
Men, det är inget som står skrivet i sten. DET vet jag. Det kräver sin mamma och pappa. I den FB grupp där jag är med är det så många som brottas med svårigheterna att tala svenska, och många verkar inte ha orken. Konstigt, men sant.
Stora kramar!!!


Anna i Calgary:
Varmt välkommen hit!!
Tror att du är ny.
OCH tack för att du berättade din historia. Mkt intressant!!
Nej, svenskan tar inte stryk av fler språk. Det är nästan tvärtom.
Det har ju du tydligt sett.
Kan tänka mig att ni har många immersion-programs i Kanada. Klokt. BRA!!
Det finns immersions här också, de brukar vara poppis. Med facit i hand kan jag ångra att vi inte sökte in på ett sådant program.
Ja, det där att härma dialekter är verkligen roligt, och du ska höra när min dotter drar igång. Hennes indiska engelska tex...I rest my case :-)
Kul att det är likadant med din flicka. Rikedom!!
Anna, varmt, varmt välkommen tillbaka!!!!

Annika said...

Lisa:
Tack!
Japp, alla somrar, och även vintrar (då hon var liten) har hjälpt.
Synd att P inte talar svenska, Han fattar rätt mkt. MEN han har verkligen inget språköra, det har han tyvärr inte.
Men klok och VIS är han :-)
Kramar!!

olgakatt said...

Jag har en kinesisk väninna som är gift med en svensk och bor i Sverige. Deras två, nu tonåriga barn, har haft perioder när de varit obenägna att tala mandarin. Men när de fått kontakt med kusiner och morföräldrar har det tagit fart igen. Och förstås ett guldläge i dagens värld att som europe tala flytande mandarin utan att behöva anstränga sig.

Annika said...

Olgakatt:
Ja, absolut.
Tror det är vanligt med "periodare".

Anonymous said...

Jag tror också att tvåspråkighet är bra och ger fördelar, inte minst en större värld och större perspektiv. Du har gett Karolina en stor gåva och jag har alltid beundrat hur nära du står din svenska familj och hur ofta och mycket du åker hem.

Men jag tror att en många invandrare (inte just svenskar som är mer av en högstatusgrupp) ville bort ifrån fattigdomen och fördomarna som häftades vid dem just som invandrare både i Sverige och USA och deras ursprungsspråk var en del av det.

Så hade jag till exempel en pojkvän med östfinska (karelska) föräldrar i Sverige - arbetskraftsinvandrare på 70-talet eller så och även om de talade finska hemma så var de väldigt noga med att barnen skulle prata mest svenska eftersom de antog att de skulle få bättre chanser på jobbmarknaden och i sociala sammanhang i Sverige. Om man tänker på hur mycket svenskar driver med finlandssvenska så hade de ju helt klart en poäng...

Likaså har jag amerikansk familj som några generationer tillbaka är polsk och siciliansk och där var det också så att modersmålet, det talade man i "gettot" - ville man ta sig någonstans i det nya landet var det flytande och perfekt engelska som gällde. Så det blev ett stigma med föräldrarnas språk i den andra generationen. För att inte tala om tyskar och svenskar i USA under första världskriget som kunde bli anklagade för att vara spioner och attackerade på gatan om de pratade sitt eget modersmål (många förväxlade nämligen de skandinaviska språken med tyskan…)

Så för oss USA-svenskar på 2000-talet är det inte alls samma stigma som det är för en utlänning i Sverige att bryta på ett annat språk - vår brytning och hemspråk kallar de "cute" och "interesting" här - det gör ju inte svenskar med till exempel arabiska eller farsi eller andra språk på gatorna i Sverige :(
hälsningar Annika

Annika said...

Annika:
Varmt välkommen hit!!
Ja, det har ändrats det där. Förr avrådde man från att tala modersmålet då flädrarna flyttade till ett nytt land. OCH de flesta lyssnade på det, och därmed fick inte barnen ta del av det språk fldrrna kunde allra bäst. Sorgligt, men så var det då.
Då trodde man att det gamla språket skulle gömmas och glömmas, för alla. Precis som du skriver.
Det har ändrats, och nu inser nog de flesta att man ska tala sitt modersmål med sitt barn. Men alla gör det inte. Tyvärr.
Ja, vi svenskar har det förspänt i världen, liksom samtliga nordbor, och nordeuropéer. Jag vet att det inte är så för alla invandrargrupper precis.
Så orättvist är det.
TACK för din kommentar, Annika. Var i USA bor du?
Varmt välkommen tillbaka!!

Lisa said...

Mycket klokt. Jag skulle verkligen gjort detsamma själv om jag befunnit mig i samma situation. Har amerikanska släktingar (2a generationens amerikanare) som är ledsna över att deras föräldrar direkt gick över till engelskan vid emigreringen, nästan som att de ville bryta med Sverige.
Vi vet ju också att tvåspråkighet är oerhört nyttigt för den intellektuella utvecklingen, så det är verkligen win-win.

alegni said...

Oj, jag skulle kunna skriva en hel avhandling om detta ämne! Så glad att du inte övergav ditt modersmål när du flyttade dit. Alltför många har gjort det!
Under graviditeten planerade jag att jag skulle tala finska, mitt "fadersmål", med barnet så att han skulle bli tvåspråkig, men jag kunde inte. Jag måste bara använda mitt känslospråk, något annat hade inte känts naturligt. Efter drygt tio år bytte jag till finska, men då var det egentligen redan för sent. Barnen lärde sig förstå finska, men vi har aldrig fört en hel diskussion på enbart finska, utan de svarade alltid på svenska. Efter att de skrivit sina studentprov i finska bytte jag tillbaka till svenska, och det var SÅ SKÖNT!
Kramar!!

Annika said...

Lisa:
TACK!
För mig var det bara så självklart.
Jag förstår att de barn som skulle ha kunnat bli tvåspråkiga, men som inte blev det, är lessna för det. Verkligen.
OCH sant, det är verkligen en win-win!


Ingela:
Ja, jag är också glad att jag inte övergav svenskan. Men jag vet också att det tar tid, och många tycker att det är jobbigt. Precis som du skriver är svenskan det språk som är mitt känslospråk, precis som det var för dig. Naturlighet, helt enkelt.
Du var ändå duktig som körde så pas mkt finska med dina pojkar, trots att det inte var ditt förstaspråk.
Kramar!!!

Anonymous said...

Annika - it´s me, Annika! (samma gamla vanliga fd Colorado, numera Kalifornien, universitetsprofessor-Annika :) ). Jag har ett universitetsemailkonto på google som inte låter mig logga in och kommentera på bloggar och det blir för trixigt att logga ut sig varje gång jag vill skriva så det är därför jag var lite lat och kommenterade anonymt (om olika behandling av invandrare och hemspråk) idag. Ha det gott. kram/Annika

Annika said...

Annika:
Aha, Annika, det är DU!! KUL!!
Jag förstår!!
KRAMAR!!!

bettan said...

Stort GRATTIS till dig och Karolina! Jättebra och intressant inlägg.
Har läst din års-resumé av 2014. Helt galet vilket innehållsrikt år.
KRAMAR!!

Annika said...

Bettan:
Tackar för beröm!!
Jaa, det var The year of Karolina :-)
Stpra kramar!!!!

Anonymous said...

I'm devastated!
Känner mej som en urvriden disktrasa.
Jag, svenska, har varit en urusel,
osvensk, opatriotisk, intellektuellt lat moder till mina tre barn.
Det är ju helt enkelt tragiskt och onaturligt.
Ingen av dom talar modersmålet! :(
Åtminstone inte korrekt. Och dom trodde att min bergslagsdialekt var högsvenska. :)
Please, Annika, var inte arg på mej!

Mina flickor, födda 1954 o.1956 kom till Sverige första ggn 1960. Det fanns då inga jetplaner. Resan fr San Francisco via Los Angeles till Köpenhamn tog ca 20 timmar med mellanlandning i Kanada och på Island för "refueling". Nästa besök blev 1966, då en son fanns med.

Det fanns inga svenskar där jag bodde, och telefonsamtal kostade pengar, som vi inte hade. Att resa hem varje år var en omöjlighet, men jag är säker på att mina ungar skulle ha varit duktiga på att tala svenska, om dom kunnat tillbringa 2-3 månader i Sverige varje sommar.

Att prata svenska med ungarna när Don var hemma, och han inte förstår vad vi säjer, är väl lite¨, ska vi säja, oartigt.

Äldsta dottern läste svenska ett år på universitet och kan skriva och prata ganska bra. Andra dottern förstår svenska, efter att ha sålt varm korv
på hockeymatcher i Ludvika, där hon spenderade en vinter.

"Sov du lilla videung" och andra sånger kan dom. T.o.m. "Rosa på bal".

Ruth i Virginia

Annika said...

Ruth:
Snälla Ruth!! VAR inte så hård mot dig själv. Jag vet att det var annorlunda då du hade småbarn. Det var jätteannorlunda. Helt enkelt.
Jag känner själv familjer som har barn i min egen ålder och de barnen kan ingen svenska alls. Det var så förr. Jag vet det.
Det är ett annat tänk idag, men jag tycker inte du ska vara missnöjd. Absolut inte.
OCH världen har krympt. Idag reser vi snabbare, billigare, det kostar ingenting att prata med sverige. V kan lyssna och se tv.
Ruth, det är absolut OK som du gjorde. SÅKLART!!!!. Inget som helst att grubbla över, eller att ÅNGRA.
Dina barn har ju alla ggr med sig massor av allt det fina svenska du gett dem iaf.
DET vet jag!!!!
Stor kram från mig!!!

Annika said...

OCH Ruth, de "barn" jag känner, från 45 och upp, är alla SÅÅÅ stolta över sitt ursprung och de lagar mat som deras mamma lagade, och lagar, De åker till Sverige, de är intresserade av Sverige. Listan kan göras lång.
Men Sverige har de med sig, även om de bara kan några få ord.
:-)

My kids' Mom said...

Hej!

Bra jobbat!

Jag håller med helt och hållet!

Ett språk ger även större förståelse för kulturen i landet, så det är viktigt.

Det är också viktigt att poängtera att de som ger sina barn ett extra språk ger även sina barn 100% extra valmöjligheter i livet! Alltså dubbelt så många valmöjligheter.

Japp! De kan välja precis var de vill bo, studera, och jobba om språket inte ligger i vägen som hinder. Bara att konstatera!

Bra och viktigt inlägg. Tack för det.

Kram, Anneli

Annika said...

Anneli:
Tackar! Det var inte så svårt :-) Det bara föll sig så naturligt.
Det finns bara fördelar med tvåspråkighet.
Roligt att du gillar inlägget. Blir glad!!

Anne said...

Åååååhhh, vilket underbart inlägg. Alla tummar upp. Även om jag vet din historia och känner till dina tankar och resultatet så att säga så är det enormt inspirerande och "boostande" att höra faktiskt och få veta hur det gått för en erfaren mamma som varit med och gjort det så att säga.
Ja, du ska vara så in i bomben stolt över Karolinas tvåspråkighet. Inte bara språket utan att du förmedlat känslan för kulturen och allting svenskt på det sättet som du gjort. Alla somrar ni spenderat hemma. Jag tror alla pusselbitar varit viktiga och bidragit. Alltså, det är verkligen något du ska vara galet stolt över.
Nu är jag som bekant ingen jätteflitig FB användade men är ju med i en del grupper och skummar igenom det mesta regelbundet. Hmmm, tror vi är med i samma svenskagrupper, kanske jag missat nåt. Blev nyfiken läsa den här tråden för jag måste säga att precis som du kan jag tycka att den här frågeställningen nästan känns löjligt, varför ens behöva fundera eller ta upp den. Något som är så självklart (prata sitt modersmål med sitt barn). Jag kanske låter hård eller dömand men jag tycker ursäkterna eller anledningarna man kan höra om varför inte göra det är rätt patetiska och snarare som bortförklaringar. Kanske jag är hård och dömande nu....men äh, jag tror du förstår vad jag menar.
Vilket fint inlägg att läsa och så skönt faktiskt, befriande, uppmuntrande och stärkande.

Jag tycker mig ha mött mest positiva reaktioner själv men eventuella negativa kommentarer eller så kallade förståsigpåare (sällsynta som tur är) får man låta gå in genom ena örat och ut genom andra.
Det var en farmor till ett barn på Stellas förskola häromdagen som förvisso vänligt, trevligt och i god ton pratade med mig då vi väntade på att få komma in. Damen sa i alla fall att hon tyckte synd om Stella som inte hade språket perfekt och får kämpa med engelskan. Har ni som föräldrar aldrig funderat på att prata engelska hemma med henne? Varför gör ni inte så och börjar den vägen, svenskan sen? Och hon fortsatte faktiskt med att ställa frågan varför vi pratar svenska...är inte det uppenbart, varför skulle vi inte? Nåja.
Som sagt, hon var vänlig och välmenande men vad säger man....jag kände jag blev upprörd och tyckte hon kändes väldigt okunnig. Hon var en helt annan generation, tidig 70-årsålder och jag vet det tidigare såg annorlunda ut, värderades annorlunda. Men ändå, jag blev rätt störd. Överlag dock så tycker jag att det finns stöd överallt för just tvåspråkighet och jag känner inget motstånd direkt. Men har ju hört om hur vissa kan möta det, kanske i det egna hemmet och en partner eller från skola, kompisar osv. Då gäller det att stå stark i sin övertygelse.
Kram!

Musikanta said...

Det måste kännas väldigt skönt för dig att veta att du gett Karolina ett språk från det hon var baby. Man vet ju aldrig när och om hon får nytta av det i framtiden, även utanför hemmet och släkten.
Grattis!
Kram från Ingrid

alegni said...

Jag måste kommentera en gång till och berätta vad jag tyckte var förvånande när jag reste runt i USA 1982 och 1985. Jag reste alltså runt och bodde hos släkt och vänner och träffade en massa, massa utvandrade finländares ättlingar. Det som förvånade mig var att de flesta finsktalande hade lärt sina barn finska, medan de som hade svenska som modersmål hade övergett svenskan, och deras ättlingar kunde bara något enstaka ord och uttryck på svenska. Jag har min egen teori och tror att det senare berodde på att sve och eng ändå är så pass nära varandra, medan finnarna hade svårare att ta till sig engelska och därför stod fast vid sitt modersmål.

Carin Cullen said...

Annika, jag vet att du menar väl, men som en utlandssvensk vars dotter inte kan många ord svenska tog jag jäkligt illa åt mig av dessa meningarna

"Det jag istället häpnar över är att det är så många svenska föräldrar i utlandet som slarvar med svenskan. Struntar i den. Eller, så tror man att barnet en dag kommer att lära sig svenska språket på något sätt iallafall. Fast just nu har man kanske bara inte orken/lusten/tiden att börja prata svenska.
Jaha, säger jag, hur skulle det gå till? Hur ska barnet kunna lära sig svenska då? OM man som förälder INTE aktivt talar sitt eget modersmål med barnet kommer barnet aldrig att bli tvåspråkigt."

Ibland vägrar faktiskt barnen att prata svenska, som min dotter gör. Hon lyssnar inte på det örat alls för det får henne att känna sig utesluten i sin omvärld här, snarare än del av den svenska gemenskapen. Och eftersom jag hade en jäkligt dålig uppväxt i Sverige har jag inte pressat det. Jag kan inte tvinga henne. Jag föredrar själv att prata engelska. Lillkillen förstår mycket svenska även om han inte pratar så mycket.

Det gör inte mig en dålig utlandssvensk mamma för att mina barn inte pratar svenska och det är vad dina ord antyder även om du kanske inte menar dem så hårt.

Annika said...

Anne:
Tusen tack!!!
Jo, jag kan tro att det här var ett inlägg som passar dig som har småbarn som du talar svenska med. Blir så glad över dina fina ord!
Gruppen är SMUL. Vet inte om du är med där? Det är en bra grupp, för det allra mesta. Men ibland blir man lite less på att folk gör det så svårt för sig.
Blir så glad över att du finner detta inlägg befriande.
Sådana där kommentarer, som du fick på lekis, är det bara att strunta i.
Tror inte jag träffade på ngn negativ under hela skoltiden. Tack och lov!!
Tvärtom!!
OCH ni har ju inte heller råkat på mothugg, så ska det vara.
Heja!! Heja. Det är bara att fortsätta med svenskan på ett naturligt sätt, resten kommer. Engelskan kommer att bli STARK, och starkare, iaf!!
Kramar!!!!

Annika said...

Ingrid:
Tack.
Det var bara så självklart.
Det har öppnat så många dörrar, redan från de späda åren.
Kramar!!


Ingela:
MKT intressant.
Mkt, mkt intressant.
Ja, det kan ju mkt väl hända att din teori stämmer. Sen var det nog lite annat då, folk var inte lika duktiga på att prata hemspråk med sina barn. Det fanns andra rön.
Men ja, det är bara att lyfta på hatten till dem som talade finska.
Kramar!!

Annika said...

Carin:
Det var inte meningen att ngn skulle ta åt sig här.
Det är så här jag har resonerat genom åren. Ja, jag har haft ett barn som villigt talat svenska. Hon har iofs inget val, jag snackade bara svenska med henne. OCH hennes pappa engelska. Det gick fint så.
Men alla barn ÄR olika. Jag har bara min egen flicka att utgå ifrån, och andra barn i min omgivning.
Ta inte illa vid dig. Alla gör vi så gott vi kan!
Ledsen över att du känner som du gör över svenskan, och din uppväxt.
Vem vet? När dina barn är äldre kanske de lär sig svenska på egen hand? OCH det vår ju toppen.
Annars ger du ju dem den svenska kulturen, och det är fantastiskt redan där.
Kramen!