Wednesday, January 21, 2015

Närvaro?

Godmorgon!


Igår skrev jag lite om teknik. Tekniken för 25 år sedan, och tekniken idag.
Det är ganska fascinerande att tänka på HUR mycket ALL teknik gått fram på bara 25 år.
Om detta finns att läsa i gårdagens inlägg, alltså.


Jag hade kunnat nämna kameror också. Fotografering!


DÅ: en liten kompaktkamera som jag laddade med 24 eller 36-bildersfilm.
Jag kanske knäppte ett “kort” då och då. Ja, och sen fick en vackert gå till fotohandlaren och lämna in filmen. I början av min “kamerakarrär” väntade jag någon vecka på de framkallade bilderna, på slutet kunde jag få fotografierna på en timme.




NU: en fyra år gammal sliten (numera) Canon systemkamera + min iPhone.
Bilder. Bilder. Bilder galore.
Ingen tvekan över att ta  just DEN bilden. De bilderna. Knäpp av bara!!
Gillar du inte? TA bort den?
Delete, delete, delete.  Ta bort, ta bort, ta bort!
Ta x-antal bilder, låt det smattra.  I sinne!!
I både kameror och mobiler.

Visst, vi har kameror med oss hela tiden. Närsomhelst kan vi dra fram mobilen och låta kameran gå. Vi kan filma också.
Bilder, bilder, bilder.


OM jag ska iväg på semester, eller bara in till DC, eller på någon utflykt, eller…ja…
DÅ hänger alltid Canon med. Den ska med. Det ska bli BRA bilder.

MEN, lever vi som verkligen fotograferar mycket, HÄR och NU? Eller, ser vi bara det vi vill fota? Upplever vi verkligen det vi ser i sin helhet?
Jag vet inte. Visst, vi “ser” bilder. Men är VI DÄR??? Närvarande? Är vi verkligen DÄR då vi fotograferar? Kan vi verkligen ta in helhetsintrycket av det som ligger framför oss? Eller tänker vi bara; Åh, det är här blir en fin bild. Det här måste jag plåta.
Vips har man försvunnit in i kameravärlden.
Sällskapet man är ute med har kanske hunnit 20 meter före medan man själv fipplat med kameran och  dess inställningar.



Ofta tänker jag att jag bara ser det kameran ser. Det bilden vill ha. Jag MÅSTE fotografera. Det är inte alls så att jag blir MER närvarande för att jag har en kamera med mig. Tvärtom.
Ibland har jag tänkt på att lämna Canon hemma vid dessa stora fototillfällen, men jag har inte gjort det ännu (mer än vid ett fåtal tillfällen). OM jag skulle lämna Canon hemma skulle jag förmodligen banna mig själv väldeliga efteråt.
MEN, de gånger (som i julas då vi var ute på utfärder) lämnade jag någon enstaka gång Canon hemma. Och ja, jag var verkligen MER närvarande UTAN den.
Jag såg mer, jag såg helheten på ett annat sätt.


När jag har med mig Canon, och är i sällskap med många, kan jag känna att jag sinkar sällskapet lite. ATT de måste vänta tills jag tagit min bild. Jag missar också det de talar om just då.
Eller--så kan det också vara-- ser jag en bild jag skulle VILJA ta, och så tar den INTE. Varför?  För att jag har sällskap med mig, och jag har ingen lust att vara "jobbig".
Känner ni, som fotograferar mycket, igen er?


Det bästa för en person, som jag— entusiastisk amatörfotograf— är att fotografera på egen hand. Ta kamerapromenader endast med Canon som sällskap.
Egentligen är det ALLRA  bäst så.
Men på semestrar, och vid andra utflyktstillfällen, är man ju oftast flera tillsammans.

Men ja, vi som älskar att fota lever INTE direkt i nuet med våra kameror, jag vidhåller det.
Jag tror inte heller att vi ser “alltet” lika bra som vi hade gjort utan kameran. Vi fastnar i bilderna, i kompositionen, istället; Om jag kliver tre meter åt höger behöver inte det där huset vara med på bilden.
Eller; om jag zoomar in här så behöver jag inte ha de där trädgrenarna med på den här bilden.
Det är så tankarna går.


Detta kan vara digitalkamerans stora nackdel. Vi kan numera ta bilder FÖR lätt, och vi kan knäppa loss utan urskiljning.
Jag har läst, flera gånger, att man egentligen bara ska fota med stativ. Just för att vi ska kunna tänka efter bättre INNAN vi skjuter av en bild.
Klokt.
Själv tar jag mycket sällan bilder med stativ, bara då jag vill ha långa slutartider med effekter, eller om vi tar familjeporträtt och jag själv ska vara med. Aldrig annars.

Samtidigt är digitalkameran det bästa som hänt sedan “sliced bread”.




Vad tycker ni andra som fotar mycket?
Lever vi mer, eller lever vi mindre, i nuet?
Ser du helheten när du fotograferar?
Känner du att du sinkar ditt sällskap?
Vill du helst vara ensam då du fotograferar?

24 comments:

Anne-Marie said...

Börjar med att kommentera ditt inlägg från igår. Ja, tänk vad mycket som hänt de senste 25 åren. Allt du räknar upp fattar jag inte ens vad det är. Jag måste vara litet "gammaldags" :) - så är det bara. Självklart använder jag mig av flera av de saker du nämner medan andra känns mycket främmande.
Men visst är det fantastiskt med all teknik. Den är på gott och ont.
Jag tar inte alls mängden bilder du tar så jag vet inte riktigt vad jag skall svara. Brukar ha min kamera med mig för det mesta men ofta blir den liggande utan att bli använd. Vilken tur att digitalkamerorna kom så att man får bilder omedelbart.
Kramar!!

Anonymous said...

Det ligger mycket i det du skriver, faktiskt. Jag drar inte med min systemkamera överallt, mest för jag inte orkar bära på den!
Fotar du med manuella inställningar? Själv kör jag lite halv-manuellt och lär mig sakta alla finesser en efter en, har numera yngste sonens Canon 50D med flera bra objektiv och annat lull lull men är inte riktigt där än att jag utnyttjar allt fullt ut. Sonen själv har gått över till analog kamera, en äldre proffsmodell från Canon med massor av mycket fina objektiv, allt köpt på loppisar. Han är så pass duktig att han vet att bilden han tar blir bra, lite läskigt tycker jag som ofta tar ett par extra bilder just in case!

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Åh! Vad jag känner igen mig i det du skriver! Till 150%!
Jag brukar också fundera över det där med närvaron för en fotograf, speciellt som jag verkligen "glömmer tid och rum" när jag är ute med kameran. Bokstavligt.
Jag kan tänka t.ex. att "jag går ut 15-30 minuter för att ta några bilder" (det kan vara för att t.ex. ha något nytt till bloggen), men det slutar med att jag är ute i tre timmar... och fotorundan kanske ändå bara blev typ 2 km ;-)
Eller när jag upptäcker att jag legat på alla fyra typ 20 minuter för att fota blåbärsriset från olika vinklar ;-)

Men främst känner jag det där med bristen på närvaro när det gäller Norrskensfotografering.
Det känns som om jag blir så stressad av att hinna ta toppenbilder av det (försvinner ju ganska snabbt) att jag inte hinner njuta av detta mäktiga fenomen. Men ändå, just för att det inte inträffar överdrivet ofta, mäktar jag inte med att lämna kameran hemma sådana kvällar.

Angående resor och utflykter känns det så skönt att höra att jag inte är ensam om den känslan.
Du satte precis rätt ord på mina känslor: Det känns som om jag sinkar sällskapet när man är ute någonstans.
Jag tycker det ofta känns som att jag inte riktigt kan ägna den tid jag skulle vilja åt ett motiv, då resten av gänget står och väntar.
Flera gånger har jag till och med struntat i att ta en andra bild, trots att det skulle behövts då den första blev oskarp, felkomponerad eller liknande.

Och det är endast jag i min familj/bekantskapskrets som är intresserad av fotografering, vilket ibland känns så tråkigt. Hade varit roligt med i alla fall en (1) "gelike". Att ha någon som man kunde åka på specifika fotoutflykter med.
Ibland kan jag bli en aning avundsjuk ;-) på en av mina favoritfotobloggare (nevnarien.se). HELA hennes familj är fotointresserad (eller i alla fall 3 av 4). Har sett ibland på hennes blogg då hela familjen varit ute på utflykter just för fotografering :-)

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Ojsan! Blev visst tvungen att dela upp kommentaren på två för att det var för mycket text ;-)

forts.
Det är precis som du skriver; som fotoentusiast är egna fotopromenader det mest underbara! Man kan stanna tjugo minuter vid samma motiv om man så vill :-D

Och enligt min erfarenhet så, i början av min fotokarriär tänkte jag väldigt mycket på "oj, hur ser jag egentligen ut när jag ligger här med röven i vädret och fotar blommorna underifrån?"
Men numera tänker jag inte ens på det. Jag glömmer snarare bort omvärlden. Jag glömmer bort att det finns andra människor runt omkring mig, och i det tillfället finns bara jag, kameran och motivet.
Och jag ÄLSKAR den känslan!
Med tanke på att man oftast har "verklighet långt upp över öronen" i vanliga fall så är jag så GLAD över att jag har en sådan hobby där jag verkligen kan få "fly undan" ibland :-D

När det gäller stativ är jag likadan; använder det inte särskilt ofta. Det är som du skriver; mest vid långa slutartider.
Ett tripod är ju rätt klumpigt att bära med sig, så jag brukar oftast vara bekväm och lämna det hemma.
Tyvärr. För det har varit många tillfällen då jag hamnat någonstans då det skulle passa så bra med HDR!

Jag kan dock sakna den analoga eran lite, ibland.
Just det faktum att man hade riktiga papperskopior av sina fotografier att bläddra i. Och jag minns att jag tyckte det var så roligt, när vi var hos farmor och farfar, att bläddra i deras gamla fotoalbum.
De hade MASSOR med foton, då farfar brukar framkalla själv när han var yngre.
Självklart kan man fortfarande framkalla bilder, men för de flesta blir det ändå inte lika ofta som under "filmrullarnas tid".
Jag skulle absolut inte byta bort digitalkamerorna, men jag kan som sagt sakna det gamla ibland.
Det var ändå något speciellt med att gå in i butiken som luktade typ framkallningsvätska (eller vad det kan heta) och hämta ut en bunt nya bilder. Tillsammans med de där bruna negativremsorna ;-)

Oops... bäst att avsluta min romankommentar nu ;-)
Som du märker kan jag gå hur djupt in som helst när det kommer till fotografering, bara av att prata om det ;-)

Hoppas du får en fin onsdag i alla fall :-D
MVH /Erica

Anonymous said...

Oj vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag har turen att ha en son som är ännu mer intresserad av fotografering än vad jag är så vi brukar åka ut på fotorunda så där känner jag inte att jag sinkar någon. Däremot när jag är ute med andra så blir det lätt att jag stannar upp och det kan ju ta en stund för att få en bra bild. Jag tycker annars att det är rätt så mysigt att promenera runt själv med kameran då kan en runda som normalt tar 45 minuter dra iväg och bli 3-4 timmar jag glömmer bort tid och rum. Jag har ett stativ men det brukar jag inte släpa på när jag går ut själv det brukar få följa med när jag och sonen är ute och det är väldigt bra när han ska visa mig något, jag har lärt mig mycket av honom. Ha en fin dag. Kramar /Anita

Vform said...

Hej! Håller fullständigt med, att man inte är till riktigt 100% närvarande, när kameran är med!
Och kanske irriterar nån sig på att man alltid har den i beredskap! Ibland får man höra "Nej nu kommer hon med kameran igen" ...
Jag har också stativ, men gillar att ta ögonblicksbilder och då finns ingen tid för stativ!
Jovisst är det skönt att gå ensam (lite skäms man ifall nån ser en där man kryper omkring :)) då tar jag dom bästa bilderna (tycker jag)!
MEN jag älskar min kamera Canon EOS 600 D ... den får ingen ta ifrån mig ;)
Grattis förresten till 25-årsjubileet ♥
KRAM!

Miss Marie said...

Nej, sorry, håller inte med att jag är mindre närvarande när jag har kameran med, snarare mer! Och även om jag inte har kameran med så ser jag ändå världen i bilder, antar att det är så jag är funtad! :) Kanske det underlättar också att min make är fotointresserad, han har kanske en större förståelse och blir inte irriterad. Fotar mest människor och de flesta verkar uppskatta att ha bilder av sig själva! :)

Annika said...

AM:
Otroligt mkt har hänt på 25 år. Galet mkt, man kan knappt tro att det är sant.
OCH ja, jag är BARA glad, för det har verkligen krympt världen för oss som bor utomlands. OCH det har krympt världen för alla.
Digitalkamerorna är underbara. Så glad att de finns.
Kramar!!


Brysselkakan:
Ja, jag tycker nog det. Just det där med närvaron.
Jag fotar mest på halvauto, A eller S (TV på Canon). Oftast med ett objektiv, 18-135. Men ibland med 50 mm objektiv.
Sällan och aldrig fotograferar jag med M.
Tänk att din son gått över till analogt. WOW. Men, jag vet att det är många som verkligen gillar det.
Nej, som din son är jag INTE. Jag måste ta flera olika, för att försäkra mig. med film blir man mer försiktig, inget snack om den saken. OCH det är BRA!!!

Annika said...

Erica:
HAHA, ja jag förstår att du känner igen dig!!
Kul.
Jadu, visst tål det att funderas över, det där med närvaron.
Precis sådär som du skriver kan det vara!! man går ut "en stund" och sen kommer man hem timmar senare.
OMG, ja, jag kan verkligen förstå att det där närvarofenomenet kan dyka upp vid norrsken. OCH ett sådant fenomen som man egentligen bara ska stå och njuta av, men jag fattar vad du menar. FULLT UT!!!
Du känner som jag, då man är ute i sällskap, tänk så många gånger jag bara låtit bli att fota då jag egentligen hade velat.
Samma här, jag delar inte mitt fotointresse med en enda en i min närhet, inga kompisar, ingen i familjen. Inget.
I feel you, sister!!
Nej, det där att se "dum" ut när man fotar har jag också kommit över. Folk får tycka vad de vill.
JA, jag vet, jag fotar nästan inget med stativ, som du skriver är de klumpiga. Men jag tror att man får bättre eftertanke med dem, utan tvekan.
Japp, det där med det analoga hade sina fördelar, just att man inte KUNDE knäppa i sinne!! Det gick inte.
OCH visst är det ngt mkt speciellt med papperskopior.
TACK för lång kommentar. Visste att du hade mkt klokt att komma med.

Annika said...

Anita:
KUL att du känner igen dig. SÅ glad att vi är flera som upplever det här.
OCH vad roligt att du har din son som är så intresserad. I WISH!!
Jag har ingen som delar mitt intresse.
Det skulle vara så roligt att ha ngn man kunde fota med. Helst ngn som var lite duktigare än en själv, så att man kunde lära. Jag vet, det där med fotorundor kan dra ut på tiden :-)
Kramar!!


Vivan;
VISST är det SÅ!!
Vi lever absolut inte här och nu när kameran är med. Man fastnar i bildlandet, och vaken hör eller ser helheten.
Ja, jag vet, jag struntar också i om ngn ser mig då jag kryper omkring, haha!
Stativ är otympligt, jag vill inte heller använda det om jag inte måste.
jag med, älskar min Canon. Skulle gärna ha en ny, men det går inte nu.
Kramar!!

Annika said...

Marie:
Oh helt OK :-) Bara glad att du tycker så. Du fotar mkt barn, och människor, och då är man nog närvarande på ett annat sätt. Jag fotar mest natur, eller prylar, och då är det lätt att nörda in sig.
Jo, jag ser också världen i bilder, men det är liksom lättare att vara mer närvarande då kameran, alltså canon, inte hänger över axeln.
OCH sen tycker jag det är UNDERBART att du och din man delar intresset. Fantastiskt härligt. I WISH!!!

Gretas Gotland said...

Jag tycker nog att man kanske tom s e r mer av allt det man har runt omkring sig, att man verkligen lägger märke till saker och detaljer som annars kanske skulle gå en förbi. :-)

Musikanta said...

Digitalkameran är nog en av de största förändringarna på de senaste 15 åren. När jag frilansade på NT i mitten på 90-talet var det fortfarande filmrulle som gällde. Man fick vara snål med fotograferingen och hade ingen aning om hur bilderna blev innan de publicerades i tidningen.

Man fick också ta sin filmrulle och åka in till redaktionen med den för ett visst klockslag på kvällen.
Kram från Ingrid

Anne said...

Det ligger verkligen mycket i det du säger, du väckte en del funderingar till liv nu för ja, jag kan verkligen känna igen det du skriver och tror nog tyvärr det är lite så att man blir mindre närvarande när man hela tiden tänker i bilder och med kameran. Även om inte kameran är med utan bara telefonen, det här ögat som liksom är så fokuserad på bilder och fotandet. Det hemska (?) är att ibland kan jag tänka mer "måste fota x and y så jag kan visa upp det", alltså inte i sig egentligen själv se bilden/förmålet eller fota det för egen skull eller för att det är så speciellt utan att jag tänker på fotandet i form av "det här skulle bli bra att visa upp". Det kan jag störa mig lite på, för det betyder väl nog att man inte är särskilt närvarande eller???? Men kanske det är så vi alla blivit, även om man inte tycker om att fota så verkar ju många ändå tänka i termer som "det här blir bra att lägga upp", "det här måste jag uppdatera min FB status med" man har liksom ett helt annat tankesätt numnera....mer uppslukad av att visa, lägga upp, rapportera det man fotar, ser och gör.
Jo, det här med att man ska stanna och vänta för att jag ska fota är inte helt bekvämt och som du säger så vill man inte vara jobbig. Jag får ingen direkt ro fota då utan knäpper snabbt och slarvigt. Helt klart bäst vara själv men många gånger är man ju inte det då man ser en massa bra fotoobjekt (typ utflykter och annat). Samtidigt, det där med att försvinna i kamerans värld och med ögat leta saker att fota istället för att bara vara i sällskapet. Hmmmm, man missar nog en del där kanske. Sen måste jag dock säga att om folk upplever kameranördar som enerverande så tycker jag det är minst lika störande med folk som hela tiden ska ha näsan nere i telefonen. Som hela tiden ska kolla mailen, bara svara snabbt, kolla sportresultat, kolla FB uppdateringar or whatever men alltid helt inne i telefonen. Eller så fort det blir en död minut, en kort väntan i kön eller vad som helst, då dra fram telefonen och försvinna in i den och ignorera sitt sällskap. DET är minst lika störande som att jag kanske sinkar sällskapet pga lite fotande.
....nu ser jag Gretas Gotlands kommentar och det ligger ju nog nåt i det också, när man har kameraögat på och scannar av sin omgvining i syfte att fota så kan man ju helt klart lägga märke till saker som annars skulle gå förbi. Är man själv ute och fotar så är det ju precis så, då ser man mer än vad man annars skulle göra Återigen så är det väl lite det där om man är med ett sällskap, att man inte är riktigt närvarande i konversation, umgänge eller att bara ta in det som händer för kameran är där och stjäl av ens fokusering.
Kram!

Annika said...

Greta:
Detaljer ja, men är man verkligen "där"? Ser man det hela stora?
Tex som Erica skriver, ser man norrsken om man samtidigt ska fota?
Men visst, detaljseendet har verkligen tränats upp iom med denna hobby :-)


Ingrid:
Absolut, vilken skillnad på nu och då.
Filmrullar, framkallning och vara "försiktig" med det man fotade.
Så var det.
Välkommen digitalkameran!!
Kramar!!

TantGlad said...

Tekniken går värkligen framåt. Mycket händer under en 20 års period.
Själv är jag sååå oteknisk. Fotar med min mobil.

Ha nu en jättefin kväll.
Kramiz.

Annika said...

Anne:
Ja och AMEN!!
Det är bloggen som får många tankar då man plåtar.
tex, det här kan bli bra bloggmatrial. Eller, detta kan man visa upp!
DU har SÅ rätt!
OCH det har jag också tänkt på. Många gånger. Bloggen har verkligen tränat upp mitt bildseende. FB struntar jag mest i numera, känns det som. Men visst, absolut. Jag fattar precis vad du menar.
Detaljseendet är absolut upptränat, och det är bra!! DET gillar jag.
Men jag vet inte om man kanske ser "i detaljer" så mkt att man till slut inte ser hela tavlan.
Det där att folk stör sig på att man fotar mkt, eller ligger på golv o fotar etc, det rör inte mig alls. De får tycka vad de vill.
Ja, detta med telefoner och att stirra ner i dem. SÅ irriterande. Jag har en kompis som halar upp mobilen i tid och otid. Blir så trött på det...
Jag knäpper helst foton i min ensamhet, tror jag. Jag vill inte känna mig stressad.
Kramar!!!

Annika said...

TantGlad:
Välkommen till min blogg!
Ja, jösses, tekniken har verkligen gått framåt. Oroligt.
Mobiler är bra numera, tar fina, fina bilder.
Varmt välkommen tillbaka.
Kram!

Annika said...

Jag var tvungen att fundera en stund över dina frågor. Jag kom fram till att om jag är ensam och fotar så ser jag definitivt helheten. Jag tittar mej omkring med mina "kameraögon" och registrerar allt. Men om jag är tillsammans tex med familjen (de är de enda jag umgås med, haha) och har kameran med så känner jag mej ofta stressad och kan inte ägna mej så helhjärtat åt att fota som jag skulle vilja. Det blir mest hafsigt, för de har inte tålamod att vänta på mej och då känns det inte roligt för mej heller... Det ultimata vore att ha en vän med samma intresse så man kunde göra sällskap på fotopromenader och -utflykter. En fotokompis som skulle förstå och inte bli otålig. Tyvärr har jag ingen sån vän, och då är det nästbästa att gå på fotopromenader ensam.

Min kamera är en Nikon D7000 och jag fotar alltid i M-läget. Då har jag full kontroll över hur jag vill ha mina bilder. Önskar bara att jag hade mera tid till att utveckla mej själv inom fotograferingen...

Annika said...

Annika:
Tror du har en stor poäng i det du skriver.
Samma med mig. Om jag är ensam ser jag helheten. Om jag är med andra blir jag också stressad. Inte jättestressad, men väl stressad för att kanske inte ta lika bra foton som jag annars skulle ta.
Jag saknar också en en vän att fota med. Ingen delar mitt intresse.
japp, kameraögonen finns alltid där, även då man inte har kameran med sig.
M-läget borde jag bli bättre på. Ska nog ta och öva upp mig där.
Kramar!!

My kids' Mom said...

Hej Annika,

Jag ser ofta fantastiska bilder i din blogg och förstår att du har säkert en jättebra kamera. Själv gillar ja att ta bilder för att dokumentera vårat liv, och speciellt via bloggen, men är inte så upp to speed vad gäller senaste kameratekniken som vissa även äår kurser i. Det kanske har att göra med att jag inte är lika intresserad i producerandet som i slutprodukten :-)

Jag tror att vi lever i nuet och fotografier gör det möjligt att hålla kvar minnen och stunder länge.

Kram,

Anneli i San Diego

Annika said...

Anneli:
Tack!
Ja, jag har en systemkamera, en som har kommit till åren nu. OCH så fotar jag en hel del med min iPhone.
Men ska jag ta riktigt fina bilder tar jag min Canon.
TACK!! Blir glad av dina ord.
Frågan är, lever vi i nuet då vi fångar nuet?
Just a thought...
Kramar!!

Victoria said...

Så mycket klokt och sant är sagt om detta här ovanför, känner igen mig i mycket. Jag gillar att gå nära, nära och fota, kanske en blomma, en sten eller liknande och då kan man verkligen missa det stora! Har alltid med telefonen så tyvärr blir det mest fotat med den, men jag försöker skärpa mig och "släpar med" digitalkameran allt oftare när jag ska ut någonstans. Men jag tycker att jag blivit bortskämd med telefonen som ju knappt väger nåt och ändå tar riktigt hyfsade bilder - varför kånka runt på en stor systemkamera som nästan behöver en egen ryggsäck??
Nåväl. Jag älskar arr fota och kommer aldrig sluta.
Kram!

Annika said...

Vic:
TACK!
Glad att du känner igen dig också. Visst missar man SÅ mkt. Man är liksom inte "där". Jag känner så ofta.
Mobilkamerorna ÄR verkligen BRA!! Jag vet. OCH de är ju alltid med oss. Men jag älskar min canon ännu mer, även om den är tung.
Samma här, älskar att fota, kommer aldrig att sluta.
Stor kram!!