Wednesday, November 05, 2014

Att sakna...

Hej på er!

Onsdag igen.
Veckorna går fort.
Hösten går fort.
Tiden går fort.


Nu har jag och Peter varit “empty nesters” i lite drygt två månader.
Det är en ny tillvaro vi får ta hänsyn till. På gott och på ont.
På Halloween kom vårt närmsta grannpar, de bor vägg i vägg, över på lite vin efter att “Trick or treatarna” slutat komma.
Grannparet har tre flickor, och alla har gått/går i college. Deras yngsta tös går sista året på James Madison University här i Virginia.


För Peter och mig är det nyttigt att tala med personer som själva gått igenom processen. Jag tror inte man förstår hur det ÄR innan man varit med om det själv. Ett föräldrapar vet inte heller alls hur de kommer att reagera förrän de själva går igenom “prövningen”.
OCH, för ett par som mig och Peter, som bara har ett barn, blir alla kapitel så oerhört korta.




Mina grannar har betalat 24 college-tutions (betalningar till universiteten) genom åren. Vi kommer “bara” att betala 8.
Men, det bästa med att sitta och snacka med dem i fredags var att de vet precis hur vi känner. OCH de är så kloka med sina råd också. De vet exakt hur det är. De hade tuffast då äldsta dottern började på University of Virginia. De två yngre var det lättare med, men då den yngsta flyttade ut ur huset sa min granne att det var mer än tufft. Då var det så definitivt.


Jag kan nu säga, efter två månader, att det är väldigt dubbelt.
Jag saknar Karolina på hemmaplan så mycket att det ibland gör ont. Ni vet alla att Halloween var lite tuff för mig. Ja, med anledning av att Halloween verkligen var min och Karolinas helg. Hon var alltid med mig då vi karvade pumpor. Karolina gick helt upp i Halloween, och hon fick mig med sig.
Iår var det SÅ annorlunda, och det kände jag ju direkt. DIREKT då jag började pynta upp i mitten av oktober tänkte (och kände jag); Nä, detta blir inte bra. Det är något som fattas.
Indirekt är ju detta anledningen att jag nästa år INTE kommer att löpa linan ut på det sätt jag faktiskt gjorde med Halloween iår.

Jag saknar att det är så tyst i huset. För det ÄR det.
Ingen som kommer och går,
Ingen som berättar något om vänner och skola på daglig basis.
Ingen som tar hem en massa kompisar.
Ingen som sitter och ser på “Gossip Girl” via Netflix, eller vad det nu kunde vara för serie…
Ingen som ger upp glada skratt.
Inga glada, glittrande, lysande ögon...
Saknar det gör jag verkligen.



Jag tycker inte om att jag känner mig så “out of the loop”. På High school var det ständiga rapporter från lärarna till hemmet hela tiden. Betyg och provresultat skickades via email nästan dagligen.
På college har man NOLL koll. Jag vet inte vad Karolina har för betyg.  Jag vet inte hur det går (jo jag vet att det går BRA och är fint. Men ni förstår vad jag menar). Men, så fort barnet är på universitetet och över 18 år så är föräldrarna inte “med i leken” längre. Att vi sen betalar hela kalaset är en annan historia…
Surt, sa räven…

Vad jag INTE saknar är oron.
Oron jag kände då hon var ute på helgerna. Varken jag eller Peter kunde somna innan vi hörde Karolina komma in genom dörren.
Hörde jag utryckningsfordon i natten innan hon var hemma började mina tankar skena iväg…
Allt sådant.
Borta.
Jag har ingen kontroll längre, och kan därför inte oroa mig längre på det sätt jag gjorde.
En lättnad.
Jag gillar också att det är mer ordning och städat i huset.
Att städa numera är så lätt. Ingen stökar egentligen till.
Karolina var fena på att stöka till, och dra fram. Hennes rum och badrum kunde se ut som en krigszon, haha.
Nu är det städat på rummet, och badrummet står och redo och väntar på henne. Städat och klart.
DET är också skönt.


Jag känner inte att jag blivit deppad på kuppen, som många blir. Jag känner inte heller att jag fått nyfunnen underbar frihet.
Det känns som om jag står någonstans emellan de där polerna. Någonstans mellan extremerna.

Nu åker vi snart ner till Elon igen. Då ska vi se en föreställning där Karolina medverkar.
Det blir trevligt.
Därpå är det Thanksgiving, och då kommer hon hem i fem dagar. Sedan ligger jullovet precis runt knuten, och då åker vi ner och hämtar hem igen.
Under vårterminen blir det dock mindre besök för Karolina i hemmet, och säkert färre besök för oss ner till Elon också.

Så summa summaron tycker jag nog att livet flyter på rätt bra. Att vi anpassat oss allihopa, att det går bra.
Kanske beror det delivs på att vi träffat Karolina så pass mycket i höst? Fråga mig i vinter igen så ska vi se vad jag säger.


Min kloka granne sa att det tar tid att landa i det hela. Kanske ungefär 6 månader. Längre tid för somliga och mindre för andra, Den tiden måste det få ta. Just nu befinner jag mig nog ungefär mitt i nedstigningen, men jag tycker det går rätt bra. Trots allt.



26 comments:

Eva i Dalarna said...

Jag förstås PRECIS hur du känner. Mina tre döttrar flyttade hemifrån samma år, med tre månader mellan. Värsta året i mitt liv. Fram till nu - när min yngste är på väg ut. Man gläds med barnen, och man vet ju att det är livets gång och så, men livet för en själv blir så annorlunda!

Humlan said...

Det är ju bra att hösten har så många "träffar" eftersom det är den första tiden.
Ni har ju alltid gjort mycket, alla tre eller bara Peter och du, därför tror jag att det inte har blivit "frihet" för er, ni har inte bara levt för ert barn. Peter och du behöver inte heller lära känna varandra igen som vissa föräldrar beskriver det när barnen är utflugna.
Men att du och ni behöver hitta andra rutiner och traditioner tror jag säkert. Det gör man ju också under vägen när barnen växer upp.

Bra att ha andra att prata med som har varit med om samma sak även om jag är säker på att det blir olika när man har flera barn (och naturligtvis olika för varje familj) och bra att dom "varnar" för att det faktiskt tar tid, för det kanske inte alla förstår.

Önskar dig en bra dag!
Kram

L said...

Härlig fotoillustration till detta inlägg!
Detta kommer nog gå bra. Man vänjer sig successivt med frånvaron, men det är säkert som du säger, att det varit mindre traumatiskt iom att ni träffats en del under hösten.
Och visst är det härligt att inte ständigt behöva plocka undan/slippa tjata??
Min dotter är också helt fenomenal på att stöka till. I hela huset. Sonen är inte mycket bättre men han begränsar sig till sitt rum. Det är skönt.

Vform said...

Fina, rara Karolina!!
OCH såå fint skrivet av hennes mor!
Alla anpassar sig mer eller mindre till sina olika roller!
Bra är också att ha nära grannar och vänner som förstår!
Ha det bra Annika!
Vi hörs ju .... ;)
KRAMAR ♥

Annika said...

Eva:
Exakt, jag tror att du vet precis vad jag menar.
Det tar tid, och det blir en liten chock. OCH man vet inte hur man kommer att reagera förrän det är dags.
ATT du hade tre som flyttade samtidigt måste ha varit sååå jobbigt.
Visst blir livet annorlunda. Men bra.


Humlan:
DET är jättebra!!
Gillar det verkligen!
Exakt, det där med frihet känner jag inte igen. Vi har alltid gjort mkt, som du säger, både som familj och så jag och P ensamma.
Det är så bra att tala med dem som gått igenom det här. Det hjälper så otroligt mkt.
Kramar!!

Annika said...

Lisa:
TACK!!
Roligt att du gillar bilderna.
Höstens alla träffar har hjälpt. Tur att hösten är så gott.
JA; att slippa städa undan sgs hela tiden är sååå skönt.
Det är verkligen en lättnad.
HAHA, kul att det är samma hos er :-)


Vivan:
TACK Vivan!!!
Visst är det så, man anpassar sig till nya roller och faser.
Skönt med vänner som man kan prata med om detta. Himla skönt.
Ha det så gott!!
Kramar!!

Erica said...

Vad fint skrivet om känslorna runt när ens barn flyttar hemifrån!
Själv har jag ju bara erfarenhet att "vara den som flyttar", men jag kan tänka mig att det känns riktigt konstigt att vara föräldern.
Speciellt för er som har ett barn.
Det blir liksom "den konstiga känslan när första barnet flyttat" samtidigt som "tystnaden när sista barnet lämnat boet".
I vår familj flyttade jag och min ena syster hemifrån samma höst (2005), så det kändes nog konstigt för mamma och pappa. Något år senare flyttade lillebror hemifrån. Men min yngsta syster bor fortfarande hemma, så de har kvar den där "sista barnet ut"-känslan.
Vad skönt att ni har vänner/grannar, som gått igenom samma sak, att prata och bolla tankar med.

Kan tänka mig att man saknar sådana småsaker som man kanske tyckte var "jobbiga" innan.

Kan även tänka mig att första året kanske är det jobbigaste; innan man riktigt hunnit med att komma in i nya rutiner. När det är många "första utan"-tillfällen.
Vad skönt att det i alla fall finns hyfsat många tillfällen att träffas på under höstterminen, så att omställningen kanske blir aningen lättare :-)
Och som du skriver; nu är det ju inte länge kvar till Thanksgiving och jul :-)
Stannar ni i USA över julen i år?

Hoppas du får en fin onsdag!
MVH /Erica

Annika said...

Erica:
TACK!!
Dina ord värmer.
Dina fldrar har ju gått igenom detta, och har en kvar att slussa ut innan det är klart.
Konstigt det där.
Det första året är det jobbigaste. Det sa mina grannar också, sen flyter det på. Ja, enligt dem.
Jag är i USA denna jul, ja. Får besök hemifrån. SÅ kul!!
Ha en bra onsdag!!

Nettan said...

Att slussa ut sin käraste skatt och se dem klara det så bra som de oftast gör värmer i en förälders hjärta. Tomheten efter att ett barn flyttat hemifrån är enorm, att sakna personen som ens barn har utvecklats till, alla gemensamma stunder, allt man gjort tillsammans som ingått i ens dagar eller rutiner gör att det känns blekt och konstigt utan ungdomen. Men att skapa nya rutiner och egna vanor är nyttigt. Vi ska till exempel fira jul i Värmland för första gången på 13 år något jag ser fram emot så mycket, risken är att jag har för stora förväntningar!

Men det tar tid att landa och då är det skönt med kloka grannar att finna stöd hos!

Kramar
Nettan

Annika said...

Nettan:
Exakt, det är som ett slags facit på att man lyckats som fldrer. SÅ sant, Nettan.
Ja, det känns onekligen konstigt, och TYST!!
Nya rutiner, nya göromål. Allt nytt. På gott och på ont.
ÅÅÅ ni ska fira i Värmland. Underbart!!!
Det tror jag blir ljuvligt.
Kramar!!

Anonymous said...

Jag vet precis hur du känner det och extra mycket känns det nog om man bara har ett barn. Det tog lång tid innan jag vande mig med tystnaden den var nästan lite skrämmande. Jag låg ju alltid vaken när han var ute och det kändes också lite märkligt att inte behöva ligga vaken tills han kom hem för nu hade jag ju ingen aning om när han var ute. Men man vänjer sig fast det kan ta tid för mig tog det nog nästan ett år innan allt gick sin gilla gång igen. Ha det så gott! Kramar/Anita .

Anonymous said...

Vilka härliga höstfoton med Karolina!!! Gillar!!

Ses I kväll.

SB

Annika said...

Anita.
Precis, du vet hur det är. kapitlen blir så korta. För flerbarnsfldrar blir de så mkt längre.
För oss så korta.
Tystnaden är nog nästan det värsta, ja.
OCH precis som jag så låg du vaken. Det är skönt att slippa just den oron.
Ja, ett år kan det nog ta. Det tror jag.
Kram!!!

Annika said...

Susanna:
TACK! Tog dem då hon var hemma.
ja, vi ses ikväll. Ska bli kul!!

Desiree said...

Det är ju en STOR omställning som både du och Peter går igenom. Långt från en lätt omställning. En ny fas i livet som kräver nya sätt och nya vägar. Jag tycker ni har varit fantastiskt duktiga på att ändå ta det hela på rätt sätt med optimism. Jag tycker ni tar vara på varandra du och Peter och ser till att göra roliga saker på helgerna samt umgås med vänner. Det är oerhört skönt att ha några att prata med som har gått igenom samma sak. Jag tror det behövs. Man behöver ventilera och prata igenom.
Vad kul att ni åker ner till Elon snart igen och det är ju dessutom inte alls långt kvar till Thanskgivning då ni får hem Karolina en sväng igen. Kanske bra med fler besök första terminen för både föräldrar och barn och sedan lite färre besök på våren då både ni och K har kommit in i allt det nya lite mer. Det viktigaste är att K trivs och det verkar hon göra. Man har väl de där olika faserna i livet som kräver större omställing som när man blir föräldrar, när man blir emty nesters och när man sedan blir pansionär.

Stor kram till dig

Annika said...

Desiree:
Ja, det är ju det.
Absolut, det krävs nya vägar och nytt tänk. Det är lite småkonstigt allting.
Tack, ja som tur är har P och jag alltid varit bra på att hitta på saker.
Det ska bli jättekul att åka ner till Elon snart igen. Ser fram emot det. jag är tacksam över att hösten inneburit så många möten och besök.
Skönt.
Tycker det går ganska bra, iaf, det mesta.
Kramar!!

Anne-Marie said...

Man måste kunna prata med andra om det man går igenom. Det är jätteviktigt.
Du som haft andra svenskar kring dig när du kom till USA hade till exempel möjligheten att prata med dem om hur det var. Jag hade inte det och jag inser nu hur otroligt mycket lättare det hade varit att kunna anpassa sig till USA om jag haft andra som varit i en liknande situation.
Jag tror absolut att det tar flera månader att anpassa sig till en sådan situation som ni nu har med Karolina i en annan stat. Det är okej också att det känns annorlunda. Ni verkar ju ändå kunna hitta på en massa roliga och trevliga saker du och Peter.
Det viktigaste tror jag är att inte trycka ner känslorna. Känner man saknad är det okej.
Det tog mig ett bra tag att acceptera att jag nu är ensam kvar när min mamma gick bort. Jag använde året medan hon levde men var dålig till att bearbeta de känslorna och jag är djupt tacksam att jag fick ett helt år. Hade hon gått bort mycket snabbt hade det varit svårt.
Fantastiskt fina bilder på Karolina!
Kramar!!

Annika said...

AM.
Ja, det är verkligen nyttigt, och viktigt, att kunna prata om detta.
När jag kom till USA hade jag inte så många svenska vänner, inte lika många som jag har idag. Det var tufft, de första tre åren.
Men i det här fallet är jag glad att jag har så många som sitter i samma båt. Folk att tala med etc.
förstår dig så väl med din mamma, och det året.
Jag förstår det till fullo.
Kramar!!!

My Kids' Mom said...

Hej,

Vad fint skrivet. Jag kan riktigt känna kärleken....
Ja, visst går det snabbt, mina döttrar är 14 och 17 redan och ären går. Jag gruvar mej. Man vill ju inte vara självisk fär man önskar den det bästa och de enda vi kan hoppas ha gett dem är en bra grund att stå på och starka vingar att flyga med.

Kram,

Anneli

My Kids' Mom said...

Ja, och jag håller med Anne-Marie, Superfina och mycket uttrycksfulla bilder på Karolina! Kram!

Annika said...

Anneli:
Tusen tack! Blir glad över dina ord!
Exakt, tiden går så fort. Man fattar inte hur snabbt det går när barnen ska ur boet.
DO enjoy your time!!
OCH tack för bildberöm!!!!
Kramar!!

Cecilia/svengland said...

Som du vet så har jag också gått igenom Uni tiden och nu kommit ut på andra sidan!!! Men det ÄR tufft och det ÄR jobbigt och man saknar så det gör ont! Saknar gör jag fortfarande nu när hon bor ihop med pojkvännen i andra sidan London men hon måste ju få forma sitt eget liv och hon trivs och de är så kära!!!! Som tur är har jag ju fortfarande en nybliven tonåring hemma som keeps me on my toes!!!! Men det är nyttigt för dom att flytta hemifrån till Uni, de får lära sig ta hand om sig själva fast i en kontrollerad miljö. Det blev lite mer verklighet för min dotter under andra och tredje året då de inte bodde på Campus längre men de fixade det också!!!! Min dotter har aldrig riktigt varit en Party girl så vi slapp ligga vakna på nätterna tack och lov! 😀 Men man vänjer sig men man slutar aldrig att sakna, på ett eller annat sätt! Kram!

Annika said...

Cecilia:
Ja, det har du!! OCH du vet verkligen vad det handlar om.
Jag tycker att det går i vågor. Vissa tidpunkter saknar man mer än andra.
Ja, uni blir nog ännu mer annorlunda då de flyttar från campus och bor i lgh. Det blir också svårt att vänja sig vid.
Men, det är fint--att man med facit i hand---kan se att det gåt bra för ens barn, som i ditt fall. Att hon nu bor med sin kille i egen lgh och trivs. SÅ ska det vara.
Tack för fin kommentar.
Kramar!!

Anne said...

Annika, vad fint, ärligt och rakt du skriver. Jättebra, jag blir berörd och det du skriver väcker tankar. Förr eller senare (förhoppningsvis måste man ju ändå säga) så är det ju nåt som alla med barn går igenom. Det är definitivt en stor omställning, en gigantisk omställning men kanske inte så mycket man alltid pratar om? Fokus är liksom på när barnen kommer, då är det okay att vara deppig, att ha det kämpigt när livet förändras men sen när åren gått och barnet flyttar så är det ju en ÄNNU större omställning för då är det ju det där med saknaden och längtan efter det man alltid haft. Jag har ju inte erfarenheten men jag kan helt klart förstå och känna med dig Annika. Förstå att det är en stor omställning och man måste bara igenom det, landa och låta det ta tid. Oerhört skönt ha folk som varit med om det, som kan dela med sig till er. Sånt betyder nog mycket, att känna andra varit med om det, så här är det bara.
Jag tror det är första året som det känns jobbigast också, som årets första halloween. Det här var första gången det inte var som det alltid varit, därför blev du så påmind, men när varvet gått runt tror jag allting är lättare.
Intressant det du skriver om att oron släppt, du säger det så klokt och jag beundrar dig för att du känner och kan leva så, för jag tror det är svårt. Men du har ju rätt i det du säger om att du har ingen kontroll nu, så är det, så varför då oroa sig var hon är, om hon kommit hem osv, på det sättet som det var då hon bodde hemma och du hade kontroll på ett annat sätt.
Jag tycker du är duktig för jag tror själv jag skulle ha svårt att inte oroa mig för det jag inte längre har kontroll över. Det blir förstås ohållbart. Skönt att du kunnat släppa den biten, det ger nog mycket sinnesfrid.
Apropå andra i samma situation, din systerdotter har väl också börjat på uni? Eller? Å andra sidan, om hon går i Sthlm så bor hon säkert hemma eller åtminstne kvar i smama stad. När det blir så här, att ens barn lämnar hem och stad, flyttar långt bort när uni börjar så blir det ju en helt annan förändring än om man bor hemma och går på uni.
Kram!!!

Liz said...

Sa fint skrivet! Forstar att det maste kannas otroligt tomt i huset. Men skont anda att ni har haft sa manga besok/moten under hosten nu, tank om ni inte hade sett varandra igen forran till jul! Det hade ju varit otroligt jobbigt! Nu far ni lite lagom avstand och sen sa blir det mindre i var som du skrev, da kanner ni ju er sakert battre i era roller.

Sa fina foton pa Karolina, du skriver ofta om att ogonen glittrar, och det ser man verkligen! SA fin ar hon!

Jag kan verkligen forsta att det maste kannas konstigt att inte vara mer involverad i skolarbetet, som du sager, out of the loop! Det forstar jag, da man ju som foralder har alltid ar mycket involverad, man far uppdateringar via email, dataprogram direkt fran lararna som man delar med sig av, sa jag varje dag kan ga in och se om Cassie har nagra assignments, nar dom ska lamnas in, om nagon saknas, nar det ar prov, resultat etc etc. Att inte ha koll alls, maste kannas tomt! Jag antar dock att hon muntligt delar med sig av sina betyg sa du inte helt ovetande..:)

Oron, hua, den har jag inte behovt kanna av annu, da var dotter inte far vara ute sjalv med kompisar annu. Flera av hennes kompisar traffas nu ibland pa the mall etc och gar runt sjalva i flera timmar, men vi anser att 12 ar ar for tidigt for det. Bio ja, men da lamnar vi och hamtar inne pa biografen!

Det dar med att stoka till kanner jag ocksa igen....KLADER, make up och hargrejer overallt!!

Du, jag har nara till tararna bara av att tanka pa att hon en dag flyttar hemifran, sa jag tycker ni verkar ha hanterat det valdigt bra!

Extra stor kram!!

alegningela said...

I hear ya!
Jag gick ju en mjuk start i och med att äldre sonen flyttade hemifrån innan han började studera, och då fick vi se honom varje söndag. När han sedan drog till universitetet i Åbo, hade vi redan vant oss vid att inte ha oss hemma. Men ändå var det jobbigt att åka därifrån och lämna honom kvar i en främmande stad där han inte kände någon. Trivs gör han som fisken i vattnet, och jag betvivlar att han någonsin flyttar hit upp igen.
Yngre sonen ser vi också en gång i veckan, så det gör att man står ut bättre än jag trodde.
Det positiva är ju att man inte behöver ligga vaken och vänta hem dem ... förutom när han i Åbo är hemma på besök. Då är allt som vanligt igen. Fattar inte att jag ska ligga och vänta på någon som snart fyller 24, men vad kan man åt sig själv?
FINA bilder på FIN flicka!
KRAM