Wednesday, April 02, 2014

Det här med att flytta till USA...

Den 27 mars 1990 klev jag av TWA planet på John F Kennedy International Airport i NYC, USA.
Det var då jag satte min fot i detta land för allra första gången. Jag var 24 år.
Nu har det gått  drygt 24 år sedan den dagen.
Och jag har bott i USA på heltid i 21 år i sommar.
Vad kan jag säga?
Tiden har gått både fort, och långsamt.
På ett sätt känns det som om jag bott här länge, på ett annat sätt känns det INTE så.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på det.
Det är, helt enkelt, svårt att förklara.


Men ett kan jag säga, och det är att jag har två hemländer. Jag har Sverige, och jag har USA.
En rikedom. Det är en ännu större rikedom att ha landat i den vetskapen.
Som ni vet hade jag lite knöligt att anpaassa mig i USA.
Ja, inte under året jag var här som au-pair, då tror jag inte jag längtade hem mycket. Det var ju ett år jag skulle vara borta, ingen längre än så.


Det var då jag som nygift skulle finna min plats här, tre år senare, som det blev gropigt.
Då kändes det så otroligt definitivt. Det var liksom så spikat: JAG skulle bo HÄR NU!!
Digga läget, skapa ett liv och en bra tillvaro. SKAPA en vardag.
I början är allt en smekmånad, nytt och spännande. Jag hade haft min smekmånad under au pair-året, och sen under de år som Peter och jag for fram och tillbaka mellan Stockholm och Washington.
På ett sätt var det självklart att jag skulle flytta. Jag kunde språket, vi hade träffats här och det skulle bli bra.

Peter är en så kallad Air-Force Brat.
Född i en liten stad i Arizona där hans pappa var stationerad. Då Peter var någon månad flyttade de Florida. Och ja, sedan har hans familj bott på olika ställen i USA under sina tre barns uppväxt. De var även stationerade i Tyskland under två perioder, flera år varje gång.
Peters skolgång var ett enda pärlband av olika stater, flygbaser, skolor, länder och “American schools abroad”.
Dessutom var Peters pappa i Vietnam i två omgångar under Peters uppväxt. Då bodde mamman ensam med tre små barn på olika amerikanska flygbaser under långa perioder. Tufft.
Jag tror att Peter har flyttat klart. Han har nog ett och annat att berätta om livet som Air-Force Brat, men vad har ett barn att säga till om? Det är bara att följa med dit föräldrarna flyttar, och där ens pappa blir stationerad.
Peters familj kom tillbaka till US-- från Tyskland-- för gott år 1983. Då gick Peters pappa i pension från The Air Force med graden “colonel”.
Familjen bodde då i Norfolk, Virginia. Peter hade kommit in på college på George Mason University i Fairfax, VA strax utanför Washington DC (ja, ni vet).
Peter flyttade upp till campus, och sen visade det sig att Peters pappa Pete snabbt fick jobb på Pentagon i Arlington, Virginia. SÅ resten av familjen flyttade också till Fairfax och byggde sig ett hus där.
Peter fick flytta hem från campus till färäldrarna, som faktiskt bara bor fem minuter från GMU.
Det har vi garvat åt mycket. Stackars Peter som skulle leva college-liv fullt ut fick flytta hem igen. Ja, och gå kvar på GMU, förstås. Dock, killen levde college-liv fullt ut iallafall så det är inte synd om honom.




Men, Peter sa tidigt att han inte ville flytta mer. OCH han sa det ÄNNU tydligare då vi fick Karolina. NU skulle vi “settle down”, köpa ett hus och stanna på ett ställe tills Karolina gått ut High School.
Det har hon gjort snart.
Peter ville inte att Karolina skulle få en uppväxt med byte av skolor och kamrater.
Så blev det inte, inte en enda gång.
Det tycker jag också är skönt. Jag är glad att vi bott här under alla dessa år.


Men att landa i tillvaron ja?
För mig.
Det tog tre år. Det har jag berättat för er förr.
Det var ett evigt vägande av för och nackdelar. I början vann Sverige ALLT. Sverige var så överlägset USA i rubbet att det måste ha varit en ren pina att lyssna på mig.
Men, Peter lyssnade och han sa aldrig något om att jag borde vara tyst. Han bara lyssnade, förstod och fanns där. Som en slagpåse.
Jag vet inte vad jag hade sagt i motsvarande situation i Sverige? Men, jag vet att jag inte hade varit lika tolerant som Peter.

Karolina grundade mig, gav mig de rötter jag har.
När hon kom slutade det blåsa.
Numera ser jag det som är bra med USA. Somligt är bättre än Sverige, somligt är det inte.
Jag ser inget i svart eller vitt längre. Det är en enda gråzon mellan polerna.
Det är så skönt!
För det tar så mycket energi att jämföra hela tiden. Det tar så mycket energi att LÄRA sig att saker och ting BARA är annorlunda.


För en svensk i Sverige, eller vem som helst i västra Europa, är det lätt att tro att USA och (vi säger) Sverige är SÅ lika. ATT DET INTE bör bli några kulturkrockar, att man ska smälta in direkt.
FEL! och FARLIGT att ta tro det.
Att flytta hit och skapa sig ett liv är inte gjort i en handvänding. Det blir en krashlandning för de flesta. Botten ska liksom nås.
Sedan tar man sig upp, och saker och ting börjar falla på plats.
En dag inser du att du faktiskt har ett nytt land att älska. Men, det kommer inte gratis.

Ni som bott/bor utanför ert land, hur lång tid tog det för er att landa?
Har du två länder som du kan kalla ditt hem?
Skulle du vilja flytta utomlands?
Skulle du vilja flytta hem till Sverige?

Jag vet att jag skrivit om detta förr, men jag har också en del nya läsare. OCH jag tänker även att detta är ett ständigt aktuellt ämne som vi kan tala mycket, och länge, om.


Ha nu en bra onsdag!!

59 comments:

Jenny said...

Kul att läsa detta! Jag ville alltid bo i USA som ung. jag tillbringade tre somrar (upp till tre månader där) så jag förstår de där kulturkrockarna. jag bodde hos mina amerikanska släktingar som jag trodde skulle leva som vi. Men nej. :) Jag längtade alltid till USA, men nu när man är vuxen kan man se allt bra med Sverige också. Sjukförsäkringen, det sociala skyddsnätet, dagis, skola etc etc. Jag jobbar statligt och det är helt underbart.

Jag har bott (men ganska korta perioder) i London och Paris, och även där blir det stora krockar. Jag kan dock tänka mig att under en period bo utomlands igen. Speciellt nu när jag ännu inte har familj.

Igen, kul att läsa!

Cecilia/svengland said...

Som du vet har vi ganska lika erfarenheter - jag har bott i London i 21/22år nu och det känns hemma och har gjort det länge men jag håller med dig! Det är många kulturchockar fastän man kan tro at det är väldigt lika och det tog mig ett par år att anpassa mig också. Sverige kommer alltid att va "hemma" men jag föredrar i många avseende att bo här. Och jag har aldrig sett det som ett hinder att mina barn har vuxit upp i en storstad, tvärtom, även om jag har fått höra måååånga åsikter under årens lopp om hur dum jag som låter mina barnväxa upp här!!! Jag trivs med den engelska mentaliteten och står inte ut med den svenska trångsyntheten och avundsjukan!Jag bestämde mig tidigt för att stanna kvar och det är någonting som jag aldrig har ångrat, för många år sen pratade vi om att tillbaka men nu är jag glad att vi inte gjorde det, vi hade nog alla saknat allt som finns att göra här och alla möjligheter! Men jag har fått höra många och långa väldigt negativa saker om mitt liv och mina val.

Desiree said...

Vad spännande och roligt att få höra lite mer om Peters historia och uppväxt. Förstår absolut att han inte var sugen på att flacka runt mer och ville ge Karolina det han själv inte fått som barn. Jag förstår dig också med hur svårt och kämpigt det måste varit i början. Att slå sig till ro och finna en plats i tillvaron tar betydligt längre tid än vad man tror många gånger.
Roligt att du tar upp detta ämnen för jag har idag på min blogg tagit upp lite av samma ämne. Nej just nu inte ett dugg sugen på att flytta tillbaka till sverige. Man ska aldrig säga aldrig om något har jag dock lärt mig. Men just nu trivs vi båda så himla bra just här i Basel där vi bor. Men stänger dörren för nya platser och utmaningar vill jag inte heller göra.
Kram!

Jane said...

Navelsträngen till Sverige klipptes av för många år sedan. Jag läser dagstidningarna varje dag men är i övrigt inte intresserad av svensk TV, svenska filmer etc (nu har vi svensk TV hemma, men jag ser faktiskt aldrig på TV). Jag är inte ett dugg intresserad av att flytta till Sverige, det skulle nog vara om jobbet erbjöd ett tillfälle eller för att barnomsorgen är så förbaskad dålig i Tyskland. Jag är rätt sällan i Sverige, kanske 4 dagar om året, även om jag fortfarande har mina bästa vänner och familj där.

Det tog några år innan jag landade i Tyskland, tror att det var ca 4 år innan allt föll på plats och jag slutade jämföra och bli irriterad på saker och ting. Känner mig hemma här, i Sverige, i OC och i England. När vi var i USA gick det betydligt snabbare men nu är jag mycket vanare att flytta omkring och höll inte på och jämförde osv. Tog det mer som det var, även om det fortfarande fanns tillräckligt med kulturkrockar och diskussioner om vart vi helst ville bo. Men det var aldrig riktigt jobbigt.
Nu när vi har flyttat tillbaka till Tyskland så återupplever jag lite av det jag kände när jag flyttade hit 1994.

Jag tror att det viktigaste är att veta att det kommer kulturkrockar och att man blir irriterad. Det gäller bara att vänta ut det, det går liksom över till slut.

Pernilla said...

Har alltid haft en dröm om att få bo i USA men att flytta definitivt vete sjutton om jag skulle vilja.
Innan N kom förra året hade jag stort intresse av att jobba utomlands och med mitt jobb finns den möjlighetem men nu har jag väldigt svårt att tänka mig bryta upp.
Inte få träffa familj och vänner så ofta som man skulle vilja, naturen, matvaror man är van vid, sjuk- och föräldraförsäkringen, den "tysta" sociala koden som man kan, listan kan göras lång.
Samtidigt så finns ändå tankarna om att passa på innan N börjar skolan (har åtminstone fem år dit =) ), ett eller ett par år utomlands om möjligheten uppstår i jobbet.
Men just nu njuter jag fortfarande av att vara föräldraledig! Helt sanslöst egentligen att ha totalt 450 dagar med betalning för att få vara hemma med sitt barn. Nu när han fyllt ett år måste jag ta fem dagar per vecka för att behålla min SGI, innan dess tog jag ut färre dagar för att kunna vara hemma länge.

Ha en riktigt skön dag, satt äntligen framför en dator så jag kunde kommentera. Ser fram emot att läsa dina inlägg dagligen.

kram

eastcoastmom said...

Vi flyttade utomlands 1996 och tänkte att vi stannar utomlands kanske 10 år. Nu har vi svårt att tänka oss att flytta tillbaka till Sverige permanent, vi kommer nog alltid vara utlandssvenskar.

Både maken och jag har bott i USA förut och rest mycket här, jag tror vi trivts bra sen första stund. Klart det varit en del kulturkrockar, speciellt vad gäller skolan och barn. Vad som är viktigt tycker jag är att inte tro att allt kommer bli perfekt och att det inte finns en perfekt plats att leva på, det finns fördelar och nackdelar med allt.

Anonymous said...

Jag kom hit på ett år också, för att förbättra min engelska, eftersom jag jobbade som sekreterare (vad annars?) på en liten import-export fírma. Hade inget jobb men var sponsrad av ett svenskt par i Worcester, Massachussetts. Tant Stina gjorde fredagsstädning för ett äldre par; visade sej att dom behövde "live-in" hjälp, och så kom det sej att jag blev chaufför och allt-i-allo för Agnes Harrison. Hon och maken bodde i ett gammalt farmhus utanför stan. Jag fick mitt eget lilla hus med sovrum och "sitting room" och min egen bil, en tvåsitsig Studebaker! - Harrisons var kväkare och levde ett enkelt liv. Varje veckända kom deras 15-åriga sonson, och det var det bästa som kunde hänt mej. Han ÄLSKADE att lära mej engelska, dvs kritisera mina misstag. :)

Nästa jobb blev som sekr. på en country club utanför Chicago; hade svarat på en tidningsannons och fick jobbet sight-unseen!
När klubben stängde för säsongen i oktober, var mitt år över, men jag kunde ju inte åka från USA utan att ha varit i Kalifornien!
På den tiden (1952)kunde man transportera begagnade bilar fr. Chicago västerut, så jag hörde mej för, om det fanns en bil för Los Angeles el. San Francisco. Nej, men det fanns en som skulle till Salt Lake City. OK - och jag gav mej iväg genom majsfälten i Iowa och Kansas och platta Nebraska och Wyoming. Stannade i SLC några dagar. Fick en bil att leverera till Las Vegas, en stor Cadillac. Sen blev det buss till LA, där jag anlände vid 1-tiden på morron. Busstation vid den tiden är hemsk. Tur nog gick det en buss till San Francisco efter ett par timmar. Ergo; jag kom aldrig till LA! San Francisco - Here I come! 8 månader senare var jag gift! I left my heart in San Francisco. Kom inte tillbaka till Sverige förrän 1960.

Det är kul att hälsa på i Sverige, men skulle inte vilja bo där, i synnerhet inte i en småstad. Allting tycks så inrutat. Och jag är inte mycket för rutin. (ursäkta längden på min kommentar)

Ruth i Virginia

Annika said...

Jenny:
Tack, och roligt att du gillade det här inlägget.
Det känns som om det alltid är aktuellt.
Ja, USA drar nog hela tiden. Förlorar inte sin dragningskraft för världen. Så har det alltid varit.
Kul att du varit här så mkt. Ja, jag vet ju att du har släkt i PA. Läckert och roligt att du varit här i så långa perioder.Så är det verkligen, alla länder har sina fördelar. Verkligen är det så!
OCH ja, det blir kulturkrockar om man så barar flyttar till Norge. Helt sant.
Kramar!!


Cecilia:
Ja, vi har ju det.
Det tycker jag är lite kul.
Jag ser absolut inget fel i att ni bott i London under era barns uppväxt, tvärtom!!
Så härligt!!!
OCH inte heller jag ångrar att jag låtit min dotter växa upp här där jag bor. Skolorna så mkt bättre än de hemma etc.
Precis, numera trivs jag också toppen och har ingen längtan att flytta hem längre.
Rikedom att ha två länder att kalla sina.
Stort tack för kommentar.
Kramar!!

My kids' Mom said...

Hej Annika,

Tack för ett trevligt och intressant blogginlägg :-)

Jag ler när läser om din man som inte vill flytta mer, mina döttrar är Navy-Brats och de har nu deklarerat att de vill flytta tillbaka "hem" till Kalifornien och så vill de inte flytta mer! Vi har ju släpat med dem runt jorden ett antal gånger och de har vuxit upp på Amerikanska militärbaser i olika världsdelar (äldsta dottern är född på en militärbas i Spanien) och har liksom vuxit upp i någon slags tredje-kultur och blivit vad jag kallar världsmedborgare med en sbensk mamma och en amerikansk pappa.

Jag flyttade till USA när jag var 23 och det var verkligen annorlunda än i Sverige, precis som du skriver, och även om det är två västerländska kulterer vi talar om så var skillnaderna enorma och det blev att anpassa sig till mycket nytt.

Jag och flickorna flyttade hem till Sverige 2009 från Japan, och i början var det ljuvligt! "Smekmånadstid" kallar jag det för. Köpa hus i Dalarna vid Orsasjön och få inreda svenskt och lantligt och så blev det svensk sommar! Ja, vi var euforiska. Men sedan kom vardagen och jag som nu är Amerikanskt social och utriktad, välutbildad och kompetent, skulle passa in i en mycket liten ort i Dalarna där det finns fabriker, affärer och turistnäring, typ. Först märkte jag inte av misstänksamheten, jantelagen, och den så berömda svenska avundsjukan…den kom krypande liksom och tog sin in under mitt skinn. Jag drabbades hårt ungefär som i filmen "Masjävlar". Jag skulle inte komma här och komma, och jag kände pressen att jag fick lov att bevisa för folk att jag var trevlig och normal och inte var stroppig och högfärdig som folk här tycktes tro, och det var skit-jobbigt. Jag vet ju nu att mycket bottnar i osäkerhet, rädsla och avundsjuka och jag har fått lov att låta det rinna av mig för att må bra. Rensa i umgängeskretsen…passa mig för att sticka ut.

Hemflytten hade nog varit mycket lättare om vi flyttat till en större stad som t.ex. Stockholm där människorna är vana med folk som har internationell bakgrund, men att flytta hem till en liten ort på landsbygden efter så många år i en Amerikansk miljö är bara för mycket starka människor.

Dessutom är inte Sverige samma land som vi lämnade i början på 1990-talet. Jag har under många, många år precis som du skrytit om Sverige..höjt det till skyarna jämnfört med USA och min man fick precis som din lyssna tyst och diplomatiskt på detta...men mycker har förändrats här nu och till det sämre måste jag tyvärr meddela. Alla får något och ingen får mer. Vi skall vara så lika och så jämlika och det är sjukvårdsköer och dåliga skolor (kolla in senaste PISA undersökningen) och så räcker ine våra pengar till alla sociala program längre och arbetsmarknaden har blivit osäker. För att inte tala om familjen…Inga hemma-mammor här inte! Nej, här springs det i Ekorrhjulet och ungarna hamnar på barnpsyk och BUP och får åtgärdsprogram i skolan, för här skall alla JOBBA och därmed bränner vi ut oss och går in i väggen och blir sjuka…

Nu flyttar jag och mina flickor tillbaka till USA och San Diego i juni och så har jag lovat dem att de inte skall behöva flytta mer :-) Jag skall vara hemmamamma i några år och bara njuta av mina barn.

Ännu en gång, tack för ett intressant och mycket relevant blogginlägg.

Ha en underbar dag!

Kram, Anneli

Annika said...

Desiree.
KUL att du tycker det!! Ja, så var det för honom, ett evigt flackande landet runt och i Europa.
Inte så kul alla ggr, men visst lärde han sig mkt också.
Men han var klar med att flytta, helt klart.
Nej, det är inte lätt att falla in i ett nytt land. SÅ mkt som måste förstås, och ACCEPTERAS.
KUL att du också skrivit på detta idag.
Ska strax komma och läsa!!
Nej, jag vet att Sverige inte lockar dig. Så glad att ni trivs så bra där ni bor nu.
Underbart.
Kramar!!!



Jane:
Det låter så skönt.
Som att du verkligen fallit på plats.
Antar att man också får upp en viss vana då man flyttar mkt?
Att verkligen förstå att det är annorlunda och därmed inte fel!
Tror också det är viktigt att veta att det kommer kulturkrockar. Att det inte går att landa på ett bomullsfält.
Vet man det blir det så mkt lättare.
Tack för din kommentar.
Kram!

Erica said...

För mig gör det absolut ingenting att du skriver om det här flera gånger!
Jag kan helt ärligt läsa det om och om och om igen utan att bli less! :-D
Jag tycker det är så BRA att du skriver just sådana här inlägg! Att du inte "lindar in det i bomull", utan skriver hur det verkligen är att flytta utomlands.
För det är en sak att flytta inrikes, och en HELT annan sak att flytta till ett annat land! Nu har jag ju i och för sig inte gjort det, men jag kan tänka mig att det verkligen inte är någon dans på rosor...

Min STORA dröm är ju, som du vet ;-) att åka/flytta till USA! Och har varit sedan jag var 15/16 år gammal (inget "infall" med andra ord).
Jag vet att det självklart blir kulturkrockar. Som du skriver, så är det omöjligt att klara sig undan dem om man flyttar till ett annat land.
Men trots att jag vet om det, så är min längtan efter USA så gigantisk att jag har svårt att se de negativa sakerna med det landet...

Jag har flera anti-USA-familjemedlemmar (typ alla) som alltid påpekar allt dåligt med USA. Och det här kanske låter sinnessjukt (jag är medveten om det), men det minskar inte min Amerikadröm. Det får mig snarare att längta dit ÄNNU mer, av någon anledning!!
På något konstigt sätt känns det som om jag verkligen älskar USA trots att jag aldrig varit där...

Det jag förmodligen skulle ha absolut svårast för om jag flyttade dit är antagligen bristen på genustänk i USA; i och med att det är en övertygelse jag verkligen brinner för.
Jag kan tänka mig att om genusförespråkare arbetar i motvind här i Sverige (för det gör vi) så är det ingenting mot hur det skulle vara där borta...
Men inte ens det "avskräcker" mig. Då förstår du säkert hur djupt rotad min USA-dröm är...! :-D
Jag har som sagt så svårt att ta in de negativa sakerna med USA just nu; då jag bara ser de positiva sakerna framför mig hela tiden ;-)

Tack för ett toppeninlägg och hoppas du får en mycket fin onsdag!
MVH /Erica

Äventyret framtiden said...

Så fint du beskriver hur du har känt det, vilket jag har läst tidigare, men det gör ingenting att bli påmind igen. Nu skriver du också en hel del om Peter och spontant förstår man att han inte ville flytta längre när Karolina kom. Vilket nog var väldigt bra för henne och också för dig när man vet facit. Jag förstår att det tar sin tid, sin kraft och energi att lämna hemlandet för ett nytt, även om jag inte har gjort det. Här har jag bott sedan jag föddes och troligen blir jag här tills jag dör, men helt säkert är det inte....ibland drömmer jag om att flytta:)
Önskar dig en allra bästa onsdag!

Kramar!

Millan said...

Jag skulle I stort sett ha kunnat skriva det har inlaggt sjalv. Ja, med olika lander da forstas. Men, att flytta till England aven om det ar bra mycket narmare an USA var inte heller en sjalvklarhet. For trots allt ger man upp vardagen och narheten till familj och vanner och traffar dem nu bara 2-3 ganger per ar. For mig var det précis som for dig valdigt succesivt. Forst fantastiskt skoj i Cardiff med allt det nya, och nykar i Ben dessutom. Sedan crashade jag totalt nar vi bodde i London och vantrivdes sa vansinnigt att jag flyttade hem i ett halvar.

Sedan flyttade jag tillbaks och trivdes mycket battre nar vi flyttade till Bristol. Men jag landade inte pa riktigt forran Nils kom. Da fick jag plotsligen ett nytt socialt natverk och liksom hamnade ratt i systemet.

Precis som du sa brukade jag alltid jamfora de tva landerna hela tiden och sverige vann jamt. Mina vanner har sager att det faktiskt var ratt enerverande att lyssna pa... jag kanner att jag INTE ar lika tolerant mot andra svenskar som flyttar hit och klagar hela tiden. Flytta hem da, tanker jag!

Jag kanner mestadels att jag har tva hemlander... men ibland kanner jag att jag inte riktigt kanner mig hemma nagonstans och da ar det varre! Men oftast ar det enbart positivt att bo har tycker jag.

Sa roligt att lasa om din 'resa' men aven om Peters uppvaxt!!

Stor kram

Elisabet. said...

Och hon som bor i landet Halland och bara flyttade från Västerbotten till Skåne och sen hit, läser och ler och tackar alla som har berättat om sina upplevelser som flyttfågel.

Hur intressant som helst!
Nästan alla skriver om kulturkrockar så där allmänt; det skulle vara oerhört intressant att veta hur dom här "krockarna" såg ut.

Vad var det som så annorlunda?

Annika said...

Hej Annika,

Jag har säkert skrivit om temat förut också på din blogg - alltid intressant tycker jag. Och nej, jag kan inte tänka mig att flytta tillbaka. Karriärmässigt är det förstås nästan omöjligt för mig i dagsläget och min man skulle inte kunna få jobb i Sverige. Dessutom, som flera andra, kom jag ju hem en sväng efter college och vantrivdes rätt ordentligt. Jag bosatte mig i Stockholm, hade ett mellanbra jobb där, gjorde massa yoga och pluggade polska deltid på universitetet. Men det var mörkt och kallt, jobbet var inte vad jag ville göra med mitt liv, Sverige kändes trångt och som att man inte kunde komma framåt. Så jag lämnade det igen och började doktorera i North Carolina och jag tror aldrig jag ångrat det beslutet. Under de riktigt jobbiga åren - finansiellt och professionellt - så dagdrömde jag väl om hur det blivit om jag faktiskt stannat i Sverige på mitt trygga jobb som jag hade där. Men egentligen visste jag att jag inte kunde bo i det samhället.

Vad däremot skulle kunna tänka mig är att vara där i något år som gästförskare i Lund, Stockholm eller Uppsala. Mina föräldrar blir ju inte yngre, det skulle vara roligt att ta chansen att resa mer i Europa (passa på att forska lite i mina mellaneuropeiska arkiv) och umgås mer med min syster och ett par gamla vänner. Men det skulle jag bara göra om jag visste att det var en begränsad tid!

Om vi stannar i USA för evigt vet jag inte däremot. Som Desiree säger - lika bra att lämna dörren öppen och aldrig säga aldrig. Vi kommer definitivt vara i Europa i fler vändor iallafall.

Miss Marie said...

Ständigt intressant ämne. Jag har ännu inte landat i England, vet inte ens om jag vill det? Det är kanske det svåraste! Skulle kunna skriva många rader om det här, men jag nöjer mig med att konstatera att det är skönt att höra att du landat så bra i ditt liv, det ger mig hopp om framtiden!

Annika said...

Pernilla:
Du skulle kunna resa nu. Flytta med N. Innan han börjar skolan. Men ett vet jag det inte är omöjligt att flytta med ett skolbarn heller.
Just saying :-)
Exakt, du listar précis de sakerna som är svåra att ta till sig i utlandet. De sociala koderna tex, det tar tid.
Saknaden till familj och vänner också.
Sverige, naturen.
Sjukvården är bra här, bättre än hemma, för oss som har försäkring, lägger jag till. De oförsäkrade lever ett jobbigt liv, och det är SÅ FEL!! Men det är ett helt annat inlägg.
JA!! Er fldrarledighet!! HELT otroligt.
DEN är unik i norden.
Fantastiskt! SÅ är det INTE här. Inte ens i närheten. OCH dagis skitdyrt.
Så det finns verkligen fördelar och nackdelar.
Kramar!!!



Ruth:
Din historia är fantastisk!!
Tänk att du bara drog iväg i bilar mellan olika platser på det sättet.
WOW!
OCH sen gifte du dig…
OCH jag förstår att du lämnade ditt hjärta i SF!!
Verkligen!!!
Nej, en småstad i Sverige tror jag också är svårt. Precis som jag inte skulle vilja bo i en småstad här.
Tack Ruth för din kommentar!!

Annika said...

Eastcoast:
Ja, ni har ju verkligen levt som expats. Du har verkligen olika erfarenheter.
DET är ju så bra att dem i bagaget.
Gillar också USA, som du vet :-)
Ja, kulurkrockar kommer, och det måste man vara beredd på..
Skolan ja, den kan bjuda på ett och annat som kan vara smått chockerande.



Anneli:
TACK!
Vad roligt att du gillade detta inlägg.
OCH du vet ju vad Peter gått igenom då. HAN säger att det fanns massor med fördelar också, tex att lära känna folk, anpassa sig, veta hur man ska bete sig på en ny skola etc.
Se nya platser osv
Intressant det du skriver om att flytta hem.
Jag känner många som inte trivts så bra vid återkomsten till Sverige.
En del flyttar tillbaka igen, hit till USA.
Andra flyttar till andra platser.
Jag tror att det är svårt när man väl varit ute i världen att landa igen, speciellt om man varit borta länge.
Småstäder skrämmer mig, överallt, även i USA.
Skolan i Sverige har jag nOLL längtan till. PISA säger allt där. Oj oj vilken skam för landet.
Det är som jag skriver, man får ta det goda med det onda i alla länder.
Inget land är perfekt.
OCH nu ska du tillbaks!! HOPPAS att ni får det jättebra i San Diego!!
TACK för din kommentar, mkt att tänka på där!!
Kramar!!

Annika said...

Erica:
DET är BRA att du inte tycker det.
Ämnet blir liksom aldrig gammalt, och det kommer att tas upp igen och igen på min blogg, och på andras bloggar.
TACK, så glad att du gillar det jag skriver.
Nej, jag vill inte linda in det i bomull. Jag vill vara ärlig.
Det är bra för andra att förstå det.
Jag vet att du längtar hit. Risken är väl att dina förväntningar är för höga :-)
USA, som land, har ju dragit och lockat sedan folk började komma hit. OCh det kommer förmodligen alltid att ha en lockelse för världen.
Men kulturkrockar kommer som brev på posten.
Skulle verkligen önska att du kunde komma hit ett tag, och SE landet och vara här.
Varför är din familj så anti USA???
Finns det ngn anledning?
Har ngn av dem varit här?
Gick ngt fel?
Undrar lite när jag hör att folk är anti-USA…
Genustänket ja, det får du nog lägga lite åt sidan. HAHA!
Men det är samtidigt feminismens vagga, ja du vet…
MEn, jag tycker verkligen att du ska försöka komma hit. OM inte annat så på semester!!!
Ha det då gott!!



Karin:
Aww, tack!
ja, du har läst om det förr. OCH, det är säkert inte sista ggn jag skriver om det heller.
Ett outtömligt ämne.
JAG är glad att vi inte har flyttat under dessa år: Jag är en hemmakatt och vill helst bara vara på ett ställe. Idag skulle jag inte ha flyttat till USA, om jag bott hemma. Jag skulle itne våga, helt enkelt.
Jamen det är ju toppen att leva och dö på Åland. Vilket härligt liv. Det är som min mormor, hon har bara bott på en plats i hela sitt liv. OCH why NOT!! Det funkar ju utmärkt väl det också.
Stora kramar!!

Annika said...

Millan:
STORT tack, vännen!
Jag vet ju att vi är väldigt lika.
NÄR ska vi ses???
:-)
OH ja! Visst ger man upp vardagen då man flyttar iväg. Då man kommer till Sverige är det sommar, eller jul. Eller ja…
man jobbar inte, man är bara där och har det bra.
Ingen vardag.
ÅÅÅ så du flyttade tom hem i ett halvår! Jag tror ändå det är nyttigt att få sådana smällar. Det hjälper i långa loppet iaf.
BARN grundar, de grundar så otroligt.
Karolina grundade mig, gav mig de tunna rötter jag har. Eller vad man ska kalla det…
Samma med dig.
Då började mitt liv i USA, när K kom!!
Ja, herregud vad man häll på att jämföra i början. SJUKT, men nödvändigt.
Stackars dem som tvingades lyssna på oss, Millan!!!
Hur orkade de?
Medalj till dem idag.
nej ,jag har inte heller den tolerans som många gav mig. Jag tänker som du: flytta HEM så!!
Ähuummmm,,,,how fast we forget ;-)))
Stor kram till dig!!!!



Elisabet:
DET kan nog ha varit en sann kulturchock för dig också, kan jag tro.
Sverige är ju avlångt och platser och människor olika.
Kulturkrockarna var/är många. Jag tror jag ska vika ännu ett inlägg till det så får vi se vad alla tycker. OCH vad jag tyckte.
Stay tuned. DET kommer!!

Annika said...

Annika:
TACK!
Ja, det här ämnet tåls att ta upp igen och igen och igen!!
Det blir aldrig gammalt. SÅ, det lär komma på tapeten igen inom en viss framtid.
Intressant att du inte vill hem igen, men du är ju inte alls ensam om att känna så.
BRA ändå att du flyttade hem och provade på hur det kändes.
Jag förstår att det är svårt för dig och din man att flytta hem nu. Ni har bra jobb här, och trivs etc.
Du har verkligen en gedigen utbildning härifrån också. Jag minns ju nu att du skrivit förr om att du gick på uni i NC.
Precis, inga dörrar är stängda för er. Alla är öppna. Fantastiskt!
OCh att flytta ngnstans till Europa för er vore säkert SÅ intressant i sinom tid.



Marie:
Ja, du…
Det där med att inte vilja landa det kan jag nog också skriva under på. DET ville jag kanske inte heller?? Nej, det var med visst kämp jag kom ner på marken.
Men ack och OOOO så mkt roligare och lättare livet blev då jag gjorde det. Allting.
Jag önskar, av hela mitt hjärta, att du snart ska komma dit jag kom. Du har ju inte bott i England så länge heller än. Give it time, my dear!!!!

Erica said...

Ja, risken är att mina förväntningar på USA är för höga. Risken finns att det blir "platt fall" den dagen jag kommer dit.
Jag ångrar dock hellre saker jag gjort än saker jag inte vågat göra...
Mina skyhöga förväntningar beror mest troligt på att de trots allt byggts upp under så lång tid som ett decennium.
Men min ekonomi ger tyvärr inget rum för sparande just nu. 100-200kr vissa månader, men i den takten tar det typ evigheter... ;P
Nåja, så kommer det ju inte att vara hela livet, så förr eller senare sitter jag på ett plan över Atlanten! :-D

Jag vet tyvärr inte varför min familj är så pass anti-USA.
Vad jag vet har de egentligen ingen konkret anledning till det, då ingen av dem (oss) varit där. Mina föräldrar har aldrig varit utomlands, och "bara" 3 av 4 av oss syskon har varit utomlands.
Det är nog mer någon typ av "man-ska-inte-tycka-om-USA"-grej eller något sådant...
USA-drömmen tycker jag mest möts av typ "Varför är du så fast på USA? Det är ju bara skit, droger och dubbelmoral där".
Ja, det är frustrerande!!!
Så nej, de har egentligen ingen (riktig) anledning att vara anti-USA.

Jag kommer då i alla fall att fortsätta tycka om USA. I alla fall tills jag fått motsatsen bevisad ;-)
En sak som i och för sig kanske är en av mina falska förhoppningar, men det är ändå en känsla...
Det känns som alla möjligheter är så mycket större i USA än i lilla inskränkta JanteSverige.
Självklart fattar jag att man måste JOBBA för framgång oavsett vilket land man bor i, men det är ändå en känsla som inte riktigt vill ge vika.
Men det är kanske för att jag bott hela mitt liv i lilla fjuttiga Piteå; en pluttiskommun med bara 41000 invånare. Kanske är det annorlunda i Stockholm eller Göteborg?
Men det känns ÄNDÅ som om möjligheterna i USA nästan är obegränsade i jämförelse...

MVH /Erica

L said...

Spännande att läsa om er historia. Och jag kan verkligen förstå Peter att han vill stanna kvar på ett och samma ställe efter ett liv med många flyttar.

Vi är nu inne på vår andra USA-runda. Första gången var på fyra år (vi sa ett, max två år...). Flyttade hem när dottern då var 10 år. Vi kände lite som så att det då var dags att bestämma sig, hon höll på att bli väldigt amerikansk och vi kände att vi kom längre o längre ifrån Sverige. Jag längtade hem, ffa till familjen.
Nu är Inessa glad att vi fattade det beslutet, hon tycker att hon haft en lättare och roligare tonårstid än sina amerikanska kompisar. Friheten för tonåringar är ju större hemma än här i USA.

En sak jag var frustrerad över när vi flyttade den gången var bl.a kulturen att alltid be om ursäkt - excuse me - så fort någon passerade en i affären. Men, när vi flyttade tillbaks till Sverige upplevde jag alla som oerhört oartiga och buffliga. jaja, man vänjer sig.

Dessutom blev jag mycket upprörd över svenskarnas otacksamhet över vårt sociala skyddsnät, vår föräldraförsäkring, sjukförsäkring, dagis etc etc. De fattar inte hur bra vi har det.

Nu har vi bott i Boston snart två år och flyttar tillbaks hem i sommar. Det känns lagom. Sonen vill hem till kompisar och jag vill hem och jobba.

Har dock en stor kärlek till USA, trots kulturella och politiska krockar. Några av mina bästa vänner bor här (från Clevelandtiden) och vi åker mycket fram och tillbaks.

Man vet aldrig om det blir ytterligare någon vistelse, kanske här, kanske någonstans i Europa. Men, vi får nog vänta några år annars förlåter aldrig vare sig sonen eller hans bästa kompis oss :)

Annika said...

Erica:
Aha, enbart fördomar alltså.
Sånt är inte kul.
Nej, sådan behöver du inte lyssna på.
För som du vet har de ju FEL! FEL! FEL!
Blir så trött på dem som inte varit här och har så starka åsikter. (tänker inte på din familj nu, utan på många andra jag mött)
Lustigt att det alltid är de som "vet mest".
JAJA, de hade haft en helt annan uppfattning om de varit här, det lovar jag.
Ja, risken är att det blir platt fall då du kommer hit :-)
Men du är så pass klok att det inte blir det.
Jag vill, och hoppas, verkligen att du ska få komma hit och se landet med egna ögon! Hoppas att det blir så en dag, Erica. NÄR det än blir.
OCh ja, att jobba här ja…
Du har rätt i att den där drömmen lever, och att den ofta går i uppfyllelse. Men den är lättare att uppnå med en uni-examen av ngt slag :-)
THAT being said, det är INTE omöjligt utan heller.
YOU can do it!!!


Lisa:
TACK roligt att du gillar inlägget.
Detta ämne blir aldrig uttömt.
Det är bra att Inessa gillar att ha vuxit upp hemma. Som du säger ÄR det en annan frihet där. Läxor, press och sånt finns inte i lika hög grad. OCH sen detta att de kan cykla, eller gå, eller åka kommunalt. Här är man så bilberonde.
Ja, det där att alla bad om ursäkt tyckte jag också var underligt i början. Men nu har man ju vant sig, och nu tycker jag att svennarna hemma är så buffliga.
HAHA!
Så ni ska hem snart. Så fint att ni trivts under era år här.
OCH vad härligt att snart hela familjen är samlad igen!!!

Anonymous said...

"Ooops, I didn´t mean to disturb you."
"Oh, sorry about that."
"Excuse me - may I ..."
"Of course! Glad to help out."
"Nice jacket, Ruth". "Thank you, Karin!"

Det där med att använda namn, är något mina svenska bekanta har svårt att vänja sej vid. Måste säja att de flesta svenskar inte är särskilt glada av sej, när dom är ute bland folk.

Ruth i Virginia

Annika said...

Ruth:
SANT så SANT!!
Tycker man snabbt vänjer sig vid hur trevligt det är med artigheten här. OK; ytligt kanske? men so what? Det är sååå mkt trevligare än bufflighet iaf!

Channal said...

Spännande historia och Karolina är kittet i er liv. En trygg uppväxt! En jättefin familj är ni. Jag har alltid tyckt om andra kulturer. Jag är nyfiken och vill lära nytt! Vilken rikedom du har fått!! På TV har det börjat en serie, Welocme to Sweden! Kul o snacka om kulturkrockar. Serien är baserad på en amerikan som flyttade till Sverige. Se den på TV4-play.

KRAMAR Anna

Anne said...

Favoritinlägg!!! Tackar och bockar för det!
Vad intressant att höra mer om Peters bakgrund och historia också. Jag förstår till fullo hur han resonerar.
Är det inte lite så överlag ofta, att när man själv får barn så vill man antingen göra som man var uppväxt eller tvärtom? Det betyder itne att det är så svart eller vitt eller att man antingen älskade/hatade delar av sättet man växte upp. Tvärtom, man ser för-och nackdelarna man fick men som vuxen när man själv kan välja så väljer man antingen ofta modellen man växte upp med (t.ex. flytta mycket själv) eller så vill man rota och stanna.
Ja, du förstår vad jag menar. Ja, det här gäller för mycket, vissa saker tar man med sig, för vidare, vissa gör man helt tvärtom.
Så sant Annika, det är SÅ sant. USA och Sverige/Norden är faktiskt inte så lika som alla tror. Jag kan nu tycka att många har en väldigt naiv syn, en lätt romantiserad syn (baserad på tv och film) om hur det är här. Men det är ju en helt annan sak att leva här.
Plus och minus. Men det är annorlunda. Samtidigt, visst, mycket är ju enkelt också, lätt att anpassa sig till (i jämförelse med att flytta till t.ex. Kina så är det så klart enklare flytta hit men därmed inte sagt det är såå enkelt).

Alla har vi nog våra grejer, saker vi ska igenom för att landa. Jag tror faktiskt det. Vissa mer, andra mindre. Jag har aldrig kört jämförandet på det sättet jag vet du (och många andra!) behövt gå igenom förrän de landat. Jag har tampats med språket istället, via språket som jag känner mig annorlunda och som jag inte helt landat.
Som sagt, alla har väl sina hinder man måste igenom bara.

Det där som Annelie (?) tog upp om att Sverige förändras också, det har jag lite svårt att greppa faktiskt. Men inget där står ju still och det förändras där också, attityder, sätt att leva osv. Det är svårt för mig att se och kan göra hemlandet kan kännas främmande plötsligt. Ja, samtidigt förändras man ju själv också. Men kanske tydligare för dig t.ex. då du åkt hem så mycket under årens lopp.

Har folk här sagt något om dig och hur de tycker du förändrats och utvecklats under åren?
Jag vet att jag hemifrån fått höra jag blivit "amerikaniserad" och är en halv-amerikan. Jag måste nog nyfiket fråga de jag känt här rätt länge och följt mig, om de tycker jag är väldigt "europeisk" eller hur de ser mig....
Själv så tror jag ju att det är en väldig mix, jag är både och. Blir mer så här hela tiden, det luckras upp. Är inte bara 100% det ena eller det andra, utan en blandning.

Så nu till frågan. Du skrev Peter varit bestämd, nu vill jag rota mig och bo så här tills vårt barn går ut high school. Nu står vi nästan där, så vad händer nu för paret? Jag vet det här lite småsnackats om förut, att kanske kanske göra nåt annat när Karolina gått ut college.
Tror du att ni är Reston trogna under många många år till eller tror du att det kan bli nåt annat längre fram??

Bra inlägg Annika, MYCKET bra!
KRAM

Martina said...

Väldigt intressant inlägg. Hur skulle man inte kunna tycka att det är intressant när man är utlandssvensk själv?! Det här är ju en sa stor del av vart liv. Det är vart liv.

Tog det lang tid att landa? Ja...det har det nog gjort. Jag kan inte svara pa exakt hur lang tid för det har nog gatt väldigt mycket upp och ner i olika faser.

Jag förstar precis vad du menar att folk tror att det är enkelt att smälta in direkt i ett land som Usa eller europeiska västländer. Visst är det med största sannolikhet enklare att anpassa sig till ett liv i Frankrike än om jag skulle ha flyttat till Pakistan. Absolut. Men det finns ända manga kulturkrockar och skillnader för att det ska vara nog sa jobbigt. Allt fran sma till stora saker.

Jo visst har jag tva länder som jag kallar mitt hem. Absolut efter nästan lika lang tid av mitt liv i Frankrike som i Sverige är bada dessa länder mitt hem. Fast pa sa olika sätt. Ibland känns det som att man har tva hem. Ibland undrar man om man har nagot som verkligen är hemma. Jag kan känna att jag känner mig hemma i Nice men ända inte riktigt och precis samma sak i Sthlm. Fast det som jag gillar här är sant som jag inte gillar i Sverige och vice versa. Det är en komplicerad historia. Lite som ett hate-love relationship.

Skulle jag kunna flytta tillbaka till Sverige?
Ja. Och nej. Jag skulle säga att det totalt beror pa omständigheterna. Vissa omständigheter skulle jag nog absolut inte vilja det. Andra omständigheter skulle absolut kunna fa mig att göra det. Men OM jag skulle göra det en dag sa skulle jag bara kunna tänka mig att flytta till Sthlm. Och jag är säker pa att det inte skulle bli helt enkelt. Det skulle nog bli lite som att flytta utomlands igen, fast tvärtom. Kanske nästan svarare pa sa sätt att eftersom man ju är svensk sa skulle väl folk antagligen inte ha nagon förstaelse varför man skulle känna sig lite off och ha svart att anpassa sig.

Ja du Annika, det här ämnet skulle vi nog kunna skriva en hel bok om... Det slutar aldrig att bli intressant för oss.
Stora kramar

Anonymous said...

Man behöver inte resa utomlands för att få kulturshock. När vi kom hit efter 20 år i San Francisco-området och över ett år i Alaska 1974, var det det som att bli förflyttad cirka 30 år bakåt i tiden. Vi hade bara sonen med oss; han älskade Alaska och vi trivdes också. Alla tre blev deprimerade. Dessutom bodde vi i en möblerad lägenhet i 4 mån. medan huset byggdes. Det tog flera år, innan vi började
känna oss hemma i Ol´ Virginny. Nu trivs jag jättebra och tar del i vad som händer i lilla Herndon.
Men jag reser fortfarande på svenskt pass. Svårt att gå upp!

Flytten till Indonesien är en annan historia. Men man får följa det gamla rådet:
"Bloom where you are planted."

Ruth i Virginia

Annika said...

Cbannal.
Ja, det är hon verkligen!!
Flickan som grundade mig.
Tack för snälla ord.
Vi ser på Welcome to Sweden alla tre. Himla komiskt!
En hel del jag känner igen där.
Kramar!!


Anne:
TACK!
Så roligt att du gillar detta inlägg. Det är ett ämne man man kan tala HUR mycket som helst om.
Det blir aldrig gammalt.
Jag tror att åldern har betydelse då man flyttar, jag var 27. Inte purung, inte heller gammal. Vi bodde i en två i Arlington. Vi började från scratch. Ja, med de grejjer Peter hade. JAG skeppade inte över mina prylar.
JO, jag tror att den egna barndomen spelar in mkt i hur man uppfostrar sitt eget barn. Peter ville verkligen inte att hon skulle flytta såsom han hade gjort., och det var helt OK med mig som ju är en hemmakatt.
VISST är det stor skillnad på film och tv och det riktiga USA.
OJ.
Vet inte om folk riktigt förstår det, och hur stort det här landet ÄR!
OCH hur olika det är från stat till stat.
Sedan tror npg många att det bara är att slå sig ner och leva svenneliv fast i USA.
NO it is NOT!!!
Ja jag vet att du kämpat med språket, Anne. Tycker du att det går bättre nu?
Det är ju också ngt, svennar tror ofta att deras engelska är så bra. Att de är flytande.
Men det blir man varse om ganska snabbt att den inte är. JAG MED!! Jag trodde nog inte det skulle vara så svårt som det är.
OCH än idag har jag dåliga engelskadagar då jag låter som en idiot.
Anneli ja, hon har har verkligen skrivit en tänkvärd kommentar.
Sverige förändras, och vi med.
Vet du, ingen har direkt sagt till mig att jag amerikaniserats. De kanske har tänkt det, men ingen har sagt ngt.
Ibland kan jag få höra att mina kläder kanske ser amerikanska ut, eller håret. SO be it. Jag bor här. Men inget om mitt sätt. Jag vet inte vad de tycker, egentligen…
Mitt språk kan de inte säga ngt om för det är ungefär lika bra som det var då jag bodde i sverige. Jag blandar inte, jag bryter inte, jag har inte svårt att hitta ord på svenska…
Outtämligt ämne detta, Anne. Vi kan snacka om det i evigheter.
Vad ska paret B göra? Jo vi flyttar nog ngn ggn. Men vi bor kvar i Reston ett par år till iaf. DET vill K, och det vill jag nog också.
Sen kan vi nog röra på oss. Kanske Boston?
DET vore najs.
KRAMAR!!!!!

Annika said...

Martina:
TUSEN tack!
Roligt att du gillade.
Ja, det är alltid rykande aktuellt för oss svennar i utlandet.
Lika kul att snacka om och att stöta och blöta.
Exakt, flyttar man till Pakistan så förväntas man få kulturchockar, men flyttar man inom Europa o USA verkar alla tro att det ska flyta på som på räls.
Eeeehhh…det vet vi som flyttat att det inte gör.
JAG kan känna som du ibland? VAR här jag hemma? Nr jag är i sve kan jag känna att jag inte riktigt passar där längre. När ajg är här kan jag känna att jag aldrig blir amerikan, och inte vill det heller.
Ja, det är nog så att på ett plan har man blivit lite rotlös.
Jag tror att jag skulle fixa en hemflytt till sve ganska lätt. Men jag vet också att det skulle bli jobbigt många ggr, och att jag skulle sakna så fruktansvärt mkt fr USA.
TUR att man slipper välja och kan åka lite fram och tillbaka.
I dagsläget har jag ingen lust att flytta hem. Men det kanske jag får i framtiden.
jag med, jag kan bara tänka mig att flytta tll Sthlm. Med undtantag ett prövoår på landet., men det är en anna historia. Men flyttar jag tll Sve blir det hem till Sthlm.
Vi skulle kunna skriva en bok,Martina. Det skulle stå mkt i den!!!
Kramar!!!


Ruth:
Så är det ju absolut, och speciellt i ett stort land som USA där allt är olika från stat till stat.
SÅ lustigt at ni tyckte det var så gammaldags att komma hit då ni kom för 40 år sen.
OCH se hur det ser ut här idag…Richest place in the US and all.
Lustigt hur det kan ändras.
JAG trivs också i good old Virginny. Men jag skulle INTE vilja lämna NoVA. Skulle inte trivas i Richmond tex, och absolut inte i södra VA.
Rik stat, men jag kan bara tänka mig NoVA. Norrut skulle jag kunna flytta, men bara till en större stad. Småstäder skrämmer mig.
Du har levt ett liknande liv som Peter, och dina barn också.

Anonymous said...

Vilken bra inlägg Annika!
Och som alla säger så blir det aldrig tröttsamt att talas om.
I september blir det 11 år sedan jag kom hit till Irland. Det låter inte alls länge när man läser om dina 21 år eller Ruths! :-)
Jag tror att jag fortfarande är rastlös innerst inne. Hade jag kunnat hade jag gärna flyttat till USA, Australien eller Kanada med familjen om chansen funnits.
Jag trivs med att bo här men jag känner mig inte rotad. Även om barnen har sått några små rötter för mig.
Men inte heller rotad till Sverige mer än att man vill åka dit för att träffa familj och vänner.
Jag känner att den svenska mentaliteten inte alls passar mig.
Jag gillar att de här, precis som i USA och Brittanien, är väldigt hövliga till vardags med sorry och excuse me vart än du är.
Kanske skulle jag passa som en AirForce anställd med världen som boplats? :-)
Jag förstå dock att Peter som haft en sådan barndom istället ville hitta en fast punkt för sin familj.

KRAM!

Annika said...

Jess:
TACK!!
Vad roligt att du tycker om inlägget.
Elva år är lång tid. På den tiden har man definitivt hunnit skaffa sig en bra uppfattning om landet man bor i.
Det där att bli rotlös tror jag slår till för alla som bott länge utomlands.
Jag vet att du var på väg att flytta hem i somras. Men du kände att du inte ville?
Förstår så väl om det är svårt, speciellt om man ska till en liten ort.
ja livet i det militära är ju annorlunda, men jobbigt. Tror dock det passar vissa.
Vad säger din man om att lämna Irland för ett ennat engelsktalande land? skulle han kunna tänka sig det?
Ja, det hövliga till vardags tycker jag också om. Absolut.
stora kramar!!

Anne-Marie said...

Oj så många långa och intressanta kommentarer. OCH intressant inlägg förstås. :)
Kul att höra denna gången litet mer om Peters bakgrund och hur han sett på det hela med flyttar osv.
Jag har ju också skrivit om detta på min blogg att det tog mig mycket lång tid - tror det var ungefär 10 år faktiskt - att landa i USA. Minns fortfarande var jag var när jag insåg att jag faktiskt bodde i USA och inte i Sverige. Och jag höll på, precis som du, att jämföra länderna. Tänk så mycket spilld tid egentligen. Och länderna är otroligt olika. Mycket mer olika än vad man kan tro när man bor i Sverige. Folk tycks tro, precis som du skriver, att de är så lika. Det är de inte.
Flera av mina vänner, inklusive min mamma, frågade om jag skulle flytta tillbaka till Sverige när Michael gick bort. Nej, det kändes helt fel då. Nu har jag ju litet andra tankar men jag tror att jag skulle ha svårt för att flytta tillbaka. Men, man skall aldrig säga aldrig.
Jag kommer att ha varit i USA i 17 år om bara 2-3 veckor. Ibland fattar jag inte att jag levt så stor del av mitt liv i USA. Det känns inte som så lång tid. Många tycks landa och känna sig mer hemma när de får barn. Jag har ju inga barn och det kanske var en anledning till att det tog mig så lång tid att faktiskt bli klar över att jag bodde här.
Språket har aldrig varit några problem som tur är. Jag måste nog erkänna att jag föredrar engelska framför svenska. Känner mig mer hemma på engelska. Det gjorde jag nog till viss del redan i Sverige. Jag jobbade med engelska och jag hade mycket engelska omkring mig på fritiden också genom det bokförlag jag och min pappa hade.
Skall bli spännande att se vart ni eventuellt tar vägen.
Stor kram!!

Madeleine i USA said...

Kanonbra inlägg! Jag känner igen mig i att första månaderna är smekmånadfas, men samtidigt har det varit gungig och jag försöker verkligen hitta mig själv här, men det är inte lätt. Hoppas om/när jag får ett jobb att det kommer lossna lite.
Ha en fin eftermiddag!

Anonymous said...

Annika - du har de mest fantastiska och intressanta inlagg. Har med stort intresse last alla kommentarer och ditt inlagg idag. Jag hade aldrig svart att landa har, kom forst till San Fransico pa var brollopsresa. Jag tyckte allt var sa fantastikt fint och spannande, jag ville bara vandra runt och se allt - och ta farjan till Sausalito. Jag gick sedan ocksa pa college har och jag tror att det gjorde min flytt hit lattare. Vi har bott pa manga platser i USA, nu i var lilla by i Vermont. En sak ar vi totalt overens om, vi vill aldrig bo i suburbia igen. Det ar roligt att aka till familjen i Sverige, jag skulle inte vilja bo har, "hemma" for mej ar har. Jag har svenska vanner har som alltid sajer att de ska aka "hem" till Sverige efter 35 ar har. Och jag tycker ocksa att hur kan man egentligen jamfora ett litet land med 9 million lugna och nagorlunda ordentliga svenskar med en hel continent med 350+ (det kanske ar fler nu?) miljoner. Varje stat ar ju som ett litet land i sej sjalv. Tank bara pa du i NoVa och jag in the wilds of Vermont - vi har fortfarande mycket sno. MEN - jag sag en handful snodroppar idag. Lycka!! Tack, Annika, for att du bringar gladje till mitt morgon te. Kram, Ann

Unknown said...

Hej Annika!
Intressant inlägg....jag har bott 10 år i Danmark o min man är dansk. Vi flyttade hit till Rangsby min hemby för över 30 år sedan.....inte mitt påhitt utan mannen ville flytta hit till skogen där han trivs med naturen, skogsjobbet o jakten. Så man är kluven med två hemländer.....ibland vill man vara i DK. Men vi trivs här i lungnet o nära till sjön o Fagerö.

Liz said...

Hej Annika, nu var det lange sedan igen som jag hade tid att satta mig vid datorn, och aven om jag forsoker att kika in via telefonen, blir det alltid lite jobbigt att kommentera och egna inlagg pa bloggen via telefonen, nej, det funkar inte for mig.

Men, nar det ligger ett sant har inlagg ute pa din blogg, maste jag bara logga in. Finns sa mycket att skriva om det och jag har last allas kommentarer och igenkanningsfaktorn ar ju stor manga ganger. Dock skiljer sig vara erfarenheter mycket och det gor att mina tankar ar annorlunda.

Jag flyttade fran Sverige som 19 aring. Skulle bara till Schweiz ett ar, sen tillbaka till Sverige. Ett ar blev tva, sen borjade jag studera och jobba och till slut blev det 5 ar i Schweiz. Stora skillnader mot Sverige, men jag hade inte riktigt landat i vardagen, da jag forst bodde hos min vardfamilj, sen pa min internat skola och sen i olika lagenheter som jobben erbjod pa olika platser i Schweiz. Jag slog aldrig rot nagonstans, och det var speciella ar. Mycket var "ordnat for mig" sasom boende genom jobb, aven om jag ju fick skaffa jobb sjalv forstas, och kontrakt etc skrevs genom jobbet. Kan tanka mig att det ar lite likt livet som manga utlandssvenskar lever dar det ar genom jobbet man flyttar. Jobbet betalar flytt, fixar ofta boende, skolor etc, man jobbar kanske for ett svensk foretag fast utomlands, sa det ar en annan varld. Flyttar man med sin svenska familj, blir det ju inte samma sak som att landa som ny i ett land. Det blir mer en mildare variant kan jag tanka mig, da mycket ar fixat och klart.

Liz said...

Nar jag sedan flyttade till Tyskland direkt efter mina 5 ar i Schweiz, sjalv pga att det var lattare att jobba inom EU. Svart att bli kvar med de visum jag hade. Det jag inte visste da var att jag skulle bli kvar i 8 ar. I Tyskland landade jag, jobbade, hade min lagenhet, hade vanner, landade aven privat. Vardagen satte in, men jag trivdes, aven om jag bodde i en mindre stad, anpassade jag mig. Aven om jag blev "kand" efter bara ett par dagar som "svenskan" som flyttat dit! Tyskarna tyckte det var exotiskt med en blond svenska..:) Det hade ju aldrig hant om jag flyttat till en storstad! Pa gott och ont kan tillaggas haha! Mitt uppbrott fran Tyskland hade ju sina skal, men storsta skalet till flytt var ju att barnomsorgen var usel, och jag inte kunde fa dagisplats. Hade man inte nagon mormor som kunde ta hand om barnet, funkade det inte. DAR lag och ligger Tyskland mycket langt efter..tyvarr.

Jag flyttade tillbaka till Sverige i 2 ar innan jag flyttade till USA. Det var bland de tuffaste aren jag haft i mitt liv! Jag kande mig inte langre svensk, vanner och familj hade flyttat och var utspridda, sa jag hade inte nagon "bas" (att alla vanner och familj bodde i Stockholm tex) och inte nagon direkt stad att flytta till. Valde Vasteras pga att min basta vaninna bodde dar och att hon genom kontakter kunde hjalpa mig att skaffa jobb. Jag fick kampa hardare an en "normal" invandrare med att komma in i systemet igen. Det var tufft. Det blev strul med mitt jobbkontrakt sa istallet for att borja jobba pa en gang, blev jag arbetslos i ett halvar, och jag hade inte ratt till A-Kassa, da jag inte betalat in nagot till den under alla mina ar utomlands, jag hade ju aldrig jobbat i Sverige! Jag fick inte nagot barnbidrag, inte nagra pengar alls fran nagonstans. Har flyttade man "hem" till Sverige och jag fick leva pa fa besparingar fran att jag salde allt vid flytten, da jag inte ens fick socialbidrag eller bostadsbidrag. Gissa om min bild av Sverige sprack! Efter mycket om och men, fick jag hjalp med bostadsbidrag och sen klara mig sjalv tills jag borjade jobba. Barnbidrag som alla far, fick jag som atervandande svensk inte ratt till for min svenska dotter. Att ha trott att man skulle fa hjalp, klara sig utan problem om problem uppstod i Sverige som hjalper alla, som har ett sa bra skyddsnat, blev helt plotsligt mitt fall. Visst hade dom fel och jag fick till slut barnbidraget, men vilken kamp det var!

Att vanja sig vid kolappssystem, att trangas pa bussar och tag, att alla var sa otrevliga, var svart att ta till sig, nar jag tidigare alltid blivit en i ganget pa jobbet, och aven privat. Nu ar ju dessa tankar mycket baserade pa mina erfarenheter, men jag tyckte att har man inte vuxit upp med, gatt i skolan med, eller eventuellt traffats pa jobbet, sa har man i Sverige inte nagot stort umgange. Man traffar alltid samma vanner och kretsarna ar ofta mycket avkapslande mot andra och det ar inte latt att vara den nya och komma in i gemenskapen. Folk halsar inte, pratar inte pa bussen, alla stirrade ner i marken, nu var ju detta innan smart telefonernas intrang, jag kan tanka mig att svensken alskar dom, da man inte behover titta upp och starta en konversation. Det ar annu lattare nu att inte behova umgas normalt eller smaprata sinsemellan.

Liz said...

Det var ocksa svart att komma "hem" till en lagenhet i en stad dar man inte egentligen horde hemma, men jag hade stort stod fran min vaninna och hennes familj, men anda...man kan inte alltid ta upp all tid dar heller. Detta var ju innan jag och Chris var gifta, och han var i Irak under de varsta aren och vi kunde inte heller halla kontakten. Under 2004 kunde vi inte ens pratas vid under Januari till Oktober. Ett enstaka mail har och dar. Det var andra tider da med kommunikationen i krigszon. Den standiga oron gar inte att beskriva..

Hursom, det var tufft att vara fattig ensamstaende smabarnsmamma och att komma till hosten, nar det blev morkt och kallt och regn i over ett halvar, det var det varsta. Sa annorlunda (givetvis) mot att komma under ett par veckors semester fran Tyskland under sommaren, da alla har semester, ar pa sitt basta humor, fester, kraftskivor...Att vardagen ser annorlunda ut ar ju klart att man vet, men det blev tuffare an jag trodde. Dessutom hade jag varit borta 12 ar fran Sverige och inte hangt med i allt som "Svensson" gor och ser pa. ALLA sag samma tv program, alla sag samma serier, det var fredagsmys och tacokvall, systemet pa helgerna och Let's Dance dar det for mig oftast bara var okanda som var kandisar, for att jag inte hangt med i Melodifestivalen och alla "Fangarna pa Fortet" eller "Robinsson" eller var "kandisarna" nu kom ifran. Jattekonstig situation! Jag kande mig mer utanfor efter 12 ar utanfor Sverige an vad jag nagonsin gjorde under mina ar i Schweiz eller i Tyskland. Jag tror att mycket av det har att gora med att alla i Sverige ar sa lika. Alla ska vara jamnlika, alla ser som sagt pa samma saker, gor samma saker, umgas och traffas pa samma satt. Hanger man inte med i modet eller sa sa ar man totalt utanfor. Bade i Schweiz och i Tyskland var det mycket mer internationellt. Man gjorde helt andra saker, det fanns sa mycket att se pa pa TV att man aldrig hamnade i en sits att man "borde" se det eller det. Svart att beskriva, men helt annorlunda.

Liz said...

Det kanner jag nu i USA ocksa. Aven om aven dar ar ju min sits olik din och manga andras. De flesta, som du, flyttar ju till ett stalle och sen tar det kanske lite tid att sla sig till rot dar. For dig tog det tre ar att landa skriver du. Da hade du anda en hemma bas, du visste att "har ska ni bo" du kunde soka jobb, bygga vanskapskretsar som man kunde lagga tid pa, plus att du hade hela Peters familj dar, sa du pa en gang kom in i hogtider och annat. Det ar valdigt manga plus anda for att kunna landa.

Nar jag kom till North Carolina, var det visst smekmanadsfasen ett tag, for vi kunde ju antligen vara tillsammans, men det var anda sa otroligt svart. Att komma in pa en militarbas utan en aning egentligen om vad som vantade mig, var supersvart. Det var inte bara ett nytt land utan en ny varld med regler och saker jag inte hade en aning om. Da jag inte bodde dar, hade jag mycket liten koll pa det militara och brydde mig inte heller kanske om detaljer fran Chris under aren vi bodde atskiljda. Det var hans jobb, jag satte mig inte helt in i hur allt funkade. Jag var dessutom lite aldre an manga nygifta med sina runt 20 ar, direkt fran highschool, ofta direkt fran sina foraldrars hus. Jag hade svart att hitta nagon att umgas med. Jag kande mig ofta utanfor, annorlunda och tyvarr tyckte nog manga att jag inte var en av dom. Jag hade rest, "sett varlden", jobbat, talade flera sprak, hade egna erfarenheter och som inte hade med militaren att gora. Svart och min man jobbade ju redan da langa dagar, och vi hade inte nagon familj eller sa som man kunde spendera helger eller hogtider med. Det var alltid bara vi. Tufft. Sen blev vi ju inte kvar sa lange, nar det borjade kannas som om jag landat lite, var det dags att flytta. Denna gang till Kansas.

Liz said...

Var NC och sodern med sina varderingar och annorlunda tank i Bibel baltet, sa var KS verkligen typiskt Mid West. Smastad, otroligt trevliga och harliga manniskor, men svart att komma over troskeln fran bekantskaper till vanskaper. Dessutom blev jag ju gravid med tvillingarna, hade en jobbig graviditet, sen forsta aret med dom var som i ett tocken, da min man aldrig var hemma under sina tre ar som rekryterare. Jobbade ju 6 dagar i veckan, fran 6am och var ofta inte hemma forren vid 11pm. Inte direkt idealt med tva sma bebisar. Sa jag hade svart att landa dar ocksa, da jag ju aven visst att det var 3 ar max som rekryterare. Sen rakade vi ju hamna har i den lilla "staden i Arizona" dar din Peter ar fodd! Haha, kommer att tanka pa din svarmors kommentar om nar han foddes! :) Yuma och oken klimat var verkligen nagonting nytt. Narheten till Mexico, fattigdomen, droger och vald. Hur viktigt det blev vart man bodde, och i vilket skoldistrikt, inte att det kvittar som i en rik kommun, dar man sakert anda har sina favoriter. Har ar det otroligt viktigt att gora sina undersokningar innan man flyttar, sa att man kanner sig saker och far basta mojliga skolan for sina barn.

Liz said...

Det har varit tufft att landa har ocksa. Av manga olika skal. For att det ar sa olikt allt, att min mans jobb blev om mojligt annu mer pafrestande, att det ar sa himla VARMT narmare 10 manader om aret. Att inte kunna ga till lekparker och leka med barnen for att det knappt finns nagra, for det ar for varmt och inte nagon leker dar anda. Att man far ta bilen till allt, att man inte ens kan ga om man skulle vilja till affarer etc.

Da vi inte bor pa basen har jag inte nagon gemenskap med andra militarfruar. Tyvarr har min man ocksa fatt byta platoon flera ganger, vilket gor att det ar nya ansikten hela tiden och inte nagra som man verkligen umgas med. Yuma ar verkligen uppdelat, antingen ar man Mexico relaterad eller halvt iallafall och man har slakt kvar over gransen, gift in sig i militaren etc, eller ocksa militarbaserad. Sen dom som ar mittemellan..Manga talar bara spanska, eller mycket dalig engelska, vilket inte underlattar och haller sig till likasinnande.

Sa att landa ar svart nar man inte ens far tid att landa nagonstans. Att inte ha hans familj att fira hogtider med, sa viktigt som anda Thanksgiving och Jul ar. Att inte ha ekonomi till att resa hem sa ofta som man skulle vilja, vilket gor att man kanner sig annu mindre "hemma" nar man tanker pa Sverige. Det blir ju som jag skrivit om, 5 ar sen som jag var i Sverige och det kanns lite laskigt faktiskt. Att det ska bli underbart att traffa alla givetvis, men anda att det ar sa mycket som ar helt olikt sig, sa mycket som jag inte hangt med pa..Det ar inte latt.

Liz said...

Jag tror inte att vi kommer flytta till Sverige i framtiden. Kanner inte alls att det ar ett alternativ, som det ser ut nu. Vi har sa manga skolar kvar framfor oss, da tvillingarna ju bara ar snart 4 ar. Vi har svart nog att kanna efter vart i USA vi vill landa, och da vi inte har familj i en speciell stat, ar valmojligheterna stora. Skulle vi flytta tillbaka till Schweiz eller Sverige ar det sa mycket som skulle vara jattesvart, har i USA flyter det anda pa och aven om vi inte har en hemstad har, sa ar det anda vart liv, man finner sig, man vet hur saker och ting funkar. Man tar bekantskaper for vad det ar och man har mer vanner over natet an vad man har i verkligheten.

Jag har svart att svara pa om jag har tva lander som jag kan kalla hemma. Nej, USA ar hemma for mig. Darfor pratar jag sallan om att vi ska aka "hem" till sommaren..."hem" kanns fel, eller iallafall inte riktigt ratt. Sen ar det ocksa lite kluvet, da jag inte har en hemstad har! Men skulle jag bott pa samma plats som jag landade pa nar jag flyttade till USA sa skulle man ju helt klart ha landat annorlunda. Vi bor alltid bara for tillfallet... Sen kanner jag nog lika starkt for Schweiz och Sverige, men mest for att familj och vanner bor dar. Schweiz kommer alltid att kannas som hemma i hjartat! Sen kan jag sakna "allt det dar som man alltid saknar nar man ar utlandssvensk" som speciella helger, traditioner, godis, brod, mat, tidningar, speciella affarer.

Jag tror att hade vi haft mojligheten att spendera mycket tid i Sverige varje ar, skulle mina kanslor vara starkare for Sverige. Det skulle vara naturligt for barnen att behalla/lara sig svenskan. Har man inte mojligheten ar det jattesvart. Man forlorar da aven den nara kontakten med familj och vanner. Slaktingar blir till framlingar, man hanger inte med i vanners vardag. Man kanner inte ens sina syskonbarn langre, for helt plotsligt ar dom 5 ar aldre och tonaringar..DET ar jobbigt. Att vanner far barn och flyttar, byter jobb och det hander tusen saker i varandras liv och man har inte koll langre. Det gor att det ar annu svarare att komma till Sverige, det blir inte att komma hem.

Forlat langt svar, men det ar latt att svava ut i ett sa komplext inlagg. For att sammanfatta tror jag att det ar otroligt mycket lattare att flytta utomlands om man flyttar till ett stalle, till sin man som i de flesta fallen, dar han redan har sitt umgange, sina vanner/som blir dina, har sin familj/som blir din etc. Man kan skaffa jobb och bygga upp sitt liv, visst tar det tid, men det ar anda vart det. Det ar den stora skillnaden mot att leva som militarfamilj, att vi inte har den mojligheten. Visst har vi andra formaner, men just den sociala biten ar jattesvar, det gar inte att komma ifran. Den och osakerheten, ovissheten om nar och vart..gor det valdigt svart att landa.

Jag kanner mig ofta svensk i mitt tankande har, eller i mitt fall oftast mer internationell an den vanliga amerikanen. Jag har anda bott i tre andra lander, under sa manga ar, sa ofta far jag tanka till ar det sa i Sverige, Schweiz eller var det i Tyskland det var sa? Vad galler har i USA? Nar det galler lagar, regler, deklarationer, avgifter etc etc...ar det ibland svart att halla reda pa VAR nagonstans VAD galler.

Jatteroligt att lasa allas kommentarer, da du ju har en stor krets av lasare med olika bakgrunder och flera av oss har ju manga gemensamma namnare!

Stor kram!

Annika said...

AM:
TACK!!
Roligt att du gillade!!
Ja, det tar verkligen tid att landa i ett nytt land. Det är inte alls lättvindigt på ngt sätt.
Absolut, under processen landa spiller man verkligen TID!! OCH grubbel.
Men det kanske är nödvändigt?
I efterhand känns det väldigt frustrerande och dumt. Men..
Jag vet, det skulle inte vara lätt att bara flytta hem i en handvänding.
Jättesvårt.
Jag tror att barn hjälper grunden fortare, jag tror verkligen det. Så jag tycker inte 10 år låter så farligt, mer totalt normalt.
Kramar!!!


Madeleine:
TACK!!
Du är ju verkligen i början av din process. Ge det tid. Det enda jag kan säger ÄR att det kommer att gå över!
Men var beredd på att det kommer ta ett tag. Det är inget konstigt med det alls.
Jobb kommer att hjälpa dig MASSOR. Det var mitt första steg in till en landning. Lycka till, vännen!! It shall pass, men det tar tid! Men en dag kan du luta dig tillbaka och inse att du faktiskt har två länder!!

Annika said...

Ann:
ÅÅÅÅ tusen tack!!
Detta har ju varit på tapeten flera ggr förr. Men det blir aldrig gammalt. Aldrig!
Ständigt hett och aktuellt pch roligt att tala om.
Ja, ni har flyttat runt, det är bra. Glad att du trivs så bra i VT nu. Underbar stat iaf.
Ja USA är gigantiskt. OCH allt skiljer sig. Det skiljer ju sig inom staterna också. Big time!!
Sverige är mkt mkt litet i jämförelse.
Stor kram och tack för kommentar


Margaretha:
TACK!
Kul att du gillade inlägget! Ja, så du vet vad det vill säga. Som du säger längtar man ju alltid tillbaka dit man en ggn bott. KUL att din man trivs så bra i Närpes! Härligt. ja, allt det du listar finns ju verkligen där.
Är ni i DK ngn ggn per år?
Ja, där bor ni fint!! I Rangsby!!

Anonymous said...

Det vore roligt om ni flyttade till Boston. Jag skulle sa garna traffa dej! Kram Ann

PS Jag har slagit vad med mej sjalv att jag vet var Karolina ska ga pa college. Kul att se om jag hade ratt.

Annika said...

Liz:
Kul att höra din historia.
Visste att du bott i Schweiz, men inte under så lång tid.
Jag tror också att det är så totalt annorlunda att vara expat än att verkligen flytta till ett land, som vi har gjort.
De som lever som expats har ju så mkt ordnat då de kommer.
OH I wish, HAHA!!
Det måste ändå ha varit skönt att du började din utlandskarriär så. På ordnat sätt!

Och sen att du bodde så länge i Tyskland.
KUL att du blev så öppet och trevligt mottagen där.
Ja, jag har också hört att barnomsorgen är dålig där. SOM du ju märkte.

OCH Himmel så hemskt då du kom hem igen!
Alltså, det trodde jag nog inte. Jag menar att det skulle vara så svårt att komma in i systemet igen!
Låter som rena, rama mardrömmen!
USCH och FY!!!
Ja, jag förstår att din bild om Sverige SPRACK då! Herregud vilken PÄRS!!!
OCH det du säger om buffligheten, oh ja. den finns!! Helt otroligt, och du märkte den verkligen.
Ja, de nya smartphones gör det inte precis lättare att tala med ngn. GAAHHH!! OCH då när du bodde där fanns de inte ens.
Förstår att du blev bränd.


Ja, Liz, du har blivit prövad. OCH han var i Irak…
GUD, du hade det att oroa dig för OCKSÅ!! OCh ni var inte gifta så du var egentligen helt vilse.
Jag känner för och med dig!!
OCh att bo i en småstad då…Jag antar att du hade flyttat till Sthlm om du hade kunnat göra om allt så här i efterhand. Jag bara inbillar mig att det hade varit lättare? men vad vet jag…

Ja, Liz…
Det skrämmer mig att läsa din historia om hur det ar då du flyttade hem. Det gör ont i mig.
Vill inte trp att det ska vara så när en landsman flyttar hem.
Men ja, det där att vara out of the loop ja…som du säger ses liknande program, alla ser lika ut, tycker lika.
Vilken konstig värld…är det så i alla små länder? Jag vet inte.
Men förmodligen.
Som du säger är de en sak att komma hem i leende sommarsol och lediga och festglada människor.
En annan sak i november när höststormarna ryter.
Tycker din situation var jävlig.
Hade du fldrar i närheten? Syskon?


Absolut, Liz, jag vet ju att du som marin-fru har det jobbigt här också. Ni lever ett så annorlunda liv än det jag lever.
Alltså, hatten AV!!!
Du har bra tålamod och ork. Ni får flytta runt. Jag vet ju hur ni haft det, via Peter. Han kan tala om det som både var bra och jättedåligt med att vara en military-brat.
Förstår att det var svårt för dig att hitta plats på militärbasen också, utländsk, berest, lite äldre. jag kan ju liksom se de där andra fruarna du skriver om framför mig.
en pärs det också, Liz.

KS, men ändå, så fint att du iaf kände att det var annorlunda där även om det var j-gt tufft också med tvillingarna och att inte "komma in". Det kanske hade varit annorlunda om saker och ting i ditt liv varit annorlunda.


Ja, och så kom ni till AZ.
Ja, du minns kommentaren Peters mamma sa…Vågade inte skriva ut den ;-) Men jag hade skrivit den och sen suddade jag den.
Talande, it says it all.

Jag vet att det är tufft för dig där också. Just att naturen är så annorlunda, och hettan. Ständigt.
OCH det att din C så ofta är borta.
Du har det tufft, men kämpar på bra.
Förstår att det är enorma klyftor där du bor mellan fattiga och rika, mexare och vita.

Jag hör dig. DET är ännu svårare att landa när man, som du, är militärfru! Verkligen.
Ingen familj, ingenting.
Ingen att hänga upp traditioner på, jul, fdlsedagar, tgiving etc.

Fem år sen du var hemma!!
Det ska bli så intressant att höra om hur du tycker att det är sedan!!
OJ oj. Jag hoppas att ni ska få det så jättehärligt där!!

JAG hoppas att ni får en bra hemstad här i US när C har gått i pension fr marinen, eller innan.
En plats där ni verkligen kan slå ner era bopålar och kalla er egen.
Förstår att Sve inte lockar så mkt.
Ni får känna efter i sommar igen. Ska C med hem?

Annika said...

Förstår att du har svårt att se att du har två hemländer, Liz:
Jag tycker du varit fantastisk som rott allt detta i hamn.
Jag önskar så att ni ska komma till en plats där ni kan installera er med skolor, hem, jobb och umgänge.


OCH till sist--absolut---jag har haft det mkt lättare än du. Jag kom till en plats, och här har jag stannat.
OK att det var jobbigt i början, men vi rev inte upp vårt liv.
Så jag ska egentligen inge klaga. Peters familj har vi haft hela tiden. Tacksam för det. Det var ju de som lärde mig älska thanksgiving etc + att de varit en enor hjälp genom åren. Inte minst när K var liten!
TACKSAM!!
Jag är så ledsen över att du inte har haft ngn svärfamilj i närheten.
OCH jag hoppas att det inte är så många år kvar innan C verkligen kan lämna det liv ni lever nu. Jag vet att det är tufft. Min egen svärmor hade set skitsvårt ibland hon också, elelr många ggr. Speciellt då Pete var i Vietnam.
En prövningarnas tid.

TACK för dina långa kommentarer. SÅ intressanta att ta del av.
TACK!!!!

Stora kramar!!

Annika said...

Ann:
Boston, en dag kanske??
Vem vet.
Men vi blir kvar i Reston flera år till.

HAHA, har du?? Det är inte BU iaf, det kan jag säga…
:-)

Kramar

Bloggblad said...

Jag förstår att din man och jag har en del gemensamt ... även om mina föräldrar tillhörde en annan sorts armé, men flyttade lika ofta. Båda mina föräldrar har flyttat ca 30 ggr var, tillsammans bodde de på 10 ställen... och var för sig hann de alltså med många flyttar och har täckt in hela Sverige. Jag var bara med på 8 flyttar med dem.

Erica said...

Hej!
Jag kunde inte låta bli att läsa Liz´s kommentar här ovanför -jag är så faschinerad över och tycker det är så roligt att höra om olika människors erfarenheter av utlandsboende.
Och jag kan inte låta bli att skriva en liten kommentar, där jag bara kan bekräfta att det är ett rent h*l***e att flytta tillbaka till Sverige om man flyttat härifrån!

Nu har jag ju i och för sig inte personlig erfarenhet, men jag följer en fotoblogg som drivs av en tjej som är mitt inne i detta just nu.
Hon är i 25-årsåldern och har två barn (ca. 9 och 4 år gamla). Alla tre är födda i Sverige och är Svenska medborgare. De senaste 2½ åren (ungefär) har de bott i Spanien (INOM Europa alltså!) men har av speciella skäl varit tvungna att flytta hem.

Och det verkar vara näst intill OMÖJLIGT att bli inskriven igen i sitt eget hemland!
De har bott här (Stockholm, tror jag) på heltid sedan årsskiftet och dottern är ju så pass gammal har hon skolplikt. MEN hon har fortfarande inte fått börja skolan, då alla myndigheter bara strular. Som jag förstått det, så hur mycket papper som än skickas in så ska de hela tiden ha fler...

Människan är sekundärt för svenska myndigheter.
Papper/blanketter är viktigare.

/Erica

Anne said...

Annika, det där med språket och du undrade hur det känns nu. Sådär. Bättre och sämre dagar, jag brottas fortfarande... Som sagt, alla har vi våra pusselbitar som tar ett tag att fall på plats.
Däremot måste jag säga att USA är ju landet där man faktiskt får prata halvtaskig engelska och ingen "äkta" amris dömer eller har egentligen nedlåtande uttalade eller outtalade kommentarer. Det finns så många dialekter, inflyttade, brytningar osv. Det hindrar dig inte att få jobb t.ex eller bli insläppt socialt.
Nog mycket annorlunda i Sverige, där är man inte accepterad som riktig svensk om man inte pratar 100% perfekt. Läste intressant artikel på temat i serie DN också. Sök på mät din snorre och det borde komma upp. Intressant.

Annika said...

Böoggblad:
DET har ni säkert. Det där att flytta runt. Att aldrig riktigt kunna rota sig.
Inte så kul alla ggr även om det är nyttigt också.


Erica:
Ja, det lär vara det. ett hvete att komma hem för svenskar i utlandet.
Jag har en nära vän här som flyttade hem och de upplevde samma sak.
Nu är de tillbaka i US igen.
Fy 17 vad jobbigt det låter för den tjej som du följer.
Det borde inte få vara så.

Annika said...

Anne:
OK.
Ja, jag har ju mina dåliga dagar också. Det är ungefär som dåliga hårdagar, man vet aldrig då de slår till.
Gillar inte.
Men som du säger är det ju så många som har brytningar och taskig engelska här, så det är liksom helt OK.
Jag såg rubriken på den artikeln. Ska absolut läsa.
Kram

artfullycarin@gmail.com said...

Åh vilket bra inlägg!

Jag stortrivs i England och skulle aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka till Sverige. Visst kan jag beklaga mig ibland, men England passar mig som hand i handske.

Jag försökte sätta ord till mina tankar häromdagen (jobbar på ett stort blogginlägg) och kom fram till att det som verkligen fick mig att landa var att jag inte hade så stor kontakt med Sverige då som jag har nu. Det fanns inga lågprisflyg, inget internet eller internetradio, eller internettv, inget Skype eller viber/whatsapp, inga bloggar, osv. Jag tror det kan göra det svårare för folk att landa idag än det var då. De påminns ständigt om sitt tidigare liv och jämför.

Jag sökte också aktivt Engelska vänner. Jag fick inte utlandssvenskvänner i flera år efteråt.

Jag tvingades liksom att anpassa mig till vardagen med en gång och det var nyttigt.

Men sen har jag alltid vetat att jag ville flytta utomlands också. Jag hade inte en lätt barndom och trycktes ner mycket av både familj och skolkamrater för att jag inte tänkte som en svensk. Fast jag trodde alltid jag skulle flytta till USA, inte England. Jag kom bara hit som sommar au pair för att pröva om jag kunde bo med en familj i ett helt år (som ju reglerna i USA var då). Och nästsista kvällen träffade jag min man. Men då hade jag redan förälskat mig i England, så det gjorde valet lättare.

artfullycarin@gmail.com said...

Herrejisses, jag skrev en jättelång kommentar, men Blogger verkar ha ätit up det! Försöker igen!

Jätteintressant inlägg!

Jag stortrivs i England och skulle aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka till Sverige.

Jag har bott här till och från i 23 år nu, 20 år på heltid. Jag har tänkt mycket på detta på sistone eftersom jag jobbar på ett stort blogginlägg själv. Jag tror vad som gjorde det klart mycket lättare för mig att landa var att jag INTE hade tillgång till lågprisflyg, internet med allt vad det innebär (svensk radio, tv, bloggar, Skype, osv), inget Viber/ WhatsApp. Jag tvingades liksom att sätta mig in i den Engelska vardagen med en gång och det var oerhört nyttigt. Jag tror faktiskt att det kan vara svårare att flytta nu, för man har så stor tillgång till Sverige att man ständigt jämför.

Jag sökte också aktivt ut Engelska vänner (vilket var jättesvårt, särskilt som au pair i London, eftersom tjejer trodde man bara var där för att sno deras killar och inte fattade att man kom från en kultur där det var vanligt att ha nära vänner av båda könen, även som singel).

Det tog flera år innan jag träffade andra utlandsvenskar. Och allt jag kunde tänka då var hur förbannat svenska och trångsynta de var i sitt tänkande! Sen träffade jag min bästist, som täkte likadant som jag och inte försökte göra om England till Sverige medans hon bodde här, men hon har flyttat tillbaka nu buhu.

artfullycarin@gmail.com said...

Okej, då prövar jag igen!

Detta är så himla intressant och är nåt jag funderat på mycket på sistone eftersom jag firar 20 års jubileum i sommar.

Jag har alltid vetat att jag skulle flytta utomlands. Jag hade en rätt tuff barndom och blev ofta mobbad, och/ eller kände mig utanför för att jag inte tänkte svenskt nog. Men England fanns aldrig med i mina tankar. Jag trodde jag skulle flytta till USA. Jag hamnade bara här för att jag ville pröva att vara inneboende som sommar au pair innan jag åkte till USA på ett år. Och nästsista kvällen här den sommaren träffade jag Alan, men vi det laget hade jag redan förälskat mig i England.

Jag kan inte tänka mig att bo nån annanstans nu. England passar mig som hand i handske.

Jag har varit här i 23 år nu, och på heltid i 20 år. Ska jag vara riktigt ärlig så tror jag det hjäpte att jag inte hade tillgång till lågprisflyger, internet med allt vad det innebär (svensk radio, tv, skype, osv), Viber/WhatsApp, osv. Jag tvingades liksom att anpassa mig snabbt. Sink or swim. Jag tror det kan vara svårare för de som flyttar utomlands nu, för de har alltid nått att jämföra med.

Sen sökte jag aktivt ut engelska vänner också (vilket inte var så lätt i början när tjejer jämnt trodde jag var ute efter deras män och inte förstod att jag kom från en kultur där det var vanligt att ha vänner av det motsatta könet även som singel). Jag hade inga utlandssvenska vänner i flera år efter jag flyttat hit på riktigt, och min första svenska vän här hittade jag genom min man som träffat henne genom rugbyklubben.

Detta är mitt hem, och även om nåt skulle hända med Alan, skulle jag stanna här. Jag har inte bara landat, jag har slått långa rötter.

Och om detta går genom...stort grattis till K över valet hon gjort. Det måste vara så skönt att äntligen ha det bestämt.