Friday, January 31, 2014

Betalar du för en B.F.A?

Det är dagen före audition nummer fyra. Imorgon ska vi bege oss till det närbelägna George Mason University här i Fairfax. Det är Peters gamla skola. Peters Alma Mater. Det var här han tog sin bachelor of science in finance för snart 27 år sedan. Time flies, right?

Karolina är redan antagen på GMU (hurra för att ha två skolor i bakfickan).
Dock, för att bli antagen till en BFA, en Bachelor of Fine Arts måste man gå steget längre än alla andra.
Då ska dubbelt så många ansökningar skickas in, dubbelt så många uppsatser skrivas. Ja, vi kan kalla det EXTRA allt.
OCH--ja--givetvis blir kostnaden dubbelt så hög även vad gäller ansökningarna.

En BFA tar man då man väljer en konstnärlig inrikting:
skådespelare,
sångare inom musikteater,
dansare,
fotograf,
designer,
målning och skulptur,
inredningsarkitekt.
Ja, listan kan göras lång.
Men, ni förstår…




Eftersom vi i USA inte åtnjuter gratis universitetsutbildning så är det vi föräldrar, oftast, som betalar för våra telningars utbildning. Visst, nästan alla får ekonomisk hjälp av något slag, antingen genom stipendier, lättnader via FAFSA (om ni vill veta exakt vad FAFSA är så läs här) , eller via skolanslag. Studielån är det många som tar. Men, faktum kvarstår, det ÄR dyrt att gå på universitet i USA.

Eftersom det finns tusen och en utbildningar att välja mellan kan det kanske vara svårt att veta vad man ska läsa, och vad man ska satsa på.
Ibland vet barnet tidigt vad de vill arbeta med då de växer upp.
I Karolinas fall har vi vetat att hon vill bli skådespelerska sen hon var 8 år gammal och började spela teater med Ms T här i Reston.
Redan då sa hon att hon BESTÄMT att hon ville bli skådis.
Varken jag eller Peter satte käppar i hjulet där.
-Vad trevligt, Karolina! Då ska vi hoppas att det blir så.
Vi har stöttat, vi har betalat kurser och lärare, och vi har blåst under.
Ibland har vi kanske föreslagit någon annan inriktning, bara för att kolla. Det har aldrig fallit i god jord direkt.
I vårt fall är det solklart att betala för denna BFA. Det är en livsdröm.
Sedan tror jag nog att vi alla tre fattar att steget till att bli “stjärna” är GIGANTISKT! Den chansen, eller ska vi säga risken? är så liten att den knappt ens ska tänkas.
Men, det vore väl gott och väl att bli anställd vid ett kompani någonstans?

Vi resonerar också som så att en BFA in acting är en examen man kan komma ganska långt med, även om man kanske inte arbetar som skådespelare efter avslutad examen.  Man har ju stor vana vid att tala inför folk, man kan föra sig, är orädd. Många dörrar kan öppnas. OCH vi vet att många företag gärna anställer den som har en examen i drama.

Så tänker vi. Det är vårt sätt.

DOCK, i Karolinas allra närmaste vänkrets har jag ett par praktexempel där föräldrarna stoppat upp sina barns yrkesdrömmar.
En flicka drömmer om att bli fotograf, och har så gjort hela sitt liv. Nej, säger föräldrarna. NEJ, de betalar inte för en BFA, det är för mycket pengar för en alltför osäker karriär. Foto kan vara en hobby, inte ett yrke. Så resonerar de.
Flickan sökte olika fotoutbildningar, men det blev ett rungande NEJ! Nu ska den tösen läsa till sjukgymnast på en skola i upstate New York. Nöjd? kanske. Lite besviken? Ja.
En annan god vän till Karolina ville satsa på baletten.
Nej, det kom inte på fråga.
Absolut inte. Föräldrarna blåvägrade direkt att betala för en BFA in dance.
Den flickan ska nu läsa marinbiologi i Miami. Nöjd? förhoppningsvis.
Besviken? ja, på ett sätt.
Dessa bägge töser har vetat, sen de var små, att deras föräldrar absolut inte betalar för en BFA. Jag antar att OM man vet, sedan väldigt unga år, så är det väl kanske inte en lika stor besvikelse?
Min grannes mellantjej utbildade sig till inredningsarkitekt. Föräldrarna var tveksamma som bara den att betala denna BFA, men de gjorde det.
Grannflickan fyller snart 26 år, och jobbar på en inredningsfirma här i NoVA. Det gick bra, och pengarna rullar in hyfsat. Hon vill bli sin egen inom snar framtid.



-Men, kan inte Karolina bara gå med i teaterklubb på universitetet? DET räcker väl så.
Hon kan väl ta en examen i journalistik, hon är ju så duktig på att skriva. SKA ni verkligen betala för en BFA i drama?
Denna fråga har vi fått åtskilliga gånger, av bekanta och av främlingar.
JA, vi ska det, och vi har aldrig tvekat. Drömmen måste få gå i uppfyllelse. Hennes enorma driv måste stödjas.
En BFA är inte att kasta pengarna i sjön! En BFA är att bejaka sitt barns framtid! En BFA tar man bara om man har passion för det man gör. OCH sist, men inte minst,  en BFA är en BRA examen!

ALLA kan inte ta en examen i medicin, juridik, ekomomi osv
Vi är alla olika.
OCH, tyvärr, det finns så många tonåringar som blir tvingade av sina föräldrar att välja en universitetsutbildning “som betalar sig”. Ofta är det många tårar, och många bråk, bakom sådana beslut.
GISSA om det är många universitetsstuderande som byter “major” (inriktning) så fort de får sin första chans på universitet.
MÅNGA är de som kommit för en Bachelor of Science, men som faktiskt avslutat med en BFA i något. OCH det händer nästan aldrig att de som spetsat in sig på en BFA byter till till en BA (bachelor of arts) eller en BS (bachelor of science)
Personligen tror jag inte man ska vägleda sitt barn för mycket. Eller rikta in honom eller henne mot ett mål. Barnet måste få bestämma.


En högre examen öppnar dörrar vad det än är man har studerat under högskoleåren.
Vi får se sedan om Karolina vill satsa på en Masters Degree (masters betalar oftast eleven själv via lån). OCH isåfall i vad? Drama? eller kanske något helt annat?

Den som lever får se.
First things first…

41 comments:

Nettan said...

Som jag känner igen mig i ert resonemang! Vi har gjort som ni genom åren, stöttat, skickat på extralektioner, läger, kurser och inspiration, för Kim var nog mötet med Yo Yo Ma 2012 den ultimata upplevelsen att få höra honom spela!
Vi har ju fått liknande frågor genom åren och jag har alltid sagt att han måste få göra det han drömmer om? När de började diskutera ny cello förra sommaren så insåg dock sonen att det är hans ansvar att finansiera eftersom den kostar otroligt mycket men här hemma finns förmånliga lån bara han kommer in på Musikhögskolan. Men visst det har kostat genom åren och precis som ni vet vi hur tufft det är! Heja våra fina ungdomar och hoppas det går bra på auditionen i helgen!
Kram
Nettan

Carin Cullen said...

Hurra för er och ert resonemang. Jag var en av de där ungdomarna (i Sverige)som "tvingades" välja en utbildning som betalade sig, inte vad jag ville, även om jag sen tackade nej i sista minuten och flyttade till England istället. Nu 20 år senare ber mamma så hemskt mycket om ursäkt. Så hurra för er och hoppas det går bra för Karolina. Jag håller tummarna.

Miss Marie said...

Heja heja! Helt rätt tänk, jag hoppas jag vågar tänka likadant när det är dags för Alfred att plugga eller inte plugga! Engelsmannens föräldrar har en granne som skickade sin son till fina privatskolor och hade stora planer för honom. Han ville hela tiden bli musiker men pluggade för sina föräldrars skull. Nu bor han i London, spelar och hankar sig fram på ströjobb. INTE det hans föräldrar hade tänkt för honom, men han är lycklig, so what!? Man kan inte forma sina barn efter sina egna drömmar o förhoppningar... Bra att ni stöttar K!

eastcoastmom said...

Tycker ni resonerar helt rätt.

Anonymous said...

Tycker ni resonerar helt rätt om ni har den möjligheten!
Jag förstår att det är en kostsam ubildning o jag förstår att man som förälder kan tveka men att vägra... Nja, då är det i så fall om man har en väldigt dålig ekonomi o faktiskt inte har möjlighet att göra detta för sitt barn.
Som jag skrev i min kommentar igår, är det ju oxå en väldig skillnad om ens barn får en plötslig ide' att göra detta eller om det, som i Karolinas fall, är ett genuint intresse.
Hoppas bara att alla de ungdomar som inte får den möjligheten att förverkliga sina drömmar ändå blir lyckliga med sitt andra- eller tredjehandsval!!
Kramar från Anette!

bettankax said...

Intressant inlägg och så BRA!! Sympatiserar helt med era tankar kring ämnet.
Läste nånstans för längesedan "skaffa dig en utbildning och jobb inom något du tycker är roligt, då behöver du aldrig mer jobba". Så sant! Har man ett jobb där man gör nåt man gillar är detså tillfredsställande.
KRAMAR!!

Annika said...

Nettan:
HIHI, jag visste att du skulle hålla med. DU som sitter i nästan exakt samma sits.
Jag hejar så på din son!! MÅTTE han komma in!!
OCh jag förstår så VÄL att mötet med YoyYo Ma var helt avgörande för honom. Tycker sådant är häftigt.
JA; Nettan, heja våra fina ungdomar.
Stora kramar till dig!!!


Carin:
TACK!! Roligt att du håller med!!
OCH vad synd att du inte fick gå det du ville. Fldrar SKA inte lägga sig i.
Glad att du ändock fick göra det du ville till slut. Du är ju så duktig!!
Tack för tumhållning!!

Annika said...

Marie:
TACK!!!
Jag tror att du kommer vara klok npg att lotsa Alfred dit han vill plugga. Stödja och uppmuntra.
Exakt, man kan inte forma sina barn. Det är tydligt det på engelsmannens fldrars granne. Jag kan förstå att hans fldrar oroar sig (det kommer jag också att göra( men är han lycklig och livet rullar på är det inte mkt man kan säga…

Eastcoast:
TACK!!!

Annika said...

Anette:
Ja, det är nog så här vi måste resonera. Du känner ju K, hennes driva har varit stort sen den dagen hon började spela teater.
Det komemr att bli tufft för oss att pynta upp till denna utbildning, men vi måste göra det på ngt sätt.
JA; jag hoppas också att Karolinas tjejkompisar kommer att vara nöjda med sitt val. Jag vet redan hur den ena planerar att fortsätta md dansen på sidan av i college. OCh den andra kommer säkert att gå med i första bästa fotoklubb.
Lite sorgligt är det, men vi ska hoppas det går bra.
Kramar!!!


Bettankax:
TACK snälla Bettan!!!
Det där citatet är SÅ sant. Gillar det verkligen!!!
Kramar!

mls73 said...

Tycker att ni gör helt rätt. Visst vill man som förälder se till att de har ett bra jobb med en stadig inkomst, men vårt främsta jobb är att uppfostra självständiga individer och uppmuntra dem att följa sina drömmar. Så stor applåd till dig och din man!

Camilla said...

Det är verkligen spännande att följa med i hela denna process. När jag sökte till universitet så var enkelt, sök och vänta på svar typ. Så det här är en helt annan värld.
Jag ser fram emot att läsa mer om detta. Och jag hoppas att Karolina kommer in där hon verkligen vill gå. Bara det är ju en bedrift.

Stor kram

Annika said...

Jag tycker ni resonerar rätt speciellt iom att Karolina är så oerhört driven.

Samtidigt så kan jag förstå de föräldrar som tycker det är otroligt jobbigt att lägga ut pengar på sina telningars BFA både eftersom jag själv valt en utbildning som inte är speciellt "lönsam" (och sen kämpat med ekonomin och varit "underemployed" i många år) och eftersom jag har umgåtts en del med folk i ett av USAs bästa musikprogram. Jag blev alldeles stum när jag upptäckte hur dåliga stipendierna var i dom programmen och hur mycket deras studeranden och alums levde på marginalen trots att dom hade så otroligt mycket begåvning och hade varit, som du säger, en av 400 som kom in på programmet.

Jättetrist att yrkesmusiker och andra konstnärer värderas så lågt i samhället att dom ofta lever långt under "poverty line" trots att dom är så oerhört begåvade och sprider så mycket glädje.

Å andra sidan (bara för att balansera ut det hela) så har jag en kollega som är en begåvad skådespelare och historiker - hon bekostade hela sin doktorsutbildning OCH försörjde sin man på att spela teater :) .

Jag säger lycka till Karolina för att det blir rätt utbildning och en bra framtid!

alegni said...

Det skulle inte ens falla oss in att välja för våra barn! Det är ju deras framtid, de måste få läsa det de själva är intresserade av. Man kan ge råd, men beslutet ligger nog hos dem själva.
Oj vännen, jag har massor att ta igen här hos dig. Måste nog lägga undan en timma på det någondera dagen.

All lycka till Karolina!
Varm kram!

Erica said...

Jag tycker ni gör HELT RÄTT!
Jag håller helt med i resonemanget!

Jag tycker att bland det viktigaste med just högre utbildning är att man väljer något man tycker om. Det är meningen att de studieåren ska vara en rolig tid.
Och viktigt är ju att man har stöd av sina närmaste ( =föräldrarna ).
Man ska ju trots allt arbeta i kanske 40-50 år efter skoltiden; och vad händer då om det är något man totalt VANTRIVS med från dag 1...?

Jag vet att det finns föräldrar även här i Sverige som i princip tvingar sina barn att söka en viss linje på gymnasiet (och säkert på universitetet också) bara för att det är något som "lönar sig" sedan.
Jag vet att mamma berättat någon gång om något föräldramöte de var på när någon av oss gick högstadiet. Information om gymnasieval och gymnasiet.
Och hon sa att hon blivit chockad över en del föräldrar, som sagt rakt ut att de tvingade sina barn att söka Natur eller Samhälls...
Vi hade i alla fall turen att få söka precis det vi ville/önskade. Det blev så att jag gick Barn&Fritid, lillebror gick Elprogrammet och mina systrar gick Estet; musik respektive teater.


Självklart förstår jag att det är en ekonomisk fråga också för amerikanska föräldrar att skicka sina barn till college/universitetet.
Men det verkar ju ändå finnas ganska bra möjligheter till ekonomisk hjälp med stipendier, studielån o.s.v.
Här har vi ju i alla fall turen att ha gratis utbildning, även universitetet.
Studielån tar man ju i och för sig oftast; men det är ju för att kunna leva under studietiden (hyra, mat och sådant). Själva skolan kostar ju inget.

Det verkar nästan som om det för en del människor är viktigare att deras barn har ett välbetalt jobb än att de är lyckliga...
Eller ännu värre: föräldrar som uppenbart vill leva ut sina egna drömmar genom sina barn.

Finns ju en anledning till att varenda människa på jorden är unik.

Kan inte motstå att även skriva om att jag känner med tjejen med Fotografdrömmarna. Säkert beror det på att det känns så nära mig själv, i och med att jag har samma drömmar ;-)
det positiva är ju att det trots allt är ett yrke man kan komma in på även utan utbildning... om man har talang, har hittat sin personliga stil och har driv :-)
http://emelieohlsson.blogg.se är ett bra exempel på det.
Hon är -87:a och som jag förstått de så gick hon Estet -teater på gymnasiet, med Foto A som valbar kurs.
Det är typ den utbildning hon har; men hon har ett enormt driv och sedan några år tillbaka är hon (på heltid) Egen företagare som Fotograf, håller fotokurser, släpper webbkurser i foto o.s.v.


Som sagt; jag tycker ni har ett sådant BRA resonemang, och jag tycker det är så roligt att läsa om hur mycket ni stöttar Karolina i hennes teaterdrömmar! :D

Hoppas du får en fin fortsatt fredag och en mycket fin helg!
MVH /Erica

I´m back with my mastodontkommentarer ;-)

Kattas Betraktelser said...

Håller tummarna för K. nu, extra hårt!

Martina said...

Det är inte lätt det där. Men jag tycker att ni ända gör helt rätt i att hjälpa och stötta K sa mycket ni bara kan. Det här är ju verkligen hennes passion, nagot som hon har älskat sen hon var ett litet barn och aldrig lämnat. Hon VET ju att hon verkligen vill just det här.
Det är ju stor skillnad om det bara är ett nytt infall bland manga andra som ens barn, eller man själv, far. Da känns det ju osäkrare och det kanske är bättre att bara ha det som ett extraintresse.

Jag haller verkligen tummarna för K! Break a leg!
Kramar

Anne said...

Så bra sagt! Jag bara nickar ivrigt till allting jag läser för jag tycker ni tänker, resonerar och gör helt rätt! Så klokt och insiktsfullt. Ja, man önskar alla hade så kloka föräldrar.
Jag håller med allting till 110%, precis allting. Ni gör helt rätt och jag tror, precis som du, att det är faktiskt så man bör agera och tänka som föräldrar.
Jag förstår det är goda avsikter, man vill sitt bästa som förälder så de föräldrar som nekar att hårdnackat stöda ett visst utbildningsval menar förstås inget illa, de tänker antagligen att de vill "skydda" sina barn och anser det görs genom att välja en "säkrare" utbildning. Men det är ju inte så det fungerar, det handlar om att vara lyhörd för den person ens barn är, den talang, de drömmar och passion barnet brinner för och blåsa under det. Att låta sina barn formas själva och inte rikta in barnet mot ditt eller datt. Jag måste säga att jag faktiskt tycker det är irriterande med kommentarer som "men du kan väl ha det som hobby", för mig säger det hur lite man förstår hur mycket passion det finns... Jag hoppas att alla de kids som inte får igenom sin drömutbildning utan tvingas ta andra spår, jag hoppas att de blir tillfredsställda och lyckliga. Men jag undrar... För stunden kanske ja, vad annat göra än att rätta in sig efter de villkor som gäller, för att fixa det hela så tror jag man måste intala sig själv också att ja, det här blir bra, det här vill jag också. Men sen...när åren gått... du vet, de här som långt senare i livet känner de inte haft det liv de velat, att deras utbildningsval ju aldrig var det de ville, att hela deras yrkesliv känts/känns fel och de är inte harmoniska som människor och med de liv de lever. usch, DET är sorgligt. Jag tror det är jätteviktigt för människor att få följa sina drömmar, talanger, och göra sina egna utbildningsval. Det är ju så viktigt.
Sen tycker jag att det är dumt att haka upp sig för mycket på just vilken sorts examen också. Det är ju en SUPERBRA examen(BFA)Precis som du säger så öppnar denna examen upp en massa dörrar för allt möjligt också (om det nu visar sig det behövs för det inte går leva på fotograferandet eller vad det må vara). Det handlar inte så mycket om VAD du tar utan ATT du går vidare och tar en examen i nåt. Jag kan bara på rak arm räkna upp massor med människor som jobbar med saker man inte skulle tro de gör när man vet deras bakgrund/utbildning.
Speciellt än mer så tror jag det blir i framtiden (redan är), inte som förr då en utbildad lärare alltid jobbade som lärare utan idag hittar man folk på alla möjliga platser och en arbetsgivare ser mer på vad man kan bidra med som t.ex. en person som är orädd, har mod, inte är rädd för konkurrens, jobbar hårt osv (som t.ex. en person med dramabakgrund) och inte så mycket vad examen är. Jag tror ju dock stenhårt på att er tjej kommer att lyckas, hon kommer kunna livnära sig och jobba med det hon brinner för. Jag säger det inte för att vara artig, jag tror uppriktigt det kommer gå lysande bra för henne.
Lycka till imorgon också!
KRAMAR

Humlan said...

Att jag tycker att ni gör helt rätt, förstod du nog redan på mitt inlägg i går!
Man kan visa på olika alternativ och låta barnen prova olika saker, men när man hittat det man brinner för så ska man stötta det!
Det kan bli fel ändå, men det är betydligt mindre risk än när man hindrar personen att prova sina drömmar.
Det är så roligt och intressant följa hela processen, tack för att du berättar!
Trevlig helg och lycka till Karolina med provet!
Kramar

Lotta said...

Lyckliga Karolina som har så stöttande och kloka föräldrar! Härligt att läsa och som jag sagt så många gånger - jag tror stenhårt på K och att hon kommer komma in på den skola hon önskar.

Stor kram, trevlig helg och lycka till!!!

KRAM!

Channal said...

Man ska följa sitt hjärta... ni gör helt rätt! Heja er och Heja Karolina!

KRAMAR!! Anna

Ann i FFX said...

Jag tycker ni gör helt rätt.
Har sett det där allt för ofta att då helst sonen ska följa i pappans fotspår vare sig de vill eller inte.
Ens jobb är ju så stor del av ens liv att man måste syssla med något man tycker är kul.
Håller tummarna att hon kommer in på sitt första val! Vore härligt även om det kanske gör ont i plånboken ett tag.

Liz said...

Rakt av - givetvis gor ni ratt i som stottar och gor allt for att underlatta for Karolina och "later" henne soka och plugga det hon vill. Att ni hjalper till med ansokningar, resor till auditions, hotell och reskostnader, sommarskola pa dromskolan mm mm. Listan kan ju goras mycket lang. Vem skulle inte vilja gora det for sina barn? Vem skulle inte vilja gora det allra basta, ge dom det dom onskar, det dom vill mest i hela varlden? Det ar val klart att alla vill. Eller?

Dock, anda ar det ju faktiskt inte alltid sa latt beslut. Jag vet inte hur familjesituationerna ser ut i familjerna dar K's vanner blivit nekade hjalp till vissa utbildningar. Kanske har dom inte lika hog inkomst i deras familjer? Kanske maste dom ta hoga lan, skuldsatta hus och hem for att overhuvudtaget lata barnet ga pa college..

Kanske har dom inte bara ett barn att fokusera pa och ge all ekonomisk hjalp man overhuvudtaget kan tankas fran egna familjen, far och morforaldrar...Kanske det finns flera barn i familjen som pengarna ska racka till sa att alla far mojlighet att ga pa college. Hur skulle ni tanka i denna fragan om ni hade tva eller tre barn till som pengarna till college skulle racka till? Om alla barnen skulle vilja ga out of state och de dyraste skolorna?

Kanske ar det inte alltid sa "enkelt" att "sjalvklart" ska man stotta och lata barnet plugga vad dom vill.

Finns inte pengarna, och det ar ju i slutandan dar det oftast/alltid (?) hakar upp sig.., sa ar det latt att forsta att familjer vill ha en mer "saker" framtid for barnet i arbetslivet men aven for att ocksa kunna betala tillbaka skulder och lan.

Liz said...

Har barnet ocksa inte alltid haft en drom om detta sa ar det ocksa forstaeligt att dom tycker att det kanske kan stanna vid hobby. Barns intressen kan vaxla fort, och det ar ju givetvis nagot som maste vagas in. Vissa barn vill ju ocksa studera dans och annat for att dom tror att det ar det som dom maste gora, men den brutala sanningen ar ju ocksa att just inom dessa yrken maste man ju faktiskt ocksa ha talang, bara plugg hjalper ju inte dar. Finns inte heller en stor talang, finns ju inte heller stor chans till klarad utbildning eller framtida karriar, vilket inte heller ger sakrad aterbetalning av lan/skulder...Da skulle dom ju dock inte bli intagna pa dessa skolor, men barnets drommar har da tagit upp mycket av tiden det behovt till att studera till annat..

Sen a andra sidan, ar det ju inte heller sakert att man far ett toppjobb och bra lon aven efter en "normalt" ansedd utbildning, men utan tvekan kanns det ju for manga som ett "lite sakrare" alternativ.

Finns pengarna - tycker jag absolut att man verkligen ska gora ALLT for att barnet ska fa studera vad det vill. Betala privatlektioner, extralarare, de basta kurserna, bockerna, utrustning, skolorna..Ifall barnet andrar sig, eller inser att det var ett misstag, sa gor det kanske inte lika stor skada. For att pengarna till att bekosta andra val, andra vagar, andra mojligheter eller forsorjning i manga ar till innan avklarade studier, finns dar.

Men ar det inte lika enkelt, sa kan jag absolut forsta att manga foraldrar vill forsoka guida sina barn till att satsa pa mer "sakra" utbildningar, for att ha nagot mer att falla tillbaka pa. Sen ar ju en avklarad degree alltid eftersokt, och som du ocksa skriver sa finns manga mojligheter inom andra vagval efter just K's utbildning. Ballett tex ar kanske inte lika "enkelt", det ar mer en konst att titta pa, aven om dom maste vara fantastiskt begavade och sjalvfortroende pa topp, sa behover dom inte prata infor kameran, dom "behover" inte gora mer an att leva sig in i sin dans, och nu menar jag inte det som nagot negativt. Det kan jag se som svart att bygga vidare pa om dansen inte funkar, eller om man blir sa skadad att man inte kan fortsatta dansa..

Sa langt, men jag tycker att det ar valdigt latt for manga att saga saker som, det ar val klart att barnen ska fa valja sjalva, att barnen ska fa gora det dom vill, att barnen ska fa den basta utbildningen dom bara kan, att man kan curla och gora allt for barnen, betala allt och lite till for att dom ska fa det dom vill.Tyvarr ar det ju dock inte alla forunnat, det betyder ju kanske inte att dom inte skulle VILJA ge sina barn just det - dock ser deras verklighet kanske annorlunda ut. Da menar jag inte bara just K's vanner utan manga som inte har mojlighet att fa studera det dom vill eller var dom vill. Manga skulle vara lyckligt lottade om dom overhuvudtaget FICK studera det dom ville, da skulle VILKET college inte betyda sa mycket tex.
Sorry, ett valdigt intressant amne, och svart att fatta mig kort. Detta ar nagot jag ofta funderar over, hur vara barn valjer att gora i framtiden. Hur man ska och hur man kan vagleda dom, hur man kan hjalpa dom till basta skolorna och hur vi ska kunna spara och ha rad att satta tre barn i skolan. Men jag hoppas att du forstar vad jag menar, och inte pa nagot satt tycker "att det ar val enkelt for er" eller sa, men jag ville anda lyfta fram just det att manga familjer kanske visst vill, men inte har mojligheten.

Er dotter kan skatta sig lycklig som har sa stottande foraldrar som hjalper henne sa mycket i detta. Det kommer vara er hon namner i sitt tacktal vid sin forsta Oscar! <3
Stor kram!

My beautiful daughters' mom said...

Annika, vilket intressant ämne!

Jag är jätteglad att du skriver om det här och du och din man är verkligen underbara föräldrar som stöttar er dotter. Det skulle jag också ha gjort i eran situation och precis som du säger så är hennes val mycket gångbart inom andra områden. Flera av våra lärare på skolan som jobbar med utvecklingsstörda barn eller andra "special needs" children har en bakgrund inom drama och teater. Det har visat sig att drama, teater, dans och andra estetiska uttrycksformer är utvecklande och stimulerande för dessa barn och ett sätt att nå fram. Har du sett Glada Hudik och filmen "Hur många lingon finns det i världen?" om inte så hittar du nog den lätt på SWEFILMER.COM

Sedan är det ju en Bachelor Degree det handlar o och då tror jag att arbetsgivare är mer intresserad av att man har ett college degree än i vad. Sedan kan man ju gå för en Masters och det är väl kanske först då det spelar roll.

När jag besökte USA i höstas blev jag nästan illamående av allt college-snack. Det känns onekligen som om Amerikanerna lever i en slags bubbla. Kolla på resten av världen? Hur gör vi där? Och vi klarar oss fint! Vilken press många föräldrar i USA sätter på sina barn redan i High School för att de skall komma in på rätt skola. Det är min erfarenhet att ingen frågar vilken skola man har gått när man söker jobb. I alla fall har ingen frågat mig :-)

Jätte intressant ämne Annika! Tack!

All lycka till din dotter och hennes framtida studier! Vilka fina föräldrar hon har också.

Kram
Anneli

Desiree said...

Jag tycker ni resonerar helt rätt som satsar på en BFA. När ni stöttat Karolina för att nå sina mål och drömmar är det helt klart värt att investera i de bästa förutsättningarna även om det kostar mer (förutsatt att man har denna eknomiska möjlighet självklart). Jag tror inte att det är väldigt säkert i någon branch länge. Det känns som dagens samälle blivit tuffar med kortare anställningar osv. Vet inte om det finns säkra kort längre. Karolina verkar så målmedveten att jag tror att det kommer gå bra för henne. Det märks att hon satsar allt på att få nå sina mål och kämpar mycket hårt.
Kram!

Annika said...

Marie:
TACK!!
Roligt att du tycker vi gör rätt. Vi ser det nog som en självklarhet.
Stor kram!!


Camilla:
OCH för 30 år sen, när Peter sökte in, var det en helt annan värld likaså. Även här i US.
Idag är det ttp 17 mer steg än då. Komplicerat och svårt.
Jag har sagt det förr, men jag vet inte hur barn som inte har engagerade fldrar klarar denna process.
Kram!!

Annika said...

Annika:
Tack, ja vi hade ju inte hoppat på det här tåget om det var en ide, OH jag vill bli skådis!
men har man haft en tös som sagt detta, och visat det, sen hon var 8 då måste man…
Så känns det.
OCH ja, jag förstår precis vad du säger också. Det är ju ngt av en oro för oss redan nu, vad ska hända sen??
Hon har blivit beviljad ett stipendium, på en skola. Men det gäller bara där.
OCh att det sedan är SÅÅ många duktiga och drivna barn därute gör ju inte saken lättare. Jag vet, en svårt sits.
Jag tror också att många med en BFA hankar sig fram, precis som dina vänner.
Hey, pillar solskenshistorien där på slutet. Härligt.
Men, ja, inte blir det lätt, inte…
Kram till dig!!


Ingela:
Precis, jag tycker som du. Vi kan inte välja åt våra barn, det blir fel. Speciellt inte om de har en djup inre drift för ngt.
Jaja, vi får se hur det blir det hela…
HAHA, ja då har du lite att ta igen här. fast du kan ju bara hoppa in nu också utan problem. HIHI.
KRAM!!

Annika said...

Erica:
hej och välkommen tillbaka!
Så kul att se dig här igen, saknade dig!!!

Ja, vad bra att du tycker att vi gör rätt. I vårt fall är det nog ganska självklart eftersom vi vetat så länge att SÅ här är fallet.
Sedan får vi se vad det blir för karriär i slutändan etc.
Ja, jag tror säkert att många hemma lägger sig i sina barns studier också.
Absolut.
Men, det blir sällan bra.
Ja, hemma är det ju så gott och väl att uni är gratis. Gud vilken LYX!!
Härligt.
Men jag vet ju att de flesta tar lån, ja.

Jodå, lättnader finns här. Det knepiga är väl att de inte är så lätta att söka och att de kräver en del.
Men finns gör de., och de ALLRA flesta får ngn lättnad. Det kommer vi också att få.
OH ja, det är jätteviktigt för många fldrar vad detas barn läser, och på vilken skola etc.
Ganska fånigt, men sant…
Fotograftjejen ja, det är en lite sorglig historia. Där är det där med sjukgymnasteriet verkligen andra hand, men på den skolan hon kommer till finns en fotografiutbildning. Det skulle inte förvåna mig om en viss person komemr att byta till en BFA in photography när hon har sin första chans.
Jag har varit inne på Emelies blogg. Jättefina bilder!!
duktigt driv där!
Hoppas DIN helg var bra!!!

Annika said...

Katta:
Tackar!!!
Det vill vi :-)
Kram!


Martina.
SÅ sant, det är inte lätt. men eftersom det INTE är ett infall då känns det nog som att detta är den enda sanna vägen för oss att gå.
Exakt, om det vore ett infall så skulle man nig verkligen försöka styra bort det!!
OOH ja!!
Kramar!!!

Annika said...

Anne;
Tack min vän!
Visste att du skulle förstå, minns ju ditt eget inlägg som du skrev på detta för ett tag sen.
Nej, man ska låta barnet får välja. Det blir så fel annars.
Visst är det så, de fldrar som förnekar sina barn en bfa vill ju skydda dem, eller de gör det ju inte för att jävlas.
Visst, de allar flesta konstnärliga karriärer är en snårskog.
OCh ja, det är inte vägen till law school, if you know what I mean.
OCH JA, precis…
Vet du att man i dagsläget tom får kommentarer om man snackar om en BA in communications. Även sånt rynkar folk på näsan åt. Karolinas andrahandsval är ju just kommunikation och journalistik, men tom det ses som en karrär som är bortkastad!!??? IBLAND blir man så trött…
OCH ja, jag blir ännu tröttare när ngn ifrågasätter en BFA hos en person som drömt om detta sen hon var liten.
de allra flesta uppmuntrar ju, i sanningens namn. Men de få som vi träffat på river ju ner lite i samma ögonblick de kläcker frågan…MEH, kan det inte bara få vara en hobby?
NEJ.
OCH slutligen, så rätt Anne, en BFA är inte bortkastad. Det finns så många företag som gärna anställer ngn med en BFA in acting just därför att de personerna ofta är så orädda, och så vana att tittas på och att de kan sin sak.
Så nej, det är inte bortkastat.
jag känner mig stärkt så här på tröskeln inför 4 år.
Stort tack för klok (som alltid) kommentar.
KRAMAR!!!

Annika said...

Humlan:
TACK!!
JO, jag förstod det. Det känns jättefint att läsa det du skriver!!
OCH jam precis, det händer ofta att folk kommet till UNI med tanke på att ta en BA eller BS etc, och det slutar med att de sitter med en BFA.
Så visst ska man följa sitt hjärta.
TACK och kram!!!


Lotta:
TACK min fina!!
DINA ord känns så värmande och fina!!
Jag tar dig på orden!
Stora, stora kramar från mig!!

Annika said...

Channal:
TACK så känner jag också.
Kram!!

Ann:
SÅ sant, det finns många sådana fall. Absolut.
OCH så ofta, ofta, ofta mot sonens, eller barnens, vilja.
Det är INTE roligt.
TACK för stöd!!!
Kramar!!

Annika said...

Liz:
Du har SÅ rätt.
OCH återigen, jag VET inte hur de som inte har stödjande fldrar FIXAR detta.
Jag vet inte. För det är SÅ mkt som ligger utanför en vanlig college-ansökan. Det är dubbelt så mkt, och därmed dubbelt så dyrt.
jag vet inte om jag ens törst räkna ut i slutändan hur mkt pengar vi lagt ner, och lägger ner på denna ansökningsprocess.
OCH ja, jag kan tala om att P och jag inte har pengar som vi simmar i heller.
I vårt, fall, och de flesta jag känner i den här BFA-dammen är ju de allra flesta ungar så drivna. De har ett så djupt intresse sedan barndomen, och de är liksom så bestämda vad gäller det de ska göra.
OM en unge fick ett infall och sa, jag ska bli skådis/fotograf etc ÄR det ju en annan sak. DÅ skulle jag, och de flesta, absolut avstyra det hela. En BFA tar man inte på ett infall sas. Det är väl knappast troligt att man ens antas?

Ja, det gäller ju hela collegevärlden detta med pengar och att ha råd.
Det är komplicerat.
Jättesvårt.
Men det finns vägar att gå för dem som inte ett öre har. En av karolinas bästa vänner ska studera film, en BFA alltså, på en högt ansedd skola i NY. Den flickan kommer fr ett trasigt hem, har en sjuk mamma etc. Denna tös fick en helt sk Free Ride till detta uni, och det var inte det enda unit som gav henne en free ride, hon hade ett par-tre stycken att välja på. Så ska det vara, finns det ett driv o en önskan så ska det finnas vägar att gå öven för den som inte ett öre har.
Free rides finns inom alla inriktningar.

OM vi haft mer än ett barn hade kravet varit IN-STATE för undergrad, absolut.
OCH det är ett krav som många har. Det finns så många bra skolor i VA att det oftast inte är ngt som helst problem för de flesta.

I Karolinas kompisars fall var det nog INTE pengarna som talade utan en önskan om en betalande karriär i slutändan. De skickar bägge sina flickor out of state, till dyra skolor. OCH de har äldre syskom där bägge också skickats out of state, så nej, pengarna är det nog inte som talar där.
Men, det är det säkert för många andra.

Balett är svårt, en karriär ska ju i princip börja då de är 17-18 där, och de flesta proffsdansare har inte college i bakfickan, utan de har gått på balettskolor sen de var 10 år fram till gymnasiet, så visst…
en balettdansares karrär står ju nästan på topp vid 22 års ålder då de flesta avslutar sin under-grad utb.
Så i just det fallet är det nog lite lättare att förstå. Karriären skulle varit igång redan sas.
Vad gäller fotografi är det en annan sak, en helt annan…

Det är ett komplext ämne detta. DET lovar jag dig. I vårt fall är det dock kristallklart, vi hade inte kunnat neka K detta.
Inget infall, utan en djupt rotad önskan och dröm.
Men visst kostar det på, både med pengar och i tid.
Vi får göra en hel del uppoffringar, både jag o P.


Tack för din kommentar som är mkt tänkvärd.
Kramar!!

Annika said...

Anneli:
TACK, ja det är liksom så rotat i vårt fall. OCH vi har heller aldrig gjort ngt för att stoppa hennes dröm.
EXAKT, med en BFA i drama öppnar sig så många andra dörrar också. Precis som du säger med tex Glada Hudik.
Jag har sett den filmen, underbar!!
Precis, jag tror också att arbetsgivaren är mest intresserad av att det finns en bachelor då man söker jobb, att man är "bildbar".
OH JA!! College-pressen ÄR enorm i många områden, oftast i högpresterande sådana. Det finns ju skilor i många delar av USA där det knappt finns ngn som går vidare till college efter HS. Massor med sådana, men i högpresterande områden, och jag bor ju i ett sådant, betyder det SÅ mkt.
OCH i sanning, ska du ha ett bra jobb, ja då måste du ha college.
Det har väl blivit mkt mer så hemma nu också, med bara gymnasium kommer man inte så lång längre. Den hårda verkligheten.
OCH pressen börjar i många fall redan i MS.
japp.
Så är det. OCh ja, dessa HS år har varit hårda. Snacka om att mitt barn har pluggat och haft läxor.
Oj oj.
Men fina ungar är det, både K och hennes kompisar. Vilka fina människor, och så kloka.
Tack Anneli för dina fina och snälla ord.
Många kramar!!!

Annika said...

Desiree:
TACK!
Ja, i vårt fall finns det knappt ett val, som du vet…
Dagens samhälle är tufft, och college måste man ha, i princip.
Vi får hoppas att det ska bära sig för K, och faller allt med skådespeleriet finns andra vägar att gå även med en BFA i bakfickan.
Tack för snälla ord.
Kramar!!

Jane said...

Du såg ju min kommentar igår och vad jag tycker. Men helt klart, jag känner alldeles för många som pluggade "fel" och sen blev det bara pannkaka. vill man så går det, säger jag som är språkvetare enligt min universitetsutbildning men alltid har jobbat med finance och IT, så nog går det att få jobb på andra områden när man väl är klar.
Jag såg att det var någon som kommenterade angående amerikanerna och collegevansinne. Nåja, det ÄR mycket viktigare att ha utbildning i USA än i Sverige eftersom man tjänar uselt utan och skyddsnätet existerar inte riktigt.
Hoppas hon kommer in nu, dit hon vill.
'Kram

Annika said...

Jane:
Japp, så sant. Jag såg vad du skrev OCH jag håller med.
Det är jag övertygad om, att jobb finns den dagen man är klar med uni.
Precis som för dig.
OCH du har såklart helt rätt i det du säger om collegehetsen. UTAN collegeexamen kommer man ingenvart. Med bara en HS, eller lägre, blir lönen därefter. OCH att leva på existensminimum eller strax däröver i USA är ett litet helvete. Inte samma skyddsnät som hemma alls.
Så att det är collegehets är inte underligt. Tack, vi ska hoppas att K kommer in där hon vill.
Kramar!!

Marianne said...

Oj så många och långa kommentarer! Kul! Nu har jag inte lästa alla, bara ögnat och sett att det verkar som om alla håller med. Och det gör jag också! Jag tycker att ni gör helt rätt som stöttar K i hennes dröm för sitt vuxna liv.

Och du har helt rätt i att man inte måste bli stjärna och superkändis (skulle inte jag vilja vara), det räcker att få utöva sitt yrke, i hennes fall att vara anställd vid en teater.

K har ju ytterligare en arbetsmarknad, glöm inte det. Eftersom hon pratar svenska har hon den svenska teatervärlden dessutom.

Nu ska jag inte bli långrandig här. :-)

Kramar!!!

Annika said...

Marianne:
TACK. Ja många kommentarer, och sånt gillar jag :-)
Alla så kloka också.
Ja, i vårt fall är det så klockrent klart vad vi måste göra.
Ja, just det, de svenska scenerna finns också.
SÅ sant.
Kram!!

Anonymous said...

Vad härligt med föräldrar som tänker som ni! Jag tror inte att det är självklart idag. Faktum är att jag tror att om man gör det man verkligen vill och brinner för; da klarar man sig alltid. Vem säger att man maste bli "stjärna"och tjäna en förmögenhet (även om det ju inte heller skulle sitta fel!). Var äldste son var egentligen helt inne pa lärarlinjen här i Tyskland da han skulle börja plugga. Kort tid innan terminen började fick han för sig att plugga till civilingenjör " för där kunde han ju tjäna mer, och jobba utomlands etc". Efter ett ars studier, förvisso med goda resultat, hoppade han av. Hans uppfattning var att om han skulle syssla med nagot sa torrt hela sitt liv sa skulle han inte vara tillfreds. Alltsa började han plugga till lärare och det är det han ska bli helt enkelt.
Sa bra att Karolina kommit in i alla fall, det är alltid skönt att ha ETT säkert kort.

Annika said...

Ano:
Hej och välkommen!!
Så roligt med en ny läsare som ger sig till känna!!
OCH tack, vad glad jag blir av dina ord.
Ja, vi tror att vi gör helt rätt.
Det du berättar om din son är talande, tycker jag. SÅ bra att han följde sitt hjärta.
Ja, min dotter har antagits för en BFA nu på GMU. Ingen drömskola, men vi ska hoppas att hon får flera val.
Varmt välkommen tillbaka!!!!