Wednesday, December 18, 2013

Att lära sig älska julen i USA

Godmorgon på er!

När jag skriver detta på tisdagen sitter jag vid mitt köksbord och tittar ut över min parkliknande framsida till vänster och över golfbanan till höger.
Jag inser hur in i vassen BRA jag trivs med mitt liv, här i Reston i Norra Virginia.
Julen ser jag fram emot med en stor, varm, jublande inre glädje.


DOCK.
Japp, DOCK.
DET tog lång tid att mentalt anlända där jag är idag. Att komma till insikten att jularna här är totalt underbara och lika ljuvliga som de i Sverige.

Jag minns mina första jular i USA. De runt 92, 93, 94, vilka var tuffa. Jag hade inte hunnit bo här så länge. Jag längtade bara hem på julen. Julen 1992 hade jag sådan enorm hemlängtan att jag bara grät på julaftonens eftermiddag.
Jag minns att jag, Peter och hans systrar gick på en GALEN shoppingmall på julaftonens eftermiddag. FULLT med folk som var sjukt julstressade. Jag tyckte det var gräsligt. Det kändes som ett helgerån.
DETTA VAR JU JULAFTON!!
DETTA VAR DEN 24 DECEMBER!!
INTE SKULLE man på vis i världen springa runt som vore det den 23 december! (för amerikaner är ju den 24 mer som vår 23, men inte tänkte jag SÅ på den tiden).
Det skakade om hela min själ. Väl hemma hos Peters föräldrar (vi flyttade hem till dem över juldagarna) så brast det totalt. Där fanns ingen julmiddag, inget julmys a la julaftons kväll, alla skulle till kyrkan den kvällen och stressade inför det.
DET var så olikt mina hemmajular i Sverige att det bara stack i själen.
OCH, jag grät så jag trodde att hjärtat faktiskt skulle brista.
Peter var det extremt synd om också. Han visste INTE hur han skulle kunna trösta mig.
Jag lugnade mig, men gav mig själv ett löfte DÅ som jag hållit i alla år; att fira julafton på MITT sätt. SÅ bra som jag kan, och inte behandla julaftonen som den 23 december.
Sagt och gjort, året därpå kom min fina moster från Sverige och hälsade på mig och Peter över jul och nyår. ÅÅÅ vad jag UPPSKATTADE det. Det blev en mysig jul med julafton på svenskt sätt hemma hos oss. På juldagen for vi till Peters föräldrar, som brukligt är.
Jag är så glad än idag att min moster kom över den där julen 1993.


Ledsen julgran enligt Charlie Brown, alltså Snobbens jul….


Ordentlig struktur på mina USA-jular fickjag först efter att Karolina fötts.
Jag har berättat för er förr om att Karolinas ankomst till stor del gav mig rötter i USA. Innan hon kom var jag ganska rotlös här. Trivdes halvbra. Jag ville egentligen bara flytta hem. Innerst inne ville jag det.
Peter var dock inte pigg på att byta land, och lära sig ett nytt språk. Han som flackat över hela USA och halva Europa under sin uppväxt som “Air Force Brat”. Jag hade ju engelskan automatiskt Det var “lättare” för mig...
Ja, ni känner till historien...
Karolinas ankomst grundade mig, så gott det gick/går.
Det är därför jag ärligt kan säga att det tog tre år för mig att verkligen känna att jag trivdes bra i USA. På riktigt! ATT jag verkligen hade landat.

När Karolina kom blev det många Sverige och Finlandsresor. Både under sommar och vinter.
Jag fick det bästa av två världar, och jag började trivas allt bättre i USA.

Jularna fick en stor mening. Jag skulle skapa traditioner för Karolina att minnas.
Peter och jag började satsa mycket på julen. Julgranar, pynt, klappar, mat och minnen.
Min man är världens snällaste och mest förstående, och han har alltid blåst under det jag vill satsa på.
Jularna blev så fina och vackra och gyllene som jag ville att de skulle bli.
Peter började begära ledigt från jobbet på julaftnarna (istället för att jobba halvdag). Jag minns inte när han senast jobbade en Annandag jul heller. KAN inte minnas det för mitt liv. Peter tar mycket ledigt runt jul, och det uppskattar jag väldeliga.

Alla de jular vi firat i Sverige sen Karolina kom har varit SÅ fina och speciella. Hon har fått ta del av den svenska jultraditionen på rätt sätt.
Iår skulle vi egentligen ha åkt hem, det var en Sverige-jul. Dock, det fick vi skrinlägga när vi förstod HUR otroligt mycket tid och pengar vi måste spendera på auditions under januari och februari 2014. För hushållskassans skull blir det ingen jul i Sverige iår.
Det är lite tråkigt, visst.
Men samtidigt har jag med åren skapat mig SÅ fina jular här. Lika fina som de jag själv har med mig från barndomen.
Nästa år hoppas jag att vi åker till Sverige. Karolina kommer att ha ett långt jullov från college då.

Jularna i USA är som guld för mig. Men, jag lovar er att de INTE kom gratis. Jag fick kämpa mig igenom mina första år.


ATT komma ny till ett land ÄR inte lätt. Vi tror att Sverige och USA är SÅ lika, att allt ska falla på plats bara vi väl flyttar till USA. Många tror att det är så LÄTT att invandra till USA, att det bara ska flyta på som hemma.
Nej, flyter på gör det INTE automatiskt. Allt tar sin tid. Nästan rubbet är annorlunda, trots ALLT. Det är tiden och erfarenehten som får oss att landa. Och för mig, personligen, en superfin partner som kunde guida mig genom den första jobbiga tiden…





Numera har jag, som jag sagt åtskilliga gånger förr, två hemland som jag verkligen älskar!

34 comments:

Lena said...

Fint och insiktsfullt skrivet. Den där hemlängtansryggsäcken kan vara nog så tung att bära.
God Jul Annika!

Desiree said...

Det märks att du trivs jättebra Annika och du har verkligen lyckats kombinera det bästa från båda länderna. Men visst är det tufft att flytta till ett nytt land på många sätt. Det är så lätt att tro att det är smidigt att flytta från europa till USA men det är mycket större skillnad i mångt och mycket än vad man anar.
Det tar tid att vänja sig, det tar tid att hitta sina rutiner och traditioner som funkar.
Det blir lätt så i USA att julen försvinner i ett nafs om man bara firar jul på juldagen. I europa har man och tänker på julen som en lite längre ledighet men i USA är det ju bara juldagen egentligen som är ledig. Nyårsafton firas inte heller direkt så mycket så hela julhelgen kan försvinna i en enda dag vilket känns väldigt trist.Skönt att ni inte låter det bli så.
Kram och god jul!

olgakatt said...

Dina funderingar kommer mig att tänka på alla som måste lämna sitt land av tvång, alla flyktingar i världen. Hur har de det vid sina högtider i ett land som inte har en aning om hur de inflyttade firar. Det tar dem säkert betydligt mer än de tre år du kämpade med stöd från din snälle man.
Men nu har du det bästa från två världar!

Pettas said...

Fint skrivet Annika!
Jag säger precis som Olgakatt, nu har du det bästa från två världar, även om det har kostat en del tårar i början. Roligt är också att du delar med dig av dina världar så generöst.
Hos oss tar vi det rätt så piano vad gäller julstök och pynt, bara så där lagom mycket...musik, god litteratur och stunder att bara vara är tillräckligt mycket jul här. Kanske det blir annorlunda när vi inte jobbar så mycket längre fram, åtminstone inte som just nu. Nu får vi ta hand om julstressen åt andra, laga mat osv...:)
kramar

Sara said...

Det är hjärtskärande att tänka på din första jul, både för dig och P. Och så himla mysigt med dubbelt julfirande, svenskt och amerikanskt. Är ni många som gör så av utlandssvennarna? Förresten, vad innehåller Mimosan? Är nyfiken på att testa! Puss, kram & älskar

Channal said...

Du har verkligen fått det bästa av två världar! Att älska USA när du har en sån fin liten familj kan ju inte vara svårt!

Inte så konstigt att du hade hemlängtan som ung... men nu har du dubbelt av båda! Härligt!! Blir så glad att du känner dig harmonisk här och nu!

KRAMAR!! Anna

Annika said...

Lena:
Tusen tack för dina ord. Jag blir glad.
Hemlängtansryggsäcken var en tung börda i början. Men, jag är glad att jag faktiskt kände som jag gjorde då. Det är en bra erfarenhet att ha med sig.
GOD JUL!!! Ha det så jättebra!!


Desiree:
DET gör jag verkligen. Fullt ut. Men de första åren var väldigt svajiga. Jag ville verkligen egentligen inte bo här.
Visst är det stor skillnad mellan sverige och USA. Mkt större än man tror innan man väl bor här. Det tar tid, helt enkelt.
Absolut, rent krasst är julen bara en enda dag i USA. Så det kändes sp snöpligt 1992. Det var det året P och jag gift oss borgeligt och jag var här i USA över jul. Ja, då jag verkligen utvandrat, eller vad man ska säga…
Fy 17…
Jag är glad att de åren passerade fort, och glad över Karolina. OCH glad över att jag verkligen fått det bästa av två världar.
Stora bamsekramar. God Jul!!



Olgakatt:
Ja, det kan jag inte ens sätta mig in i. Jag flyttade av egen fri välja fr ett I-land till ett annat, och det var tufft nog. Det går inte ens att föreställa sig hur flyktingar har det…
Jag är så glad att jag hade/HAR Peter. Hans varsamma gudning och stora förståelse hjälpte mig så otroligt mkt.
Tre år är ganska lång tid att landa, kan jag tycka nu efteråt. Men på ett sätt är jag glad för de där tuffare åren också.
Precis, nu har jag det allra bästa av två fina världar.

Annika said...

Karin:
VISST har jag det, och de världarna har jag haft länge nu. TACKSAM så in i norden!
Jadå. att allt inte gått på räls och varit en räkmacka har jag inget emot att berätta om.
Jag är ändå glad för de där första åren idag.
OCH tack Karin för att du gillade min text idag.

Skönt att ta det piano inför julen! Helt rätt.
JA; precis, du räddar andras julstress genom att baka och fixa.
Underbart för dem, och roligt för dig (hoppas jag)
Stora, stora kramar!!!


Sara:
Ja, den där julen 92 var ingen LEK!! USCH vad hemskt det var!
SOM tur är var det bottenjulen och efter den blev allt så mkt bättre.
PUST!!
ja, utlandssvennarna ja…Susanna o Marc firar som vi, OCH ja, Monica och J också faktiskt. Sara och W kör också dubbelt. DE är fö i Sverige denna jul.
Så det är nog rätt vanligt med två jular för europeer som är gifta med amrisar.
Mimosa…mousserande vin och apelsinjuice. Easy as that, och SÅÅÅ gott till julfrullen.
ÄLSKAR!!!!


Channal:
ja, numera har jag verkligen det. Älskar det!!
ja, jag var 26,27 år då det var som tuffast. Sen har det bara blivit till det bättre. TACSAM och ÖDMJUK!!
Tack gulliga Anna.
KRAMAR!!



Miss Marie said...

Hej från en som bara firat en jul utanför Sverige (när jag var höggravid med Alfred i München) och inte planerar att göra det framöver igen! ;) Visst, vore jag tvungen skulle jag kunna fira jul nån annanstans än i Sverige, men för mig är jul = Sverige. Tror du har gjort precis rätt när du har format julafton till din egen och sen firar juldagen på amerikanskt vis, det tror jag underlättar!

Annika said...

Marie:
Fördelen med att bo i Europa är att man lätt kan åka mellan länderna. Det är så mkt mer meck , och dyrare, att flyga härifrån.
Ja, att skapa en julafton på svenskt sätt var ett måste för mig. Det var helt rätt. För mig!!
Härligt att vara hemma förstår jag!

Anna N said...

Jag minns första julen långt borta när jag var au pair i Canada. Hade inte förstått innan att hemlängtan kan göra fysiskt ont. Hela kroppen värkte och längtade hem. Förstår hur jobbigt du hade det och vilket arbete du gjort!
Kram och ha en riktigt fin jul!
/ Anna N

ullrika said...

Vet du, det här var det finaste jul-inlägget jag läst på många år tror jag! Inga måsten eller "såhärduktigärjag" utan bara ärlig och härlig beskrivning. TACK för att du gav mig julmys Annika!! <3

Å så önskar jag en härlig jul såklart, om vi inte hörs innan dess :)

Erica said...

Jättefint skrivet!
Jag gillar starkt dina sådana här, rörande, inlägg. Där du beskriver hur det var i början. Att du inte "lindar in" det, utan att man verkligen förstår att det ÄR tufft i början (det är ju trots allt ett helt nytt land man flyttar till)!
Att det trots allt kan bli underbart senare, men att man ändå som sagt är medveten om början.
Själv skulle jag förmodligen ha världens ångest den första tiden (när det kommer till högtider) om jag skulle flytta; att missa våra jular hemma.

Jag får ändå känslan att du ändå har varit/är väldigt öppen för amerikanska seder och traditioner? Och belöningen du fått för det är att du numera får "det bästa av två världar" :)
De jultraditioner ni byggt upp i er familj verkar vara helt underbara :D

Kram /Erica

familjenlalloo said...

Ja, det där med hur olika USA och Sverige är, det är verkligen inget att förringa. På ytan känns länderna så lika, men när man väl är här är det så otroligt mycket som skiljer. Nu efter snart sex år har vi koll på mycket och känner oss hemma här, men det betyder ju inte att man inte längtar till Sverige och de svenska traditionerna.

Anonymous said...

Det var ett av dina finaste inlagg Annika, tararna rinner! Min forsta jul har var i San Franciso. Pa ett hotel rum med influenza. Min man hade aldrig firat jul i Sverige da och forstod inte riktigt varfor jag lag dar febrig och sjuk och bara grat och grat i tva dar. Det var inte sa enkelt att ringa till Sverige da och allt jag ville var att hora min alskade mammas rost. Och nu, nu kan jag inte tanka mej att fira jul nagon annanstand an har i Vermont. Det ar liksom "som det ska va' pa julen har. (Formodligen mycket pga det finns inga boxstores eller shopping centers pa manga mil). Hurra for Internet!! Det basta ar att min svenska familj alskar att fira jul har, bror Carl kommer pa sondag!!Stor kram. Ann

Annika said...

Anna N:
TACK!!
Ja, det har kostat på. visst har det.
Nu kan jag dock luta mig tillbaka och skörda de sura frukterna som blev söta.
Men det tog sin lilla tid, det gjorde det.
Tack för snälla ord.
Kram!!


Ullrika:
Awwww…tack!!
DET var det finaste JAG har hört på LÄNGE också!! TACK snälla Ullrika!!!
Det värmer min själ!!
Vi hörs säkert, via instagram eller blogg.
TACK igen.
God jul och STOR kram!!


Annika said...

Erica:
TACK!!
Så glad jag blir över att du gillade inlägget.
Ingen ide att linda in ngt. Vill inte göra det, för att flytta är inte lätt. Inte ens om man har kärleken med sig.
Det är tuffare än man tror.
Det är nog annat om man är begränsad på ett par år eller så. Då behöver man inte känna så mkt hemlängtan, och kan leva mer här och nu. Men då, när jag VISSTE att jag var här för att stanna, ja då var det INTE lätt.
YESS, jag jar varit öppen för amerikanska seder och tradioner, och ÄR det. jag menar jag har ju lärt mig att älska sönder både Halloweeen och Thnaksgiving. Det var bara det att när min julafton blev så söndertrasad så tog det stopp totalt. Men jag styrde ju upp det sen. TACK och lov!!
Nu har jag det bästa av två världar!!
Lycklig, glad och oerhört ödmjukt tacksam.
Tack Erica!!!


Sara:
VISST är det SÅ!!
Det är lika på ytan, och man kan inbilla sig att det är NOLL match att bo i USA. "DET är ju som i Sverige", haha.
NOT!!
Numera har jag två länder jag ÄLSKAR!! OCH som du säger, visst kan jag sakna Sverige, och längta dit ibland. Samtidigt som jag kan sakna USA ibland då jag är hemma.
Inget utesluter det andra. Kärleken räcker till bägge länderna, och den är STOR!!!

Annika said...

Ann:
AWWWWW..tack!! TACK!!
jag skrev det inte för att det skulle vara tådrypande, utan mer bara för HUR det verkligen var!
OCh visst SAKNAR man i början, och har HEMLÄNGTAN som suger musten ur kroppen. Precis som du hade den gggn i SF.
Exakt, idag har vi bägge landat och älskar våra jular här. Det är bra, Ann!! Heja oss.
Vi som älskar två länder högt och rent.
TACK för dina fina ord. Jag blir jätteglad.
KRAM!!!

Musikanta said...

Sent omsider har jag skrivit ett inlägg till fredagsgalleriet om Lucia.
Kram

Esther said...

Annika, du har gjort det igen. Du har skrivit ett praktfullt inlägg.
Mycket, fint, känsligt och väl formulerat.
Du är otrolig. Skriv för en tidning!
Hälsningar från ett rått Stockholm

Musikanta said...

Nu har jag läst ditt fina inlägg också. Kan förstå hur jobbigt det måste ha varit för dig - OCH för Peter också naturligtvis när du var så ledsen. Vilken tur att ni inte gav upp!

Jag har väl berättat att jag höll på att flytta till USA också, men ångrade mig i sista stund. Det var nog tur, för jag tror inte att min amerikanska fästmans (vi var faktiskt förlovade) känslor var lika starka för mig som Peters var för dig.

Och man ska lita på sin intuition :-). Han skilde sig snart från sin fru som han gifte sig med några år efteråt och hade två barn med...
Kramar från Ingrid

Martina said...

Vilket väldigt fint och ärligt och "pa spiken" inlägg.
Mitt hjärta slar lite snabbare och ena sidan blir tung och tarögd och den andra instämmer i alla de positiva och otroligt värdefulla sidor som livet som utlandssvensk innebär.
Att vara utlandssvensk ger en ett otroligt rikt liv pa manga sätt och vis. Man far uppleva, lära sig och se saker och ting som man aldrig skulle ha kunnat göra annars. Men det finns ju saklart även manga baksidor som rotlöshet, saknad och känslan av att sta med en fot i varje land. Eller ibland, varken eller.
Det finns mycket att säga och man skulle kunna skriva en hel bok om livet som utlandssvensk.
DET är ett fantastiskt liv pa manga sätt och vis men visst har vi ocksa stunder som är skitjobbiga och där vi far kämpa oerhört mycket.

Under mina 17 ar i Frankrike har jag bara firat tva jular här. Som jag tyckt varit jättetrakiga (milt sagt) och i ar blir det den tredje. Det är ett val jag har gjort av manga olika anledningar och trots att jag vet att jag inte alls kommer att känna den sanna julstämningen sa försöker jag göra det bästa för min familj.

Tack för ett fint inlägg.

Kramar

Nettan said...

Så fin text Annika! Kommer så väl i håg känslan av ensamhet julen 1991 då jag precis flyttat från trygga hemorten till Stockholm och eftersom jag jobbade den julen (min värdfamilj var och åkte skidor utan bebisen) så fick jag fira julen ensam, som jag grät. Efter det är det få jular jag firat med min familj. Sedan jag flyttade till Skåne, och har bara firat jul med min familj/släkt en gång sedan dess. Å andra sidan har vi våra traditioner nu och de är mysiga de med men julen är ändå tuff i bland för jag vet att den skulle kunna vara annorlunda. Så jag känner igen mig så i det du skriver och du har verkligen skapat det bästa av två världar!

Många kramar
Nettan

Saltistjejen said...

Visst är det så att det tar tid och kraft och mycket vilja att skapa nya traditioner. Du har verkligen lyckats. Eller NI ska jag väl säga. Att kunna få både svenska och amerikanska traditioner med sig i sin "egen" jul tycker jag är fint. Synd att ni inte kan resa hem i år men jag förstår verkligen att det varken finns tid eller pengar till det med er hektiska tid efter jul. Ni får helt enkelt mysa här istället. Och det gör ni ju så himla bra! :-)
Jag kan sakna att vara med familjen på jul, men samtidigt tycker jag jularna i Sverige (efter att vi flyttat hit) kändes så otroligt stressiga också. Och för vår del njuter vi av att här kunna fira mer fritt och inte vara så bunden till traditionerna som finns hemma, samt alla viljor och önskningar där. ;-)
Nu med mitt nuvarande jobb finns ju heller ingen möjlighet alls att åka iväg över jul och vi kommer ta det lugnt i år och firar julaftonskvällen tillsammans med några av våra bästa vänner här. Det kommer bli en svensk-österrikisk-spansk jul :-)
KRAM!!

Anne said...

Ditt inlägg berör mig, jag blir alldeles rörd av att läsa det. Vad fint och insiktsfullt du skriver, verkligen.
Det märks att du verkligen "ser" och uppskattar tillgången till de två världarna och att du trivs utmärkt med det liv du skapat här.
Du har en fin man, jag tror tyvärr inte alla i den situationen är så förstående. Tyvärr alltså men du har en på miljonen man i din P, helt klart.
Det är nog, på både gott och ont, en helt annan sak att gifta sig med en amris och flytta för gott på det viset som ni som gifter er med en amris gör. Det blir nåt annat, det förstår jag absolut.

Jag kan lite känna igen det Saltis skriver om, det sköna att komma ifrån den stress och krav som fanns då vi bodde i Sverige och att här mer fritt kunna forma jularna och skapa egna traditioner. Nackdelen vara med en svenne är ju att varje gång man åker till Sverige ska båda läger få sitt, det går inte bara att ha fokus på sin egen familj utan det blir dubbla uppsättningar och alla ska hinnas med...
Jag kan känna att vi de senaste åren här på riktigt börjat skapa oss jultraditioner och i och med det känner jag hur julen bubblat upp mycket mer för mig också. Nu med barn också tillkommer förstås en ny dimension.

Kram!!

Anne-Marie said...

Eftersom Michael och jag aldrig direkt firade jul var det ingen stor omställning för mig. Det var en enkel bit när det gällde flytten till USA.
Det var egentligen allt det andra som var så annorlunda. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att Sverige och USA skilde sig så mycket åt. Jag blir nästan litet arg när svenskar tror att det är otroligt lika och enkelt att bara flytta till USA. Att det inte är någon skillnad alls.
Det tog mig ungefär 10 år innan jag fullt accepterade att jag faktiskt bodde här. Nu i efterhand fattar jag inte att det tog så lång tid. Jag minns fortfarande var jag befann mig när "poletten" verkligen trillade ner. Det var några månader efter det att Michael gått bort.
Vad fint att ni skapat så många bra och trevliga traditioner som funkar för er. Jag tycker att P nästan skulle ha ett eget inlägg! :) Han verkar vara en fantastiskt fin människa.
Stor kram!!

Annika said...

Musikanta:;
Det är noterat, det med luciainlägget.
TACK för att du gillar dagens inlägg. Nej, det var inte lätt för ngn av oss. Tänkte aldrig ge upp, det ville jag inte, det fanns inte ens på kartan.
Trots jobbiga dagar gick det ju, och till sist landade jag!
Nu känner jag sann kärlek till mina bägge länder. Rikedom.
I ditt fall var det annorlunda. Du gjorde SÅ rätt som lyssnade på din magkänsla.
Stora kramar från mig!!

Esther:
Stort tack för dina fina, fina ord. Blir glad.
Skulle gärna skriva för en tidning fö.
Hälsningar från ett kyligt Reston.



Martina:
TACK!!
Ja, att bo i ett annat land har två sidor. Verkligen.
Det tar tid att landa i vetskapen att man fakiskt trivs, och att man har fler än ett hemland. När man väl kommer till den instikten är det en rikedom.
Men visst är det också en förlust att inte få vara där ens familj är. Alltid.
Håller med dig om allt du skriver i din kommentar. BRA skrivet.
Oj bara två jular i Frankrike. Fördelen med Europa är verkligen den att NI kan åka hem så mkt oftare än vad jag kan.
Jag hoppas att NI ska få en fin jul, trots allt, av hela mitt hjärta.
Tack för fin kommentar.
KRAMAR!!

Annika said...

Nettan,
Tusen tack, jag blir glad över dina ord.
Först år så väl att du grät första julen i Sthlm då du var ensam. DET är verkligen HÅRDA bud!
Så synd att det bara blivit en jul med din familj sen ni flyttade till Skåne.
Men, visst skapar man egna traditioner, och fina sådana.
Önskar dig en fin och trevlig jul.
Stora kramar!!!!!


Saltis:
Ja, det gör verkligen det!
Tack, jag har tycker nog att vi lyckats bra med att få in nya traditioner. Det tar ju tid, som du säger.
Nej, vi fick skrinlägga planerna på en sverige-jul tidigt i höstas då vi insåg vilken fläng det bli i vinter över östkusten. OCH hur kostsamt det blir dessutom.
Men, det blir en fin jul härhemma istället.
OCH ja, kag kan absolut förså att ni har fått en anan julfrihet sedan ni flyttade hit. Skönt. Ni slipper flänga på julafton och på juldagarna.
Er planerade jul iår låter skön!!
OCH det lär den bli också.
KRAMAR!!!

Annika said...

Anne;
TACK min vän!!
ja, jag "ser" numera. Jag ser två länder, som är så fina och bra för mig.
I början fanns bara sverige som det allsmäktiga landet. SÅ känner jag inte längre.
Det är skönt att ha landat där jag är just nu, men det tog tid.
Ja, jag har en jättefin man. OCh jag vet att det inte är alla förunnat att ha en P.
Många är inte alls lika förstående.
Jag förstår så VÄL att du och Saltis känner som ni gör. Ni kommer iväg den där flängiga julstressen med släkten genom att bo här. Inte dumt.
SAmtidigt vet jag att det blir ett pussel varenda ggn ni kommer till sve.
På det sättet är jag glad att inte var gift med en svenne. Somrarna och jularna i Sverige blir min familj och vänner till 100%.
Tack för fin kommentar.
KRAMAR i massor!!!


AM:
Exakt, detta är ju inte bara julen, egentligen. Utan att verkligen landa i USA.
Det har skrivit om förr, men det lyser igenom här också.
Precis, jag blir också lite förbannad då svenskar tror att det är SÅÅÅ lätt och lättvindigt att flytta hit. DET är det INTE!!!
Länderna skiljer sig åt i SÅ mkt!!
Tack, Anne-Marie, jag vet att du och jag känner väldigt lika om detta "att landa".
Jag är glad att jag skapat det jag gjort med jularna här.
P ett eget inlägg?
Ja, kanske det. HAHA, han skulle sucka åt det.
Stora kramar!!!!

alegni said...

Oj jisses, där fick du mig att gråta en skvätt. Så skönt att du landat och att Peter är med dig hela vägen! Det är så värdefullt!
KRAM

Cecilia/svengland said...

Håller helt med dig Annika! Det tar ett tag innan man kommer i det hela! Jag har ju bott i England ungefär lika länge som du har bott i USA och även om man tror att länderna är lika, så ÄR de ju inte det!Men man får helt enklet skapa sig sina egna traditioner - vi firar också lite svenska jul på julafton och jag kolla alltid på Kalle Anka, även när vi är i England! :-)

Anonymous said...

Fejno!!
jag kunde riktigt känna din hemlängtan som du måste haft den julen när jag läste ditt fina inlägg! Fick en klump i halsen. Stackars stackars dig då! Du och jag börjar väl vänja oss vid att inte fira jul hemma i blackan nuförtiden. Men det e klart jag bor ju i Sverige ändå så den där svenska julkänslan får ju jag iaf. Jag är så glad för din skull att ni har lyckats få era egna jultraditioner overthere!! Underbart att höra fejno!! Du har ju som du skriver också världens mest förstående och snälla make man kan ha! Pussar och kramar och hälsa familjen! Lui

Lotta said...

Tycker också om när du delar med dig....och vi är många som känner igen oss! Att bo på annan ort eller i ett annat land, kan ta tid att vänja sig vid. Att ta kontrollen över det man vill och hur man vill ha det, kanske inte är så lätt. Med tiden hittar man sin rytm och självförtroende i det nya.

Jag har ett starkt ben i varje land - just nu längtar jag massor till Stockholm!

KRAM
Lotta

Christina said...

Väldigt fint och bra skrivet. Det tar tid och USA och Sverige är inte så lika som många verkar tro :-) För mig är midsommar den högtid jag älskar mest, är jag inte i Sverige då så känns det. Julen? Vet inte hur det skulle vara att fira i USA, antagligen lättare för mig än för maken. Men än så länge har vi varit i Sverige varje jul :-)
Förstår att när Karolina föddes så blev du mer rotad och kunde koncentrera dig på att göra en fin jul för henne. Din man verkar också vara en toppenkille!!
Stor kram!