Wednesday, June 05, 2013

Första intrycket...

Jag läser ett par bloggar som är skrivna av tjejer som väntar på att flytta till USA.
Eller som just har flyttat hit.
När jag läser hos dem kan jag ibland känna mig som en gammal luttrad räv.
Det är bara att inse att jag HAR varit här länge.
I sommar blir det 20 år, på heltid.


Jag kom till USA som au-pair en mild marsdag 1990.
Nej, inte som olaglig sådan, det hade “snälla, duktiga” jag aldrig klarat av. Det blev så att jag for genom förmedlingen  EF-Au Pair.
Det är jag glad för.

Vårt au-pair år började med en au-pair skola i Boston för oss som skulle vara på östkusten.
De som skulle vara i Chicago och runt städerna i The Mid-West hade sin skola i Chicago, och de som skulle vidare till Kalifornien for dit.
Tre dagar på Holiday Inn i Brookline, Boston,  Mass.
Jag minns fortfarande taxiresan in till stan från Logan Airport.
JAG var i USA!
Skulle jag trivas?
HUR skulle året gå?

För att vara au-pair var jag lastgammal. Jag var hela 24 år fyllda.
Idag är jag enbart skitglad över att jag väntade så länge med att åka. Jag tror inte alls att jag hade fått ut så mycket från året om jag varit till exempel 18 år. Eller under 21, ska jag säga.

Visst, mina första intryck av USA var verkligen att ALLT var stort.
Husen, vägarna, affärerna, portionerna---Ja, allt var stort.
Jag minns hur vi satt i Boston, kanske 10 svenskor, och kollade in affärsmännen. Vi reagerade ALLA över att killarna hade vit t-shirt under sina vita skjortor. Undertröjor. Det tyckte vi var kostigt.

Tjejerna som var på väg till jobbet var iklädda dräkt, vita strumpbyxor och gympaskor. Pumpsen bar de i en påse.
Detta var nytt för oss svennar. Vi hade väl, i princip, bara sett det i filmer förr, filmer som Working Girl.
Men nu var vi här på riktigt.

En annan sak jag minns tydligt är hur starkt jag reagerade på dricksvattnet, och kranvattnet.
SÅ klorerat. Det var som att vara i en simhall varenda gång man lät kranen rinna.
Skulle vi verkligen dricka det där vattnet?
Jomen, det skulle vi.
OCH ja, gissa om det smakade KLOR!!
Men, det där vänjer man sig vid. Numera reagerar jag inte alls på den lukten.
OCH faktum är att vi filtrerar vårt dricksvatten genom vår ismaskin i frysen. Men, nej, det klorerade vattnet är inget jag längre reflekterar över.




IS var en annan sak vi alla reagerade på.
HÄR serverades IS i alla kalla drycker.
OCH det var inte nådigt med is heller. Nej, det var inga isbitar som bara flöt på ytan, utan här var hela glaset fyllt med is till BREDDEN!!
Mycket märkligt.
OCH inte gjorde det saken bättre heller då vi kände klorsmaken så tydligt.
Men, alas, allt vänjer man sig vid.
Fast, vet ni, is är något jag inte diekt har anammat fastän jag bott här så infernaliskt länge.
Dricker jag läsk dricker jag den utan is, dricker jag vatten tar jag det utan is. Iste dricker jag också utan is.
DOCK under heta sommardagar ÄR det mycket gott med is i drickorna, det erkänner jag också!





När jag efter tre dagar i Boston satte mig på planet för att åka mot Washington DC visste jag ju egentligen inte heller vad jag hade att vänta.
Ja, jag visste att jag skulle vara i Arlington, Virginia och att min värdfamilj hade en lägenhet med utsikt över hela DC.
Jag visste att jag skulle få en egen lägenhet "tvärs över hallen".
Jag visste att min värdfamilj var “äldre,” 40 och 41 år med en 9-månader gammal son.
Vi hade hållit tät kontakt via brev och telefonsamtal, och nu skulle vi träffas.
Nervöst?
JA.
Självklart.
Första intrycket av dem var bara BRA. OCH så fortsatte det, året ut. Tack för det!



Jag och min värdmamma Nancy 1990

Första intrycket av min lilla lägenhet "tvärs över hallen" var att man fick gå igenom klädkammaren för att komma till badrummet.
DET tyckte jag var skumt, och det tycker jag ÄN idag. Men, när Peter och jag 1992 flyttade in vår första etta i Alexandria, VA var det exakt likdant där, man fick gå igenom klädkammaren för att komma tlll badrummet. SKUMT! JA, verkligen.

Jag minns också hur jag reagerade på att det på den tiden inte fanns påslakan.
Åtminstone hade inte min värdfamilj sådana. Det var täcken på sängen, och underlakan som man vek över täcket.
SÅ märkligt, tyckte jag. Lakanet låg ju aldrig kvar som det skulle natten igenom heller.
Redan då började sakna påslakan.
Numera är påslakan en norm, men så var det INTE då!

OCH så hade vi duscharna.
Ack ja. Väggfasta duschar. JAG var ju van vid handdusch. Jag minns att jag saknade handdusch hela tiden då jag var au-pair.
Kranarna i USA kunde/KAN också vara svåra att förstå sig på. Man vet aldrig vad man ska drabbas av för kranar så man bor på hotell etc.

NU börjar inlägget bli för långt så jag avslutar.
Det finns fler reflektioner jag minns, men dem kan vi ta en annan gång.
Om ni vill, och om jag vill.


Ni som bor i utlandet, eller har bott i utlandet, vad var era första intryck av det nya landet?
Det skulle vara jättekul att höra!


Ha en fin onsdag!

34 comments:

Lisa said...

Nej, inlägget började inte alls bli för langt. Kan läsa hur mycket som helst om hur du kom till USA & om dina intryck & tankar. Tänk vad länge du bott i USA! Helt otroligt.
Här har det äntligen slutat regna...har desvärre akt pa en rejäl förkylning.
Kramar, Lisa

eastcoastmom said...

Kul! Vi hade liknande upplevelser, jag var au-pair i Los Angeles när jag var 20 år, stannade 1.5 år. Avslutade med att bila crosscountry, LA till NYC. Den resan vill jag göra om med familjen!

eastcoastmom said...

Kul! Vi hade liknande upplevelser, jag var au-pair i Los Angeles när jag var 20 år, stannade 1.5 år. Avslutade med att bila crosscountry, LA till NYC. Den resan vill jag göra om med familjen!

Miss Marie said...

Intressant inlagg! Och visst har val Carrie i SATC ocksa en lagenhet som man far ga genom kladkammaren for att komma till badrummet? Men ja, visst ar det lite konstigt.

Forsta intrycket av Tyskland? Att alla stirrar! HAr jag fortfarande inte vant mig vid...

olgakatt said...

Jo, nog kan man reagera på olikheter med viss förvåning ibland. Alla hala,runda dörrhandtag som verkligen inte är greppvänliga för svaga händer, t ex. Inte bara i USA utan även i t ex Storbritannien och Asien.
Angående påslakan så träffade jag amerikaner som rest i Europa och förfasade sig över att det inte fanns överlakan på hotellen. De hade inte fattat att det var påslakan! Så de inhandlade och medförde egna överlakan....

Annika said...

Lisa:
Det är bra.
Jag kanske skriver lite mer om mina första intryck senare.
ja, lång tid här
Härligt att allt ert regnande äntligen slutat.
Krya på dig!
Kram!

AM:
Så du reagerade över ungefär samma saker, lite kul!
Ja, att bila över den amerikanska kontinenten skulle jag också vilja göra.


Marie:
Tack!
JA, visst har Carrie det. Helt rätt när du säger det, fniss!!
Men visst är det underligt. jag tycker verkligen det.
HAHA, att alla stirrar i Tyskland. Komiskt, eller INTE!!!

Annika said...

Olgakatt:
Visst kan man det.
Handtagen ja, det är sant! Men de flesta nyare hus har "normala" handtar numera.
DOCK inte vi.
Där ser man, ja jag kan förstå att amerikaner en ggn reagerade så då de kom till Europa och bara hittade påslakan. De var ju inte vana vid det hela.
Numera är det många hotell här som endast kör påslakan. DET är på tiden, kan man säga.
Jag är glad att påslakanen slagit igenom här också. Men mina svärldrar har den gamla varianten.

Pettas said...

Nu fattar man ju inte alls hur man stod ut med under och ovanlakan, ingenting hölls på plats och ofta vaknade åtminstone jag med överlakanet över halsen:)
Roligt att läsa dina reflektioner över ditt nya hemland och allt som var nytt. Då!

kramar

Annika said...

Karin:
JAG VET!!
Hur jobbigt och knöligt som helst.
Fattar inte att vissa här fortfarande har det så.
KUL at du gillade inlägget :-)
KRAMAR!!

Eva said...

Jättekul att läsa om din första tid.
Det är kul att läsa allt du skriver och det är aldrig för långt.

Anna-Lena McGrath said...

VAD ROLIGT ATT LÄSA det du skriver...

Jag kom hit 1995 (Leo bodde ju i Stockholm/Paris när jag träffade honom), så det är nästan 18 år sen!!! Ja, man skrattar lite (absolut INTE elakt) när au-pari flickorna i immigrationskön på Logan säger att de ska till "staden" Massachusetts, i "staten" Boston!

Eftersom jag mest umgås (och alltid har umgåtts) med infödningarna, så är det alltid jag som är udda och tänker annorlunda. För mina kompisar och familj är det ju normalt med dessa djäkla UNDERTRÖJOR (inte min man dock), VITA STRUMPBYXOR (inte min man heller förstås...ha, ha!), FULLT MED IS i DRINKAR (inte min man heller) och VÄGGFASTA DUSCHAR (vanlig "lös" dusch var den första saken vi installerade i vår lägenhet i Denver.)

Hur de håller kniv och gaffel... När jag var på en fin gala med tuxedo och balkläder första gången i Keystone, CO, så satt kvinnorna där med bling-bling och såååå fina i håret. De tog gafflen i näven som en tvååring och HÖGG i köttbiten som en grottmänniska och sågade med en ovan hand genom köttet!!! Jag bara stirrade facinerad till höger och vänster. Det var absurt vilket dåligt matskick de hade/har!

Sättet de bäddar sängarna är bara äckligt. De tvättar inte allt, utan bara lakan, kuddöverdrag och underlakan. Täcket/filten hänger med månad efter månad, år efter år och den luktar pecka. Och eftersom lakanet aldrig hänger med hela natten, så är det ju täcket som ligger närmast kroppen. Nästan alla mina vänner bäddar fortfarande så här. Och OM de använder påslakan, så har de ändå lakan under och tvättar bara lakanet och inte täcket med påslakanet över. USCH, USCH, USCH....Kuddöverdragen i USA har ingen ficka liksom, så halva kudden sticker ut, och inte heller kudden tvättas (vilket inte alltid är lätt).

Och så dessa heltäckningsmattor...visst, jag var förvanad, men det var tufft när vi bodde hos svägerskan och barnen skulle pottränas och pissade på varje kvadrat av denna heltäckningsmatta!!! Och de har denna heltäckningsmatta än i dag och barnen är 15 och 16!!! Både i lägenheten i Boston och vårt hus åkte heltäckningsmattan ut (vi har två rum kvar här dock)...

Ja, det finns många absurda Amerikanska saker, och det är lika roligt att läsa om andra svenskar som reargerar på dem! Ibland tror man att man själv är konstig!!! Men som jag alltid säger efter vad som kan ses som "klagomål" på det amerikanska (det är bara observationer), så säger jag alltid att det är 50/50. Det finns absurda saker i Sverige också!!! Och jag är lyckligt lottad som kan ta det bästa av dessa två länder.

När vi köpte våra Pergo golv, canister vacuum, front-loaded washer 1998 (då vi köpte bostadsrätten inne i Boston) var det jättesvårt att få tag på dessa s.k. Europeiska saker. Och folk stirrade på en som om man var i från Mars. Nu blir det vanligare och vanligare med trägolv, canister vacuums och front-loaders!

Kram,


Anna-Lena McGrath said...

Oh ja...nästan alla hus i vårt kvarter har så att man måste gå igenom klädkammaren för att komma till badrummet. Folk här gillar det. De tycker att det är en fördel! Jag tycket inte om det...vi lyckades hitta en "floor plan" utan detta fenomen.

Desiree said...

Vad kul att läsa lite om dina första intryck av USA Annika. Hi hi det där med MYCKET is i alla drycker reagerade vi också på då vi först flyttade till USA liksom att vi tyckte att allt var så mycket större. Vår lägenhet i Solna är ju faktiskt sådan i sin planlösning att man går igenom klädkammaren för att komma till badrummet. Tycke också att det kändes skummt i början men vande mig ganska snabbt vid detta.
Förstår att det var väldigt nervöst att komma som au-pair och inte veta vart du skulle hamna speciellt som det också var första gången för dig i USA med allt vad det innebar.
Grattis till 20 år i USA. Om du flyttade dit då du var 24 så har du snart bott halva ditt liv i USA.
Kram!

Moster Mjölgumpa said...

De där kranarna ja, de förstod jag mig aldrig på när vi besökte amerikat. Jag bloggade till och med om dem: http://mjolgumpa.blogspot.se/2010/04/vatten.html

Esther i Stockholm said...

Som sagt, du kan skriva du!
Tidning, det ska du skriva för.

Esther i Sthlm

Anne-Marie said...

Till att börja med ett stort grattis till "gubbarna" som sprang. :) Starkt gjort!
Eftersom jag hade varit i USA som turist flera gånger innan jag kom hit mera permanent hade jag nog redan bildat mig en viss bild av USA. Men jag hade ju aldrig varit i en glesbygd. Jag bodde ju i "kungliga huvudstaden" ;) i Sverige så jag var helt ovan vid allt som Mt Shasta-området har som egenheter.
Vårt vatten är GOTT! Mycket gott! Men jag vet hur klorerat det kan vara. Att gå genom en klädkammare till badrummet har jag faktiskt aldrig gjort.
Bra att göra allt lagligt. Skulle aldrig våga "mess around" med USCIS. Förresten, har du ansökt om att bli medborgare nu?
Kanske jag skulle skriva ett liknande inlägg. Hmmm. Vi får se.
Kramar!!

Pernilla said...

Definitivt inte för långt inlägg! Det är ju sådant här som är så roligt att läsa om, dina upplevelser och skillnader mellan länderna. Mera sådant!!!!
Kram

brysselkakan said...

Är lite nyfiken på om du har kontakt med några av de du kom över till US ihop med? Eller spriddes ni över landet och tappade kontakten?
Vatten och is... Is undviker jag alltid var jag än är, det blir för kallt tycker jag. Vattnet i US kan variera mycket: NY är rena badhusvattnet, som att ta en klunk ur en pool. San Francisco var betydligt bättre. Chambersburg, PA, hade också bra vatten. Men man vänjer sig ju. I Bryssel är vattnet enormt kalkrikt vilket gör att man filtrerar det man dricker och många hus har sk water softner. Men både hår, hud och tvätt påverkas.

Mitt första intryck av Belgien? Rörig trafik, mycket ljud och alla dessa utryckningsfordon som ständigt far runt. Krånglig byråkrati.
Fast när vi flyttade tillbaka till Sverige igen så reagerade jag nog allt på en del här också! Kanske mest på hur lagom allt ska vara! Saknar lite allt rörigt och oorganiserat i Bryssel ;-)

Madeleine said...

Härlig läsning och jag känner igen mina tankar i dina reflektioner =)
Ska bli såå kul, omtumlande och spännande - allt på samma gång att flytta till USA.
Ha en fin helg!

Saltistjejen said...

Ja du Annika, mycket vänjer man sig vid det är sant. Men jag har fortfarande svårt med duscharna! De där väggfasta. Själva har vi numera en handdusch hemma men som du säger är det ofta väggduschar på hotell och så.
Klorerat kranvatten gillar jag fortfarande inte även om jag vant mig och inte reagerar lika starkt längre. Här hemma har vi dock ett filter där vi filtrerar allt vatten vi tänker dricka. Det är smidigt och sitter fast på vår kökskran. Bara att vrida en liten "knapp" ett snäpp så kommer det filtrerat vatten som inte smalkar klor.
Tänk 20 år i sommar! OTROLIGT!!!!!! Det är halava mitt liv ju! :-) Om ett par år kommer du att ha bott längre i USA än vad du bodde i Sverige. DET du! :-)
KRAM!!

Anonymous said...

Vid 23-års ålder seglade från Göteborg en oktoberdag l951 med Swedish American Line. Resan skulle ha tagit 7 dagar, men Nordsjön på senhösten försenade oss, så det tog 10 dagar. Ingen tillåten på däck i två dagar under stormen. Trodde jag skulle dö, när vågorna var så höga att man inte kunde se vågkammen.
Min kabin var alldeles i botten av båten (billigaste). Vi i turistklass var inte tillåtna att blanda oss med förstaklass passagerarna högst opp. Men det var flera ungdomar ombord, och vi hade kul tillsammans.
Jag hade inget jobb som väntade; släkt-med-släkten had sponsrat mej. Calle och Stina i Worcester, Mass. En kille ombord skulle till samma stad och sa att jag kunde få skjuts med hans släktingar, som skulle hämta honom i New York. Visade sej att dom kände "mitt" folk, så blev avdroppad framför dörren av min nya hem. Det var Halloween! Ny erfarenhet.
Första intrycket - hur stora smörgåsarna var. Vi stannade för lunch vid HoJo (Howard Johnson). Jag beställde två mackor. Amerikanarna tittade lite konstigt på mej. Sen förstod jag varför.
Ja, allting var stort.

Fick jobb som live-in hjälpreda åt ett äldre par; blev chaufför och sällskap åt frun, som var nåt liknande präst i Quaker kyrkan. Bodde utanför stan i ett f.d. farmhus. Fick min egen stuga med sov-och vardagsrum; min egen bil (two-seater Studebaker (bensin betald). Svenska tanter tvättade och städade; jag var totalt bortskämd. Tjänade $12.50/vecka men hade inga utgifter, sparade vanligtvis 10 dol./vecka.
Vi tillbringade mars-april i St Petersburg, Florida, där dom hade ett litet hus. Det var där jag för första gången såg segregerade toaletter och annat "WHITE" och
"COLORED". Inga negrer kunde vara inom vår förorts gränser efter solnedgången. Det kändes inte alls bra.

Ruth i Virginia

Millan said...

Vad roligt att lasa! Det roliga ar hur hemmablind man blir efter ett tag. jag reagerade pa en hel massa saker nar jag flyttade till england - allt kandes nytt och frammande. Jag vet att jag forsta dagen at lunch pa ett stalle och fick chips serverade till maten. Alltsa inte pommes frites utan en pase med chips till mackan. Urskumt tyckte jag. Fortfarande skumt och jag ater det aldrig sjalv men jag ser ju folk som ater sa varje dag sa de kanns inte langre frammande! Jag vet ocksa att jag blev lite forvanad over hur olikt det har landet faktiskt ar i fran sverige med tanke pa att det anda inte ligger sa langt bort. Men som sagt, nu kommer jag hem till sverige och reagerar pa saker dar som jag nog inte skulle ha satt om jag bodde dar.

Kram!

katta said...

Intressant läsning.

Annika said...

Eva:
AWWWW....Tack, roligt att du tycker det.
Blir glad!!


AL:
TACK, roligt att du tycker det!
Just den första tiden är ju ganska speciell.
Jo, det är bara att digga läget, och man vänjer ju sig.
Numera är det nog ingen som har vita strumpbyxor längre, men i början av 90-talet var det vanligt, och inget man kunde missta sig på. Komiskt.
Undertröjorna är fortfarande going strong. Jodå, Peter har också sådana :-)
Handdusch skaffade vi också tidigt.
Ja, de där med täcken och underlakan kan verkligen diskuteras.
Vet inte hur vanligt det är numera med sådana? Men säkert ganska vanligt än. på många håll.
Men hotell etc har ju börjat med påslakan. BRA!!
Ja, heltäckningmattor är verkligen ett mysterium också.
Man kan fråga sig varför de har sådan förkärlek till sådana?
Dock, numera blir de nog ändå lite mer sällsynta.
OCH ja, det finns helt galna grejjer med Sveroige också. JAG skulle vilja veta vad många sagt då de kom dit.
Numera är det inte svårt att hitta de grejjerna du räknar upp.
Finns överallt. Pergo tex, och tvättmaskinerna som är front loaded och dammsugarna.
BRA!!
Ja, det är mysko att gå igenom klädkammaren för att komma till badrummet.
Men i många master bedrooms är det nog så.
Det är värre då det är husets enda toalett, som på vår tid :-)
Kram!!


Desiree:
TACK, roligt att du tycker det!
Ja, det där med isen var en sådan sak som var omöjlig att inte se.
DET var ju så in your face tydligt!
Det var första ggn för mig i USA då jag kom hit.
ETT mkt bra år blev det!!!
Kram!!

Annika said...

Moster M:
jag vet, de där kranarna kan fortfarande vara ett mysterium för mig också...


Esther:
ÅÅÅ tack!!!
Ja, det skulle jag gärna göra!


AM:
Visst var de duktiga.
TACK!!!
Men, minns du inte vad du tyckte då du först kom hit på besök?
Vad du reagerade på etc?
Ja, det är skillnad på landsbygd och stad.
Förstår att det varit svårt många ggr.
Trevligt att ni har vatten som smakar så gott.
Härligt.
Nej, olaglig au-pair hade jag inte vågat vara.
Kramar!!



Annika said...

Pernilla:
TACK!!
Ja, men det är bra att du inte tycker det.
Mer kommer!!
Kram!

Brysselkakan:
Vet du, jag träffade en av mitt livs bästa vänner på den där au-pair skolan, Monika.
HOn var au.pair i CT.
Vi höll kontakten hela året, hälsade på hos varandra etc.
jag var vittne när Monika och hennes Patrik gifte sig 2008.
Monika kommer hit i aug.
Vi blev bästa vänner snabbt. Sedan håller jag sporadisk kontakt med en tjej som åkte till Chicago. Hon blev kvar där, liksom jag. HOn ör gift med två barn.
Lite kul.
Resten vet jag NOLL om.
SANT vattnet i USA kan verkligen variera.
OCh lustigt nog vänjer man sig vid det klorerade också.
JA, jag kan tänka mig att du reagerade så då du kom till Bryssel.
Hihi!
OCh sen då du kom hem igen till landet lagom :-)
Förstår att du kan sakna Bryssels kaos ibland.


Madeleine:
DET var ditt inlägg som triggade igång det här inlägget.
Det är så spännande att följa din väg.
Håller alla tummar!!

Annika said...

Saltis:
HAHA, men eller hur?
Duscharna ÄR skumma.
DET går inte att komma ifrån.
Vi har också handduschar numera. Men jag tror aldrig jag sett på hotell.
Klorerat vatten vänjer man sig vid.
Precis som ni har vi filter, fast via ismaskinen.
Det funkar bra.
Fast, det stör mig inte längre att dricka kranvatten.
Tjugo år. JAPP:
Sant, snart har jag borr längre här än jag bott i Sverige.
Underligt.
Kram!!


Ruth:
DET är en historia DET!!
Så annorlunda alla andras som skrivit här.
TACK för att du delar med dig.
Det låter verkligen hemskt med din resa hit, på den båten, i det vädret.
OCH så låter det så tidstypiskt. Jag känner ju flera som for över till USA på slutet av 50talet, början av 60. Ja, de har flyttat hem igen, många eftrer 40 år i USA.
De vittnar om liknande. Bodde hos släkt, ofta i CT eller MASS.
Precis som du!
HAHA, mackorna ja...JA de var verkligen annorlunda mot vad du var vid hemifrån, OCH du tog TVÅ. Underbart.
Det låter som om du hade ett bra liv då du först kom hit.
BRA!
Ja, på den tiden var det nordbor som städade i rika familjer, och var kokerskor etc.
Vlken skillnad mot idag.
SÅ roligt, roligt att du berättade din historia.
TACK för det, Ruth!!


Millan:
KUL att du gillade inlägget.
JA!! Chips till mackorna har man ju här också.
OCH även jag tycker det är skumt efter 20 år.
Men ibland tar jag också chips till, ngn ggn då och då.
Visst vänjer man sig fort vid nya seder och bruk.
OCH visst börjar man se Sverige med nya ögon också.
Det är nyttigt att bo utomlands.
KRAMAR!!

Annika said...

Katta:
Trevligt att du tycker det.

Cecilia said...

Å vad kul att läsa om dina intryck! Jag kom till Chicago via EF några månader före dig, och minns precis samma saker :). Jag är dock en av dem som åkte hem efter mitt underbara år där, men än idag älskar jag USA och varit tillbaka många gånger. Fortfarande det bästa jag gjort att åka dit som au-pair och har fortfarande kontakt med min värdfamilj. Och förresten var det invasion av cicador det året, 1990 :), hade alldrig sett eller hört ngt liknande! Följer din blogg och uppskattar ALLA dina inlägg, så fortsätt i samma anda.

Anne said...

Lite sent från min sida men slänger in en kommentar ändå.
Så kul läsa dina första intryck, undeerligt hur vissa saker etsar sig fast och hur man minns vissa saker så tydligt (grejer som egentligen kan vara rätt nonsens men de har etsat sig fast för evigt).
År 2000 hade vi spenderat 6 månader i norra Florida (inlandet, Gainesville), det var mitt första besök och möte med USA. Så man kan väl säga att mitt första intryck av USA formade sig då, även om det var en väldigt kort tid och jag hela tiden visste att det fanns en hemresa inbokad.
Så när vi flyttade till USA 2006 hade jag som sagt lite smått testat på att vara en lite längre tid i landet. Dock... vad jag inte fattade eller riktigt "på riktigt" greppat var hur annorlunda amerikanska norra västkusten är mot Florida. Så om jag trodde jag lärt mig känna och "kunde" USA utgående från min korta tid i en liten stad mitt i norra Florida så fick jag ju ett uppvaknande så på sätt och vis kändes det ändå som första gången...
Detta land är verkligen så otroligt mixat, varierat och olika.
Småstadsliv/landsbygd (vilket det var där vi bodde i FL) är såp fruktansvärt annorlunda.
Jag hade inte trivts bli kvar eller slå mig ner i lilla Gainesville i FL, jag hade inte trivts alls. Däremot trivs jag jättebra och tycker om livet här i en förort till Portland.
Annnorlunda.
Dock tror jag faktiskt landsbygden är sig rätt lika i hela USA. Tror jag. Jag skulle inte trivas på landsbygden här, lika lite som jag skulle trivas på landsbygden i Indiana).
Jag brukar säga att hela västkusten (minus landsbuygden då) samt norra östkusten och trakterna kring Chicago - det är förmodligen de enda platserna jag skulle kunna tänka mig bo på, resten av det stora landet går fetbort.

KRAM!

Hemma hos Kibell said...

Absolut inte får långt inlägg. Vill läsa mer.
Du skriver så fantastiskt och intressant.
Har varit i Usa, Miami, en gång i mitt liv. Jag kommer ihåg hur stort och mycket det var av allt.
Upplevde tyvärr inte riktgit det amerikanska där då det språk vi mest hörde var spanska.
Skulle vilja åka till Usa igen. Du har gjort mig nyfiken på östkusten :)

Annika said...

Cecilia:
VARMT, varmt, varmt välkommen hit.
VAD roligt att höra från en som var au-pair samtidigt som jag.
På vägen över till USA satt jag med en tjej som skulle vara au.pair i Chicago, och det var hon. HON är kvar än idag, man och två barn.
Tänk om du kände henne???
Anna A...
Skriver inte ut hela efternamnet här.
TACK för att du följer, och tycler om min blogg.
BLIR så glad!!!
OCh vad roligt att du håller kontakt med din familj, jag kan inte säga att jag gör det. De bor i Maine numera, och sonen i Denver.
VÄLKOMMEN TILLBAKA!!!!


Anne:
VAd roligt att du gillar att läsa om detta. Det kan nog komma mer.
Absolut, grejjer man minns från den första tiden ÄR nonsens.
OCH sådant man inte längre tänker på.
Exakt, landet är SÅÅÅ stort, och så annorlunda.
Herregud, det är ju skillnad inom staten också.
Vi kan inte jämföra NoVA med södra VA etc.
JAPP!!
Baby, spot on!
Jag skulle iNTE vilja bo på landet heller. Inte i ngn landsortstad. Eller på landet övh.
Inte i the mid-west heller, förutom Chicago eller Minneapolis. That's IT.
Ingen annanstans.
Inlandet går fetbort för mig också.
Nej, det är runt kusterna man ska bo, förutom de två städer jag nämnde.
Jag måste också bo lite mer norrut än söderut.
Du vet mitt behov av årstider.
Ett liv i Florida eller södra CA skulle jag inte greja...
Inget jag längtar till.
Du och jag tänker EXAKT lika.
OCH det är jag inte förvånad över.
KRAMAR!!!!


Kicki;
TACK!!!
DET kommer nog mer!
TACK vad glad jag blir över dina snälla ord.
Ja, kom tillbaka till USA!!
DU är så välkommen!!

Christina said...

Allt är stooort, man åker bil överallt, man pratar med främlingar, dessa heltäckningsmattor som fortfarande är så poppis, man behöver inte packa matkassen själv plus att man kan få hjälp ut till bilen :-)
Kram!!

Annika said...

Christina.
SANT!!
Allt så spot ON!!!
Kram!!