Wednesday, February 06, 2013

Tvåspråkighet

Godmorgon!


På Facebook är jag med i grupp  för svenska föräldrar i utlandet.
Syftet med den gruppen är hur man som svensk förälder håller svenskan levande för sitt barn.

Hur blir svenskan ett levande språk? Och inte bara ett tantspråk som mamma och hennes kompisar talar? Eller, hur svenskan inte enbart blir ett sommarspråk som hörs under några fattiga sommarveckor medan man besöker hemlandet.

Kort sagt, hur gör man för att få sitt barn tvåspråkigt?
Hur gör man för att hålla svenskan levande i vardagen?

Jag säger, efter 16 års erfarenhet, att det finns inga genvägar.
VAR konsekvent.
TALA svenska med ditt barn.

Som mamma till en nyfödd bebis är det den naturligaste sak i världen att tala SITT eget MODERSMÅL med den lilla dockan som ligger där i din famn.
Det faller sig som den lättaste sak i världen.
Att för mig ha börjat prata engelska med Karolina var i det närmaste lika onaturligt som att jag skulle ha simmat över engelska kanalen.
Svenska skulle det vara för att det kändes som det enda rätta för mig.

Tala svenska med ditt barn redan från början.
Man behöver aldrig vara rädd för att barnet INTE ska lära sig landet språk, för det  gör de!
Utan några som helst problem.
Har barnet dessutom en förälder som kommer ifrån landet där ni bor är det ÄNNU mindre problem. I mitt fall har ju Peter alltid talat engelska med Karolina, och jag har talat svenska. Vårt gemensamma språk, då vi tillsammans alla tre, har ju blivit engelska. Karolina och jag har dock alltid talat mycket svenska, även om Peter varit med. På så sätt har Peter lärt sig förstå en massa svenska också. Två flugor i en smäll. Lite så.

I de familjer jag känner där bägge föräldarna är svenskar har jag märkt noll språkförbristning hos barnen. De behärskar bägge språken utan problem.
Denna underbara tvåspråkighet som dessa barn bara får “på köpet”.

Låt allt komma naturligt så löser det sig.
Tala svenska redan från BÖRJAN redan innan bebin är FÖDD. Fortsätt så!
Prata svenska, släpp inte på den! Aldrig.
OM barnet tilltalar dig på engelska så SVARA på svenska även om barnet fortsätter att tala engelska med dig.
OM du vill rätta barnets svenska så gör det diskret och snällt.
SKRATTA inte!! FÖR GUDS SKULL!!
Jag har själv någon gång brustit ut i skratt när Karolina sagt något som varit så dråpligt att jag inte kunnat hålla skrattet tillbaka.
USCH och FY vad jag har skämts efteråt. För mitt skratt har verkligen SÅRAT henne ett par gånger. SÅ rätta med tålamod och vänlighet och skratta inte.

I mitt fall läste jag massor, massor, massor, massor med barnböcker på svenska för Karolina när hon var liten.
Hela tiden.
Vi tittade också på svenska dvd-filmer, och vi for ju hem två gånger om året på den tiden (vintrarna också) och var hemma länge.
DET har absolut lagt grunden till hela hennes svenska språk.

När Karolina lärde sig läsa på engelska, runt 6-årsålder, tänkte jag att jag samtidigt skulle testa och se om hon kunde läsa på svenska också.
Jag tänkte att språken är så pass olika, och uttalas så olika, att det nog inte skulle bli problem.
Karolina skulle nog kunna klura ut det, tänkte jag.
OCH, ja, jag hade rätt. Hon fixade det.
Vi började med att hon läste högt för mig ur LÄTTA småbarnsböcker som Max, Emilia och Totte och sådana enkla böcker.
Det gick bra.
Sedan började vi skriva små "brev" till varandra.
Karolina satt i sitt rum med stängd dörr, och jag satt utanför dörren.
Vi skrev lappar som vi skickade under dörren. Fram och tillbaka.
På det sättet lärde hon sig att skriva svenska också.
Och, jag gjorde ALLT i samma veva som hon lärde sig läsa och skriva på engelska.
Hon knäckte koden på två språk samtidigt.

Det enda råd jag kan ge är de ovan. Att hålla språket levande. ATT tala, hela tiden.
ATT rätta snällt. ATT inte säga till barnet att "du måste prata svenska", svara konsekvent på svenska även om barnet talar engelska med dig.
Det gäller att vara bestämd och ha bestämt sig.

Svenska skolan då?
Jo, det finns en sådan här i DC-området.  De bedriver svenskundervisning varje lördag.  De har allt från förskoleklasser till gymasieklasser. Klasserna är till för barn som har svenska föräldrar, eller en svensk förälder.
Karolina gick där fram till tredje klass.  Då tog jag henne ur den skolan.
Varför?  Helt enkelt därför att det var för mycket engelska i den skolan.  Jag tyckte inte att hon lärde sig det jag ville att hon skulle lära sig.  I Karolinas klass gick elever som ALDRIG talade svenska hemma, och som inte förstod ett dyft av vad läraren sa på svenska. Läraren tvangs tala engelska.  Det förtog hela poängen, och Karolina fick sluta.
Numera vet jag att de har delat in klasserna efter hur pass mycket svenska eleverna kan.  Så var det dock inte för 7 år sen.  Jag är glad att de ändrat på det.

Idag är Karolina 16 år och stolt som få över att vara tvåspråkig och halvsvensk. Den stoltheten har hon haft med sig uner hela skoltiden, och den har värmt mitt hjärta så många gånger.
Jag har gett henne en rikedom genom svenska språket och via den svenska kulturen.

Det ska bli mycket intressant att se hur det kommer att bli om Karolina får barn någon gång.
Tänker hon lära dem svenska?



Håll svenskan levande, du svenska/svensk, som bor i utlandet. Släpp den aldrig.
Slå dig aldrig till ro.
Undvik att hamna i ett språkligt träsk där du börjar blanda språken.
Googla ord du är osäker på, googla grammatik.
Läs böcker och tidningar på svenska. Se svensk tv, se svenska dvd-filmer. Prata svenska hela tiden med dem du kan prata svenska med.
Håll dig långt från språkträskets sanka kanter, se till att aldrig sticka ner en tå i det träsket.
Har du väl börjat blanda språken är det mycket svårt att kravla sig ur sörjan.

38 comments:

Nils said...

Later nastan som om jag skulle ha kunnat skriva det har inlagget sjalv. Mina barn funkar nog pa ungefar samma satt. Det har varit naturligt for mig att prata svenska med dem fran borjan och bada barnen forstar i stort sett all svenska aven om de inte alltid pratar svenska med mig. Det brukar racka med nagon timme hemma i Sverige sa pratar de mer och mer svenska med bade mig och alla andra omkring sig. Ibland till och med leker de med varandra pa svenska nu vilket ar underbart.

Det dar med lasningen har dock varit svarare. Nils hade det lite tufft forsta aret i skolan och vi koncentrerade oss darfor enbart pa att forsoka fa honom att kanna sig bekvam med att lasa pa engelska. Men nu nar vi borjat med svenska lasning ocksa sa forundras jag over hur bra det faktiskt gar!

Nils gar ju pa svenska skolan har som vi sjalva satt upp. Det existerar INGEN engelska dar over huvud taget och vi har fatt saga nej till foraldrar som velat att deras barn som inte kan nagon svenska alls skulle borja. Vi har inte resurser till det nu helt enkelt. Den kurs vi bedriver ar kompletterande svenska och inte en svenskakurs som sadan utan man maste redan ha grunderna och kunna forsta vad lararen sager.

Sofia ar lite lustig faktiskt. Hon har vagrat prata svenska enda fram tills for ett par veckor sedan. Da konstaterade hon att hon skulel borja prata svenska och det har hon gjort ocksda. Fran att inte ha yttrat ett ord pratar hon nog ca 50% pa svenska med mig nu. Jatteroligt! Nils har hela tiden anvant sig av svenskan men det blir inte sa ofta till mig nar vi ar har i england tyvarr.

Jag skriver pa allt du skriver och sarskilt da det med att vara konsekvent for tillslut sitter den och da ar det verkligen en gava att kunna ge sina barn.

Kram!
Millan

Millan said...

Haha oj, det blev visst Nils som skrev det dar inlagget. Men det var ju jag Millan ju :-)

Nettan said...

Som fd språklärare och som trespråkig person så måste jag skriva att du har gjort helt rätt. Att göra på det sättet är det som oftast gör att barn födda utomlands behåller sin tvåspråkighet och det är lättare att de för den vidare. Bra gjort jag är full av beundran för din och Karolinas prestation.

Många kramar

Nettan

Desiree said...

Det där med att vara konsekvent tror jag är så himla viktigt. Vi har svenska vänner som bor i Alabama men som inte varit direkt konsekventa även om de båda är svenskar. När deras barn har pratat engleska med dem eller ställt en fråga på engelska så har de svarat barnet på engelska och därmed blir det en mix av språken. Jag tror att deras barn förstår en hel del svenska men vill sällan prata språket själva. Den problematiken kan jag känna igen själv. Min mamma pratade spanska med mig som liten men jag svarade henne nästan alltid på svenska. Som barn tror jag att jag inte ville sticka ut, vara annorlunda och därmed inte heller prata ett annat språk.
Jag tror också att det som är jätteviktigt för att bevara två spåkigheten är att barnet får lära sig att umgås med andra som talar språket. Alla sommrar som du sett till att ni har fått komma till Sverige och Finland och umgås med släkten tror jag är så otroligt viktigt. Karolina har då fått chansen att prata och öva sin svenska med andra personer och med sina kusiner. Då blir det inte bara det där gamla konstiga språket som ens föräldrar talar. Jag är så glad att jag ändå har spanskan i bakhuvuet även om jag skulle behöva öva mer för att hålla den igång ordentligt. Att kunna flera språk är så fantatastiskt! Guld värt! Öppnar så många dörrar och möjligheter i livet.
Kramar!

Vform said...

Hej Annika, länge se´n ...
Det där med tvåspråkighet känner jag till som du förstår! Våra pojkar lärde sig INTE finska av oss föräldrar, tyvärr! På den tiden var vi långt upp i klasserna innan finska lektionerna infördes ... och inte hade vi heller det riktiga intresset att lära oss! ( Tänk om vi vetat då ...) Så då blev det inte att prata finska med barnen, då man inte kunde själv! Det straffade sig så klart i deras skolgång också! Med tiden har de lärt sig finska (rätt bra) och engelska!
Jag själv pratar INTE finska och engelska BORDE jag lärt mig ... skulle varit mycket enklare då!
Har nog kollat din sida och sett alla fina bilder! Tack till dig för alla snälla kommentarer!
Ha en bra dag! ♥ KRAM!

eastcoastmom said...

Halleluja! Just så. Vi har haft det lite enklare än du eftersom vi båda föräldrar är svenska, men jag är ändå grymt stolt över att våra båda barn som aldrig bott i Sverige, kan så bra svenska. Och kan läsa svenska. De stavar hyfsat, inte perfekt, men det är ok tycker jag.

Har träffat på en del helsvenska familjer utomlands genom åren som inte talar svenska med sina barn. Skrämmande.

Kramar

Erica said...

Åh! Ett av mina favoritämnen! Jag är så fascinerad av språk, och framförallt tvåspråkighet :D Själv har jag alltid velat vara tvåspråkig.
Vi börjar ju visserligen med engelska i 1:an, men det blir ju inte samma sak som att ha en förälder från ett annat land och på sätt vara uppvuxen med det.

Måste få säga att jag är så imponerad över hur BRA du behållit svenskan, när du bott så pass länge utomlands :D När jag läser din blogg så skulle den lika gärna kunna vara skriven av någon som bott i Sverige hela tiden, så jag är imponerad!

Och tvåspråkighet är verkligen en gåva!
Men jag förstår att man verkligen måste vara konsekvent och prata mycket.
Och barn ÄR verkligen fantastiska! Då de är totalt mottagliga för inlärning i de yngre åren så har de inga som helst problem med att lära in två språk parallellt. Har det även för att de kan lära sig TRE språk parallellt... (har det för att vi läste lite om tvåspråkighet när jag gick på Lärarutbildningen).

Som sagt; jag är så imponerad över hur PEDAGOGISK du verkar vara när det gäller Karolinas svenska! Har du någon typ av utbildning i Pedagogik?

Kom även att tänka på en fråga när du nämnde DVD-filmer...
Hur är det med filmer från Region 2 till Region 1? USA ligger ju i "Region 1", vilket gör att vi här (i "Region 2") måste använda en speciell regionsfri DVD-spelare om vi har en film från Region 1. Annars kan vi inte se dem.
Gäller samma sak åt andra håller, eller går det ta filmer från Sverige och se i en DVD-spelare i USA?

Som sagt: Åh! Vad jag gillade detta inlägg! :D
Hoppas du får en jättebra onsdag!
MVH /Erica

Miss Marie said...

Sådär tänker jag också när det gäller tvåspråkighet, det gäller bara att vara konsekvent och inte ge upp även om barnet i vissa åldrar kanske bara vill prata ett av språken. Jag är fascinerad redan nu av hur Alfred hanterar språken, han fattar att han ska prata engelska med daddy o svenska med mamma, och han pratar om grandpa's car och morfars bil. Så coolt att se och en ynnest att få uppleva! :)

Annika said...

Millan:
HAHA, vet du jag undrade länge vem denna nye Nils var då jag läste inlägget.
Tänkte lite; ÅÅ en engagerad svensk pappa!
(tycker de är mer sällsynta än engagerade svenska mammor).
Men det är ju du!!
DIn son Nils hade varit fantastisk om han skrivit detta!! WOOOHOOO!!
TACK!! KUL att du gillar det hör inlägget.
Ja, det är ju sååå viktigt att köra på med svenskan.
Det tycker jag många i utlandet är bra på. Att hålla svenskan levande, men jag har också ett exempel på där språket inte hålls levande.
SÅ bra med er svenska skola!!
heja er!
OCH vad bra att ni är så konsekventa där.
Problemet med skolan här var att det var så mkt engelska.
Tack för kommentar Millan ( o Nils :-) )
KRAMAR!!


Nettan:
TACK!!
OCH det känns inte jobbigt, bara naturligt.
Kramar!!


Desiree:
DET är verkligen det.
Att inte börja ge upp.
Visst blir det så att K och jag pratar engelska då hennes vänner är här etc.
Men så måste det bli,
Även om K ibland envisas att prata svenska med mig även då kompisar är med. Det är jag som inte gillar det, utan då brukar jag svara henne på engelska. HAHA!!
Jag känner också till familjer där fldrarna pratar svenska båda två, men där inte svenskan talas i hemmet direkt.
Underligt är det.
Exakt, det är så viktigt med språket så att barnen ska fixa tillvaron då de reser hem på somrarna, eller till frlderns land.
Det är fantastikst för MIG att se hur totalt shälvgående K är i Sthlm. Hon tar tunnelbanan, hon handlar i affärerna, hon beställer mat. Allt på svenska.
Jag är glad att du har spanskan kvar, heja dig!
Bra att din mamma upprätthöll den!!
Kramar!!

Annika said...

Vivan:
Ja, det gör du allt!!
DU som bor i ett tvåspråkigt land där du tillhär minoriteten.
Min mormor kan ingen finska alls.
Min mamma och moster kan knappt ngn heller. De lästa finska på samskolan resp yrkesskolan in Vasa, men inte mer än så.
Visst tar alla elever numera finska redan från första klass?
Lika bra det.
Sen i ert fall blir det ju viktigt med den unika Närpesdialekten också.
Jag tycker det verkar som om alla i min ålder och yngre är hyfsat Ok på finska i Närpes. Men p andra sidan kan jag inte bedöma det eftersom jag inte pratar ngn finska själv.
Kramar!!


AM:
DU ska vara STOLT!!
OCH glad och LYCKLIG!!
Jag har sett familjer där bägge är svensktalande där svenskan inte hålls vid liv.
Det är en rikedom för våra barn att ha svenskan. OCH kulturen.
K stavar också helt Ok, inte perfekt, men helt OK. HOn har svårt med å,ä och ö. Men det blir bättre med det också
Så heja oss, AM!!
Kram!


Erica:
TACK!!
Vad roligt att du gillar denna sortens inlägg.
TACK, Erica, vad roligt att du säger det om min svenska.
Jag försöker verkligen att inte slarva med den. Det är medvetet.
Både i tal och skrift.
Även om jag vet att jag gör fel ibland, såklart.
Men jag hade kanske gjort samma fel om jag bott hemma?
Kommer från en familj som älskar språk också, och som är duktiga på dem.
OCH som har svenskan ingjuten i märgen. Lite språkpoliser sådär.
Rätt kul på ett sätt.
Jag är glad över det arvet.
Men, som sagt, det är medvetet från min sida.
Barn är fantastiska.
Jo, de kan lära sig tre språk.
Jag har hört sådana ungar här. Fantastiska!!
De kan verkligen sortera språken i hjärnan.
Nej, jag har sgs noll pedagik i bagaget. Ngn liten klass kanske.
Jag tänkte bara att jag kör så här + att jag läste om det. Men mest har jag bara gått efter hjärtat.
Samma här, Erica, jag var tvungen att tidigt köpa en dvd-spelare som tog alla system.
Köpte den via postorder, och har den kvar ännu :-)
Problemet är numera blu-ray, tror inte att de går att avkoda lika lätt.
TACK för att du gilade inlägget.
TACK!!
Ha en fin dag!!!

Annika said...

Marie:
DET är det!!
en ynnest!
Ungar är underbara och fantastiska då de lär sig språken!!
Det är bara att fascinerat hänga med!
OCh att leda och TALA såklart!!
Heja ER!!!

Sofia said...

Tack för ett sådant bra blogginlägg Annika!
Vi ska ju få en liten bebis i juni. Min man är ju engelsk och kan inte mycket svenska, men jag ska verkligen göra allt för att lära mitt barn prata svenska. Det skulle kännas jättemärkligt om han inte kunde, och tråkigt om han inte kunde prata svenska med sin mormor, morfar och kusiner! Jag ska vara så konsekvent jag kan. Kanske till och med min svenska förbättras på det viset, för jag är faktiskt rätt slarvig. Använder ofta engelska ord då jag inte orkar tänka efter!

När jag jobbade som barnflicka för ne massa år sedan så tog jag hand om två små barn som var trespråkiga. De bodde i England, mamman var från Finland (men finlandssvensk så talade svenska), pappan från Belgien och talade flamländska. Barnen hade inga som helst problem med att växla mellan svenska/flamländska och engelska. Visste precis vilket språk de skulle prata med vem. Riktigt häftigt att se!

Jagger said...

Tvåspråkighet är en rikedom.
Både jag och min mamma hade kunnat vara helt tvåspråkiga men det blev inte så. Hennes pappa som var helfinsk lärde sig svenska och pratade svenska med oss båda. Synd!
Däremot pratade han finska med alla andra så jag lärde mig förstå finska men jag pratade det aldrig så det blev att halta... Lite samma sak med min mamma.
Idag pratar jag finska men det är "skolfinska" så den har aldrig blivit ett andra modersmål.

Annika said...

Sofia:
Vad roligt att du gillade inlägget. TACK!!
Du ska se att det kommer att gå toppen!!
Det gör det.
Det faller sig så naturligt med svenskan.
OCh er lilla bebi kommer att bli totalt tvåspråkig.
Du ska få se vad BRA det kommer att gå!
Det är en rikedom att vara tvåspråkig.
Så följ bara hjärtat och din magkänsla så går det bra.

Ja, ungar är otroliga.
Som barnen i den familj du var au pair i.
Man kan bara beundra dem!
Synd att man själv inte fick ngt sådant med sig i bagaget.

Jagger:
Ja, ni i Finland har ju verkligen detta på nära håll.
Lyssnade PRECIS på Språket i P1 under min prommis idag, och där pratade de om svenskan i Finland.
OCh förfinskning och icke förfinskning.
Synd att du inte fick finskan (det fick inte min mamma och moster heller, fast de hade finnfinsk pappa. Han talade svenska med dem. Hamn tyckte väl det var bäst då han bodde i Närpes och hade gift sig med en Närpeskvinna).
Förstår att det är svårt att klara sig i Finland utan att kunna finska. Så heja er med er skolfinska!!

Musikanta said...

Du är en alldeles väldigt perfekt mamma! Vilken envishet du har uppvisat som har lett till att Karolina är tvåspråkig, en fantastisk fördel för ett barn. Men utan din envishet skulle det aldrig ha gått. Jag skriver under på allt som du säger!
Kramar!

Anonymous said...

Hej,

Jag skäms verkligen när jag läser ditt inlägg.

När min "docka" föddes, så var det självklart att jag skulle prata svenska med honom. Jag kommer ihåg ett besök på barnavårdscentralen...(kunde han varit 1,5 - 2 år eller nåt sånt?), och de bad honom peka på sin "stomach"...Då fick jag översätta och säga "peka på magen". Hans svenska var i vissa fall bättre än hans engelska.

Vi hade DVD filmer förstås och tittade på allt från Barbapapa till Meckar Micke!!! Han gillade inte Emil och inte heller Pettsson och Findus av någon anledning. Vi läste massor av svenska böcker och sjöng på svenska.

Sen började han preschool och TOTAL VÄGRADE prata svenska. Han ville prata "regular" som han kallade det. Han hatade Svenska Skolan och jag släppte sakta efter.

Han är dock VÄLDIGT stolt över att vara Viking och varje år åker vi till Sverige i minst 5-6 veckor. Han säger att han vill lära sig svenska nu, så jag får väl sätta igång igen! Men jag tror vi skippar Mecka Micke den här gången!!!

Kram, Anna (N.C.)

Annika said...

Ingrid:
Tack, men det är jag INTE!
Jag har egentligen bara följt det jag trott varit rätt. Jag har nog gjort massor med fel, och gör än idag.
Jag känner mig inte som en perfekt mamma.
Men språket har jag grejat vad gäller K, det är jag stolt över.
Tack Ingrid!! DU är snäll!!
Kram!!

Anna NC:
Nej, skäms inte!!!
Karolinas svenska var också starkare då hon var förskolebarn, absolut.
När hon började skolan blev engelskan starkare, och det ÄR den idag.
Men svenskan är så bra den bara kan vara.
Ja, det kan nog vara så att vissa barn totalvägrar att prata svenska. I det fallet skulle jag nog iaf ha fortsatt att svara på svenska.
Men, jag vet, Anna, att det INTE är lätt.
Gruppen på FB är full av bekymrade mödrar (för detta verkar visst vara ngt som vi kvinnor är mer engagerade i).
Det är inte försent. Kör på, Anna!!!
Kram!

Anonymous said...

Tack Annika för en motiverande post! Jag står inför träsket varje dag, när min 2,5 årig lär sig nya svenska ord på förskolan som jag känner att jag vill "öva" med. Han måste ju lära sig att bygga meningar och lära sig olika typer av ord och grammatik. Att svara tillbaka på tyska hjälper inte med det. Och han själv blandar ju friskt! Men ja, jag försöker så gott det går och du har stärkt mitt förtroende i att det kommer att bli bra i slutändan! Fanns det en tid när Karolina var liten, då hon blandade språken? Kramar från ett vintrigt Göteborg Antje

Annika said...

Antje:
Jag känner igen ditt namn!!!
Visst har du varit här förr?
Välkommen tillbaka!!
Jag vet, träskets kanter och stränder är farliga. Försök att fortsätt med tyskan.
ALLT kommer att bena ut sig. JAG lovar!!
Ge aldrig upp tyskan.
Svenskan kommer han att få av bara farten.
Blandspråk hade säkert K också ett tag, i fsklålderna. Inte så farligt, men visst blandades språken lite ibland.
Håll ut och gör som du gör.
De där åren där din son är nu är ofta de svåraste.
Kram!!!

Anonymous said...

Tack! Jag läser faktiskt alltid och du inspirerar mig mycket med din attityd att alltid fånga dagen :) jag är bara inte så bra på att kommentera! Antje

Annika said...

Antje:
AWWW!! TACK, du inspirerar MIG!!
GUD vad glad jag blir!!
Kramar!!!

Jane said...

Emily började på svenska (för)skolan i OC när hon var fyra veckor, själv sitter jag med i styrelsen. Kravet för att gå i skolan är att barnet talar svenska. Tyvärr så ser jag att ju äldre de blir, ju sämre blir svenskan (ibland). Alla är inte så konsekventa. Det finns dock flera fall som har lyckats, precis som ni, och det är så viktigt tycker jag. Jag är inte orolig för Emily, hon kommer att klara det galant precis för att jag är konsekvent men det krävs ju att man anstränger sig lite;)

Verkligen kul att Karolina hör till dem som har lyckats att det måste kännas extra kul som förälder

Kram

Annika said...

Jane:
Jag har förstått att svenska skolan i OC har ganska höga krav.
BRA!
Här har den nog också fått högre krav på sig med åren. Mkt bra.
Tycker inte man ska tolerera engelska på svenskalektionerna.
Bra då, att man som här, delar in klasser i vad elevena kan.
Jag vet också att Emily kommer att klara sig galant!

Det är en stolthet för mig, detta med K.
OCH för henne också!!

Kramar!!

Freedomtravel said...

Jag gick en kurs i tvåspråkighet på Uppsala universitet för ungefär hundra år sedan... ;) Det jag minns är att de sa att barn kan bli två (eller fler-)språkiga utan större problem OM de känner att det finns nytta av att lära sig språken. Dvs om de märker att den ena föräldern alltid pratar ett visst språk, då måste man ju liksom kunna det. Men om man märker att det går lika bra med det andra språket, då verkar det ju liksom onödigt... Sedan pratade de om att skilja på språken, genom att t.ex. det ena språket är på dagis och det andra hemma, eller det ena med mamma och det andra med pappa.

Anonymous said...

Jag tycker du har gjort ett fantastiskt jobb med Karolina o hennes svenska är nästintill perfekt. Vi är lika facinerade varje gång vi träffar henne.
Jag minns fortfarande med ett leende när ni var hemma en sommar o vi satt på tunnelbanan med våra söta sommarklädda flickor.Emma skulle lära Karolina att "prata som hon gör". Emma säger att "såhär heter det..." "Jahaaa" säger Karolina o försöker låta lika. Vad kan dom ha varit? 4 år kanske? Så himla gulligt :-)
Kramar från Anette

Madeleine i USA said...

Alltid något som jag funderat på om vi i framtiden bildar familj. Jag tror benhårt på att prata mitt modersmål och Ken får ta den engelska biten.
Barn lär sig så snabbt och jag vill behålla båda delar av kulturen.

Martina said...

Jag är nog lite skyldig... jag erkänner att jag inte alltid är konsekvent och att jag inte bara pratar svenska med mina barn. Hos oss blandas det mycket och det är mycket franska.

Jag läste ocksa mycket svenska böcker för barnen när det var sma och pratade väldigt mycket svenska, men redan vid 3 börjar de i skolan och det blir mindre läsande och mer pa franska i och med alla läxor.

Visst ofta pratar jag pa svenska och barnen pa franska, även när S är med. Men hur gör ni när till exempel Karolinas kompisar är med, pratar ni bara svenska ända?

Som tur är sa är vi ju flera ganger om aret i Sverige och da skjuter det alltid iväg och barnen lär sig supermycket och pratar mest svenska.

Det kanske är en ursäkt, men det kanske ocksa är svarare när man har fler än ett barn för da pratar de ju franska med varandra trots att vi är i Sverige.

Bianca pratar bäst svenska av mina barn men det kanske beror pa att hon är mer sprakmänniska än Emma.Hon har lätt för sprak och tycker att det är roligt. Emma kan om hon vill, men oftast sa vill hon inte. I alla fall inte när jag är med. Men hon är mattemänniska, det märks även vad gäller franskan.

Men som sagt, även om jag inte har varit lika konsekvent som du sa kan barnen bra svenska och visst är det ett jätteplus med att vara tvasprakig!
Kramar

Channal said...

Visst är det häftigt och en rikedom med flera språk! Mina döttrars pappa är sydamerikan så de har spanskan och svenskan! Sen skolengelskan! lotta kan även japanska!! mina barns pappas bror var gift med en finska. så Ida o lottas kusiner pratar svenska, spanska, finska och engelska! Snacka om olika språk!!

KRAM Anna

Johanna said...

Om vi skaffar familj kommer jag absolut prata svenska med mina barn, oavsett vart i varlden vi an befinner oss. Vara barn kommer troligtvis bli tresprakiga da min man ar fran Chile och pratar spanska men ar aven Amerikansk medborgare och vi pratar engelska med varann.. Har hort att det kan ta langre innan barnet val borjar prata om de vaxer upp med tva sprak, men nar de val gor det sa snappar dom upp bada.

Annika said...

Freedom:
Intressant kurs. Den skulle jag ha gillat.
Det verkar troligt ja.
De använder språken om de anser det nödvändigt.
OCH det är därför det gäller att vara så konsekvent man
kan då man talar sitt språk.
Ungar är fantastiska, de kan verkligen hålla isär språken också.
Precis, skolspråket/dagisspråket blir ju det starkare språket eftersom det används i vardagen. Hela tiden. Ännu viktigare då att hålla minoritetsspråket vid liv.


Anette:
TACK!!
Jo, jag tycker också att hon är väldigt duktig.
Det där på t-banan minns inte jag, men OOOO vad gulligt det måste ha varit.
Sitter med ett stort leende på läpparna nu :-)
Kram!!!


Madeleine:
Gör det!
Det är ngt du aldrig kommer att ångra. Aldrig.

Annika said...

Martina:
Det är ju lätt att det blir en blandning.
OCH speciellt då man har fler än ett barn.
DET vet jag, och det har jag sett här också.

Det lustiga är att när Karolinas kompisar är med brukar K ibland envisas med att prata svenska med mig. JAG brukar tala engelska då, för kompisarnas skull.
Oftast när kompisar är med blir det absolut engelska.

Jag tycker det verkar som om dina flickor kan mkt svenska iaf.
OCH jag vet att det ÄR mkt svårare att få fler än ett barn totalt tvåspråkiga.
Vardagsspråket tar över, inte konstigt alls.

Kram!!


Channal.
Ja, det är verkligen det!!
Coolt med dina döttrars pappa som lärt dem spanska.
Kussarna är imponerande med alla språken.
Läckert!!
Kram!!


Johanna:
Varmt välkommen till min blogg.
Ser att du bor här i US!
Nej, jag kan inte påstå att det tog längre tid för K att lära sig prata.
Men engelskan var det språk som fick ligga i bakgrunden tills hon började lekis vid 3 årsålder. Det berodde på att jag var hemma med henne. Hennes dagliga språk blev mest svenska eftersom Peter var på jobbet under dagarna.
Men, jag kan inte minnas att det var försenat tal ller ngt sådant.
Det bara flöt på!
Välkommen tillbaka!!

Anonymous said...

Intressant läsning!
Nu var ju vår son 16 år då vi flyttade till Bryssel. Med andra ord så var svenska hans språk men han har läst engelska sedan han var fem i Sverige. Och efter tre år på internationell skola med engelska som enda språk som användes är han mer trygg i just engelskan. Kanske inte så konstigt då de enda han pratade svenska med under de tre åren var mig eller sin far!
Nu talar vi ju svenska hemma men J underhåller sin briljanta engelska med vänner på Internet och i olika forum. Han säger själv att svenskan blivit lidande och att han ofta får tänka rejält för att hitta ord.
Nu är hans mål att plugga vidare i US efter de tre första åren på univ här i Sverige och då får han ju använda sin engelska igen.

Kanske lite utanför vad du skrev om men ändå samma ämne!

Annika said...

Brysselkakan:
Tack.
Ja, mkt intressant att höra vad alla säger också.
Tycker det är spännande med din son som är så duktig på engelska.
OCH att han säger att han får tänka till på sve.
SÅ kan det bli.
Absolut.
En gåva för honom att gå på int.skola som han gjorde i Belgien.
Spännande att han sla plugga i US. Vet du vart han vill söka?

Suzesan said...

Åh vad gulligt med små lappar. GULLIGT. Duktig du är med det att hålla svenskan vid liv hos K.

Min dotter kan sju språk haha men nej det är inte jag som lärt henne, det har hon gjort själv men däremot har vi haft språk runt oss och engelska har jag använt mycket. Med min kärlek till språk. Så att kommunicera på andra språk har varit en naturlig del i livet för mina barn och nr de inte kan varandras språk så går det kommunicera ändå. Minns nör min som satt på andra våningen och spelade monopol med Nico(min dotters väninnans franska man) när han nyss kommit till Sverige. Toss kunde inte engelska för han var så liten. De spelade och jag fnissade när jag hörde dem. De pekade och använde kroppspråket och ett slags hummande. ROLIGT. Kan aldrig glömma det. Jag och Sandra störde dem inte men tjuvlyssnade.

Kram
/Susanne

Anne said...

Nu är jag lite efter med att kommentera här men ville i lugn och ro både läsa, begrunda och skriva.
Ja du Annika, det här inlägget går ju rätt in i mig. Som jag ju sagt tidigare så är du faktiskt en av mina förebilder vad gäller tvåspråkigheten. Jag ser upp till dig och vad du åstadkommit med din dotter. Det är fantastiskt att höra också hur stolt K känner sig över sin bakgrund och språk.
Jag vet att du tidigare sagt att en av de sakerna du är mest stolt över är just hur du jobbat med språket. Det ska du onekligen vara, det är helt ovärderligt.

Jag tar till mig dina tips och råd, även om man "vet" att så är det, jo man ska vara konsekvent osv så är det skönt att återigen höra det från nån med erfarenhet och som lyckats. Som sagt, dina erfarenheter är värdefulla att få ta del av.
Jag kan ibland känna en lätt stress över engelskan, men du säger ju återigen att det där löser sig, det kommer så fort de börjar förskolan och landets språk kommer de lära sig oavsett. Så man ska hålla fast vid svenskan. Bra höra igen dock...få det bekräftat.
Många värdefulla råd och tips, det är bra att få höra för jag tror många (vilket jag tycker man kan känna lite bland kommentarerna här också) ibland tvivlar på om de gör rätt, hur kommer det här att bli osv.
Jag tror på det du säger, man måste bestämma sig och därefter aldrig svaja eller vackla utan bara köra på. Aldrig släppa på det, även om det kan komma perioder med motstånd eller tvivel.

Det som är väldigt sorgligt att se är de som aldrig försök, aldrig gett det en 100% satsning utan gett upp mer eller mindre direkt. Jag vet också flera som aldrig riktigt försökt, det har känts sorgligt att se de barnen hemma på besök och inte kunna prata svenska med far-och morföräldrar. Jag har svårt att förstå det faktiskt. Vill inte vara dömande, jag förstår det är utamningar och TUFFT JOBB men att åtminstone försöka, det tycker jag man är skyldig sig själv och sitt barn.

Det sägs ju att med de barn som totalvägrar och helt vägrar (inte bara under en fas utan längre period) att man då måste hitta ett sätt för dem att känna det finns ett BEHOV att kunna och prata svenska. Barnen kan ju inte intellektuellt förstå att ja, det är bra och nyttigt lära sig ett till språk osv osv, för dem måste det finnas nåt mer. Att t.ex. de känner och märker de får ut nåt av språket, som att kunna kommunicera med sina kusiner, släktingar i hemlandet eller kunna förstå det där bra svenska barnprogrammet de blir fast i. Ja, du vet och förstår vad jag vill få fram här. Jag tror faktiskt att era långa vistelser i Norden gjort ENORMT mycket för K. Ja, jag tror man kan få till en bra tvåspråkighet även utan långa vistelser men jag tror faktiskt det är helt nödvändigt för att man ska kunna förmedla nåt MER än bara språket, om barnet ska känna nåt mer för landet, språket. Känna stolghet över att inte bara vara amerikan utan även nåt mer. Jag menar, K kan ju föra sig och vistas i Sverige utan att hon känner sig udda. Visst, språket är a och o men även med språket så kan man ju känna sig malplacerad om man inte känner landet, kultur och vistats där mycket. Du förstår vad jag menar.
KÄNSLAN man gärna vill att ens tvåspråkiga barn ska ha, precis den stolthet som er tjej har, den tror jag förutsätter regelbundna, längre besök faktiskt.
Dessutom, att få prata språket i landet där det pratas, få känna självförtroendet växa av att man kan göra sig förstådd, kunna handla osv. Det tror jag är grymt och nåt som stärker dem på en massa andra områden också.

Skitintressant inlägg Annika, verkligen. Tack att du skrev!

Anne said...

Förresten, det tog även mig ett ögonblick att förstår vem "Nils" var...

Min Mans Mat said...

hej Annika
Åh vilket intressant inlägg, så kul att läsa. Vilken rikedom att ha två språk, direkt liksom.
Må Väl
Kram Helena i Småland

Anonymous said...

Vi flyttade till USA när barnen var 3 och 5 år gamla. Vi har hela tiden pratat svenska med dem, läst massor av svenska böcker, sett på SVTplay osv. Nu, efter fyra år, är de tvåspråkiga sedan länge och jag är så glad för att de fått två språk gratis.

Det är så roligt när man träffar andra svenska familjer här och några barn pratar engelska, några blandar språken och några pratar svenska, men alla förstår varandra.

Jag är övertygad att det kommer att bli svårare och svårare att hålla svenskan på samma nivå som engelskan, men så länge vi föräldrar konsekvent pratar svenska så kommer barnens passiva ordförråd fyllas på även om barnen väljer att prata engelska, och den dagen de vill prata svenska kommer trots allt en hel del finnas någonstans i bakhuvuet.

Sara