Thursday, February 28, 2013

Tankar om college och uni del 818

Jag är gift med en man som är som en klippa i ett stormande hav.
Inget rubbar hans lugn.
Peter är lugn, trygg och totalt ankrad.
Logisk.
Lugn finanskille som håller koll på mycket.
Rubbet.

Jag blir lätt nervös, oroar mig, undrar mycket, änglsas över ditt och datt.
Samtidigt är jag glad (för det mesta), lättsam och njuter av tillvaron.
Jag ser till att vi har det mysigt hemma och att vardagslivet flyter på.

MEN, vi blir bägge två nervösa då vi funderarar  över var Karolina kommer att hamna då det är dags för universitetsstudier.
Då blir Peter också lite darrig. Jodå, även han kan skaka.

Just nu pågår aktionen att försöka få Karolina att gå på universitet i Virginia.
Barnet själv vill inte lyssna på det örat.
Men vi föräldrar försöker påverka och pusha lite.

Virginia har erkänt bra universitet.
Vissa av dem är bland de bästa i landet (UVA och William and Mary, tex).
Den 16 mars ska vi ta en helg i Harrisonburg, VA där James Madison University ligger.
JMU, liksom de andra stora VA-universiteten, är ett populärt val bland high school ungar i Northern Virginia.
Vi har två grannbarn som går på den skolan. Bägge stormtrivs.
JMU ligger ca 20 mil sydväst om Washington. Alltså skulle hon komma att bo på campus om hon börjar där.
Då vi åker ner till JMU i mars ska Karolina bo hos grannflickan på campus medan vi är där. DET tror jag blir jättebra. Karolina får vara med mitt i smeten bland collegeungarna.
Maken och jag får vackert bo på hotell som det gamla strävsamma par vi är.




JMU har en bra dramaskola.
De har ett bra rykte, och skolan ligger vackert.
JMU är ett stort universitet i en liten landsortsstad.
Staden är en sann universitetsstad.
DET gillar vi.
På så sätt skulle Karolina få ta del av ett levande universitet med massor av kultur, klubbar och föreningar.



Nej, jag vet att det inte är vårt val.
Jag vet också att ens barn måste vara fullkomligt taggad för att det ska bli en bra början på universitetsåren.
JAG vet att det måste vara barnens val.  OCH det är klart att vi tittar på college i New York, Pennsylvania och Massachusetts också.  Naturligtvis gör vi det, och naturligtvis ska vi resa dit.


Men...

Peter och jag lägger oss inte vad hon vill plugga.
Att hon vill ta en examen i drama är helt OK.
Det har ju varit hennes dröm sadan hon var mycket liten. Det är klart att man måste försöka fånga sin dröm.
Förverkliga den.
OCH vi stöder också att hon vill ta en underexamen i journalistik.
Vi tycker det låter som en bra kombination.
Karolina är duktig på att skriva.
Det ligger i hennes familj, på bägge sidorna.
Karolinas farmor är utbildad journalsit, liksom min moster.
Skrivandet finns mycket nära, och mycket påtagligt.
Sådant ska utnyttjas.
Nyfikenheten--som är så viktig för en journalist--finns också.


Jag var på Barnes and Noble igår och botaniserade bland böcker.
Som vanligt fastnade jag vid böckerna för college och universitetsstudier.
OCH som alltid blev jag stressad.
DET är så mycket som ska klaffa och stämma innan allt är sagt och gjort.
SÅ mycket att tänka på, sååå många deadlines, så många ansökningar, så mycket pengar.
Det är verkligen inte en promenad i parken.
Nej, det är snarare en fight i djungeln.



Jag köpte den övre boken, och den är tjockare än den tjockaste telefonkatalog.  Mastigt much?  Ja det kan man säga.




Nästa lördag, den 9 mars, skriver Karolina sitt första riktiga högskoleprov.
Alltså, SAT-prov nummer 1.
DET blir nervöst för henne.
Vi är glada att hon tagit/tar dessa SAT prep-klasser. De är guld värda, och Karolina tycker faktiskt att det är roligt att ta dem!
TACK och lov för det!



Hyllmeter efter hyllmeter med böcker om colleges och unis.  Valen är många, på alla sätt.



Jag ska andas lugnt. Peter också.
Vi ska ro detta i hamn.
Allt löser sig vare sig det blir inom eller utom staten.

Om ett år vet vi förmodligen var hon hamnar.
Om bara ett år.
Tänk så mycket som ska falla på plats INNAN dess.

Lugn och fin...


Lugn

OCH

Fin

Sååååå.....

31 comments:

Sahra said...

Lugn och fin. Glöm inte att andas. Låter som en hel vetenskap. Att hitta rätt, välja rätt. Ha ett mål och ta sig dit. Det kommer gå bra. K har världens bästa stöd i er två. Ni är så engagerade och tighta. Och dottern verkar ha ganska bra koll på läget. Kram

Pettas said...

Räkna långsamt till tio, andas djupa andetag och affirmera.
Det är inte helt lätt att vara förälder alla gånger. Det är så mycket som ska klaffa. Man vill göra så mycket för sitt barn, som ändå måste få göra så mycket själv för sin egen skull, få tänka fritt osv.
Ni är kloka föräldrar, men jag förstår att det känns darrigt.

Lycka till!
Kramar!

olgakatt said...

Om det kommer till mycket skillnad i pengar för föräldrarna så måste de väl också vara delaktiga i beslutet även om självklart studenten ska få ha sin åsikt.
Tack och lov var det inget som påverkade mig en gång i tiden. Inte en krona har jag fått hemifrån sen jag tog studentexamen(jo, man tog examen på den tiden med skrivningar, munta och censorer!) 1965 och mina studielån var färdigbetalda till min 50-årsdag.
Utan vårt system med studiemedel - lån plus bidrag- hade det inte blivit någon universitetsutbildning för mig alls.

Lisa said...

Det kommer att ga jätte bra Annika! Allt löser sig. Tycker som Olgakatt att det är helt rätt att ni ska vara delaktiga i beslutet. Drama & journalistik verkar vara en bra combo! Ska bli spännande att läsa vad ni tycker om JMU. Tror att K kommer att gilla att bo pa campus...;-)
Kramar, Lisa

bettankax said...

Allt detta tänkande och funderande hit och dit för man vill sin unge det allra bästa(hela livet;)). Precis som du skriver så viktigt att Karolina är taggad och att valet känns rätt för henne. Men också andra hänsyn att beakta. Det ständiga dilemmat under denna brytningstid i tonåren. Utvecklandet av självständighet kontra beroendet, som man ändå har till föräldrarna. Lycka för Karolina som har Er, engagerade och supportande.
Intressant och spännande att få ta del av resan.
KRAMAR!!

Annika said...

Sahra:
Sant, så måste det ske.
Lugnt och fint, ett steg i taget.
OCH sen har vi rott det i hamn, på ngt sätt.
Ärligt, Sahra, jag fattar inte hur barn utan engagerade fldrar fixar denna djungel.
Barnet själv har mkt bra koll på läget, det kan jag säga :-)
KRAM!!


Karin:
TACK så fint du skriver.
Ja, du har rätt.
Det är darrigt och vi kan bara göra det vi kan.
Kramar!!


Olgakatt:
Så här, vi har sparat i en collegefond fr den dagen K föddes.
Den fonden gäller skolor i VA.
OCH den fonden är klar sedan ett apr år tillbaka. Skulle hon gå i skolan i VA är vi home free sas. Vi betalar inget alls då, för det är gjort redan.
Skulle hon gå utanför staten räcker de pengarna inte långt.
SÅ visst försöker vi styra henne utan att bestämma för mkt.
Det bästa trior jag är att träffa andra ungar som trivs som fisken på sina skolor.
Så som vi ska göra nu snart.
Sve har ett bra högskolesystem. Ganska unikt.
De som inte har råd här, men som har läshuvud och driv kommer ofta in på college också.
Men det är såklart en djungel för dem också ,och ännu mer så eftersom de barnen inte har fldrar som hjälper till och pushar.
Jaja, det blir nog bra det här också ,och jag lär skriva mer om det :-)

Annika said...

Lisa:
Sant, det löser sig.
Olgakatt har absolut rätt i det hon säger. Nu gäller det bara att få K att börja gilla också.
Som sagt, allt blir bra.
jag tror K kommer att gilla att bo på campus med A.
DET blir nog jättespännande.
Kram!!

Bettankax:
JA; så är det ju!
Man vill sin unge det bästa alltid.
Tiden just nu är inte friktionsfri, som du vet.
Tonåren är en ganska jobbig period.
men vad kan man göra mer än att hänga med och stötta.
Ärligt, jag vet inte hur de barn gör som inte har fldrar som som stöttar.
KRAMAR!!

Desiree said...

Pust, förstår att man lätt blir nervis över detta val. Det är klurig och det är ett STORT val. Sponant tycker jag att JMU låter väldigt bra men Karolina verkar ha siktet inställt på NY. Men det är bra att ni ska göra ett besök på JMU. Kanske kan hon övertygas speciellt om hon får chansen att träffa andra studenter som studerar drama där.
Hur lång tid har ni på er innan ansökan med uni valen ska vara inskickad?
Shit vad mycket literatur det finns om uni val och vad man bör tänka på. Inte konstigt att känna både stress och press över det valet.
Kram!

Annika said...

Desiree:
Ja, verkligen.
OCh jag kommer ju att skriva mer om det.
behöver det.
Ja, det känns som om vi måste göra det vi kan för att visa K vad VA kan erbjuda i collegeväg också.
De flesta deadlines äger rum runt nyår, alltså 1/1-14, somliga lite senare, men samtliga i början av nästa år.
DET finns en uppsjö av böcker om unis.
Helt otroligt.
Kramar!!

Anna, Fair and True said...

Det kommer säkert bli jättebra vad det nu blir! Karolina verkar vara en tjej som vet var hon vill och är målmedveten och ambitiös. Bra att kombinera examen för vad jag förstått av utvecklingen inom journalistiken/media är att man oftast söker folk med en annan examen i botten, t ex ekonomi eller juridik, och som kompletterat med journalistiken, dvs som endast har en journalistik-examen har svårare att få jobb. Men då har ju K en examen i drama också och kan specialisera sig.

På tal om något helt annat, vem har tagit över fredagstemat i mars?

eastcoastmom said...

Alltså nu gör du mig nervös, och då är Sonen bara 13.5 ännu... men i USA skulle han börja High school till hästen och här i den brittiska skolan ska de göra flera val i vår, välja bort några ämnen... måste få till det så det funkar med HS sedan... Jag tror precis som ni att ett bra universitet/college i en mindre stad är perfekt. NYC finns kvar, bra stad att börja sin karriär sen, efter utbildningen!

Humlan said...

Förstår att det är stort, nervöst och svårt för er alla tre, med alla val! Jag tycker nog att ekonomin borde väga in även för Karolina, när hon väljer. Jag kan förstå att det är lockande att bo i en häftig stad som NY, men att, precis som du skriver, plugga på en universitetsort där det finns mycket utanför studierna som är inriktat på studenterna, tror jag är något som man sedan har med sig hela livet.
Det är nog bra att hon får "prov bo" på campus och prata med dom som bor där. Hon måste ju vilja plugga&bo på det universitet som hon kommer in på, trivsel är ju betydelsefullt för resultatet när man ska prestera.
T.o.m. när jag ska kommentera här så märker jag ju hur många "å ena sidan... å andra sidan" som det är! :-) Jag förstår att ni inte har det lätt just nu!
Lugn och fin!
Kramar!

Millan said...

Ah josses jag skulle vara precis som dig. Darrig! Det kanns ju som ett sa stort och viktigt beslut att ta. Och som foraldrar maste ni ju aven kanna att ni allra helst skulle vilja att hon fanns i 'narheten' nagonstans. Vi som bor langt borta ifran vara familjer vet ju hur jobbigt det ar att alltid langta efter nagon sa jag gissar att jag kommer forsoka fa mina barn att bo sa nara som mojligt. Inte helt osjalvisk ar jag som du hor ;-).

Hoppas er resa till universitetet blir bra! Jag ser fram emot att hora vad ni tyckte om det nar ni ar tillbaks. Och hoppas att provet gar bra for K ocksa!

Haha, vad roligt att du dromt om oss :-). Det hander faktiskt ratt ofta att jag drommer om nagon av er bloggvanner ocksa eftersom vi ju trots allt ar 'med' i varandras liv sapass mycket :-).

Kram!

Anna-Lena McGrath said...

Usch...Vi har ju ett par år på oss. Nästa år blir det Middle School/Junior High, och det ser vi fram emot. Men college??? Usch. Mr. K säger att han vill gå antingen på B.U. (Boulder, CO), D.U. (University of Denver, CO), och jag har inget emot vilket som. Han vill dit för att han ska åka mycket skidor och det kanske inte är första anledningen till att välja universitet. Och eftersom han ska bli "chu chu driver", så får vi väl se vem som har bäst utbildning för detta. Han pratar också om att köra safari tåget på Ölands djurpark! Hm...Då kanske vi måste satsa på Harvard? LOL
Appalachian är också en möjlighet. Mysigt college, uppe bland skidbackarna förstås. Men jag är nog "färdig" med södern då.

Hoppas ni löser det. Och som sagt är det ju din dotters val, och hon verkar klog och mogen, så jag tror inte du behöver oroa dig.

Kramis,

Annika said...

Det är värt mycket att inte behöva gå i skuld och ändå kunna få en riktigt bra utbildning. Samtidigt så förstår jag ju att det är svårt när ens barn har stora drömmar att säga nej till dom.

Räcker inte Karolinas profil och betyg till att få ett ordentligt stipendium som kan "ta udden" av en New England-utbildning?

En annan variant är ju att hon börjar på uni i Virginia, jobbar järnet och sen gör en transfer de sista två åren till ett annat universitet så att hennes degree kommer därifrån på papper. Fast då får hon förstås vara lite försiktigt med hur credits flyttas mellan universiteten. Hursomhelst, lycka till!

Annika said...

Anna FT.
Absolut, det blir det ju!
Det gäller bara att ha is i magen.
K vet vad hon vill.
Detta med journalistik tycker jag absolut hon ska satsa på också.
OCH jag tror att en dramaexamen på det är bra, tex om det skulle gälla TV, men även i andra fall.
Vi får se vad det blir
Ah, det är Erica som har temat i mars, ämnen till höger i marginalen.


Eastcoast.
Sorry,
jag vet.
Men ni jar ngra år på er än.
Annorlunda förstås med skolsystem och annat.
Är det tänka att era barn ska gå på uni i US?
Absolut tror jag att ett riktigt campus i en mindre stad är ganska idealiskt.
Hon skulle kunna ta sin masters i NY sedan.
HOPPAS att det blir som "vi vill" :-)


Humlan:
Det är det.
Karolina är nog den som är lugnast. Kanske.
Jag vet, det är så mkt som väger emot varandra hela tiden.
Sanningen är den att jag och P nog skulle vara lugnare om hon gick i en mindre stad.
NYC är stort, NYC är farligt också. O det är det.
Det blri nog mkt bra för K att bo på campus sedan om ett par veckor.
HOPPAS att vädret är underbart då, och att JMU visar upp sig från sin bästa sida,
Kramar!

Annika said...

Millan:
IT is SCARY!
OCh för mig som inget vet om det hela heller.
Peter har iaf gått på uni här, det har inte jag.
Visserligen är mkt ändrat nu, men...
jag vill heslt också att hon ska bo nära, 20 mil bort känns helt OK.
Lovar att rapportera sedan fr vår resa.
Jag tar mkt bilder etc.
HAHA, jamenvisst, och vilken resa vi tog sen för att att komma hem.
Så komiskt.
Men vi hade trevligt.
HIHI!!
Kramar!!

AL:
HAHA, skrattar åt din son!!
Köra på Ölands djurpark.
Fniss!!
Roligt.
Colorado är sååååå mysigt, så jag förstår alla ggr att din son vill gå där.
Trevlig stat också.
Gillar!!
O vad jag förstår om du är trött på södern. Jag skulle nog också lessna efter en ngra år där.
MS minns jag, det var så stort att ta alla val innan K började där.
Nu känns det mer som ett leende.
Men, så är det ju, allt har sin tid.
Verkligen.
Alla val ÄR stora.
Heja din son.
Jodå, det ska nog gå fint detta med K också.
Kram!!

Annika:
Det är det...att slippa skuldsätta sig över öronen.
OCh när vi dessutom har en VA fond som är klar.
Så det är nog där skon klämmer.
OJ OJ stipendier ja...
Vi har inte ens satt vår fot där ännu, men det kommer att ske det med snart.
Detta ska lösa sig. Jag tycker hon kan ta sin under-grad i VA o sen ta sin masters i NY eller MA eller liknande.
Sen är det det där med att ingen egentligen betalar The full ride...
Ja jösses vilken snårskog det är.
Men visst ska det lösa sig.

Suzesan said...

Hoppas ni lyckas styra in LILLflickan;) på rätt tankar och det blir det bästa för henne. Mina tårar rinner när jag läser. Smärtsamt när barnen blir stora och ändå ska man vara lycklig över att de klarar sig själva.

Hela inlägget var så fint. Heja Karolina. Till SATSproven. Det kommer gå bra. Hon är ju så motiverad. Min dotter hade en dröm att bli författare. Min son han ville gärna bli konditor. Jag pratade med dem och styrde in dem på ett mer stabilare spår. Så kan de ta ikapp det andra sen. Men jag har alltid sagt åt dem att läsa det som de brinner för och tycker är roligt.

Min dotter sa en gång "Vad f*n skulle jag läsa fem år mänskliga rättigheter för..". Nu vet hon. Hon gör bra. Har bra jobb! Det går bra för dem båda
Men det var ingen enkel väg för min dotter. Jag stod bakom VARJE gång hon föll. Varje gång tentorna skulle in. Hon ringer alltid när hon behövde det stödet. Så pratade jag med henne tills hon lämnat in sina prov.

Åh så fint du skrev om din man. Sånt bra komplement till varandra ni är. True love.

Kram
/Susanne

Annika said...

Suz:
Nej, gråt inte, det gör inte ens jag :-)
Jag sparar det tills första dagen på college.
Eller till examen fr HS.
HAHA!!
Nu är det mest en snårskog som ska navigeras, och det lyckas vi med på ngt sätt.
Ja, det är nog bra att styra in barnen på mer stabila vägar, om man kan. Om de lyssnar.
ja, jag ska också ta emot när K faller, och gör det.
Peter med.
TACK, sådär är han. En klippa.
Hela tiden.
TACK, provet ska nog gå bra, hon ska ta det ett par ggr.
OCH tar som sagt prepp-klasser inför det.
KRAMAR!!

Anne-Marie said...

Tänk så mycket att tänka på. Har man inte barn är det här en helt okänd värld.
Tror att allt kommer att lösa sig till det bästa eftersom ni allihop verkar stå med fötterna på jorden och verkligen tar reda på saker och ting.
Visst vore det härligt om K ville gå på universitet i hemstaten. Så mycket billigare det skulle bli. Men självklart är det mycket annat som skall klaffa och kännas bra.
Andas lugnt. :) Kramar!

Pernilla said...

Oj, ni har en hel del att sätta er in i och ta reda på. Men konstigt nog så brukar ju allt lösa sig på ett eller annat sätt ändå och det brukar alltid bli bra.

Positivt att K är så klar med vad hon vill, det tror jag gör att hon kommer klara det galant, även om det är/kommer bli hårt arbete.

Håller tummarna för henne att det går bra på SAT-provet.

Läste ju till biomedicinsk analytiker i Borås (86-88) och kemiteknik på Chalmers (96-01)och jag måste nog säga att åren i Borås var betydligt roligare än de i Gbg. Visst, jag var betydligt äldre också när jag pluggade i Gbg och prioriterade annorlunda men att plugga i en mindre stad är inte helt fel. Staden i sig drar ju inte så mycket (tycker jag) så jag upplevde det som att sammanhållningen var bättre och att det var mkt lättare att lära känna folk och umgås med dem.

Förstår K fullt ut att hon vill till NY (utan att jag vet hur skolan är). Staden i sig är ju fullständigt underbar men den kanske försvårar att få den sammanhållningen och gemenskapen som jag tror man lättare får på en skola i en mindre stad utan ett enormt utbud utanför skolans väggar.

Så, det ska bli intressant att få följa med på resan till vilket college/universitet det blir och samtidigt få en insyn i det amerikanska skolväsendet!
Kram

Anonymous said...

Oj så jobbigt och stressigt innan man kommer till rätt val/beslut! Vi har ju några år kvar till dess och det känns skönt! Hoppas att provet komma att hå bra gör Karolina och att hon kommer in på det universitet som hon vill och att det är ett som ni tycker om också.

Just nu så kan ungdomar som är födda och bor i Skottland läsa gratis på universiteten i Skottland men det kan ju vara helt andra regler när mina tjejer kommer i den åldern så det är bara att vänta och se. Om man vill läsa på ett uni i England så måste man betala och engelska studenter måste betala för att läsa i Skottland, det låter lite som erat inom staten v utanför staten system.

Jag håller tummarna för att allt kommer att gå som ni alla vill.

Kram
Sofia i Aberdeenshire

Anne said...

Bästa Annika,
jag förstår till fullo det stundtals känns skitläskigt och totalt överväldigande allt detta. Men som du klokt säger, det ordnar sig, det blir bra och det gäller att bara ta en sak i taget. Bocka av en sak i taget. Ni är fantastiska föräldrar, ni har en skärpt, klok och duktig dotter. Det här kommer bli bra, men visst förstår jag den stundtals stressen och oron.

Som du vet är ju jag på linjen "barnet ska få bestämma", jag tycker ni har så bra balans. Ni pushar, presenterar alternativ och försöker få henne att ha ett öppet sinne (det där vet man ju annars hur det är i den åldern, man kan vara ganska svart/vit och ha svårt ha öppet sinne för nåt annat när man bestämt sig så man kan verkligen behöva föräldrar som liksom "tvingar" en att åtminstone kolla in nåt annat, vilket ju ni gör då ni faktiskt besöker en massa olika skolor och K hänger glatt med på det och är med på att kika in massor).

I första hand så hoppas jag att K kommer in på många skolor, att hon får alternativ och att hon kommer in på de hon helst av allt vill. Jag tror inte det blir problem, hon är så duktig er tjej men samtidigt förstår jag konkurrensen är knivskarp och inte lätt ändå. Så jag hoppas att hon ska lyckas komma in på de hon vill, att hon ska få välja och inte hamna i den där besvikelsdn "kom inte in där jag ville så nu måste jag börja där jag kom in, oavsett vad jag tycker". DEN känslan hoppas jag hon ska slippa. Även om det ju skulle bli bra i slutändan då också, det skulle det ju!

Anne said...

Sen tror jag ju också att vad vi som vuxna/föräldrar är ett bra ställe, uni, de fördelar ni ser med ett ställe kanske inte är de fördelar K ser. Jag tror man värderar olika saker. Ni kanske ser den vackra mysiga småstaden, vackra byggnader, mysigt och K tycker samma sak verkar tråkigt, stilla, trist. Ja, du vet jag menade. Man har olika sätt att värdera och förhålla sig till vad de olika skolorna erbjuder, föräldrar och barn ser olika plus och minus.

Jag ska ärligt säga att jag kan förstå K och dragningen till NYC. Speciellt då hon drömmer om teatern och allt det. Utbildningsmässigt står ju skolorna i VA i världsklass och hon skulle få en kanonexamen oavsett vad hon väljer där, som jag förstår det.
Men....jag misstänker "allt det där andra" som inte är rena studier men som ändå hör utbildningslivet och tiden till är minst lika viktigt. Om inte, om det bara handlade om, utbildningen så skulle man nog kunna börja var som helst och så var det inte mer med det. Men man kanskr drömmer om andra saker också.

Går jag till Sverige så vet jag hur många som "ville bort" och fastän man haft en fantastiskt uppväxt, trivts ypperligt med sin barndomsstad och allt det där så vet jag den där längtan efter att komma tll nåt annat kan vara stor.
Samtidigt som man dras till tryggheten och det säkra, att stanna på ett uni nära där man bor, rent praktiskt skulle det vara massor med fördelar. Så tror jag man samtidigt kan känna precis tvärtom, man vill länger bort för det där uni i samma delstat, det känns som "hemma", som mindre förändring, "tråkigt" och man kanske helt enkelt vill vidga sina vyer, pröva sina vingar.
Jag har kompisar som inte ville plugga i Stockholm, fastän deras utbildning skulle varit bäst i Sve och en stor stad och allt det där, men det var så nära Åland, så nära "hem" och Sthlm kunde man ju efter regelbundna resor dit för shopping så de valde Göteborg, drömde om den staden, den upplevelsen.

Herregud vad långt jag skriver och flunmmar på, men jag tror bara det är så himla mycket den blivande stundenten tänker på, som kommer in i hennes val av vad som känns rätt som inte vi föräldrar tänker på, priorterar utan tycker är mindre viktigt (om ens viktigt alls).

I alla fall, spännande tider väntar. Hur läksigt och darrigt det än känns, underbart ha en tjej som VILL till uni. vet de oroliga och stressade föräldrar som har barn som visar noll intresse vilja vidare och där de får kämpa md att ens få dem intresserade...de kidsen vill ut och resa jorden runt, inte plugga...

KRAMAR i massor, jag hejar på er. Det här kommer ni ro i land galant.
Jag ska hålla tummar och tår för K på lördag då hon skriver sitt första SAT.

Nettan said...

Åh jag vet precis hur det där är, vi är mitt uppe i sökningarna till musikhögskolorna , och det är ett pyssel, det är nerver utanpå och i år söker han bara här hemma i Sverige, nästa år blir det internationella sökningar plus svenska och då är det allvar! Oroar jag mig? Givetvis men jag måste våga släppa mer än så är det inte.

Ni kommer fixa detta galant, ni är kloka föräldrar och ni har en klok dotter.

Kramar

Nettan

Lotta i USA said...

My dear! Förstår vad detta handlar om, alla känslor, tid och engagemang. Det ÄR viktigt. Jag följer vänner och arbetskamrater på nära håll och ser vad processen innebär. Stora beslut, viktiga beslut. Som tur var har ni haft detta med i planeringen länge och ni är väl förankrade i systemet. Det här blir bra!! Allt kommer falla på plats och Karolina kommer hitta sitt favoritcollege som ger henne det hon vill och drömmer om!

Jag är impad och jag tycker ni är fantastiska!

KRAM!!

Camilla said...

Himmel, vad många val! Och så himla många böcker om detta. Det verkar vara rena rama labyrinten att försöka navigera runt i.
Men det ska nog gå bra. Kanske väljer hon det där uni:t som ni ska åka och kolla på.

Jag håller tummarna för att allt flyter på utan en massa hick-ups.

Kram

Annika said...

AM:
Ja, jag vet...
OCH sant, om man inte har ngt barn att gå igenom processen med så har man ingen aning.
Jag hade ingen aning om allt detta förrän K gick i MS eller så.
Ja. lite grundad måste man vara. Det är ju så mkt pengar det handlar om, och skolor och allt. Men det ska ordna sig.
Kramar!


Pernilla:
Jag vet, mkt.
OCH mkt som ska stötas o blötas.
Du ser, det du säger om att plugga i Borås vs Gbg tror jag absolut på. Att en liten stad har mindre som drar så där bli studentlivet desto viktigare.
OCh roligare.
Jag har ju inte hört så många som har jättekul i Sthlm heller då de pluggat, eller jag ska säga att studentlivet varit ganska dött.
Så jag tror absolut att en mindre stad har sina fördelar.
Jaja, vi får se vad det blir.
Jag lovar att skriva mer om detta. Jag kan inte låta bli :-)
Kram!!


Sofia:
Ja, det är ingen prommis i parken precis.
Ja, provet är en femtedel i den process det är att komma in på college.
Det är betyg, uppsatser, extra curriculum och rekommenderationer också.
PUST!!
ja, var glad att du inte är där ännu, för jag vet ju att processen inte är helt lätt i UK heller.
Så om dina flickor går i Skottland slipper ni betala?
Hr kostar det ju fortfarande mkt, men mkt mindre än om man går utom staten.
Vi har haft en fond sedan hon var baby och det är tack vare den som det är täckt idag.
Kram!!

Annika said...

Anne:
TACK, du har SÅ rätt. Detta kommer att bena ut sig och det blir till det bästa. Det vet jag också.
Ja, vägen dt är snårig och även läskig.
Mkt att tänka på.
Visst, jag tycker ju också barnet helt måste bestämma sin utbildning.
Annars tror jag mest det blir pannkaka av allting.
Men sen att vi försöker styra in henne på unis inom staten är mer en kostnadsfråga + att det känns betryggande.
Jag hoppas också att K kommer in på många skolor och har att välja mellan.
Att hon inte känner sig tvungen att ta första bästa.
Konkurrensen är verkligen hård.
På dessa skolor i Va har det olika kvoter på hur de tar in elever fr staten.
Ungarna i NoVA har ju ofta väldigt bra betyg, och är väldigt drivna, både i sig själva och hemifrån. Säker då en elev från--säg bergen--där det råder lite andra förhållanden har den eleven ofta företräde till platsen.
Så är det.
OCH ungarna härifrån NoVA tävlar främst mot varandra.
Det är lite underligt det där systemet.
Du har så rätt i det du säger om att vi och K ser på platser och skolor olika.
Hon vill till en pulserande storstad medan vi tycker att ett stort campus på landet är bra.
SÅ, jag hoppas att det är vackert väder den dagen vi åker till JMU, att det är varmt, att det är mkt elever ute på grönområdena och parkerna.
Men, men det är Ks val den dagen det är dags att välja och vi måste acceptera.
För hennes val måste få väga tyngst.
OCH jag vet att NYC alltid dragit henne till sig.
Som du säger är ju dessa 4 år så mkt mer än plugg, det är en hel livsstil som ska levas också.
Det känns också som att många som pluggar vill bort och prova ngt annat.
OCH det förstår jag.
Det där att hon vill plugga vidare har hon med sig fr början, liksom så många andra barn här.
Jag känner inte ngn som inte tänker söka vidare efter HS.
Men jag beundrar de elever som fixar denna tid utan att ha fldrar som backar upp. Vet inte hur de grejar det.
De måste ha ett otroligt DRIV och vilja.
Bara att ta SAT provet kräver en del i planering och lite pengar. Det är inte bara att sätta sig och skriva det.
Det kommer att komma mkt mer inlägg om detta.
Det vet jag, jag måste skriva dem för min egen skull.
TACK för dina fina och KLOKA kommentar, Anne!!!
Kramar!!

Annika said...

Nettan:
JA, du vet verkligen!!
OCH eftersom det är musik så är det ju auditions också till råga på allt annat.
Mkt stress o press där.
Jag förstår att du är orolig, men jag vet också att man MÅSTE släppa.
Jadå, vi grejar det här. Jag vet det, och det gör du--och ni--också!!
Kramar!!!


Lotta:
TACK, ja det tar mkt tid.
OCH mkt planering.
Jag beundrar de elever sååå mkt som kanske gör detta på egen hand.
De som inte har fldrar som backar upp.
Fattar knappt hur de grejar det.
Som du säger är detta ngt vi planerat för sedan K föddes.
Det kommer att bli bra. Det vet jag.
Kramar!!


Camilla:
JAG vet!!
Valen är ändlösa!!
Helt otroligt.
Ja, vi får hoppas på att hon gillar det uni vi ska se snart.
OCh gör hon inte det så är det väl OK det med.
Hon kmmer till ngt hon gillar.
Men under året som kommer är det verkligen mkt att ta in!!
OCH göra!!
Kram!

Saltistjejen said...

Å Annika jag förstår att det är otroligt svårt. Jobbigt. Stressigt. Det handlar om så mycket. Framtiden. Ens barns framtid. Och pengarna. DET är en av de saker jag tycker känns värst här. Att det kostar så s-ns mycket med högre utbildning. I Sverige är ju inte pressen alls lika stor. man kan börja på ett universitet och byta ganska lätt om man inte trivs och kommer in någon annanstans. Här känns det svårare.
Man ska komma in. Man ska trivas med både det sociala och själva studierna för att det ska fungera bra. Det är viktigt och det är något jag tror man som förälder alltid kan känna oro inför vad gäller sina barn. Man vill ju hela tiden deras bästa.
TUR att ni har vänner som har barn som redan gjort denna resan med att välja uni. Råd, stöd, tips. Sådant kan man aldrig få för mycket av då man är i den sitsen.
Kram och hoppas så att det går riktigt riktigt BRA för K när hon skriver SAT-provet nästa vecka!!