Wednesday, November 21, 2012

Att hamna i USA, del 2.

Så här på onsdagen ska vi återigen ta oss en titt på hur det var när jag kom till USA, och hur det verkligen kändes då.


Peter och jag närmar oss vår borgerliga bröllopsdag med stormsteg.
Den 18 december 1992 vigdes vi av en domare på Fairfax Museum i Gamla Fairfax här i Northern Virginia.
En snabb ceremoni så att jag skulle kunna få mitt Green Card så fort som möjligt.
Jag tror att jag var mer nervös vid den vigseln än vid den kyrkliga vigsel vi hade i Bromma kyrka följande sommar.

Den 18 december 1992. Borgerlig vigsel på Fairfax Museum i Fairfax, VA.




Direkt efter giftermålet, eller direkt efter julen, var det dags för ett besök på immigrationsmyndigheten som på den tiden gick under namnet INS, numera går den under namnet USCIS (United States citizen and immigration service).
Innan vi hamnade hos INS hade vi fyllt i massor med papper.  Jag hade genomgått en läkarundersökning och man hade kollat min kriminella bakgrund. För att få Green Card i USA måste allt vara A-OK.

NYGIFTA!! Iallafall på pappret!


Jag minns att Peter och jag var JÄTTENERVÖSA innan intervjun. Vi hade ju filmen “Green Card” i färskt minne. Ni vet den med Andie McDowell och Gerard Depardieu.
Vi intervjuades var för sig, och sen tillsammans.
Som jag minns det nu VAR det ingen stor grej. VI hade ju inget att dölja.  Vi var onödigt nervösa.
PÅ den tiden fick man sitt Green Card med en gång, en stämpel i passet. Efter det kunde man göra precis vad man ville. Man kunde lämna landet direkt, lämna mannen etc. Visserligen fick man till en början ett temporärt kort, men efter två år kom det permenenta kortet.




Numera har man ändrat reglerna drastiskt. Jag vet att man som gift med en amerikan numera inte får lämna landet på två år efter giftermålet.
Men, detta var 1993 och det var ännu långt till det ödesdigra datumet 9/11 som förändrade SÅ mycket för hela USA. Inte minst för dess immigranter.
Det som då var lätt har nu blivit svårt.
Inte för att det var lätt DÅ heller, men det har blivit sju resor värre.
Jag är glad att jag inte sitter i någon process just nu vad gäller grönt kort.
Att bli medborgare i USA är LÄTT jämfört med att ansöka om Green Card.

Den "riktiga" vigseln i Bromma Kyrka den 3 juli 1993.



SÅ, ut på gatan steg vi med ett färskt Green Card stämplat i passet (det riktiga kortet kom per post någon vecka senare).
NU var det dags för mig att börja leva och BO i USA.

Att skaffa ett jobb.  Att börja leva vardagsliv

Det var i den här vevan det svåra började. Eller svårt och svårt, det har aldrig varit något himmelsupprivande för mig. Men under tre års tid tvivlade jag verkligen på om USA var rätt land för mig.
JAG jämförde ALLT med Sverige. Precis ALLT.
Jag satt med PLUS och MINUS listor.
Gissa vilket land som vann?
Just det, Sverige. Sverige. Sverige.
Jag brukade säga till Peter att jag INTE skulle kunna bo här under en längre tid. Jo, jag skulle ge USA tre år, och sen skulle vi HEM.
Då kunde jag inte tänka mig USA livet.
Att köpa ett hus under de där första åren hade varit OTÄNKBART för mig. För, om ett HUS köptes (eller lägenhet) så skulle vi VARA FAST!
SÅ totalt FAST. Jag skulle aldrig komma härifrån då.





Det var inte lätt för Peter under denna tid heller. HAN fick höra mycket. Han fick höra hur knäppt jag tyckte att USA var.  Varje dag.
Hur annorlunda, och SÅ MYCKET BÄTTRE det var i Sverige.
IN Sweden, IN SWEDEN, IN SWEDEN we do it THIS way.  THIS way is so much better.  In Sweden. In Sweden. In Sweden...

Jag tror också det är ibland är svårare för oss som är gifta med amerikaner att anpassa oss. För oss är det så definitivt, så klubbat. Expats kan dra upp sina pålar när de vill och åka hem. För oss ingifta är det inte lika lätt.




När jag tänker tillbaka på de där åren idag skäms jag lite. Jag letade fel i ALLT.
OCH Peter tog bara snällt emot alla mina smällar.
Man ska aldrig underestimera en snäll man.
För snäll var/är han. Han lyssnade, han sa sällan emot.
Det var som att han förstod att det inte var någon mening. Frågan är vad jag skulle ha gjort i motsatt situation? Om vi bott i Sverige.
Förmodligen inte varit lika storsint.

OM någon sa något kritiskt om Sverige (eller Europa överhuvudtaget) då tände jag direkt. Jag däremot kunde sitta och tala om för andra amerikaner vad jag tyckte om USA.
ATT jag orkade.
Att jag iddes.
Att jag faktiskt hade mage.
Jag vet att vi, på grund av mina kritiska ögon, nog förlorade en del av Peters vänner under de där åren. Vänner jag tyckte resonerade märkligt och som jag inte hade lust att umgås med.
USCH, det var ingen lätt tid.

Allt blev bättre då jag började jobba och fick egna vänner.
DET var steg nummer 1.
Jag trivdes på mina arbeten och hade chefer som är de bästa jag någonsin haft. En av cheferna var  dekorationschefen på Lord and Taylor som lärde mig allt, egentligen.
Som alltid stod på min sida, och som jag kom SÅ bra överens med. Jag gillade alla jag arbetade med på den affären.
Sen jobbade jag som biträdande förståndare på ett Montessoridagis under skolåret jag var gravid.
Jag hade en toppenchef där också. Världens bästa tjej! Laura (bor numera i Ohio, tyvärr. VI var goda vänner. Hon hälsade på mig i Sverige en sommar).
Sådana chefer fick mig att se lite annorlunda på USA. OCh framförallt fick jag egna vänner. Många invandrare, som jag. På dagiset umgicks jag med indier, irländare, argentinare, brasilianare, pakistaner och en holländska och några amrisar. Det var ett bra gäng. En rolig tid.
Men Lord and Taylor tiden var ännu roligare.





NÄR jag fick barn, 1996, var det som om hela jag lugnade ner mig.
Jag hade vid den tidpunkten landat ganska bra.
Karolina gav mig rötter. Jag kom in en mycket lugnare lunk av mitt liv.
Det var ungefär här jag förstod att Sverige INTE var normen för jordens befolkning. Sverige var inte centrum och det enda rätta.
Nej,
Det var nu ordet ANNORLUNDA började knacka på.
Annorlunda var inte GRUVLIGT fel.
Annorlunda var bara annorlunda.

När Karolina blev lite äldre började vi med Gymboreeklasser (baby gympa), och där träffade jag många trevliga mammor. DÄR kom jag med i min första lekgrupp. På så sätt träffade jag min första bästis i USA, Susan.
Susan från Melbourne i Australien. Susan, mamma till Sean  född 96 han också, som jag umgicks med nästan dagligen i två års tid.
De flyttade tillbaka till Australien 1999. Sorgligt? JA!

OM internet hade funnits under min första tid i USA hade jag alla gånger bloggat, jag hade twittrat, jag hade instagrammat, jag hade facebookat.
GISSA om jag hade varit kritisk.
Idag är jag nästan glad att jag inte hade den möjligheten.

Ibland läser jag yngre svenska tjejers bloggar i USA. Jag brukar tänka att de skriver precis som JAG skulle ha skrivit . Jag resonerade precis SÅ för 17-20 år sen.
De tänker samma tankar jag tänkte på den tiden.
Det är rätt lustigt att se. Jag gissar att det är en process vi alla måste genomgå för att komma ut “på andra sidan”.
Man SKA inte svälja allt då man kommer hit. Det är nyttigt att ifrågasätta. Annars vore det märkligt. DET är inte lätt att landa i ett nytt land, med ett språk man inte behärskar fullt ut i en kultur som faktiskt ÄR annorlunda.
Självklart reagerar vi alla.
Men sen är det mycket, mycket skönt att lämna det (mest) kritiska bakom sig. Believe you me!!!

Idag har jag verkligen coolat ner mig.  Idag väljer jag mina krig med omsorg. Ju mer jag har landat i myllan här, ju mer har jag accpeterat.
Ni vet att jag tycker att jag lever i den BÄSTA av två världar. Jag har USA, och jag har Sverige.
Idag har jag två riktiga hem på denna jord.
Numera älskar jag platsen där jag bor. Jag älskar den mer än jag någonsin kunde ha anat som 27 åring.
Hur lång tid det tog innan vi köpte hus?
DET tog 8 år, det ni! ALLT för att jag ENVIST spjärnade emot.



Jag har många svenska vänner som varit här ungefär lika länge som jag. Att träffa dem en gång i veckan är fint som snus.
Då stöter vi och blöter vi ALLT.
Vinner Sverige alltid?
NEJ!!
Vinner USA alltid?
NEJ!!

Jag vågar nog säga att vi är ganska balanserade, jag och mina vänner.
Vi har kommit långt!
På fler än ett plan.

56 comments:

Annika said...

Väldigt intressant läsning! Tur du har en snäll och tålmodig man ;-). Men det märks tydligt att du verkligen har två hem nu och uppskattar dem båda. Det är det som gör din blogg så bra också, att du lyfter fram både positiva och negativa sidor med båda länderna. För mej var det inte en lika stor grej att flytta från Finland till Sverige ;-). Däremot känner jag fortfarande inte att Sverige är mitt hem trots att jag bott här i 14 år...

Martina said...

Du beskriver alla dessa känslor och faser som man som utlandssvensk gar igenom sa bra!
Och visst är det nog sa att det finns tva olika kategorier av utlandssvenskar, de som vi är ingifta och de som är tillfälliga i ett land. Eller kanske tre kategorier, för det finns ju även de som bor permanent utomlands men med en man/fru som är svensk eller annan nagon annan nationalitet (alltsa inte fran de landet där man bor).

Visst är det inte alltid lätt att vara ny i ett nytt land. Till en början är allt nytt, roligt och spännande. Men sen kommer den här kritiska och tuffa fasen när man ifragasätter det mesta, känner sig ensam och har svart att anpassa sig.

Och sen (oftast i samband när man far barn) kommer som du säger perioden da man lugnar ner sig, vänjer sig och inser att var man än bor sa finns det naturligtvis positiva OCH negativa saker.

Och man kommer som du säger fram till att Sverige inte är världsnormen för hur allt ska fungera och vara. Ofta tänker jag här om saker som jag fört tänker är konstiga eller omöjliga, att om 60 miljoner fransmän har och har haft det eller gjort pa ett speciellt sätt, eller vad det nu handlar om, sa kan det ju inte vara bara helt fel!

Om manga saker har jag tänkt sa. Till en början kändes det störtomöjligt att min lilla tjej skulle börja i skolan när hon var 3 ar!!! Men sen började hon i skolan och allt funkade sa bra sa och ja nu är det en vana. Det finns massor med exempel....

Och som du säger, när man far ett barn som är halvt av den "andra" nationaliteten och växer upp och far sina rötter i det landet, ja da far man ju själv rötter och större anknytning till landet.

Och till sist. Vad vackra ni var pa ert bröllop!!
Kramar

meerle said...

Ja jag känner igen det där. För bara två år sen var jag i samma sits. Jag jämförde hela, hela, HELA tiden. Grejen med mig var att jag hela tiden öppet kritiserade Tyskland när jag var i Tyskland och öppet kritiserade Sverige när jag var i Sverige. Det gick nog alla ganska mycket på nerverna och speciellt mina föräldrar.
Min finska kompis gjorde likadant när hon var i Finland. Men hon har också slutat med det, så jag tror också att det är något man tar sig förbi efter ett tag.
Jag skäms för det jag sa då. Om båda länderna. Nu har jag känslan att jag inte kan säga något positivt om Tyskland utan att bli totalt nerbuad av mina föräldrar. Så idag när ett sånt kulturkrockstillfälle dyker upp är jag bara tyst istället. Bland mina kompisar säger jag bara ibland att det är annorlunda i Sverige, men jag försöker att inte göra det - för skulle jag hela tiden göra det skulle jag ju avskärma mig själv.

Äventyret framtiden said...

Ett fantastiskt inlägg Annika.
Inte så mycket för att det handlar om det det handlar, utan för att du ser på dig själv på ett så ärligt sätt. Det uppskattar jag för det visar så mycket annat vad gäller dig och din person.
Ett stort lyft på hatten, jag håller den högt,högt och ler stort!
Och vackra var ni både som borgerligt vigda och som kyrkligt!

Varm kram
Karin

Vform said...

Härligt inlägg !!!
Vilken trevlig läsning!
En strålande novell eller livsöde ... vad man kalla det :)
OCH vilket underbart stiligt brudpar
vid båda tillfällena !
Ha en finfin dag!
KRAM ♥

Erica said...

Helt underbart inlägg! Jag älskar att läsa just om hur det är att flytta utomlands. Både det positiva och det negativa.

Vet inte hur jag själv skulle bete mig om jag skulle flytta, men om jag skulle gissa skulle jag nog tro att jag också skulle vara väldigt kritisk och jämföra länderna hela tiden. Det där med listorna låter som en typisk grej jag skulle kunna göra... ;)

Däremot tycker jag inte det låter så underligt att man just jämför mycket och är kritisk till sitt nya hemland till en början.
Det tar ett ganska bra tag för hjärnan att verkligen anpassa sig till en sådan radikal förändring, så jag tror det är en helt naturlig reaktion.

Förståeligt är också att det blir ännu lättare när man sedan börjar få jobb och egna vänner i det nya landet.
Och att man "växer in" i sitt nya land. Kan även tänka mig hur underbart det är att ha två hem. Blir lite småavundsjuk när jag läser det ;)

Som sagt; underbart inlägg!
Och vilka vackra bröllopsbilder!
Hoppas du får en toppendag!
MVH /Erica

Sofia said...

Jätteintressant inlägg. Jag känner igen mig i mycket det du skriver.

Jag var också väldigt kritisk till Englan de första åren även om jag trivdes. Men jag tyckte att ALLT fungerade bättre i Sverige, och var väldigt snabb med att säga det. Precis som du skriver tycker jag nu i efterhand att det var lite pinsamt...men förstårligt.

Men en sak som jag tror är lättare är när man bor i ett land för att man har valt det själv, och inte flyttar dit för kärlekens skull om du förstår vad jag menar? Som du säger blir det inte lika definitivt på det viset. Jag hade ju redan bott här i en massa år innan jag träffade min man så han har faktiskt sluppit undan mitt gnäll. Skönt för honom! :)

Det som jag nu känner är att jag får passa mig väääldigt noga för att säga något kritiskt om Sverige. Och det kan bara vara små saker, som att jag tycker Sverige är dyrt till exempel. Jag märker att människor blir illa berörda och kräver en förklaring, som att de tycker att det är lite extra fult att säga något negativt om sitt hemland.

Miss Marie said...

Otroligt intressant att läsa! Jag känner igen mig så otroligt mycket, som utlandssvensk tror jag det är så man gör, man jämför allt med Sverige o Sverige vinner alltid. Det är först NU som jag har börjat inse att Sverige inte är så himla bra vad gäller allt, på många plan är Sverige faktiskt inte bra alls! Och så är det ju med alla länder, det finns för- och nackdelar med alla! Jag kan också skämmas för hur jag har varit, hur aggressiv jag har varit med mina åsikter om hur bra Sverige är... herrejösses, tyst med mig! ;)

Och jag måste säga, igen, att ni är så otroligt söta ihop, du o Peter och ni har åldrats så bra båda två! Helt fantastiska!

Nilla said...

Vilket fint inlägg, jag blir nästan lite tårögd!

Taina said...

Skönt inlägg Annika! Att det var jobbig tid i början kan jag tro. Du var ju själv liksom. Jag tror att de flesta går igenom precis det du beskriver. ALLT jämförs och jag fick ju säga åt Bella i början att det finns inget som är rätt eller fel, bara annorlunda. NU tycker hon att det är bättre i USA i vissa avseenden. Nu när hon bor i Sverige igen. Hahahaha!

Bilderna från ert bröllop är så fina. Både det i USA och det Sverige. Kul med TVÅ bröllop. Vilket datum firar ni bröllopsdag? USA eller Sverigedatumet?

KRAMAR!!!

Annika said...

Annika:
TACK!!
Ja, det är tur att Peter är så snäll, och var så snäll.
JAG hade inte varit lika snäll, det kan jag nog säga.
Tyvärr!
Men det var som ett GIFT som måste ur mig, och jag var tvungen att kritisera öppet.
Lite jobbigt, verkligen.
TACK, det är är roligt att höra att du tycker om min blogg.
Sant är att jag inte försöker att få ngt att verkar rosenskimrande.
Jag talar bara om hur det är. För mig.
TACK Annika!!!
Jag förstår att det kanske inte är så lätt att landa i Sverige heller. Det trots att du är finlandssvensk och har språket med dig.
Men det är annorlunda.
KRAMAR!!!


Martina:
TACK!!
VAD roligt att du tycker det.
Blir glad!
Sant, det finns kategori tre också. Där bägge kommer utifrån landet, från olika länder.
Det finns egentligen många kombinationer.
SANT, det är inte lätt att vara ny i ett land.
I början är det lite smekmånad, men sen kommer VERKLIGHETEN nedbrakande från skyn till alla.
Då gäller det att hålla i hatten.
OCH tänka att det går över.
Just det att det går i faser tror jag gäller ALLA som bor utomlands länge (flera år).
Det är skönt att lämna det där bittra bakom sig, men också nyttigt att ha gått igenom.
JUST det, att Sverige INTE är världsnormen är en viktig punkt att komma till.
Allt är verkligen inte bäst där.
Det finns inget sådant land.
Men i början tror man gärna att Sverige är så enastående.
men suck...
Jag är glad att det togs ur mig efter x-antal år.
Precis, jag vet hur du kände när din lilla skulle börja skolan som 3 åring.
Jag kände likdant när jag lämnade min femåring ffg på skolan och de reste sig upp för The Pledge of Alligience, då grät jag lite...
Efter det gaskade jag upp mig och insåg det där med ANNORLUNDA igen.
Orkade inte fretta över att de läste The Pledge varje dag.
YES, att få barn blev min katalysator till USA.
Helt klart.
TACK för snälla ord.
KRAMAR!!!

Meerle:
VISST är det JOBBIGT!!!
Jag är så glad att ha sluppit ur det där mest kritiska tänket.
Du hade en annan form av det där.
Kan tro att dina fldrar blev LESS, HAHA!!!
OCH de i Tyskland också :-)
Klokt, kriserar man för mkt så avskärmar man sig från hela livet.
SÅ sant.
Jag är glad över att vi bägge har lämnat det dör kritiska i backspegeln.

Annika said...

Karin:
TUSEN tack!
Vad glad du gör mig.
Jo, jag är ärlig i inlägget. Till max!
Måste det.
TACK min vän!!
Jag ser ditt bländande leende över Atlanten!!!
Kramar!!


Vivan:
TACK!
En novell med till en början bittra undertoner från den ena parten iaf.
Inte så lätt alla gånger.
Jag är glad att jag inte befinner mig i den livsfasen längre.
TACK för snälla ord!!
KRAMAR!!!


Erica:
TACK!!
Sant är att det är väldigt mkt neggigt med att flytta ut.
Det är inte helt lätt att landa.
Sjlvklart finns det massor med positivt också, om inte det funnes skulle man inte stå ut och därmed flytta hem igen.
Exakt, jag tror det är en VIKTIG fas att vara kritisk.
MAN kan inte svälja ngt med hull pch hår när det är nytt och svårt.
Det tycker jag vore underligt.
Jobbet blev en finfin räddning.
Där hade jag det bra, men fina, fina chefer!!
TACK för snälla ord om bilder och annat.
:-)
Ha en fin onsdag!

bettankax said...

Mycket intressant inlägg. Underbart med människor(som Du) som har självdistans och vågar inte bara "kika" på sig själv utan även dela med sig. Lärdomar om sig själv, och andra, man inte kan läsa sig till i en bok.
Kan tänka att det stundtals var tuffa år både för dig och Peter.

Ni är så fina och vackra på korten. Du är en riktig prinsessa:) Ser ut som brudbuketten har färger som jag tycker om.
KRAMAR!!

Annika said...

Sofia:
TACK!
OCH roligt att du känner igen dig.
Tror att de flesta av oss suttit i den där kritiska världen under ngra år.
ÅÅÅ vad fint att din man slapp ditt gnäll.
Än idag kan jag tycka synd om Peter för allt han fick höra.
Idag får han ibland höra neggigt om Sverige. DET hade ju inte förekommit DÅ, det kan jag säga.
Aha, ja, jag vet...det gäller att ligga lite lågt med Sverigekritik då man är hemma.
Jag har också lärt mig den läxan.
TACK för att du gillade inlägget!!!

Marie:
TACK!!
VAD roligt att du tycker det!
Jag förstår att du känner igen mkt.
Jag känner igen mkt av mitt tänk när jag läser din blogg också, även om ni sitter i en annan situation, två europeer i ett tredje eurpeiskt land.
Inte lätt, jag vet...
Japp, det där att inse att Sverige inte ÄR normen tar tid.
Men man kommer dit.
Inget land är normen. Den finns INTE.
TACK och tack för att du gillade inlägget!!!


Nilla:
Awwww....Snällt sagt!!!

Annika said...

Taina:
Japp, jag tror att alla måste igenom den där tiden.
Specielt vi som kommer hit och gifter in oss.
Det är så knivskarpt för oss.
Vad bra att du sa som du gjorde till Bella.
Kloka du!
Vi firar alltid den 3 juli.
Vi glömmer bort decemberdagen.
Det var aldrig vår riktiga bröllopsdag sas.
men iår får vi nog banne mig uppmärksamma den :-)
Dagen då ANNIKA blev JOBBIG och var JOBBIG i tre år!!
TACK, kul att du gillade de gamla bilderna också :-)
KRAMAR!!

Annika said...

Bettankax.
O tack!!
Nej, jag vill inte sockra ngt som inte var sockrigt.
DET var svårt.
Jag var jobbig.
Så var det bara.
Peter var lika snäll då som nu. Han har tålamod, den mannen.
Alla hade inte sett på det där jag vräkte ur mig med blida ögon.
Fattar inte att jag orkade.
TACK vad snälla ord du har att säga om de gamla fotona.
Blir glad.
KRAMAR!!!

Channal said...

Ni är helt underbara på bilderna! Så vackra!! Spännande att få läsa om din resa. Den har verkligen berikat dig!!

Att vara 40++ har gjort mig trygg. Jag Väljer också mina strider mot förr. Men, men jag har ju bara bott längst E4:an Norrköping-Nyköping i hela mitt liv! Så din erfarenhet o kunskap har jag inte!

KRAMAR!! Anna

Millan said...

Det kanns som om jag hade kunnat skriva det har inlagget. Ja med undantag av landet da .. Men jag gick igneom exakt samma process som dig och trakade nog ut varenda manniska i det har landet med att saga sager som: Well In sweden we do this .. and that... Och alltid alltid vann sverige. Ben var ocksa den snalle mannen som inte sa emot direkt utan lat mig hallas. Men ja, jag skams ocksa lite nar jag tanker tillbaka pa den tiden.

Sa fina ni var pa fotona! Jattefina!

Kram!

Annika said...

Channal:
TACK!!
Vad du är snäll!!
Men du, det är nog så att vi alla blivit klokare med åren.
OAVSETT var vi har bott.
Så är det.
Känner mig också så bra mkt tryggare vid 40++
n vid 26-27...
Mkt lugnare.
Skönt.
Kramar!!

Annika said...

Millan:
HAHA, där ser man!!
DET är det jag säger, man ska ALDRIG underestimera snällhet och godhet.
Det syns att Ben är snäll på dina bilder.
Alltid.
OCh det är bra.
Om inte Peter varit så bra som han är vet jag inte var det skulle slutat.
Roligt att vi delar samma erfarenheter.
KRAMAR!!

Charlie sa ... said...

Å Annika! Så från hjärtat du skriver. Ett inlägg som väcker många känslor och som jag kan relatera till.

Så glad för att du landat så bra, har två hemma och så regelbundet hållt kvar din relation med familjen och Sverige. Du har aldrig släppt det. På ett fint sätt har du det bästa av två världar.
En rikedom!

Peter och du är så fina på bilderna. Det strålar om er. Kärleken lyser! Det har säkert också varit en bidragande faktor att dina år här har varit och är så bra: ett lyckligt äktenskap, Karolina och nära vänner.

KRAM!!
Lotta

eastcoastmom said...

Gillar det här jättemycket! jag tycker det är hälsosamt att vara kritisk, vissa saker och företeelser driver mig till vansinne i de länder vi bott i... Å andra sidan blir jag skogstokig på en del grejer i Sverige också. Det finns inget perfekt land att bo i.
Du har dessutom rätt i att vi som är expats har det betydligt enklare!
Kramar från Madrid

Pernilla said...

Jätteintressant inlägg att läsa och du är ju verkligen öppen och ärlig med vad du tyckte och hur du upplevde det samt att du nu i efter hand "ser" att du var väldigt negativ.
Men samtidigt, även om det var ett fritt val att flytta så är det ju en omställning i livet som heter duga och att inte reagera är ju inte bra det heller. Ditt inlägg får mig att tänka på de som tvingas på flykt för att överleva, vad går inte de igenom?

Men det kräver en del av sig själv att se inåt, vem man är och det är starkt och modigt!

Nu har du dina två hem och uppskattar båda för vad de är, både det positiva och det negativa. Och du delar med dig av ditt liv så fint, både i text och bild.

Fina bröllopsfoton på er också, ni är er lika och har åldrats snyggt... =) (vågar skriva det då vi är lika gamla du och jag =) )

Ha en fin dag och en skön, avkopplande Thanksgiving!

//Pernilla

Annika said...

Lotta:
TACK!!
Ja, jag har inte sockrat ngt här.
Precis så här var det.
OCH jag är glad att jag idag bara kan se på det med lite nyktrare ögon än då.
Säkert kan du relatera till det jag skriver. Jag tror alla vi som bor borta har gått igenom dessa faser.
Ja, jag tycker verkligen att jag har det bästa av två världar. Det enda är att jag skulle vilja vara hemma i Sve lite mer under vinter och höst och vår också.
Tycker att du har det så fint som sticker med jämna mellanrum.
Att Peter är den han är har hjälpt hela mitt liv i USA.
Att hans godhet aldrig, aldrig sinar.
Tack Lotta!!
Jag blir glad över din kommentar.
KRAMAR!!!


Eastcoast:
TACK!!"
Du gör mig glad!
Exakt, det där perfekta landet finns inte.
Bara en utopi.
Det är vad det är, helt enkelt.
Man får ta det onda med det goda.
Se till det som är bra.
OCH visst får man sucka över det som är mindre bra.
Visst har ni expats det lättare, jag vidhåller verkligen det.
Det är inte lika knivskarpt för er.
KRAMAR!!!

Pernilla:
TACK!!
Vill inte sockra på ngt som inte ska sockras.
För så här var det faktiskt.
Jag var jobbig.
OCh det var jobbigt.
OCH jag skäms idag för hur jag snackade.

SANT, det går inte ens att sätta sig in i hur flyktingar känner. Vi delar inte alls deras värld.
Det måste var så urbota hemskt och vidrigt att det finns inte.
Jag lämnade sverige av egen fri vilja.
DE lämnar inte sina länder av fri vilja, precis.
USCH!!
TACK för snälla ord.
DU gör mig glad.
OCH tack för att du tycker att vi åldrats vackert :-)
HIHI!!
Kramar!!

Sahra said...

KUl att läsa. Ni är otroligt söta. Och K är ju så lik dig. Helt otroligt.

Jagger said...

Jätteintressant att läsa. Är lite nyfiken på VAD du jämförde och vad exakt som störde dig.. (om du nångång känner att du inte har något att blogga om?)

Din dotter liknar dig jättemycket, ser det speciellt nu då du har visat äldre kort på dig själv. :)

olgakatt said...

Tänker på hur det är för alla som kommer till ett nytt land av tvång som flyktingar. De har inte valt och måste ändå kunna acceptera allt som är annorlunda. När det är jobbigt nog om man själv valt, hur har de det?
Vi kanske ska vara försiktiga med att döma invandrares önskan att bo bland landsmän, t ex.
Mycket tänkvärt inlägg, Annika!

Desiree said...

Jag känner igen en hel del av det du tar upp. Men jag håller absolut med om att det är tuffare för dem som gifter sig med en Amerikan som du gjorde för det blir definitivt på ett helt annat sätt. Är man två expats så kan man alltid komma överrens om att dra hem eller dra någon annanstans. Men samtidigt har man fördelen då man är gift med någon från USA att man förhoppningsvis har familj i landet som kan hjälpa en på traven att få lite mer rötter. Men jag känner igen som sagt hur man jämför ALLT i början och letar fel. Jag tror att man inte inser hur lång tid och hur mycket kraft som verkligen krävs för att bygga upp ett nytt liv på en ny plats. Man ger det inte den tid man bör ge det utan är otålig och förväntar sig att det ska gå så mycket snabbare än vad det gör. Sedan kanske det där med listor och leta fel är en del av hela processen då det gäller anpassning och att bygga upp en ny tillvaro. Man måste gå igenom någon sådan slags fas men den går över som tur är. Jag inser att detta var ett av mina största misstag som gjorde att vi valde att flytta hem. Jag gav det hela inte tillräckligt med tid och när det sedan började lossna mer och mer så hade vi ju ändå bestämt oss för att flytta hem och satt den processen i rullning så man var fokuserad på det. Nu hoppas jag att jag kommer ha lite mer tålamod då vi flyttar till Schweiz. Jag hoppas att jag kommer ha nytta av de erfarenheter jag fått från vår utlandsvistelse i USA.
Det är fantastiskt kul att få läsa din story Annika. Du har lyckas bygga upp något riktigt bra och på så sätt fått den bästa av två världar som du säger. Du har dessutom lyckats ge Karolina den bästa av två världar också genom både tid, kraft, och goda investeringar.
Kraaam min vän.

alegni said...

Vet du varför jag gillar din blogg så mycket, Annika? Jo, för att du skriver så ärligt, och det känns som om allt du skriver kommer direkt från hjärtat! Jag kan precis känna i mitt hjärta hur det var för dig de första åren i USA. Så bra skriver du!
Varm kram!

Anonymous said...

Kanonbra inlägg Annika!
Man kan som utlandsvensk bara sitta och nicka igenkännande.
Just det där med att man är så kritisk mot det "nya" landet och jämnför med Sverige på många plan..i a f i början.
Men just nu ser jag på Sverige med rätt så kritiska ögon med allt man läser om på nyheterna. Landet verkar gå utför verkar det som.
Visst måste vi ha tålmodiga makar som inte käftar emot när man klankar ner på deras hemland...ha,ha..
Senast igår vräkte jag ut migi bilen att jag hatade Irländska förare!(Allt medans mannen tyst körde vidare) :-)
Jag var på dåligt humör och har en släng av road rage i vanligt fall också...ha,ha,ha!

Ni var så snygga på bröllpsbilderna! Kul med två bröllop.
Vi hade ett civil ceremoni också med på ett liknande rådhus.
Ni hade alltså en vigsel på ett museum? Är det vanligt att vigas på museum i USA?

Kram på dig!

antonia said...

Mycket intressant läsning. Att flytta till ett annat land är en stor process såklart.
Har du funderat på att flytta hem någon gång? T.ex. när Karolina var yngre så att hon skulle få uppleva mer av Sverige. Eller att du vill flytta hem när P går i pension eller så?

Anonymous said...

Härliga bilder och mysig blogg:)

Jag följer dig nu och om du gillar inredning kan du kolla in min blogg:)

ha en fin dag

LOVE Maria från inredningsvis.se

Musikanta said...

Väldigt intressant läsning. Jag kan förstå hur jobbigt du hade det i början med alla nära och kära så långt borta. Skönt att du har lite svenska vänner ändå, så att du inte glömmer språket helt :-). Och vilken underbar man Peter måste ha varit som stod ut med ditt "gnäll" så länge. Kärleken övervinner allt...
Kramar från Ingrid

Anonymous said...

Åh vilket intressant inlägg! Det är så härligt med dig, för du jämför och berättar om båda sidorna, men utan att värdera - bara säga "annorlunda" :-) Jag tycker att det är jätteintressant att läsa om skillnader. Jättekul att se bilderna också!

Madeleine i USA said...

Oh boy, nu blir jag verkligen nervös inför mitt greencard och vår visumprocess..tänk om vi missar något eller om det blir problem som fördröjer flytten...huu :(

Jätteintressant skrivet och det är roligt att få ta del utav dina reflektioner.

Anonymous said...

Va roligt att se bröllopsbilder av er.Ni va/är så fina.Kommer så väl ihåg att din mormor va o fixa håret,då hon skulle på bröllop till Sverige o brudparet va från Amerika.
Elisabeth

Anne said...

Vilket jättefint ärligt inlägg, jag blir faktiskt riktigt rörd. Du har ju pö om pö berättat hur det varit, även i kommentarer hos mig och i egna inlägg under årens lopp men att liksom få din historia så här i ett inlägg, i ett stycke gör det annorlunda. Tack för intressant inlägg, verkligen.

Du har så rätt, det är nåt helt annat att gifta sig med en amris och flytta "för gott". Ja, även om man ju inte behöver bo för gott i landet så blir det så klart nåt helt annat, det blir mycket mycket mer definitivt på ett sätt som man inte ställs inför då man är i min sits.
Jag tycker du var modig, som vågade ta steget. Tänk vad den kärleken kan göra.... Det har märkts i alla dina inlägg att din man är en så snäll man, ja han SER så snäll ut också. (hmmm, hur man nu ser snäll ut, men du förstår vad jag menar). Jag antar att du så här många långe år senare, med distans till det hela och sen länge sen den jobbiga Annika var normen säkert pratat och skojat om det med Peter, hur hemsk du var...
Men samtidigt, det ÄR ju så fruktansvärt stort att göra det du gjorde, byta land. Så jag tror absolut det kan behövas den där fasen, den där perioden och på sätt och vis kan jag väl liiite känna man har rätt till den också, för som den som flyttat och bytt land har man ju gett upp en del. Därmed inte sgat man har rätt att bete sig illa i all oändlighet och att taskigt utnyttja det där kortet (jag var den som flyttatde....), det funkar ju inte i längden. Det blir ohållbart. Men jag tror man kan behöva rasa av sig, så som du gjorde.

Det hade säkert varit på gott och ont om internet funnits. På ont för, som du säger, du hade säkert varit vild och galen i skrivande form. Samtidigt, det hade säkert känts mindre dramatiskt flytta då du kunnat ha svensk tv, radio, mail, blogg ja allt det här snabba och tillgängliga som jag tycker gör man känner sig mindre avklippt, känner sig nära hemma fastän man är så långt borta.

Det märks som sagt att du verkligen numera har det bästa: två världar, två hem och bägge står de dig lika varmt om hjärtat.
Jättefint inlägg att läsa!

ps jodå, det där med att vara försiktig med Sverigekritik det har man ju då sannerligen lärt sig den hårda vägen.... ds

KRAMAR

Anonymous said...

Annika, du skriver SÅ bra. Har du någonsin funderat på att skriva en bok?
Du har ju sådan talang för detta.

Det var mycket intressant, och nyttigt, att få ta del av detta.
Jag läser också yngre tjejers bloggar som bor i USA.
Jag hoppas att dom ser det här inlägget.
Det vore nyttigt för dom.

Hälsar Eva i Sthlm

Helena Argirakis-Valencia said...

Annu ett harligt inlagg! Kanner igen mig lite, fast jag och in amerikan gifte oss i Sverige sa jag redan var gift nar jag kom hit... Inga forhinder att lamna landet pa det sattet... :0)
Ar du amerikansk medborgare foresten? Har precis borjat den processen sjalv... Mycket pappersarbete... Blaaa!

Kram

Trillingnöten said...

TACK för detta inlägg! Nu känner jag mig inte så konstig som gör samma sak emellanåt. Jag är ganska glad att jag bodde i USA ett tag, SEN åkte hem och gifte mig och NU är tillbaka igen. Jag har liksom långsamt hunnit vänja mig. Å andra sidan känner jag enorm "hemlängtan" till Sverige emellanåt. Mest är det nog familjen som spökar. Hade de inte funnits hade det varit lättare att rota sig här. Sverige i all ära, det finns mycket bra här med :)

Saltistjejen said...

UNDERABARA bilder på dig och Peter!!!!! :-D
Och du visst tar det tid. På ett sätt är det kanske som du säger så att om man gifter sig med en landsman så kan det kännas "jobbigare" i början innan man riktigt vet om man vill bo i landet eller ej. Inför framtiden alltså. men sedan tror jag det är enklare på många vis. Man får en egen förankring till landet och kulturen. Man har en "amerikansk" familj. När man får barn (om man får det) så har de en förälder som de faktiskt delar kultur och språk och traditioner med. Jag kan tänka på det ibland. Det där att när E växer upp (om vi blir kvar här vilket vi säkert blir) så kommer hon att ha "invandrarföräldrar". och jag som växte upp i en stad med stor andel invandrare vet hur många av dem som klagade på sina föräldrar. Hur ofta de tyckte att föräldrarna inte förstod det nya landet, den nya kulturen, skolan etc etc.... Sådant kan jag fundera över ibland och tänka på hur det kommer att bli för oss.

Sedan håller jag med dig om att man får andra rötter när man får barn. E gav mig en annan känsla för landet. Detta är HENNES land och därmed blev det också indirekt "mer mitt". Rent känslomässigt alltså. Men visst, jag har älskat NYC länge så det tog mig inte lika lång tid som för dig att acceptera min nya hemort. MEN visst har man gått igenom den där perioden med "Sviden hit och Sviden dit..." Lite pinsamt som du säger. Och man känner igen det sååååå väl då man möter andra svenskar som nyligen flyttat hit och som kr med samma sak. ;-)
Men som du säger tror jag att man ofta måste gå igenom denna fas.
Stor Kram nu och ha en riktigt fin Thanksgiving!!!!! Den amerikanskaste av alla högtider (eller åtminstone lika amerikansk som 4th of July). Och jag har kommit att tycka mycket om just Thanksgiving!

Villa Ell said...

Jag bodde "bara" i Usa i fyra år, jag var ung bara 19 år när jag kom dit och trodde väl i vissa lägen att jag var hur världsvan som helst ;-)
Men jag upplevde också det du skriver att i Sverige gör vi detta, och detta och detta ja listan kan bli lång hehe..
Samtidigt var det också kul och spännade att få vara med om den amerikanska kulturen, leva och lära sig om hur amerikanarna lever och ser på livet.
4th of July, Thanksgiving, jul, och andra traditioner dom har var ju en jätteupplevelse att få vara med om.

Ha det gott
Sandra

Anonymous said...

Jag måste fört säga att jag tycker enormt mycket om det här inlägget Annika!! Varför då? Jo, inte för själva historien i sig egentligen (även om det också är intressant) utan för att du vågar vara så ärlig och självkritisk!! I bloggens värld känns det som att många inte vågar säga "jag var en skit/en dålig mamma/ganska dålig på mitt jobb" etc, etc Istället ska man gärna skriva att man vet bäst, lever det allra bästa oh finaste livet, är en perfekt mamma osv. HÄR har du vågat visa att "Jobbiga Annika" faktiskt inte var vidare snäll, varken mot Peter, eller mot SIG SJÄLV! Visst hade även då haft lättare att landa, om du varit snällare mot dig själv? Så jag älskar detta!! Hatten av för att du visar din utveckling och att det ibland är svårt att vara rationell när man är mitt uppe i en stor förändring =). TUR att det gick över efter 8 år, så ni fick ert radhus, *fniss*.

Sen kan jag ju inte låta bli att kommentera det där med "gift på papper". Vi kommer för alltid se vår vigsel och bröllopsdag som riktig (trots borgerlig vigsel). Så just den delen förstår jag nog inte riktigt, men alla tycker ju olika =)

Stor kram och tack igen för öppenheten! Du, Taina, Anne och Anna är finfina exempel (finns många fler såklart!) på att bloggvärlden inte behöver vara rosenskimrande, utan mer sexig och vardaglig med alla fel man har och gör!!! Mer sånt!

Mimmi

Suzesan said...

ANNIKA jag skulle ha kunnat vara som du så där "JOBBIG". Värre;)

Det är så stort att läsa att du vågar vara så utlämnande och bilderna på dig och Peter är härliga.

Allt i livet är ju inte glimrande ovsett. Så skönt att du spräckte den BUBBLAN och berättade. Gulle dig;)

Kram
/Susanne

Anonymous said...

1990 flyttade jag som 19 åring till Skottland så jag har bott här i mer än halva mitt liv men också hela mitt vuxna liv. Min man kommer här ifrån och mina barn är födda här. Jag trivs jätte bra och har alltid gjort det, men håller med om att i början jämfördes mycket med Sverige. Jag har inga planer på att flytta tillbaka men undrar ibland hur jag skulle klara av att gör det, hur svensk är man när man bott utomlands i mer än halva livet, hur skulle man passa in? Jag tror det skulle vara jättesvårt! För även fast jag talar svenska med mina barn, har svensk pass osv, efter att ha bott här så länge så passar jag nog in bättre här än vad jag skulle göra i Svergie

Henrietta said...

Vilket bra inlagg, jag kanner absolut igen mig!

Jag spenderade forst tre ar har i USA som au pair och internationell student, och under den tiden var allt amerikanskt for det mesta spannande, nytt och positivt. Det var inte forran jag traffade min amerikanska fastman och insag att jag med storsta sannolikhet kommer att bli kvar har som allt helt plotsligt var "mycket battre" hemma i Sverige. Konstigt det dar... Jag tror nog att den varsta klagotiden ar over for min del, men det ar skont att hora att du trivs sa bra som du gor nu. Forhoppningsvis kommer jag till det stadiet ocksa en dag :)

Emmama said...

Vad kul att läsa detta, det var otroligt intressant! Visste inte att du haft en period där du inte kunde riktigt rota dig utan ännu såg din framtid i Sverige.

Vi tänker att vi är här "nåt år till" och det har vi sagt sen vi flyttade hit... detta att flytta "hem" skjuta upp hela tiden. Jag tror jag vill det men inte nu, ingen stress, jag är inte klar med Skottland ännu. :) Mina första månader här var fruktansvärda, jag ville bara hem och ifrågasatte ALLT inklusive min relation med älskade M. Men det var lärorikt och jag fick samla ihop mig och göra det bästa av det. Nu är jag SÅ glad att vi flyttade, livet här är jättekul och spännande! Älskar mitt jobb och vår vardag! Det finns saker som är ganska bonkers men det finns det ju överallt. Det positiva överväger. Jämför jag med Sverige...? Eh ja. :)

Vi fick också gå på en sån där intervju när vi ansökte om att Ms uppehållstillståndsstatus skulle ändras från att vara baserat på att han var student till att bli baserat på sin relation till mig. Det var NERVÖST men alla de där frågorna kan man ju svaret på om man verkligen har en relation.. "när ni hälsar på dina föräldrar - var sover ni", "vad åt ni till middag i fredags"... och allt det där... :)

Mycket intressant läsning! Nu är det snart dags att skicka ut julklappsbytemailen, kommer nog till dig på måndag! :)

Kram!

Liz said...

Underbar lasning! Jag kommenterar inte har nu, blir for langt, jag har ju fortfarande inte haft tid att skriva mitt mail fardigt till dig, det kommer standigt nagot/nagra...emellan! Men jag kanner ju igen mig sa mycket aven om vara liv varit otroligt annorlunda med levnadssituationen etc.

Hursom, sa fina brollopsbilder, bade fran USA och fran Sverige. Sa vackra!! Och jag maste ju saga, ni har bada "aldrats" (eller icke aldrats) otroligt fint!

Mail kommer inom de narmaste dagarna, Stor kram!

Annika said...

Sahra:
TACK!
Ja, du har rätt. Vi är lika :-)
Kramar!!

Jagger:
TACK, vad roligt att du tycker om inlägget.
JAG jämförde ALLT, skolor, lönebesked, mat, folk, politik, sjukvård, sängar, påslakan, kläder, skor.
ALLT.
Helt otroligt.

Olgakatt:
Precis, jag lämnade Sverige av egen fri vilja.
En sådan där lyxutvandrare, eller vad man ska kalla oss.
Vi har ett helt annat avstamp än flyktingar. Jag kan inte ens föreställa mig flyktingars situation.
Hemskt.
Tack för att du gillade inlägget.

Annika said...

Desiree:
TACK!
OCH jag förstår att du känner igen dig i mkt av det jag skriver.
Det tar ju tid, allting.
Det tar en herrans massa år att rota sig i myllan. SÅ gott man nu kan rota sig...
Expats har det lättare på många plan, ja. Men du har en poäng i att det ligger mkt hjälp i att gifta sig med en amris. Man åker liksom gräddfil rätt in i alla traditioner. Vilket jag gillar.
OCH även i det dagliga livet.
SANT!!
Ja, jag tror att det är en fas som måste gås igenom, sen kommer man ut på andra sidan lite mer klarögd. Men tid TAR det.
Kanske for ni hem för tidigt? kanske inte?
Nu börjar ett nytt äventyr i Schweiz och du vet LITE vad du kan vänta dig.
ALL lycka till!!!
Karolina ja, hon är en av mitt livs stösta stoltheter. ATT jag gjort henne tvåspråkig och tvåkulturell!!
Kramar!!

Ingela:
TACK, dina ord värmer mitt hjärta.
Du vet inte hur GLAD och stolt du gör mig.
TACK!!
Tusen tack, känner mig paff över dina supersnälla ord.
KRAMAR!!!!

Jess:
TACK!!
Jag förstår att du känner igen dig i massor.
Precis sådana där dumma saker som att i ilska kläcka ut sig ngt om bilförare har ajg också gjort. OCH gör ibland än...
DUMT!!
Jag vet ju själv att det är fånigt också. OCH jag menar det inte.
DET gör ju inte du heller, det vet jag.
Jag är mkt, mkt mer kritisk mot Sverige numera. Ser verkligen det som inte är bra.
Det gjorde jag aldrig förr.
DET är BRA med snälla män.
Inte tu tal om den saken.

Nej, det är nog inte vanligt med vigsel på museum här. men domaren hade volontärjobb på Fairfax museum och frågade om vi ville komma dit.
SÅ det gjorde vi.
Lite roligare miljö också :-)
Annars är det vanligast på rådhuset.

TACK för snälla ord!!
KRAMAR!!!

Annika said...

Antonia:
TACK!!
Roligt att du gillade det hela.
Att flytta hem?
Vet inte. Jag har ingen längtan efter att flytta hem
Faktiskt inte.
MEn den dagen Peter går i pension så kan det absolut bli aktuellt.

Maria:
Tackar, ska kolla in din blogg!

Ingrid:
TACK!
Ja, sådär var det.
En snäll man har jag. Otroligt snäll.
SÅ förstående fastän jag verkligen inte var snäll alla ggr.
Svenska är det fint att få tala ofta. Jag pratar ju svenska med Karolina också. OCH vet du, jag tror inte jag glömt svenska språket alls under alla dessa år.
Kramar!

Annika said...

Ano:
TACK!
Vad glad du gör mig.
DET tog många år innan jag började fatta det där med annorlunda.
Men när man väl fattar det blir det nästan en AHA-upplevelse.
SÅ skönt.
Tack igen för snälla ord!


Madeleine:
Jag tror säker att ALLT är under kontroll för er.
Ni har alla ggr stenkoll på det som gäller NU. DET har inte jag.
Men allt kommer att bli bra
Det är när du väl ska anpassa dig till livet här det kan blir lite kämpigt ibland, but t hat too shall pass!!!
TACK för att du gillade inlägget!

Elisabeth:
TACK!!!
Ja, och mormor var ju själv så FIN på mitt bröllop.
Du hade gjort henne så fin i håret.
:-)

Annika said...

Anne:
Awwww....
Inte bli rörd.
Men visst var det jobbiga år för mig på många sätt. BRA år också. Jag angstade ju mig inte på heltid, bara ibland.
HAHA!!
Precis, jag har har nog skrivit om detta förr. Både här på min blogg och på din blogg, och andras bloggar.
men kanske aldrig så uttömligt som här.
Ja, det var modigt av mig, det var det nog.
men då ville jag ju bara vara med Peter.
OCH jag fattade inte att det skulle bli en jobbig tid.
TUR det :-)
Man tror ju att man ska landa i myllan direkt.
Det har ju underlättat att ha en amerikansk familj också i mångt och mkt.
Peter och jag pratade om mina första år i USA då jag skrev det här inlägget.
JO, mkt vatten har runnit under broarna sen dess.
TUR det, och nu kan vi garva åt det.
Visst, om internet funnes hade jag varit kritisk så in i...
Jag är nog mest glad att det inte fanns.
Men visst hade det underlättat med svensk radio, tidningar, tv--
Världen har krympt sen internet kom.
Prisa tekniken.
TACK för att du gillade inlägget.
TACK!!
KRAMAR!!!


Eva:
TACK och välkommen hit!
En bok?
Kanske det. Vem vet???
Dina ord värmer!
ja, jag vet, jag läser också yngre tjejers bloggar i USA. DE kommer att ändra uppfattning också med tiden :-)
Kram!!

Helena:
TACK!!
Roligt att du känner igen dig. Tror att vi alla vandrat den vägen. PÅ ett eller annat sätt.
Jag gifte mig lååångt innan 9/11 så allt var så mkt lättare än det var idag.
Det var bara att dra hem direkt om man ville. SÅ är det icke idag för dem som söker GC via äktenskap.
Nej, inte medborgare än. Men SKA!!
Innan sommaren, hoppas jag.
Kram!

Annika said...

Trillingnöten.
Välkommen hit!!
KUL med ännu en bloggande svenska i USA.
Ja, det tar tid att vänja sig. Att landa.
Förstår om du går igenom alla de där känslorna nu.
Jag har aldrig hemlängtan. Inte på det där jobbiga sättet, men en längtan kan jag ha. Men inte tärande. Det hjälper att åka hem så pass ofta som jag gör.
O ja, bägge länderna har verkligen sina för och nackdelar.
Välkommen tillbaka!!

Saltis:
TACK!!
VAD snäll du är.
JA, visst tar det TID att landa.
OCH kanske framförallt om man gifter in sig sas.
men även annars.
DET är sant det du säger, att då man gifter in sig får man lite gräddfil direkt.
Vilket är underbart.
OCH visst hjälpte det oss massor med K också då hon var liten.
DET var jättefint att ha farmor och farfar här då. SÅ nära.
Jag kanske inte delade deras uppfostringsfilosofi, men de var ju så snälla och bra. OCH var barnvakter så ofta!
Exakt, barn GER rötter.
Det tror jag nästan alla som fått barn här är ense om.
Man slussas in i samhället då, får kompisar p åett annat sätt.
Barnet är amerikanskt.
Manb lära känna skolsystemet etc.
Ja, vi har nog alla stött och blött för och nackdelar. OCH gör det än idag,.
Men inte på samma jobbiga sätt.
TUR DET!!
Ha en fin vecka, Saltis!!
HA kul i Paris!!
KRAMAR!!

Sandra:
hej och kul att ha dig här!
Fyra är är ändå rätt lång tid, absolut!
Förstår att du jämförde.
Alla gär vi det.
Och ja, visst är det kul med alla helger och högtider här.
Kram!!

Annika said...

Mimmi:
TACK!
Vad glad jag blir!!
Det finns ingen anledning att sockra den där tiden.
Naturligtvis var det inte jobbigt jämt, men ofta var det det.
OCH jag var jobbig.
Jag tycker också det är mkt gull-gull i blogvärlden.
OCH jag skriver väl mest om roliga saker själv också.
men att komma hit och landa var INTE så lätt alla ggr.
Det kan vara nyttigt att veta det när man är ny i ett land, det går över!
Oh ja, jag var JOBBIG!!!
Tro mig.
Nej, vi tänker inte ens på vår borgerliga dag. Konstigt nog. Men iår ska vi det.
HAHA.
Det är bara 3 juli som vi räknar hela tiden.
Den borgerliga var enbart för GC skull.
TACK för snäll ord, min vän!
De värmer!!
KRAM!!!

Suz:
SÅ var det då.
Jobbiga Annika.
Jag kan vara jobbig än idag, det kan du lita på :-)
nej, jag hoppas att jag inte är så rosenskimrande på bloggen.
Livet är ju inte så. Men visst stkiver jag väl mest om roliga saker, trots allt.
TACK för snupersnälla ord.
Det kan nog blir fler inlägg i den här klassen ngn ggn.
BARA det inte börjar gå över till den privata sfären sas.
Kram!!


Ano:
Välkommen hit!
Jo, det tar tid att landa.
Jag vet inte heller om jag skulle vilja flytta hem. Inte nu iaf.
Gillar inte svenska skolan. Inte alls.
Det är kanske den största biten.
Men jag tror också att det är skitsvårt att återanpassa sig till Sverige.
Jag skulle kanske gärna prova på att känna hur det skulle kännas.
Det skulle vara SVÅRT!!
Välkommen tillbaka!!

Annika said...

Henrietta:
Välkommen till min blogg!!
JAG vet att du kommer att komma över din mest kritiska period.
Absolut.
Tycker också det är lustigt att man inte ser ngt av det "sämre" då man pluggar/är aupair.
Då lever man bara livets glada dagar!
Välkommen tillbaka!!

Emma:
TACK!
Jo, det var riktigt jobbigt där ett tag.
Jag visste inte om jag skulle palla att bo i USA.
Jag förstår att du också gått igenom den fasen i Skottland.
Det är omöjligt att inte hamna där, tror jag.
TUR att man blir klokare. OCH att man inte tror att sverige är bäst i världen.
För ja..det är det ju inte...
inte USA heller. Det landet finns inte som är perfekt.
Aha, ja jag kan tro att ni fick gå igenom intervjuer också
Idag tycker jag inte att den var så farlig, men då var vi sååå nervösa. OCH det gick ju bra.
:-)
Ser fram emot bytet!!
KRAM!!

Liz:
TACK!!
Jo ,jag kan tro att du känner igen dig i det jag skriver.
För er är det ju så annorlunda.
Du lever så annorlunda än vad jag gör.
Mer det livet Peter hade så han växte upp.
TACK för bildberöm.
Ser fram emot mail!!
KRAMAR!!