Wednesday, November 14, 2012

Att hamna i USA, del 1

Hur hamnade jag egentligen i USA?
Jag får den frågan ibland, via e-mail och via kommentarer.
Visst, jag har skrivit om det förr, men jag tror att jag ska ta om det igen idag.
Många nytillkomna läsare vet det säkert inte riktigt.

PÅ senare tid har flera bloggande svenskor i utlandet skrivit om hur de hamnat där de bor idag, hur de har “landat” i länderna. Hur det känns att bo utanför Sveriges gränser.

Läs mer (scrolla ner. Inläggen är några dagar/veckor gamla) hos:

Marie i Munchen
Anne i Oregon
Sweflo i Florida.
Saltis i New York. (skrev sitt inlägg i början av okt)

Jag kom hit som au-pair 1990.
Till åren kommen redan då, hela 24 år gammal. Det är närmast antikt för en au-pair flicka.
Varför jag valde att bli au-pair? Jo, jag hade avslutat en dekoratörsutbildning i Sverige, och fick inget jobb. Jag visste inte vad jag skulle göra vid den punkten i mitt liv, och så dök tanken upp om att ett år i USA skulle vara trevligt. OCH, varför inte då som au-pair? Sagt och gjort, jag sökte genom EF, och blev uppsnappad av tre olika familjer direkt.
En familj i Boston, en singelmamma på Manhattan och en familj med en liten baby i Arlington, Virginia.
Jag hade aldrig någon som helst längtan till Kalifornien, eller till Florida. Nej, livet i värmen har nog aldrig varit något för mig.
Tvärtom, jag ville mest och HELST till Chicago av alla ställen. Jag hade verkligen HET Chicago längtan på den tiden. Men då, vintern 1990 fanns det nog ingen i Chicago som var intressant för mig, eller jag för dem. ELLER så fanns de, men jag saknade körkort, och det blev därför innerstäderna som drog till sig en körkortslös tjej som jag.


Så här såg jag ut. Stylish. Jag är i efterhand så glad att jag for så sent. Att vara 24 och au-pair var ganska så perfekt. Jag hade lite mer kött på benen än 18-19 åringarna, och att vara över 21 när man är au-pair i USA tycker jag nästan borde vara ett måste.



Ni vet vilken familj jag valde? Just det, den i Arlington. Eller i Washington DC som det stod i deras papper.
OCH i sanning ÄR Rosslyn i Arlington i princip DC.  Det är bara en bro (eller det är många broar, men den jag tänker på är Key Bridge mellan Rosslyn och Georgetown), som leder över Potomac floden, emellan.
Denna familj bodde verkligen BRA, precis på randen till Georgetown.

Washington var en stad jag hade NOLL uppfattning om innan jag for. Visst, Amerikas huvudstad, Vita Huset, Watergate och högst mordstatistik i USA (på den tiden), det var vad jag visste DÅ.
Men, jag åkte iallafall...
Värdamiljen hade skrivit ett underbart brev till mig, de var så trevliga på telefonen, och de hade så fina referenser.
OCH ja, jag fick nog en av de bästa familjer jag kunde ha fått. De behandlade mig som en dotter/yngre kompis. De var till åren då de fick sin älskade baby, 40 och 41 år. Den pojken var nio månder då jag anlände, och jag tyckte så mycket om honom.
Anders heter han (idag restaurangägare i Denver, Colorado med helt ekologisk inriktning). Visst var familjen svenskättad på pappans sida. Värdpappan kunde dock ingen svenska alls eftersom han tillhör tredje generationen svenskar i USA. Men, de höll på svenska traditioner som att fira jul på julaftonen med skinka, sill och “potatiskorv” (?).
Nej, jag talade inte svenska med Anders. OCH det var ett krav från min sida redan i mitt ansökningsformulär, jag ville inte till USA för att prata svenska. Jag ville bli bätre på engelska.
Hela au-pair året var jätteroligt för mig. Jag tror jag hade hemlängtan en enda gång, det var på julaftonen. Men annars längtade jag inte hem alls.
Varför? Jag visste ju att jag bara skulle vara borta ett enda år.

I det här huset tillbringade jag mitt au-pair år...


...Med DEN HÄR utsikten över hela Washington DC





Men, så kom då den där Peter...
DET hade jag inte räknat med.
Alls.
Min värdfamiljs nära väninna bodde på samma våningsplan som de. De umgicks ofta. Ruth, som väninnan heter, är lika gammal som min egen mamma. Ruth brukade berätta om sina två barn, Derek och Sasha. En dag frågade hon mig om jag ville komma över på middag hos henne och träffa Derek, hans tjej Anne och en kompis till dem, Peter.
Jo, det kunde jag väl göra. Sagt och gjort, när fredagen kom gick jag några steg till Ruths lägenhet och där träffade jag Peter B för allra första gången.
Vi pratade och pratade.
Han ville visa mig stan och dess omgivningar.
Själv hade han precis flyttat tillbaka till DC igen efter ett och ett halvt år i Boca Raton, Florida där han fick jobb efter avslutad college-utbildning.


Den där Peter i min lägenhet 1990. Stylish.
Jo, jag hade egen lägenhet. Snacka om LYX!! Tvärs över hallen bodde familjen.




Resten är, som man säger, historia.
Ni vet vad som hände.
Ni vet att jag blev kvar.
Det som skulle bli ETT år har blivit 19 år (jag räknar från när vi gifte oss).
Väldigt snart (men inte direkt) förstod jag att Peter var mannen för mig. Jag bara förstod att vi skulle gifta oss. HAN var så rätt som någon kunde bli.
Jag kände det i varenda fiber.
DÅ tänkte jag inte så mycket på konsekvenserna och svårigheterna att lämna sitt hemland. Jag förstod inte, helt enkelt. JAG som under au-pair året älskat Washington och USA skulle ju såklart ha NOLL problem att bosätta mig här. Trodde jag, ja...

Var det så enkelt?
Nej, men såklart INTE.
Det var turbolent, det var svårt, det var ibland vidrigt.
ATT lämna ett älskat hemland, det går inte på räls. DET kan jag försäkra er.
DET fastän man tycker om den nya platsen. DET fastän Sverige och USA är ganska lika på ytan.
TJI fick jag...
ETT STORT FETT TJI!!

MEN...


Mer om det i del två, för jag känner nu att jag måste dela upp den här historien i, åtminstone två, delar. Både för er skull, men framförallt för min egen skull...

SÅ, nu avslutar jag del ett med att önska er ALLA en fin onsdag!

50 comments:

Martina said...

Ja, du det finns manga likheter mellan din och min "historia" om hur vi hamnade utomlands!
Det där med att man tror att man aker iväg för endast en begränsad tid, att man helt plötsligt möter kärleken och hur det sedan kommer en tid där allting inte är bara rosa och en dans pa rosor.

Manga tycker ju att ens historia är romantiskt och fascinerande, vilket den ju pa manga sätt är, men det finns ju även manga andra sidor som kan vara bade tuffa, svara och jobbiga och som manga som inte upplevt liknande situationer har väldigt svart att första. Det var ju det man ville, right?! Du har ju valt själv! Jovisst, men det betyder ju inte att allt i ens liv är perfekt.

Men än en gang, sa är det sant som vi utlandssvenskar har gemensamt och där vi lätt förstar varandra medan andra kan ha lite svarare att föreställa sig vad man gar igenom.

Kramar

Äventyret framtiden said...

Det var ju en innerlig tur att den där Peter fanns där:)...
Vägar korsas och någonstans finner man varandra. Ni är ju så rätt för varandra ni också, som hand i handske

Väntar på att få läsa del två nu...

Kramar
Karin

Mrs Clapper said...

Vad kul läsning! Roligt att få ta del av, väntar du på de andra delarna i följetongen :)

Miss Marie said...

Även om jag känner till er berättelse så är det alltid lika roligt att läsa om er! Ni båda är så himla fina o ni verkar verkligen passa för varandra, KLART att ni skulle gifta er! :)Tycker ni båda var väldigt stylish och jag måste säga att ni åldrats riktigt bra båda två. Ser fram emot att läsa del 2!

Annika said...

Martina:
KAN tro det.
Att den liknar många tjejers som drog utomlands på ett au-pair år.
Inte trodde jag att jag skulle träffa ngn. Jo, kanske ha en "fling", men absolut inte träffa mannen i mitt liv.
Nej, rosa och en dans på rosor är det inte att komma till ett nytt land.
DET är så man verkligen förstår att man HAR flyttat som det blir tungt.
OCH svårt att inse.
Men det går över det med. MEN, det tar sitt lilla tag, i mitt fall tre år.
Just det, vi har flyttat av egen fri vilja, vi är inga flyktingar, vi har lämnat ett i-land för ett annat.
Det är ju bara att trivas, eller?
Absolut förstår vi utlandssvennar varandra. DET är bra det.
OCH skönt att kunna stöta och blöta tankar med varandra.
Kramar!!!

Karin:
SÅ gick det till när Agda var ung...
:-)
Den där Peter ja, där kom han med hela sin snällhet och godhet.
OCH jag föll som en fura.
:-)
Konstigt hur ödet sammanför personer.
Jo, jag tror stenhårt på ödet.
Del två skriver jag i nästa vecka.
KRAMAR!!!

Annika said...

Mrs Clapper:
ROLIGT att du tycker det.
HAHA, fler avsnitt av "följetongen" kommer, men i nästa vecka.
Kram!!

Marie:
ja, du känner till den.
HAHA, du är SNÄLL du!!
Nu är vi 22 år äldre, och 22 år tröttare.
OCH 22 år visare.
HAHA.
Jag har ändrat MASSOR med åsikter.
Men mer om det sen.
TACK för inspiration förresten!!
:-)

Taina said...

Skönt att du mår bra igen!! Det var en seg förkylning du hade.

Åh vad kul det är att läsa om hur du hamnade här. Även om jag har läst det tidigare, så tror jag det blir en annan vinkling varenda gång man ska återberätta något.

Ni var ju SÅ stylish, båda två! Peter ser lite småblyg ut på fotot. Gulligt.

Kanske jag ska skriva om detta hur jag, eller vi, hamnade här? Jag tror jag har gjort det en gång.

Kramar!!!!

Jagger said...

Intressant läsning! :)
Jag ångrar litegrann att jag aldrig stack utomlands sådär i unga år. Nu känns det som om jag är för gammal.. och med familj och barn så är man mer förankrad.
Men i unga år var jag så barnslig och osäker så det blev iget.

Erica said...

Jag tycker bara det är ROLIGT att läsa din historia, även om jag läst om det tidigare :D
Kanske är det för att USA näst intill alltid varit min egen dröm... :)
Vad roligt att du hade en sådan bra au pair-familj! Kan tänka mig att det gör så mycket för upplevelsen i ett nytt land!

Kan även tänka mig att det är en otrolig omställning och svårt att anpassa sig till ett nytt liv i ett nytt land.
Själv skulle jag som sagt gärna prova på att bo utomlands något år, men vet med mig att jag aldrig skulle klara tanken att aldrig någonsin flytta tillbaka till Piteå. Älskar min hemstad så mycket att förr eller senare måste jag flytta tillbaka hit...

Ska bli roligt med del två! :D
Hoppas du får en riktig toppenonsdag!
MVH /Erica

Anonymous said...

Åh vad roligt det var att läsa! Du har skrivit brottsstycken här och där, men åtminstone jag har inte läst historien sammanhängande så som du skrev idag. Ser fram emot del 2!

Jag ville själv åkt iväg utomlands efter att min utbildning var klar. Men så blev min mamma sjuk och jag var tvungen att stanna i Sverige...

Jagger said...

Potatiskorven kan jag ha en teori om.. i Finland äter vi nämligen lite annan julmat än i Swe och här har vi en rätt som heter potatislåda. :) Det kanske var det som de hade snappat upp?

Annika said...

Taina:
Det var en äkta bonnförkylning som fortfarande känns lite.
Men nu är jag snart 100% igen!
YESS!!
Sant, du har absolut läst det förr.
Men lite annorlunda skrivet är det ju denna gång.
HAAH, stylish is a stylish does!!
Skriv gärna ett liknande inlägg du också. Det är bara roligt, och det gör inget om det berättats förr.
KRAMAR!!

Jagger:
Tackar.
Ja, sticker man inte i ungdomen blir det nog inte av senare heller.
Idag fattar jag knappt att jag vågade.
GLAD att jag for.
Idag hade jag inte vågat.

Erica:
TACK!
Du har ju också läst detta förr, minsann :-)
Att jag hade en bra familj gjorde stor skillnad.
DET var inte alla förunnat att ha en bra värdfamilj.
Precis, man byter inte land i en handvändning. Det funkar inte så.
Det är mer komplicerat.
Du är en ung, Erica!
Ge dig ut!!
Bara på ett år, eller kanske ett halvår.
Del 2 kommer i nästa vecka!!
Ha en fin dag!

Annika said...

Ano:
Roligt att du tycker det.
ja, du är kanske ganska ny här.
Del 2 kommer i nästa vecka.
Så ledsamt med din mamma. Ibland går det inte som man har tänkt sig.


Jagger:
Nej, det var en vit korv. OCH det är ngt som ALLA gamla utlandsvenskar brukar tala om, just potatiskorven. Lustigt nog.
OCH som man kan köpa på vissa svenska affärer. Skumt.
Ah, era goda lådor känner jag till :-)
Brukar allltid ha morotslåda och kålrotslåda då jag firar hemma. Svenskfinland i mitt hjärta!

Madeleine i USA said...

Vilken underbar historia. Suger verkligen in all info om USA just nu, känner mig klar med Sverige och vill inget annat än att få mina papper klara och ett OK i rumpan.

Tack för bra inlägg om livet i USA som får oss(mig) på andra sidan pölen att få mer kunskap om livet over there samt naturligtvis längta ännu mer :)

alegni said...

Jag har inte hört alla detaljer tidigare, så det är roligt att du ger mig (oss) mer kött på benen.
Men guuud, tänk att vi gick klädda så där för tjugotalet år sedan... ;)
KRAM

bettankax said...

Denna berättelse kan jag höra många gånger:) Det är som nån skrev i en tidigare kommentar lite nytt som jag kanske missat tidigare. Häftigt hur livet tar sina vändningar hit o dit.
Makalös utsikt över Washington. Du måste tyckt det var häftigt med staden för dina fötter...
Skönt du mår bättre eller javisst ja, du har bestämt du är frisk nu ;):)
KRAMAR!!

Annika said...

Madeleine:
Ja, såg gick det alltså till när Agda var ung.
Fniss.
Men, visst, det hade jag inte räknat med.
Love happens.
Ja, snart kommer du hit.
Jag kommer att skriva del 2 i nästa vecka. Tänk på att vi alla är olika, och vi landar olika.
Det är inte så lätt att flytta, och heller inte assvårt.
Mer om det.
Kram!!

Ingela:
Roligt att du tycker det.
HAHA, kläderna. SÅ komiskt att titta på gamla bilder.
Kram!!

Bettankax:
TACK vad GULLIG du är!!
ja, jag skriver ju på nytt sätt, vill inte kolla på mitt gamla inlägg. HAHA!!
ja, vad hade hänt om jag inte träffat Peter. Du vet, lite som i den där filmen, "Sliding Doors".
JAMen JA!! Den utsikten vi hade var bäst i stan. Faktiskt utan konkurrens!!
De hade sådan pampig utsikt, och fin lgh. OCH så tryggt att bo där med vakter och front desk och allt.
Jag sov gott i det huset :-)
Kram!!!

Desiree said...

Även om jag också känner till din historia så tycker jag mycket om att höra den igen. Det kommer alltid fram några nya detaljer. Man vet aldrig vart man hamnar och vad som händer och det är ju just det som är en av tjusningarna i livet. Du gav upp något men fick något annat istället. Även om du lämnade Sverige så får du istället komma hem varje år och uppleva det då det är som allra vackrast och det har ju sina fördelar också.
Jag tycker er story är väldigt romantisk. Du och Peter var verkligen menade för varandra ni passar så himla bra ihop.
Kram!

Anonymous said...

Hahahahaha, vilka sköna bilder! Är det inte märkligt att bilder från typ 80/80-talen nästan får folk att se äldre ut än vad de är idag?? Tänker på min mamma som var runt 40 på den tiden och NU är hon vrålsnygg och chic jämfört med då =))

Du har helt rätt; det är inte enkelt att lämna sitt land och det blir en liten konflikt i att älska sitt nya liv såå mycket och samtidigt kunna känna en massa negativa känslor. Det är utvecklande och tufft!

Kramis
Mimmi

Annika said...

Desiree:
OO tack, vad roligt att höra det.
Blir glad!!
Nej, man vet aldrig var ngnstans man hamnar. OCH att jag skulle hamna här var otippat på många sätt.
OCH att jag skulle bli kVAR!
HAHA,
Men, numera tycker jag att jag lever i den bästa av världar. Så glad att jag åker hem varje år. SÅ glad för det, och att jag kan stanna så länge varje gång.
Nu blev det ingen resa hem i jul, men till nästa jul ska vi hem. Ja, och så i sommar såklart.
Ja, ödet tror jag ju på, så jag är rätt säker på att öder förde oss samman.
Kram!!

Mimmi:
Fniss...
Kläderna och stilen.
Det är nog den som gör att det ser så gammalt ut, tror jag.
OCH sen att bildkvaliteten kunde varit lite bättre, höhö...
Jag har bara plåtat dem från mitt album.
DET är inte LÄTT att flytta, att byta land.
Man kan inte tro det.
Önskar att jag fattat det lite mer, men skulle jag ha lyssnat då?
NEJ!
Kramar!!

Lisa said...

A.B.S.O.L.U.T.E.L.Y LOVED reading your post! Känner ju till din historia men jag älskar att höra den + jag fick reda pa nagra nya detaljer ocksa. Jätte kul med bilderna...haha! Very stylish! Instämmer att det vore bra att vara minst 21 som au-pair i USA! Vilken tur du hade med familjen + att ha egen lägenhet är inte dumt heller ;-)
Ja, Peter & du...you were meant to be together!!!
Kramar, Lisa
PS. Ser fram emot del 2!

meerle said...

Jättekul att läsa! Jag förstår att det måste ha varit väldigt svårt att flytta. Jag brukar tänka det ibland, men då är jag ändå bara på kontinenten och inte på andra sidan Atlanten. Som au-pair tänker man nog kanske inte på hur det skulle vara att flytta på heltid. Då är man ju fortfarande ny och ser det mesta som ett spännande äventyr, man förstår nog inte att det nån gång blir en vardag och att man verkligen ska leva i den kulturen. Jag har ju iofs valt själv att stanna här, men å andra sidan finns det inget som tvingar mig (studierna skulle det väl vara då..) att vara kvar. Men visst har jag tänk på hur det skulle vara om jag fick barn här, det är ju en helt annan sak. Är jag beredd att stanna i den situationen? Fast jag måste säga att för tillfället ser jag Berlin som ganska hemma. Jag kan staden, jag kan människorna och tyvärr har jag på senare tid börjat känna mig ganska vilse i Sverige och där jag växt upp, samtidigt som det är hemma på ett annat sätt än Berlin. Så flummigt, men du kanske förstår vad jag menar? Det där med två kulturer och två länder är svårt ibland

Annika said...

Lisa:
TUSEn tack!!
VAD roligt att du tycker det!
Blir glad!!
ja, så gick det till när Yours truly var ung!
Stylish var ordet, sa Bull.
Ja, 21 vore vara regel i USA. Innan dess är man för ung + att man är så LÅST!
Ödet, det tror jag på.
KUL att du gillade dagens inlägg.
KRAM!!

Meerle:
ja, helt lätt och okonstlat var det inte.
Exakt, då man är au-pair ser man mest till de ljusa sidorna. Det roliga.
Inte på allvaret.
Känner igen det där med att vara lite vilsen hemma också.
Det blir så efter x-antal år i utlandet.
Numera skulle jag nog inte vilja flytta hem, ens en ggn. Inser att det skulle bli mkt svårt det också.
Absolut förstår jag så fullt ut vad du menar.

Humlan said...

Visst läser jag gärna din historia en gång till och det är alltid intressant att höra om hur det är att byta land, det är inte alltid som man tror. (Och inte så lätt att komma tillbaka till sitt gamla land efter några år utomlands heller, som ni har varit inne på i kommentarerna.)

Roligt att läsa att du är igång igen efter förkylningen! Det är väl fördelen med förkylning, den brukar gå över ganska snabbt!

Jag vet inte om det är du som har ändrat inställningarna på din blogg (eller om det är min dator) men det går inte längre att högerklicka på en länk eller bild... lite irriterande för att man tappar bort din blogg om man ska följa länkarna! Om det är din inställning, så får du gärna ändra tillbaka!

Kramar!

Sahra said...

Vilken rolig läsning. Så söta ni är. Och unga. Nu vill jag snart ha del 2

Saltistjejen said...

Jag ÄLSKAR bilderna på er!!! SÅÅÅÅ 90!!! Ni ser så unga och ja fina ut! :-)
Och tänk du vad mycket det är i livet man inte vet. Som händer bara sådär och så plötsligt byter allt riktning! DET är verkligen fantastiskt!
Kramar!!!!

Anonymous said...

Vet inte om jag är så ny - eller jo det är jag nog, för du har väl bloggat länge. Jag har läst din blogg sedan ett par år, men i perioder och sedan tappat bort den under sommaren. Och så har det varierat hur snabbt jag hittat tillbaka. Har nog missat ett halvår här och där :-)

Tack för omtanken rörande min mamma. Det var väldigt jobbigt.

Kommentar på kommentar: Mimmi - du har nog helt rätt! En mig närstående tonåring hade svårt att tro på min ålder på mina foton från tidigt nittiotal. Klädmodet då gjorde en verkligen ÄLDRE. Undra på att jag fick skaffa idkort som 13-åring för att få åka på barnbiljett på bussen!

Channal said...

Åh jag älskar sådana här historier!! Ni var så söta/snygga! De rätta jeansen! Du är så lik Karolina på den bilden! Jag har alltid haft en hemlig dröm... aupair/utbytesstudent i USA! Så spännande och DU fann kärleken! Härligt!

Dekoratör, kul! Jag jobbade som dekoratör under den tiden till Sport Spiralen som idag är Stadium!

Spännande fortsättning följer... Del II imorgon hoppas jag!

KRAM Anna

Helena Argirakis-Valencia said...

Underbart inlagg! Tycker alltid det ar lika kul att hora hur alla hamnade har i USA... Harliga bilder pa er ocksa!

Kram

Liz said...

Underbar lasning Annika! SA kul, da jag ju inte har hort historien innan och lite kul ocksa for att jag borjat skriva ett mail och nu har jag fatt manga svar pa fragor jag stallt! :)

Det ar sa roligt att hora andras historier, romantiskt och spannande att hora hur det gick till for andra att bli kvar eller hur historien bakom ligger till.

Underbart fina foton! 90-talet, helt fantastiskt mode eller hur??!! Hahaha!

Ser mycket fram emot fortsattningen pa historien, da jag ar nyfiken pa var brollopet holls, hur det var med visum och greencard pa den tiden, om ni alltid bott kvar dar eller om ni har borjat om tillsammans nagon annan stans forst och sen tillbaka till DC?

Hur det gick med jobb for dig? Jobbat som dekorator i USA? Sa det ar DARFOR som du dekorerar sa mycket och sa fint till halloween och jul...:) Nu vet vi varfor!! :)

Jatteroligt att du delar med dig!
Stor kram

Marianne said...

Så söta ni var! Ja tänk som det kan gå, en oskyldig middag, bara så där : ) Tur det!

KRAM!

Suzesan said...

Gulle er. Älskar att läsa den där KÄRLEKShistorien mellan er och SÅ LEVDE de lyckliga i alla sina år. En sak jag undrar nu för det har du inte berättat förut eller så har jag glömt..att familjen bodde tvärsöver hallen. VADtyckte de om att du och Peter umgicks..på den tiden och såååå?? Jag menar de hade ju en aupair och så....så kom P och snodde DIG:)

Kram
/Susanne

Anne-Marie said...

Jätteroligt att läsa mer om din "resa" till USA. Du och Peter skulle träffas - det är jag övertygad om. :) Precis som Michael och jag skulle träffas. Jag har nog skrivit i litet olika inlägg om hur jag kom till USA men inget heltäckande inlägg. Ser fram emot del två. :)
Skall du ansöka om medborgarskap nu snart? Om du gör det nu borde du väl kunna ha ditt pass innan ni åker till Sverige nästa år. Bara nyfiken att höra om dina planer.
Kramar!

Christina said...

Åhh det är så roligt att läsa! Jag visste ju ganska mycket redan men lite nya detaljer! Så häftig historia! Väldigt roligt att se bilderna också, stylish är ordet :-)
Kram!!

Charlie sa ... said...

Ni är så fina, stylish...och det blev ni två! It was meant to be!!
Tycker också om din historia och det är alltid roligt när du berättar.
Inte så länge sedan allting, men ändå är det ju några år sedan 90-talet...eller hur? Jag hade en liten bebis i famnen då....

Ser också fram emot del 2!!!

KRAM!!

Millan said...

Vad skoj att lasa lite mer om hur det gick till nar du hamnade i USA! Det ar val ofta sa att man tanker dig en kortare vistelse men sa kommer den dar mannen in i ens liv och plotsligen andras allt. Samma med mig och Ben :-).
Men nej det ar inte alltid en dans pa rosor men allra oftast tycker jag anda att vi ar lyckligt lottade som har tva lander att kalla hemma!

Jag gillar dina inlagg i punktform nedan ocksa! Visst finns det valdigt mycket att se fram emot de narmaste veckorna. Helt klart. Jag visste faktiskt inte att de borjat satta upp adventsstjarnor och har gloggpartyn i Sverige redan nu. Det later valdigt tidigt! For mig ar det 1e December som ar startskottet. Da pyntar jag och borjar 'fira' jul.

Kram!!

Pernilla said...

Kul att läsa och roligt att se bilderna på er från förr - känner så väl igen mig i klädstilen! =)

Vågade inte åka iväg som au-pair, hade pojkvän då också som jag ju absolut inte kunde lämna....men efter en resa till Kreta för några år sedan insåg jag att man kan åka iväg på äventyr när man blir pensionär istället!
Träffade då på en kvinna som arbetade som au-pair, hon var pensionär och tyckte det var helt perfekt jobb i ett halvår.

Nu är jag fast i jobb, bebis på gång så det får bli lite resor istället så länge.

Ser fram emot att få läsa del två!

Ha det gott!
Pernilla

Annika said...

Humlan:
TACK, trevligt!!
Ja, det blir nog en lite annorlunda vinkling varje ggn jag skriver om det.
Mår helt OK nu, även om jag nog fortfarande är lite trött + att det liksom luktar förkylning i hela skallen. Frutom det är det bra nu, skönt!
Jo, jag har faktiskt ändrat inställningen i min blogg. Jag har högerskyddat den, Mest med tanke på bilder och sådant.
Men länkarna funkar va?
är klickbara?
Tänkte köra så här nu. Hoppas det inte är alltför bökigt.
Kram!!

Sahra.
TACK!!
Unga ja, så unga.
Del 2 kommer i nästa vecka!
Kram!

Saltis:
TACK!!
Vad gullig du ÄR!!
Vi var unga, 24 och 25 år!!
Unga som bara den! MY GOD!! HAHAAH!!
OCH ja. snacka tidigt 90-tal :-)
Visst, ödet har alltid ett finger med i spelet.
Inte trodde jag att jag skulle fastna här. Nej, aldrig.
KRAMAR!!

Annika said...

Ano:
jag har bloggat i sex år. Drygt.
Ovh på somrarna ligger jag lågt, ja.
Förstår så väl att det var jobbigt med din mamma.
Verkligen.
Jag hoppas att det gick bra, jag hoppas innerligt det.
Ja, klädmodet på 80-talet fick alla att se ut som äldre. Kul då, tyckte man, men...


Channal:
TACK!!
fortsättning följer.
Ja, dessa kläder. Detta mode.
Lite festligt. Unga var vi minsann.
Vet du, jag tycker också K är lik mig när jag ser bilder av mig själv som yngre.
Ja, jag är glad att jag for hit den ggn. OCH sen gick det som det gick...
Ja, jag gick en dekoratörsutbildning på ett år i Sthlm. Men, sen jobbade jag inte som det hemma alls. Det gjorde jag däremot här istället.
Lite kul.
KUL att du också gjort det.
De 2 i nästa vecka :-)
Kram!

Helena:
TUSEN tack, vad roligt att du tycker det!!
I nästa vecka kommer fortsättningen!
kram!

Annika said...

Liz:
TACK!!
jag förstår att du inte hört det hela eftersom du är en av mina nyare läsare.
KUL att du gillade det hela.
Jag skulle gärna vilja veta hur det var för dig också!!
Bröllopet hölls på två ställen, ett i USA och ett i Sverige (det stora).
Men vi gifte oss här först pga GC.
det var så annorlunda före 9/11.
Vi bodde här hela tiden, men jag var hemma en del också.
Jaja, jag drar det där sen i korthet i nästa inlägg :-)
YES, jag jobbade som dekoratör i USA.
OCH kanske är det därför jag gillar att pynta upp så mkt :-)
Eller ngt, jag vet inte :-)
KRAMAR!!

Marianne;
TACK!
Ja, så kan det verkligen gå...
Underligt, underligt.
Kram!!

Suz:
TACK!!
Ja, visst.
Men de första åren var både lite himmel och helvete. Men, mer om det sen.
OCH vi får väl hoppas att vi får fortsätta. Man vet ju inget om sådant heller...
Jomen, min värdfamilj hade sin lgh mitt emot min, och de ägde ju min också, men det var som deras gästrum/kontor/atelje som jag tog över under ett år.
Vad kunde de säga? Jag var 24 år. Inte deras livegna piga. De tyckte bara att det var roligt! OCh jobbet skötte jag ju galant :-)
Kram!

Annika said...

A-M:
TACK!
KUL att du gillade att läsa om detta.
JAG tror på ödet.
Så visst, det var nog meningen att både du och jag skulle träffa våra amrisar här.
Absolut, AM!
DET ska jag.
Innan nästa sommar.
Måste det. Allt annat är oacceptabelt.
KRAMAR!!

Christina:
OO vad KUL att du tycker det. TACK!!
Stylish, that is the WORD!!
Del 2 i nästa vecka!
Kram!!

Lotta:
TACK!
Ja, jösses så Stylish vi var.
Snygga kläder och så, haha!!
Det är länge sen nu. Galet egentligen. Ändå känns det inte som så avlägset.
OCH du hade en baby.
Ja, tänk vad mkt vatten det runnit under broarna sedan dess.
Kramar!

Annika said...

Millan:
TACK. Roligt att du tycker det.
Ja, det var ju ngt liknande i ditt fall. men du pluggade.
Ja, det är lätt att man möter sitt lovs kärlek då man åker bort under en längre tid.
Absolut är vi lyckligt lottade över att ha två länder att kalla hemma.
Numera är det ju såå mkt lättare än det var de första åren.
Kul att du gillar punktiläggen också.
Det finns verkligen mkt att se fram emot nu. Älskar den här tiden på året.
1 dec är ett BRA datum att börja på.
KRAMAR!!

Pernilla:
KUL att du gillade att läsa detta.
HAHA, ja säkert känner du igen klädstilen alltför väl :-)
Nej, det var svårt för dem som hade pojkvän att dra iväg på ett år. Jag minns det också.
Jag hade väl knappast åkt om jag hade haft en kille då.
Sant, det där med att åka som pensio. DET kan ,man absolut göra.
OCH då är man nog verkligen rätt lugn.
NU har du en massa skoj på gång.
UNDERBART, stort och SÅ SPÄNNANDE!!
Stora kramar!!

antonia said...

Roligt att läsa, gullig historia :)

Annika said...

Antonia:
Tack, kul att du tycker det :-)

Anonymous said...

Fin Fin FIn Historia!!
Och vad din dotter är lik dig, när du var ung. Jag har ingen direkt hemlängtan sådär heller, eftersom jag liksom varit borta så länge nu i allafall.
Får se vad som händer sedan, när jag är klar. om ett tag :)
Det var kul att läsa din blogg nu igen, har varit liksom lite missing in action några dagar nu. busy busy, men tillbaka lagom till nytt fredagstema :)

Anonymous said...

Rolig läsning!
Potatiskorv äter vi i Värmland, men på julborder avnjuter vi den lyxigare julkorven i stället. Kanske det blev potatiskorv även på julborder i de fattigare tider då svenskarna massemigrerade till USA? Ljuvligt god är den i vilket fall, om än grå i färgen... Oj, nu blev jag farligt sugen på potatiskorv...
Jag är emigrant precis som du och Värmland är mitt Närpes! Tack för en fantastiskt fin blogg som alltid är läsvärd!

Evas blogg said...

Tack för att du delar med dig!

Annika said...

Ann:
TACK!!
KUL att du gillade att läsa det hela.
HAHA, tack, ja Karolina är lik mig :-)
DET tycker jag med.
Hemlängtan har jag alrig heller. Skönt.

Ano:
Välkommen till min blogg!!
AHA, äter man potatiskorv i värmland. TACK, visste det inte.
Det kan nog vara precis som du säger, att immigranterna åt det förr.
KOmmer du från Närpes o bor numera i Värmland?
Trevligt, hoppas jag.
Jag är ju från Sthlm :-)
Men tillbringar mkt tid i Närpes.
OCH bor i DC :-)
TACK för dina ursnälla och fina ord.
Varmt, varmt välkommen tillbaka!!!

Eva.
OO anytime. TACK!!!

Anonymous said...

Nej, jag utryckte mig hur luddigt som helst ser jag nu! Jag ar fran Varmland, men ar utlandssvensk som du. Syftade mer pa att Varmland ar mitt lilla paradis pa jorden, sa som du verkar kanna infor ditt Narpes.
Jag ar ofta inne och laser, men ar urdalig pa att kommentera. Ska skarpa mig for det maste vara roligt som bloggare att fa feedback fran alla som laser!
Kram
Sofia

Annika said...

Sofia:
Ah, då förstår jag!!
Var bor du? Undrar jag nyfiket...
Värmland är en pärla, det förstår jag. OCH om du har samma kärlek till det fina landskapet som jag till Närpes ÄR det UNDERBART!!!
heja oss :-)
Det är jättekul för oss bloggare med feedback. Ja, nödvändigt.
OCH så jättekul att höra ifrån dig som inte kommenterar så ofta. TACK för att du tog dig tid, och kommentera precis när du vill!!
kram!