Tuesday, September 11, 2012

9/11

Today is 9/11...
I cannot just bypass that fact.
Today is 9/11.





It’s been 11 years.
The weather that day was just as perfect as it is today!
Clear, blue, calm, sunny.
A good day to fly, or so I would have thought.
That was probably what the young mom and her 4 year old daughter thought, too. A perfect day to fly as they boarded that plane in Boston on their way to Disneyland in California where they were to meet up with the woman’s husband and the girl’s dad. They would have a blast at Disneyland. Of course they would...
Little did they know that they would be dead a little bit later.
Little did they know that they were going to fly, FULL FORCE, into the World Trade Center...

I was a young mom, too.
Karolina had just started Kindergarten. She had just turned five. My girl had been a school girl for only a short week.
It was a picture perfect morning, as I said.
I was on my way to the gym.
Well, on the radio I heard something SO strange. They were talking about a plane that had crashed in to the WTC in New York.
A second later Peter called me on my mobile. We both thought it was so strange with the plane.
HOW could someone navigate so wrong? ON a morning like THIS?
We thought it was a Cessna. A small plane.
The guys on the radio thought the same thing. It must have been a Cessna.

I continued to the gym.
And, in there people were glued to the TV-screens. The mood was strange, tense.
Then I knew why. It was NOT a Cessna that had navigated wrong. It was a commercial airline that was hijacked in some way.
A little bit later we ALL saw how the second plane crashed into the second tower.
Awful, terrible.
I mean, we could NOT believe what we were seeing. People started crying. All around me. Everywhere.

Needless to say, I left the gym.
Peter called me just to say that he would be leaving the office.
It was around 9:30 in the morning.

I went home, turned the TV on.
Mayhem, craziness, shock, horror!
My parents called, my friends called. But, pretty soon the land lines went down. You could no longer reach a person in the US by phone.




My sister-in-law called me somehow. She said “DO you know there is a plane that has crashed into the Pentagon?”.
I did know. I had just heard. Three hijacked commercial airlines in ONE morning.
Suzy, my sister-in-law, said that they could NOT get a hold of Pete, my father in law. Pete worked at the Pentagon. And, there was NO way to reach him. Pete had not contacted us.
We did not know wether he was dead, or alive.

Peter came home from the office. We got word that there was another plane flying towards DC.
A little bit later we hear that said plane had crashed on a field in Pennsylvania. We did not know then that the passengers on that plane took “command” of the hijackers. That plane was meant to crash into the Capitol in Washington DC.

We picked up Karolina from school.
We went straight to Peter’s parents house. Peter’s sisters were there, and their husbands and children. And, my mother-in-law. Of course.
No words from Pete. None.

It is almost impossible for me to describe this day to you. It was so utterly gruesome and weird and strange.
And, I had a feeling that THIS would be the END of the world.

In the afternoon Pete called!
They had evacuated The Pentagon. The mobile phones did NOT work, the land lines were out. Pete had been walking until he found a functioning pay-phone.
BUT, he was ALIVE!
And, he was on his WAY home. OH the relief!

Peter and I left their house a bit later. We went home. We felt numb.
ALL of us felt numb.
It is almost impossible to describe how it was living in Washington or New York City, or in the US at large, the days, and months, following 9/11.

The same evening we had a power outage. The power just disappeared. BY then I really thought it was THE END.
But, the power came back almost right away.
But I’ll never forget the feeling.

The following weeks, and months, were bizarre. Just bizarre.
There was no school. I think the schools were closed for about a week. THERE was NO air traffic over the US. ONLY big military planes flew over us, and at night you could hear big helicopters and planes fly over us, to and from Dulles Airport. It was SURREAL!!
The air was thick with horror.

A month later we had the Anthrax threat. Some crazy person sent out Anthrax-spores in the mail and several people in DC died.
I had latex gloves on as I walked to the mail box to collect the mail. I opened ALL the mail outside the house.
Every morning for a while I remember that I checked outside the doors for white powder. I also remember that I just HAD to turn on the news before I even got out of bed.
Would it be OK? Was it OK to drink the water? What had happened overnight?

Well, now it has been eleven years.
It feels so distant, yet so CLOSE.
The world never, ever returned to be what it once was.
We all know that.

Today I will reflect over all this...

The following is borrowed from Wikipedia:

The four flights involved were:

* American Airlines Flight 11: Left Boston's Logan Airport at 7:59 a.m. enroute to Los Angeles with a crew of 11 and 76 passengers, not including five hijackers. The hijackers flew the plane into the North Tower of the World Trade Center at 8:46 a.m.

* United Airlines Flight 175: Left Logan Airport at 8:14 a.m. enroute to Los Angeles with a crew of nine and 51 passengers, not including five hijackers. The hijackers flew the plane into the South Tower of the World Trade Center at 9:03 a.m.

* American Airlines Flight 77: Left Washington Dulles International Airport in Northern Virginia at 8:20 a.m. enroute to Los Angeles with a crew of six and 53 passengers, not including five hijackers. The hijackers flew the plane into the Pentagon at 9:37 a.m.

* United Airlines Flight 93: Left Newark International Airport at 8:42 a.m. enroute to San Francisco, with a crew of seven and 33 passengers, not including four hijackers. After the passengers revolted, the hijackers crashed the plane into the ground near Shanksville, Pennsylvania at 10:03 a.m.

22 comments:

Taina said...

Ja usch vilken dag det var! Kan förstå men ändå inte din känsla den dagen. Speciellt med svärfar. Och att vara så nära. En annan befann sig på andra sidan Atlanten och trodde det var en radiopjäs jag satt och lyssnade på där jag satt och jobbade på kontoret. Nej fy fan för dessa terrorister! Låt dem ruttna i helvetet!

Kram på dig!

Saltistjejen said...

ja du det är en dag jag tror de flesta av oss minns. Jag bodde ju fortfarande i Sverige då men minns exakt vad jag gjorde när jag fick veta. Och jag och mina kollegor stod i lunchrummet där det fanns TV och såg bilderna på planen som flög in i tornen (de var ju em i Sverige då det hände). Ofattbart.
Sedan jag flyttat hit till NYC har denna händelse nästan blivit ännu mer verklig och fruktansvärd rent känslomässigt för min egen del. Nu när man gått runt i kvarteren där det hände. Nu då staden känns som "min hemstad".
Kramar till dig och idag skänker jag tankar och styrka till alla drabbade.

Annika said...

Taina.
Så totalt jävla overkligt det var.
Det är liksom som om hela den dagen sitter inetsad i hjärnan. Jag minns närapå vartenda steg jag tog.
Det är nog en sådan dag alla minns vad de gjorde. Exakt.
Ja, låt dem ruttna i helvetet. DET tycker jag också!
Kramar!

Saltis:
Jag förstår att det hela blivit mer verkligt och påtagligt för dig sen du flyttade till NYC.
Absolut.
Jag tycker att stämningen nere vid WTC än idag är tjock av intryck. OCH det kanske den alltid kommer att vara.
Ja, idag ska jag tänka på alla de som dog, och alla deras stackars, stackars anhöriga.
Kramar!!

Sara said...

Jag kommer ihåg att det kändes overkligt ganska lång tid efter attackerna, och naturligtvis förstärktes det av alla bilder som fullkomligt sköljde över oss. Och alla samtal mellan närstående som man fick ta del av, oerhört sorgligt. Jag var i Barkarby och handlade den eftermiddagen och hörde det först på radio i en butik, vi sökte naturligtvis upp en tv och där såg vi bilderna om och om igen, overkligt som sagt.... Och det är även Anna Lindhs dödsdag så det är sannerligen ett tråkigt datum. Puss och kram till dig!!

Annika said...

Sara:
Ja, om det gjorde...
Jag vet, de dokumentärer man sett, och de är många, är så starka.
OCH det är bara att se det folk filmat från Manhattan så räcker det...
Hur de sprang i full panik. Deras O MY GOOOD!!!
Ja, vilken dag. Jag minns den liksom utetsad.
Anna Lindh också. DET var overkligt på ett annat sätt, mkt därför att ingen här visste vem hon var.
Det blev liksom så konstigt.
Älskar!!

olgakatt said...

Vissa datum blir för alltid inristade. 11 september är också dagen för mordet på Anna Lind.
Obegripligt vad människor kan förmå sig att göra mot varandra av ren ondska.

Äventyret framtiden said...

En dag man aldrig glömmer oberoende var i världen man befann sig. Via tv-n kom allting så nära och allt var bara overkligt..det var för mycket för att man överhuvudtaget kunde ta in allt det fruktansvärt förfärliga som hände
Anna Lind året efteråt..

Elva år...otroligt att det är så pass många år sedan

Kramar
Karin

Annika said...

Olgakatt.
Det är ett sådant datum.
Faktum är att jag tror jag skulle kunna återkalla varenda steg den dagen. Nästan iaf.
Ja, och sen Anna Lindh.
Vilket datum detta är.

Karin:
Nej, aldrig, aldrig att man glömmer.
Aldrig.
Visst, man satt liksom klistrad vid TV:n.
Karolina frågade när man skulle sluta visa programmet där planen åkte in i huset...
Så lite hon förstod.
Anna Lindh blev så underligt för mig, ensamt och konstigt.
HEMSKT!!
Kram!!

Charlie sa ... said...

Jag instämmer med vad ni alla skriver och känner. Allt var fruktansvärt nära via TV:n. Så smärtsamt, overkligt, tragiskt. Kommer aldrig glömma.

Kramar!
Lotta

Sahra said...

Jag stod i köket. Min höggravida syster satt i vardagsrummet med sina svullna fötter på soffbordet. Hon gnällde om än det ena än det andra. Sedan, bokstavligt talat, flög hon upp. Först fattade vi inte om det var trick. En filminspelning. Eller vad. För inte var det väl på riktigt? Man ville inte ta in det. Att någon medvetet gjort detta onda.
När jag och mannen var vid tioårsjubieet förra året så gick det inte att värja sig. Det räckte att man bara rörde sig i området, som är jävligt rörigt fortfarande, så grät vi. En dag för extra eftertankte helt klart. Kram

Miss Marie said...

Ja, vilket datum! Jag kommer ihåg att jag var på Grekland med mina föräldrar när det hände. Vi såg på nån tv i nån hotellbaren att nåt flygplan hade flugit in i nåt hus i New York, då trodde vi också att det var ett litet flygplan som kraschat. Vad som hade hänt förstod vi först dagen efter, när vi satt i flygplanet i luften o fick läsa svenska dagstidningar! Det var helt surrealistiskt. Läskigt,läskigt. Ännu värre för er som inte visste vad som hade hänt med Pete! Kan tänka att känslan efter 9/11 var alldeles overklig.

Annika said...

Lotta:
Ja, en dag som man aldrig glömmer.
OCH en dag som är SÅ dokumenterad.
Otroligt, otroligt.
Jag kan känna alla känslor än idag.
Kram!

Sahra:
USCH!
Dagen man aldrig glömmer.
Ja, det var ju så att man trodde att det var INTE var sant då man hörde det, och såg det.
Ich här blev det SÅÅÅÅÅ påtagligt. Naturligtvis.
ja, platserna runt Ground Zero har en stämning runt sig som nog aldrig släpper.
Kram!

Marie:
Vilket datum.
Datumet man aldrig glömmer.
Visst trodde man det var en liten cessna som navigerat galet fel.
Sedan då man förstod att så ICKE var fallet...
Ja, det där med Pete glömmer jag inte.
Tiden som följde, hela hösten var totalt OVERKLIG!

Humlan said...

Du har ju berättat detta förut och det är nog den berättelse som har fastnat mest hos mig, din beskrivning av stämningen, väntan, ovissheten och sedan osäkerheten som ni levde med så länge efteråt.

Jag kommer ihåg när jag råkade bläddra förbi en nyhetskanal på tv och såg en brinnande skyskrapa, naturligtvis stannade jag kvar och lyssnade för att få veta vad det handlade om. Sedan satt jag kvar och såg direktsändningarna med bilder, rykten om de andra planen, bilder från Pentagon... Trots att jag var så långt borta så är det absolut en dag man minns. Den dagen förändrade nog världsbilden, för många av oss, för alltid.
Kram!

bettankax said...

Samma här! Minns exakt var jag befann mig. Overklighetskänslan. Det ofattbara. Rädslan.
Kommer på mig själv när jag läser ditt inlägg att jag kommer i otakt med andningen. Du beskriver det hemska fantastiskt berörande.
Må det ALDRIG hända igen.
KRAMAR!!

Channal said...

Overkligt!! En rädsla kröp under skinnet! Den känslan finns kvar!
KRAMAR!! Anna

Anonymous said...

Jag minns också precis var jag befann mig när jag fick se det. Med tanke på hur starkt det kändes här i Sverige så kan jag bara försöka föreställa mig hur det var för er - som var mitt uppe i det! Nu i helgen gick det en dokumentär om det på Discovery producerad av Spielberg, oerhört gripande. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna, trots tiden som gått och det faktum att det hände i en annan världsdel. Jag tror att vi alla blev berövade på någon sorts grundtrygghet när det hände, oavsett var i världen vi befinner oss.

Christina said...

Ja jag tror vi alla kommer ihåg vad vi gjorde när vi fick höra nyheten. Hur hemskt och ofattbart det var. När jag fattade på riktigt vad som hänt, först trodde vi alla att ett plan navigerat fel men hur var det möjligt?

Ja idag är en dag för reflektion.
Kram!

Annika said...

Humlan:
Ja, jag har nog berättat om det varenda 11 sept så länge jag bloggat. Det kommer jag nog att fortsätta göra också.
Det är en dag som sitter ristad i mig.
Ja, jag tror 11 september förändrade världsbilden för oss alla.
Absolut.
Kramar!!

Bettankax:
En av de dagar vi alla minns exakt. EXAKT vad vi gjorde.
Att texten är levande beror på att jag minns precis allt som en film.
Nästan varenda minut, hela dagen.
Underligt.
Nej, det FÅR aldrig hända igen!
Kramar!!!

Channal:
Sant. Den känslan finns kvar.
Precis överallt.
Så är det verkligen.
Kramar!!

Annika said...

Penny:
Ja, jag förstår det.
OCH att det kändes fruktansvärt över hela världen.
Tror som du att vi alla blev av med en slags grundtrygghet då.
Det går inte att hålla tårarna tillbaka då man ser dokumentärerna.
De är alla SÅ BRA!
Jag kan tänka mig att Spielbergs är otroligt gripande. Vet inte om jag sett den, men det är möjligt.

Christina:
DET tror jag också!
Just det, vidden i det stora som hänt då man verkligen förstod det. Skakande.
Kramar!!

Keith said...

Working downtown that day was scary and surreal. The question of where the 4th plane was heading before it crashed in Pennsylvania. Seeing the mass of cars heading out of town. Metro closing stations as a precaution. Having to walk to another station to get home. Watching the terrible tragedy unfold. Being home and talking to loved ones everywhere. The oddity of not seeing a plane in the sky for several days. Being on alert for another attack. All these memories still vivid 11 years later.

Martina said...

Fy sa läskigt det maste ha varit för er som fick uppleva DEN dagen pa sa nära hall.
Och den tiden efterat. Rädslan.
Allt det där hade jag inte alls hört eller förstatt hur det var för er.
Intressant.
Varje 11 september kommer sa mycket tillbaka; känslor, tankar och fakta. Och varje gang, varje ar blir man lika tagen, ödmjuk, ledsen och skräckslagen.
Svart att hitta de rätta orden. Tror inte ens de finns.

Annika said...

Keith:
Bizarre day.
Totally surreal.
I remember you being downtown.
It was so strange with the quiet skies, and all the military planes that flew over.
May it never, ever, ever happen again.

Martina:
JA, vi var ju verkligen HÄR!
Det var precis så overkligt som jag skriver ovan.
Totalt.
OCH saken är den att jag kan minnas nästan varenda steg den dagen. SÅ tydlig är den.
Nej, de rätta orden finns inte. Men jag förstår så EXAKT vad du menar.
Kram!!