Wednesday, September 14, 2011

Amerikanska Fenomen: Everybody says I love you

Godmorgon!

Idag tänkte jag att vi ska ta en liten tur in i den djungel som jag brukar kalla ”Amerikanska Fenomen” här på min blogg.
Dessa fenomen uppträder ju då och då i det dagliga livet. Vissa uppträder varje dag. Och, sanningen är ju den att jag lärt mig att leva med många av de ”fenomen” som tedde sig så märkliga då jag var ny i landet, och i flera år efter att jag kommit hit.
Vissa fenomen är fortfarande märkliga, och många är så egendomliga att jag VET att jag aldrig kommer att förstå dem.

Idag ska vi fästa blicken på tre små ord; I love you!
Hur främmande är det inte för mig att se 15-åriga flickor krama om varandra och säga ”I love you”, och till och med; I love you SO MUCH!!
Hur underligt ter det sig inte för mig att se i skrift, tex på Facebook, hur det skrivs ”I love you” överallt i statusrapporter. Hjärtan och annat sänds från tjejkompis till tjejkompis.
DET finns en sak jag kan säga om det iallafall; SÅ var det inte då jag var 15 år! INTE ens i närheten.
Visst tyckte man OM sina tjejkompisar, men aldrig att man skulle SÄGA att man älskade dem!!







Här har det gått inflation i de tre små orden!
De trillar över läppar, och över sociala medier HELA TIDEN!!
När jag frågar Karolina om hon verkligen ÄLSKAR sina tjejkompisar så mycket att hon måste SÄGA det till dem svarar hon:
Meh, mamma, ALLA säger så!!! Man säger så till sina kompisar. ALLA gör det.
Jamen, säger jag, ÄLSKAR du dem verkligen?
Jag får inget svar, bara en tung suck. Jo, jag förstår ju att jag är den som är KNÄPP och fattar NOLL. Ett pucko, liksom.

Jag ser hur mina vänner som har barn på college adresserar dem via Facebook. Deras meningar slutar alltid med; I love you.
När Peter pratar med sina föräldrar i telefon avslutas samtalen alltid, ofelbart, med; I love you.
När jag är hos vänner som har äldre barn och de barnen ska gå ut på kvällen är det alltid; OK, have fun...and I love you!! Det är ju väldigt fint, egentligen.





Jag tror att jag, per automatik, fick lättare att säga ”I love you” när jag kom till USA efter att jag varit här ett par år.
Det lustiga är att de tre små orden på svenska sitter så långt in att jag knappt får ut dem. Hur kan det vara så annorlunda mellan två länder i västvärlden? Varför har det ena landet anammat en stil, och det andra en helt annan? Hur kommer det sig egentligen?
Visserligen TROR jag att de tre små orden inte längre kanske sitter lika långt inne i Sverige som de en gång gjorde. Det har väl blivit lite mer uppluckrat där, kanske?
Men, det är inte ens i närheten av vad det är här.




Jag bor inte i den djupa södern. Heck, jag bor knappt i södern överhuvudtaget. Jag bor i det gränsland mellan nord och syd som kallas The Mid-Atlantic States . Det är här stridfälten från det amerikanska inbördeskriget står som spön i backen. Det är här man blir påmind om att det är historisk mark man går på, det som skilde nord från syd.
DET är inte ofta någon OKÄND här kallat mig för Sweetie, love, hon (som i honey), darling etc .
Men, det har HÄNT att jag blivit tilltalad så av någon äldre servitris någonstans utanför Washington DCs direkta förorter. NI ska veta att man kommer ut på bondlandet snabbt här så fort man lämnar de allra yttersta förorterna.
Tycker jag det känns jobbigt? Nej, jag tycker inte de (de få gångerna det har hänt). Jag tycker det känns gulligt, och rart och lite tryggt på något märkligt sätt. Trots att det verkligen bara är tomma ord.

Karolina kommer dock att tycka att jag är fortsatt knäpp. Jag som knappt kan signera ett brev, eller mail, med ”Love, Annika” om jag inte känner personen extremt bra.
Jag har nog en hel del att lära ännu trots att de tre små orden numera faller lättare över läpparna. På engelska alltså. OCH då menat för dem jag verkligen VILL säga det till...
Om inte? nej, då säger jag inget.

Japp, mor och dotter har lite olika synpunkter där.


Vad tycker ni?

41 comments:

Marie said...

Nu har jag ingen egen erfarenhet av USA, men när man läser o ser på filmer o tv-serier så verkar det som om "I love you" används väldigt mycket, mer än nån annanstans. Å andra sidan tycker jag att vi svenskar är för fega med att säga "jag älskar dig", säger nån någonting så är det oftast "jag tycker om dig" istället. Vet inte varför det är så, men nånting mittemellan USA o Sverige borde ju vara det bästa! :)

Pettas said...

Ett intressant ämne. Helt klart har det gått inflation i I love you, någonting som blir allt vanligare här också. Många har lätt för att säga älskar dig och med det visar att man är uppskattad för någonting som man har hjälpt till med. Att uttrycket kommer från USA är utom allt tvivel, för där kommer det som vi nordbor tycker kan kännas som det stora breda leendet, ryggdunken och en viss ytlighet. Om det sedan är så i verkligheten låter jag vara osagt och jag menar inte heller att dra alla över samma kam. Kontinenten är ju oerhört stor. Men man får en viss ytlighetskänsla ibland, att ord sägs bara för att de skall sägas.

Tänkte på det i ett helt annat sammanhang också, vi kramar varandra hejvilt på bloggarna och med många känns det helt okay för att man känner en samhörighet och vänskap, man kommer nära varandra även i bloggosfären och men i flere fall känns det ungefär som du känner för I love you. Det har blivit detsamma som att säga hejdå och när man väl har börjat är det svårt att sluta för att man inte vill såra....

Karin som gärna ger kram åt dig för att det känns rätt:)

Annika said...

Marie:
Japp, jag kan nog säga att film och TV väldigt BRA stämmer överens med verkligheten här.
Ja, jag kan också tycka att svenskarna är för rädda att ta orden i sin mun, och jag har märkt att man även i Sverige gärna drar till med orden på engelska. pÅ svenska sitter de långt inne.
En gyllene medelväg vore nog bra, ja...
DET tycker MED!!

Karin:
Ah, så du tycker att det blivit vanligare att folk säger det hemma också, men på svenska då?
Har nog märkt att det skett en förändring där också, främst bland yngre. Inte bland de äldre.
Visst kommer det från USA, inget snack om saken.
Visst, det går inte att sticka under stol med att ytlighet är en del av vardagen här. På gott och ont, skall tilläggas.

Ja, du har verkligen en poäng med kramandet i blogosfären. Absolut!! Jag är ju helt 100 på att jag skulle krama dig om jag träffade dig IRL :)
Men visst...Det blir ett varmare sätt att säga Hej då på. Jag tycker det ser ganska trevligt ut. Men visst har det gått inflation även där.

Säger jag och skickar samtidigt en KRAM över haven!!

Sara said...

Sis, jag kommer ihåg när du och jag pratade om det här när vi var hos er -04 och det var ju då som vi bestämde oss för att bli bättre på att säga det. För mig känns det egentligen bara självklart och naturligt att säga det till EE o H men jag jobbar på det som du vet. När vi var små var det ju aldrig tal om att säga så till kompisar, då hade man väl blivit knäpp-förklarad!!

Undrar om det kommer lika naturligt för K sen när hon ska säga det till någon som hon faktiskt älskar=är kär i?
Well sis, jag älskar iaf dig:-)!!

Matildas fikarum said...

Oj, oj, det har tagit mig nästan 20 år här i Oz innan jag kan säga "I love you" till en god vän. Det känns så överdrivet, liksom. Det kändes också konstigt med allt kramande i Sverige när jag var där, det blev liksom för mycket av det goda. Inte sjutton kramades det så mycket förr. Och i alla mejl ska det avslutas inte bara med kram men också med puss! WFT! Nä, det vänjer jag mig inte vid.

Annika said...

Sara:
SANT!!
OCH nog får K höra det av mig. OCH du! Och kanske ngn till, men sen är det svårt att få orden över läpparna.
På svenska, ska tilläggas. Det är lättare att säga dem på engelska.
GUD, hade vi sagt det till ngn kompis som små hade de dött, och vi med...
Ja, jag har också undrat över hur det kommer att bli när hon verkligen blir kär i ngn...
Intressant.
Säger Annika som verkligen älskar dig!!

Matilda:
Du ser, det kommer verkligen inte naturligt. Jag vet...
Det lustiga är ju att det är så mkt lättare att säga I love you än jag älskar dig.
HAHA, ja hemma har det nog gått inflation i kramandet också, har inte tänkt på det, men visst...
Man kramas mkt mer nu än för 20 år sen!
HAHA, jag hör dig!! PUSS är verkligen att ta i...

Millan said...

Intressant tyker jag som bori landet som verkar forhalla sig lite mittemellan det mesta nar det galler US vs Sverige. Jag tycker pa nagot satt att det ar synd att anvanda orden sa mycket att de inte betyder lika mycket nar man val sager dem. Vad jag menar ar att forsta gangen man far hora att ens kille alskar an var ju en STOR handelse!! Men det kanns kanske itne lika starot i USA dar uttrycket anvands hela tiden?

I england anvands I Love You mycket mer an Jag alskar dig gors i Sverige. Aven har slutar man ju brev med: All my Love, Eller bara Love. Men ajg funderar pa om det ar lite som att vi oftast slutar med Kram i sverige?! Det far liskom samma betydelse. Det ar lite mindre stelt an; Halsningar!

Mina foraldrar ar inte sadana som sprider uttrycket jag alskar dig omkring sig. Och jag maste saga att jag anvander det valdigt mycket mer har i England an jag gor och sakert skulle ha gjrot om jag bort i Sverige.

Oj vilken skum och flummig kommentar det har blev.

Hur som helst - lagom ar bast tycker jag. Att anvanda det lite mer an vi gor i sverige skadar inte! Men att anvanda det i vatt o torrt formisnskar meningen med det tycker jag!

Annika said...

Millan:
Jag tycker det var en bra och väldigt klok kommentar.
Jag undrar också om det där med då de träffar ngn kille de kommer att älska.
MEN love och IN love är ju två skilda saker också. Fast, hur vet man att skilja på i love you och I love you???
Peter kläckte det inte i brådrasket till mig, och när han sa det betydde orden så mkt.
Ja, det är lite underligt, och annorlunda...
Japp, tror du har en bra poäng där, love i brevslut är mer som kram. All my love, används här också i brevslut.
Nej, inte mina fldrar heller, och ingen ur deras generation tror jag...
Det kanske är lite fler i vår generation som använder det, och väldigt många fler i våra barns generation.
Visst är lagom bäst...
Kram!

Petra Axlund Stegman said...

Åh, jag är SÅ TRÖTT på svenskar som klagar på att amerikaner säger "I love you" och att det skulle vara ytligt och inte betyda något. Nej, istället går de omkring och kniper käft och inte berättar för en enda människa hur de känner eller talar om hur mycket de tycker om dem. Och att orden skulle få mindre betydelse ju mer man säger det? VILKET TRAMS! Ju mer kärlek destå bättre säger jag. Och du Annika: I LOVE YOU!!!

Anonymous said...

Bravo Petra, jag haller helt med dej! Manniskan mar bra av narhet, kramar och bekraftelse. Alltid sa intressanta amnen pa Annikas blogg, tack Annica! Nar jag var i Sverige i varas talade vi om I love you vs jag alskar dej. Min kara niece sa att I love you ar inte sa djupt in i hjartat som Jag alskar dej. Sa nu sajer vi Jag alskar dej, for vi alskar ju verkligen varandra, min familj och jag. Kramar (inga pussar!!!) fran Ann i Vermont

Annika said...

Petra:
HAHA, det var ord och inga visor det!
Men, visst är det lättare att få ett I love you över sina läppar än ett jag älskar dig?
Du har en bra poäng dock, folk borde tala om mer hur mkt man tycker om varandra. Det gäller nog speciellt hemma eftersom folk här har lättare för sådant.
Se bara på Karolina och hennes kompisar som sprider hjärtan och I love you's överallt.
Du är skön Petra. Hjärta!!!

Ann:
TACK, roligt att du tycker det. jag gillar att blanda ämnena här på suburbia bloggen!!
Du ser, det ÄR lättare att säga I love you än jag älskar dig!
Sen är det ju skillnad på in love och love och allt sånt också.
Ja, jag ska öva mer på att säga jag älskar dig också, mer än till K och P o min syster o ngra till.
För, visst älskar man ganska många här i världen.
Kram!! Nej, pussar behöver vi inte sända genom cybern ;-))))

Erica Pettersson said...

Riktigt intressant inlägg! Jag tycker det är så intressant att läsa om hur det är där borta, och jämföra med här :)

Förstår att det kan kännas som om orden lite grann förlorar sin egentliga innebörd om de används alldeles för ofta och lättvindligt.
Men vi i Sverige kanske borde ta efter USA lite grann i alla fall ;) Känns som om det skulle kunna bli så trevlig stämning mellan människor då :)

Däremot tycker även jag att "I love you" kommer lite mer "naturligt" på engelska. Jag tycker det känns som om de sitter "längre in" och känns lite mer konstlade att säga på svenska. Men det handlar kanske bara om att vi är mer ovana att säga dem i Sverige?

Som sagt, riktigt intressant inlägg!
MVH /Erica

olgakatt said...

Det är väl bara att krasst konstatera att språk- och umgämgesvanorna är olika och det ena sättet inte bättre än det andra. Själv behåller jag gärna mina superlativer tills jag har behov av dem även när jag vistas i USA. Kan bekänna att jag inte längre hoppar högt när jag blir kallad honey av engelska expediter eller love av amerikanska men jag svarar inte på samma sätt.

Anonymous said...

Hej Annika,
Visst är det mycket lättare att säga I love you än att säga Jag älskar dig! När man säger det på svenska menar man det verkligen. Säger man det på engelska är det inte lika djupt alls. Lite mera slit och släng. Det är intressant att det faktiskt är skillnad mellan språkern. Kul topic!

SB

Saltistjejen said...

Jag håller med dig Annika. För mig är det inte als så att "Jag älskar dig" betyder samma sak som "I love You". Att säga att man älskar någon är i mitt fall ngåot mycket mycket speciellt. MEN jag tycker ändå att man inte kan hårddra det hela heller. Att älska personer kan man göra på olika sätt. Kärlek kan se så olika ut. Jag kan ärligt säga att jag har nära vänner som jag verkligen ÄLSKAR! Men självklart är det en annan typ av kärlek än den jag känner för min make eller min dotter. Vilket i sin tur är en annan kärlek än den jag känner för min mamma eller kände för min pappa när han levde. Jag älskar även min nya Skånska Familj, men detta är ju ytterligare en annan kärlek. Men VISST kan man älska många, men då på olika vis. Eller med olika intensitet. Många som har flera barn säger ju t ex att de älskar sina barn olika om än lika mycket. :-)
Däremot tycker jag att det är lite synd att just orden love och I love you här har blivit såpass mycket använda i dagligt tal att de inte har samma innebörd längre som de ursprungligen hade. Som du säger har det gått inflation i dem. Jag tänkte precis som Millan skrev här, att i många fall är nog den svenska motsvarigheten "Puss och Kram". En fd kollega avslutade alltid sina samtal till sin fru i telefon med "puss puss" och jag gör det ibland till M. Och att skriva "Kram" eller "kramar" är ju mer ett sätt för mig att säga "hejdå" men på ett mer personligt vis än bara just hejdå. Men detta göra jag även till personer jag inte direkt känner, men har någon form av kontakt med. Som i bloggkommentarer t ex. Däremot brkar jag kolla om personen ifråga skrivit Kram själv till mig (email, bloggkommentarer etc) för om de INTE har gjort det (och det är fråga om personer jag inte direkt känner) så gör jag inte heller det. Mest för att jag känner att den kanske inte alls "vill ha en kram" av mig. Sådant kan vissa personer tycka känns jobbigt och liksom "påtvingat smetigt". Precis som kramandet och kindpussandet som många svenskar lagt sig till med nu när man möts. Själv är jag en mkt fysisk person som kramas mycket och gärna, MEN helst inte med folk jag knappt känner. Då känns det för mig liksom "påtvingat och inte på riktigt". Men visst, att ta i hand känns ju åt andra hållet, extremt formellt! Skulle vilja ha ett mellanting där hahaha! :-)
Att folk kallar mig Hon eller sweetie även här på ostkusten händer och det är verkligen inget jag tycker känns jobbigt eller stötande. Snarare borde vi svenskar bli bättre på att också sprida komplimanger, ge ett leende och liksom "uppmärksamma" vår omgivning i vardagen. Det är ngt jag gillar här! Att folk hälsar och är mer artiga än hemma. Även omd etta inte betyder att mannen i hissen eller kvinnan på bussen vill bli dina bästa vänner så gör det att den allmänna atmosfären blir så ooooootroligt mycket trevligare! :-)
KRAM!!!!! (hahaha här ser du ett typexempel!) ;-)

Desiree said...

Jag tror faktiskt att man får göra som Karolina och liksom anpassa sig till seden. Inse att I love you kan ha flera betydelser. Något man kan säga och mena till den och dem man älskar men också säga till kompisar som då betyder "jag gillar dig eller jag bryr mig". Jag tror jag även vande mig vid att bli kallad för honey, sweetie, doll ect efter att ha bott i södern. Jag känner mig inte förnärmad på något sätt då någon kallar mig sådant. Jag känner nog inte att det betyder mindre bara för att man säger det ofta eller till många. Jag tror helt klart att I love you kan sägas på olika sätt vilket gör att det får olika betydelse.
En kram som betyder just kram till dig för att jag gillar dig mycket som vän :-)

Elisabeth said...

Förutom det som andra redan skrivit är det väl lite av en språklig grej också, alltså hur man ska skriva enligt normen. När jag skriver mail till min Österrikekompis (alltså hon som jag vari Stockholm med) skriver jag gladeligen saker i stil med "hallo meine Liebe" ("hello my dear" blir det väl på engelska, det är alltså helt normalt att skriva så till kompisar. "Liebe/Lieber" har inte alls samma laddning - eller vad man ska säga - som svenskans "kära"). På svenska däremot, skulle jag ALDRIG skriva något annat än ett enkelt hej/hejsan eller liknande, men så är jag väl inte den som slösar superlativ i största allmänhet heller. ;)

Annika said...

Jag har nog alltid tyckt anda sen jag kom som utbytesstudent att engelskan gav mig mojlighet att UTTRYCKA en massa saker som jag inte kunde med svenskan. Karlek, kanslor, lekfullhet, excitement, awesomeness, osv. Det kanske berodde pa vart just jag kom fran i Sverige men det var inte bara ord av uppskattning och karlek som satt langt inne pa svenskan men man satte inte heller ord pa ilska, stor sorg, saknad, beslutsamhet, osv. Jag kande det som en befrielse att kunna satta ord pa alla dom dar starka kanslorna som jag faktiskt hade (naturligtvis mycket for att jag hamnade i en familj och med vanner och med ett sammanhang dar starka kanslor och stora ord var accepterade). Jag tog creative writing-kurser pa engelska och att anvanda poetiskt sprak eller akademiskt sprak var ocksa mycket mer okej pa engelskan - jag hade ju blivit mobbad i den svenska skolan for att jag anvande "ord som dom andra barnen inte forstod" (laste mycket).

Men visst - I love you - och "you're my best friend" - ar latt att misstolka for en svensk. Dom far inte samma tyngd emellan vanner kanske. Emellan barn och foraldrar och slakt och nara vanner tycker jag det ar skont att man kan satta ord pa den kanslan sa den inte forblir outsagd och nagot man angrar att man aldrig sade om nagot skulle handa.

Och anda sa tycker jag att det blir stor skillnad i ett forhallande - i ett forhallande sa har de lika stor tyngd emellan amerikaner som de skulle i Sverige tror jag.

Linnéa i Colorado said...

Haha jag håller med! Jag kan inte svara "I love you" till någon som jag faktiskt inte älskar. Inte heller kan ajg säga det bara så där, utan att det känns genuint. Men ibland önskar jag att jag bara kunde säga det så det inte blir så... tyst när någon säger så till mig. Haha

Linnéa i Colorado said...

tycker karin för övrigt har helt rätt med bloggkramar!

Anonymous said...

Visst har det gått inflation i dessa ord, även på svenska.
E o hennes kompisar säger det ofta ofta till varandra, fast kanske då mer som min älskling än just jag älskar dej.
Jag kan säga att jag varje dag säger älskar dej till E o M. Till min kära make säger jag det inte varje dag men han vet väl det ändå..... :-)
Däremot skulle jag aldrig säga dessa ord till en vän, hur kär vännen än är. Jag säger just kär vän för såna har jag, men därifrån till att säga att jag älskar dom.... nja jag vet inte.
Kramar till dej min kära vän! :-)
Anette

Petra Axlund Stegman said...

En tanke ... man ska kanske vända på steken för hur LÄTT har inte folk att säga att de HATAR något eller någon?! Man HATAR en kändis, man HATAR en musikstil, man HATAR en maträtt, man HATAR en person pga hans/hennes åsikter.

Då har svensken inga som helst problem att utrycka sina känslor!

Jag säger som Buddha: Anger and hate is like drinking poison and expecting the other person to die.

Annika said...

ett par tankar till:
sen är det ju så när man är tonåring att man lever sitt liv i superlativer. Kompisarna är allt och när det blir problem med dom så känns det som livet tar slut. Man älskar saker ena sekunden och hatar dom den andra - allt är underbart eller hemskt. Och då - för Karolina eller för mig när jag först kom - kan det vara otroligt skönt att det finns ett språk för allt det där så man inte behöver gå omkring och rodna och få förstoppning av allt man inte kan uttrycka som man har inombords.

Jag har inte känslan att mina vuxna amerikanska vänner använder vare sig superlativer eller I love you på samma sätt som tonåringarna gör - där är det mest familj och nära vänner.

Däremot känns det som att dom KAN uttrycka både kärlek och sorg lättare. När en person som stod mig nära dog förra våren så satte jag en bild på facebook av henne med ett meddelande om hur svårt det var och hur mycket jag saknade henne. Tjugo av mina amerikanska vänner och bekanta (vissa inte nära bekanta) skrev personliga meddelanden och sa hur ledsna dom var för min skull och dom förstod hur svårt det var. Högst en eller två av mina svenska bekanta och vänner kommenterade och allt som finns att ta till på svenskan som känns naturligt och bra är då "jag beklagar sorgen." Det var inte för att dom inte brydde sig utan för att dom inte visste vad dom skulle säga!

Så mer ord för att uttrycka stora och svåra känslor tack!!! På svenskan OCH engelskan.

Malin said...

Intressant ämne! Jag gillar att man uttrycker sina känslor lite mer spontant här och har en uppsjö av ord och uttryck att ta till. Där är svenskan lite torftig kan jag tycka. Sedan betyder inte Jag älskar dig och I love you samma sak i mina öron. Även om det som sägs inte alltid menas med det djup det hade gjort i Sverige om samma ord sagts, så blir jag gladare av hur man pratar här :) HÄr hos oss i Florida är det en salig blandning av människor från olika håll och kanter, men Hon', ma'm och sweetie osv hörs titt som tätt, men kanske inte lika ofta som i vissa andra stater.

anna of sweden said...

Intressant inlägg och intressant att läsa kommentarerna. Jag tycker att det amerikanska I love you-andet är rätt trevligt faktiskt. Och i vår lilla matbutik i PA (inte Wegmans) var det en äldre kvinna som alltid sa honey till mig. Och jag gillade det. Det kändes så varmt på något vis. Och det kändes genuint.

Huggies (för jag menar det!).

alegni said...

jag tycker nog det blivit vanligare här också bland tonåringarna. själv är jag precis som du - det sitter långt inne förutom när jag vänder mig till min familj :)
jag talade ju finska med våra grabbar under många år, men på finska är det ännu värre att säga det än på svenska! det låter inte ens särskilt kärvänligt att säga minä rakastan sinua. det låter ungefär som att man rakar håret av någon...
KRAM!

alegni said...

jeez, vilken mängd vatten ni fick för ett tag sedan! har det torkat upp nu?

Anne said...

Tänkvärt och insiktsfullt inlägg! Känner precis som du.
Jag tänker också lite som Millan och Saltis att just kram och även puss är lite som I love you. M och jag avslutar alltid mail eller text med "puss" med kompisar är det kram. Det är nog som ni varit inne på en svensk variant av I love you.
De svenska orden har jag precis som du så svårt att få ur mig, förutom till ytterst få personer. Inte säger jag det till mina föräldrar ens, fast jag älskar ju verkligen dem men jag säger det inte. Jag vet de älskar mig och de säger en massa fina ord, visar i handling, kramar osv men inte sägs de orden från dem heller. Nu när jag skriver det här så låter det ju så fattigt, men det betyder ju inte kärleken inte finns där det är bara en kulturell och generationsfråga tror jag.
Det här med kramar, numera kramar man ju om varann även med folk man inte känner. Jag kan inte minnas man gjorde det i Sverige "förr", säg 80-talet, kanske 90-talet. Men numera är ju en kram en hälsningsgrej då man möts eller skiljs åt, hur odramatiskt som helst men visst var det väl större ribba för att göra det i Sverige förut? Tycker det luckrats upp och ändrats massor i alla fall.
Även mig har det hänt nån kallat mig för sweetie eller hon, få gånger förvisso men då det hänt har det känts rätt mysigt. Som du säger, tryggt på nåt sätt!
Vet att då pappa var här och tog sina morgonpromenader så var han så impad av hur folk han mötte inte bara sa hej utan hur vissa även sa morning SIR. Det tyckte han var maffigt och riktigt imponerande. Ja, du vet. Även det här med när och hur man säger sir, mrs osv är ju också helt annorlunda än hemma och i svenskan.
KRAM

Musikanta said...

Det är bara att konstatera att vi i Sverige inte har något motsvarande uttryck som ni. Att säga att man älskar någon gör man bara till sina allra närmaste och menar då en djupare känsla än den som du beskriver.

Jag är så glad när jag hör barnbarnen säga till sin mamma: "Jag älskar dig mamma", då kanske de får det lättare att säga det till sin man eller fru än vår generation har haft. För visst vill man höra att man är älskad ibland av någon...

Det är ju heller inte särskilt vanligt att någon säger: "Jag uppskattar dig verkligen" eller "Jag gillar dig skarpt". Vi borde kanske lära oss av amerikanerna.
Kramar från Ingrid

Kalaslotta said...

Håller med om att det används mycket här i USA men jag har en systerdotter i Sverige som är 17 år och i hennes gäng används Jag älskar dig i tid och otid...vi har snackat massor om det och för mig har det gått inflation i de orden även i Sverige.

Jag tycker absolut att man ska berätta för de man gillar att man gillar dem, älskar man dem, ja säg det med men säger man det varje dag, hela tiden, i statusfält på FB, efter varje telefonsamtal, varje gång man ses ja då tycker iallafall jag att värdet av orden minskar.


Att låta folk veta att man gillar dem är härligt men behöver inte ske hela tiden.

Jag älskar några, tycker galet mycket om fler och ogillar ytterst få.


Kramen!

Susanne said...

Hej, jag hör också till sorten som har ganska svårt att säga de där tre orden, de får bara mina allra, allra närmaste höra (man och barn). Sen kan man ju säga att man "älskar" när solen skiner och en massa andra saker, men det är liksom något annat. Jag tror att jag lättare skulle kunna "slösa" med de orden på engelska; love you, av den anledningen att det inte blir lika känslomässigt nära när det inte är mitt modersmål. Men det här med tonårstjejer är ju intressant. Här hemma säger och skriver de på facebook "sötaste" eller "finaste" om varandra HELA TIDEN. Det går mode i allt :-). Kram (använder jag däremot ofta)

Taina said...

Inflation eller inte, men jag gillar det! Kanske jag är ytlig? Kanske jag är törstig på att få höra dessa ord i tid och otid? Älskar det. Fenomen eller inte. Lika mycket som jag älskar att höra "How are you today" och oavsett vad jag än svarar så har de stängt av hörseln. Men det finns NÅGONTING där som triggar igång mig. Mera LOVE säger jag bara. Hahahahaha!

Love you Annika ;)

Christina said...

Väldigt intressant inlägg! Jag är nog svensk på detta temat, jag använder Love you orden sparsamt, bara till personer jag verkligen menar det. Men jag tycker att det har gått lite inflation här i många ord, alla är så excited här!! För allt! Ibland tror jag att om jag säger att jag ska gå på toa nu så kommer jag får svaret Thats so exciting! :-D Har inte vant mig vid Sweetie och Honey än men det kommer nog :-) Gillar armisarnas trevlig och artiga sätt och det tar jag till mig. Och bloggkramar tycker jag är bra så Kram på dig Annika!!

Anne-Marie said...

Visst är det ett intressant fenomen. Jag skrev ju också om det här tidigare i år på min blogg och fick många tänkvärda och intressanta kommentarer. Jag vet inte varför "I love you" verkar så mycket lättare att säga än "Jag älskar dig". Men kanske I love you är litet grand som "ha det bra", "hej då", "sköt om dig" osv. "Jag älskar dig" har liksom litet mer tyngd på något sätt. Har också tänkt på det som Karin skriver att vi kramar "hejvilt" på bloggarna men det känns helt okej tycker jag. Kanske vi kan krama om varandra i verkliga livet någon gång. Det vore trevligt. Tills dess får det bli en "cyberkram". :)

Annika said...

Erica:
TACK!
Ja, det finns ju vissa skillnader mellan länderna.
Det här är en av dem.
Ja, lite mer kanske sverige borde ta efter USA vad gäller detta.
Men, det är ju som du säger; I love you glider lättare över läpparna..
Kram!

Olgakatt:
Japp, annorlunda är det. OCH detär ju OK. Undrar bara lite stillsamt varför det är så annorlunda?
Nej, jag skulle aldrig kalla ngn honey eller sweetie tillbaka heller, men numera tycker jag det låter rätt trevligt. Lite gulligt sådär...

Susanna:
Tack, ja det är ett intressant ämne och många tycker verkligen till om det, roligt.
Ja, det är lättare att säga på engelska. Mer ett slit och släng uttryck på många sätt.
Visst, säger man det på svenska då är det den djupaste mening bakom.
Visst är det det...

Annika said...

Saltis:
Visst är det SÅ. Kärlek ser ut på så många sätt! OCH den är olika till olika personer vi känner.
I love you är det lätt att dra till med, det slipper lätt över läpparna.
Absolut tror jag att I love you är mer som kram också!
Man kan säga att det är motsvarigheten.
Att signera ett brev med love betyder egentligen inte heller så mkt.
Det är jag som kan tycka att det känns jobbigt ibland.
Japp, vi gör EXAKT likadant vad gäller bloggkommentarer och annat. Jag kollar också om personen avslutat med lram, och har den det så blir det kram tillbaka.
Jag tror inte heller att alla villa ha cyberkramar.
Ja, visst är folk mkt bättre överlag på att ge komplimanger här. Okända personer som säger ngt snällt. Sånt kan göra hela min dag!!
Fantastiskt!!
Och sen detta hälsande då man möter folk, gillar.
Stor kram till dig, Saltis!!

Desiree:
VISST är det så, och det får man ha i åtanke också. Det är annorlunda här, och att I love you sägs flera ggr om dagen mellan kompisar.
Jag har blivit bättre på det också med åren, att säga det till andra
n P o K. Men jag gör det inte till ngt jag slänger omkring mig ofta.
Att bli kallad honey, sweetie etc tycker jag egentligen bara är trevligt och gulligt. Mer sånt.
Kramar till dig, min vän!!!

Elisabeth:
Ja, mest är det nog språkligt och därmed tas udden av det, på ngt sätt.
Det är inte som hemma, och jag tror flera språk är "rikare" då det kommer till detta än svenskan.
Just att sprida I love you är jag rätt dålig på, men jag har blivit mkt, mkt bättre på att sprida komplimanger etc sen jag flyttade hit.

Annika said...

Annika:
Intressant att du kände det så! Att det var som en befrielse att komma hit och kunna sätta mer färg på språket.
Det tror jag att det är många som känner.
Svenskan är ju helt klart lite kargare då det kommer till en punkten.
Jag har blivit så mkt bättre på att ge folk komplimanger sen jag kom hit, och jag talar gärna om när jag verkligen tycker om ngt.

Annika! Du har rätt. Ett I love you i ett förhållande har lika stark tyngd som ett jag älskar dig hemma. Att du har. TACK för att du satte det svart på vitt. Det lyckades jag inte med förrän jag såg vad du skrivit, men visst ÄR det SÅ!!!

Sen att det går inflation i orden i övrigt får jag bara lära mig att leva med. Det är ju rätt fint, egentligen...

Linnea:
Jag hör dig!
Just det där med I love you känner jag också precis som du...
MEN annars HAR jag blivit mkt bättre på att både ge och ta komplimanger. DET kommer med tiden, tro mig! :)
Ja, Karin har en bra poäng med bloggkramar!
Kram!!

Anette:
Ja, det har det alltså...Intressant.
Älskling skulle jag aldrig ha sagt till en kompis i 15-årsåldern, men det sägs väl som I love you här...
Ja, jag säger det till K varje dag också, på svenska...
ALLTID!!
Till Peter inte lika ofta, men precis som micke så VET han...men man ska nog egentlgien säga det varje dag...why not, liksom?
Ja, jag kan inte heller säga det till vänner, det tar emot...knäppt va...ja inte på svenska iaf.
Kramar i massor till dig min kära vän!!!!

Annika said...

Petra:
Där har du då i sanning en sann poäng.
HATA kan lätt trilla över läpparna. Absolut.
Sant är det att där har svenskarna inga problem att säga det, varken i tal eller skrift.
Märkligt.

Annika:
ÄNNU en mkt klok och tänkvärd kommentar från dig.
DU har så rätt, karolina är i den ålder nu där superlativ är en del av vardagen.
Helt riktigt.
Så var det väl för oss också, fast på ett anant sätt. Vi hade andra ord.
Intressent det du skriver om din kompis på FB.
Jag tycker också amerikanerna är BRA på att träda fram sådana ggr. Se bara på alla "symphaty" kort som finns på Hallmark etc.
OCH de är inte rädda för att träda fram heller i sorg och svårigheter. Det märkte jag då det drabbade en bekant till mig i min närhet.
Nej, precis som du tycker jag inte heller att vuxna går och sprider I love yous omkring sig. Men jag tycker det är fint då set sker inom familjen, som Peters.
TACK än en ggn för kommentar, och ja..alla borde bli bättre på att utrycka känslor.

Malin:
Ja, svenskan är ett kargare språk.
OCh det upptäcker man verkligen då man flyttar till ett engelskspråkigt land.
Här är folk inte heller rädda för att uttrycka sina känslor. OCH det kan ju vara lite av en lätt kulturkrock då man flyttar hit.
Att bli kallad "hon" och "sweetie" stör mig inte alls. Mer sånt :-)
Ja, och sen är ju de flesta artigare också...

Annika said...

Anna:
TACK!
Ja, kommentarerna lyfte mitt inlägg till oanade höjder. Älskar sådant, i ordets rätta bemärkelse.
Jag tycker också det är trevligt att bli kallad honey och sweetie. DET har aldrig stört mig heller, jo kanske i början då jag var anti, men inte sen...
Huggies grande!!!

Ingela.
JA, säkert blir de mer uppluckrat hos er också.
HAHA, skrattar åt det du säger om finskan. DET är ju sant på ett sätt. Finskan kanske är ännu kargare än svenskan då det kommer till detta? Eftersom jag inte kan finska sjölv så vet jag inte utan bara spekulerar...
Vattnet är borta nu, och vi har inte haft regn på snart en vecka, jippie!!!
Kram!!


Anne:
JO, så är det nog. Love är mer ett uttryck för kram, tycker om etc...
Visst är det det.
Speciellt bland de yngre.
Sen har Annika i Colorado en stor poäng då hon säger att i ett förhållande har i love you lika stor innebörd som svenskans Jag älskar dig.
DE orden tror jag inte ngn släpper ifrån sig lätt då det verkligen gäller sas...
Jag kan knappt säga orden på svenska, Anne, såvida de inte är till K eller min syster (vi har övat). OM jag skulle säga det till tex mina fldrar skulle jag nog säga det under tårar, så stort känns det...
Visst är det lite sjukt...???
DET är SÅ en generationsfråga detta.
Kramar gör man mkt mer hemma numera. Hela tiden.
SÅ var det verkligen inte på 80-talet nej...inte alls...
Honey och Sweetie skulle jag vilja ha ännu mera av. Det är fint, och det känns fakitskt tryggt.
Ja, detta med hälsandet är ju jättefint här. Jag förstår att din pappa blev impad!
Sir, ja det används ofta. Sjäölv gillar jag inte att bli kallad för ma'am, men det är en annna histora.
Jag tycker det är roligt att din pappa blev glad över det.
Folk är ju så artiga här.
Stora kramar genom cybern till dig!!!!

Annika said...

Ingrid:
Nej, hemma är det inte alls lika vanligt. Men tydligen har de unga blivit mkt bättre på det hemma också.
Jag hoppas , som du, att nästa generation ska bli duktigare på att säga det.
Jag tror att dagens fldrar säger det till sina barn mkt oftare än tidigare generationers fldrar.
ja, bättre på komplimanger och uppmuntran borde man absolut bli hemma. Där har sverige att lära av USA.
Kram!

Kalaslotta:
Ja, det är tydligen så!!
Fastän jag inte fattat det, eller hört det hemma så mkt. Men, det är klart att det låter helt annorlunda när syskonbarnen är med sina kompisar än med sin moster, hihi!!
Men, det är många av er som skrivit detta. Intressant.
Jo, visst jar det gått inflation i detta, speciellt på FB, och speciellt bland de yngre.
Jag uppskattar det jag sagt ovan också, att folk härär så öppna och bra på att ge komplimanger etc.
Det är fint.
Kram till dig!!!

Susanne:
ja, visst är det svårt. Jag säger det också bara till dem som står mig allra närmast.
OCH till de hemma som verkligen står mig nära försöker jag säga det, men det är inte det lättaste. På svenska.
Orden har sådan laddning i svenska språket.
DET ÄR lättare på engelska. Orden rinner lättare där!!
Fint ändå att det släppt i generationen efter vår...Lite iaf.
Kramar!!

Annika said...

Taina:
Jomen jag hör dig också!
OCH håller med, även om jag har svårt att få de tre små orden över mina läppar.
Visst är folk överlag mkt artigare och har närmare till känslor av alla de slag. DET gillar jag med. JAG gillar också att bli hälsad på i butiker med how are you. Verkligen!
Kramar till dig KÄRASTE Taina!!!

Chritina:
roligt att du tyckte det!
Jomen det tar lite tid att landa i denna artighet och de känslor som finns här. Sen kommer du nog tycka det är rätt trevligt.
Just orden, de tre små, har jag också svårt att säga till ngn utanför den närmaste kretsen.
Stor kram!!!

A-M:
Ja, jag minns då du hade ditt inlägg uppe!
Kommentarerna har verkligen lyft hela mitt inlägg idag. SÅ kloka och så fina!!
Det är annorlunda, helt enkelt. Amrisar är helt enkelt bättre på det där med att visa känslor och att uttrycka dem.
Bloggkramar gillar jag också!!
OCH jag hoppas också att jag ska få chansen att krama om dig IRL en dag!
Kram!!