Thursday, April 07, 2011

Endast några funderingar...

Torsdag.
Nyfredag.
SÅÅÅ skönt.

Jag ska passa på att tacka er alla för era fina, och insiktsfulla, kommenter på mitt inlägg igår. Det betyder så mycket
för mig med den feedback som ni alla ger mig på det jag skriver.
Speciellt mycket betyder då ni kommenterar, och tycker TILL, på inlägg som gårdagens. Det blir ju ganska personligt då jag skriver sådana inlägg. Ibland gränsar den sortens inlägg på vad som nästan kan gå över i den privata sfären. Men, å andra sidan så vill jag ju ge er en ärlig bild. Jag vill att du, kära läsare, ska veta att det inte är en vacker, blommande sommaräng man landar på då man utvandrar.
TACK för era kommentarer. Ni är verkligen jordens finaste läsare!



När jag sitter här och tittar ut på onsdageftermiddagen så ser jag alla vackra körsbärsträd som står som vita brudar i vinden.
Det är så sällsynt vackert just nu.
Men, jag undrar om vi i dagens digitala tid tar oss TID att verkligen SE och uppleva allt som finns runt om oss. Jag menar att vi verkligen SER till dess helhet.
Jag lever så stor del av mitt uteliv bakom en kameralins.
Har kameran gjort så att jag inte SER vad dom verkligen pågår?
Lever vi bloggare, och aktiva fotgrafer, för mycket bakom våra linser?
Kan vi ens ta en vårpromenad i april eller maj och INTE ha kameran med?
(då menar jag inte Pws eller joggingrundor).

Hur skulle jag ha känt om jag hamnade i körsbärsdalen aka Tidal Basin utan kamera?
Jo, det kan jag svara på. Jag hade känt mig tokstressad. Jag hade förmodligen inte kunnat ta in skönheten för att jag stressat för mycket över att jag INTE kunnat plåta det hela.
Sjukt ja. Ja, verkligen.

Ibland kan det nog vara så att vi plåtar för mycket. Vi plåtar utan att se livet.
Nuförtiden är det så lätt att ta hundratals bilder på en enda utflykt. Förr, då vi alla hade våra analoga filmkameror fotade vi inte ens en fjärdedel av det vi plåtar idag. DÅ tänkte vi efter INNAN vi tog en bild. Kameran satt inte fast som vore den fastvuxen.

Missförstå mig rätt, people. Jag älskar min nya kamera sjukt mycket (OCH jag älskar den nya tekniken). Inser att det var ett mästerköp och precis RÄTT kamera för mig i den fotofas och i det fotokunnande jag befinner mig i idag. Fotografering är ett av mina käraste intressen i världen. Bloggen har gjort mitt intresse ännu större. Det tror jag att många andra fotograferande medbloggare kan skriva under på. Jag inser att mitt gamla intresse, teckning, har fått stå tillbaka ordentligt och istället har det fått kliva åt sidan för kameran. Det är som om fotot tog teckningen ifrån mig. Det gör inget eftersom det just nu är fotografering jag vill ägna mig åt.

Suck, just nu är det så vackert ute...Mina tankar går till en plats där magnolian borde stå i sin vackraste skrud just nu. Ähummm....
Måste nog gå ut ett tag. Utan kamera?
Nej, grymma tanke...kam’ran bara SKA med. I am stuck, stuck, stuck, stuck...but I am loving it...
Men snart borde nog kameran få stanna hemma, om inte annat för att jag ska bevisa för mig själv att jag kan njuta av skönhet utan att kameran för den skull måste vara med…

Are you people with me?












34 comments:

Anonymous said...

Annika! Det vore ju för trist om du inte fick med dej kameran o kunde dela med dej av allt det härliga du fotar varje dag!
Dina bilder är fantastiska!
Kram från Anette!

Annika said...

Anette:
TACK vännen!!
DET var KUL att höra!
Jaja, idag ska den nog få vila lite iaf :-)
Bamsekramar!!

Anonymous said...

Nä, ta med kameran du! Så du kan bevara stunderna! Att vi inte ser det som är runt oss beror nog mer på att vi är vana vid det som finns runt oss och kanske oxå på att vi far och flänger hit och dit och inte tänker på att SE!

Annika said...

Brysselkakan:
ja, det kanske är så...
OCH det är ju så roligt att plåta!
Men det är väl det där med att SE!!
SE utan linsen kanske?

Miss Marie said...

Vackert!

Ibland far jag saga at Engelsmannen, for han ser nastan allt fran kameralinsen! Semestrar, familjetraffar etc... Pa var smekmanad sa fick jag saga till honom gang pa gang att han ju ocksa maste uppleva, inte bara ta kort pa saker o ting! tror det ar en svar balansgang dar, men man far ova helt enkelt!

Annika said...

Marie:
TACK!
Nu har vi krockat i cybern igen :-)
Japp, jag tror du har så rätt! UPPLEVA måste man även utan kameran.
Men visst är det en balansgång!!

Linnéa i Alabama said...

Oh, min kommentar måste ha försvunnit ifrån gårdagens inlägg. Men det jag sa igår var, TACK för ditt inlägg. Tårarna rann ner för mina kinder för jag känner igen mig SÅ VÄL i speciellt första delen. Även jag, skriver listor där Sverige vinner. planerar för en flytt tillbaka, klagar på allt inför Casey som tålmodigt lyssnar, ibland känns det som jag slåss mot hela USA! och då inser jag ju att det är en förlorad fight och att jag inte alltid har rätt.

Fint inlägg och som peppar mig otroligt mycket.

Annika said...

Linnea:
Gumman...
Ja, jag vet hur det är...
Jag minns, och jag kommer aldrig att glömma.
Min tröst till DIG är att det kommer att bli bättre.
Nu när du snart får jobb ska du se att mkt lättar.
DET tar tid. Det tar år att komma till insikt.
Det kanske måste fyllas i plus och minuslistor. Det verkar som om vi alla går igenom den fasen.
MEn, den går över. JAG LOVAR!!!
Jag lovar.
Ofta sitter sprärrarna i det egna huvudet. Man är nästan lite rädd att acceptera att det kanske kommer att släppa.
Sverige blir inte mindre fantastiskt då man accepterar USA.
Och du, oss emellan, idag vet jag inte ens om jag skulle viulja flytta hem.
This too shall pass for you, det lovar jag dyrt och heligt.
Massor med kramar till dig!!

Anonymous said...

Vilket magnoliaträd!!! Det är sa otroligt vackert ute just nu! Tittade just pa alla fina träd och buskar som blommar & nej...jag fotade dem inte ;-). Jag är ocksa en person som fotograferar precis allt & hela tiden. Folk kan ibland bli tokiga pa mig. Fotografering är ett stort interesse och i den digitala tidaldern kan man ju ta hur manga kort som helst! Fast jag saknar faktiskt de analoga kamerorna. Da kunde man inte slösa med film och fick tänka efter lite mer. Har en gammal kamera som jag ibland tar med pa semestern och jag har märkt att det är jätte svart för mig att fota med den. Kommer liksom inte ihag vad jag redan har fotat och det känns konstigt att inte se själva kortet pa ett display. Men det är sa härligt att lata framkalla filmerna...jätte spännande att se hur bilderna blev. Har nästan inte tryckt ut ett endaste kort av de digitala bilderna.
Nej nu ska jag sluta babbla. Det är sa härligt att läsa dina inlägg Annika och se alla fina bilder! You sometimes really make my day!
27 grader här! Nästan för varmt!
Kramisar, Lisa

Anonymous said...

För övrigt sa älskar jag torsdagar! Helgen är nära...
Hugs, Lisa

Malin said...

Vilka vackra magnoliaträd och vilka vackra foton!!
Kanske att kameran kan göra så att man ser fler detaljer, ser skönhet i det oväntade? Men det får ju såklart inte bli så att man missar att ta in helheten bara för att man fipplar med kameraobjektiv och inställningar =) Du ska inte lämna kameran hemma tycker jag, vi njuter ju så av att få se dina vackra bilder!! =)
Vi har precis varit på en liten semester och då bestämde jag mig innan för att inte fota så mycket. Kan bli jobbigt att släpa med en stor kamera överallt tycker jag. Några foton från stranden blev det (men bara med min lilla digitalkamera). Det var rätt skönt att bara vara och inte hålla på och ta kort överallt, men nu när jag kom hem så ångrade jag mig, det hade ju varit kul med fler foton =D
kram

Äventyret framtiden said...

Fantastiska bilder!
Idag lyckades jag se naturen utan att ha kameran framför ögonen:D. Två vackra sångsvanar satt på en åker jag körde förbi och givetvis så skulle de förevigas....men då måste man komma ihåg att lägga i minneskortet innan:D. Så jag fick använda mina egna ögon och suga i mig allt det vackra istället.

Kramar!

anna of sweden said...

Det är kluvet det där. Jag tycker att jag har fått ett helt annat seende sedan jag började fotografera. Jag ser saker och detaljer som jag annars inte skulle lägga märke till.

Men det är nog inte så dumt att lägga undan kameran ibland. Och bara njuta. Och vara.

Huggies!

Erica Pettersson said...

Vilka vackra bilder! Vad härligt när naturen slår ut i blom efter vintern!
Själv kan jag knappt vänta tills våren kommer även hit :D Just nu är det som tråkigast natur här hos oss; bruna, kala träd, snö, slask, sand och allmänt skitigt överallt...
Men å andra sidan tror jag inte att det exploderar så mycket någonstans som det gör hos oss i Maj..! ;)

Jättebra tankar du hade i det här inlägget förresten! Det fick mig verkligen att tänka till angående dagens teknikera, speciellt för mig som också lever mitt liv bakom en kameralins...
Till en viss del tror jag att jag uppmärksammar betydligt mer vackra detaljer och charmen hos varje årstid sedan jag skaffade kameran (de här senaste åren har jag ju till och med börjat gilla vintern ;))
Men jag tror även du har rätt i att risken finns att man idag missar "helheten", i och med att det inte är så ofta man är ute och enbart promenerar en vacker dag och bara tar in alltihop utan kamera.
Däremot kan jag till 100% skriva under på det där med att känna sig stressad utan kamera på ett vackert ställe! Det skulle jag garanterat också göra! Till exempel om jag skulle åka upp till Storforsen (otroligt mäktigt ställe) och kameran skulle få stanna hemma... då skulle jag förmodligen inte kunna tänka på annat. Det känns som om jag ser extra mycket potentiella fotoplatser när kameran INTE följer med...

En annan sak jag känner igen mig i, är teckning. Även jag tecknade väldigt mycket när jag var yngre. Men i och med att jag är otroligt självkritisk så blev jag aldrig nöjd. Tror det är därför som fotograferingen verkligen tog över när jag kom in i den. Jag brukar tänka som om "de sista pusselbitarna i mitt kreativa intresse föll på plats" när jag skaffade kameran ;)

Hoppas att du får en bra fortsatt torsdag!
MVH /Erica

Anne said...

Men visst är det så, stress och panik utan kameran med. Dessutom, är den inte med så kan man ju ge sig den på att det är massor man vill föreviga. Men bra poäng där, jag har själv tänkt i liknande banor att blicken och huvudet är så inställt på att fota, "se" saker ur kamerans perspektiv att jag också undrat om man inte ibland glömmer att verkligen ta in all skönhet, njuta och "se" på ett annat sätt (inte fastna i "kameraperspektivet").
Jag brukar numera inte ta med kameran då jag är ute med andra, vet att många tycker det är irriterande när det jämt ska fotas och jag fastnar stup i kvarten för jag vill fota nånting under en promenad t.ex. Eller när vi ska äta "är du aaaaaldrig klar, vill äta nu".
Det märks att du är nöjd med nya kameran och det är tydligt hur BRA bilder den tar (hehe, men kameran tar ju inte bra bilder själv utan kräver sin kvinna bakom kameran).
Aha, visste inte du haft teckning som intresse. Intressant!
Just din modell och märke är alltså jättebra för en nybörjar-SLR-person?
Du kan starkt rekommendera den för en newbie?
KRAM

Anna, Fair and True said...

Jag håller verkligen med, ibland glömmer man bort att titta sig omkring på riktigt!

Elisabeth said...

Så vackra magnolior! Nu dröjer det ändå inte så länge tills de blommar här också, och det ska bli så härligt. Ibland (framförallt nu på våren, med allt vacker i naturen) brukar jag säga till mig själv att TITTA på blommorna, inte bara fotografera dem, så även jag känner igen mig en del i det du skriver.

Vform said...

Hej Annika!
Intressant läsning från igår! Hinner inte riktigt med i svängarna vid datorn!
Det du skriver om idag så vill jag bara säga: Hur ska vi annars få se allt det underbara du har omkring dig om du lämnade kameran inne!
Men jag förstår dig ...
Ha en fin helg!
Vivan

Humlan said...

Jag har inte använt kameran på länge, men jag märker att jag börjar längta mer och mer efter det igen, så det blir nog lite nya bilder snart. Visst har du rätt i att det är svårt att gå utan kamera och verkligen njuta av något, men jag tycker också att fotograferandet har lärt mig att se saker på ett annat sätt. Jag ser detaljer, jag kan titta på saker i flera vinklar, men jag har också lärt mig hur svårt det kan vara att fånga något väldigt speciellt på bild, samtidigt som något väldigt vardagligt plötsligt kan bli speciellt och fascinerande.
Men det är ett tänkvärt inlägg du skriver, man behöver nog vara uppmärksam på detta och försöka hitta sin egen balans med och utan kamera.

Men jag är glad att du hade kameran med och fångade magnolian, så fantastisk den är med så mycket blommor!
Ha en bra torsdag!
Kram!

Marianne said...

Ja hjälp så vackert det är hos dig nu! Fantastiskt och tack för att du delar med dig!

Ibland kan det bli så att man faktiskt missar någonting för att man fotograferar för mycket. Jag tänker på när barnen har ett uppträdande, kanske lussetåg, och vissa föräldrar BARA fotograferar, från början till slut utan att stanna upp och lyssna och insupa det som sker. Det ska man nog akta sig för. Men om man bara stannar upp i sitt fotograferande och är MED i skeendet också, då tror jag inte att man missar något.

Jag längtar efter min kamera!!!

KRAMAR!

Charlie sa ... said...

Å, finaste Annika. Jag kommer precis från en workshop där vi har lyssnat på en "leading expert in personal Communication". Det är så härligt att se att du samtalar, SER och lyssnar i din blogg. Dina rader i början idag är precis vad det handlar om. Man berättar någonting, får respons och det blir en respons tillbaka. Att du plockar upp det här och delar med dig är varför du är en underbar skribent och story teller. Tänk att stå och tala med någon och så får man inget svar tillbaka. Det här är din styrka. Och det gör att din blogg blir rolig och välkomnande. Jag tror inte att en blogg bara handlar om att prata själv. Du inte bara svarar på ALLA inlägg men du följer upp som du gjorde idag.

Vad suverän du är på att bygga relationer och du är ett geni på retention. Din blogg sprider värme, gemenskap och positiva känslor. Du hade kunnat hålla dagens workshop!

Och innan jag glömmer det. Jag tycker om när du tar med dig din kamera.

Kramar!!

bettankax said...

Vilken prakt!! Magnolior är fina. Men det gäller att njuta, som du skriver. Underbart är kort.
KRAMAR!!

Magdalena and Co in US said...

Jag förstår vad du menar, jag har alltid haft kameran med mig. Vilket innebär att jag har MASSOR av bilder både från före och efter digitalåldern. Jag blev inspirerad av ditt inlägg igår och bestämde mig för att skriva lite om hur jag känner det. Länkade till dig hoppas det är ok. Kram

Anne-Marie said...

Tror precis som du att många av oss faktiskt inte SER vad vi omges av. Vi är upptagna med allt möjligt och uppmärksammar inte allt fantastiskt som finns runtomkring oss. Kanske du kan göra både och - ta med dig kameran ibland och ibland låta den vila. Skulle sakna dina fina bilder. Härliga bilder idag också. Stor kram!

Tankevågor said...

Annika jag FÖRSTÅR precis vad du menar!! Jag kan bli tokstressad av att inte ha kameran med mig. Tycker att det är DÅ jag såklart skulle ha haft den och fånga just det där ögonblicket...ja du vet. ;-)
Men man kan ju faktiskt vända på det också och tänka som så att bilderna man tar fångar och BEVARAR stunderna och gör det för alltid möjligt att njuta av dem. :-)

Dina bilder av magnolian är helt fantastiska!! ...och får mig genast att tänka på magoliorna i Berzeli Park och när de ska komma i gång. ;-)

Nu har jag läst igenom ditt förra inlägg också och som jag sagt tidigare så är det så härligt att läsa hur du verkligen och då menar jag VERKLIGEN har gett Karolina två länder och två språk!!! Att ge två språk kanske inte är det svåraste men du/ ni har ju gett henne såna möjligheter att få ta del av Sverige OCH Finland (det är ju faktiskt tre fasta punkter på kartan)

Om hon någon gång i livet skulle vilja studera/leva en tid eller så här så skulle det ju vara lättare för henne med den bakgrunden hon har än om hon aldrig hade haft möjligheten att vara så mycket här.
Tänker också på vad du skrev om att Peter fick höra mycket om dina jämförelser i början av Sverige- USA.
Det bevisar bara om igen vilken fantastisk man han är Annika...som tog DET på rätt sätt och "stod ut med dig" ;-)
Kärleken övervinner allt om den är rätt eller hur?
....och ER kärlek den lyser liksom igenom här på datorskärmen även om du inte alltid skriver om den och är så "privat" så gör den det! :-)
Det går inte att missa.

Oj nu blev det här långt!

Massor av soliga kramar från mig.

// Lisbeth

Millan said...

Underbara varbilder!! Nu ar varen verkligen har. Det ar en harlig tid och framfor allt vacker!
Magnolian borjar blomma over har redan och stora blad ligger overhela marken.

Vilket bra inlagg nedan for ovrigt. Jag kan skriva under pa allt!! Jag tror lite att nar en flytt hander lite 'succesivt' sa blir det inte sa dramatiskt och man landar sakta med sakert ... men aldrig helt. Min flytt var lik din i att jag bara akte over for nagra manaders studier forst, traffade Ben och flyttade da over pa lite langre sikt. Men aldrig permanent! Tva ar skulle vi ge england.. och nu 12 ar senare har jag nog landat sa mycket som jag nagonsin kommer landa. Om det blir hemflytt vet jag inte. Jag lider ju dessvarre av hemlangtan allt som oftast. Men eftersom vi anda har lyxan att kunna aka hem runt 3 ganger per ar sa funkar det anda.

Jag tycker att vi ar lyckligt lottade som har tva lander att kalla hemma. Ja tre for dig da med Finland ocksa!

Kram

Annika said...

Lisa:
TACK!
Ja, nu är magnoliaträden som vackrast.
Älskar verkligen de träden!!
Jasså, du är också en fotonörd. ja, det syns nog vilka vi är :-)
Jag får hejda mig ibland.
För mig skulle det nog vara jättesvårt att plåta med en analog kamera idag. Precis, man har vant sig med att se bilden direkt på displayen.
men visst tänkte man efter mer före förr i världen.
Idag snappar vi iväg bilder på nolltid utan minsta tänk.
TACK och åter TACK för dina fina ord. Du anar inte så glad du gör mig!!
Stora kramar i massor!!

Malin:
TACK!
Du har så rätt.
Man har lärt sig ett annat detaljseende sen foto blev ett intresse. Absolut kan man numera se allt från andra vinklar och möjligheter.
Nej då, jag älskar foto för mkt för att lämna kameran hemma för det mesta.
Skönt att du lät den vila. OCH för mig blir det absolut så att jag tar färre bilder om ha har min lilla kompaktkamera med mig. Det är helt enkelt inte lika kul.
KRAM!!!

Karin:
TACK!!
HAHA, jaha där ser man, fniss.
Att lämna minneskortet hemma är verkligen en miss. DET har hänt mig flera ggr. Lätt stress ;-)
KRAM!!!

Annika said...

Anna:
jag är också kluven. För visst har jag fått ett annat detaljseene jag också.
ja, och sen är det ju så roligt att det är svårt att låta BLI!!!
Tror också det är bara nyttigt att lämna iaf stora kameran hemma iböand.
Hugies!!

Erica:
Precis!! Nu har ni det som tristast, men sen blir det ju som en explosion i skönhet!!
Härligt!!

Exakt, jag tror också, mitt i detaljseendet, att man missar helheten när man är besatt av att fotografera. man ser inte riktigt livet, trots allt.
Men, det är ju så roligt och det är en fantastisk gåva att kunna plåta så mkt som vi gör.
OCH ju duktigare man blir, SOM DU!!! Desto roligare blir det.

Stressen över att inte ha kameran med sig sig är enorm. Då kan jag inte rikgit njuta av skönheten.
Så är det nog för oss alla.

Teckningen har fått stå tillbaka för dig ocskå. VERKAR klassiskt.
Men, vi är ju alla nöjda ändå :-)
Kram!!

Anne:
VISST är det så!!!
Mn får en inre stresskänsla då inte kameran är med...
Knäppt men sant.
Fast, vi får väl skyllka på brinnande intresse och sådant också!
Precis, jag försöker också lämna kameran hemma om jag är ute med kompisar etc. DOCK inte om det bara är Peter och jag :-)HAHA, ja det där med att plåta mat och drinkar älskar ju jag...
det kan irritera Peter...
Jag älskar den här kameran. DEN är perfekt för en nybörjare på SLR!!
kan rekommendera den som bara den!!!
Visst har du också en Lumix bridge kamera? DEn kameran lärde mig mer än jag kunde ana!!
KRAMAR!!

Annika said...

Anna:
Ja. visst är det SÅ!!
Helheten försvinner!!

Elisabeth:
Magnolian är nog som vackrast nu!!
Ja, visst är det SÅ!!
Ett ständigt påminnande om att SE och inte bara genom linsen.

Vivan:
TACK!!
Nej då, jag kommer inte att kunna låta bli kameran. Det går inte!!
Det är för kul och det är ett av mina största intressen.
Tack för snälla ord!!

Annika said...

Humlan:
Ja, vad roligt om du känner ditt fotointresse bubbla upp igen nu!!
Det är ju så roligt.
Ja, jag tycker också att jag fått ett annat detlajseende sedan jag började plåta mkt.
DET är jättekul, men en balans vore nog att önska. Om jag är ute esnsam gör det ju inget då kan jag knäppa och knäppa, men det blir jobbigt då man har andra med sig.
ja, magnolian är magnifik just nu!!!
Finaste tiden som kommer nu i DC!!
KRAM!!

Marianne:
TACK!!!
ja, nu ör det nog årets vackraste tid, och den håller i sig en bit in i maj!!

ja, du har rätt. Jag har väl sjäölv ngn ggn gjort mig skyldig till just det där du skriver om, och visst, då ser man inte mkt av det som händer på scenen. Galet egentligen.
Men, ja, om jag är ute ensam på en fotoprommis då är det ju bara att plåta och plåta...OCH detalkseende har jag fått på ett helt annat sätt än tidigare.

Kram!!

Lotta:
TACK o TACK!!
Men, vilka fina ord du öser över mig!!
Jag känner mig humbled ska du veta.
TACLK snälla DU!!!!
Det värmer mer än du anar!
Jo, jag vill ju ha en levande blogg, och vem gör bloggen levande? JO NI!! DU, som läser.
Det är en fröjd med feedback.
OCH ni är verkligen bäst.
TACK LOTTA!!
YOU MADE MY DAY!!!
GULLIG ADU!!!
Jag sitter och rodnar lite!!!
KRAMAR I MASSOR!!!!

Annika said...

Betankax:
JA; det ä underbart NU!!
Men visst ska jag njuta utan kameran i näven också :-)
KRAM!!

Magdalena:
IBLAND är det som om kameran vore fastvuxen.
FAST, KUL är det ju.
OOO vad kul at jag inspirerade!!
Ska komma och läsa, såklart!!!
KRAMAR!!!


A-M:
Ja, jag tror nog att det är så!
Absolut!
Men nej, jag kommer att fortsätta att plåta lika mkt som förr. Men kanske lämna den hemma då jag är ute med Peter.
För ja, visst missar man helheten.
Kram!!

Annika said...

Lisbeth:
JA!!
Visst är det SÅ!!
Man kan bli tokstressad om inte kameran är med.
det är ganska galet. OCH rätt kul också, men mest galet, kanske.
Det beryder nog bara att vi är bitna av the shutterbug :-)
Magnolian nu ÄR magnifik!!
OCh den finns på så många platser.
Härlig blomande träd!

TACK, vad roligt att du gillade det inlägget om att landa. det var inte lätt, men nu sitter jag där jag sitter.
ja, det är en av mina stora stoltheter att jag gjort karolina dubbelspråkig och dubbelkulturell. Vilken rikedom hon har i det.
ja, skulle K vilja läsa på uni hemma så skulle hon kunna göra det.
Peter ja, vad ska jag säga?
HAN är otrolig. Han skulle lika gärna kunnat bett mig att knipa ihop. Men nej, det gjorde han INTE.
jag är så tacksam över det. Det bevisar hans smarthet och styrka.
För det var inte lätt för honom alla ggr de där åren!
Vilka fina ord du ge mig. TACK!!!
Det betyder så mkt!!!
KRAM!!

Millan:
TACK, vad roligt att du gillar bidlerna!!
Ja, det är en strålande tid nu och ett bra tag framöver!

Ja, vi är många som har liknande erfareneheter. Inte trode jag heöller att att jag skulle vbli kvar här efter mitt år som au-pair, men se vad dom hände.
OCH det har varit många tungastunder under de första tre åren, men nu är det inte det längre.
Trist att du har hemlängtan av det jobbigare slaget ibland. TUR att sve ändp ligger så paass nära för dig.
Skulle Ben kunna tänka sig att flytta dit?
KRAMAR!!!!

Anne said...

Japp, har också en Lumix så du minns helt rätt. Den ÄR suverän, framför allt tycker jag om att den är så lätt med tanke på att det är en supperzoon kamera. Dessvärre tappade jag den i golv från rätt hög höjd för kanske ett halvår sen nu. Efter det har den tyvärr förlorat en del skärpa, fokus och inte samma kvalité. Men det är ju inte kamerans fel utan mitt fel. Använder den fortfarande och den är fortsättningsvis bra, men pga fallet har den tappat en del.
Har en ny vanlig kamera (Canon, men påminner om Lumix) som dock valts mer pga videofunktionen så även om det är en "vanlig" kamer och fotar jättefint så är det främst videoinspelningen som är det intressanta där (ville ha en smidig filmkamera nu när vi får barn).
Men nästa "riktiga" kamerainköp får nog bli en SLR, sakta men säkert ska väl även jag våga mig vidare...

Anna said...

Wow vilka bilder! Langtar tills det blir var pa riktigt har ocska. Det later vanta pa sig lite annu.