Wednesday, April 06, 2011

Det här med att landa...

Och så blev det onsdag i en vecka som tenderar att försvinna i en flygande fläng.
Igår var det riktigt trist väder. Jag hann gå min PW, men det var knappt. Jag fastnade nästan i regnet, men hann faktiskt hem innan de stora tunga dropparna började falla.
Igår var det 8 grader varmt, i förrgår 30.
Jojo, nog är det vår i Washington alltid.

Idag tänkte jag spinna vidare på det inlägg jag skrev i förra veckan. Det inlägg som handlade om hur jag hamnade i USA för 21 år sedan.
Jag skrev ju där att det är märkligt hur fort tiden går, att jag trivs och aldrig har hemlängtan i ordets rätta bemärkelse.

Jag ska gå vidare och utveckla det inlägget.
Jag vill inte att någon ska tro att det är LÄTT att byta land, att det är något man gör med en axelryckning, för så är det INTE.
Det är lite annorlunda för mig som är gift med en amerikan än för de som är här x-antal år som expats. Jag vet att jag är här för att stanna. Jag ska inte flytta hem om några år. Jag ska vara här. Ja, vem vet...?? vi kanske flyttar till Sverige en dag, men den flytten ligger isåfall inte inom den närmaste framtiden.




De första tre åren efter att jag gift mig, då jag visste att detta var permanent, var inte lätta. Jag sa till Peter direkt efter vårt bröllop att jag skulle ge honom tre år i USA, och sen skulle vi hem.
Jag ville inte bo här, så kändes det då. Jag kunde sitta med listor och jämföra kolumner där jag vägde Sverige mot USA. Sverige vann konstant.
Jag tvekade aldrig att säga sanningen om vad jag tyckte och tänkte om ALLT här till Peter. Nästan ALLT tyckte jag var tusenfalt bättre hemma. Jo, han fick ta en hel del klagomål under de åren. Han fick minsann stå ut.

Jag arbetade då. Först på en Montessoriskola som assistant director, och sedan på Lord and Taylor som dekoratör.
Jag trivdes på bägge ställena, men det var Montesssoriskolan som jämfördes mest med Sverige.
Ofta tyckte jag att föräldrarna hade så märklig inställning, jag tyckte att maten man serverade var usel (och det var väl ingen höjdarmat, men inte heller någon skitmat), jag tyckte barnens utekläder och skor var under all kritik etc etc.
Som tur är var jag inte den enda utlänningen som jobbade där. Det var jag, en tjej från Brasilien, en från Indien, en från England, två från Pakistan och en tjej från Kina samt en handfull amerikanska tjejer.
DETTA har alltid varit den stora fördelen med att bo i Washington området! DET finns så många nationaliteter i denna stad, denna smältdegel. DET har gynnat mig i ALLA år. Jag har aldrig behövt känna mig udda för att jag bryter, och för att jag kommer från ett annat land. Det gör så många iallafall. Jag tror att det är mycket, mycket värre att bo i en håla i södern, eller i vissa småstäder i the Mid-West där det knappt finns någon från ett annat land. DET måste vara bland det svåraste som finns.

Jag kan inte påstå att jag hade hemlängtan under dessa år, men jag hade svårt att anpassa mig. Att förstå, att fatta. ATT ACCEPTERA!
Förmodligen hamnade jag väl i något slags chocktillstånd. Det trevliga au-pair året som var så lätt var ett minne blott. NU var det på riktigt, nu skulle jag BO här, tampas med de dagliga jobbsysslorna, ta telefonsamtal och sälja skolan till nyfikna föräldrar. Allt på engelska, förstås.

Jag var kvar på Montessoriskolan i 1½ år och sedan började jag jobba som dekoratör.
Det var en annan värld, en helt annan sorts människor. Jag var den enda utlänningen på dekorationsavdelningen, men det gjorde inget alls. Maken till trevligt folk hade jag sällan mött. Jag lärde mig så mycket av de killarna (alla bögar, om ni nu vill veta), mer än jag någonsin lärde mig på min dekorationsutbildning hemma. Det är på Lord and Taylor jag lärt mig allt av värde inom den biten.
Men, jag grubblade fortfarande på vad dom var fel, eller rätt. Hur bra trivdes jag egentligen? OCH hur BRA VILLE jag trivas? Skulle jag ge efter och ”go with the flow”? Eller skulle jag fortsätta kämpa emot USA? Under den här perioden var det så mycket mentala spärrar hela tiden. Det onda mot det goda...

Sen blev jag gravid, och sen fick jag barn.
OCH i och med det enda barnet kom jag in i en helt annan värld. Jag landade faktiskt då.
Ja, så gott jag nu kan landa.
DÅ fick jag någon sorts rötter, de genom Karolina. I den vevan flyttade vi till Reston. Jag började gå på mammagrupper, började träffa andra som hade barn i samma ålder. Jag sökte upp lekparker och gick med i en lekgrupp samt Gymboree. Man kan absolut säga att mitt spädbarn öppnade dörrar som jag inte kunnat, eller velat, öppna tidigare.

I korta ord rann det på därifrån, och rinnr på än.
Årliga besök hemåt har varit ett måste, ibland flera långa besök hem per år. Det faktum att jag gett Karolina svenskan och hela den svenska kulturen har inte satt upp spärrar till USA för mig. Tvärtom.
Jag är bara så innerligt glad att jag har gett henne Sverige, och att hon fått USA samtidigt.
Och ja, som jag sa i förra veckan; jag har numera det bästa av två världar och trivs verkligen förträffligt i denna stad. Vill, som sagt, inte byta med någon.

Nog om detta för idag. Det kan nog bli så att jag fortsätter skriva om detta. OCH, har ni frågor så ställ dem så ska jag svara så gott jag kan!!

49 comments:

Taina said...

Åh Annika, jag blir faktiskt tårögd när jag läser ditt inlägg idag. Det är som alltid väldigt beskrivande och äkta. Det lyser en lycka genom hela skärmen och fler borde uppskatta sitt liv så som du gör. Att ens barn öppnar dörrar håller jag med dig om till hundra! Du fick dessutom öppna lite tjockare dörrar i och med att du var i ett annat land!

Visst är det skillnad på expatliven också. Jag vet att det finns expat (inte bara här i USA) som umgås mest med skandinavier och alla gör som de vill. Men som vi, som bor i en "håla" (hahahaha) har inte så stora val. Här har vi kastats in i det amerikanska samhället och det har blivit vår vardag och jag gillar det! Inget är rätt eller fel. Det är bara annorlunda.
KRAMAR!!!

Anonymous said...

Vad interessant att läsa om din första tid i USA igen! Man gar kanske igenom olika faser. Jag var ju i USA mycket kortare och jag visste att jag skulle hem igen men först tyckte jag allt var toppen, sedan jämförde jag precis allting och tyckte det bara fanns nackdelar med USA och den sista tiden fick jag en mer balanserad syn pa saker och ting. En sak jag alltid angrat är att jag inte stannade längre.
Tycker att det var jätte bra att du talade om för Peter helt öppet hur du kände! Det var säkert inte sa lätt för honom i början heller! Karolina far ju 2 sprak och 2 kulturer och jag tycker att det är sa viktigt att barn far lära känna bada föräldrarnas land och sprak. Prata du och Karolina bara svenska eller blir det en blandning?
Huggies, Lisa

Antje said...

Å vad du pratar ur mitt hjärta. Jag kände exakt på samma sätt när jag flyttade från Tyskland till Sverige 2001. Över var den trevliga tiden som utbytestudent, jag plötsligen såg helt andra, inte så trevliga sidor av Sverige. Konfronterades med hur svårt det är att hitta en bra lägenhet, ett bra jobb. Jämförde hela tiden med Tyskland som alltid vann. Min man fick höra det mycket, FÖR mycket. De flesta vänner jag har är också från andra länder, sitter i samma båt så att säga.

Förra sommaren föddes vår son och livet förändrades, FÖRBÄTTRADES totalt. Jag hittade så många bra svenska vänner genom mammagruppen och jag LANDADE verkligen. Du har beskrivit denna känsla med så mycket bättre ord än jag skulle kunna, men allt du säger stämmer in på mig. Jag har äntligen fått rötter genom Simon. Och...Sverige vinner ju jämförelsen med Tyskland när det gäller barn och föräldraledighet, samt att kombinera familj och jobb ;-)

Annika said...

Taina:
Blir du?
Aww...gulligt. TACK för fina ord!!
Men, som sagt, inte landar man på ngn rosenäng inte då man kommer. Inte alls.
NU har jag nog en bra mkt mer nyanserad bild än jag hade då. DÅ när sverige alltid vann. Suck. Jobbig var jag...
Men det är väl sådana faser man ska gå igenom, helt enkelt.

Ni har verkligen omfamnat USA livet på ett bra sätt. Vilken rikedom för er alla.
Du har nog inte slösat så mkt tid på att grubbla. BRA!!

Ja, barn öppnar såna otroliga dörrar!!
Underbart är det.

Visst, idag tycker jag att jag verkligen har det bästa av två världar. Men det tog tid att komma dit.

Kram!!

Lisa:
BRA, vad roligt att du gillade att läsa det här inlägget.
TACK!
Nej, det var inte helt lätt att landa i den amerikanska myllan och de allra största hindren satte jag själv upp.
Just det där med plus och minuslistor tycker jag själv är rätt förstörande, men det var väl en fas som jag var tvungen att ta mig igenom för att sedan komma ut ur tunneln.
Ja, landet "grows on you", inget snack om den saken.
Karolina ja, jo när det bara är hon och jag blir det alltid svenska, när Peter är med blir det eng.
Kram!!!

Annika said...

Antje:
OO vad KUL att se dig här igen!!!
Välkommen tillbaka!!!
Stort tack för det DU skriver!
Det är härligt för mig att läsa sådant.
TÄNK att du känner PRECIS likadant!!
Ja, det är nog ngt vi kanske alla går igenom, den där fasen, då vi utvandrat på riktigt. PLUS och MINUS fasen. Det är bara att beundra våra män, för nog har de fått höra klag, klag och klag. TUR att de förstått oss.
Numera ser jag det på ett helt annat plan. Hela mitt liv.
SÅ skönt, men aj, det tog sin lilla tid.
Visst öppnar bebisar dörrar!! HELT otroligt vilken kraft de små älskae liven har!!
ÅÅÅ vad jag är glag för din skull okså, Antje!!!
Stor kram!!!

Miss Marie said...

Vad jag känner igen mig i det här! Just det där med om man verkligen vill trivas eller om det är lättare/bättre att liksom kämpa emot? Jag känner ju att jag absolut inte vill bo i Tyskland resten av mitt liv, så jag känner inte att jag vill försöka passa in här alltför mycket men samtidigt måste jag ju leva ett bra liv här där jag nu är! Svårt är det... Varken maken eller jag är ju sugna på att bo här, men jag kommer ihåg när jag bodde i England, då jämförde jag Sverige o England HEEELA tiden, o Sverige vann alltid förstås... ;)

bettankax said...

Du är makalös på att beskriva och berätta. Mycket intressant. Jag kan tänka att du under vissa stunder kände dig både ensam och vankelmodig. Förstår du hade/har ett gott stöd av maken.
Å så fina Karolinan som kom:) Har sagt det förr och nu igen. Är så imponerad av din ihärdighet att ge Karolina svenska språket, kultur mm.
Ser fram emot att läsa mer.
KRAMAR!!

Charlie sa ... said...

Jag känner också igen mig Annika! Jag saknade mycket som var min vardag i Sverige. Familj, vänner, rutiner, platser jag tyckte om. Jag trodde jag "kunde" USA men så var det inte. Det har varit en större omställning än vad jag räknat med. Den stora acklimatiseringen har varit att arbeta i en amerikansk organisation och vardagsrutiner. För mig är det de "små penseldragen", nyanserna som känts mest. Allt från vad jag brukade göra på en vanlig lördag hemma tex till vädret som är annorlunda. Seder och traditioner är inte exakt vad man är van vid. Återigen, de små nyanserna som inte är så uppenbara först men som i backspegeln har tagit enorm energi. Nu har jag hittat ett sätt att navigera genom allt detta och kan ta mer egen ledning och blanda. Tillgång till svensk TV, radio, nätet, bloggar, andra svenskar, IKEA, mm, hjälper till. Så får man nya rutiner efter ett tag och vardagsinslag som blir kära. Jag tror jag hittat en balans nu och vill gärna ha det så.

Tack för att du delar med dig! KRAM!!

anna of sweden said...

Väldigt bra och intressant läsning!

Soliga (härligt) huggies!

olgakatt said...

Tänkvärt och klokt!
Dessutom hjälper det till att förstå hur våra invandrare i Sverige har det. Har man flyttat frivilligt är det en sak, är man tvingad eller flykting är det en annan. Kan man inte språket alls när man kommer är det ytterligare en annan sak.
Har jobbat med olika nationaliteter, somliga som är flyktingar och ALDRIG kan komma till sitt hemland igen, inte på den minsta semester, om inte det politiska läget ändras radikalt. Då lönar det sig inte att göra några listor och man kan förstå driften att bo nära landsmän.

Lena said...

Jättekul att läsa och jag håller med Bettankax.
" Att höra hemma" är vekligen ett begrepp som tål att tänkas kring och helt lätt är det inte.

Annika said...

Marie:
Jag skulle önska att jag kunde säga till dig; lev fullt ut!! Omfamna Tyskland. Njut av landet medan ni är där. Sätt inte upp plus och minuslistor. Jämför inte så mkt.
Men, det kanske är så att vi alla måste jämföra?
Nu ska ju ni inte bo i Tyskland för evigt, men iaf...
Sverige vann alltid för mig under de första åren...OJ vad Sve vann. men det gör det inte alltid längre. Inte alls i den utsträckningen det gjorde det en ggn.
Nyanse rhar kommit fram. Vissa saker är mkt bättre här, andra är mkt bättre hemma.
Skönt när man kan se det så.
Inte lätt för oss som en ggn flyttat ut, inte alls...


Bettankax:
TACK!!
Så glad jag blir över dina ord.
OH ja, nog var jag vankelmodig många ggr, tro mig. OCH det var nog inte helt lätt för Peter att lyssna på mig heller. INTE för att han ngnsin skulle säga att jag fick sluta klaga. Jag är jätteglad för att han aldrig sagt ngt sånt.
Karolinan kom och i hela sin litenhet satte hon mig på plats :-)
KRAM!!!

Lotta:
Ja, och det är så skönt att höra att vi är flera i samma båt!!
Visst tar det TID att hitta in i samhället och i tillvaron.
Det märker ju du verkligen som arbetar också!
JUST precis!!! DE små penseldragen ja!!
Helt rätt.
Just det där att man verkligen hade rutiner hemma som blirannorlunda här.
OCH som du säger har världen krympt med nya tekniken!!
OJ vad den har krympt.
Jag omfamnar den och tackar teknikgudarna å det varmaste!!
GLAD att du hittat balans!! Underbart!
Kram!!

Annika said...

Anna:
TACK!!
Ja, soligt och vackert idag!
YAY!!
Huggies!!!

Olgakatt:
TACK, vad glad jag blir.
Oh ja, jag har verkligen fått en helt annan förståelse för invandrare, jag är ju en själv. Jag vet hur svårt det är att inte rktigt kunna koder, seder och bruk. Sen har det såklart hjälpt mig att jag har Peter hela tiden.
Exakt, det är stor skillnad på flyktingar och självvald invandring. Jag tycker själv att jag var bra patetisk många ggr...tro mig.
Om jag sett mig själv för 16 år sen hade jag gett mig själv en spark i baken :-)

Lena:
TACK!!
nej, lätt är det inte...
Verkligen inte.

Saltistjejen said...

Å trots att jag redan kände till mycket av detta så är det så himla roligt och intressant att läsa ditt inlägg. Att det tar tid att landa förstår jag. Vi har ju nu bott här i snart 5,5 år! Herregud är det sååå länge?!?!? Och jag kan ärligt säga att jag känner mig HEMMA här i NYC nu! Det gör jag verkligen. jag älskar staden och jag älskar att vara en del av ett oerhört mångkulturellt samhälle som denna staden är. Som DC fast typ ett par hundra ggr till... ;-)
Men vår fortsätta framtid vet vi ju inte var vi kommer vara riktigt. Blir det USA så lär det troligen inte bli NYC och jag är rädd att om vi hamnar just i någon "liten håla någonstans i detta landet" så kommer det vara ett helt annat land. En helt annan kultur och DET är jag rädd för att jag kanske inte kommer att fixa!!!!
Sedan håller jag med dig om att även jag kände att jag rotade mig på ett annat vis, både praktiskt mn kanske framförallt rent känslomässigt efter att vi fick Ella! Dett att USA faktiskt ÄR HENNES land gjorde att även jag kunde ta till mig landet och kulturen på ett annat vis. OBS jag snackar nu återigen det USA man har här i en stor internationell stad, men ändå. Det var ett stort steg för mig.
Om jag vill stanna eller flytta tillbaks till Sverige? Ärligt talat vet jag inte idag. Jag tror att båda alternativen kommer innebära stora sorger och jobbiga saker för mig faktiskt. Jag vill inte tänka på dagen vi ska lämna NYC. En del av mig kommer alltid längta till Sverige. Men en del av mig kommer för alltid nu att ha sitt hemma här i denna fantastiska stad! Det känns komplext och ibland skitjobbigt men också så oerhört underbart. ATT man faktiskt tog steget. ATT man fått uppleva allt detta. ATT man utvecklats på så många olika plan. DET är underbart och i slutändan tror jag att man kan trivas på så många olika ställen. Det sitter så mycket i ens eget huvud. Inte enbart såklart, men mycket.
Stoooor KRAM!!!

Annika said...

Saltis:
TACK min vän!!!
Ja, så där är det ju!
Det tar tid.
jag är så glad, så glad över att ni trivs så bra i NYC!!
Det är en ynnest att känna så.
Jo, NYC har ju verkligen nationaliteter och DET underlättar!
Man slipper känna sig som en främmande UDDA fågel.
Att bo på en liten ort i detta land tror jag är skitsvårt.
Nej, bäst att hålla sig runt de större städerna runt kusterna, skulle jag vilja säga + chicago.
Att bostätta sig på landsorten här tror jag är svårare än vad VI ens kan ana.
Jag undrar var ni kommer att hamna såsmåningom, Saltis. Jag hoppas att ni kan vara kvar i NYC länge till.
JAPP, detta är ellas land. Hon är född här, och här har hon hittills växt upp.
Jag vet inte heller om jag skulel vilja flytta hem. Tror det skulle bli astufft, trots familj och vänner.
Just nu lockar inte en hemflytt, men så kansek man inte känner om ngra år?
ja, vem vet?

OH ja, det mesta sitter i ens egen skalle som stora spärrar.
Vad gagnade det mig att sitta och jämförá?
jag ahr slutat med det. Ordet annrlunda har fått en mkt större roll i mitt liv.

Sverige vinner alls inte lika mkt längre som det en ggn gjorde. USA vinner också i mångt och mkt.

Numera har jag två hemma och det är jag så innerligt glad över. OCH du med!!

Massor med kramar!!!

Sporty Spice said...

Du slår som vanligt huvudet på spiken. Jag är övertygad om att det är STOR skillnad på att vara gift med en amerikan (som även jag är) och veta att man är här på "livstid" jämfört med att ha flyttat hit pga jobb, kanske med svensk make och ha ett hemresedatum någonstans i framtiden. I början jämförde även jag allt och Sverige vann alla gånger. Och haha, stackars Casey fick höra det på daglig basis. Sen gick jag nog över till att tycka att saker var bättre här. Och nu är jag nog mer en sådan som lärt mig att plocka russinen ur kakan från båda länderna och kulturerna.

Jag landade nog på riktigt här under mitt tredje år och nu har mina rötter börjat leta sig ner och ta rejält fäste i den amerikanska jorden. Och man behöver verkligen inte barn för att rota sig, det går utmärkt utan, det kan jag intyga. För mig har min jobbidentitet varit superviktigt. Hade jag inte haft mitt visa som tillät mig att jobba hade jag nog gått under. Att gå hemma och inte ha egen inkomst hade jag ALDRIG pallat. Varken med eller utan barn. No way! Är nog "för svensk" för det fortfarande. Och nu är mitt Green Card på g så att få börja jobba även på plats kommer bara ytterligare stärka och förbättra min situation ytterligare tror jag.

Idag kan jag faktiskt inte tänka mig att flytta till Sverige (man ska såklart aldrig säga aldrig) men jag vet inte om jag skulle orka att börja om från scratch igen.

Annika said...

Petra:
TACK!!
Tre år för dig också..och det utan en knodd...
HAHA.
Tänk om tre år är den magiska gränsen?
Tänk om det tar tre år av klag och listor innan man har landat?
Det kan nog vara så...
Jo, jag hävdar att det är lite annorlunda för oss som sitter här "på livstid", vi kom in en annan kvot sas.

Nej, jag har ingen längtan att flytta hem idag. Tycker att skolan är så superbra här att jag inte skulle vilja ta K ur den. Sedan tycker jag att jag har ett så bra liv här numera att jag egentligen inte behöver sakna ngt alls. Ja, förutom det stora som kallas familj och vänner då. Annars inte.

ja, GC öppnar dörrar. Och jag ska snart ansöka om medborgarskap.

NOG har USA vuxit genom åren. Om jag hade hört ordet medborgarskap för 16 år sen hae jag nog gråtit...
HAHAHA...

Nej, jag blir så glad då jag hör om alla lyckliga landningar.
Det gäller ju att leva och låta leva, inte gräve ner sig i listor och sån skit...

Cecilia/svengland said...

Jag håller helt klart med dig i det du skriver! Jag sitter ju "i samma båt" som dig eftersom jag är gift med en engelskman. Det där med att landa efter man fått barn är nog sant, jag fick barn ganska tidigt (20 år) och flyttade i samma veva till England permanent. Jag vet också att vi nog aldrig kommer att bo i Sverige igen och visst känns det ledsamt ibland men jag trivs ju så fruktansvärt bra här! Plus att vi också åker hem ganska ofta (ska "hem" i nästa vecka!) - då får man ju det bästa av båda "världarna"! :-) Kram!

Loppan flyttar västerut... said...

Annika!
Du skriver så bra, så ärligt och så nära, gillar det väldigt mycket. Får tårsvid och lär mej massvis av din blogg. o den får agera som min mentor i mitt nya liv. Förstår att tanken måste svindlat, när du bestämde dej för att flytta, gifta dej amerikanskt, byta land på riktigt. Jag tillhör den andra skaran, xpat, lika mycket jobb iofs men i min framtid ser jag ju Sverige igen, min familj och mina vänner. Jag har en paus bara, tror jag... Sen tror jag också att barn spelar stor roll, om man föder utomlands så blir man splittrad, eller får den bästa av två världar rättare sagt. Jag hejar på dej, du är bra!
Kram från en rookie, men en glad o lycklig sådan.

Annika said...

Cecilia:
TACk.
Vad roligt att du också känner igen dig.
Vi är många som sitter i samma båt och det känns bra.
Precis som du känner jag det som en verklig ynnest att verkligen HA det bästa av två världar. Därför slipper jag sakna också. DET är skönt!!
Kram!

Åsa:
TACK för dina vackra ord och DE värmer, ska du veta.
Jag är mer än gärna din mentor under dina år i USA!!
Ni är expats men ni drabbas ju lika tungt av alla insikter som jag har gjort.
DET är ju så.
DET tar tid att komma in i ett nytt land. Det tar nog tre år, om vi ska gå på kommentarer o erfarenhet.
ja, att få barn i USA blev min "räddning" eller vad ma nska säga.
TACK, gud vad du är gullig ÅSA! Ska länka upp sig så att jag LÄTT hittar till dig!!!
KRAMAR!!!!!

Lena H said...

Det var väldigt länge sen jag läste din blogg. Men som vanligt så känns det som man sitter mittimot dig vid köksbordet, och du berättar! Min jättenegativa syn på USA mildras lite när jag läser det du skriver! (här hemma i Västerort börjar det också bli vår)

Annika said...

Lena H:
Välkommen tillbaka!!
TACK för fina ord.
Inte ska du vara jätteneggig om USA, här finns så mkt som är bra. DET kan jag intyga. OCH lova!
Mkt som är bättre än i Sverige tom ;-)
Ja, våren i Västerort är inte dum den inte!!!
KRAM!!

Camilla said...

Ja, att flytta till ett annat land är verkligen en omställning. När jag flyttade från Göteborg till Irland hamnade jag i en liten by med 800 pers. Jag försökte rota mig, men efter 3 år gick det bara inte längre. Jag hade svårt att leva på en plats där inget hände och där alla visste allt om alla.

Skönt att du kunde lära dig att gilla landet du nu bor i, ananrs hade det hela blivit outhärdligt. Och jag kan tänka mig vad Peter fick höra. Jag har varit likadan själv.

Kram

Annika said...

Camilla:
VISST är det det!
en enorm omställning.
OJ, ja, jag kan tro att det är skitsvårt att rota sig på landet i en by. VERKLIGEN!!!
Ibland är det bäst att lämna, att inte plåga sig själv,
Visst, de största spärrarna för mig i US satt i mitt eget huvud.
OCh visst har Peter fått höra,,,och hör ibland än idag, fötstås.
KRAM!!!

Suzesan said...

Åhh vad jobbigt och ensamt och kämpigt du måste ha haft det i början. Vilken tur du fick K så du kunde landa. och P -är en sån snäll och omtänksam make.

Man kan riktigt känna din känsla hur du beskriver den så bra...! Starkt gjort av dig. Mycket för vi vet ju alla... som följt dig i bloggen LÄNGE din kärlek till Sverige och Finland.

Det är svårt att flytta vart man än tar vägen. Även från stad till stad. Rötterna de betyder mer än man anar och sen att lära sig koder och allt. I det nya. Lite av -Det gamla vanliga- vill man gärna ha med sig i kappsäcken.

Kram
/Susanne

Anonymous said...

Ännu ett underbart inlägg från dig Annika.
Det där med att jämnföra Sverige med landet man nu bor i kommer nog alltid att finnas.
Likaså att man kan klanka ner på sverige men samtidigt försvara det. :)
Jag känner mig just nu kluven. Tänker på Sverige med ett rosa skimmer fastän jag vet att gräset inte är grönare där.
Irland är ju mina pojkars land och så vill jag att det förblir men det är tungt när sveabuggen slår till. :)
Kanske man bara behöver en liten semester och fylla på Sverige kvoten kanske?!
Om jag inte haft pojkarna nu är det dock tveksamt ifall jag ännu varit här. Kanske jag vore i Canada? :)
Även efter att du landade efter att nu fått Karolina, kände du någon itch att flytta hem till Sverige?
Kanske kommer det en 7 year itch i boende liksom det är sagt i äktenskap.
Vad tror du?

KRAM!

Annika said...

Suz:
Det var absolut kämpigt i början. DET var det.
Jag kan inte minnas som att jag vantrivdes dock. Hade ju min käre Peter och mina trevliga arbetskamrater och allt det där, men visst...
LÄTT var det i sanning INTE.
Det tog tre år, sen var det bra.
Ja, att jag trivs så bra här numera beror mkt på att jag ÄR hemma så mkt. jag får kvoten fylld sas.
Det bästa av två världar.
KRAM!!!

Jess:
TACK, oh vad glad jag blir över dina fina ord. De värmer!!
Sverie har förlorat sitt rosa skimmer för mig, numera ser jag det i ett mer klart ljus. Vissa saker är bättre där, vissa är bättre här.
Ja, täta sverigebesök är min räddning i tillvaron. Utan dem vet jag inte hur det skulle gå. DÅ kanske hemlängtan skulle slå till värre än ngnsin. jag är så glag att jag kan vara hemma så pass mkt och länge.
Hoppas du kan ta lite täta semestrar hem.
efter K...
Hmmm...
Tror faktiskt att hon rotade mig så pass att jag inte direkt ville flytta hem ens i början. MEN, det kan jag ha glömt bort.
jag vet att jag så gärna velat vara i sve när min syster fick barn samtidigt som jag. Jag brukade tänka att vi skulle vara mammalediga ihop o sånt...
Kram!!

Anne said...

Åh Annika vad härligt att du utvecklade och skrev mer om det här som du nunnade vid förra veckan. Jättebra! Har läst igenom inlägget två gånger nu.

Jag tror mycket på det där du är inne på också, att man i nåt skede kanske måste bestämma sig, släppa taget, sluta kämpa emot. Omfamna allting.
Visst är det skillnad och lite olika kvoter som du säger, att direkt veta att man ska stanna här "för alltid" och att det blir på ett helt annat sätt om man gifter sig med en amerikan. Har man tidsbestämda kontrakt och annat så blir ju nog livet i det nya landet mer som jättemånga aupair-år bara, spännande äventyr och då man tänker att man ska passa på. Det blir aldrig det där stora beslutet att nu ska vi bo här för evigt..

Även om vi är två svennebananer så har vi ju inga såna kontrakt utan kom hit på egen hand så att säga. Så det finns inga tidsgränser, det finns inget att falla tillbaka på i Sverige i form av jobb utan på det sättet bor och lever vi här som vem som helst. Det har nog gjort att jag aldrig riktigt kunnat identifiera mig med "rena" expats, då det känts som mycket skiljt oss åt och de haft andra förutsättningar och även inställning. Samtidigt som jag ju inte är gift med en amerikan heller och passar i den kvoten.
Jag trivs oerhört bra med precis allting, jag tycker jag landat och har ett liv här jag är tacksam över och en hemflytt känns mycket avlägsen eller t.om. konstig att tänka sig. Jag är i det där stadiet där jag accepterat mycket, inget är i nåt rosa skimmer utan vissa saker är bättre här, vissa bättre hemma. Så är det inte mer med det.
Däremot så är, som du vet och nu blir det tjatig upprepning, min stora utmaning den där känslan av tillhörighet i sociala sammanhang. Martin som jobbar har en annan identiet, dels har han en identitet via sitt jobb samt även den vägen fått kompisar privat osv. Jag har inte gjort den landningen och där kommer det ju in det här med barn och därför är det mycket upplyftande att igen höra dig skriva hur mycket det förändrades.

Jag har tänkt en del på detta och i ärlighetens namn har jag de senaste åren inte ens försökt skapa förändringar på sociala fronten, har inte ens försökt. DÄR tror jag mitt stora "släppa taget" ligger. Jag stretar emot. Jag jämför för mycket med mina vänner hemma, jag jämför vad jag har, är kanske rädd att de ska betyda mindre om jag får nya vänner här. Vissa mina vänner därhemma verkar också rädda jag ska "läman dem" och kan fråga ibland om jag fått nån ny som betyder lika mycket. Jag jämför för mycket, ingen duger, ingenting känns rätt, jag blir konstig, håller uppe en mur (och vem vill då närma sig mig). Sen blir det bara lätt att säga att det är så svårt...och man kan alltid skylla på en massa, men man måste ju ge och försöka.
Lång utläggning. Mitt sista släppa taget handlar nog om det och jag tror det kommer gå mycket lättare med barnet här. Jättebra inlägg som sagt!KRAM

Elisabeth said...

Absolut måste det vara annorlunda för er som bor i USA (eller vilket land det nu rör sig om) "på livstid"! Jag tänker ibland på delar av min släkt, som det var likadant för, fast med Sverige... När jag var yngre fattade jag aldrig det på något sätt, men nu undrar jag hur det kändes. Under en lång tid var det inte tal om att åka "hem" heller, dels för att det knappt gick, dels för att pengar inte fanns.

Anna said...

Ahhh!!! Lite osaker pa hur jag hittade denna blogg...formodligen fran nagon annans blogg men jag ar glad att jag hittade den. Ocksa bosatt i USA...dock i "borjan av min resa"...gift med en amerikan och har val inte riktigt landat an. Lite lagomt smagnallig och mer patriotiskt svensk nu sen jag flyttade hit i augusti forra aret an jag nagonsin var i Sverige. Hyfsat saker pa att jag ar enda svenskan i var lilla "hala". Uppskattade ditt inlagg om att landa. Det ar nog det jag vantar pa. Att kanna att jag har landat. Tack for en bra blogg.

Äventyret framtiden said...

Nu, så här sent inkommen i ditt inlägg, har du svarat på allas frågor och kommentarer som jag också hade, så jag har fått mina svar via dem.

Ett ärligt och intressant inlägg!
Kram!

Marianne said...

Ja du, det är en helt annan sak att flytta permanent för att man gifter sig, än att bo några år som expat. Som expat vet man ju att man är gäst, att man ska hem eller vidare. Man tar det som är annorlunda som en ny erfarenhet, det är allt. Men när man har flyttat permanent måste man TRIVAS permanent med det mesta också. Och det är en helt annan sak, som sagt.

Du Annika, kolla mitt inlägg i dag, där är en länk till Anns skrivarkurser, hon ger skrivarkurser på distans också genom brev. Så det blir privatlektioner, fast per brev. Och hon är JÄTTEBRA! DET är någonting för dig!

KRAM!

Humlan said...

Ett bra och intressant inlägg. Du skriver så bra och du beskriver så bra! Skönt att du kunde prata med Peter under de första åren och att du är där du är i dag.
Kramar!

Anne-Marie said...

Mitt i prick Annika! När jag kom hit fanns inga bloggar och jag fattade inte att det jag kände var helt "normalt". Jag hade flera år i början när jag jämförde Sverige och USA och precis som du kände, vann Sverige många gånger. Det var jobbigt, har jag nu insett i efterhand, att inte ha någon att prata med som kunde förstå vad jag upplevde. Sedan när jag kom i kontakt med dig, Anne och andra svenska USA-bloggare förstod jag att jag var helt normal och allt jag kände var sådant som andra också kände. DET var en stor befrielse att få det bekräftat. Stor kram!

Magdalena and Co in US said...

Fint skrivet Annika. Jag är i en period där jag rent ut tycker det är skitjobbigt och ensamt. Har inte skrivit speciellt mycket om den delen av att vara i USA. Nu har jag varit här kort tid jämfört med er, men första smekmånaderna när det kändes som semester är över. Kanske jag faktiskt ska skriva lite om de tuffa sidorna också. Många kramar

Musikanta said...

Bra att du inte gav upp - de första åren måste ha varit väldigt jobbiga för dig och Peter!

Det är underbart att se hur ett barn öppnar upp för gemenskap nu för tiden.

Även här hemma finns det ju mammagrupper och öppen förskola, där man träffar föräldrar med barn i samma ålder. I Mirrens fall har det lett till nya vänner där hon bor. Jag har själv varit med henne och sett hur bra det fungerar. Hon ser faktiskt fram emot att kunna ta del i aktiviteterna igen eftersom hon ska bli mamma igen i juli.
Intressant att läsa ditt inlägg!
Kramar från Ingrid

Annika said...

Anne:
TACK min vän!
Jo, jag visste att du skulle gilla det här inlägget, och det har så många av er gjort.
Det är inte lätt, som vi alla vet. Det går inte att landa över en natt, eller ens ett år.
Det är tufft, inget snack om den saken.
Precis, vid ngt tillfälle måste man släppa taget, acceptera sin situation.
När man gjort det blir livet lättare. Sverige är ju inte mindre närvarande för det. Kärleken till landet bli inte mindre. men det jobbiga och besatta försvinner.
Alla hinder sitter i ens skalle.
Du verkar ha kommit till insikt, och ser det hela balanserat. DET är bra. Nu har ni varit här så pas länge också och det hjälper till.
När bebin kommer så kommer du att komma in i en annan värld rent socialt, kanske inte direkt, men när Stella är sådär 5-6 mån och du börjar bli sjukt sugen på att träffa andra mammaor och barn.
Då finns det grupper du kan gå med i, och de är bRA. Sedan börjar folk att prata med en nybliven mamma ofta, de tittar ner i vagnen och frågar. Ofta andra som har bebbar också.
K gav mig de rötter jag har i USA och det är jätteskönt.
Sedan, jämför inte dina vänner hemma så mkt med de du får h
r. det ör olika nänniskor och en annan situation i ditt liv. Dina vänner därhemma finns kvar (men ngra kommer att falla bort, de har säkert redan fallit bort som du märkt).
Äkta vänskap består, och när ni ses igen är det bara att ta upp tråden igen. DET är härligt. Men, det ska inte hindra dig från att skaffa vänner här. nej aldrig.
KRAMAR i massor!!

Elisabeth:
ja, det är en annorlunda insikt då man "sitter fast" i ett land.
OCh ja, jag kan förstå att du numera tänker mer på hur din släkt kände då de kom till sverige. Ingen dans på rosor för dem heller.
oCH så hårt att inte kunna åka hem då de egentligen ville hem på semestrar och annat.
Tufft.
men jag antar att de alla landade efter x-antal år också.

Anna:
VARMT välkommen hit!!!
Roligt att du hittat mig.
Ja, att vara i början av resan är tufft, jag vet det.
jag minns det och jag glömmer det aldrig.
Det är inte lätt att landa i tillvaron. Allt ska jämföras in absurdum. Som tur är finns det bloggar och FB och annat numera där ni alla unga och nyanlända kan störa och blöta detta. det hade inte jag, och det hade varit så skönt om det hade funnits då.
Min tröst till dig ÄR att allt kommer att bli bättre.
Du kommer att komma in i samhället. Usa grows on you, it really does!
Jag ska absolut kolla in din blogg!! Det ska bli så intressant.
Varmt välkommen tillbaka hit!!!

Annika said...

Karin;
TACK!!
OCH bra att svaren fanns i inlägg och kommentarer.
Blir så glad över dina ord.
KRAM!!

Marianne:
Ja, det är ju det. Vi sitter liksom i en annan kvot. Det är bara att digga läget och göra det bästa av situationen.
OCH det gör vi ju.
Det har jag gjort. Verkligen vänt på steken till det bästa.

TACK, min vän!!
Jag tar dig på orden. Jag ska absolut anmäla mig till Anns distanskurs. DET skulle vara riktigt roligt!!
KUL!!
Kram!!

Humlan:
STORT tack!!
VAD roligt att du tyckte det!
Ja, det var inga lätta år det där direkt.
Peter fick ta en hel del klag och gnäll. Eller, han fick ta MKT!!!
Tur att han är den han är!!
KRAM!!!

Annika said...

A-M:
Nej, precis, då vi kom fanns inte den här tekniken.
OM den hade funnits då hade man ju blivit så "hjälpt" av den och andra som befinner sig i samma sits. Det är ganska intressant att kolla in bloggar skrivna av tjejer som är ca 20 år yngre än jag. de befinner sig där jag befann mig för 16 år sen. Mkt intressant att de del av hur de känner. Jag känner igen mig fr förr.
Ja, det är verkligen fantastiskt med vår bloggcirkel. Att kunna söta och blöta alla dessa tankar vi alla har.
GULD är det.
OCh, som sagt, man märker att man inte är knäpp eftersom alla går igenom detsamma.
Bamsekram tillbaka!!!

Magdalena:
TACK, vilka fina ord!
Nej, jag vet...det är inte lätt.
OCH allt har man inte direkt lust att blotta på bloggen heller. man har inge lust att bli privat så...
Men, ja, bloggar hjälper verkligen. Det är verkligen en styrka att ha denna bloggcirkel av anra bloggande svenskor i USA.
Trösten är, Magdalena, att det kommer att vända för dig också. Just den där ensamheten i början då jag stod utan jobb och vänner var tuff...det blev lättare då jag började jobba på alla sätt.
Stora kramar!!!

Ingrid:
Nej, ge upp kunde och ville jag inte. Jag kunde inte bara ta mitt pick och pack och dra. jag hade gjort det här valet med öppna ögon.
OCH det vände ju, om det så tog ngra år.
Ja, hemma är nog mammagrupper MKT större än de är här. En rikedom för alla som är hemma med bebbar och småbarn, liksom öppna fskl.
TACK för snälla ord.
Stora kramar!!!

Linnéa i Alabama said...

Oh, min kommentar måste ha försvunnit eller så blir den dubbel nu?. Men det jag sa igår var, TACK för ditt inlägg. Tårarna rann ner för mina kinder för jag känner igen mig SÅ VÄL i speciellt första delen. Även jag, skriver listor där Sverige vinner. planerar för en flytt tillbaka, klagar på allt inför Casey som tålmodigt lyssnar, ibland känns det som jag slåss mot hela USA! och då inser jag ju att det är en förlorad fight.

Fint inlägg och som peppar mig otroligt mycket.

Anonymous said...

Hej Annika och alla som kommenterat: Det har nog varit det intressantaste inlagget nansin. Kanske beror det pa NAR man emigrerar? Jag var 20 ar, landade med en duns i San Fransisco och allt var ett enormt aventyr. Jag har aldrig langtat till Sverige, bara till alskade familjen. Men vi har setts ofta, bade har och dar. Har ocksa funnit det mycket positivt att vara svensk i USA, bade socialt och pa arbetet. Det ar roligt att vara utlanning och lite udda! Min man ar "in the oil industry" och vi har bott over hela USA, Texas, NYC, Milwaukee !!! Fla, Ct. etc. Nu bor vi i en mycket liten hala i Vermont, kunde inte vara battre. Utom att vi fortfarande har massor med sno. Jag fann det sa intressant med era jamforelse listor, gar det egentligen? Man kan ju jamfora dar man bor just da/nu med Sverige, kanske inte med USA/Sverige, skillnaden ar ju sa enorm mellan olika delar av USA, Texas/Vermont - mitt huvud snurrar! VT ar likt Sverige pa manga olika omraden, det vaxer tom vitsippor, murklor och kantareller har!
Go Annika, jag alskar Din blogg och ar mycket avis pa alla blommor och trad. Kram, Ann i Vermont

Anna, Fair and True said...

Intressant läsning! En mycket jobbig period kan jag tänka mig (själv visste jag nog under mina år utomlands att jag nog skulle flytta hem så det slutade nog aldrig att vara ett "äventyr") men samtidigt konstigt om du INTE gått igenom det. Att emigrera som det ju faktiskt är ska ju inte vara lätt. Tänk ändå vilken tur att du kunnat åka hem minst varje år. Jag tänkte mycket på de stackare som kommer till Sverige och blir kvar här men som inte valt det egentligen. Sverige blir deras hem liksom USA blivit ditt men vissa av dem kanske inte ens kan återvända till hemlandet. Men på många sätt är du i en liknande situation för det är väl ändå ganska otroligt att ni skulle flytta till Sverige även om det är teoretiskt möjligt.

Vill Karolina bo i Sverige någon gång? T ex plugga här?

Annika said...

Linnea:
ja, den gjorde visst det...
Men, jag svarade dig ovan..
Jag KÄNNER så med dig. Jag minns ju tydligt hur det VAR!!
Ja, dessa listor...
JO, jag minns dem som det vore igår.
jag kan bara trösta dig med orden, det blir bättre!!
DET kan jag lova dig. Men, det kanske kan vara en liten tröst också att veta att det tar ett litet tag. Jag hejjar på DIG!!!
Stora kramar!!!

Ann:
MEN STORT TACK!!!
TACk för dina fina ord om bloggen. Böir så jätteglad.
Nej, plus och minslistorna är bara dumma egentligen. inte gagnar de ngn. Men, ja så resonerar/ade många av oss. Lite desperat de första åren är det ju.
Nu är jag bara så innerligt glad att jag landat så fint här och att jag trivs så bra.
som jag säger ovan har jag det bästa av två världar.
Intressant att du bott på så många olika platser i US. jag har bara bott här.
Snart kommer våren även till Vermont.
Förstår att det är svidande vackert på din plats.
TACK igen för fina ord!!
KRAM!

Anna:
Ja, det är ju skönt det där då man kan ta till sig länder och göra hela utlandsvistelsen till ett stort äventyr.
Så ska det vara om man bara är ute ngra år.
Ja, precis. DET var inte lätt de första åren trots att jag var här helt frivilligt.
Jag kan inte ens sätta mig i flyktingars situation etc.
Precis som Ann ovan skriver är det ju lite speciellt att komma från skandinavien i USA också. OCh sånt är roligt, och det tackar vi för eftersom det nog öppnat en del dörrar bara genom att vi kommer från norden.
Men ja, ngn dans på rosor var det inte i början.
Karolina skulle kunna plugga hemma. Vi har talat lite om HS år, men vi vet inte...Hon ska ju ändå flytta hemifrån då hon börjar uni...
Svårt det där. Uni i sve skulle hon nog kunna gå ngt år, men hon har ju verkligen siktet inställt på teater. Vi får se...

Linnéa i Alabama said...

Ditt inlägg förklarade det så tydligt, att det blir bättre. Oh vad jag längtar att inte "bråka" med usa längre!

Annika said...

Linnea:
TACK!!
Det värmer.
Jag bråkade också med USA på ett tröttsamt sätt i flera år. Men, det går över. Give it time, jag lovar!!!
KRAM!!!

Anna - Swaussie said...

Tack för att du delade med dig med detta inlägget. Det är ju inte lätt att byta land det är ett som är sant. Vi har planer på att åka tillbaka till Australien om ett år eller ett och ett halvt och jag tänker mycket på hur det kommer kännas. Att flytta permanent till andra sidan jorden. Läskigt men samtidigt så spännnade.

Annika said...

Anna:
OH, you bet!!
Varsågod!
Det är inte lätt att invandra, det är så svårt. man kan tro först att det SKA vara lätt, men det är det inte. Det tar år att finna sin plats.
Ja, läskigt medn spännande för er. Bloggen kommer då att betyda mkt för dig!

anydaynow said...

Intressant läsning! Jag tror aldrig riktigt att jag kommer känna vad som är "hemma" för mig - det är som att det alltid kommer vara uppdelat på två platser, där en bit saknas. Kanske blir det bättre när man får barn. Jag hoppas det.

Annika said...

anydaynow:
Välkommen hit!!
OCH tack!
Att finna sig tillrätta är verkligen inte lätt. jag vet det. Numera har jag två hemma, ett här och ett i Sthlm, men det TOG tid att komma till insikt. DET gjorde det verkligen.
Dimman lättade absolut då jag fått barn.
Men, visst, man är och förblir invandrare på gott och ont.
Ska spana in din blogg!!
Välkommen tillbaka!