Wednesday, September 22, 2010

Viktsnack...

Igår hade jag sällskap på min PW av min granne, Ingrid. Det är trevligt att ibland ha någon med sig under arla morgonstund på min dagliga motionsrunda. Visserligen sinkar sällskap min takt litegrann, men det gör inte så mycket.

Ingrid och jag talade som så många andra kvinnor gör hela tiden, världen över, om vikt. Detta outtömliga ämne. Hur kommer det sig att vi tjejer kan sitta och prata dieters för och nackdelar i timmar? OCH hur kommer det sig att så få av oss kvinnor är nöjda med vår vikt?
Jag är en av dem. Visserligen har jag skalat av mig en hel del sköna kilon nu, men jag pressar gärna ner det lite till. Med nöje...

Eller, förresten, med nöje och nöje...???
DET är fasiken inte KUL att hålla diet, att räkna kalorier att veta att DEN KAKAN FÅR JAG INTE TA!!!
Att tom räkna fruktintaget under en dag. Egentligen är det totalt värdelöst.
Varför kan vi inte få ÄTA VAD VI VILL, NÄR VI VILL UTAN ATT GÅ UPP I VIKT? Varför måste minsta lilla utsvävning ständigt följas av dåligt samvete?
Det är inte konstigt att ätstörningar av allehanda slag är ett stort problem.
I alla åldrar.




Varför kan jag inte äta 6-8 skivor bröd om dagen(brödinstitutets (tack olgakatt för info om rätt inst.) rekommendation anno dazumal)? Varför kan jag inte få äta bullar? Varför kan jag inte ta en bit av chokladen som ligger i skåpet redan på onsdagen? Varför måste jag alltid vänta till lördagen?
Bredvid mig går Ingrid, tio äldre än jag. Jättesnygg, smal och i sådan god form. Visst, hon är likadan som nästan alla andra kvinnor jag känner, dvs hon tycker hon är för fet. Det är hon inte. Hon vill gå ner 5 kilo. Nästan alla jag känner vill gå ner två, fem eller tio kilo fastän de redan ser bra ut.
Ständigt kaloriräknande för vissa, avhållsamhet från kolhydrater för andra, lo-fat för ytterligare ett stort gäng, tallriksmodellen, South Beach, GI, LCHF, viktväktarna and what not.
Gud vad tröttsamt det är.




En gång för mycket länge sen såg jag en film som hette "Defending Your Life" med bla Meryl Streep. Jag minns inte så mycket från den filmen, men en sak minns jag-- DÅ Meryl kommit till himlen efter att hon dött och stod framför S:t Per frågade han vad hon ville göra nu när hon var i det eviga riket. Svaret kom blixtsnabbt i stil med: Äta, äta och äta och inte gå upp ett gram. Och sen äta ännu mer, och sen lite till.

Hela livet pågår detta. Kampen mot kilona.
När jag var yngre var jag smal, utan minsta viktproblem. Det ändrades efter att jag blev gravid, då kom kilo på kilo...
Det nöp jag tag i med hjälp av Viktväktarna den gången. Men sen har det alltså varit denna ständiga vågskål av för och emot. Att ständigt tänka på vad som åker in i mulen. Att inte äta pasta till köttfärssåsen, att avstå från ris. Potatisar ett no-no??? Det är ju så förbannat trist i långa loppet.
Ständigt känna sig ”fröknig” då man äter lunch ute:
A salad. Dressing on the SIDE, on the SIDE, please...
Tittar man sig om ser man säkert en man som lassar in en stor hamburgare med en hop pommes utan att bry sig. Sedan kommer ens egen grilled chicken salad in med dressing on the side som man försiktigt doppar gaffeln i var femte tugga. Efteråt är man så frusen att man måste ta en varm dryck för att få upp kroppsvärmen.
Sure, you’ll lose the weight! OF course you do! Det gör man om man följer sin diet. Men hur KUL är det?
Alternativet vill man ju inte heller ha precis. Jag vill inte bli fet igen, men jag är rätt less på kvinnors, inklusive mitt eget, ständiga tänk på vikten.


Som Ingrid säger, man ska LEVA! Man ska NJUTA. OCH till stor del är livet god mat och dryck i trevligt sällskap.
Yes, ain’t that the truth...

Visst, efter ett tag blir det en livsstil då man gått in på en ny väg. Då man lagt om sin diet. Visst, jag mår bättre nu, jag är snyggare och lättare.
Samtidigt är jag blir så LESS på allt vikttugg hela tiden, i alla tidningar och i media.
När jag tänker efter har jag hållit diet under hela Karolinas liv, på ett eller annat sätt. Frågan är vad man är för förebild? INTE så att jag talar om för HENNE vad hon ska äta och inte äta. DET tugget får hon känna av tids nog iallafall. Det behöver hon inte ta del av nu. Alls. Undrar dock vad jag undermetvetet gett henne för syn på kroppsuppfattning och vikt?

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget annat än att jag skulle önska att man fick äta precis vad som helst, precis närsomhelst utan att gå upp i vikt. Vi borde få bestämma vår vikt en gång för alla, och sen skulle vi få stanna där...alltid. Så länge vi lever.

Ingrid nämnde något om klimakteriet och viktuppgång. DÅ lyssnade inte jag...


Varför kan man inte unna sig en kakbit ibland???

Alla bilder från nätet.

31 comments:

Taina said...

Gud så jag håller med dig! Jag är också urless på att lyssna på detta vikttugg som pågår överallt och jämt. Själv har jag inte jagat efter detta speciellt mycket. Jag väger mig aldrig. Men det betyder inte att jag inte tänker på det. För det GÖR jag. Är livrädd för att bli fet och ser att en del av min familjemedlemmar är redan överviktiga. En del har kämpat med vikten hela livet. Nu är jag ingen storätare men ÄLSKAR smågodis. La av i 3 år. Åt inte en chokladbit ens. Det var mest för tänderna då, men oj vad sötsuget försvann nästintill helt då. Det är en vågskål. Äta eller inte äta. Always.

Klimak...det kan jag inte ens stava till och tänker inte lära mig heller!!!

KRAMAR!!

Mrs Clapper said...

Jag står lite på utsidan och tittar på när det gäller de diskussionerna. Jag kan INTE förstå hur man inte äter det man vill. Själv har jag ju, helt galet, mycket allergier vilket gör att min kost är extremt begränsad. Vilket innebär att det inte finns något godis, kak-bak-tårtverk jag kan äta osv. Jag kan inte förstå när man avstår när man kan. Jag hade kunnat ge allt jag äger för att kunna äta en marabou mjölkchokladkaka (250gr såklart då)... Nej man ska unna sig och njuta av allt vad som finns!

olgakatt said...

Brödinstitutet var det som annonserade om skivorna, inte Socialstyrelsen... Det var ett missvisande selektivt utdrag som en smart reklamkampanj fick svenska folket att gå på det!

Bortsett från det så har du helt rätt om vikthysterin.

Man kan äta allting men inte alltid. Blunda för reklamen, läs innehållsförteckningar, drick aldrig läsk så kan du visst äta en kaka ibland! Utan att gå upp i vikt!
Industriprodukter, fr a i USA, har många tomma kalorier, det är dom som man ska hoppa över!Low fat är ofta ersatt med high sugar!

Jag tycker du är duktig som tycks hålla en långsiktighet i dina matvanor. Det är oftast inte fallet hos bantare.

Miss Marie said...

Jag har väl aldrig riktigt diskuterat vikt och dieter, jag finner liksom inget intresse i det, men jag vet många kompisar som kan prata länge o väl om det! För mig spelar det ingen roll vilken vikt det står på vågen, huvudsaken är att jag mår bra och att jag kan göra vad jag vill. Tror inte det är nyttigt (för hjärnan o självkänslan) att hela tiden tänka på vad man INTE får äta! Det är tärande... Men jag är glad över att du mår bra och är glad över din viktnedgång! Heja Annika!

Erica Pettersson said...

Ja, att kunna äta vad man vill, när man vill vore rena drömmen :D
Jag hör tyvärr till den delen av befolkningen som "går upp genom att titta på en godisbit" ;P
Däremot tror jag att jag aldrig skulle klara av att gå på någon typ av diet, eftersom jag inte skulle klara av att utesluta någonting ur kosten. Men det går nog bra ändå. Jag känner mig lite stolt över att jag för några år sedan lyckades gå ner 14 kg på 3 månader endast genom en promenad per dag och vanliga måltider. Jag fortsatte att äta precis som vanligt, det enda var att jag inte åt godis eller något sådant mellan måltiderna. Brukar ju oftast vara sockret som är "boven"...
Håller med om att media är en stor bidragande orsak till allt detta angående vikt och "hur man ska se ut".
Jag håller med om att det vore rena drömmen om man fick bestämma vad man skulle väga, och sedan stanna där :D

Hoppas att du får en bra onsdag!
MVH /Erica

Elisabeth said...

Jag är TOTALT, och då menar jag verkligen TOTALT ointresserad av allt vad dieter heter. Skulle andra börja prata om det slår jag mest dövörat till, tänker på något roligare och försöker sedan få in samtalet på något annat ämne, för mitt intresse av GI och allt annat i samma stil är verkligen NOLL.

Men visst finns en stor vikthysteri. I Sverige även sockerhysteri. Barn ska inte få tårta när de fyller år, utan stället festa på grönsaksstavar och grovt bröd ungefär. (Och för övrigt är det som kallas grovt bröd i Sverige inte alls speciellt grovt, i jämfört med grovt bröd i en del andra länder.) Det gör mig verkligen trött!

Annika said...

Taina:
Visst blir man trött på det. Inte minst blir jag trött på mig själv!
Just detta att ständigt tänka på det. Som en boja runt foten...
USCH!
Jag vill inte bli fet, för aldrig det...
Inte.
Visst är det en vågskål. En trist sådan...
Klimakt**etc vill jag absolut inte tänka på..
NO way!!
Kram!!

Mrs C:
Shit vad du måste hata att höra detta. OCh vad du måste tycka vi andra äör knepiga.
Jag förstår att att man tänker så när man har matallergier av ellehanda slag.
Skulle ösnak att du fick trycka i dig en 250 grams chokladkaka!
Kram!!

Olgakatt:
TACK!! Det visste jag inte!! Men nu vet jag. Ska ändra i texten genast!!
Ja, jag minns den där kampanjen! Lite komiskt.
Jo, jag tycker nog jag är rätt viktupplyst efter alla dessa år, och med en syster som är dietist. Jag dricker tex aldrig läsk, i princip, bara coke zero då jag äter lunch ute.
Precis, lo-fat har ofta mkt sötningsmedel. Så sant. Så visst gäller det att se upp!
Men tröttsamt ÄR det.
Jodå, jag har nog "koll" på vikt och kost och motion och annat. Ett intresse, kanske, men också ngt som retar mig emellanåt. jag blir så TRÖTT på det...

alegni said...

amen to that. det här med vikt upptar en stor del av mitt liv. jag tänker ständigt på det, förutom de stunder när jag äter, för just då lyckas jag glömma bort att jag borde tänka på vad jag stoppar i munnen. det är så dags efteråt när samvetet och förståndet gör sig påminda. och trots att jag hatar att var tjock lyckas jag ändå inte hålla bort de där kilona när jag väl fått dem att tillfälligt försvinna. varje gång jag lyckats gå ner lovar jag mig själv att aldrig gå upp igen. pyttsan heller, det behövs inte mer än en slapp sommar så sitter jag i samma tjockbåt igen :(
arrgh... och nu ska jag gå ut i köket för att steka plättar/pannkakor till mina tre män som är ute och skyfflar betong...
kram

Annika said...

Marie:
DU har precis rätt inställning!!
Precis sådär ska man tänka!!!
BRA!
Min kan ofta vara en boja runt foten, ngt som ständigt finns med mig. Skittrist faktiskt.
Du har en supersund inställning!!

Erica:
men det var ju helt otroligt BRA jobbat av dig att gå ner 14 kilo genom prommisar och vanlöig kost, minus snacksen!
YOU GO!!!
Skitbra. Sådär ska det ju gå till egentigen. man ska kunna äta allt, men strunta i godis etc.
Men visst, vissa har lättare att gå upp.
Och visst skulle man önska att man fick äta vad man ville när man ville. Tröttsam cirkel att inte kunna göra det.
ha en fin dag!!
Kram!!!

Elisabeth:
GUD vad skönt det låter att vara som du!!
Berfriande! Skulle också vilja känna så.
men visst är dietsnack trist...Jag håller med. Försöker verkligen att inte mässa själv...
HAHA, ja nog kan jag tycka sockerhysterin har gått långt också. Kom igen, liksom!! Ät det, men med måtta!! Jag vet!!
Jag har ju mina välsignade lördagar :-)
Och ja, brödet i Sverige är bra, men det är sååååååå mkt bättre på andra ställen i europa. FOR SURE!! DÄR kan vi snacka grovt bröd!!

Annika said...

Ingela:
Det är fan som en boja runt foten. den släpper aldrig. OCH den är ständigt med oss. Gudvad trött jag är på det.
Alltid detta tänk: ta inte av det, ta av det istället. nej, du kan inte köpa en twix. Nej, du ska inte äta av det hör riset...
GAAAAHHH!! Blir tokig!!
Men det är en evig balansgång. SOM så många av oss går hela tiden..
Stek du pannkakor, Ingela...
Stor kram!!!!

kalaslotta said...

Ja du, vi är så hjärntvättade som kvinnor...såg en kampanj med vanliga modeller och reagerade på det och trodde att det var plus size...helt sjukt...

Jag har väl aldrig bantat på riktigt men jag tränar som en tok för att kunna äta vad jag vill. Just nu äter jag glass varje kväll..inte bra men när jag tar ut den ur frysen så frågar jag om jag verkligen vill och ja, tänk, jag vill.

Ju mer jag tänker på att äta mindre socker och kolhydrater så slutar det alltid med att det slår åt andra hållet...jag frossar.

Nä, jag ska äta när jag är hungrig, vad jag vill och framförallt träna. Då mår jag som bäst.

Annika said...

KalasLotta:
Visst är vi!
OCh vad tröttsamt det är för oss. Hela tiden.
hela tiden den boja runt foten...
Alltid detta tänka på rätt och fel...
Usch, jag vet hur lätt det kan vara att frossa i sånt man gillar. Jag ahr ju själv gjort det. men, jag tycker att KAN man göra det (vilket du kan) så GÖR DET!!! Utan dåligt samvete!!
Träning ja, det är verkligen en lisa för kropp och själ. JAG HÅLLER MED!!! Om jag inte får träna, springa, gå...mår jag dåligt.

Desiree said...

Jag tror faktiskt att man inte ska gå på diet hela tiden utan hålla det till en viss tidsperiod och sedan hitta en livsstil som funkar. Jag har slutat räkna fruktintaget och tycker faktiskt att jag får unna mig så mycket frukt och grönt som jag vill tills jag blir mätt och nöjd. Däremot socker, godis och kakor sparar jag tills helgen men i övrigt äter jag regelbudna måltider och äter tills jag blir mätt och nöjd. Det är ju faktiskt så som din vän Ingrid säger att man måste få LEVA också. Jag tror man också får mer absistens om det är mycket som blir förbjudet. Jag försöker att äta så nyttigt som möjligt men att leva utan bröd och andra kolhydrater vägrar jag.
Kram!

anna of sweden said...

Sällar mig i sällskapet som aldrig pratar dieter. För jag gör faktiskt aldrig det. Särskilt inte sedan jag blev mamma. Är livrädd för ätstörningar och det krävs inte mycket för att trigga igång sådant hos en ung tjej eller kille.

Och du. Vad bra att vi kommer att ha stöd i varandra om några år när våra bloggar kommer att handla om klim......et och sådant. :D

Big huggies!

Annika said...

Desiree:
Jag tycker det verkar som om du hittat en sådan bra balans.
jag tycker nog att jag hittat en hyfsad balans också, men ibland blir jag bara så trött!!
Att räkna fruktintaget är fanimig sjukt. Funderar helt på att sluta sitta och noja över det.
Faktiskt.
YES, jag äter det goda som godis och annat på lö och frekväll. Funkar för mig. Skulle inte vilja vara utan det. Inte heller skulle jag vill ge upp carbs, belive me!!
KRAMAR i massor!!

Anna Swe:
Exakt, och jag är rädd för vad jag undermedvetet kan ha överfört på min späda lilla tös.
Det känns inte så bra. faktiskt.
Men som tur är är hon sund och nojar noll.
Men det är så lätt hänt, så lätt hänt att de kan börja noja över sin vikt och vad de äter.
HEHE, jag stängde av öronem då hon började snacka om klim och viktuppgång o bla bla...
VILLE INTE HÖRA!!
Men visst ska vi stötta varandra om ngra år...
IRRRK!!
Huggies!!!

Brysselkakan said...

Usch... detta tog mitt i prick efter en god lunch men käraste väninnan, visserligen thaimat men sedan hamnade vi på vårt favorit glass ställe... det som börjar på H... och jag åt crepe med glass... och vispgrädde...
Nä, önskar att det var som innan jag fyllde sådär 28-29, då kunde jag äta vad som helst, inget märktes. Nu... ja, det får väl bli en runda PW i kväll oxå!!!

Och det där med klim... nä, det skiter vi så länge!

Annika said...

Brysselkakan:
Live and let live!
Kan jag tycka.
Livet är goda vänner, och med godda vänner följer god mat. Socialt liv och mat går hand i hand.
Så less på detta vikttänk hos oss alla. Mig själv inte minst.
Låter som en supergod lunch du åt fö...
Jadu, klim lämnar vi därhän ännu ett tag, gulpers!!!

alegni said...

idag åt jag faktiskt inte lika många som jag brukar... ;)

Anonymous said...

Detta outtröttliga ämne...
Ta vilken veckotidning som helst."Banta si o banta så", på nästa uppslag "Baka helgens godaste kaka". Inte lätt.
Läste precis om en tjej som var plusmodell. Hon var 1.70 o vägde 62 kg. Plusmodell??????
Jag har ju, som du vet, pendlat mellan stort o hysteriskt smått, men har nu insett att jag inte orkar längre.
Ja, visst skulle jag vilja, o behöva, gå ner 5 kg men jag skulle aldrig, never ever, kunna avstå från pasta, potatis, ris, godis o kakor.
Har förresten precis bakat en kaka o gissa vem som slickade bunken?? :-)
Kramar från Anette!!

Anna, Fair and True said...

Jag tänker t o m på detta nu när jag är gravid. Nu om någon gång kanske man borde slappna av. Men jag gick ner några kilo innan graviditeten och gillade vikten jag hamnade på. Och nu går jag upp igen. Såklart. Man SKA ju gå upp. Hittills har jag gått upp 7kg vilket är helt normalt för v 25 men jag tycker ändå det är lite jobbigt dumt nog. Jag hoppas i alla fall att jag inte går upp 20 kg utan skulle nöja mig med 12-15 kg totalt!

Saltistjejen said...

Hm jag håller med om att det är svårt rent generellt att inte fokusera på detta med kroppssidealsfrågor när man ständigt matas med sådant i medier. Reklam, tidningar, vilken film som helst med supersnygga skådisar etc etc... Men jag trro att det därför är oerhört viktigt att vi som föräldrar pratart med våra barn tidigt tidigt tidigt om att MAN DUGER SOM MAN ÄR!!!!! inte bara pratar om det utan visar det också. Att detta gäller ALLT! längd, vikt, husfärg, kön, bakgrund, nationalitet, pratiga, stora, små...... allt allt allt! Så länge man försöker vara en BRA PERSON spelar det ju ignen roll om man väger ett par kilo för mycket eller för lite. rtycker iallafall jag. MEN jag är medveten om att det är lätt att sitta och säga och tänka så när man som jag aldrig har jaft problem med vikten. Jag inser ju rent logiskt att det kan vara ett litet helvete för personer som gör allt men ändå känner sig "misslyckade" vad gäller vikt och kropp. Tyvärr tycker jag faktiskt det är sorgligt att så mycket fokuseras kring detta FÖR så länge man INTE är sjukligt överviktig (och det är faktiskt FÅ trots allt vad media skriver) så är ett par kilo övervikt inte ohälsosamt faktiskt! Det finns t o m forskning som visar att det är mer skadligt (för hälsan) att väga för lite än att väga för mycket. OBS! Detta handlar nu inte om extrema kilon hit eller dit utan om att ha ett par kilo för mycket eller för lite till sin vikt och kroppsbyggnad. Men sådan forskning kommer sällan fram i media. Tyvärr. För nu är det "inne" att ALLA ska äta och leva hälsosamt och gör man inte det till 100% så är man en riktig looser. Vet inte men självklart ska man försöka äta sunt och hålla en bra vardaglig inställlning till kost och annat. Men som livsnjutare måste jag säga att jag ändå hellre skulle ta ett par kilo till om det kan medföra att jag kan fortsätta njuta av livets goda. faktiskt. Just nu r inte just kilona mitt problem utan att jag känner att jag är i dålig form. Rent konditionsmässigt. Det är DÄR jag skulle vilja förändra. och började ju springa igen men det kom liksom av sig under dagsiveckan som var stängd samt inskolningen. Hoppas nu att man kan ta upp träningen igen. Snarast! Jag ställde mig förresten på vågen härom veckan (mest för att väga E) och insåg att jag gått ner sjukt mycket! Alldeles för många kilon!!! Kan låta som ett lyxproblem för er som håller diet, MEN betänk att dessa kilon handlar om MUSKLER! Jag är säkerligen mycket mycket fetare och har en mer ohälsosam kropp idag än för ett par år sedan trots att jag då säkert vägde 8-10 kg mer! men detta var muskler!!! Tänk på att muskler väger ungefär 3 ggr mer än fett! Så njae, vikten säger ju egentligen inte så mycket...??
Vad jag skulle önska nu är att få bort allt "flubber" som jag har på diverse ställen. haha! Vi får väl se hur det ska gå. MEn som sagt, hellre är jag faktiskt lite flubbrig och får njuta av sådant jag vill njuta av än att vara slim och slank men utan att kunna njuta. man lever vara en gång (tror jag) och om man inte får njuta av livets goda då när ska man då göra det??? tids nog blir man ett benrangel... ;-)
Men jag måste säga att jag är imponerad av ALLA som verkligen har karaktär att träna regelbundet!
STOOORA KRAMAR!!!!!!

Petchie75 said...

INtressant inlägg och det är ju så sant! Jag pratade senast idag med en fd kollega om vår vikt över en lunch. Sedan tog vi varsin efterrätt och skrattade ;-) Jag är inte intresserad av dieter men vet att jag borde motionera mer. Det är så himla tråkigt när man inte kommer i sina gamla kläder :-( När jag var yngre kunde jag äta hur mycket som helst och var ändå smal, men 30+ funkar det inte längre...
KRAM!

Sporty Spice said...

Jag äter precis ALLT jag vill!!! Sen hör ju till saken att jag inte VILL äta snabbmat, skitmat, mat drypande av fett eller socker, mat som gör en däst och seg. Jag mår bäst av att äta som jag gör, och då vill jag såklart äta just så. Så ser jag på det.

Sen tror jag att det handlar om att hitta balans. Att visst kunna äta en bit choklad då och då. Förbjuder man sig det eller får dåligt samvete av det är det dömt att misslyckas. Hemligheten är nog att ändra sin inre röst: att sluta klanka ner på sig själv, säga åt sig själv att man är ful och fet. Jackie Warner gjorde en bra grej på senaste Thintervention. Hon lät deltagarna ta med en bild på sig själva som barn och sedan frågade hon om de skulle säga till det barnet att hon var ful och fet. Självklart inte. Och man måste komma ihåg att så man pratar till ett barn ska man även prata med sig själv.

Och angående klimakteriet. Man går INTE upp i vikt under klimakteriet. Däremot ändras hormonerna så man måste anpassa sin kost och aktivitetsnivå efter det.

Desiree said...

Annika, det är sjävklart du ska sluta räkna fruktintaget. My god någonstanns måste ändå gränsen gå och jag tycker att du ska kunna äta så mycket frukt du vill. Du är inte överviktig du behöver inte tänka på varenda kalori! Tänker man för mycket på allt man stoppar i sig hela tiden så blir man nojjig. Så länge du äter sunt i stort sett och kör dina PW samt har en dag i veckan för godis, sött och lite lyx så ska du under resten av veckan kunna äta normal mat och av allt.
Du är ju jättefin som du är nu och du har ju redan gått ner massor.
:-)
KRam!

Anne said...

Jag tänkte också på det jag såg Sporty Petra skrev, att klimakteriet leder inte till uppgång i sig utan bara att man måste anpassa kost och aktivtetsnivå efter hur mycket mindre energi kroppen behöver. Så har jag också förstått det. Redan som 35-åring behöver t.ex. min kropp mindre kalorier än vad den gjorde som 25-åring, så anpassar jag inte det går jag upp i vikt bara av att "leva som då jag var 25".
Bra inlägg annars Annika, väldigt bra faktiskt. Jag håller så med dig, visst är det tröttsamt med det här viktsnacket och ända fortsätter man ha det. Som du säger också, man vill vara en bra förebild för sina barn också.
Vikt, kilon, självbild och allt det där är viktigt för mig. Jag ska inte sticka under stol med det, det är en känslig punkt, det är av en kamp osv.
Nu när jag är gravid och just nu när jag mår pissdåligt så orkar jag ingenting. Jag tränar ingenting, jag försöker komma ut på långsamma promenader men det är svårt. Kroppen reagerar inte som jag vill och det gäller ju att inse att det här är en tid i livet då man måste lyssna på kroppen och inse att det inte är som vanligt. Men det är svårt, framför allt att inte kunna röra på sig. Jag hoppas att det här hemska illamåendet och tröttheten ska ge med sig snart så jag kan bli mer fysiskt aktiv igen. Jag saknar det verkligen. Har börjat med yoga-dvd och det har faktiskt hjälpt lite mot illamående också, så ska fortsätta med det känner jag.
Jag kan känna väldiga skuldkänslor över att känna så här dubbelt mot min kropp, samtidigt så är jag så tacksam, glad och lycklig över att vara gravid och förhoppningsvis få ett barn snart. Samtidigt känner jag starkt att det här med att vara gravid inte är min grej, jag vill till målet liksom och ha belöningen. Vissa säger ju de älskar vara gravida, själva tillståndet. Jag tycker hittills i alla fall, känslan att inte ha sin kropp för sig själv, känna hur den förändras är rätt jobbigt faktiskt. Känns lite tabubelaget att säga och prata om det här. Man ska ju vara tacksam, vilket jag är. Djupt tacksam.
Många säger det förändras längre fram, att man mer kan omfamna graviditetens kroppsliga förändringar när man mår bättre och när man även kan känna livet inuti.
Babbel, babbel och jag kom ifrån ämnet lite.
Himla smarrig bild på chokladbakverken förresten!
KRAM

Anne-Marie said...

Vilket bra inlägg! Jag har alltid haft svårt att relatera till kvinnors viktprat eftersom jag, när jag var yngre, alltid vägde för litet. Jag var väldigt smal när jag var i 20-årsåldern. Alltför smal. Om jag inte åt ungefär vid samma tidpunkt märkte jag att jag faktiskt tappade vikt. Sedan när jag passerat 30 hände något i kroppen. Jag kunde till och med gå upp litet i vikt. Det var bra eftersom det inte är bra att vara för smal. Sedan jag kom till USA har jag fått tänka mer på vad jag äter och jag har gått upp i vikt här. Det har säkert delvis med åldern att göra men dels tror jag att det också har att göra med den typen mat som finns i USA. Vi som bor här får inte glömma bort det. Jag gjorde en ordentlig "insats" under sommaren och uteslöt allt som innehöll "high fructose corn syrup". Jag läste alla innehållsdeklarationer och började köpa mer ekologisk mat som inte innehöll särskilt många tillsatser. Jag har märkt att jag har gått ner litet i vikt sedan den förändringen. Jag blir mörkrädd ibland när jag ser alla överviktiga ungdomar på skolan där jag jobbar. Det finns nog hur mycket som helst att skriva om det här. Kram!

Millan said...

Sa sant som det var sagt!! Det ar en riktigt vagskal det dar med vikten. Egentligen ar det ju trots allt sa att det inte finns sa manga som ar naturligt smala. Borjar man kolla pa dem omkring sig som ar smala sa tranar de sakert ratt hart och ar forsiktiga med maten. Vissa lyckostar finns det ju dock.. men inte sa manga kanske.
Jag har latt att ga upp i vikt och ratt sa latt att ga ner ocksa. Men jag alskar mat och tycker att livet blir skittrakigt om jag dels inte far unna mig nagot, och dels inte far laga nagon god mat. For matlagning ar sa skoj tycker jag!

Men... samtidigt sa trivs jag inte med att vara modell storre!! Jag mar daligt nar kilona laggs pa och jag kanner mig ohalsosam!

Jag gick ner 15 kg med viktvaktarna for 8 ar sedan. Jag blev helt galen.... blev radd for att stoppa nagot i munnen utan att forst ha koll pa exakt hur manga points det inneholl. Inte bra!

Nu forsoker jag att ata nyttigt i veckorna och ata 'vad jag vill' pa helgerna och tranar mer an jag gjort pa lange. Men..det gor egentligen bara att jag star still pa min nuvarande vikt. Och egentligen skulle jag vilja ga ner 5 kg... De dar magiska 5 kilona..

Jag tycker du ar helt otroligt 'duktig' som ar ute och powerwalkar varje dag och aven gick ner sa mycket i varas! Men visst ar det trist att man inte kan unna sig lite mer godsaker utan att det genast syns pa vagen!!

Kram Millan

Annika said...

Ingela:
HIHI, det var ju bra det då ;-)

Anette:
Jag vet. Det är verkligen helt galet vad vi ödslar tid på att tänka på det hela.
Och ja, sen som du söger blandas bantning med kakrecept i många tidningar.
Du är en av dem som inte behöver gå ner i vikt. SÅ njut av dina kakor, och skitbra att du slickade bunken ren!!
Nej, nej...jag skulle inte heller kunna ge upp de livsmedel du nämner. Aldrig.
Kramar!!

Anna FT:
Du ser, tom när man är gravid tänker man på det. DET gjorde jag med.
Kan ju vara bra att tänka på att inte vräka i sig för mkt godis etc, men annars? Tjaa...vad kan jag säga? Att du inte SKA tänka på det för mkt. Tolv kilos uppgång är helt normalt. Jag gick upp 22, men då var jag sängliggande i en månad + fick pre-eclampsi.
Nej, Anna, njut av att vara gravid. Fullt ut. Även med mat!
Kram!

Annika said...

Saltis:
Visst är det så!
OCH det tror jag att de allra flesta fldrar gör. Det är så mkt som är fejkat och onaturligt, och faktiskt tror jag även att ungarna ser det. OM de blivit upplysta på rätt sätt.
Men sen tror jag att det blir värre i tonåren då de börjar jämföra sig med kompisar och kanske även med stjärnor.
Ingen lätt balans det där.
Så sant då att de som nojar mest är de som bär på en liten övervikt. En vikt de lätt skulle kunna leva med, och leva gott utan att stupa på sjukdomars brant.
Sen är det ju rätt det du sägerom undervikt och sjukdom att det faktiskt är en farligare kombo i mångt och mkt. Ja, dvs om man inte är sjukligt överviktig för då tippar det nog värre åt sjukdomar.
Kort sagt borde man acceptera sdin kropp, men det är så völdigt få som gör det ocj är nöjda med den. Så sorgligt är det.
Fast jag gått ner så pass mkt som jag gjort vill jag ner ännu lite till...
Och det är det som gör mig så less...
Varför kan man inte bara få äta det man vill? OCH varför kan man inte slippa bojan runt foten.
KRAM!!

Annika said...

Petra H:
Jag vet, tröttsamt, elelr hur?
Men det var ju bra att ni kunde garva åt det hela och att ni tog in dessert.
Visst är det en boja, dock. OCh ja, precis vid 30 märkte jag skillnad också. Innan dess var det bara att trycka i sig.
Trist, men sant...
Kram!!

Sporty:
det är bra att du ser det så. Det funkar ju bra för dig och du har hittat en bra väg att gå. Låter underbart.

OCH det är SÅÅÅÅ sant det du säger om balans och att verkligen inte förbjuda sig själv godis, om man vill ha det.
OM man gör det tror jag också att det blir pannkaka i slutändan.
MÅSTE se det programmet, men har inte hittar det On Demand. Ska kolla igen. Bravo brukar ju köra maratons. Är så nyfiken på det.

Ja, det är nog sant att det inte blir uppgång per se iom klim.men sant är nog att det är väldigt svårt att hitta balansen då man ska lägga om kost och träning igen.
Det är väl där de flesta faller och börjar gå upp i vikt.
Aja, ser inte fram emot det hela no matter what...

Desiree:
DIN GULLIGA GULLIS!!
TACK för peppet!!
Och ja, att räkna fruktintaget under dagen är lite vrickat. jag vet det...ska sluta med det.
TACK, du har så rätt!!
Bamsekramar!!!!!!

Annika said...

Anne:
Ja, och det är ju en smal spång det där, och det är väl just därför så många går upp i vikt då de kommer in i klimakteriet. Inte lätt att plötsligt inte kunna äta som man har gjort länge.
Usch, jag sder verkligen inte fram emot att komma dit. Viktuppgång eller inte...
Visst är det ett tröttsamt tugg. Alltid denna vikt, alltid dessa nekanden till godsaker etc.
Tröttsamt.
Kan vi inte bara få äta vad vi vil och vara glada, och slippa den ständiga fotbojan?
Det är det jag är så tröt på.
Som jag skrev har jag mer eller mindre hållit diet sen K föddes, och visst kan jag oroa mig för vad hn undermedvetet har fått för bild.
Jag tror närmligen aldrig att en ätstörning ligger långt borta, för ngn.
Anne, för dig just nu är det nog bara att lyssna på kroppen. Jag minns själv hur sjukt trött man var i början av grav. Och hur illa man mådde.
Sen i andra trimesterm blir det ju absolut lättare.
Men, det är som Anna FT skriver ovan, att inte ens under graviditeten kan vi koppla av.
Galet.
OCH att vänta barn, just själva graviditeten behöver man ju inte älska. Det är ju resultatet som räknas. It will be better, promise!!
Jag lovar!! Den första trimestern är jobbigast. Utan tvekan.
KRAMAR!!!

A-M:
visst ändras kroppen med åren. Ämesomsättningen blir långsammare. Så trist, egentligen.
Usch.
Och sen det eviga tänket på vikten.
Dock tycke jag det går att att äta nyttigt och bra här. Som med allt annat har landet ett enormt matutbud också med allt fr junkigaste junk till nyttigaste nyttiga.
Den dagliga kosten tycker jag inte är svår att göra nyttig.
Men jag vill sväva ut oftare än jag gör. Det ska jag inte sticka under stol med. Jag vill verkligen inte hålla på och vara sipp och fröknig och tacka nej, och nej. Less.
Såg du att de ska ända namet på high fructose corn syrup nu? Nu ska det heta Corn sugar...som om det skulle göra saken bättre, hmppff...
Ja, smart att kolla innehållet.
KRAM!!

Millan:
Just det, det finns inte många som är naturligt smala. Vet du, jag tgror inte jag känner en enda en...faktiskt.
Alla tränar eller håller ngn slags diet, både här och hemma. Så sant alltså.
Jag vet, jag vill inte heller vara modell större. Det är fan inget kul att vara det. Jagvet det, jag har varit där. VILL inte dit igen. Därför blir det denna eviga vågskål. hela tiden. Precis som för dig.
Detär skitfarligt dety där när det blir till en noja med dieten. Som det blev för dig och VV. Jo, man har en jädra koll på pointsen, det har jag än idag fast det var länge sen jag gick på VV.
Alltid farligt när det går över styr. detär därför jag tror det är så lätt att hamna i en ätstörning vilken diet du än går under.
Tycker det låter som om du har hittat en bra balans. Sådär äter ju jag också, ungefär. men söndagar är det strikt igen.
Och ja, alltid dessa förbannade sista kilon :-)
KRAMAR!!!