Saturday, September 11, 2010

Den 11 september

Idag är det omöjligt att inte låta tankarna gå nio år tillbaka i tiden. Den 11 september 2001 har för alltid ristat sig in i våra minnen.

Karolina hade precis börjat Kindergarten, och jag var nybliven skolmamma. Den 11 september var en skoldag som alla andra, en vanlig tisdag.

Jag lämnade av henne på skolan vid 9 tiden. och for sedan direkt till gymmet. Det var en stålande vacker septembermorgon med den blåaste, klaraste himmel. På bilradion pratade morgonvärdarna om ett plan som navigerat fel och med full kraft kört in i ett av tvillingtornen i NYC. Märkligt, tyckte programledarna. Märkligt, tyckte jag. HUR kan man navigera så FEL? och på en sådan vacker dag?


Peter ringde på mobilen strax därpå, hade jag hört vad som hänt? Jo, visst hade jag, men det var ju en Cessna (trodde jag då, trodde vi BÄGGE). Jag for till gymmet, och där stod ALLA klistrade framför tv-apparaterna, och där såg vi hur det ena tornet stod i brand. VERKLIGEN I BRAND. SÅ overkligt. SÅ svårt att förstå vad man verkligen SÅG. OCH medan vi stod och tittade kom nästa jumbojet flygande, rätt in i det andra tornet. Jag lovar er, folk drog från gymmet fortare än kvickt. Stämningen var stressad, osäker och fruktansvärt kuslig.

Ut till bilen igen, på med bilradion. Nu stod det klart att det var en terrorattack, men vilka låg bakom?

STRAX därpå fick vi höra om Pentagon, och sen om planet som störtat i Pennsylvania. SÅ overkligt, och så svårt att ta in. Peter ringde igen och sa att han var på väg hem. Han berättade också att ingen hade fått tag på Pete (min svärfar som arbetade/arbetar i Pentagon). PANIK!

På vägen hem såg jag folk i bilarna omkring mig som grät. Väl hemkommen satte jag på TV:n och SÅG då tornen förintades och föll! Grät jag? Visst gjorde jag det. Kände jag overklig skräck? OM jag gjorde.

Folk började ringa från Sverige omedelbart. Alla så rädda och uppjagade. Efter en stund blev telenätet så överbelastat att ingen längre kunde ringa till USA och ingen kunde heller ringa ut. Mobiltelefonerna hade samma problem. Ja, jag tror att det nätet slogs ut nästan omgående.

Peter kom hem, ingen hade ännu hört från Pete.
Mycket snart fick vi veta att planet som störtat in i Pentagon var menat för Vita Huset. Och planet som passagerna själva tog kontrollen över, som störtade i Shanksville i PA, var menat för Capitolium i DC.
Två av planen hade lyft från Boston, ett hade lyft från Newark utanför NYC, och ett hade lyft från Dulles Airport här i DC/VA. Samtliga fulltankade inrikesplan skulle till västkusten.

Då Peter kommit hem for vi till skolan och hämtade Karolina, nästan alla föräldrar var där och stämningen var obeskrivlig faktiskt. Ja, jag kan inte ens förklara den för er.

Vi for därifrån direkt till Peters föräldrar, och där fick vi nyheten att Pete ringt och att han var på väg hem. Det tog honom flera timmar att ta sig från Pentagon och hem den dagen. Men han levde. Han hade suttit på andra sidan byggnaden och känt krashen som en mindre skakning. De hade trott att det var en liten jordbävning.

Vi tre for hem framåt eftermiddagen, och det var bara tv-tittande som gällde de första dagarna. Ett försök att förstå, att få svar.
På kvällen den 11 september gick strömmen plötsligt och det blev KOLSVART. DÅ minns jag att jag tänkte, nu är det KÖRT. Detta blir verkligen undergången.
Jag kommer ihåg hur vi grannar samlades, nästan alla av oss. Men ganska snart kom strömmen tillbaka. Ett vanligt strömavbrott som kommit ytterst olägligt.

Skolan var stängd hela veckan, luftrummet över USA var stängt. DET var tyst. De enda plan som flög över oss både natt och dag var stridsplan till och från Dulles Airport.
Man kan lugnt säga att stämningen var kuslig.
Att det var ett terrordåd fick man ju veta nästan genast, och snart fick vi veta vilka, och vem, som låg bakom. Patroismen i landet växte sig allt starkare.

Längre fram samma höst (som var en totalt overklig höst) kom Anthraxhotet. Brev skickades ut med Anthrax i och folk dog i mjältbrand. Det var då, under några veckor, som jag använde latexhandskar då jag gick till postlådan, och det var då jag öppnade all post utomhus.
Sedan följde en ENORM oro i terrorattackens kölvatten, alla rykten som gick och alla nya säkerhetskontroller som var overkliga för oss.

Nu har det gått nio år, och 9/11 känns både avlägsen och väldigt nära. Men, jag minns dagen som vore den inristad i sten, jag kommer aldrig att glömma hur det kändes.

Hösten 02 hade vi krypskytten som satte skräck i precis hela Washington DC området under flera veckors tid, och den 11 september 03 mördades Anna Lindh...
Att början av seklet var turbolent kan vi alla skriva under på.

Idag är det en lika vacker dag som den tisdagen för 9 år sedan, lika blå, lika förhöst-perfekt som då.
Dagen vi aldrig glömmer...

30 comments:

Äventyret framtiden said...

Det är dagen vi aldrig glömmer så länge vi lever. Även jag tänkte på det imorse när jag skrev mitt första inlägg, skrev också om det som du har skrivit, men från min horisont. Jag raderade det skrivna och skrev vad jag skrev istället, fastän tankarna fanns. Tänkte också på Anna Lindh men bestämde mig för att fokusera på allt fint som händer en dag som den här, trots alla hemskheter som har hänt det här datumet. Glömmer gör man nog aldrig.

Kramar!

Anonymous said...

Vi var rädda här i Sydney också, tänkte att jaha, nu tar de en västvärldsstad i taget. Många vågade inte åka in till stan och många som jobbade i höghus tog ledigt några dagar av rädsla för attacker. Det känns inte alls som 9 år, det känns som igår nästan. Jag hade gått och lagt mig när mitt x ropade på mig, klockan var 23 på kvällen, och sa att jag måste komma och titta på tv:n, sen satt vi där och stirrade och vågade knappt andas, det var så svårt att tro att det var sant.

anna of sweden said...

Vilket bra och intressant inlägg. Jag kommer ju ihåg paniken och känslan i Sverige. Kan bara tänka mig hur det var att vara på plats här.

Stora huggies!

Freedomtravel said...

Oj, obehagligt och overkligt att uppleva det så nära! Det var ju en chock även för oss här... Trots att det var långt bort tror jag att de flesta minns den dagen starkt. Själv minns jag att jag stod i en skoaffär i stan när jag hörde folk prata om det, men det lät så overkligt... så det kunde väl inte vara på riktigt??

Erica Pettersson said...

Ja, 11/9 2001 minns jag också. Hade precis börjat andra året på gymnasiet, och jag minns att jag satt på bussen när jag först hörde om det. Sen hade vi TV´n på hela kvällen hemma...
Kan tänka mig att det var otroligt mycket mer intensivt och läskig stämning för er som bor där!
Känns konstigt att det är så mycket som 9år sedan! Nästa år är det ett helt deccennium...

Hoppas att den 11/9 2010 blir en bra dag i alla fall :D
MVH /Erica

Mrs Clapper said...

Verkligen ett beskrivande inlägg, man får ont i bröstet av alla känslor det väcker. Av minnena av paniken innan man ringat in sin familj.
Kan inte ens förstå lite grann hur det skulle vara att vara så tätt inpå som er.
Kramar

Tankevågor said...

Ja den dagen är verkligen inristad i minnet. Kan minnas exakt vad vi gjorde när nyheterna kom och vi såg det på TV.
Anders som försökte få tag i kollegorna på Ericssons kontor i närheten av Twin Towers. Så tungt innan vi fick besked att alla och hans vän gode vän Nilo var välbehållna.

Hela den dagen och långt efteråt kunde jag minnas hur det var att gå uppe i tornen och se på utsikten och jag kunde återkalla alla möjliga intryck från när vi var där bara ett halvår innan det hände...

.....och sen Anna Lindh....på NK.

Ja det är ofattbart än idag eller hur?
Måste ha varit en väldigt tungt och pressat för er som var mitt upp i det.

Varma kramar från mig.

Suzesan said...

Tårarna rinner på mig när jag läser det där. 2001 var ett omtumlande år inte bara av detta som du skriver så bra om så verkligt och så ofattbart. Det var mycket annat privat för mig. Jag får upp en bild av det du beskriver om just den dan. Var jag var. Vem som var där hos mig just då. Som jag blev så arg på SEN!

Jag var i köket och hörde det på radion, hon som berättade hade svårt för att beskriva vad som hände. Först läste hon det som en nyhet så där rabblande och sen säger "Nej vänta det är nåt mer...." jag rös jag grät och sa högt "Vad f*n händer vad håller de på med är de inte riktigt vansinniga". Det gungade i huvudet. Jag mådde illa.
Jag skyndade mig att slå på TV och då såg jag. Det var liveTV och så säger det ojoj neeej nu så är det det andra tornet med. Tänk jag vet inte hur många gånger jag sett de där sekvenserna när flygplanen går in i tornen och kan inte fatta det. AnnaLindh minns henne så hemskt. jag kunde inte sova på hela natten. Gick upp varje gång läkaren skulle ha presskonferens. På morgonen klockan nio så skulle Gp tala och jag satt klistrad. han var sen och jag blev arg för jag tyckte vid såna viktiga grejor borde man passa tiden. men så kom beskedet och jag grät. Tänk jag trodde hon var skuren i handleden inget mer. Vilken tur din svärfar klarade sig. Usch vad hemskt det måste ha varit för er där på plats.

Kram
/Susanne

Nilla said...

Vilket bra inlägg du har skrivit! om denna otäcka händelse...

Miss Marie said...

Ja, usch, vilken hemsk dag det var! Måste ha varit trippeldubbelt hemskt för dig som bodde i USA o hade släkt som ju faktiskt blev drabbade av det! Vilken hemsk dag det måste ha varit! Hoppas ni får en mycket bättre dag idag!

Saltistjejen said...

Ja du Annika, jag minns också som igår trots att det var långt innan vi flyttade hit till New York. Jag ahde då aldrig varit här och det hela kändes för mig otroligt overkligt och ofattbart. Minns att jag var på jobbet och att en av mina kollegor kom springande in på labbet och berättade om första planet. Vi trodde då alla att det var en olycka. Men så kom nästa och DÅ insåg vi ju att det inte kunde vara ngn olycka. Vi stod alla i lunchrummet där det fanns TV. Såg tornen. Såg kaoset. Och ingen förstod något. På kvällen kom en av mina bästa vänner över och vi kollade CNN tillsammans hela kvällen. Han var nog mer chockad än jag. Som sagt, det var inte förrän vi lyttde hit, flera år senare som vi verkligen förstod mer konkret hur hela den här händelsen förändrade USA. Synen på så mycket. Och det kändes även så mycket mer personiligt även för oss på ngt vis sedan vi flyttat hit. Eftersom man nu är så hemma med staden. Med området kring Ground Zero. Jag kan inte fatta. Såg en film med Nicholas Cage i huvudrollen (minns inte titieln men kasnke World Trade Center?) och egentligen var den säkert inte ngn höjdarfilm, men jag minns att jag var väldigt tagen när jag såg den. DÅ kändes det hela så nära. Allt det där häade ju hänt HÄR i MIN stad!!!
Ja du, och sedan Anna Lindh. DET tog mig ännu hårdare än twin towers faktiskt. troligen för att jag var i Sverige då. I Stockholm. Hon var dessuotm på Karolinska sjukhuset efter skottet och vi var ju då bara ett par byggnader därifrån. Minns hur vi även då stod i lnchrummet för att följa nyheterna som sände konstant. Minns när de kom med beskedet att hon inte skulle klara sig. Minns att flera grät. Minns att jag tänkte på hennes små pojkar. Som just då förlorat sin mamma. Ja det var en sådan landssorg då.
Usch!
Hoppas verkligen att 11 september i framtiden ska bli mindre dramatiska på det här sorgliga och hemska viset.
Kramar!!

Marianne said...

Usch ja, det var så otroligt hemskt, jag tror inte att någon kommer att glömma det. Tur att din svärfar klarade sig!

Själv satt jag på bussen ut till sonen och hans familj, busschauffören höjde radion så att vi alla kunde höra. Men ingen fattade ju riktigt, för en sån sak kunde ju bara inte hända. Sedan satt vi också klistrade vid tv:n och försökte fatta.

KRAMAR!

Elisabeth said...

Ja, det där är det nog inte många som glömmer! Jag minns så väl att jag satt och skrev på en fysiklabb när pappa kom hem och frågade om jag hört vad som hänt/hände i USA. Det jag nog minns mest är när de pratade om alla som var fast på våningar långt upp i tornet och som de inte trodde att de skulle kunna rädda.

Anna Lindh var också hemskt, nästan större för mig på det personliga planet. Jag kommer ALDRIG att glömma hur det på TV:n rullade texten "Anna Lindh has died..." (jag var inte i Sverige, därav engelskan) och hur totalt OBEGRIPLIGT det var. Sedan ringde jag hem till Sverige från mobilen trots att det kostade massvis med pengar...

Humlan said...

Jag har också ett helt klart minne av när jag bläddra förbi nyhetskanalen och se en brinnande skyskrapa, stannar för att kolla om det är en film eller vad det handlar om, kunde ju inte föreställa mig att det var en livebild från New York! Lite senare ser jag när det andra planet kraschar in i det andra tornet. Då sitter jag med en vän i telefon och vi sitter och stirrar på varsin TV. Osäkerhetskänslan som vi hade då kommer jag så väl ihåg och ändå måste det ju vara en helt annan känsla än den som ni hade, som var mitt i det.
Du beskriver allt så bra, du förmedlar verkligen känslan av det obeskrivbara!

Anthrax och krypskytten hade jag faktiskt glömt, så typiskt att det försvinner bland allt som händer (när man inte är personligen påverkad) men naturligtvis har jag inte glömt Anna Lindh. Dels det som hände, hur det hände men också att det var just hon.

Nu hoppas jag att ni har en skön och bra lördag, att dagen har fortsatt lika bra som den började och vi inte behöver lägga till fler omskakande minnen.

Kram!

Brysselkakan said...

Jag tror alla minns var de var och gjorde när detta hände...
Ett par år efter allt hände så var vi där tornen stod och läste alla namnen på de som inte finns mer... tårarna rann.

Malde said...

Jag vet precis vad jag gjorde då. Jag åkte tidigare från jobbet för det var föräldramöte i Yngste Sonens klass. Det var så konstig stämning på pendeltåget, och när jag gick från tåget till skolan. Jag ringde och frågade Maken om det hade hänt något, och då talade han om det. Tror inte det var någon som var riktigt fokuserad på skolfrågor den kvällen...

Kram!

Desiree said...

Usch ja, det var verkligen en hemsk dag, en dag man aldrig glömmer. Det måste varit extra hemskt för dig som bodde där det hände i princip. Skräcken och ångesten måste varit enorm. Men jag är så glad att ni klarade er allihop. Jag hoppas att man aldrig behöver vara med om något sådant igen.
Ha en skön fotsättning på helgen.
Kram!!!!

Camilla said...

Det är en sån där dag som man aldrig glömmer. Dagen då terrorismen visade sitt fula tryne för hela världen. Och själv satt man hemma och fattade ingenting medan bilderna rullade om och om igen på TV:n. Det hela var ju overkligt, som en film typ.
Jag hade en kollega då som var i NY och som hade varit uppe i WTC bara dagen innan och hon var ordentligt omskakad när hon kom tillbaka.
Tanken på alla de som försökte få tag i sina nära och kära och kanske aldrig fick det är ju helt overklig.
Vilken tur att Peters pappa klarade sig helskinnad och att ni fick hem honom. Men vilken oro det måste ha varit innan ni fick tag i honom.

Hoppas att du får en skön helg trots den dystra årsdagen.

Kram

Lotta said...

En fruktansvärd dag. Och jag kan inte ens tänka mig hur det kändes att vara på plats. Tur att din svärfar klarade sig! Det här året är nog det första som jag verkligen har kunnat förtränga det här datumet. Jag minns året efter, 2002, då var jag livrädd den 11/9 och trodde att något skulle hända igen. Ett jättefint och känslosamt inlägg som väcker så många tråkiga minnen, Annika. Men vi får aldrig glömma.
Kramar!

olgakatt said...

Något år efter attacken var jag på en katastrofkonferens (har haft med såm planering att göra på jobbet) där en av de högre räddningscheferna från USA höll flera föreläsningar och visade såna filmer som allmänheten inte får se. Pentagon klarade sig ju oväntat bra - det var nyligen ombyggt och mycket hållfastare just där planet träffade än det var på de ännu icke ombyggda delarna.
Somliga saker var "bättre förr",
t ex att arméer möttes på ett slagfält efter krigsförklaring. Dagens terror och besinningslösa krig som huvudsakligen bara drabbar helt oskyldiga människor är ännu infamare och ondskefullare än de krig som var illa nog tidigare.

Annika said...

Karin:
Nej glömmer gör vi aldrig.
Ngnsin.
Men livet går verkligen vidare också. Det syntes verkligen den 11 sept här.
Så måste det vara.
Kram!!

Matilda:
VISST var det just så man tänkte; att nu tar de en stad i taget.
FY vad hemskt det var.
Jag kommer heller aldrig att glömma den där skräcken man kände. Och för er var det mitt i natten. Kusligt, så kusligt.

Anna Swe:
Ja, det var hemskt att befinna sig här då. SÅ nära. Otäckt.
Stora huggies!!

Annika said...

Freedomtravel.
Ja, det var nog lika overkligt var man än befann sig, tror jag.
Det var ju som en riktig katastroffilm, fast det var i verkligheten.
Vi glömmer aldrig.

Erica:
Overkligt som bara den, och du var på hem.
Tror alla vet var de befann sig då de hörde.
Snart har det gått tio år. Nästa år lär det nog uppmärksammas väldigt mkt.
Kram!!

Londongirl:
Ja, vi minns nog alla exakt var vi var den dagen.
SÅ vidrigt, så kaosartat allting. SOM en blixt fran klar himmel, verkligen.
Precis, man mindes exakt hur det var att stå på usiktsplattan i tornen...hur högt upp man var, hur det ilade i hela kroppen...
Jag vet...
Anna Lindhs död så hemsk. OCH då var jag här, och ingen HÄR visste ju vem hon var. Man var rätt ensam i sin sorg då...
KRAM!!

Annika said...

Suz:
Jo, jag kande mig också gripen i lördags då jag såg dokumentärerna som privatpersoner tagit. Helt otroligt.
Och visst minns vi alla var vi var just då.
2001 var inget bra år för dig, och då minns du det säkert ännu tydligare.
Ja, man har verkligen SETT om och om igen hur planet far med FULL kraft in i norra tornet. Jag ryser...
USCH, och när tornen rasade som korthus...
OCH all rök, all aska allt damm. Hur folket såg ut där de sprang i skräcken...
USCH!!
Ja, nog mådde man dåligt.
Anna Lindh var så hemskt. Jag minns att jag fick höra det på kvällen, och sen kunde jag knappt sova på natten, kollade datorn i arla morgonstund och såg då rubrikerna. SÅ fruktansvärt det var...och det kändes som om man gick i en bubbla här för ingen visste ju vem hon var, och vilken tragedi som drabbat sverige.
Hemskt var det.
KRAM!!

Nilla:
TACK, ja det var hemskt.

Marie:
VIDRIGT var det. Men den11 iår blev av helt annan karaktär.
SOM tur är.

Annika said...

Saltis:
Ja, nog minns vi alla exakt var vi var, och vad vi gjorde.
OCH hur overkligt det kändes ända in märgen.
Att förstå gick inte, och det kan man inte ens än idag.
Förstår ju att det blev än mer konkret då ni kom till NYC och spg ground zero, och befann er i det hela.
NOG förändrade det USA i grunden alltid, skakade om landet. Det har inte blivit sig likt, och kommer inte att bli sig likt.
Nicolas Cage filmen är ju baserad på en sann händelse. Jag vet vilken du menar, och den är så hemsk och man blir så tagen av den.
Anna Lindh ja...
Ja, det var så hemskt. Jag minns att jag grät här i min ensamhet, och tänkte på hennes familj, hennes små pojkar. ALLT!!
OCH man var så ensam om sinsorg här. På sin höjd talades det om det på nyheterna i förbifarten nästan. Ingen visste vem hon var.
DET var ensamt.
Det hade känts så mkt mer rätt att vara hemma då...
Kram!!!!

Marianne:
ja, det var nog lugnt en skräckens höst på alla de sätt.
Vi kommer egentligen aldrig att förstå även om vi vet vem som ligger bakom.
Oförståeligt hur terrorn verkligen klev fram den dagen.
Kram!

Elisabeth:
Ja, så overkligt det var.
JUST det, de som hoppade från tornen. De bilderna sitter liksom inristade på min näthinna. Vilken fasa de måste ha känt...obeskrivligt. Det fanns liksom bara en väg ut, och likafullt visste de att de skulle dö.
Anna Lindh var också så hemskt, och så ensamt. DÅ kände man sig ensam i sin sorg då man satt långt ifrån Sverige.
Det hade varit mer rätt att vara hemma då, om man kunnat...USCH, glömmer det aldrig heller.

Annika said...

Humlan:
Ja, den sitter nog inristad i våra minnen föralltid. DET var ju som taget ur den värsta katastroffilm. DÅ verkligheten vida överträffar dikten.
OJ, vad hemskt det var alltså.
Kaoset som följde, skräcken...
Anthrax var vidrigt, men det var ju en galen amris som låg bakom det, men då dog oskyldigt folk också.
Krypskytten hösten därpå...och sen Anna Lindh....
Med Anna Lindh var det så egendomligt eftersom man här var så ensam med sorgen...
Usch.
Kram!!!

Brysselkakan:
VÄLKOMMEN till min blogg!!
JA, nog är det en dag vi alla minns som om den vore igår.
Och ja, ground zero är en kraftfull plats, mkt somber.
Välkommen tillbaka!!

Malde:
KAN tro det, att ingen kunde tänka klart den kvällen.
Man visste ju knappt om väröden skulle gå under, eller inte.
Vi kommer aldrig att glömma.
Kram!!!

Annika said...

Desiree:
NEJ, må aldrig ett sådan attack hända igen. Aldrig ngnsin, aldrig.
Ingenstans.
Kramar!!!

Camilla:
Ja, tänk alla de som miste ngn den dagen, och som antingen visste direkt att de gjort det, eller de som INTE visste.
NOG var det den dagen terrorismen visade sitt vidrigaste tryne. OCH sen den dagen är inget sig likt längre, tycker jag...
SÅ mkt ändrades för alla den 11 sept 2001.
Ja, nog minns vi vad vi gjorde.
OCH jag kan tro att din kollega var uppskakad i NYC. HON hade ju lika gärna kunnat vara där en dag senare...
Kusligt.
Kram!!

Lotta:
Tack. nej, vi får aldrig glömma. Tror aldrig det här datumet kommer att gå utan att världen tänker på det. Nästa år är det tio år sen. Overkligt att så lång tid har gått.
Visst, svärfar klarade sig utan minsta skråma. Glömmer aldrig hur det kändes innan vi visste att ha nvar OK. HAN kunde inte ringa, mobilerna var döda, till sist flera timmar senare hittade han en mynttelefon som funkade och då ringde han. Han häll på att knappt ta sig hem den dagen...
Kram!!!

Annika said...

Olgakatt:
ja, pentagon är ju en bastant byggnad, så visst var det säkert därför den klarade sig så bra. I skrivande stund minns jag inte ens hur många som dog där...måste genast googla.
Ja, nog var det "ärligare" förr i världen med stridsfälten. DET håller jag med om. NU kan vad som helst hända i både krig och fred.

Anna, Fair and True said...

Vad otäckt med strömavbrott just då. Verkligen olägligt.

Kan tänka mig att det känns både så nära och så avlägset i tiden nu. Som jag skrev på Saltis blogg tidigare idag så kändes det väldigt påtagligt för mig när det hände då jag varit mycket i NYC och även i tvillingtornen (om än bara i affärerna i botten) medan det nu känns mer avlägset då jag inte varit i NYC lika mycket de senaste åren.

ullrika said...

tack för att du delade med dig, det var riktigt otäckt att läsa. särskilt det där strömavbrottet. fy så rädd jag hade varit...

Annika said...

Anna FTR:
Märkligt det där, ska jag säga...Det känns både nära o så långt borta...
egendmligt hur jag kan minnas varenda minut, nästan.
Så visst, då är det nog för många av oss...långt borta och nära...

Ullisen:
Ja, det var för jävligt när det slog till. OCHvi får nästan aldrig strömavbrott, men då trodde jag verkligen att det var kört...