Igår slog mig en tanke,
Jag har varit i USA i 20 år. Jag glömde helt och hållet bort datumet, den 27 mars.
Den 27 mars 1990 for jag som au-pair till Rosslyn, Arlington, Virginia, precis invid Potomacfloden vid Washington DC.
Jag hade aldrig varit i USA då jag for hit, och nu 20 år efteråt frågar jag mig hur jag vågade ta steget den gången?
Jag tror baske mig inte att jag skulle vågat göra det idag.
Jag kände knappt någon i USA. Jo, i Connecticut bodde Närpesvänner till min mamma och moster, men jag kan inte påstå att JAG kände dem. OCH ingen människa kan påstå att Washington och Westport, CT ligger nästgårds.
Nej, jag var ensam då jag for tillsammans med en hel grupp tjejer genom EF-Au pair.
Innan jag blev matchad med familjen i Washington hade jag blivit matchad med två andra familjer, en i Boston och den andra på Manhattan. Av olika anledningar kändes de första två inte rätt för mig. SÅ, det blev ett år med familjen Benson i Arlington istället.
.JPG)
Och det var kul hela tiden. Jag fick väl i princip den bästa au-pair familj man kan tänka sig. Äldre föräldrar, i 40 årsåldern, med en enda liten baby. Supermåna var de om mig. Jag hade hand om baby Anders (ja, pappan i familjen var svenskättad, men kunde ingen svenska). Jag talade heller inte svenska med Anders. BRA, tycker jag i efterhand. BRA för mig, jag fick koncentrera mig på engelskan istället.
Jag tog hand om Anders från 10-18, och ibland satt jag barnvakt någon kväll också. Jag hade en egen lägenhet i huset där familjen bodde (ett stort condominium, bostadsrättshus, med enorm utsikt över hela Washington DC).
.JPG)
Värdföräldrarna Nancy och Allan som tog SÅÅÅÅ bra hand om mig. Jag kommer alltid att vara tacksam för det, för alla au-pairer behandlas i sanning inte bra... Och därför tog jag SÅ bra hand om deras lille son i gengäld...
Att ha egen lägenhet var en LYX. Det fanns ingen annan au-pair som hade det.
DESSUTOM bodde vi sgs som i DC. Inom gångavstånd till Georgetown där alla barer fanns dit vi brukade gå.
Poppis brud, det var jag det.
Jag tyckte så syyynd om alla au-pairer som satt i förorterna och tryckte. JAG, jag kunde bara gå över Key Bridge så var jag inne stan, eller gå ner i Rosslyns tunnelbanestation då var jag i DC på en enda station.
Ja, jag hade faktiskt kompisar som var au-pairer i Reston. Jag tyckte detta ställe var jordens ände...
KUNDE liksom inte fatta hur någon kunde bo SÅÅÅÅ långt ut som Reston. Haha, vilket skämt.
Nu skulle jag inte vilja byta med någon.
Men så var det då, för 20 år sen.
Att ta hand om en baby på nio månader var ingen match. Han var snäll, sov till en början två gånger om dagen. Senare sov han tre timmar varje eftermiddag.
Lugna puckar för mig.
Numera går den lilla babyn på Cornell University, och det känns ju väldigt märkligt för mig att tänka på det.
20 år...
Satt och kollade mina gamla album från au-pairåret igår. Så egendomligt det känns. SÅ avlägset, så märkligt...
Inte kunde jag FÖR MITT LIV ens ana att jag skulle sitta i Reston, VA 20 år senare? Och skriva ett inlägg på en BLOGG om det hela(va? Vad är en blogg?) i trettio graders väme utomhus i början av april.
Fast, jag brukar räkna att jag bott i USA från 1993, det var då jag gifte mig. Det var då jag kom hit på heltid. Men 20 år är ändå 20 år...
När jag kom hit var det lika vårlikt som det är nu...Jag kom hit i den allra vackraste av årstider.
Och sen, då jag varit här i 6 månader kom en viss Peter in i mitt liv, och sen dess äro jag här...
Märkeliga äro livets stigar...
Nu drar jag och datorn upp till B&N...
Ha en fin onsdag!
Comments
Har du kontakt med värdfamiljen fortfarande?
Jag känner en del au pairer och bland annat en från våra hemtrakter i Sverige, som är här nu. Hon har nog inte trivs en dag sedan hon kom. Hon hamnade så långt ut i en förort och blyg som hon är blir hon ofta sittandes hemma själv. Jag har bjudit hit henne och sagt att hon får tillbringa helgerna hos oss om hon vill. Men det har bara blivit en gång. Alla har det inte lätt, som du säger. Tur att du fick en bra familj.
Ja vad fan vad en blogg för 20 år sedan??? Hahahaha! Men jag är glad att det finns för då fick ju jag chansen att "träffa" världens bästa bloggerska ;)
KRAMAR!!!
Tog mig friheten att lägga till dig på min länklista, det är OK va?
Just nu är jag HÖG på både färgångor och lycka för att jag slutfört mitt lilla stolprojekt. :-D Vad tror du; är det läge att bums säga upp sig, flytta till USA och måla stolar för mitt levebröd resten av livet..?!
(kanske inte, men SÅ roligt har jag haft att det skulle varit fint att ha det alternativet)
Time damn flies...
OCh det är märkligt att jag vågade den ggn för jag är egentligen en riktig hemmakatt.
GLAD att jag for...
Och glad att livet blev som det blev.
Nej, jag tror att många au-pairer har det lite tufft, och jag tror också att många har det bra.
Men, jag är glad att INTE ha ngn själv..
HAHA, du, tänk om vi ses ngnstans i Österbotten i sommar. DET verkar ju nästan så!!!!
SÅ kul astt få träffa världens bästa taina!!
Kram!!
Tinajo:
OCH jag ska länka upp dig, kompis!!!!
Ska göra det så fort jag kommit till BN idag.
haha, måla stolar skulle nog funka här. Sen kan du ta skitmkt betalt :-)
Kram!!
Kram
Har du fortfarande kontakt med familjen?
Huggies!
Jag kom till USA som stipendiat på 60-talet. Jag tackade dock nej till den uppvaktande amerikanske kavaljeren.
Men jag har kvar ett antal slitstarka vänner och den amerikanska familjen!
Grattis till jubileet!
Tack för att du delar med dig!
KUL att du gillade att läsa om det. det kanske kommer mer såsmåningom.
Jadu, jag fattade väl aldrig vad jag gjort innan jag verkligen BODDE här...
det tog verkligen ngra år att landa.
ja, Karolina är sant tvåspråkig. jag har alltid tyckt att det varit viktigt som bara den. Vi har ju varit hemma i låååånga perioder också, och det har ju hjälpt mkt.
DET är det som hjälpt hennes svenska mest, utan tvekan...
KUL att du gillar inlägget!
Det strular så det bra ryker om det idag...
USCH.
jaja, jag är glad att det är ett allmänt problen, känns skönt.
Nämen, dte är ett stort steg för oss alla som ger oss utanför sveriges gränser. absolut. Stort och lite läskigt steg.
men vi ska vra glada att vi vågade!
Exakt, då fanns inget internet, och det var skitdyrt att ringa hem...
Snacka om skillnad idag.
Prisa tekniken!!
Kramen
Min bild är också att det finns otroligt bra au-pairfamiljer att komma till, samt riktigt ruttna. Å andra sidan så finns det ju bra och dåliga au-pairer också.... Kram!
Jag höll ju också på att hamna i USA eftersom jag förlovade mig med en amerikan när jag studerade på University College i London. Han höll på med sin PHD i historia och blev sedemera reporter i Washington Post och författare...
Men när han kom till Sverige och hälsade på tyckte jag att skillnaderna mellan oss var för stora för att vi skulle kunna bygga en gemensam framtid tillsammans. Så jag bröt förlovningen.
Jag ångrade mig aldrig, men ibland funderar jag ju över hur livet hade gestaltat sig för mig om jag hade följt med till USA...
Jag hade i varje fall aldrig tagit kantorsexamen, haha!
Många kramar/M
Har du fortfarande kontakt med familjen? Det behöver du inte svara på, nu har jag läst dina svar där uppe : )
Åh ja, som livet kan bli ibland, helt tvärtemot vad man har trott. Och tur är det ibland!
KRAM!
ja, så kan det gå här i livet.
OM jag skulle få frågan att åka idag hade jag slagit ifrån mig väldeliga.
OCH ja, då var breven guld värda!!
JAG skrev brev in absurdum, och FICK därefter också.
Det var en hödpunkt att gå ner till brevlådan varje dag och se vad som kommit.
Ett bra år var det.
Precis som du så har jag sparat alla brev.
Kram!!
Anne:
Vad roligt att du gillade det hela...
Ja, det känns verkligen avlägset nu.
Allting.
I min grupp var det bara jag som blev kvar. men jag känner ju numera andra tjejer här som halkade in precis som jag. Det är sååå vanligt att det är löjligt.
ja, Anne, det fanns verkligen usla aupairer också. DE som endast var här för att festa runt, och de festade järnet.
Det gjorde inte jag, inte på det sättet.
Usch, stort ansvar att vara värdfldrer för en ung tjej.
kram!!
Musikanta:
jag hade inte långa arbetsdagar, tro mig. Vi fick som mest jobba 45 timmar i veckan, och vi var tvunga att ta olika kurser under året vi var här. För, vi var här på ett slags stundentvisum, så klasser tog vi också. det fick man välja själv vad man skulle ta, och familjen skulle pröjsa.
Engelska språket har vi svenskor med oss bättre än många andra, så jag kände inte till en enda en som tog kurser i engelska.
Jag tog kurser i kalligrafi, kroki och teckning.
Kul.
Visst kan man fundera över vad som hänt om inte OM. Precis, jag kan förstå att du ibland undrar vad som hänt om du flyttat till din amerikan.
Man kan inte låta bli att funbdera äver sånt.
Precis som jag ibland brukar fundra på hur mtt liv skulle sett ut om jag flyttat hem för gott...
Kram!!
ja, visst är det konstigt...
Vrkligen.
jag är så glad att jag sa nej till de båda första familjerna.
Dt kändes fel, men så fort jag talat med nancy och allan och sett deras applicaation och bilder etc så visste jag att DIT skulle jag. jag är glad att JAG var äldre, 24 år då jag for, och jag är glad att de var äldre, 40 o 41 då jag kom...
Så det blev riktigt bra.
ja, nu vet du att jag inte har mkt kontakt med dem längre. de bor i Maine sen flera år tillbaka.
Glad att kommentarerna ligger KVAR, ta i TRÄ!!!
blogger äro icke nådigt idag.
KRAM!!!!
Det strular på blogg.se också, mycket irriterande!!
Jag kommer ihåg när du skulle åka, alla gillade det inte.... Jag är så glad att det fungerade bra för dig och att du träffade Peter! Härligt!
Det finns många saker som vi använder idag som vi inte ens skulle drömma om då....
KRAMAR!!
Kram!
Läbbigt struligt idag. Usch och fy...blir tokig.
Nej, alla gillade inte att jag åkte, men idag tror jag nog att alla är helt nöjda med hur det blev. Som tur är kan jag ju åka hem ofta, och det är guld värt...
Ja jösses, teknikens under!! Så mkt som hänt på 20 år!!!
KRAM!!
Underligt är det...
du har ju gjort en hel del.
Kibbutz var jag också inne på ett tag, men det blev det inte.
ville till Australien också, men det blev det inte.
Tur på ett sätt, tänk om man träffat ngn därifrån. DÅ hade det genast blivit mer struligt att komma hem.
Japp, ocvh nu har du tre barn..du som itne ens gillade knoddar :-)))
Kram!
(jag kom till Göteborg för 40 år sedan,
nu i maj)
Tiden flyger...Läskigt, visst?
Samtidigt trivs ju bägge bra i våra nya länder.
Och au pairer.... Du hade tur som kom till en bra familj! Min familj var också helt okej men jag hade kompisar vars familjer skulle ha kunnat komma från Mars, så konstia var de!
Vad kul att läsa om din tid som auPair. Men hade jag inte haft bran vilket jag ändå är glad att jag har så klart mest av allt så hade jag nog hamnat i USA med. Var vanvettigt förälskad i en Amris. Dave Gerard= SNYGG (några förstörde mellan oss men vi fick upp kontakten igen när han åkt hem för han skrev. Sen tappade jag bort adressen och de som förstörde mellan oss vägrade att berätta var han är, de idioterna)Om inte för hans skull så hade jag nog ändå hamnat i Amerikat. Hahah jag har haft ett inlägg för länge sen om det lite sådär mer som en liten efterlysning en chansning på skoj och där var en bild. Vem vet hehe.
Har du träffat den "lille skrutten" du passade nu som vuxen???
Tänk när jag jobbade på lekis så var ju de sex år och det var 1979 hehe och nu då det är ju JÄTTELÄNGESEN. Då är de 36 nu dårå. Hahah vad kul det skulle vara att veta hur de ser ut och vilka de är.
Kram
/Susanne
Å, vad kul att du gillade det hela.
Jo, med facit i hand blev det ju väldigt bra, och jag började trivas förträffligt. Men, det var några år där som var bra tuffa. Jag kanske skriver om det ngn dag framäöver.
Visst, det fanns familjer som var helt puckade, och de borde aldrig ha haft en aupair.
Glad att det gick bra för dig med!!
Suz:
Ja, tänk att jag hamnade här. I jordens ände...
Men numera är Reston en närförort nästan. Numera ligger stora, stora förorter väster om Reston och Herndon.
Och, hihi, numera vill jag inte byta me ngn.
Komiskt hur det kan bli.
Precis som för dig som inte heller trodde att du skulle trivas i den stadsdel där du bor idag...
Och du hade din snygger amris, så synd att ngn skulle förstöra emellan er då...Morr...
Jag har inte sett Anders sen han var tio år!! NU fyllar han 21 i sommar...Det är nog dags att träffas :-)
Kram!!
Jag föredrog faktiskt att bo i ett rum i huset. Kändes som många andra jag pratade med som bodde i eget hus/egen lägenhet var mer som en anställd än en aupair. Men det är ju alltid olika. Du kanske ändå hade en väldigt varm och välkomnande familj som bjöd med dig på en massa saker, som sig bör, och inte bara ringde på intercom:en när de behövde dig (hörde många sådana historier).
Men jag kan tänka mig att du var poppis med din lägenhet! :)
Jag sa faktiskt nej till alla familjer med bebisar under ett år för jag kände att jag inte ville ha de ansvaret vid 19 års ålder.
Innan jag kom till familjen i New Jersey (som sedan byttes mot en familj i Pittsburgh efter 3-4 månader) hade jag intresse från en familj i Columbus, Ohio, och något ställe till, minns inte, St Louis var det nog. Men båda de familjerna hade handikappade barn och ville ha mig för jag har erfarenhet av det (min bror). Men jag kände att jag inte orkade med det och att jag inte riktigt var mogen för det ansvaret.
Så då blev det en familj i NJ istället med två ADHD-barn. Jag trodde det skulle vara mycket enklare än andra handikapp (dvs än andra mer "riktiga" förståndshandikapp). Tji fick jag! Det var så tufft och vi var inte överens om metoderna. Så jag bytte.
Har dock lite kontakt med första familjen också och det har som tur gått bra för de barnen också!