Wednesday, April 21, 2010

Inte utan min MOBIL!!!

Häromdagen då jag just lämnat hemmet med min bil mindes jag plötsligen en sak! Som i ett slag kände jag mig naken och ensam. Ja, nästan övergiven av världen. Jagbörjade känna mig lite orolig, och gjorde en u-sväng med siktet ställt på hemmet. Jag rev fram mina hemnycklar ur väskan, låste upp dörren och flackade med blicken innan den fann det jag sökte...
Nämligen...
MOBILEN!!!
HUR kunde jag ha lämnat hemmets lugna vrå UTAN MIN MOBIL!!???
Jag gav ifrån mig ett tyst lite lättat skratt och grabbade tag i mobilen och slängde ner den i väskan.
Återigen styrde jag kosan med bilen mot mitt mål. Jag var bara lite försenad, kanske tio minuter eller så.
Men, hjärtat slog i lugn takt igen, och jag kände mig lättad.




Är det så här det harblivit?
Vi kan knappt ta oss ut genom dörren utan våra små tingestar. De måste alltid vara med.
Varför? Egentligen?
Varför kan de inte bara få stanna hemma medan VI åker iväg?
Nej, det går inte, för TÄNK om något skulle hända i skolan? då får de inte tag i mig om de ringer. Eller, tänk om min bil skulle gå sönder? DÅ kan jag inte ringa efter hjälp. Eller, tänk om...TÄNK OM!!





Ja, det är väl så vi alla resonerar runt våra mobiler Anno 2010.
Alla från 20 och uppåt minns faktiskt hur världen såg ut innan mobilerna fick sitt genombrott. Ja, otroligt nog klarade vi oss bra utan mobilerna också. Vi klarade oss med en enda hemtelefon vilken hela familjen använde. Och den telefonen var inte trådlös. När man skulle prata med kompisar som ringde satt man i hallen, för där stod telefonen. OM man drog den med sig långt kunde man sätta sig med luren i bortre kapprummet, och där hoppas på att bli mindre störd.
När jag var i övre tonåren fick familjen ännu en telefon. Den fanns i mitt och min syster, Saras, rum. Men, vi hade fortfarande bara ett enda nummer, och detta tilldrog sig på den tiden INNAN det fanns talsvar, och innan man kunde höra att någon ringde medan man pratade. Nej, för den som ringde tutade det bara upptaget. Ibland säkert timme ut och timme in. Annat är det idag då man både HÖR och ser (på displayen) vem det är som ringer medan man sitter i telefonen.



Idag har ALLA en egen mobil. Ja, nästan alla iallafall.
Karolina har en, förtås. Den går varm mest hela tiden. Mestadels är det SMS som kommer in, och som skickas. Ibland ringer hennes kompisar till henne på den, och när hon ringer upp sina kompisar använder hon sin mobil. Alltid.
Borta är de dagar då tonåringarna kunde sitta och tjattra på hemtelefonen timme ut och timme in. Glöm det.
Det finns inte en enda kompis till Karolina som ringer på vårt hemnummer. Nej, inte...
Det har nu blivit mycket lättare för tonåringarna att hålla sitt liv ”hemligt” från oss föräldrar. Ja, det är minsann både på gott och ont. Vi har fått mindre kontroll.
Samtidigt har vi fått mer kontroll.
Nu kan man ladda ner ”spy ware” på familjemobilerna så att man alltid har uppsikt över var en familjemedlem befinner sig. Det är liksom ingen ide för någon att ljuga eller slingra sig.
KOLL. Koll finnes. Koll finnes inte.



För egen del vet jag iallafall att jag alltid vill/måste ha mobilen med mig. Den hänger med på PWn, den hänger med till affären, till kompisar, till bion och till restauranger (avstängd). Ja, vart jag än ska ÄR mobilen med.
INTE för att det är många som ringer till mig på den, eller ens sms:ar (här är folk i min ålder fortfarande ganska ”efter” vad gäller just textmeddelanden, otroligt nog. Det är kiddsen som regerar i SMS-svängen i USA).
Ja, och numera är ju mobilerna så mycket mer än bara mobiler. De är smart phones ifrån vilka man, i princip, kan styra hela sin lilla värld.

Hur är det med dig?
Hänger din mobil med överallt? Hur ofta använder du den under dagen, och till vad?

Ha en fin onsdag!

41 comments:

Mie letar guldkanter said...

Oh ja, jag är beroende av min mobil och framför allt att kunna fota lite när jag känner för det. Jag köpte ju en mobil med bra kamera just för det. Nu är den hos doktor Telia och jag saknar den svårt:(
Kram!

Camilla said...

Haha, fick genast en association till Maria Montezami och hennes läppstift när jag läste de första raderna.

Min mobil hänger alltid med när jag har väskan med. Men på promenader får den stanna hemma. Jag kan inte säga att jag använder den särskilt mycket. Det är en pryl som mest är bra att ha ifall att.
SMS verkar vara vanligare här hemma i Svedala även i vår ålder faktiskt.
Jag är inte sån som byter mobil så fort det kommer en ny & det har jag fått en del pikar för av en av mina vänner. Hon tycker jag lever i stenåldern typ. Men den funkar ju för det jag vill använda den till:)

Ha en skön dag.
Kram

Taina said...

Självklart är den med och ALDRIG avstängd förutom på flyg. På restauranger är den på vibration. Sjukt men ändå bra.

Vad gäller ungdomar så kan jag tycka att det blir lite väl mycket sms:ande ibland. Och hur snabba fingrar har inte de då??? OMG säger jag bara.

Kommer så väl ihåg min första mobil, en NOKIA tegelsten! Den delade vi på i familjen. Ingen egen här inte. Kommer så väl ihåg när folk gick på flygplatser och "pratade för sig själva" när de i själva verket hade öronsnäcka. Gud så många ggr man har gjort bort sig när man satt igång och pratat med någon. Jag tycker fortfarande det ser löjligt ut där du springer med din resväska och pratar ut i tomma intet.

Nä nu iväg och sedan jobba. Fin dag blir det i alla fall!

KRAM PÅ DIG!!!

Katarina på Filippinerna said...

Ja, precis hur har det blivit!? Det undrar jag många gånger.

När jag kommer på att jag glömt mobilen, blir jag lite besvärad,, men efter tag bestämmer jag mig för att njuta att inte alltid bli nådd och inte nå andra,, men,, vad händer då?

Jo, maken ringer på telefonen, som är hemma, inge svar, timme efter timme, för jag sitter ju på ett fik djupt försjunken i en trevlig tidning..

Väl när jag kommer hem, berättar maken att han varit jätteorolig att något hänt mig!

Bäst att jag tar med mig mobilen nästa gång!

Ha en bra dag!

Annika said...

Mie:
HAHA, ja den är alltid med.
iPhone har en j-gt dålig kamera. Rikitgt usel, tycker jag.
Tror absolut att andra mobiler ligger milsvida framför iphone vad göller kamera.
Jag har ju sett vilka fina bilder din mopilkamera tar.
Kram!!

Camilla:
HAHA, grejjen är att jag började tänka på henne också. Funderade nästan på att skriva, exposed, där ett tag, hehe...

Jag har en iphone med min ipod på den, så den måste hänga med ut. Plus att jag på ngt larvigt sätt känner mig säkrare med den.
Nej, jag byter inte heller i tid och otid.
Blir nästan matt av folk som byter mobiler hela tiden.

Och du är kvar i sve???
Fasiken, när ska no börja få åka igen?
Kram!!

Taina:
HAHA, nu har vi krockat i cybern. Jag kom precis från dig!!
Ja, luren är alltid med. alltid.
Så har det blivit.
Det känns lite tryggare så :-)
Kiddsen är helt enorma på det här med att sms:a.
De har ju ett alldeles eget språk där också.
Peter och jag delade på en Ericsson i slutet av 90-talet, fniss...
Ja, jag tycker fortfarande att bluetooth ser astöntigt ut. Hur busy är du egentligen???
Precis som du minns jag då jag såg ngn prata i örsnäcka ffg. Det var min x-svåger och jag trodde han blivit knäpp där han gick och talade medf sig själv...

Kram på dig!!!

Annika said...

Katta:
Fniss...
BÄST att du alltid tar med dig mobilen.
Lugnast för alla :-)
Men, visst är det knäppt hur det har blivit.
Jag är ju likadan...
Kram!!

Matildas fikarum said...

Jag är urusel på att texta, mest för att när jag får SMS så har jag aldrig glasögonen på mig. Inte fasen ser jag vad det står, och inte orkar jag hitta de där yttepytte små bokstäverna på mobilens knappar heller. Jag väntar tills jag kommer hem och sätter på mig läsbrillorna, men även då tar det tid.

Elisabeth said...

Jag tillhör dem som faktiskt INTE har med mobilen hela tiden, eller känner något behov av att ha det. Visst, jag tar med den till Uni och liknande, men ska jag exempelvis bara handla mat brukar jag oftast glömma/lämna den hemma. Använder den inte så värst mycket heller, speciellt inte en vanlig vardag när inget speciellt händer. Då ligger den mest bara i ryggsäcken eller på bordet och skräpar. ;) Däremot stänger jag inte av den på natten, för jag menar, så länge jag hade hemtelefon (det har jag inte längre) drog jag ju inte ur den ur jacket på natten!

Vi (detta vara allstå när jag fortfarande bodde hos mina föräldrar) köpte vår första mobil 1998, när jag skulle åka på språkresa till England (ensam, inte i grupp). Tyvärr var den en smärre katastrof som aldrig fungerade, så den hade vi inte mycket nytta av. Innan dess var det bara hemtelefon. Jag minns för övrigt vad häftigt det var med kompisar som hade NUMMERPRESENTATÖR! Eller hur roligt det var när vi köpte en KNAPPTELEFON! Innan dess hade vi bara haft telefoner med "snurrplatta". :D

Annika said...

Matilda:
Jag är sms-drottning!
Skulle önska att alla sms:ade. Men, ja, jag kan ju förstå att det kan vara lite smått med texten på displayen. Mern jag gillar det verkligen.
Tur att det finns läsbrillor!!

Elisabeth:
Skönt ändå attt släppa mer på det som du har gjort. Ibland tycke jag nog att jag är lite väl beroende.
Och, det lustiga är att det så sällan är ngn som ringer på den luren, men ändå måste den med. Tror det är mkt för K, men peter är ju på jobbet så de kan ju lika gärna ringa dit om det är ngt, eller på hans mobil.
Jag stänger inte heller av mobilen på natterna.
Så sant, de första mobilerna ar verkligen inga höjdare :-)
JA!!! Jag minns detsamma, det var så coolt när knapptelefonerna kom!!
axe-systemet, aaahhh...gu' så häftigt :-)

bettankax said...

Jag har alltid mobil med mig fast nästan jämt på "tyst läge". Kollar den emellanåt om jag "missat nåt"? Ringer inte så ofta med den men smsar desto mer.
Kan ibland värja mig över att alltid kunna bli nådd. Men håller med dig till fullo om att ha den med, om t ex det händer nåt med bilen etc.
Kram!!

olgakatt said...

Efter ett helt yrkesliv med mer eller mindre ständig jour är jag såå lycklig att inte alltid vara anträffbar! Mobiltelefon gjorde mig mera rörlig men det är jätteskönt att stänga av den eller lägga den hemma!
SMS är en bra funktion - då stör man mindre än om man ringer. Jag HATAR när folk svarar i sina mobiler i kassakön eller när man står och pratar med dom! Oartigt och respektlöst!

Annika said...

Bettankax:
Låter bra det där.
Jag sms:ar också mkt, speciellt då jag är i sverige. Här är texrandet inte lika utbrett bland 30+, märkligt nog...
Bra att ha luren på avstängt.
Men, visst är det en skön tgrygghetskänsla med telefonen, det går inte att komma ifrån.
Kram!!

Olgakatt:
Ja, jag kan förstå det!
Du har ju verkligen måst vara anträffbar i ditt yrke hela tiden med personsökare etc.
Klart du tycker det är skönt att kunna lägga bort luren ibland.
Precis som du är jag för SMS. Det är bäst.
jag ringer nästan aldrig ngn längre, för jag vill inte störa. Och ja, jag tycker också det är irriternade då folk snackar i sina mobiler i tid och otid...Speciellt om man pratar med DEM!! Usch!!

anna of sweden said...

Jag åker heller aldrig iväg utan mobilen. Aldrig!

Jag tänker ibland på när jag och en kompis åkte iväg till Australien efter gymnasiet. Tänk på våra föräldrar. Ingen mobil att kunna nå oss på ... Huvva.

Victoria said...

Jepp - telefonen är ALLTID med och jag blir konstigt stressad om den är glömd hemma. Tänk om någon ringer och jag inte kan svara?!? Hemska tanke. ;o)

Fast å andra sidan, numer använder jag telefonen till så mycket mer än att bara ringa, jag bloggar nog mer på telefonen än på datorn nu...

Kramar//Vic

Saltistjejen said...

Visst är det så! Vi har vekrligen SKAPAT ett behov som tidigare inte fanns. Jag är dock sådär med min mobil. Jag KAN gå ut utan den. Oftast sker det för att jag råkat glömma den. Jag blir alltid SUR på MIG SJÄLV över att jag glömt den, men jag får inte spatt. Om jag inte väntar samtal förstås. Men normalt är det för att jag ska till jobbet och där FINNS ju faktiskt en fast telefon och M samt dagis har de numret. Så de KAN få tag på mig om ngt skulle hända.
Jag kan även glömma mobilen om jag och M går ut på helgen men då tänker jag alltid att de flesta har M´s nummer så de kan ringa det om det är ngt viktigt. Men visst känner man sig naken utan mobilen det gör man. Vi har ju ingen fast lina hemma heller utan använder enbart våra mobiler. Det fungerar utmärkt.
Fast skillnaden med t x min mobil och andras är väl att min verkligen bara är en simpel telefon! Jag använder den alltså aldrig för att surfa eller annat på så det är skillnad mot t ex alla iphones och så. Jag lyssnar aldrig på musik på den heller utan nej den är enbart telefon för mig.
Stor kram!!!

Musikanta said...

Allra först: Hjärtligt GRATTIS på namnsdagen! Det är Annelie och Annika idag i vår almanacka här hemma.

Jag gick förra året tre dubbellektioner i en studiecirkel med rubriken "Lär känna din mobil". Inte lärde jag känna den inte, haha. DÅ kunde jag SMS:a men nu har jag glömt allt.

Jag klarar att ringa telefonsamtal och att ta emot i alla fall. Har den bara på om jag själv behöver ringa eller om jag VET att någon ska ringa till mig. Men det vore givetvis skillnad om jag skulle ha barn - då skulle jag väl ha på den jämt. Samtidigt vill jag alltid ha mobilen med mig även när jag promenerar utifallatt...
Grattiskram/M

bettankax said...

GRATTISKRAMAR på namnsdagen!! Å att jag glömde det i tidigare kommentar. Jag tänkte ju på dig redan i morse....GRATTIS!!

Desiree said...

Jag har faktiskt inte med mig min mobil överallt. Jag har ju ännu ingen modern iphone eller något sådant utan bara en vanlig mobil som man kan ringa med. Dessutom hatar jag den för den är sååå kass. Det är seg och kopplar fel ofta. Man får ringa två gånger för att komma fram ibland. När jag ska svara så hörs det inget i luren så att C får ringa igen. It suck big time. Jag ser fram emot att få göra mig av med den och skaffa något nytt en sådan där modern som man kan göra mycket mer med än bara ringa. Men det får som sagt bli då vi bor i Sverige. Då kommer jag nog inte att vilja lämna hemmet utan min mobil. Däremot fattar jag inte riktigt vad man ska med en ipad till. Hur uppkopplad behöver man egentligen vara? Hemma har man ju dator och på jobbet lika så. Sedan har man mobilen. Behöver man också en ipad för att läsa tidningen på bussen egentligen? Måste bli rätt dyrt också om man ska ha internet abbonnemang på alla dessa också. Men jag förstår att du gillar din telefon. Själv känner jag att jag liksom tillhör stenåldern med min gammla telefon. Ha en fin onsdag.

Kram

Londongirl said...

Jag har alltid med mig min mobil. Utom i helgen då jag faktiskt GLÖMDE den i farten när vi åkte ut till ön. Jag bytte från vårjacka till varmare när vi skulle ut på havet och då blev mobilen kvar i jackan där hemma. Men det är ytterst ovanligt för att vara mig
Jag älskar min iPhone och jag har det mesta med den UTOM att ta bilder. Det tycker jag inte att den duger till. Men sms hur många som helst om dagen och musiken såklart....och att surfa med in och ut på bloggar osv. Kollar adresser, telefonnummer och allt möjligt i farten och den funkar snabbt (vilket är viktigt för mig)
Förut var jag nog en sån som bytte mobil ganska ofta men nu vill jag bara ha min iPhone. :-)

Grattis på Annikadagen!

Kramar från ett regnigt Stockholm.

Desiree said...

Annika, Grattis på namsdagen!!! Det är ju din dag idag.

Kraaam!

Anonymous said...

Grattis på namnsdagen Annika!
(Skickade ett grattiskort på mejlen, men det är väl inte att tänka på att det kommer fram!Ngn vill oss illa, det är heldött från dej, så trist!)
Jag blev lite full i skratt när jag läste din blogg. Min mobil har varit knasig o levt sitt eget liv ngn vecka nu.Rätt som det är lägger den av o då känns det inte bra alls även om jag faktiskt på allvar tror att man kan få tag på mej ändå.
Det värsta var att jag skulle ringa till E under dagen o inte kan väl jag hennes nummer i huvudet heller.
Nu är i alla fall en ny o fräsch telefon införskaffad :-)
Kramar från Anette!

Marie said...

Mobilen hänger med, båda två! :) En med svenskt simkort o en med tyskt... Lite onödigt men så har det blivit! Jag klarar mig utan mobilen ibland, men det känns altid lite tryggare att ha den, utifall att!

leopardia said...

Jag har nog min med, men här hemma kan den ligga kvar i jackfickan i timmar utan att jag tänker på det... Och jag har alltid bara vibratorsignalen igång, så jag är inte så där mån om att bli nådd, men när jag går ut vill jag kunna nå :)

HeLena said...

Jag har för det mesta mobilen med mig, inte för att jag jämt måste bli nådd eller kunna nå någon annan utan om det skulle hända något. Jag har ju en bit att åka och det är långt att gå om bilen går sönder till exempel...

På sätt och vis ganska larvigt, men bra!
Kram

Marianne said...

Jo så är det nog! Inte kan man gå ut utan sin kära lilla gadget inte! Inte för att det ringer i den hela tiden, som sagt, utan det är snarare just det där om man själv behöver ringa. Om det händer något så att man behöver hjälp. Eller så.

Fast det var tider det när mobilerna inte fanns. Tack vare att mobilerna inte fanns hamnade jag och min kompis på Victorias gå-före-i-kön-lista! Vi hade bestämt träff på Vickan en eftermiddag men var båda två sena och kom inrusande i garderoben och virrade med "har ni sett en tjej ..." Efter det var vi kändisar där och trippade förbi kön, knackade på den lilla rutan i dörren och så öppnades den och släppte in oss! Det var tider det! : D

Kramar!

isflaket said...

Jag har egentligen inte något starkt mobil-behov, speciellt inte på helgerna när sonen och pojkvännen ändå är "inom synhåll". Dock är jag, genom mitt jobb, konstant på vakt - som informationschef ska jag ju alltid vara "på", både för interna meddelanden och då pressen ringer och vill veta något - så egentligen ska jag alltid ha mobilen med (utom på semestern - då är det inget måste), fast som sagt, på helgerna och kvällarna kan jag ofta komma till att "glömma" det. ;-)

Sedan måste jag erkänna att jobbmail som kommer automatiskt till mobilen har gjort att jag känner mindre stress, kan arbeta effektivare och därmed kan förkorta min arbetsdag.

Annars blir mobilen mest använd till att sms:a pojkvännen om småsaker, som om han kan köpa med sig ditt och datt på väg hem osv. Ett par kompis-sms blir det också då och då, samt till mina anställda och min chef (sms är bästa sättet att få tag på en upptagen direktör! :-) ).

Ringer gör jag nästan aldrig.

Suzesan said...

I am back again i cybern.Äntligen.

Mobil är bra att ha men inte mycket mer för mig. Ägnar den inte en sekunds uppmärksamhet men reagerar om jag glömmer den. Men kan stänga av den och JAG GILLAR att sms:a.
Men asså du skulle se tonåringarna och jag tänkte faktiskt på mobler imorse för en tjej i tjugårsåldern var ute och gick med mobilen i handen. Så där gör ungdomarna de har till och med träslöjd och sms:ar under bänken samtidgt. Simultan...En flicka skulle såga ett hjärta i ett tunt material och sågade och sms:ade samtidigt men men det gick ju som det gick. DEt värsta jag vet med mobiler det är de som ringer utan att ha laddat batteriet och de som itne har täckning så samtalet bryts mitt i en mening eller diskussion. Grrr. Så ska de ringa upp coh ringa upp. Eller inte. I dont like at all.

men den är bra att ha om man åker utomlands eller är på nåt ställe där det kan vara bra att nå nån. Men jag ringer sällan på min mobil.

Bra inlägg som vanligt här hemma hos dig.

Kram
/Susanne

Malde said...

Jag känner mig också "naken" utan min mobil. Jag har en alldeles utmärkt Nokia N95 8GB, men en riktigt bra kamera.

Jag använder almenackan, kameran, lyssnar på radion, ringer, håller koll på tiden och messar. När jag tränar (annars också) lyssnar jag på musiken jag har lagt in. Gillar inte musiken de har i högtalarna på gymmet, jobbar bättre till min musik.

Avstängd är den när jag duschar efter träning och om vi är på bio eller teater/musikal. Inte nattetid, då jag även har den som väckarklocka...

Kort sagt, hur skulle jag klara mig utan min mobil???

Visst gjorde man det förut, men nu?

Petra H said...

Ha ha, samma här! Förutom på PW, då har jag bara iPoden. Jag blev så glad när jag skaffade ett spanskt nummer, det var så dyrt att köra roaming från det belgiska eller svenska numret. Ja, jag har ju tre aktiva nummer, jag har ju även haft puertoricanskt, schweiziskt och italienskt nummer och har en liten samling SIM-kort i ett kuvert som ligger tillsammans med passet och mina utländska (svenska och danska ;-)) mynt! Jag sms:ar så mycket mer här i Europa än när jag bodde i PR och är så nöjd över att vara tillbaka här där det inte kostar att bli uppringd / få sms.
Kram!

Lilla P said...

Tjaaa, nog är det lite tragiskt att vi är BEROENDE av våra mobiler, även om de är till stor nytta.. Sitter ibland och funderar över gubbens dotter. Hon kommunicerar bara genom datorn och mobilen. Undrar hur dagens ungdomars förmåga att kommunicera "in real life" är då de är medelålders.. oj, där lät man lite mossig va..?

Humlan said...

Min mobil är oftast med, men jag nyttjar den inte så mycket som jag vill. Jag lyckas nämligen inte få den att prata med min dator, så jag får inte in de böcker eller den musik som jag vill ha där. Datorn tror att den är en kamera och vill bara prata bilder med den. *suck* Måste försöka lösa det någon dag...
Gillar också sms och skriver mer än jag ringer. Men jag har märkt att det inte är alla som gillar eller klarar av sms, så det gäller att veta att mottagaren får veta det man vill ha sagt...

Dessutom har jag kommit på att det är mycket trevligare att vakna till en glad truddelutt än till väckarklockans pip, så numera så står mobilen för första väckningen.

Ett försenat grattis på namnsdagen också!
Kram!

Charlie said...

Mitt i prick! Visst är det så, jag blir helnervös utan mobilen (iPhone)!

Jag minns min första Ericsson. En svart knubbig sak. Satt i bilen och tänkte "jaha, och när ska jag använda den här nu då" Kom fram till att det är bra om man hamnar i trafik. Hälften av alla hade inte mobiler eller använde dem knappt, så det var inte givet att man fick svar om man ringde. Nu är det tvärtom!

Kram!

Annika said...

Anna:
Nej, vi har verkligen blivit beronde av dessa tingestar snabbt.
Jag går ingenstans utan min.
Haha, tänk förr ja...vi drog iväg och ingen kunde nå oss.
OCH, det gick ju det med :-)
Kram!!

Victoria:
DU är som jag!!
Blir stressad om den glöms.
Ja, numera kan man ju göra rubbet på sin lilla lur. Det är helt otroligt.
Prisa tekniken! Tror jag!!
:-)
Kram och hoppas att allt är bra idag!!

Saltis:
Vad skönt det låter att du inte är tokberonde...
Låter sunt.
jag får alltid för mig attt ngt kommer att hända om inte mobilen är med, fjantigt va...
Detär OK om Peter är med och har sin mobil med sig, men om jag är ensam...
Nej, det går inte...
Visst har vi skapat oss ett behov.
Det är sant, din telefon är ju st en lur. Jag har hela min ipod på den också...
KRAMAR!!!

Annika said...

Musikanta:
TACKAR!!!
Det var roligt att få dessa påminnelser för det hade jag glömt.
Jag såg det i min dagbok sen, hihi!!!
Så tack.
Låter bra att gå en mobilkurs, men synd att du glömt SMS:andet :-)
Oh well.
YOu live.
Ja. jag vill alltid ha mobilen med under PWs etc.
Kram!!!


Bettan:
SÅ GULLIGT!!
TACK och kram!!

Desiree:
Girl!!
Det låter som om du behöver enm ny mobil.
Antar att det får bli bland det första ni skaffar då ni kommer hem, hehe...
iPaden har jag noll förståelse för. Fattar absolut INTE vitsen med den.
ICK!!
Kram!!

Annika said...

L-girl:
OJ du glömde den inför helgen på ön. Å andra sidan hade säkert A med sin, så det var lugnt. Hihi!!!
Ja, iPhonen är BRA. man göra allt på den, utom att ta bilder. Det duger den inte till.
Riktigt usel kamera.
Men annars är det en toppenlur.
Kram!!

Desiree:
TACK!!
Kram!!

Anette:
Nej ngt grattiskort har jag inte fått, förstås...
FATTAR inte detta.
Igår svarade jag på ditt mail via hotmail. Hoppas DET kommit fram.
detta är märkligt.
HAHA, det lät som om DU verkligen behövde en ny lur. Bra att du har en nu.
Jag kan inte ens mitt eget nummer till min mobil i skallen...de'ru...
Kram!!

Annika said...

Marie:
ja, du får köra med dubbla simkort. Det funkar ju bra det också!
Jag har en svennemobil då jag kommer hem. Den är så gammal nu, hihi!!!

Leopardia:
HAHA, problemet med att bara ha vibrationssignalen på är att man inte hittar den då man lagt bort den. Det händer mig hela tiden...
Men min mobil är också alltid med då jag går ut. Härhemma kan den försvinna in i ngt mörkt hörn.

Helena:
Jo, visst är det larvigt, men BRA, som sagt.
För man vet ju aldrig vad som händer då man är out and about...hihi.
Kram!!!

Annika said...

Marianne:
Det är så där vi tänker, allihopa. Att det är bäst att ta med den om ngt händer...

Jaja, visst fanns det tider innan mobilen, men de tiderna minns man nog bara om man är över 20.
Snacka om att vi var onårbara ofta. det händer inte idag med dagens kids och unga. nej inte...
På Vickan funkade det utmärkt för dig innan mobilernas tid :-)
Kram!!

Isflaket:
KUL at ha dig tillbaka, och tack för alla kommentare du lämnat på gmala inlägg. Ska gå tillbaka ocj svara på dem.
ja, jag förstår att du måste vara uppkopplad genom jobbet, och jag kan också tänka mig att din mobil hjälper dig i jobbet, som just med mailen etc.
Jag ringer nästan aldrig i min mobil heller.
Kram!!

Suz:
Ja,dagens kidds är verkligen tillvanda.
SMS:ar som bara den. överllt. Som tjejen med hjärtat...
SÅ beronde är inte VI och det är BRA!!!
Fattas bara.
Avskyr också då de laddar ur, och hatar ställen med dålig mottagning.
Jaja, samma här...ringer nästan aldrig med min lur, och knappt ngn ringer på den heller.-)
Men bra att HA är den.
Kram!!!

Anna, Fair and True said...

Haha, jag brukar känna likadant. Men samtidigt lättat att det faktiskt gått bra utan den (iaf när jag bara sitter på jobbet där jag ändå inte får ta med mobilen in haha). Men som liten och tonåring var jag inte alls en telefonperson. Hade vänner som ringde på en gång när man kommit hem från plugget (och sagt hej då till den personen 5 min tidigare); "vad gör du?". Så jobbigt tyckte jag. I tonåren hade jag en telefon på rummet men mina föräldrar behövde inte oroa sig för att jag drev upp telefonräkningen eller var osocial (med dem). Egentligen är det väl så nu med. Jag messar och surfar mest med min mobil även om jag såklart snackar en del i telefon också. Det är lite konstigt, jag är supersocial och har t ex inga problem att ringa en massa främmande människor på jobbet/för jobbet men jag träffar hellre mina vänner IRL än pratar med dem i timmar i sträck.

Annika said...

Malde:
Right on the money, girl!!
Sådär är det ju!
Man har den till allt. Man kan styra hela sin lilla värld igenom mobilen. Otroligt nog.
Visst klarade man sig utan den förr, visst.
Men ja, nog har livet förenklats tack vare den lilla tingesten.
ja, jag är säker på att du har en toppmobil md toppenkamera.
Det där kan de!
Kram!!

Petra:
TROR JAG DET!!!
Att du har en duktig samling SIM-kort. jag har tvp, ett svenne och ett finne + min amerikanska lur.
men all roaming är dyr, så det är smart att byta.
Du verkar så nöjd över att vara tillbaks i Bryssel. Härligt!!
På PWn är iPoden ett MÅSTE!!!
Kram!!

Lilla P:
Sådär är det...
Visst blir man tillvand, och kiddsen ännu mer.
Vet du, jag ringer knappt ngn längre heller. jag bara mailar eller sms:ar...
Sorgligt men sant...
Kram!

Annika said...

Humlan:
men sicken mobil då, eller dator, som inte vill samarbeta. Hoppas det löser sig det där.
För visst vill man att det ska funka.
Så även därhemma finns det vissa som inte gillar eller klarar SMS. Förvånande.
Jag tycker det är det allra bästa sättet att kontakta ngn på. man stör inte...
gillar.
Och ja, jag använder också mobilen som väckarklocka om jag behöver ensådan. Funkar ju toppen.
Kram!!

Charlie:
HAHA, ja visst är det så!!
Nu vill jag inte heller vara utan min kära iphone för aldrig DET!!!
Gillar den så!
Förutom kamerna, but who needs it?

Min första lur var också en Ericsson. Peeter och jag delade på den :-)
Exakt, idag har varenda kotte en mobil. Många har inte ens hemtelefoner längre.
Kram!!

Annika said...

Anna:
Tycker du har ett sunt förhållande till din mobil.
Verkligen.
Ett sund förhållande till telefonen. Det verkar som om det där timsringandet har upphört bland kiddsen. SMS har tagit över istället.
Annat var det på vår tid :-)
Nej, men samm här...jag har nästan slutat tala i telefon. Ringer bara i nödfall i princip. Annars är det bara SMS opch mail som gäller.