Thursday, February 18, 2010

När tiden går...

*Suck*...
Igår var det inte lika kul att vara svenne. Nej, tyvärr inte...
Det gick ju dåligt på skidorna, och trots att jag skrek mig hes ville det sig inte för de våra. Ledsamt.
Fattar inte heller mitt engagemang. Jag är inte den mest sportintresserade bruden i stan, men vankas det OS så förvandlas jag till en sportnörd light.
Egentligen är det lugnast att se sporter där Sverige inte har någon chans (eller deltagare), som konståkning tex...
Jaja...

Torsdagen innan Åke bröt in var det informationskväll på South Lakes High School för oss föräldrar som har ”rising freshmen 2010”.
Peter och jag var där och tog in all den information som gavs, och det var MYCKET!!
Personligen kan vi inte FATTA att vi snart är high school föräldrar och att Karolina i höst blir en high school elev. Jag kan inte få in det i hjärnan, inte Peter heller.
Vad hände?
Herregud, det var ju IGÅR vi gick på lekisinformation för vår TREåring!
Och nu ska hon snart börja i nionde klass.
Som sagt, jag fattar verkligen NOLL. Vart har alla år tagit vägen? Och hur kan det vara så att jag som är så UNG snart är high schol morsa?

Det sorgliga och lite tunga i kråksången är ju att HS varar i FYRA år, och sen är det college. Så, det lite jobbiga är att vi från och med i höst har fyra år kvar med vår tös på hemmplan. Jag är ganska så säker på att Karolina inte kommer att gå på college på någon skola i Washingtonområdet. Hon kommer att flytta på sig, ja tom ”out of state”. Hon har siktet inställt på en stad lite längre norrut, jättestaden ni vet. DÅ flyttar hon hemifrån och sen blir våra liv aldrig mer sig rikigt lika igen. Då kommer hon hem på loven, men knappast mer än så.
Annorlunda liv.
Och så märkligt.



Ca 7 månader.

Nu är hon forfarande så barnslig och lekfull, men då hon är 17-18 år är hon ju någon helt annan. I skrivande stund är hon ute (förpublicerat, ni vet) och åker pulka med grannbarnen.
OCH, om fem år sitter hon på college någonstans i USA.
Alldeles nyss var det Kindergarten. År 2001 då hon började elementary school känns ju SÅ alldeles nyss.



Ca 9 månader, och 1½ år.


Det är så svårt att leva i NUET, som jag skrivit om förr. Jag har så svårt att leva här och NU. Det är en konst att inte alltid blicka bakåt, eller framåt. Nu är det NU!



Ca 2 år med Peter.


Oh well, som sagt...
Idag ska vi hoppas på bättre tur för de svenske därborta i Vancouver.

Ha en fin torsdag. Or as I call it; the new Friday!

40 comments:

Lena said...

Bedårande kort på K.
Fort går det och visst känns det när de små flyttar hemifrån.
Jag har mina i Gbg och i Malmö, så visst lockar större städer.
Det fina i kråksången är att man faktiskt klarar det om man tillåter sig att släppa taget, lite grann i alla fall :)
Det egna nya livet är inte så pjåkigt det heller, när man väl vant sig alltså. Så Annika: Hav förtröstan och njut ordentligt av den tid som dottern fortfarande bor hemma. Det är ju ganska många år faktiskt.

Anna, Fair and True said...

Det är väl när man överöses av sådan där tankar och känslor som folk skaffar en sladdis! ;)

Annika said...

Lena:
Du har rätt, det är klart att det kommer att gå bra. men när jag tänker fyra år tillbaks i tiden känns det som ingenting. Att åren bara suckat ibäg på nolltid. Alltså kommer hennes HS år kännas likadant?
Ja, jo...men man växer sig in i allt. det är ju så. Det vet du!
Tack för dina ord.
Kram!!

Anna:
SÅ lustigt att du tar upp sladdisar...Satt just och diskuterade det fenomenet med en god vän igår.
Nej, inte aktuellt för mig, eller för henne. Fast vi kan ju förstå drivkraften. men fatta vad jobbigt att börja OM!!!??? Nej, inte en fet chans...
:-)

Marianne said...

Hahahaha, jag kan inte låta bli att skratta åt Annas kommentar.

Men visst går tiden alldeles för fort! Kan inte Obama fixa så att det går lite långsammare? : )

Men du, alltså, hon är ju så bedårande lilla K! De där ögonen, blicken, och det enorma leendet. Och lika bedårande är hon fortfarande. Som jag har sagt tidigare, de där bruttorna i Hollywood får se upp, snart kommer Karolina och då kan de andra gå hem och dra något gammalt över sig.

Stora, stora kramar!!!

Desiree said...

Många söta kort på K. Jättefina. Visst förstår jag hur du känner att tiden bara runnit iväg och att det måste vara svårt att fatta att hon inte är barn längre. Men du får tänka att du ändå har fyra år kvar som hon bor hemma och njuta av den tiden som säkerligen kommer vara full av glädje och många underbara stunder. Men visst vore det skönt om man kunde stoppa tiden ibland och få den att gå lite långsammare.

Stor kram och ha en fin torsdag.

anna of sweden said...

Åh, vilka härliga foton. Visst går det snabbt. Alldeles för snabbt. Jag har precis som du svårt att leva i nuet. För många tankar framåt och bakåt. Men jag jobbar på det! :)

Big huggies!

anna of sweden said...

PS Det gick ju bra i herrarnas hockey! ;)

Annika said...

Marianne:
HAHA, ja och en sladdis finns inte på värlskartan, snart 44 och gravid...Bara tanken är ju skrattretande. Skulle aldrig orka, ellr vilja.
Men tiden går sp ruggigt fort.
TACK Marianne!! När jag ser de där bilderna på K så känns det allt ganska avlägset, mensamtidigt så nära...
HIHI, glad har hon alltid varit..
Stora kramar!!

Desiree:
TACk vännen!
Blir bara så rädd över tidens gång. men samtidigt måste man lära sig att leva här och NU. Att bemästra den konsten...
Bamsiga torsdagskramar!!

Anna:
TACK:
Varför är det så svårt att leva i NUET!?? Du känner alltså likadant...
Jag kämpar också med det.
hela tiden:
jag vågade knappt kolla matchen sve-ty igår...gulp, liksom...gick fram och tillbaka...
men det var ett guldkorn i allt det gråa. Fast, jag hade inte väntat att de skulle förlora mot tyskarna...
Huggies grande!!!

Sporty Spice said...

Sockersöt!!! Och angående medaljer ... vi lever på hockey-hoppat nu va?! Tjoho!!!

Cecilia/svengland said...

Jag vet precis hur du känner dig - min stora tjej är 17 år och har bara ca 1 1/2 år kvar innan hon slutar skolan och ska till University!!! Själv var jag 19 år när jag flyttade till England och flyttade aldrig hem igen....Liten blir stor alldeles för fort!!!

Erica Pettersson said...

Åh, vilka söta bilder!
Förstår att det känns konstigt när tiden går så snabbt. Förstår att det syns lite extra tydligt när man kollar på hur sina barn växer :)
Själv har jag ju inga barn, men även jag fick erfara idag hur snabbt det går... Fick nämligen en inbjdan till Klassträff i juni. Det är 10år sedan jag gick ut grundskolan (9:an). Det var i juni år 2000, men känns som att det var igår :)

Hoppas att du får en fortsatt bra dag!
MVH /Erica

Evas blogg said...

Åh så söt hon är! Ja det är jobbigt när barnen drar iväg. Vår yngsta gav sig iväg för 1,5 år sedan, jag har inte riktigt fattat det än. En stor tomhet blir det.

Millan said...

Ja visst ar det latt att gora sa.. hela tiden blicka framat och bakat och undra och fundera. Jag haller hela tiden pa med saker som att tanka: Ja, fyra ar ar ju ingenting.. for fyra ar sedan gjorde vi det och det.. och det kanns ju som i gar. Sa nu haller jag pa att tanka att Nils forsta 5 ar gatt sa himla fort... och om det fortsatter sa har sa kommer han snart flytta hemifran och sa blir jag helt angestfylld. Ingen hojdare.
Men vet du vad... fyra ar AR en ratt sa lang tid och mycket hinner handa tills det ar dags for Karolina att dra vidare!
kram!!

Annika said...

Petra:
TACK!!
Nu lever vi på hoppet!!
Shit också, detta är inte bra för mina nerver. Jag var riktigt nedtagen igår när det sket sig så för de våra...
Och jag hejjade inte på ett visst grannland till oss svennar, det kan du skriva upp...
Men idag är en ny dag. Och hockeyn gick ju vägen, fast jag hade väl inte trott ngt annat heller...
Klockan 15 idag äro det dags att sätta sig i soffan igen...
Heja Sverige!!!

Cecilia:
USCH ja, det riktigt vrider till kroppen när man tänker på det där. OCH snart är det dags för din tös...
Jag känner med dig!!!

Erica:
TACK!!
Ja, tiden går så fort...
Jag förstår att du hoppade till lie över att detär tio år som gått. Tio år könns som lång tid, och ändå ÄR det inte det...
Hjälp!!!

Humlan said...

Visst är det konstigt det där med tiden, att den går så mycket fortare när man är vuxen än när man var barn! Hoppas att du lär dig att leva i nuet och njuta av tiden, det är väl det vi alla vill.

Bilderna på K är härliga, man kan inte låta bli att le när man ser henne, så smittande är hennes leende, med både mun och ögon, hon bara lyser!

KRAM!

Annika said...

Eva:
Tack!
JAG förstår att det blir en stor tomhet. Jag ryser lite när jag tänker på det...
Usch, Eva...
Tufft.

Millan:
Visst, det är en konst att leva här och NU. Jag har nogaldrig riktigt bemästrat den.
Som du säger; fyra år är ändåp fyra år.
Nu gäller det att leva här och NU. och hon går ju fortfarande bara på middle school, så det så ;-)
KRAMAR!!!

Annika said...

Humlan:
Det är så svårt...
Fattar det inte.
Och ändå försäker jag leva efter konceptet Fånga dagen.
Det är en ständig träning i det...
Hela tiden

TACK!!
Ja, glad har hon alltid varit. Hoppas att det ska bestå!

Stora bamsekramar!!!

Jenny said...

Usch ja, tiden springer verkligen fort! När man tänker efter så ibland, så kan jag bli riktigt gråtig över att barnen aldrig mer blir små igen. Och å andra sidan, varje ålder har väl sin charm - Även om de flyttar hemifrån (oh hemska tanke)! Tänk, då är det kanske inte så långt kvar tills du kan bli mormor, ha ha ;-)! Mathilda tänker mycket på det där med att flytta, antagligen för att vi ju har all vår familj i Sverige, och konstaterade häromdagen att hon aldrig skulle flytta ifrån mig, bara till huset bredvid! Eller, om det nu blev längre, hon vill gärna till NY så liten hon är, så skulle jag bo i hennes källare!... Lät ganska bra, tycker jag!! Stor kram och carpe diem!

veronika said...

Förstår precis hur du känner dig! Tiden går alldeles för fort, men jag har faktiskt lärt mig de senaste åren att njuta av livet för stunden. Lever idag i nuet och mår bra av att kunna göra det. Men det är ändå viktigt att ibland blicka både bakåt och framåt.
Tycker det är bra att K har framtidsplaner, vart hon vill plugga tex. Man måste släppa taget och sedan njuta med dom och deras äventyr.
När barnen flyttat hemifrån kommer en ny epok in i ens liv, det kan vara spännande det med.:)
Otroligt vad glad K alltid ser ut på alla kort! Så söt och vilket leende! Här hade vi 20 c igår och jag njuter!:) Inga långa vintrar för mig inte, vill vi se snö åker vi bara 45 minuter upp i bergen.

Moster Mjölgumpa said...

Ja, tiden går så fort att man blir mörkrädd...

Saltistjejen said...

Visst går tiden rasande fort. och visst skulle man vilja kunna trycka på stopknappen ibland. likaväl som på fast forward och rewind. Men så är det ju itne. Så som du säger får man försöka att leva så mycket man kan i nuet!!!!! det an vara svårt ibland. Lätt att tänka framåt, minnas bakåt. Ibland så svårt att hålla fast i det som är just nu.
Men jag tycker du verkar ganska bra på det trots allt. Att njuta av nuet. iallafall om man läser dina blogginlägg så känns det som om du tar vara på nuet. :-)
Vilka fina bilder på K också!!
Och Du den sista bilden - himmel vad hon är lil Peter på den!!!!! Helt otroligt lika!!!! :-)
Haha, det har jag inte riktigt tänkt på innan, men där syns det supertydligt!
Och du. även om livet kommer förändras framöver så är ju förändring inte detsamma som försämring. Tänk på det!!!!
KRAAAM!

Suzesan said...

Att tiden går fort märker man när den sista flyttar. Eller rättare sagt när de flyttar hemifrån. DÅ. OCH guuuu' så söt hon är K. Nu med och en gullunge som liten. Jag härmar och säger OOjjjJ de får se upp i HoLLywood.Undrans vilken K:s första film blir;)Fin bild på K och pappa.

Kram
/Susanne

Elisabeth said...

Haha, jag håller med, det är egentligen lugnast med sporter där Sverige inte har någon chans. Då blir det inte lika nervöst som när det är svenskar (med bra chanser) med.

På tal om college/universitet (är det förresten någon skillnad på College och University?); har du någon uppfattning om hur vanligt det är att gå på ett college som gör att man kan bo kvar hemma? Inte dåligt förresten med framtidsplaner redan nu, när jag skulle börja nian visste jag bara att jag skulle plugga vidare i en större stad, men mer än så visste jag inte.

Miss Marie said...

Åh, vad sorgligt! :( Men that's life, så är det ju bara. Ni har ju iallafall 4 år kvar, alltid nåt att glädjas åt. Underbara bilder förresten!

Får iallafall mig att tänka på gamla ABBA-låten Slipping through my fingers...

Annika Estassy said...

Ack ja, de växer fort och plötsligt!
Torsdag är den nya fredagen - I like it! :)

Anonymous said...

Visst är det svårt att leva i nuet! Jag blickar inte så mycket bakåt, men kan inte låta bli att blicka framåt... Alltid något man längtar till eller väntar på - helgen eller sommaren eller nästa jul... Och åren bara rusar iväg! Jag har svårt att fatta att vår förstfödda fyller 11 år i år. Var hon inte en tjock flintskallig bebis alldeles nyss?
K har alltid varit så söt, ända sen hon var bebis!! Njut nu de här sista åren medan ni får ha henne hemma :-).

Malde said...

Först är de små, sen blir de stora alldeles för fort! Njut av stunden!

Kram!

Villa Nian said...

Fina bilder på en fin tjej!! Jo, visst går tiden, det blir så tydligt när man som du ser de åren i ett barn. Själ tycker jag att jag varit så där en 20 år länge nu (i ca 20 år).....och blir förvånad när jag faktiskt ser ålderstecken på mig själv. Tänk för kunde man äta vad som helst gick man upp så gick man lika lätt ner, men nu .... i och för sig att gå upp i vikt är INGA problem nästan lättare :-), men att gå ner dom *suck*.

bettankax said...

Å sååå roligt att se bilder på Karolina i olika åldrar. Vilken sötnos(då som nu)!
Håller med dig om att tiden går rasande fort. Vill knappt tänka på det.
Men vet du? Det är alldeles alldeles underbart att ha en vuxen dotter...också!:)Och som du vet njuter jag makalöst att få följa ett nytt litet liv. Hoppas jag får leva länge:) KRAMAR

Anne said...

Men åh, vad fint du skriver, jag blev alldeles rörd läsa ditt inlägg. Och du, visst är det svårt leva i nuet. Man får försöka bara, men visst är det så lätt att antingen vara försjunken och nostalgisk i det förflutna eller blicka framåt och drömma om morgondagen.
Alla åldrar med barn har väl förresten säkert sin charm, med ett småbarn, tonåring och senare vuxenbarn. Mamma-barnrelationer med de vuxna barnen kan ju bli något väldigt speciellt också. En mer jämlik relation. Speciellt om man inte har syskon, då tror jag att ens föräldrarelationer i vuxen ålder blir på det sättet en "vuxenrelation" som man kanske annars skulle ha med syskon. Men utan syskon blir den vuxenrelationen med föräldrar istället. Låter konstigt och lite flummigt märker jag, att få fram vad jag tänker och menar här... Men kanske du förstår lite hur jag tänker.
Ha en riktigt fin helg Annika!

HeLena said...

Åh! Så underbart söt hon är Karolina!!:DDD
och väldigt lik din moster!
Växer gör de så de knakar och det går så fort! Min fyller ju redan 18 år..... hualigen!
Brons fick vi ju ialla fall med Anja P härligt!
Skön fredag!
Kram kram

Annika said...

Jenny:
Jösses, hon är bara tretton...
Jag vill inte bli mormor förrän hon är över 25...
Hihi!!
Men visst, åren går ju så sanslöst fort så snart sitter man väl där med ett barnbarn, hahaha!!!
Men visst är det märkligt hur tiden flyger...
Knäppt.
Ja, ni har alla i sverige så jag kan förstå hur din dotter tänker. Skulle hon vilja flytta dit, tror du?
ja, carpe diem, liksom!!!
KRAM!!

Vernika:
Visst gäller det att leva i nuet, för studen...
Och att vara här och NU!! jag jobbar på det.
Js, jo hon vet ju var hon vill gå i college, men hon vet också hur svårt det är att komma in på just den skola ho vill till. Men om hon inte kommer in där är hon helt öppen för andra sklor, säger hon. men med en major in drama. Fine, tycker jag.
Jag tror också det blir en ny spännande epok då baarnen flyttar, men sorglig också...
Tack för dina snälla ord om K.
Glad har hon alltid varit.
KRAM!!!!

Moster M:
DET tycker jag också...

Annika said...

Saltis:
RÄTT!
Förändring är inte detsamma som försämring. INTE alls!
Och ja, visst njuter jag av livet här och nu också på mitt sätt. Njuter av livets guldkorn alltid.
men blickar på ngt sätt ändå fram och tillbaka på ett irriterande sätt, kan jag tycka.
Men visst försäker jag leva efter carpe diem jag också, har tom en ring där orden är inristade.
Ja, när K var liten var hon Peters avbild, i många år. Nu börjar hon likna mig mer.
Men son liten var det Peters flicka, fullt ut.
Krmar!!

Suz:
JAG kan tro det!!
Hjälp!!
Usch så märbart det måste vara då.
Men TACK!!!!
Hihi, vi får väl se om hon lyckas med sina planer :-)
Stora kramar!!

Elisabeth:
Usch ja, det är det...Igår råkade jag logga på DN innan skidskyttetävligen var slut och såg då attt sverige åkt ut...Luften pös ur mig och jag iddes inte kolla OS alls igår em...
Det enda hoppet igår...
och norge gick från klarhet till klarhet och gjorde mig smått sur (ja du vet...).
Det är sänt med ngn fördröjning här. vilket så retar mig. Ingen lång fördröjning, 20 min eller så...men det räcker för att mkt ska förstöras...

College och universistet är samma sak.
det är vanligt att man bor hemma om man går på ett sk community college, men där kan man bara ta en tvåårsexamen och sen måste man vidare till ett college eller uni.
Vanligast ÄR att man flyttar ut då man börjar sin fyra år långa utb. Då till ngt dorm (studentbostad).
När Peter var ung och började college bodde familjen i södra VA i Newport News. Peter kom in på college här uppe i DC-området, på George Mason University. Efter bara en månad gick hans pappa i pension från militären och familjen FLYTTADE inom gångavstånd till GMU. Peter bodde en enda månad på dorm, och sen tyckte hans fldrar att han skulle bo hemma...
Det var nog surt för Peter, hehehehe...
Men han levde collegelivet fullt ut ändå med fester och fraternities och plugg, förstås...
Här där jag bor går nästan alla vidare till ett fyraårigt college. Så är det ju inte i alla delar av US. Många slutar direkt efter HS.

Marie:
Så är livet...
Just då.
Och "Slipping thru my fingers" ger mig en klump i halsen varenda gång jag hör den...
Vilken underbar låt!!!

Annika said...

Annika:
Läskigt är det!
OCh ja, visst känns torsdagen som det nya fredag :-)

Annika B:
Visst är det svårt.
Man längtar alltid till ngt, som du säger.
En kost att leva i nuet, men vi jobbar på det...Och tar vara på de guldkorn vi har NU, och det är många!!
Ja, din äldsta fyller 11...märkligt va??
Gud så skumt.
TACK, vad snäll dui är i dina ord om K.

malde:
Ja, jag försöker verkligen!!
Fånga dagen!
Kram!

Annika said...

Tina:
Shit så sant!!
Pratade just med en kompis häromdagen om kroppens förfall...Djupa rynkor, gråa hår och knän som gör ont...
Visst ser man det.
OCh vikten ja...Jag kunde äta vadsomhelst då jag var yngre...Vräka i mig. Och ändå var magen platt, platt, platt...
Visst märks det.
Läskigt.
Vikten, denna förbannade vikt som man alltid har som en boja om foten...Måste vara smal. måste vara smal, måste vara smal...
Ät inget bröd, är inget godis, ät inget bla bla...Så trist...
Kram Tina!!! Tur att vi alla känner likadant...

Bettankax:
Dur är ett underbart bevis på att livet med en vuxen dotter är godis!!
Och att barnbarn är livets verkliga efterätt!!
I LOVE IT!!!!

Tack för dina snälla ord om K.
Jättekramar!!

Annika said...

Anne:
TACK min vän!
Dt var snällt sagt.
visst har alla åldrar sina charm. DET vet jag nu!
Och s
äkert blir det så framöver också även om de uppkommande tonåren känns lite läskiga (man är väl skrämd).
Du vet vad du talar om som ensambarn och jag hoppas att K och jag ska få en fin och innerlig relation även som vuxna.
Stora kramar!!

helena.
Ja, jagtycker ju också att hon liknar min moster ibland! Så vad kul att du också säger det!!!
Jättekul!!
Och du har en 18 åring...JA, det är faktikst läskigt...men antar att det är lika kul det, på sitt sätt :-)
Stora kramar!!
Yay, Anja!!

alegni said...

tell me about it! jag kan heller inte fatta att åren gått så fort att vår äldre son faktiskt slutat skolan nu. jag hade nyligen tagit studenten när jag åkte till new york som au pair. unbelieveable, för det känns ju inte som om det var så himla länge sedan (fast det i verkligheten snart är 29 år sedan!).
dagens blogg om livet efter döden kan jag inte kommentera. jag tror jag skulle bli knäpp om jag började fundera på det (för jag tål inte att tänka på eller tala om saker jag inte förstår. kontrollbehov, förstår du ;)
ha en riktigt härlig helg! kram

alegni said...

jag glömde säga att jag störtgillar bilderna på den tjusiga fröken k!
ingen chit chat show på sistone?

ullrika said...

vilka jättefina bilder på dottern! det där med fårpälsen i snön hade ju kunnat vara fotat i år :)

Annika said...

Ingela:
Ja, hjälp...
Och jag förstår att du tycker det än mer!
Tiden rusar.
Jadu, fredagens bloggtema var allt en nöt att knäcka...och visst blir man lite knäpp då man funderar på det...
TACK för K berömmet. Tror inte flickorna spelat in ngn ny chit-chat show...nu har de så fullt ipp med repetitioner och annat.
KRAMAR!!

Ullisen:
TACK!!
Ja, dem där med fårskinnet känns väldigt nu, håller med. Bilderna i sig känns både avlägsnaoch SÅÅ nära...
Kram!!