Wednesday, June 10, 2009

Oro, känner sådan oro...

Hej på er alla!

Jag brukar inte vilja vara privat på den här bloggen. Jag vill försöka undvika allt privat i den mån det går.
Det heter ju att man ska vara personlig, men inte privat.
Men...
Var drar man egentligen gränsen?
Vad är för mycket information?
Vad bör man säga och inte säga?

Som ni alla minns var jag i Sverige i mars för att hälsa på en älskad släkting som blivit sjuk. Under min vistelse i Sverige skulle hon egentligen ha opererats, men som minnesgoda läsare kanske kommer ihåg så var hennes allmäntillstånd då alltför dåligt. Operationen fick skjutas fram på "obestämd tid". Det blev så att den sköts fram till dagens datum, den 10 juni. När detta läggs ut, klockan 6:20 min tid är klockan 12:20 i Sverige. På ortopeden på KS i Solna har då min älskade släkting legat under kirurgernas knivar i nära fem timmar. Vid 14-15 idag, svensk tid, borde det vara klart.

Orolig? Jag?
Ja, det kan ni ana att jag är, och det kan ni ana att hon är. Ja inte nu när hon ligger djupt nedsövd förstås.
Pratade med henne igår då hon låg i sitt rum på KS. En samlad, rädd—ja livrädd---kär älskad släkting!!!
Jag ber, fastän jag inte är religiös, jag hoppas och tror och HOPPAS och tänker tusen tankar...
Jag förlitar mig helt på vänner och familj som finns just där just nu. Dom får hålla mig informerad. Fasiken, ibland suger det verkligen att bo så långt bort.
SUGER!

Jag skulle mycket väl ha kunnat skriva om något annat idag, och jag vet ännu inte om jag kommer att behålla det här inlägget på bloggen. Jag har aldrig, under mina tre år som bloggerska, tagit bort något inlägg. Detta kan bli det första som får stryka på foten. Jag vet helt enkelt inte hur jag kommer att känna förrän detta ligger ute, och förrän jag vet mer om hur det går idag.
Usch vilken dag. Den här släktingen är som en extramamma för oss syskon...
En del av er, kära läsare, vet vem det är jag skriver om.
OCH ni som känner oss vet hur älskad hon är!

Grubbel, oro, tankar, böner, hopp, gråt, förtvivlan...

Kära älskade någon vad jag hoppas att professor B och hans team kan göra under idag!

Jag måste iväg härifrån hemmet idag. Jag kan inte sitta här, måste iväg och skingra tankarna...

Önskar er alla en bra 10 juni...

39 comments:

Anonymous said...

Du kände att du ville skriva detta inlägg.
Kanske det hjälpte lite i alla fall,hoppas det.

Tänker på dig och hoppas allt går bra för din "Extramamma".

Styrkekramar.

xxx

Livet är fyllt av inte bara glädje utan också sorg..That´s life.
Trots det sååå svårt.

Annika said...

Anonym:

Tack, ja kanske det är till ngn hjälp iallafall? Jag vet inte...
Stora saker, som den här, känns det ibland nödvändigt att berätta om. Jag menar...eller jag vet inte vad jag menar...
Visst är det både glädje och sorg på livets väg. Alltid. Men det gör inte saker lättare, tyvärr...

TACK för din kommentar!!

Tankevågor said...

Kära vän! Jag tänker så mycket på dig och L....hoppas verkligen att allt går bra med hennes operation! Sänder alla styrketankar och skyddsänglar jag har till sjukhuset idag!

Förstår att det måste vara så kämpigt nu att vara så långt borta...

Massor av kramar till dig.

Annika said...

Londongirl:
Ja, du känner ju till bakgrunden...
Ja, jösses, nu är klockan 13 därhemma...Jag sov så dåligt inatt. varenda ggn jag vaknade tänkte jag på henne, och kollade vad klockan var...
Nu har hon opererats i 6 timmar...
TACK, Lisbeth!!
Just nu är det väääldigt tungt att vara på denna sida atlanten...
KRAMAR!!!

leopardia said...

Jag tänker på dig, och på er och skickar mina varmaste cyberkramar och alla helande tankar jag bara kan!

Mia said...

Massor med kramar till dig och till din kära släkting. Jag håller tummarna för att allt går bra. Jag förstår hur frustrerande det måste vara att inte finnas på plats och få all information direkt. Att inte kunna hälsa på. Sköt om dig. Kram!

underytanjag said...

Kram!

Annika said...

Leopardia.
TACK så jättemkt. DET känns bra.
Kram tillbaks!

Mia:
USCH ja, trodde inte jag skulle känna sp här mkt, men det gör jag. Just detta att inte kunna rusa upp till KS på nolltid, att inte kunna få se henne. Bara hoppas och tro...Nu börjar dom nog bli klara med op. Klockan går mot 14.
KRAM!!

Underytan.
TACK!!
KRAM!!!

anna of sweden said...

Ja, usch ibland är det riktigt, riktigt jobbigt att befinna sig så långt borta.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt går bra.

Många kramar!

Taina said...

Huomenta rakas ystäväni!

Tänker på din släkting och Dig idag och skickar härmed massor av kramar!

Suzesan said...

Åhhh Annika jag kunde inte logga in tidigare. Men nu så skriver jag fort direkt:)

Hoppas att allt går bra. Att man ber är väl inget man ska skämmas för.

Det är just då man behöver det, som man gör det. Människor borde be lite oftare så det blir naturligt tycker jag.

Det kommer gå bra. Vi får hålla tummarna för det eller hur.

Så svårt att vara så långt bort.

Jag vet, för jag har gått igenom mycket sånt svårt med sorg och oro så jag kan sätta mig in det. Att du pratade med din nära och kära igår gav henne styrka.
Vad fint att ni kunde prata.

Jag tycker inte du ska ta bort inlägget om du inte känner att du måste.
För det är alls inte för privat. Tycker jag.

Jag tycker det är vackert och det visar också att vi bloggare inte alltid är så glada.

Den ena eller den andres oro kan hjälpa en tredje ...med sitt tänk. Nåt man tänker på och inte vågar skriva kanske.

Det är ju svårt att skriva glada inlägg om man är orolig. Varför inte dela med sig lite. Det gör jag. Ibland.

Berätta hur det gått sen när du vet.
Uppvakningen tar sin lilla tid. Jag har legat flera gånger på uppvakningen och där vill man bara sova, sova eller vakna fort så man FÅR ÄTA OCH DRICKA.
Men det får man inte när man är skuren i! ÄTA DIREKT. Jag ska skriva ett inlägg om den gången:)När jag inte fick äta direkt.

Sköt om dig jag ber jag med för din nära och kära...och håller tummarna med. Det kanske hjälper. Vem vet;)

Många varma Kramar

/Susanne

Annika said...

Anna:
JA, ibland är det riktigt vidrigt att vara längt borta.
TACK, det hoppas jag med...nu är klockan 14:10 därhemma. Det borde börja bli klart snart...
TACK, Anna.
KRAM!!!

Taina:
TACK så jättemkt!!!
Tack!
Kramar tillbaks!!

Annika said...

Suz.
TACK!!
TACK!!!
Ja, fast jag faktiskt inte är religiös så känns det liksom ändå rätt, skäms inte för det.

Du tycker inte det är för privat, vad bra.
Nej, det hade liksom känts som hyckleri om jag suttit här och inte låtsas om ngt alls. Det känns på ngt sätt bättre att NI vet!

Jag har aldrig blivit sövd, så jag vet inte hur det känns. Förstår att det är en märkligt känsla. Jag läser jättegärna om hur det känns bpde när man sövs, under op och efteråt. HUR känns det?
Skriv jättegärna om det, Susanne!!
Jag lovar att rapportera.

TACK susanne, du har så rätt...det tror jag...

Jättekram från mig!!

Elisabeth said...

För det första: Inte var detta för privat! Och du lämnar inte ut din släkting heller - för du skriver ju bara ATT det är idag som operationen sker, inget annat.

För det andra: Det kommer SÄKERT att gå bra!

Lena said...

Jag tycker inte heller att du behöver ta bort det.
Jag förstår att det är svårt att vara långt borta och jag tror att det är minst lika svårt att vara anhörig och stå brevid. Jag håller alla mina två tummar, och skickar tankar och kramar.

Annika said...

Elisabeth:
BRa att du tycker så...
Gränsen är ju ibland hårfin.
HOPPAS du har rätt...
Nu är klockan 14:30...har inget härt ännu, varken bu eller bä...

Annika said...

Panter:
BRA att du ockå tycker det. Som jag sa; det hade varit så fel att skriva om ngt annat idag. det hade liksom inte funkar eftersom deta är allt jag tänker på.
Nej, det är inte lätt att vara anhörig...
Varken här, eller hos dom som nu finns i Sthlm...
Tack Panter,
Kram!!!

Evas blogg said...

Detta inlägg är inte alls för privat. Det är livet, som det kan te sig ibland när det är jobbigt. Oro och ängslan är jobbigt, särskilt när man är långt borta. Det är också något som jag tycker man kan skriva om för livet är ju inte alltid vackert, glatt och ljuvligt (tyvärr). Jag sänder tankar till dig och till din släkting och hoppas allt ska gå bra!

Annika said...

Eva:
Tack Eva!
Bra att du inte tycker det.
Nej, livet är inte bara guld och gröna skogar minsann.
Tyvärr, ja...
men, som jag sa, det hade känts så fel att skriva om annat idag. Jag är ju liksom inte riktigt "med" idag märker jag.
TACK för tankar!!!

Anonymous said...

Åh Annika, jag håller tummarna för din släkting! Det är så jobbigt och frustrerande att vara så långt borta när något sådant här sker i familjen eller bland vännerna. Det är då man önskar att bodde lite närmare, men din släkting och de andra familjemedlemmarna VET att du är med dem i tankarna.
Och snart åker du hem och kan krama om dem alla igen!!
Stora kramar och tankar

Saltistjejen said...

Å Annika! Vännen! Jag skickar mina tankar både till dig och til din släkting.
Jag hoppas att allt ska gå väl och att du ska få goda nyheter från Sverige.
Det ÄR verkligen jobbigt att vara så långt från nära och kära när det händer sådana här saker. Det är den gigantiska baksidan med att bo i ett annat land långt borta. Tyvärr. MEN jag tycker det låter bra att din älskade släkting har många runtomkring sig som finns där för henne. Det måste ändå kunna trösta och stärka dig lite mitt i oron.
Sedan ycker jag visst att man kan var alite privat på sin blogg också. Det är som du säger upp till var och en HUR privat man vill vara. Jag kan nog vara rätt privat i min blogg ibland tror jag Men jag känner att så länge jag inte "hänger ut någon annan" så är det verkligen upp till mig själv att skriva om precis allt jag känner och/eller tänker på. ibland blir det privat ibland inte. Sedan är det självklart upp till er underbara läsare att ge feed-back på det. Om ni vill läsa eller ej.
Så ja, jag tycker inte att detta inlägg är FÖR privat på ng vis, men självklart är det DU SJÄLV som ska avgöra detta utifrån hur DU känner och det baseras säkert en del på utgången av det hela också. Precis som du skriver.
Sedan tycker jag själv att det kan kännas otroligt befriande och lite "terapeutiskt" att skriva av sig på bloggen också. och i stort sett alltid får man ett enormt stöd vilket också känns skönt. Att veta att man inte är ensam om sin oro, sina tankar, sin rädsla.
Återigen Vaaaaarma Kramar till dig!!!!!!!
Jag tänker på dig!

Sara said...

Haller tummarna att allt gar vagen.
Kram
Sara x

Anonymous said...

Annika! Nu är kl 15.30 härhemma o då är nog operationen över.
Jag önskar av hela mitt hjärta att allt kommmer att ordna sej till det bästa för henne o hennes sambo.
Tänker på dej!
Kramar från Anette!

Anette said...

Åh Annika, det är så svårt att vara långt hemifrån när något sånt här händer. Jag tänker på din släkting idag och jag hoppas med hela mitt hjärta att allt har gått riktigt bra.
Kramar i massor!!

Millan said...

Nej fy vad jobbigt att ha nagot sadant att ga och oroa sig over. Sjalvklart oroar ni er och sjalvklart kanns det pest att vara langt hemifran. Jag hoppas verkligen att det gick bra idag sa att ni kan slappa oron nu!
Jag tycker for ovrigt inte heller att det har ar for privat. Det ar svart att veta var gransen gar ibland och jag ar sakert alldeles for privat emellanat. Jag tycker hur som helst att bara man inte skriver for privata saker om andra manniskor, dar man alltsa vet vem skribenten skriver om, sa tycker jag att det ar ok!
Kram!!

Anonymous said...

Är långt hemifrån och sitter på dålig uppkoppling men kände att jag ville titta in hos dig!Och hoppas att mina kramar och styrketankar når dig!*kram*
Tina/HusEtt

Anonymous said...

Hoppas operationen gick bra för din "extramamma"!!!

Humlan said...

Nu är klockan så mycket att operationen ska vara över och du borde ha fått något besked. Jag hoppas verkligen att allt har gått bra och att hon nu ska återhämta sig.

Jag vet hur jobbigt det är när man är för långt bort från sin familj, även om det inte är ett helt hav som skiljer min familj åt, så kan det vara för långt vid sjukdom och liknande.

Många kramar!

Bloggblad said...

Jag kan förstå - långt borta, långt ifrån... men varma och ljusa tankar kan göra underverk. Enligt min tro är det just det som är förbön. För jag tror ju att Gud finns inom oss.

Att skriva om den här sortens oro tycker jag inte är att gå för långt. Tvärtom, det är mänskligt och vi känner allihop igen den oron. Det är inte heller att lämna ut någon - din extramamma är säkert glad att du tänker på henne.

Det räknas absolut inte som att fläka ur sig sånt som man borde hålla inom sig.

Kram!

Desiree said...

Jag förstår hur du känner både angående din släkting som du är orolig för och det där med hur personligt man ska vara på en blogg. Jag tänker på dig och din älskade släkting och håller både tummar och tår och hoppas innerligt på det bästa. Usch det här är vare sig lätt för den som går igenom det eller för er som står henne nära. Jag förstår att du ber även om du inte är religös, det gör man då man riktigt rädd och orolig och inte kan göra mycket annat.

Stor kram till dig. Önskar att jag hade kunnat vara hos dig och hjälpt dig att skingra tankarna, bara finnas där för stöd och tröst och en bamsekram som sagt.

Lia said...

Annika, min kära vän. Jag tror att du ändå kände att du vet vilka vi är, och att du därför vågar vara personlig och privat när det väl är så mycket som du behöver få ventliera. Jag tänker inte säga så mkt mer här, men du vet var jag finns på mailen! Om du behöver mer bollplank, jag finns här! Kram

Pernilla said...

Jag hoppas verkligen att det har gått bra för din släkting idag. Jag förstår att det känns jobbigt att bo så långt bort såna här gånger.

BAMSEKRAM!!!

Musikanta said...

Läkarna är jätteduktiga så det har nog gått bra så här dags, får man hoppas innerligt.

När man känner sig så där orolig och ledsen som du gjorde för en stund sedan, behöver man någon att prata med. Så länge du bara skriver om vad du själv känner kan jag inte se att det skulle vara något fel.

Och varför skulle du skämmas för att be en bön för den som du tycker så mycket om? Det är väl skönt att fortfarande ha den möjligheten när allt känns så jobbigt och tungt! Eller när man är riktigt orolig för någon annan...
Många varma kramar/M

Jenny said...

FÖrstår precis vad du menar -eftersom jag också har en mycket sjuk, mycket nära anhörig. Och visst, oftast vill jag ju inte skriva om det, när det känns tungt, just för att det känns, tja, utlämnade kanske? Men då blir det ofta så att man inte skriver ALLS, och då får ju de som läser en ganska obalanserad bild av en själv. Så jag tycker att du gör HELT rätt som skrev och ännu skönare att allt gick bra (än så länge, *håller tummarna*)! Stor kram!!

Annika said...

Petchie:
JA; och det känns underbart att veta att jag snart får se henne på riktigt!
KRAM!!

Saltis:
Ja, nog är detta en av medaljens baksidor. Absolut!
Att inte kunna vara DÄR när ngt sådant här stort händer.
Precis, iblnd får man stretcha på sin privata sfär. Att jag skulle ha skrivit om ngt annat igår känns så totalt fel, och jag vet inte hur jag skulle ha gjort det.
NU är jag glad att jag skrev om detta, och att jag kunde berätta för er. Det kändes faktiskt så mkt lättare för mig att kunna göra det, och att ni läste och tyckte till!!!!
Så, Saltis, du har sååå rätt!!
TACK!!
KRAM!!!!

Sara:
TACK snälla du!!
KRAM!!

Annika said...

Anette:
Nu vet du att allt gick bra. Men idag, torsdag, har jag ännu inte fått ngn rapport så jag hoppas och tror att allt är bra.
Vi ska hoppas och tro att det blir så bra det bara kan.
Och inte sambo, Anette, utan make!!
Dom gifte sig för snart två år sen :-)
Jättekram!!

Anette i VA:
TACK!!!
Tack för tankarna.
Ja, nog är det vidrigt att vara så här långt bort när ngt sånt här händer.
So far , so good är det nog som gäller just nu.
KRAM!!!

Millan:
Ja usch och fy vilken dag det var igår. jag hoppas att denna dag ska bli lite bättre, det blir den nog. Allt verkar "bra" nu och op gick fint.
Nej, ibland får man dra i det privata lite också, och faktum är att just nu känns detta inlägg totalt rätt.
KRAM!!!

Annika said...

Tina;
OCH jag vet var du är, förstår det från min sitemeter. Du är långt borta.
TACK för att du tittade in, och tack för dina kramar!!
KRAM tillbaks!!

Annika:
Tack!
Ja, det har den nog gjort, hoppas jag...men det verkar så...

Humlan:
USCH ja, ibland är världen alltför stor. Som just nu...
Precis när du skrev din kommentar igår fick jag beskedet att det gått bra.
Underbart.
KRAMAR!!!

Annika said...

Bloggblad:
Jag är inte religiös, men visst tror jag på ngt jag också...
OCH ibland känns det helt rätt att be. Det gör faktiskt det, och det skäms jag inte för att säga.

Och igår var världen alltför stor, och tidskillnaden kändes enorm.
TACK, bloggblad, bra att du inte tyckte det var för privat. det är det nog inte heller, när jag tänker efter. Det känns så rätt nu!

Desiree:
TACK för dina gulliga ord!!
Du beskriver det prickrätt!
Det är inte lätt och det är nog så att man även förstorar situationer då man är långt borta.
Visst hjälper det att be även om man inte tror.
TACK VÄNNEN!!!
KRAM!!!

LIA:
DU vet vad som hänt, o du kunde ge mig bra med info om läkare och dyl...
TACK för det, som jag har vilat i det många ggr under denna tid.
STOR kram till dig, min vän!!!

Annika said...

Pernilla:
TACK!
Det har nog gått bra.
KRAM!!

Musikanta:
Ja, dessa läkare har varit otroligt duktiga och man förundras över deras skicklighet.
Nej, nej, inte skäms jag över att be en bön eller två eller femton för en älskad släkting. Det känns faktiskt helt rätt.
Och ja, detta inlägg var nog precis det enda rätta. Allt annat hade varit så fel.
KRAM!!

Jenny:
Ja, jag minns det, när du berättade om det på din blogg...
hoppas att det är OK för din släkting också.
Det är hemskt att vara långt borta när ngt sånt här händer, men det hjälper faktiskt att skriva om det. Jag vet det nu, och du också!!!
KRAMAR!!!!