Thursday, January 29, 2009

Jag förlorar mig i minnen...

Ibland tänker jag tillbaka på sportloven man hade som liten. Så mysiga dom var. Det närmaste vi kommer sportlov i det stora landet i väster är en och annan (välkommen) snödag. Annars går sportlovet OM intet.

När jag var liten brukade vi åka till mormor och morfar i Närpes på våra sportlov. Oftast var det jag och min syster och vår mamma som åkte. Pappa var hemma och tog hand om mina tvillingbröder. Sportlovet var liksom höjdpunkten på hela vintern. Vi längtade från dagen då jullovet var slut fram tills att vi skulle åka till Finland.
Jag gjorde streck på min sänggavel som jag sen strök över varje morgon. Nedräkning. Som vi längtade...

Till saken hör ju att jag har världens gulligaste mormor. Bara att komma till Mormor och morfars gård på vintern var en upplevelse i sig. Lugnet, mörkret, snön. Snön som blev blå i skymingstimmen. Mamma och mormor skottade upp en isbana till oss på en liten tjärn inne i skogen där vi åkte skridskor på mer eller mindre knagglig is. Vi badade bastu och rullade oss i snön.
På kvällarna satt vi och såg tv-program, spelade bingo, drack te och åt MASSVIS med varma mackor. SÅ mysigt det var!

Mormor och morfar eldade med ved, och den underbara värme som en vedeldad kakelugn och järnspis sprider är nog bäst i världen. Och luften blir så lättandad.
På morgnarna när vi låg och sussade och sov i ”framstugon”—finrummet---kom Mormor in med vedkorgen och ”gjorde upp eld” i kakelugnen medan vi låg kvar i sängarna och gonade oss. Det var så skönt att känna hur värmen spred sig i det nattkalla stora rummet.
Vi hoppade ur våra sängar och rusade ut i köket och ofta nog gjorde mormor, eller morfar, våfflor åt oss till frukost.
Sedan var det bara att hoppa i kläderna och ge sig ut i snön!!
Vi gjorde snögubbar, snölyktor, vi åkte spark. OCH skridskor, såklart.
Kort sagt, det var verkligen det perfekta sportlovet. Vi hade inte råd att åka till alperna, eller ens fjällen, men detta var verkligen det BÄSTA för oss. Det bästa VI visste.
När vi varit ute i timmar var vi ganska blöta då hängde vi upp våra dyblöta Lovikkavantar över vedspisen i köket, där hängdes också blöta strumpbyxor och sockor etc.
Tursamt nog har jag en mormor som stickar en massa så vi hade alltid en massa extra vantar och sockor att ta till.
Nog var det HÄRLIGT!

När vi var inomhus kopplade vi av med att läsa massvis av Hemmets Journal, eller så ritade vi eller pysslade med något annat. Ja, och så åt vi vårt BÅTGODIS såklart. Mums!!

Och sen stjärnhimlen som gnistrade och glimmade över oss. Aldrig har väl stjärnhimlen varit vackrare och klarare än just där, på Stenö.
Många kvällar gick vi på kvällspromenad i den mörka natten. Jag och min syster var nog lite skraja för mörkret, men Mormor var helt lugn och glad, som vanligt. Hon brukar säga att när hon viker in på Stenövägen känner hon sig helt trygg och lugn. Stenö ligger lite utanför Norrnäs centrala by. Själva gården ligger i ensamt majestät. Personligen skulle jag få mörkrädsla gånger 1000 om jag skulle bo där, men åt det skrattar bara Mormor och fattar noll. Rädd? ”åp Öijen???” (på stenö?).

Jag är iallafall jätteglad över att bära med mig dessa underbara vinterminnen som numera tillhör en svunnen 70 och 80 tals tid, främst 70-tals. På 80-talet var det mina bröder som for med mamma. På 90 -00-talen har faktiskt Karolina spenderat en hel del vinterveckor i Norrnäs, men sedan mormor flyttade in till stan är det numera bara ett vackert minne med vintrarna på Stenö...

Tänk vad en vinterdag kan få mig att förlora mig 30 år tillbaks i tiden.

Ha en bra torsdag, allihopa!!

Idag råder det is ute, som sen säkert blir till rent slask. Skolan öppnar två timmar senare. Det betyder att Karolina idag börjar 9:20 istället. Mer lagom, eller hur?

34 comments:

Lena said...

Precis så var det, men på sextiotalet för min del. Vi var ute i snön hela dagarna, åkte pulka och skidor, hade matsäck, eller åkte skridskor. Vi byggde jättestora snökojor (tänk igloo), säkert livsfarligt, men roligt. Så här i efterhand kan jag känna att det var så sunt. Barnen lekte ute länge, kom in, åt mat, ut igen , för att sedan trötta och lyckliga på kvällen lägga sig med rosor på kinderna.

Taina said...

Ja du Annika, du får mig att minnas mina sportlov i Finland på 70-talet, då jag bodde där. Bastun (vedeldad såklart), hoppa i snön (det hörde till, enligt farmor) "Siitä vaan lumehankeen muksut!" Dessa minnen är guld värda. Joskus on niin ikävä...
Kram

Annika said...

Panter:
Visst var det ett sunt leverne!! Just detta att man var ute tills byxorna faktiskt blev så frusna att dom kunde stå själva. ROLIGT var det!! Nedanför stenö flyter en liten å. Där gillade vi såklart att vara, och jag vet inte hur många ggr vi brakade igenom den skiktisen, haha!
Ja, nog var det härligt!!!

Taina:
Ah, minnen...
Bastubad i Finland är ju bara så mysigt, och vedeldat...Givet!!
Visst är minnena GULD värda!
Jag kan noll finska förresten, hihi! Vi är i svenska österbotten, så vad jag KAN är Närpesdialekten (eller kan och kan...jag förstår den, men be mig inte snacka). Så det är det finlandssvenska jag har som utgångspunkt hela tiden. Har nog aldrig upplevt det där riktigt äktfinska, TYVÄRR!!
Hoppas du kan skriva om lite sånt på din blogg, hint, hint...
KRAM!!!

Erica said...

Vilka härliga minnen :) Det låter som att ni hade riktigt mysiga sportlov.
Jag har alltid önskat att jag fått vara ung på 80-talet. Det verkade så roligt då :D Men eftersom jag är född -84 så minns jag inte särskilt mycket från den tiden...

Hoppas du får en bra dag!
MVH /Erica

Anette said...

Det låter verkligen underbart. Vilka fantastiska minnen du bär med dig i livet. Bättre än alla alpresor i världen. Roligt att Karolina också fick spendera lite vintertid i Finland när hon var mindre.
Mina sportlov tillbringades ofta med små skidturnerningar både utför och på längd, anordnad av föräldrarna i byn där jag växte upp.Väldigt low-key, där alla var med oavsett förmåga. Sen fick vi varm saft i termos och bullar. Mysigt!
Här börjar skolan också 2 timmar senare, alltså börjar Emily kl 11. Skönt tycker vi!
Ha en bra dag!

Anonymous said...

Låter som jättehärliga sportlov!:D När jag tänker tillbaka på mina egna så kommer jag inte ihåg annat än att det var snö - massor av snö.:) Och jag håller med dig om att den skönaste värmen kommer från eld. Åh, vad jag vill ha vedspis och kakelugnar i mitt hus "när jag blir stor"!;)

Cecilia said...

Vad mysigt det låter.Du fick mig att tänka tillbaks på mina lov,framförallt julloven och så roligt det var.Tänk om man kunde ta sig tillbaks till den tiden för någon dag eller så.
Kram!

Annika said...

Erica:
Det var riktigt mysiga sportlov! Jag minns dom med värme och glädje!
Jo, jag var ung på 80-talet...14-24...Det var verkligen kul, men jag har en känsla av att alla tider liksom är "bäst", för min mamma var det femtiotalet och sextiotalet, för mig kanske 80 talet då.
Ha det så jättebra!!


Anette:
Ja, det ÄR fina minnen och jag skulle önska att jag hade massor med foton. Tänk om man kunde gå tillbaka och ta en massa, massa digifoton. Vad mysigt det hade varit.
Visst finns det bilder, men dom är i sverige.
Dina sportlov låter ju itne helt fel heller!!
VAD du måste sakna att inte ha så mkt snö här, eller?
K börjar om femtio minuter.
Njut av er lediga morgon!!


Mademoiselle J:
Det var härliga lov!! Jag ser tillbaka på dom med värme!!
Vedeldade hus är bäst!! OCh så luktar det så gott och värmen blir ljuvlig!!!
Kram!


Cecilia:
En nostalgiker som jag skulle gärna vilja kunna resa tillbaka och se och uppleva det som en ggn var...
Romantiserar gör man ju säkert, men ändå...
kram!

lilla jag said...

Vilka fina minnen du har från dina sportlov Annika!!! Så mysigt det låter! Nu vill jag verkligen ha snö! Jag hoppas på att komma iväg till Pyreneerna för lite snowboardåkning innan snön smälter bort! :)
Hoppas att ni får mer snö innan vintern är slut! :)
Stora kramar,
Lilla jag

The Hanssons said...

javisst... sportloven var fina även om mina sportlov var mycket olika dina så var dom ändå så sköna. Här i cincinnati har pojkarna sin tredje snowday....och det tycker dom är mysigt förståss det är bara det att nu adderar man på dagarn som blir på sommaren istället för vi hade ju den där stormen i höstas som tog några dagar.
ha en skön torsdag.

Kerstin said...

Åh vilken härlig minneskavalkad. Det är ganska kul när man ser en sak från förr och man förlorar sig i gamla minnen och man kan t o m känna doft och smak trots att det kan vara trettio år sedan. ;)
Ha en fin dag.

Humlan said...

Härliga minnen och härlig miljö att tillbringa ett sportlov på.
Kram

Annika said...

Lilla jag:
Det var verkligen supermysigt!!
ATT åka skidor i Pyreneerna låter lite som en dröm!! Underbart!!
Hoppas att du får tillfälle att göra det!
KRAM!!

Nika:
Sportloven vbar nog mysiga för många av oss ,tror jag, om än på olika sätt.
Hmmm...been there..för ngra år sen var dom tvungna att börja ta av sommarlovsdagarna här också. DET var inte så kul.
Förstår dock att dina barn är glada JUST nu!!
ha det så gott!!

Kerstin:
Ja, visst är det...
Just det där att en viss lukt kan få en att minnas lååångt tillbaka i tiden.
kram!!

Humlan:
Ja, det var det verkligen!!!
Underbart!
Kram!

Anonymous said...

Vilka underbara minnen du har!
Det låter helt förtrollande och speciellt för ett barn att få uppleva nått sånt.
Det där med lugnet och mörkret får mig att längta till norr. :D

Ta det lugnt om det är isigt ute så du inte bryter nått ben.

Massor av kramar!!

Elisabeth said...

Så mysigt det låter (till och med med snön, haha!). Som jag skrev på min blogg brukade mamma och jag åka till Stockholm, men annars minns jag mest att vi satt inne och spelade kort och andra spel. Eller höll på med någon slags lera som fanns i olika färger och som man sedan gräddade i ugnen för att få figurerna att stelna. Bland dem jag umgicks med var det inte många som åkte till Alperna/fjällen, men även vi hade ju roligt ändå.

Annika said...

Jess:
Ja, nog var det underbart!
Skulle gärna uppleva det där igen! Komplett med bastu och snörullning :-)
Norrland är underbart!!
har precis svärandes hackar min bil ur isen...
Blev galen...
KRAM!!

Elisabeth:
Ja, men jag har svurit som en liten get när jag skulle hacka bilen ur isen, och nu har jag en bil kvar att tackla.
IS kan jag vara utan.
SOL idag!! Strålande sol!!
Nej, inte jag heller är uppvuxen i en sådan del av stan där alla hade råd med fina sportlovsresor. Dom flesta var nog hemma och mysade på. Det fanns ju en hel del att göra på hemmaplan också. Och kul hade man!!

Moster Mjölgumpa said...

Det låter verkligen som om ni hade helt underbara sportlov. Tack för att jag fick läsa om dem. Jag fick en riktigt härlig känsla inombords.

Annika said...

moster Mjölgumpa:
TACK för att du gillade att läsa om detta. Blir så glad över dina ord!!

Saltistjejen said...

Å vilka underbara minnen! Vårda dem ömt!
Och din mormor låter som en fantastiskt varm och härlig person! :-)
kram!

Anonymous said...

Oh, det låter så härligt med dina underbara minnen från din Mormors ställe i Österbotten.
Guldminnen helt klart!!!
Själv minns jag då jag och min Mamma åkte till min Mormor i Finland över julen, konstigt nog stannade min stora syster kvar med Pappa i Sverige. Då var det vedspis och värmedynor i sängen och vedeldad bastu såklart! Oh, det finns ingen mysigare doft en från vedeldat. Efter ditt bloginlägg idag så minns jag allt så klart.

Minns att maken min som är Norrlänning säger att han har aldrig skrapat så mycket is och varit så förbannad som när hon bodde och jobbade i New York. Han har också berättat hur tjock isen var på bilen många gånger!:)

En sak som jag minns från sportlovet var annars att jag gillade att titta på sportlovsfilmerna som gick ´varje eftermiddag.

Marianne said...

Å Annika, så vackra minnen du har! Och så fint du skriver om det. Jag kan riktigt se allt framför mig, nästan som om man är med själv. Med de minnena förstår jag att du älskar snö så mycket.

Kan ni inte åka upp till Vermont en vecka per vinter? Då skulle ni få snö och vintersporter, för där är väl alltid snö om vintrarna? Har för mig att det finns någon skidbacke inte så långt norr om NYC också?

SKÖNT för Karolina att få lite sovmorgon.

KRAM!

Annika said...

Saltis:
Jag och jag har lyckan att ha fortfarande ha henne i livet. Vid 90 är hon fortfarande pigg och glad och med på det mesta!!!
Hon är otrolig!!!
kan vi inte ha "min mormor" på fredagstemat?
KRAM!!!

Veronika:
Ja, det är underbart fina minnen!! Jag njuter av att tänka på dom, och på vad vi gjorde.
DU vet vad jag tarlar om hör jag. Just den där lukten som det blir av vedeldat är så otroligt god, och luften blir så lättandad. Längtar tillbaks..

DC är känt för sina isvintrar. Det är det klart värsta med vintern här...isen...Isstormar etc.
Jag förstår precis vad din make menar med att skrapa is...att det var så i NY. DET kan jag tro.
DU slipper sånt där du bor i varje fall!
JA! Jag tänkte just på sportlovsfilmerna idag...dom var himla mysiga, minns jag.

Marianne:
TACK, så glad jag blir över dina ord!!
Det är så roligt för mig att skriva ned sådant här från svunna tider.
Jo, visst skulle vi kunna åka till Vermont...det skulle var urmysigt. Nästa vinter kanske vi kan göra det. zDen här vintern och våren är det en del annat inplanerat!
KRAM!!!!
KRAM!!

Anne said...

Vilka härliga minnen du har, oförglömliga. Jag kan känna dofter, stämningen - allt du berättar känns så verkligt. Förresten, åt inte ni också alltid för mycket av båtgodiset så man blev illamående... så har alltid jag gjort i alla fall ;)

Jag tror att föräldrar ibland tror att det ska behöva vara dyra, påkostade resor men det är inte det man som barn behöver eller kräver. De bästa minnen jag har från mina barndomsvintrar det är snökojor som pappa gjorde (det var ju rejäla vintrar på den tiden), varm choklad och fuktiga, nästan sura lovikkavantar. Ja, och liknande saker. Det är mina vinterminnen, det behövs inga flådiga saker för att ge underbara minnen.
Fint inlägg Annika, det fick mig att minnas mina egna vintrar.
Kram!

Anonymous said...

Vilka härliga minnen du har Annika!
Jag minns oxå mkt från min barndoms vintrar (Oj, vad gammal jag känner mej när jag skriver sådär!)
Vi åkte spark överallt, både på gator o i backar. Inga överdragsbyxor eller "galonvantar" hade man utan dyngsura lovikavantar och "kalasbyxor" hängdes på tork. Det bästa av allt var när jag gick hem till mormor, som bodde ganska nära oss, tog av mej allt blött, snoddes in i en varm mjuk filt o fick varm choklad med vispgrädde o till detta franskbröd med smör o ost som doppades i chokladen! (Nu låter det rätt äckligt, men jag älskade det!)
Sedan spelade mormor o jag, o även morfar när han var hemma,kort - vändåtta o trettioett. Jag är, liksom du, så glad över alla härliga minnen.
Kramar från Anette!! (Japp, det var jag förra ggn, bra att du känner igen mej ändå!)

Emmama said...

Wow, vilken stark kansla du formedlar nar du skriver! Kanns lite som jag ar dar! :) Har ocksa fantastiska vinterminnen fran saker jag gjort med min mormor och morfar, kanske nat att blogga om framover! :) Kram!

Musikanta said...

Precis så som du beskriver var mina sportlov fastän snart över 50 år sedan.

Mycket snö och härlig is att åka skridskor på. Även om vi bodde i stan i en villa var det bara att spänna på sig skidorna utanför dörren och åka iväg till en backe inte långt hemifrån.

Skridskobanan låg bara några hundra meter bort. När man blev lite äldre var det där man träffade killarna. Vi paråkte till musik runt, runt på skridskobanan - nutidens ungdomar skulle väl ha trott att vi inte var kloka... Kul hade vi i alla fall!

Petchie75 said...

Åh, vilka fina fina minnen du har från era sportlov! Själv har jag inga sportlovsminnen eftersom vi aldrig åkte iväg och vintersportade - mina föräldrar älskar solen och väntade med semester till sommaren! Och det är ju inte så mycket snö i Skåne om vintrarna (förutom runt 1978-82).
Lovikka-vantar - undra var mina är!? De är sådana klassiker som jag hoppas alltid kommer att finnas kvar!
Din mormor verkar vara en riktig krutgumma - jag tycker att du ska skriva ut det här inlägget och skicka till henne (min pappa skrev ut mitt farfarsinlägg och gav till farfar, han har visst läst om det flera gånger och är så glad och stolt över vad jag skrivit!!).
KRAM!
PS SJälv åt jag stekt sill hos min mormor idag :D

Annika said...

Anne:
TACK så mkt!!
Tack!
Jomen visst åt vi godis tills vi nästan spydde...GUD vad vi vräkte i oss :-)
Det var ett nöje att skriva det här inlägget så jag är bara glad över att det blev så uppskattat.
Precis, dyngsura lovikkavantar som först hade stora iskokor på sig som sen smälte...
Jamen, det är verkligen mysigt att minnas tillbaka.
Kram!!

Anette:
JAG känner igen dig :-)
DU har fina minnen!! Underbara minnen!
OCH absolut, glöm att man hade skidbraller och galonisar. Det var jeans och kalasbyxor och dom blev ju blöta snabbt, tror jag.
Men mysigt var det.
Vilka härliga minnen vi har!
KRAMAR!!


Emma:
TACK snälla!!!
Jag blir ju så glad!
Blogga jättegärna om det. zJag tycker sånt är så mysig läsning!
Kram!!

Annika said...

Musikanta:
Vinterminnen blir ngt alldeles specialla, tror jag. Det måste vara mysigheten.
Vad kul att ni paråkte till musik. SÅ romantiskt det låter....
Underbart!!

Petra H:
TACK snälla du!!
Jag tänkte printa ut det här ochj skicka till mormor så att hon får läsa, komplett med kommentarer och allt.
Jag förstår ju att din farfar måste ha blivit innerligt glad när han fick se det vackra du skrivit om honom.
Lovikkavantar är en klassiker ja! Sköna vantar, men när dom blev blöta hängde dom som tunga sjok.
OCH du har ätit stekt salt sill!!
Husmanskost så det heter duga!!!
Underbart.
KRAM!!

anna of sweden said...

Vilka härliga minnen, Annika!
Och vad otroligt fint du beskrivit dem!

Tankevågor said...

Åh vad underbart och dina ord förflyttar MIG bakåt i tiden till min barndom på 60-talet i Nynäshamn.
Jag lärde mig också åka skridskor först på en liten skogstjärn. Sen fick jag åka på havsisen utanför bryggan som pappa och grannarna skottade upp tillsammans med mina syskon.
Minns också det där att vi var ute jämt. Byggde snökojor och åkte tefat i en backe tills man var tvungen att gå in och äta och byta vantar. :-))
Härligt med såna minnen.
KRAM

Mia said...

Åh vilket underbart inlägg. Jag får gåshud och kan riktigt känna doften och höra hur det knäpper från kakelugnen när elden tar sig. Åh vad mysigt!

Annika said...

Anna:
TACK!!!!
Det var verkligen ngt alldeles unbderbart!

Londongirl:
TACK snälla!
jag är så glad att vi är så många som känner igen oss. det var verkligen mysigt på vintern när man var liten.
Skogstjärnar med knagglig och sen havsis för dig...Ja, sämre ställen kan man lära sig på.
Vi ska vårda våra minnen.
Kram!!

Mia:
TACK, Mia!!
Vad roligt att höra!
Det var verkligen urmysigt också!

Anonymous said...

Hej Annika - hittade hit via Bloggblad och Humlan, tack vare mitt inlägg om Österbotten - som jag läser att du precis som jag har rötter ifrån!
Jag har tillbringat många, många somrar i Oravais, där mina föräldrar kommer ifrån, så jag ser att vi har flera gemensamma nämnare!